”Ekonomin” styr våra liv. Den sätter gränser för vad vi kan göra, både som individer och tillsammans. Snart sagt varje politiskt förslag blir utvärderat utifrån hur ”marknaden” kommer att reagera. Vissa beslut uppfattas som ”nödvändiga” utifrån den ”ekonomiska verkligheten”. Högern och vänstern kan ha olika politiska prioriteringar, men de ekonomiska ”lagarna” måste de följa. Det finns skickliga politiker, helst på högerkanten, som ”kan” ekonomi.
Ungefär så kan det låta. Och i dagens samhälle är det i viss måtto sant. Opersonliga ekonomiska lagar styr tvivelsutan våra liv. Konjunkturer, räntenivåer, valutakurser osv. påverkar oss och vi måste agera utifrån dem. Vad man ofta undviker att påpeka är dock att dessa lagar är skapade av människor. De är inga naturlagar. De kan förändras, och måste förändras om vi vill ta makten över våra liv.
Den ”vanliga” nationalekonomin, som lärs ut på universitet och i tillplattad version använda av allt från politiker till ekonomijournalister, utgår från att de ekonomiska lagarna är eviga. Eftersom de inte går att förändra är det ointressant att förklara och analysera dem. Men om vi vill förändra ekonomin och därmed samhället i grunden kan vi inte nöja oss med detta. Vi måste gå på djupet och se hur ekonomin fungerar, vilka ”lagar” som går att förändra och hur de påverkar oss. Det handlar inte bara om att lära sig det kapitalistiska spelet, utan också om att ändra spelreglerna.
Nationalekonomin utvecklades till en egen akademisk disciplin under 1800-talet. Det skapades en skiljelinje mellan ekonomi och annan samhällsvetenskap. Sociologer, statsvetare, antropologer, jurister osv. slutade i stor utsträckning delta i debatten om ekonomisk teori och praktik. Nationalekonomerna själva har förstås en levande intern debatt, men den präglas i stor utsträckning av en gemensam metodologisk-teoretisk utgångspunkt: marginalismen. Denna är väldigt begränsande. Självklart har den ett existensberättigande, men som huvudsakligt och nästan allenarådande perspektiv är den torftig. Många frågor och många perspektiv ryms inte inom den, och därmed är de helt borta från varje form av institutionerad vetenskap.
Uppdelningen mellan ekonomi och annan samhällsvetenskap motsvaras inte av motsvarande uppdelning i det verkliga samhällslivet. Självklart är ekonomin en integrerad del av samhället – påverkat och påverkande på allt annat. Det är hög tid att även icke-ekonomer vågar prata om, och forska kring den del av livet som ekonomerna monopoliserat. Ekonomerna har, i förhållande till de torftiga resultat deras disciplin uppnått, ett oförtjänt högt självförtroende. Det är dags att inta deras bastion. Det är dags att på allvar ifrågasätta deras utgångspunkter och formulera andra perspektiv på ekonomin.
onsdag 23 november 2011
torsdag 3 november 2011
Hur bokstavligt ska man ta arbetsvärdeläran?
På senaste träffen för CMS-Göteborg Kapitalet-studiecirkel ställdes frågan ”Hur bokstavligt ska man ta arbetsvärdeläran?”. Som jag förstod frågeställaren handlade det om det rimliga i att anta att varor säljs till sina värden, dvs. i proportion till det i dem nedlagda arbetet (samhälleligt nödvändigt abstrakt arbete för att vara korrekt). Mitt enkla svar är: inte alls. I Kapitalets första bok antar Marx att varor säljs till sina värden. Detta är ett antagande som syftar till att förenkla framställningen och visa på kapitalismens grundläggande funktionssätt, men absolut inget som sker i verkligheten. Självklart säljs varor till priser som bestäms av marknaden. Ibland kan varor helt utan nedlagt arbete (exv. jungfrulig jord) säljas, och får ett pris utan att överhuvudtaget ha ett värde. Detta är något som Marx ingående behandlar i Kapitalets tredje bok.
Frågan kom också upp om man ska vänta med att behandla problemet kring arbetsvärdeläran och relationen mellan värde och pris till dess att vi läser Kapitalet III. Jag tror med viss bestämdhet att detta vore mycket olyckligt. Redan i början av läsningen av Kapitalet I är det rimligt att försöka förstå vad vi kan vänta oss av arbetsvärdeläran och vad den kan användas till.
