Marx var inte ensam emigrant i London. Engels kommer dit i oktober, andra medlemmar i Kommunisternas förbund är redan där och förbundet återupptog sin verksamhet. I början handlar mycket om konkret hjälp till flyttningarna. Marx är med och organiserar insamlingar inom ramen för den social-demokratiska flyktingkommittén. Det är värt att observera att termen ”socialdemokrati” ännu inte riktigt var etablerad, utan man pratade om social-demokrati.
Parallellt med detta börjar Marx redan från allra första stund i London planera en ny tidskrift. (Ska vi vara riktigt noggranna hade dessa planer börjat smidas redan i Frankrike.) Han tänker behålla namnet ”Neue Rheinische Zeitung” men lägga till underrubriken ”Politisch-ökonomische Revue”.
Tanken var att tidskriften i början skulle komma ut med ett nummer i månaden, men Marx var optimistisk och hyste planer på att kunna göra om den till en veckotidning eller t o m en dagstidning igen. Dock missbedömde han konjunkturerna. De konservativa krafterna i Tyskland hade tagit greppet igen och skruvat åt tumskruvarna gentemot varje form av radikalism. Det gick visserligen att trycka tidskriften i Hamburg, men det var svårt att få den saluförd i Tysklands bokhandlar. Istället satsade man på att nå abonnenter via Kommunisternas förbund och lokala arbetarföreningar. Ett ytterligare problem var svårigheten att hitta skribenter. De gamla kamraterna från Neue Rheinische Zeitung hade antingen hamnat i fängelse eller spritts ut i Europa och USA. I slutändan kom Marx och Engels själva att skriva de flesta artiklarna.
I mars 1850 kunde ändå första numret ges ut. Marx var redaktör, men själva tryckningen skedde i Hamburg (som ju inte tillhörde Preussen, och som var en smula mer liberalt). Numret hade dock blivit försenat, bland annat eftersom det var omöjligt för tryckeriet att tyda Marx erkänt svåra handstil. Tidskriften trycktes i 2000-2500 exemplar. Antalet abonnenter torde dock aldrig varit fler än 1000. Titelbladet innehöll information om att tidskriften gavs ut i London, Hamburg och New York. Den sista staden var väl mest en from förhoppning om att tidskriften skulle börja cirkulera även bland tyskar i USA. Innehållet handlar huvudsakligen om 1848/49 års händelser. Bland annat skrev Marx i följetångsform de artiklar som senare skulle ges ut som ”Klasskampen i Frankrike 1848 till 1850”. Engels skrev sina texter om tyska bondekriget som också kan läsas som en analogi över 1848/49 års revolution, samt en skildring av den s k riksförfattningskampanjen dvs. det väpnade uppror 1849 som han deltagit i.
Under våren kommer även häfte nummer 2, 3 och 4, men sedan stannar det till. Marx och Engels behöver tid att reflektera över utvecklingen och den fortsatta politiska taktiken. Deras analys är att ett ekonomiskt uppsving var på väg och att detta skulle innebära att det inte längre förelåg förutsättningar för en revolution. En sådan skulle komma först vid nästa ekonomiska kris. Istället för att ägna sig åt direkta revolutionära förberedelser borde de istället fokusera på propaganda, vetenskaplig analys och organisationsbyggande. Marx författar t o m en femstegsteori för hur utvecklingen mot kommunismen ska ske. Under etapp 1 går småborgerskapet och arbetarklassen ihop mot monarkin. Under etapp 2 införs den demokratiska republiken då småborgerskapet styr. Sedan kommer socialrepubliken och den socialkommunistiska republiken. Till sist når vi den rent kommunistiska republiken.
Detta långsiktiga perspektiv var inte en syn som delades av alla i Kommunisternas förbund. Somliga ville omedelbart sätta i gång och propagera och kanske t o m agera för en ny revolution på kontinenten. Förbundet splittrades den 15 september 1850. De ”stora männen i exil” för att använda titeln på en skrift av Marx och Engels börjar inleda en tröttsam härva av politiska och personliga konflikter. I Marx och Engels brevväxling med varandra upptas en hel del tid de kommande åren åt att snacka skit om Willich, Schapper och de andra i den Tyska bildningsföreningen för arbetare i London. Det känns som konflikterna ofta handlade om frustration över att man satt fast i England och inte hade stora möjligheter att påverka händelseförloppet i Tyskland, men man formulerade sig i politiska termer.
I november kommer den politisk-ekonomiska revyns sista dubbelnummer ut. Marx ville fortsätta utgivningen som en kvartalstidskrift, men 1851 beslutade han sig för att ge upp och istället stödja en tidskrift med namnet ”Neue Zeitschrift” som utgavs i Tyskland.
Parallellt med aktiviteterna inom Kommunisternas förbund, flyktinghjälpen och den nya Neue Rheinische Zeitung återupptog Marx sina ekonomiska studier. Under 1848/49 hade han inte haft tid för detta, men nu började han det sisyfosprojekt som skulle uppta mycket av hans resterande liv. Han skaffade tillstånd att nyttja British Museums bibliotek (detta var inte öppet för allmänheten och ett tillstånd var inte en formalitet utan krävde att man blev rekommenderad) och satte sig ned med de ekonomiska publikationerna.
I och med detta började det jag kallar Marx dubbelliv. I de flesta biografier får man följa Marx liv och hans politiska och publicistiska verksamhet. Alla hans timmar i biblioteket lämnas dock därhän. Man får ibland intrycket av att det skedde ett språng från 1847/49 års ”Lönarbete och kapital” till 1857/58 års ”Grundrisse”, när det i själva verket pågick en kontinuerlig process i det tysta i Marx' teoretiska utveckling.
Mellan 1850 och 1853 skrev Marx 24 häften på sammanlagt över 1200 sidor om den politiska ekonomin. Mycket utgjordes av excerpter, dvs. citat ur texter han läst. Fokus låg från början på teorier kring pengar, krediter och kriser. 1844 hade en ny banklag klubbats i England och i samband med denna pågick en omfattande teoretisk strid mellan ”the banking school” och ”the currency principle”. De förra hävdade att (mycket, mycket förenklat) att priserna styrde penningvolymerna, de senare motsatsen. Ricardo var anhängare av the currency principle, men trots att Marx såg honom som den främste nationalekonomen menade han att han hade fel i denna fråga. Marx stod på the banking schools sida. Marx läste mycket ekonomisk statistisk ut tidningen The Economist som grundats några år senare. Denna tidning var ett språkrör för en frihandelsvänlig liberalism och publicerade utöver nationalekonomiska artiklar även stora mängder handelsstatistik. Marx läste vidare de ekonomiska tänkare som var i ropet – Ricardo, John Stuart Mill, Fullerton, Tooke och andra. Han studerade även penninghistoriska verk om allt från antikens myntväsen till modern sedelutgivning.
Marx hade redan 1850 kommit till insikten att kapitalismens kriser först framträder inom cirkulationen, men att de inte har sin orsak i denna. Detta var en tanke han senare skulle utveckla mer.
I april 1851 hade Marx, trodde han, kommit så långt att han skrev till Engels att han skulle bli färdig med ”den ekonomiska skiten” inom fem veckor. Så blev det ju inte.
