Lite om Michael Heinrichs tolkning av Marx ekonomikritik

Jag håller på med en c-uppsats i idéhistoria med fokus på den tyske statsvetaren Michael Heinrichs tolkning av Karl Marx ekonomikritiska teorier. En av de första reaktionerna bland mina vänner var ”Fan vad sterilt”. Kan tyckas. Det är kanske inte något med en omedelbar politisk relevans. Men samtidigt tror jag att det är centralt att skaffa sig verktyg för att kritisera den dominerande nyklassiska nationalekonomin. Marx är ett sådant verktyg, men hans 150 år gamla ofta osammanhängande manuskript kan behöva en uppfräschning och Heinrich ger en ingång där en del gammal bråte och en del sterila gamla stridsfrågor kan lämnas där hän.

Heinrich tolkning bygger på antagandet att Marx på ett avgörande sätt brutit med den tidigare ekonomivetenskapen, men att han själv saknar begrepp för detta och att han därmed inte själv ser att han ibland står på den gamla terrängen.

Brottet består i att ha övergivit fyra moment:
antropologism
individualism
ahistorism
empirism

Den klassiska nationalekonomin (liksom den nyklassiska, gränsnytteteorin) bygger på alla dessa fyra. Man utgår från en teori om människan och dennes väsen. Detta mänskliga väsen är nyckeln till förståelse av de ekonomiska kategorierna. Väsen är överhistoriskt. Och ekonomin är inte bara en empirisk vetenskap, utan empiristisk, vilket i alla fall i det här fallet innebär en avsaknad av icke-empiriska begrepp.

Den ”unge Marx” använde sig enligt Heinrich av tre av dessa moment: antropologismen, individualismen och empirismen. Detta gäller framför allt ”Ekonomisk-politiska manuskript från 1844”, men framför allt empirismen återfinns även i ”Tyska ideologin”. I sina mogna verk,räknat från ”Inledningen” (1857), har Marx övergett dessa tre moment, men som sagt, inte alltid helt och hållet.

Denna ambivalens mellan ”vetenskaplig revolution och klassisk tradition” har gett upphov till idén om Marx som ”arbetsmängsteoretiker”. Heinrich menar nämligen att Marx ”arbetsvärdelära” ska förstås som en monetär teori, och inte som en ricardiansk (eller nyricardiansk) teori om hur priser i sista instans kan förstås som arbetstimmar. Jag har ärligt talat inte (ännu) förstått exakt vad Heinrich menar med ”monetär värdeteori”, men klart är att pengarna (som namnet antyder) spelar en central roll. Heinrich menar att den gängse nationalekonomi bygger på idén om en bytesekonomi där pengarna bara är ett fiffigt sätt att underlätta transaktionerna. I själv verket spelar pengarna en central roll, och ekonomin kan inte förstås utan dem.

När jag skriver det här märker jag med alldeles för stor tydlighet att jag tydligen inte läst tillräckligt med Heinrich. Dags att göra det. Återkommer med en vettigare text när jag förstått vad karln är ute efter.

Hur bokstavligt ska man ta arbetsvärdeläran?

På senaste träffen för CMS-Göteborg Kapitalet-studiecirkel ställdes frågan ”Hur bokstavligt ska man ta arbetsvärdeläran?”. Som jag förstod frågeställaren handlade det om det rimliga i att anta att varor säljs till sina värden, dvs. i proportion till det i dem nedlagda arbetet (samhälleligt nödvändigt abstrakt arbete för att vara korrekt). Mitt enkla svar är: inte alls. I Kapitalets första bok antar Marx att varor säljs till sina värden. Detta är ett antagande som syftar till att förenkla framställningen och visa på kapitalismens grundläggande funktionssätt, men absolut inget som sker i verkligheten. Självklart säljs varor till priser som bestäms av marknaden. Ibland kan varor helt utan nedlagt arbete (exv. jungfrulig jord) säljas, och får ett pris utan att överhuvudtaget ha ett värde. Detta är något som Marx ingående behandlar i Kapitalets tredje bok.
Frågan kom också upp om man ska vänta med att behandla problemet kring arbetsvärdeläran och relationen mellan värde och pris till dess att vi läser Kapitalet III. Jag tror med viss bestämdhet att detta vore mycket olyckligt. Redan i början av läsningen av Kapitalet I är det rimligt att försöka förstå vad vi kan vänta oss av arbetsvärdeläran och vad den kan användas till.
Den enligt min mening sämsta, men kanske vanligaste läsningen är att betona arbetet i arbetsvärdeläran. Lätt hamnar man då i vad som lite nedsättande kallas ”arbetsmängdsteori”. Mycket energi har gått åt till att räkna på förhållandet mellan ”arbetsvärden” och pris. Vissa ekonomer, t. o. m. en del ”marxister”, har försökt reda ut detta s. k. ”transformationsproblem” (dvs. omvandlingen av värden till priser). Det är självfallet legitimt att intressera sig för relationen mellan nedlagd arbetstid och priset på en vara, men särskilt mycket att göra med Marx’ teori har det inte. Att en arbetsmängdsläsning av Marx kunnat göras beror möjligen på inflytande från borgerlig nationalekonomi, som ju har ett närmast maniskt intresse för just priser. (Borgerlig ska här förstås som ”tar de borgerliga produktionsförhållandena för givna”, snarare än som ett politiskt epitet.)
Ett extremt och närmast kuriöst exempel på arbetsmängdsteori är synen på prissättning i Sovjetunionen under Chrusjtjov och efterföljande ledare. Socialismen hade inte utvecklat sig enligt planerna och varu-penningrelationen bestod. De styrande behövde hitta ett sätt att legitimera sitt misslyckande, och plockade upp Marx’ ”värdelag” (som ju enbart är tillämplig på kapitalismen). Varor skulle, i möjligaste mån, säljas till sina ”värden”, dvs. deras genomsnittliga arbetstid. Detta har inte mycket att göra vare sig med Marx eller socialism, men fungerade möjligen som att ideologiskt sätt att försköna ett misslyckat projekt.

(Fortsättning följer om vad vi kan använda Marx’ teori till.)