Engels hävdar i förordet att han inte ändrat särskilt mycket i Marx manuskript. Den senare tidens forskning har dock visat att så inte är fallet. Ibland skiljer sig Marx manuskript ganska mycket från Engels text, och de angivelser beträffande använda manuskript som Engels bifogat texten stämmer långt ifrån alltid. Vi får väl se om jag orkar gå igenom orginalmanuskripten. Kanske är det lite för mycket överkurs.
Engels ägnar sedan ganska många sidor åt att bemöta anklagelsen att Marx snott sin teori från Rodbertus, en ekonom som väl hade varit helt bortglömd om inte Engels behandlat honom här i förordet. På något sätt känns anklagelserna mot Marx väldigt sympomatiska. Även idag är det vanligt att Marx beskylls för både det ena och det andra, men väldigt sällan stämmer det. Kritiker av Marx har en tendens att inte bry sig om vad Marx egentligen skrev, utan istället angripa sina egna fördomar mot Marx.
Engels (Tredje stycket i rad som börjar med detta ord. Jag får fan börja lära mig skriva någon gång.) gillar ju naturvetenskap och ser gärna paralleller mellan Marx teori och naturvetenskapen. Han jämför Marx mervärdeteori med Lavoisiers syreteori. Precis som tidigare kemister (von Scheele och Priestley) upptäckt syret, men inte förstått vad de upptäckt, så har Smith och Ricardo upptäckt mervärdet, men inte förstått det. I sak håller jag med Engels. Att arbetaren blir utsugen i produktionen är inte Marx upptäckt, men det är han som begreppsliggör utsugningen och på så sätt gör den teoretiskt förklarad. Och framför allt lämnar han vardagslivets ekonomiska kategorier, något som tidigare (och senare) ekonomer inte varit förmögna till.
Slutligen öppnar Engels Pandoras ask när han säger att han alldeles strax ska publicera Kapitalets tredje bok, där Marx bevisar hur genomsnittsprofiten kan uppkomma utan att man behöver bryta mot värdelagen. Denna korta passage öppnade det sena 1800-talets ”Preisrätselliteratur” (”prisgåtelitteratur”), där ekonomer försökte få ihop vad man uppfattade som Marx teori rent kvantitativt. I min mening var detta angreppssätt en återvändsgränd som kom att allvarligt vulgarisera synen på Marx ekonomikritik. Men mer om detta senare.
Visar inlägg med etikett politisk ekonomi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett politisk ekonomi. Visa alla inlägg
söndag 26 maj 2013
torsdag 23 maj 2013
Inledning till cirkeln om Kapitalets andra bok
Det är nu dags att ta sig an Kapitalets andra bok. Jag har läst den två gånger tidigare, första gången cirka 1997 och andra gången 2010. Båda gångerna i cirkelform, första gången med dåvarande Högskolevänstern i Göteborg, andra gången med CMS i Göteborg. Efter den andra läsningen tänkte jag att jag aldrig skulle läsa om K2 igen. Men jag har ändrat mig, och känner mig nu försiktigt optimistisk kring att läsa den i cirkelform.
Redan 1867, strax efter att K1 hade publicerats, började Marx arbetet med att skriva K2. Som vi alla vet lyckades han aldrig bli klar. När Marx dog 1883 såg Engels det som sin främsta uppgift att publicera bok 2 och 3 av Kapitalet, och 1885 kom K2 ut. Vad spelar det för roll att det inte var Marx utan Engels som publicerade K2?
Det finns, eller har i alla fall, funnits en myt bland marxister att Marx och Engels var så nära varandra att de på ett nästan magiskt sätt delade varandras åsikter och insikter. I den gamla östeuropeiska marxismen-leninismen kallades de ofta ”den vetenskapliga socialismens grundare”, och man var mån om att inte skilja dem åt. Det finns även en motsatt syn: Marx ses som geniet som utvecklades sin kritik av den politiska ekonomin, Engels ses som den mindre begåvade hjälpredan som visserligen ska ha cred för att han publicerade Marx manuskript, men som åsamkade marxismen bestående skada genom sina förenklingar.