Den enligt min mening sämsta, men kanske vanligaste läsningen är att betona arbetet i arbetsvärdeläran. Lätt hamnar man då i vad som lite nedsättande kallas ”arbetsmängdsteori”. Mycket energi har gått åt till att räkna på förhållandet mellan ”arbetsvärden” och pris. Vissa ekonomer, t. o. m. en del ”marxister”, har försökt reda ut detta s. k. ”transformationsproblem” (dvs. omvandlingen av värden till priser). Det är självfallet legitimt att intressera sig för relationen mellan nedlagd arbetstid och priset på en vara, men särskilt mycket att göra med Marx’ teori har det inte. Att en arbetsmängdsläsning av Marx kunnat göras beror möjligen på inflytande från borgerlig nationalekonomi, som ju har ett närmast maniskt intresse för just priser. (Borgerlig ska här förstås som ”tar de borgerliga produktionsförhållandena för givna”, snarare än som ett politiskt epitet.)
Ett extremt och närmast kuriöst exempel på arbetsmängdsteori är synen på prissättning i Sovjetunionen under Chrusjtjov och efterföljande ledare. Socialismen hade inte utvecklat sig enligt planerna och varu-penningrelationen bestod. De styrande behövde hitta ett sätt att legitimera sitt misslyckande, och plockade upp Marx’ ”värdelag” (som ju enbart är tillämplig på kapitalismen). Varor skulle, i möjligaste mån, säljas till sina ”värden”, dvs. deras genomsnittliga arbetstid. Detta har inte mycket att göra vare sig med Marx eller socialism, men fungerade möjligen som att ideologiskt sätt att försköna ett misslyckat projekt.
(Fortsättning följer om vad vi kan använda Marx’ teori till.)
Frågan kom också upp om man ska vänta med att behandla problemet kring arbetsvärdeläran och relationen mellan värde och pris till dess att vi läser Kapitalet III. Jag tror med viss bestämdhet att detta vore mycket olyckligt. Redan i början av läsningen av Kapitalet I är det rimligt att försöka förstå vad vi kan vänta oss av arbetsvärdeläran och vad den kan användas till.
Den enligt min mening sämsta, men kanske vanligaste läsningen är att betona arbetet i arbetsvärdeläran. Lätt hamnar man då i vad som lite nedsättande kallas ”arbetsmängdsteori”. Mycket energi har gått åt till att räkna på förhållandet mellan ”arbetsvärden” och pris. Vissa ekonomer, t. o. m. en del ”marxister”, har försökt reda ut detta s. k. ”transformationsproblem” (dvs. omvandlingen av värden till priser). Det är självfallet legitimt att intressera sig för relationen mellan nedlagd arbetstid och priset på en vara, men särskilt mycket att göra med Marx’ teori har det inte. Att en arbetsmängdsläsning av Marx kunnat göras beror möjligen på inflytande från borgerlig nationalekonomi, som ju har ett närmast maniskt intresse för just priser. (Borgerlig ska här förstås som ”tar de borgerliga produktionsförhållandena för givna”, snarare än som ett politiskt epitet.)
Ett extremt och närmast kuriöst exempel på arbetsmängdsteori är synen på prissättning i Sovjetunionen under Chrusjtjov och efterföljande ledare. Socialismen hade inte utvecklat sig enligt planerna och varu-penningrelationen bestod. De styrande behövde hitta ett sätt att legitimera sitt misslyckande, och plockade upp Marx’ ”värdelag” (som ju enbart är tillämplig på kapitalismen). Varor skulle, i möjligaste mån, säljas till sina ”värden”, dvs. deras genomsnittliga arbetstid. Detta har inte mycket att göra vare sig med Marx eller socialism, men fungerade möjligen som att ideologiskt sätt att försköna ett misslyckat projekt.
(Fortsättning följer om vad vi kan använda Marx’ teori till.)
onsdag 12 oktober 2011
Kommentarer till Lönnroths kommentar
Tack för ditt svar, Johan. Det är alltid kul att få respons på det man skriver.
Du har helt rätt i att jag ”inte har mycket att komma med, nästan ingenting i politiska sakfrågor”. Jag befinner mig, precis som stora delar av vänstern, i en period av sökande. Det är min åsikt att politik bör byggas utifrån en analys av hur samhället fungerar, och därför intresserar jag mig för ekonomisk och annan samhällsvetenskaplig teori. Just ekonomin är ett stort problem för vänstern – den dominerande nationalekonomin (oavsett om den kommer i nyklassik eller postkeynesiansk form) ställer inte relevanta frågor och ge därmed inte heller relevanta svar till den som försöker förändra världen och som ser det kapitalistiska produktionssättet som ett hinder för människors frigörelse. Jag har därför försökt hitta ”alternativa” ekonomiska teorier, och hittills har Marx’ teori varit den som verkat mest lovande.