Först det självklara: det var Marx som skrev sina egna texter. Ibland diskuterade han teoretiska spörsmål med Engels, men denne var aldrig särskilt insatt i vad Marx höll på med eller hur långt Marx kommit i utformandet av sina teorier och böcker. Engels blev ju själv förvånad när man efter Marx död fick se i vilket kaotiskt skick Marx manuskript befann sig.
Det blev Engels uppgift att försöka bringa någon ordning i Marx manuskipt. Han ville göra Kapitalets andra och tredje bok till en sammanhållen teori, och det innebar att han ”utvecklade” de teoretiska avsnitt där Marx själv aldrig blivit klar. Det kan kanske diskuteras, men jag tror att Engels var mer inriktad på att skapa en ”politisk ekonomi” där Marx varit mer inriktad på att skapa en ”kritik av den politiska ekonomin”. I Engels tappning blev Marx teori mer enhetlig och enligt mig mer dogmatisk. Även på ett mer trivialt plan är Engels redigering problematisk. Språket är nämigen torftigt, och indelningen i avdelningar, kapitel och underkapitel ibland förvirrande (främst gäller det senare dock K3).
Det bör noteras att Marx arbetade med K2 under hela 1870-talet, fram till och med 1881. Myten om att han gav upp projektet eller att han började tvivla på sin egen teori är falsk. Däremot är det sant att det fanns en rad problem som han aldrig lyckades lösa.
Bokens innehåll
K2 består av tre avdelningar: 1) Kapitalets cirkulationsprocess, 2) Kapitalets omslag, 3) Det samhälleliga totalkapitalets reproduktion och cirkulation. Jag tycker att de första och sista avdelningar är intressanta, den mellersta är tämligen ointressant. Men som alltid hos Marx finns det enstaka guldkorn även i de torraste partierna.
I första avdelningen följer vi det industriella kapitalets kretslopp och får nya insikter i hur kapitalets process ter sig utifrån olika utgångspunkter. Den andra avdelningen handlar mest om att kapitalisterna vill snabba på processen så mycket som möjligt. I den tredje avdelningen slutligen får vi göra bekantskap med Marx reproduktionsschemata som blev ivrigt diskuterade under 1900-talet.
Redan 1867, strax efter att K1 hade publicerats, började Marx arbetet med att skriva K2. Som vi alla vet lyckades han aldrig bli klar. När Marx dog 1883 såg Engels det som sin främsta uppgift att publicera bok 2 och 3 av Kapitalet, och 1885 kom K2 ut. Vad spelar det för roll att det inte var Marx utan Engels som publicerade K2?
Det finns, eller har i alla fall, funnits en myt bland marxister att Marx och Engels var så nära varandra att de på ett nästan magiskt sätt delade varandras åsikter och insikter. I den gamla östeuropeiska marxismen-leninismen kallades de ofta ”den vetenskapliga socialismens grundare”, och man var mån om att inte skilja dem åt. Det finns även en motsatt syn: Marx ses som geniet som utvecklades sin kritik av den politiska ekonomin, Engels ses som den mindre begåvade hjälpredan som visserligen ska ha cred för att han publicerade Marx manuskript, men som åsamkade marxismen bestående skada genom sina förenklingar.
Först det självklara: det var Marx som skrev sina egna texter. Ibland diskuterade han teoretiska spörsmål med Engels, men denne var aldrig särskilt insatt i vad Marx höll på med eller hur långt Marx kommit i utformandet av sina teorier och böcker. Engels blev ju själv förvånad när man efter Marx död fick se i vilket kaotiskt skick Marx manuskript befann sig.
Det blev Engels uppgift att försöka bringa någon ordning i Marx manuskipt. Han ville göra Kapitalets andra och tredje bok till en sammanhållen teori, och det innebar att han ”utvecklade” de teoretiska avsnitt där Marx själv aldrig blivit klar. Det kan kanske diskuteras, men jag tror att Engels var mer inriktad på att skapa en ”politisk ekonomi” där Marx varit mer inriktad på att skapa en ”kritik av den politiska ekonomin”. I Engels tappning blev Marx teori mer enhetlig och enligt mig mer dogmatisk. Även på ett mer trivialt plan är Engels redigering problematisk. Språket är nämigen torftigt, och indelningen i avdelningar, kapitel och underkapitel ibland förvirrande (främst gäller det senare dock K3).
Det bör noteras att Marx arbetade med K2 under hela 1870-talet, fram till och med 1881. Myten om att han gav upp projektet eller att han började tvivla på sin egen teori är falsk. Däremot är det sant att det fanns en rad problem som han aldrig lyckades lösa.
Bokens innehåll
K2 består av tre avdelningar: 1) Kapitalets cirkulationsprocess, 2) Kapitalets omslag, 3) Det samhälleliga totalkapitalets reproduktion och cirkulation. Jag tycker att de första och sista avdelningar är intressanta, den mellersta är tämligen ointressant. Men som alltid hos Marx finns det enstaka guldkorn även i de torraste partierna.
I första avdelningen följer vi det industriella kapitalets kretslopp och får nya insikter i hur kapitalets process ter sig utifrån olika utgångspunkter. Den andra avdelningen handlar mest om att kapitalisterna vill snabba på processen så mycket som möjligt. I den tredje avdelningen slutligen får vi göra bekantskap med Marx reproduktionsschemata som blev ivrigt diskuterade under 1900-talet.
måndag 4 mars 2013
Lite mer om Heinrichs Marxtolkning
Centrum för marxistiska samhällsstudier (CMS) i Göteborg har under en rad år haft cirklar kring Karl Marx stora verk ”Kapitalet. Första boken.”. Jag har mer eller mindre aktivt deltagit de fyra sista gångerna. Enligt min erfarenhet är det en givande upplevelse att läsa Kapitalet. Cirklarna har gett upphov till intressanta diskussioner om allt från fackliga strategier till vetenskapsteori. Marx bok är storslagen, och trots sina snart 150 år besitter den ett stort mått av aktualitet. Det finns emellertid ett stort men. Bokens fundament, Marx värdeteori, är problematisk. Vad menar Marx egentligen med begreppet ”värde”? I vilken mån är ”värdet” något som i verkligheten påverkar den kapitalistiska ekonomin? Hur manifesteras värdet? Kan vi se det? Kan vi räkna på det? Är begreppet överhuvudtaget användbart? Det är frågor som olika marxistiska teoretiker gett väldigt olika svar på. Heinrich är en av dem, och i min mening en av de mest intressanta.
Heinrichs teori är en fortsättning på och kritik av den ”värdeformsanalytiska skolan” som uppstod i Västtyskland kring 1970. Främsta namn i denna skolbildning är Helmut Reichelt (”Till den logiska strukturen hos Marx kapitalbegrepp” (1968/70)) och Hans-Georg Backhaus (”Till värdeformens dialektik” (1970)). Dessa tänkare tog sin utgångspunkt främst i Kapitalets första avdelning, närmare bestämt i det första kapitlets tredje avdelning, där Marx analyserar just värdeformen.
Det är svårt att i korta ordalag beskriva Reichelts och Bachhaus Marxtolkning. En central punkt är deras kritik mot dem som försökt göra Marx värdeteori till en teori om relativa priser. Det hade under 1960-talet (efter publiceringen av boken ”Produktionen av varor medelst varor” av den italienske Ricardoutgivaren Piero Sraffa) uppstått en marxistisk nationalekonomisk strömning som försökte pressa in Marx ”arbetsvärdelära” i en matematisk jämviktsmodell, där det s. k. ”transformationsproblemet”, som inom denna strömning tolkades ungefär som övergången från värdeskapande arbetstimmar till marknadspriser, hamnade i centrum. För Reichelt och Backhaus handlade Marx teori istället om hur utbyte och pris överhuvudtaget är möjliga. Den kvalitativa sidan av Marx teori hamnade i fokus.
Heinrich fortsätter, som sagt, i denna tradition. I sin gedigna bok ”Vetenskapen av värdet” (Första upplagan 1991 tror jag) för han fram tesen att det finns ett avgörande brott mellan den etablerade nationalekonomin (och med detta menas såväl de ”klassiska” arbetsvärdeteoretikerna och de ”nyklassiska” gränsnytteteoretikerna) och Marx ekonomikritiska teori. Detta brott gäller fyra grundläggande perspektiv: antropologism, individualism, ahistorism och empirism.