Ett av problemen med Marx’ teori är att dess praktiska nytta inom ramarna för kapitalismen är tämligen begränsade. Marx hjälper oss att se igenom den nyliberala dogmatismen, men det är svårt att utifrån hans teorier skapa ett trovärdigt alternativ till den nyliberala ekonomiska politiken. Men någonstans är jag en optimist av upplysningstyp – jag tror att det är relevant att studera och försöka hitta vetenskapliga förklaringar, även när dessa inte ter sig som direkt användbara. Min förhoppning är ändå och man någonstans på något sätt ska kunna använda Marx. Större än så är mina ambitioner inte.
Jag är mycket öppen för förslag till andra teoretiska utgångspunkter. Överhuvudtaget vågar jag påstå att den generation som jag tillhör (70- & 80-talisterna kan vi väl kalla oss) är ganska väl vaccinerade mot det testuggeri som tyvärr har haft alltför stort inflytande i diskussionen bland vänstermänniskor under 1900-talet. Jag är full beredd att dumpa Marx. Men hittills, i brist på bättre, ägnar jag mig åt att försöka förstå samhället utifrån det perspektiv som Marx öppnade med sina ekonomikritiska analyser för halvtannat sekel sedan.
Jag ska (förhoppningvis, om jag orkar) presentera någon form av marxsk modell inom en inte alltför avlägsen framtid. Inte för att jag kan göra det bättre än många andra, utan mest för min egen självförståelses skull. Jag tror att den modell av marxsk ekonomikritik som jag ser som givande skiljer sig ganska fundamentalt från den Marx-bild som Lönnroth gjort sig genom att, som han skriver, ”tugga sig igenom Marx Kapitalet alla tre delarna och därutöver ett antal tusen sidor av honom, av Engels och av senare marxister”. Jag kan ha fel, för jag kan ju inte veta hur Lönnroth tolkar Marx. Men jag kan veta vad Lönnroth skriver om Marx, och utifrån det anta att Lönnroth skriver om den Marx som han läst. Och det är definitivt ingen överdrift att säga att vi läst helt olika Marx. Med det menar jag att vi läst delvis samma skrifter, men med helt olika perspektiv och därmed har våra tolkningar av det vi läst blivit fundamentalt annorlunda.
I Lönnroth skrifter - jag tänker främst på hans avhandling från 1977/78, men även kortare texter, i exv. läroböcker (t. ex. Politisk ekonomi, Andra upplaga, 1996), i partiinterna (V)-dokument (På tröskeln till framtiden) – gör Lönnroth en huvudsakligen nyricardiansk läsning (termen är inte perfekt) av Marx. Lönnroth behandlar gärna det s.k. ”transformationsproblemet” – dvs. relationen mellan ”arbetsvärden” och priser, och när han inte finner någon rimlig lösning på problemet skyller han på Marx. Kanske hade det varit bättre att skylla på Morishima eller kanske redan på von Bortkiewicz. (”Arbetsvärderna kan användas för att förklara att arbetarna producerar mer än vad som krävs för den egna försörjningen och att ett överskott därmed går till kapitalägaren. Men de är oanvändbara för att förstå marknadspriser”). Just det citerade stycken (Ur ”Den tredje vänstern”, andra upplagan, s.63) är lite kul, eftersom det styrks med en hänvisning till Lönnroths egen avhandling, som inte handlar om Marx utan om ”några moderna marxtolkningar”, tolkningar som få människor idag skulle göra Marx ansvarig för.
Men även bortsett från transformationsproblemet (som ju bara finns i Marx texter om man vill att det ska finnas där, dvs. om man läser Marx som vore han en pristeoretiker) är det svårt att hitta spår av Marx-läsning hos Lönnroth. Om det nu är sant att Lönnroth gillar Marx, varför visar han det inte då? Varför berättar han ständigt vad han inte lärt sig av Marx, istället för vad han lärt sig?
När jag läser Marx är det snarare form-begreppet som står i centrum. Det kanske låter abstrakt och sterilt ut ett mer politiskt/aktivistiskt perspektiv, men jag tror att Marx har mycket att lära oss här. Men Marx vetenskapliga metod i bakhuvudet och hans förmåga att alltid skilja mellan det som framträder och det som (på en ofta icke-empirisk nivå) genererar framträdelseformerna kan man se igenom delar av kapitalismens ”fetischformer”. Vi kan exempelvis se hur relationer som framträder mellan ting i själva verket är relationer mellan människor. Vi kan skilja på former som är sprungna ut det kapitalistiska produktionssättet (som exv. varan) och företeelser som är allmänhistoriska (exv. bruksvärden). Vi kan se hur rikedom, även om den framträder som kapital, inte är kapital. Vi kan se hur arbetslönen inte har något direkt samband med arbetets produktivitet osv. Men som sagt: jag är öppen. Finns det andra teorier som kan förklara dessa fenomen på ett bättre sätt är jag mer än nyfiken på att stifta bekantskap med dessa teorier.