I korthet anser ”ekonomerna” att ekonomin kan förklaras utifrån en teori om människans väsen (manifesterat i idéen om homo oeconomicus, den rationellt kalkylerade individen). Med utgångspunkt från denna individs handlande skapas teorier om ekonomins funktionssätt. I och med att människans ”väsen” förutsätts vara konstant blir också ekonomin en ”evig” vetenskap. Samma ekonomiska lagar gäller för alla samhällen. Dessa ekonomiska lagar är möjliga att iaktta och mäta.
Heinrich menar alltså att Marx bryter med allt detta. Men Marx är själv inte medveten om det. Åtminstone inte helt och hållet. Detta leder till en ambivalens hos Marx. Å ena sidan skapar han en helt ny teori, å andra sidan har han kvar en del bråte från nationalekonomins teoretiska fält. Detta blir extra tydligt i Kaptialets tredje bok och Marx behandling av relationen mellan värden och priser i denna bok.
För Heinrich är grundfrågan i Marx värdeteori inte hur priser bildas, utan snarare hur det kommer sig att mänskligt arbete överhuvudtaget kan anta formen av priser. En vanlig kritik mot Marx och marxismens politiska ekonomi är att Marx aldrig bevisar att värde (här förstått som ett begrepp som skall förklara prisers storlek) består av arbete och bara det. Heinrich vänder på steken. I alla samhällen behövs arbete. Kapitalistiska samhällen kännetecknas av privat produktion. Varje företag producerar i princip helt utan kontakt med yttervärlden. Kontakten med andra producenter uppstår först på marknaden, där produkterna säljs. För att kunna säljas behövs pengar, och penningformen är just varornas värdeform. Det finns inga premonitära värden. Att räkna ”arbetsvärden” i form av arbetstimmar, så som nyricardianer och vissa marxister gjorde på 1960- och 70-talen är inte i enlighet med Marx teori. Istället handlar Marx teori om ett bevis för varför pengar inte bara är en fiffig uppfinning för att underlätta cirkulationen, utan en oundgänglig del av det kapitalistiska samhället. Heinrich kritiserar nationalekonomin för att utgå från en bytesekonomi där pengar inte ges en central roll. En konsekvens av detta är att nationalekonomin har väldigt svårt att förstå kapitalismens dynamik och dess krisbenägenhet.
Heinrich kallar Marx värdeteori ”monetär värdeteori”, och skiljer denna från den ”arbetsmängdslära” som såväl klassiskerna som de flesta marxister använt. Värdet är den privat producerade produktens relation till den samhälleliga totalproduktionen. Det är först i cirkulationen som värdet manifesteras. Heinrich menar att man inte kan tala om en enskild produkts inneboende värde. Inte ens en produkt som produceras med avsikt att bli en vara, alltså att säljas på marknaden, har något värde utanför cirkulationen. Detta är ganska kontroversiellt bland marxister.
Vidare menar Heinrich att värden enbart kan mätas i pengar, något som Marx också är tydlig med i Kapitalets första avdelning, men som senare marxister ofta ignorerat. För dem är värden en storhet som mäts i arbetstimmar och som måste ”transformeras” till priser som ju mäts i pengar. Heinrich menar istället att värden och priser befinner sig på olika begreppslig nivå, och att det inte är meningsfullt att försöka omvandla det ena till det andra. Även detta torde vara ganska kontroversiellt.
Nå. Vad är de politiska och praktiska konsekvenserna av detta?
Marx ekonomiska teorier tas sällan på allvar. Ibland kan man t. o. m. få höra personer som hävdar att Marx är motbevisad. I ekonomiska läroböcker ses Marx (om han alls nämns) som de siste store ”klassiske” teoretikern och därmed som en idéhistorisk kuriositet. Heinrich visar att Marx kan förstås helt annorlunda, och att hans teori inte är motbevisad utan att Marx tvärtom förklarar saker kring pengarnas roll i ekonomin som nationalekonomins vanliga teorier har svårt att förklara. I en tid då den borgerliga nationalekonomin har en dominerande ställning i samhällsdebatten är detta värdefullt. Marx är fortfarande kapitalismens främste kritiker och genom att ge värdeteorin en rimlig tolkning bidrar Heinrich till att skärpa marxismen som ett kritiskt analysredskap.
Heinrichs teori är en fortsättning på och kritik av den ”värdeformsanalytiska skolan” som uppstod i Västtyskland kring 1970. Främsta namn i denna skolbildning är Helmut Reichelt (”Till den logiska strukturen hos Marx kapitalbegrepp” (1968/70)) och Hans-Georg Backhaus (”Till värdeformens dialektik” (1970)). Dessa tänkare tog sin utgångspunkt främst i Kapitalets första avdelning, närmare bestämt i det första kapitlets tredje avdelning, där Marx analyserar just värdeformen.
Det är svårt att i korta ordalag beskriva Reichelts och Bachhaus Marxtolkning. En central punkt är deras kritik mot dem som försökt göra Marx värdeteori till en teori om relativa priser. Det hade under 1960-talet (efter publiceringen av boken ”Produktionen av varor medelst varor” av den italienske Ricardoutgivaren Piero Sraffa) uppstått en marxistisk nationalekonomisk strömning som försökte pressa in Marx ”arbetsvärdelära” i en matematisk jämviktsmodell, där det s. k. ”transformationsproblemet”, som inom denna strömning tolkades ungefär som övergången från värdeskapande arbetstimmar till marknadspriser, hamnade i centrum. För Reichelt och Backhaus handlade Marx teori istället om hur utbyte och pris överhuvudtaget är möjliga. Den kvalitativa sidan av Marx teori hamnade i fokus.
Heinrich fortsätter, som sagt, i denna tradition. I sin gedigna bok ”Vetenskapen av värdet” (Första upplagan 1991 tror jag) för han fram tesen att det finns ett avgörande brott mellan den etablerade nationalekonomin (och med detta menas såväl de ”klassiska” arbetsvärdeteoretikerna och de ”nyklassiska” gränsnytteteoretikerna) och Marx ekonomikritiska teori. Detta brott gäller fyra grundläggande perspektiv: antropologism, individualism, ahistorism och empirism.
I korthet anser ”ekonomerna” att ekonomin kan förklaras utifrån en teori om människans väsen (manifesterat i idéen om homo oeconomicus, den rationellt kalkylerade individen). Med utgångspunkt från denna individs handlande skapas teorier om ekonomins funktionssätt. I och med att människans ”väsen” förutsätts vara konstant blir också ekonomin en ”evig” vetenskap. Samma ekonomiska lagar gäller för alla samhällen. Dessa ekonomiska lagar är möjliga att iaktta och mäta.
Heinrich menar alltså att Marx bryter med allt detta. Men Marx är själv inte medveten om det. Åtminstone inte helt och hållet. Detta leder till en ambivalens hos Marx. Å ena sidan skapar han en helt ny teori, å andra sidan har han kvar en del bråte från nationalekonomins teoretiska fält. Detta blir extra tydligt i Kaptialets tredje bok och Marx behandling av relationen mellan värden och priser i denna bok.
För Heinrich är grundfrågan i Marx värdeteori inte hur priser bildas, utan snarare hur det kommer sig att mänskligt arbete överhuvudtaget kan anta formen av priser. En vanlig kritik mot Marx och marxismens politiska ekonomi är att Marx aldrig bevisar att värde (här förstått som ett begrepp som skall förklara prisers storlek) består av arbete och bara det. Heinrich vänder på steken. I alla samhällen behövs arbete. Kapitalistiska samhällen kännetecknas av privat produktion. Varje företag producerar i princip helt utan kontakt med yttervärlden. Kontakten med andra producenter uppstår först på marknaden, där produkterna säljs. För att kunna säljas behövs pengar, och penningformen är just varornas värdeform. Det finns inga premonitära värden. Att räkna ”arbetsvärden” i form av arbetstimmar, så som nyricardianer och vissa marxister gjorde på 1960- och 70-talen är inte i enlighet med Marx teori. Istället handlar Marx teori om ett bevis för varför pengar inte bara är en fiffig uppfinning för att underlätta cirkulationen, utan en oundgänglig del av det kapitalistiska samhället. Heinrich kritiserar nationalekonomin för att utgå från en bytesekonomi där pengar inte ges en central roll. En konsekvens av detta är att nationalekonomin har väldigt svårt att förstå kapitalismens dynamik och dess krisbenägenhet.