Slutligen en kort kommentar till Lönnroths insinuation om Ung Vänsters paroll ”Vi mot alla andra” och Vänsterpartiets valframgång i Fagersta.
Jag var aktiv i Ung Vänster under 1990-talet och minns att vi pratade om ”vi mot alla andra _politiska ungdomsförbund_”. Vi såg bland de andra politiska ungdomsförbunden ingen självklar allierad. Istället fokuserade vi på att bygga samarbeten med andra organisationer, exv. fackföreningen, hyresgäströrelsen, lokala rörelser, idrottsföreningar osv. Detta vill Lönnroth på något sätt koppla ihop med att höga valresultat skulle kunna ses som tecken på principlöshet. Jag får det inte riktigt att gå ihop. Personligen tycker jag att det är kul med höga siffror för Vänsterpartiet, men jag ser ingen egenvärde i det. Rimligtvis borde framgång räknas i hur mycket av sin politik man får igenom. Jag har ingen aning om hur det är i Fagersta. Jag vet att Vänsterpartiet fick problem i Göteborg efter de framgångsrika valen 1994 och 1998. Man hamnade i en situation där man trots goda valsiffror tvangs föra en politik som kanske inte riktigt var vad väljarna hade förväntat sig (minns utförsäljningarna av exv. allmännyttan och hela Komvux-grejen). I sådana situationer är det kanske bättre att förbli i opposition.¨
Nåväl. Jag tycker att det är givande att debattera, så det var verkligen kul att få ett svar av Johan. Och jag säger till honom: Hic Rhodus, hic salta! Bevisa gärna att Marx hade fel, kom gärna med en bättre teori! Men tillsvidare fortsätter i alla fall jag det marxska spåret.
PS. En bok som sätter Marx ekonomikritik i ett delvis nytt ljus är Michael Heinrichs: ”Wissenschaft vom Wert”. Läs den! (Den är just nu slut, men förlaget utlovar en ny upplaga i oktober 2011, och det är ju nu.)
http://www.dampfboot-verlag.de/buecher/454-5.html
PPS. Det kan tyckas vara kuriöst att jag lägger ner tid på att bemöta Lönnroth om jag nu ändå inte tycker att han har så mycket att komma med. Men jag tycker att det är ganska kul, och jag ser det som ett sätt att precisera mina egna, i dagsläget mycket vara, teorier. Dessutom är det spännande att se hur olika personer kan tolka samma text så fundamentalt olika. Efter att ha läst Lönnroths doktorsavhandling står det tydligare än någonsin: det är inte samma Marx vi läst. De ”moderna marxtolkningar” (främst Morishima) som Lönnroth behandlar har nämligen ytterst lite att göra med de ”moderna marxtolkningar” som jag tycker är intressanta. Kul att den gamle skäggige tysken trots alla dödförklaringar fortfarande lever och kan tolkas olika.
Du har helt rätt i att jag ”inte har mycket att komma med, nästan ingenting i politiska sakfrågor”. Jag befinner mig, precis som stora delar av vänstern, i en period av sökande. Det är min åsikt att politik bör byggas utifrån en analys av hur samhället fungerar, och därför intresserar jag mig för ekonomisk och annan samhällsvetenskaplig teori. Just ekonomin är ett stort problem för vänstern – den dominerande nationalekonomin (oavsett om den kommer i nyklassik eller postkeynesiansk form) ställer inte relevanta frågor och ge därmed inte heller relevanta svar till den som försöker förändra världen och som ser det kapitalistiska produktionssättet som ett hinder för människors frigörelse. Jag har därför försökt hitta ”alternativa” ekonomiska teorier, och hittills har Marx’ teori varit den som verkat mest lovande.
Ett av problemen med Marx’ teori är att dess praktiska nytta inom ramarna för kapitalismen är tämligen begränsade. Marx hjälper oss att se igenom den nyliberala dogmatismen, men det är svårt att utifrån hans teorier skapa ett trovärdigt alternativ till den nyliberala ekonomiska politiken. Men någonstans är jag en optimist av upplysningstyp – jag tror att det är relevant att studera och försöka hitta vetenskapliga förklaringar, även när dessa inte ter sig som direkt användbara. Min förhoppning är ändå och man någonstans på något sätt ska kunna använda Marx. Större än så är mina ambitioner inte.
Jag är mycket öppen för förslag till andra teoretiska utgångspunkter. Överhuvudtaget vågar jag påstå att den generation som jag tillhör (70- & 80-talisterna kan vi väl kalla oss) är ganska väl vaccinerade mot det testuggeri som tyvärr har haft alltför stort inflytande i diskussionen bland vänstermänniskor under 1900-talet. Jag är full beredd att dumpa Marx. Men hittills, i brist på bättre, ägnar jag mig åt att försöka förstå samhället utifrån det perspektiv som Marx öppnade med sina ekonomikritiska analyser för halvtannat sekel sedan.