Heinrich kallar Marx värdeteori ”monetär värdeteori”, och skiljer denna från den ”arbetsmängdslära” som såväl klassiskerna som de flesta marxister använt. Värdet är den privat producerade produktens relation till den samhälleliga totalproduktionen. Det är först i cirkulationen som värdet manifesteras. Heinrich menar att man inte kan tala om en enskild produkts inneboende värde. Inte ens en produkt som produceras med avsikt att bli en vara, alltså att säljas på marknaden, har något värde utanför cirkulationen. Detta är ganska kontroversiellt bland marxister.
Vidare menar Heinrich att värden enbart kan mätas i pengar, något som Marx också är tydlig med i Kapitalets första avdelning, men som senare marxister ofta ignorerat. För dem är värden en storhet som mäts i arbetstimmar och som måste ”transformeras” till priser som ju mäts i pengar. Heinrich menar istället att värden och priser befinner sig på olika begreppslig nivå, och att det inte är meningsfullt att försöka omvandla det ena till det andra. Även detta torde vara ganska kontroversiellt.
Nå. Vad är de politiska och praktiska konsekvenserna av detta?
Marx ekonomiska teorier tas sällan på allvar. Ibland kan man t. o. m. få höra personer som hävdar att Marx är motbevisad. I ekonomiska läroböcker ses Marx (om han alls nämns) som de siste store ”klassiske” teoretikern och därmed som en idéhistorisk kuriositet. Heinrich visar att Marx kan förstås helt annorlunda, och att hans teori inte är motbevisad utan att Marx tvärtom förklarar saker kring pengarnas roll i ekonomin som nationalekonomins vanliga teorier har svårt att förklara. I en tid då den borgerliga nationalekonomin har en dominerande ställning i samhällsdebatten är detta värdefullt. Marx är fortfarande kapitalismens främste kritiker och genom att ge värdeteorin en rimlig tolkning bidrar Heinrich till att skärpa marxismen som ett kritiskt analysredskap.
måndag 24 januari 2011
Lite om jämvikt
Sitter och läser David Harveys “The Limits of Capital”. Jag tänker inte skriva någon regelrätt recension av boken, men ska försöka forumlera några tankar kring frågor som Harvey tar upp.
1) Jämviktsbegreppet hos Marx
Inom mycket av den moderna, neoklassiska ekonomin är jämvikt ett centralt begrepp. Jämviktens teoretiker par exellence är Léon Walras (1834-1910). Walwas magnum opus Eléments d’économie politique pure kom redan 1874, alltså under Marx livstid. Jag har inte läst Walras, men så som sekundärlitteraturen beskriver hans tankar går de ut på att en marknadsekonomi kan beskrivas som en serie jämvikter, där utbud och efterfrågan tar ut varandra och alla parter får det de vill ha. Klas Eklund definierar jämvikt som “ett tillstånd där både köparnas och säljarnas planer kan tillfredsställas på en viss marknad. Då är den utbjudna kvantiteten lika stor som den efterfrågade.”
Marx är inte någon jämviktsekonom. Tvärtom betonar han att det ligger i kapitalismens funktionssätt att ständigt befinna sig i rörelse, och att olika delar av kapitalismen ständigt hamnar i konflikt med andra delar. Trots detta tolkas Marx värdebegrepp ofta som ett jämviktsbegrepp.
Marx anser, som bekant, att det är den samhälleligt nödvändiga arbetstid som är nedlagd i en produkt som i sista instans bestämmer dess pris på marknaden. Den samhälleligt nödvändiga arbetstiden utgör värdets substans. Marx gör dock också en poäng i att marknadspriset ständigt rör sig och att varor normalt inte säljs till sina värden. I Kapitalets tredje band modifierar Marx relationen mellan värden och priser och menar att profitkvotens utjämning gör att varor aldrig säljs till sina värden (undantaget är varor producerade under genomsnittlig organisk sammansättning på kapitalet). Däremot inför Marx begreppet marknadsvärde, vilket är en varas kostnadspris plus en genomsnittsprofit. Varorna säljs dock normalt inte för sitt marknadsvärde heller, utan marknadspriser rör sig kring marknadsvärdet.
Frågan är: om marknadsprisernas regleras av marknadsvärderna och rör sig kring dessa, borde man då inte kunna tänka sig marknadsvärderna som någon form av jämviktspriser? Om utbud och efterfrågan motsvarar varandra och inga andra störningar sker, då ska väl marknadspris vara exakt samma sak som marknadsvärde? De är i alla fall så som många post-walras ekonomer har tolkat Marx.
Jag har en vag känsla av att detta är en felaktig tolkning. Jämvikt är för Marx ett teoretiskt verktyg, som han ibland använder för att förenkla en frågeställning. Detta betyder inte att jämvikt är varken ett idealtillstånd som marknadsekonomin strävar efter eller en teoretisk förklaringsmodell. Jag tror att vi måste förstå relationerna mellan Marx begrepp (exempelvis mellan värde och pris, resp. marknadsvärde och marknadspris) annorlunda. Jag är däremot inte säker på hur vi ska förstå dem.
1) Jämviktsbegreppet hos Marx
Inom mycket av den moderna, neoklassiska ekonomin är jämvikt ett centralt begrepp. Jämviktens teoretiker par exellence är Léon Walras (1834-1910). Walwas magnum opus Eléments d’économie politique pure kom redan 1874, alltså under Marx livstid. Jag har inte läst Walras, men så som sekundärlitteraturen beskriver hans tankar går de ut på att en marknadsekonomi kan beskrivas som en serie jämvikter, där utbud och efterfrågan tar ut varandra och alla parter får det de vill ha. Klas Eklund definierar jämvikt som “ett tillstånd där både köparnas och säljarnas planer kan tillfredsställas på en viss marknad. Då är den utbjudna kvantiteten lika stor som den efterfrågade.”
Marx är inte någon jämviktsekonom. Tvärtom betonar han att det ligger i kapitalismens funktionssätt att ständigt befinna sig i rörelse, och att olika delar av kapitalismen ständigt hamnar i konflikt med andra delar. Trots detta tolkas Marx värdebegrepp ofta som ett jämviktsbegrepp.
Marx anser, som bekant, att det är den samhälleligt nödvändiga arbetstid som är nedlagd i en produkt som i sista instans bestämmer dess pris på marknaden. Den samhälleligt nödvändiga arbetstiden utgör värdets substans. Marx gör dock också en poäng i att marknadspriset ständigt rör sig och att varor normalt inte säljs till sina värden. I Kapitalets tredje band modifierar Marx relationen mellan värden och priser och menar att profitkvotens utjämning gör att varor aldrig säljs till sina värden (undantaget är varor producerade under genomsnittlig organisk sammansättning på kapitalet). Däremot inför Marx begreppet marknadsvärde, vilket är en varas kostnadspris plus en genomsnittsprofit. Varorna säljs dock normalt inte för sitt marknadsvärde heller, utan marknadspriser rör sig kring marknadsvärdet.
Frågan är: om marknadsprisernas regleras av marknadsvärderna och rör sig kring dessa, borde man då inte kunna tänka sig marknadsvärderna som någon form av jämviktspriser? Om utbud och efterfrågan motsvarar varandra och inga andra störningar sker, då ska väl marknadspris vara exakt samma sak som marknadsvärde? De är i alla fall så som många post-walras ekonomer har tolkat Marx.
Jag har en vag känsla av att detta är en felaktig tolkning. Jämvikt är för Marx ett teoretiskt verktyg, som han ibland använder för att förenkla en frågeställning. Detta betyder inte att jämvikt är varken ett idealtillstånd som marknadsekonomin strävar efter eller en teoretisk förklaringsmodell. Jag tror att vi måste förstå relationerna mellan Marx begrepp (exempelvis mellan värde och pris, resp. marknadsvärde och marknadspris) annorlunda. Jag är däremot inte säker på hur vi ska förstå dem.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)