Jag ska (förhoppningvis, om jag orkar) presentera någon form av marxsk modell inom en inte alltför avlägsen framtid. Inte för att jag kan göra det bättre än många andra, utan mest för min egen självförståelses skull. Jag tror att den modell av marxsk ekonomikritik som jag ser som givande skiljer sig ganska fundamentalt från den Marx-bild som Lönnroth gjort sig genom att, som han skriver, ”tugga sig igenom Marx Kapitalet alla tre delarna och därutöver ett antal tusen sidor av honom, av Engels och av senare marxister”. Jag kan ha fel, för jag kan ju inte veta hur Lönnroth tolkar Marx. Men jag kan veta vad Lönnroth skriver om Marx, och utifrån det anta att Lönnroth skriver om den Marx som han läst. Och det är definitivt ingen överdrift att säga att vi läst helt olika Marx. Med det menar jag att vi läst delvis samma skrifter, men med helt olika perspektiv och därmed har våra tolkningar av det vi läst blivit fundamentalt annorlunda.
I Lönnroth skrifter - jag tänker främst på hans avhandling från 1977/78, men även kortare texter, i exv. läroböcker (t. ex. Politisk ekonomi, Andra upplaga, 1996), i partiinterna (V)-dokument (På tröskeln till framtiden) – gör Lönnroth en huvudsakligen nyricardiansk läsning (termen är inte perfekt) av Marx. Lönnroth behandlar gärna det s.k. ”transformationsproblemet” – dvs. relationen mellan ”arbetsvärden” och priser, och när han inte finner någon rimlig lösning på problemet skyller han på Marx. Kanske hade det varit bättre att skylla på Morishima eller kanske redan på von Bortkiewicz. (”Arbetsvärderna kan användas för att förklara att arbetarna producerar mer än vad som krävs för den egna försörjningen och att ett överskott därmed går till kapitalägaren. Men de är oanvändbara för att förstå marknadspriser”). Just det citerade stycken (Ur ”Den tredje vänstern”, andra upplagan, s.63) är lite kul, eftersom det styrks med en hänvisning till Lönnroths egen avhandling, som inte handlar om Marx utan om ”några moderna marxtolkningar”, tolkningar som få människor idag skulle göra Marx ansvarig för.
Men även bortsett från transformationsproblemet (som ju bara finns i Marx texter om man vill att det ska finnas där, dvs. om man läser Marx som vore han en pristeoretiker) är det svårt att hitta spår av Marx-läsning hos Lönnroth. Om det nu är sant att Lönnroth gillar Marx, varför visar han det inte då? Varför berättar han ständigt vad han inte lärt sig av Marx, istället för vad han lärt sig?
När jag läser Marx är det snarare form-begreppet som står i centrum. Det kanske låter abstrakt och sterilt ut ett mer politiskt/aktivistiskt perspektiv, men jag tror att Marx har mycket att lära oss här. Men Marx vetenskapliga metod i bakhuvudet och hans förmåga att alltid skilja mellan det som framträder och det som (på en ofta icke-empirisk nivå) genererar framträdelseformerna kan man se igenom delar av kapitalismens ”fetischformer”. Vi kan exempelvis se hur relationer som framträder mellan ting i själva verket är relationer mellan människor. Vi kan skilja på former som är sprungna ut det kapitalistiska produktionssättet (som exv. varan) och företeelser som är allmänhistoriska (exv. bruksvärden). Vi kan se hur rikedom, även om den framträder som kapital, inte är kapital. Vi kan se hur arbetslönen inte har något direkt samband med arbetets produktivitet osv. Men som sagt: jag är öppen. Finns det andra teorier som kan förklara dessa fenomen på ett bättre sätt är jag mer än nyfiken på att stifta bekantskap med dessa teorier.
Slutligen en kort kommentar till Lönnroths insinuation om Ung Vänsters paroll ”Vi mot alla andra” och Vänsterpartiets valframgång i Fagersta.
Jag var aktiv i Ung Vänster under 1990-talet och minns att vi pratade om ”vi mot alla andra _politiska ungdomsförbund_”. Vi såg bland de andra politiska ungdomsförbunden ingen självklar allierad. Istället fokuserade vi på att bygga samarbeten med andra organisationer, exv. fackföreningen, hyresgäströrelsen, lokala rörelser, idrottsföreningar osv. Detta vill Lönnroth på något sätt koppla ihop med att höga valresultat skulle kunna ses som tecken på principlöshet. Jag får det inte riktigt att gå ihop. Personligen tycker jag att det är kul med höga siffror för Vänsterpartiet, men jag ser ingen egenvärde i det. Rimligtvis borde framgång räknas i hur mycket av sin politik man får igenom. Jag har ingen aning om hur det är i Fagersta. Jag vet att Vänsterpartiet fick problem i Göteborg efter de framgångsrika valen 1994 och 1998. Man hamnade i en situation där man trots goda valsiffror tvangs föra en politik som kanske inte riktigt var vad väljarna hade förväntat sig (minns utförsäljningarna av exv. allmännyttan och hela Komvux-grejen). I sådana situationer är det kanske bättre att förbli i opposition.¨
Nåväl. Jag tycker att det är givande att debattera, så det var verkligen kul att få ett svar av Johan. Och jag säger till honom: Hic Rhodus, hic salta! Bevisa gärna att Marx hade fel, kom gärna med en bättre teori! Men tillsvidare fortsätter i alla fall jag det marxska spåret.
PS. En bok som sätter Marx ekonomikritik i ett delvis nytt ljus är Michael Heinrichs: ”Wissenschaft vom Wert”. Läs den! (Den är just nu slut, men förlaget utlovar en ny upplaga i oktober 2011, och det är ju nu.)
http://www.dampfboot-verlag.de/buecher/454-5.html
PPS. Det kan tyckas vara kuriöst att jag lägger ner tid på att bemöta Lönnroth om jag nu ändå inte tycker att han har så mycket att komma med. Men jag tycker att det är ganska kul, och jag ser det som ett sätt att precisera mina egna, i dagsläget mycket vara, teorier. Dessutom är det spännande att se hur olika personer kan tolka samma text så fundamentalt olika. Efter att ha läst Lönnroths doktorsavhandling står det tydligare än någonsin: det är inte samma Marx vi läst. De ”moderna marxtolkningar” (främst Morishima) som Lönnroth behandlar har nämligen ytterst lite att göra med de ”moderna marxtolkningar” som jag tycker är intressanta. Kul att den gamle skäggige tysken trots alla dödförklaringar fortfarande lever och kan tolkas olika.
torsdag 6 oktober 2011
Till frågan om Rosa Luxemburgs aktualitet
Den händer med jämna mellan rum att personer i vänstern vill lyfta fram Rosa Luxemburg. Ofta (om än långt ifrån alltid) på någon annans bekostnad. “Jag gillar Marx, men Luxemburg är bättre” eller “Jag gillar inte Lenin, läs Luxemburg istället!”. Det är dock sällan som dessa Luxemburg-vänner preciserar vad vi ska lära oss av Luxemburg eller vilka texter som vi ska läsa.
Luxemburg var en ultraradikal revolutionsvurmare. För henne var “slutmålet /socialismen eller kommunismen min anm./ allt” (Rosa Luxemburg: Reden, Leipzig 1976, s.10). Hon levde i en period då revolutionen stod på dagordningen, och hon hann uppleva och kritisera revolutionen i Ryssland innan hon mördades 1919. Så det var inte lika utopiskt nu som då att hela tiden framhäva revolutionens nödvändighet och reformernas underordnade roll. Hon var mycket kritisk till fackföreningsrörelsen, till den kooperativa rörelsen och överhuvud alla andra rörelser vars syfte enbart vad att reformera kapitalismen. Visst var hon för reformer, men aldrig på revolutionens bekostad. Att idag lyfta fram denna revolutionsiver känns lite konstigt. Revolutionen står inte omedelbart på dagordningen, och ett mer långsiktigt förhållningssätt är av nöden.
Som teoretiker var Luxemburg ett barn av sin tid, av den Andra Internationalens tid. Hennes teoretiska skrifter (jag syftar främst på hennes magnum opus Die Akkumulation des Kapitals) har dåligt stått emot tidens tand. Jag placerar henne i samma fack som Friedrich Engels, August Bebel, Karl Kautsky och Eduard Bernstein: tänkare vars betydelse i arbetarrörelsen kring sekelskiftet 1900 var betydande, och vilkas skrifter är viktiga om man vill förstå utvecklingen inom arbetarrörelsen, men vilkas dagsaktuella betydelse i det tidiga 2000-talet är ytterst ringa. Visst kan man läsa dem och visst kan man dra lärdomar av deras teorier, men det har runnit mycket vatten under broarna sedan deras tid, och mycket nytt och bättre har kommit.
Man kan hylla Luxemburg som aktivist. Hon var den glödande agitatorn, den ståndaktige revolutionären och den arbetarklassens förkämpe som till sist tvangs offra sitt eget liv för det internationella proletariatets sak. Som symbol för kampen är hon fortfarande viktig, och följdriktigt högtidlighålls fortfarande årsdagen av mordet på henne och Karl Liebknecht av stora människomassor i Berlin.
Men frågan kvarstår: vad är det som gör att människor i vänstern idag vill lyfta fram Luxemburgs namn? Tror man på revolution inom de närmaste åren? Tror man på föråldrade politisk/ekonomiska teorier? Är det den ståndaktige aktivisten man vill visa fram som exempel? Eller är det bara ett sätt att vinna billiga poänger? För ingen kan ju komma och säga något ont om Luxemburg. Hon blev ju martyr och hann innan dess ta avstånd från vissa av Lenins och Trotskijs centralistiska metoder.
Luxemburg var en ultraradikal revolutionsvurmare. För henne var “slutmålet /socialismen eller kommunismen min anm./ allt” (Rosa Luxemburg: Reden, Leipzig 1976, s.10). Hon levde i en period då revolutionen stod på dagordningen, och hon hann uppleva och kritisera revolutionen i Ryssland innan hon mördades 1919. Så det var inte lika utopiskt nu som då att hela tiden framhäva revolutionens nödvändighet och reformernas underordnade roll. Hon var mycket kritisk till fackföreningsrörelsen, till den kooperativa rörelsen och överhuvud alla andra rörelser vars syfte enbart vad att reformera kapitalismen. Visst var hon för reformer, men aldrig på revolutionens bekostad. Att idag lyfta fram denna revolutionsiver känns lite konstigt. Revolutionen står inte omedelbart på dagordningen, och ett mer långsiktigt förhållningssätt är av nöden.
Som teoretiker var Luxemburg ett barn av sin tid, av den Andra Internationalens tid. Hennes teoretiska skrifter (jag syftar främst på hennes magnum opus Die Akkumulation des Kapitals) har dåligt stått emot tidens tand. Jag placerar henne i samma fack som Friedrich Engels, August Bebel, Karl Kautsky och Eduard Bernstein: tänkare vars betydelse i arbetarrörelsen kring sekelskiftet 1900 var betydande, och vilkas skrifter är viktiga om man vill förstå utvecklingen inom arbetarrörelsen, men vilkas dagsaktuella betydelse i det tidiga 2000-talet är ytterst ringa. Visst kan man läsa dem och visst kan man dra lärdomar av deras teorier, men det har runnit mycket vatten under broarna sedan deras tid, och mycket nytt och bättre har kommit.
Man kan hylla Luxemburg som aktivist. Hon var den glödande agitatorn, den ståndaktige revolutionären och den arbetarklassens förkämpe som till sist tvangs offra sitt eget liv för det internationella proletariatets sak. Som symbol för kampen är hon fortfarande viktig, och följdriktigt högtidlighålls fortfarande årsdagen av mordet på henne och Karl Liebknecht av stora människomassor i Berlin.
Men frågan kvarstår: vad är det som gör att människor i vänstern idag vill lyfta fram Luxemburgs namn? Tror man på revolution inom de närmaste åren? Tror man på föråldrade politisk/ekonomiska teorier? Är det den ståndaktige aktivisten man vill visa fram som exempel? Eller är det bara ett sätt att vinna billiga poänger? För ingen kan ju komma och säga något ont om Luxemburg. Hon blev ju martyr och hann innan dess ta avstånd från vissa av Lenins och Trotskijs centralistiska metoder.
lördag 1 oktober 2011
Den s.k. "Tredje vänstern"
Ned: It’s easy to criticize.
Homer: Fun too!
Jag läste Johan Lönnroths nya version av sin bok “Den tredje vänstern” när den kom ut för cirka två år sedan. Påbörjade en recension av boken, men avbröt den snabbt. Lönnroths bok var nämligen genomusel och min recension kunde uppfattas som ett rent personangrepp, och något sådant hade jag ingen lust till. Eftersom boken ändå inte spelat någon roll alls i debatten kändes det inte heller särskilt relevant att ta itu med den. Det som gör att jag ändå skriver några rader om den nu är att Lönnroth är intressant som symptom. Han visar nämligen med all önskvärd tydlighet hur lätt det är att hamna fel om man inte bygger sin politik på en genomtänkt samhällsanalys.
Lönnroths paradgren är historiska exposéer. I princip varje kapitel innehåller en sådan. Det är förstås inget fel i det, men det är ju en fördel om exposéerna leder någon vart. De gör inte Lönnroths. Så man läser och tänker ”jo, visst… och?”. Direkt pinsamt blir det när Lönnroth beskriver Vänsterpartiets valframgångar 1998 och de senare valens vikande siffror. Hans uppfattning av kongressen i 2000 är på sitt sätt lite komisk. ”Det kom som något av en chock när Gudrun Schyman på kongressen i Växjö efter ett tal på temat kommunismens död bara fick lama applåder. Efter det blev ungdomsförbundets ledare mycket starkare applåderad när hon höll ett försvarstal för kommunismen.” Vem som blev chockerad skriver Lönnroth inte, men troligen var det väl han och hans närmaste bundsförvanter. Att den gamla öststatskommunismen var död visste ju alla, och det var väl inte särdeles meningsfullt att upplysa kongressen om det. Att Jenny Lindahl-Persson däremot hade någon form av framtidsperspektiv och därmed fick ett varmare mottagande är väl inte så konstigt? Jo, tydligen, enligt Lönnroth.
När Lönnroth ska försöka kritisera den ekonomiska teori som formulerades av Karl Marx ger han sig ut på mycket djupt vatten. Det står helt klart att Lönnroth aldrig ägnat Marx’ skrifter ett allvarligt studium. Genom sin doktorsavhandling och andra skrifter vet vi att Lönnroth läst flera nyricardianer, typ Steedman, men det är förstås en helt annan sak. Ett exempel på Lönnroths okunskap om Marx teori är hans (Lönnroths) definition av ”den olycksaliga värdelagen”, ”föreställningen att arbetsvärden kan fungera som en slags långsiktiga jämviktspriser på en konkurrensmarknad” (s. 62). Nej, så definierar Marx inte värdelagen. För Marx handlar det snarare om att värden skapas i produktionen, och bara realiseras i cirkulationen, att det alltså är ekvivalenter som byts på marknaden på aggregerad nivå. Individuella priser är en helt annan sak.
Ett tag blir Lönnroth rent luthersk och hänvisar till ”tron” (allena?):
“Min tro är att en huvudorsak till att Marx aldrig kunde förmå sig att publicera de texter, som hans dotter och Friedrich Engels gav ut som band II och III av Kapitalet efter Marx död, är att han aldrig klarade att reda ut sambandet mellan värden och priser. Detta ‘transformationsproblem’, som sysselsatt generationer av marxister, var helt enkelt olösligt, det finns över huvud taget inget enkelt samband av värdelagens sort.”
Lönnroths tro falsifieras fullständigt av empiriska fakta. Vi vet nämligen mycket väl vad Marx sysslade med från 1867 då Kapitalets första band gavs ut till 1882 då han slutade skriva ekonomikritiska skrifter. Han ägnade sig dels åt att redigera om Första boken ett par gånger, dels åt att formulera Andra boken. Dessutom lade han stor möda åt att samla statistik från Ryssland, något som skulle användas i Tredje bokens avdelning om jordräntan. Något transformationsproblem sysslade han dock inte med och anledningen är enkel: det finns inget transformationsproblem att lösa! Åtminstone inte i Marx egna texter. Däremot uppstod det efter Marx död, delvis igångsatt av hans polare Engels, en debatt om transformeringen och värden till priser. Som senare forskning med all önskvärd tydlighet har visat beror denna debatt på en tolkning av Marx teori som inte har stöd i Marx egna skrifter. Det finns heller ingenting som tyder på att Marx någonsin brydde sig om de gränsnytteteorier som uppstod kring 1870. Och varför skulle han göra det? Hans teori handlade ju om hela andra saker än dessa. Detta borde Lönnroth vara medveten om, men istället hänvisar han till sin ”tro”.
Frågan om Marx kan tyckas vara en teoretisk spetsfundighet, men eftersom Marx teori fortfarande är mycket förklaringsduglig vad beträffar den moderna ekonomiska utvecklingen blir det allvarligt när man förlöjligar Marx genom att tillskriva honom saker som överhuvudtaget inte har med hans teori att göra. Däremot har Lönnroth rätt när han kritiserar senare generationers marxister och deras tolkning av värdelagen. Men det är ju en helt annan fråga.
Sedan fortsätter Lönnroth sina historiska exposéer. Det känns inte helt fräscht, om man säger så. Visst är det viktigt att lära av det förflutna, men Jugoslaviens försök med ”marknadssocialism” har lite grann förlorat den charm det en gång hade. Det känns som om Lönnroth snarare är nostalgisk än framåtblickande.
När Lönnroth ska beskriva den tredje vänsterns politiska former blir det lite vagt:
“Den tredje vänsterns socialism kan inte genomföras av stater eller politiska partier. Den byggs av människor som frivilligt går samman för att fritt växa som individer i en solidarisk gemenskap med andra.” (s. 72)
Fint så. Men tänk om dessa individer stöter på organiserat motstånd? Till exempel det globala kapitalet, ett kapital som Lönnroth tillskriver en enorm makt. Ska de då inte få använda de verktyg som står dem till buds? Måste de fortsatt vägra att organisera sig i partier eller försöka använda statsmakten till sin fördel? Och i så fall: varför? För att bevara sin ideologiska renhet?
Jag har försökt hitta konkreta förslag på politisk aktivitet utifrån Lönnroths perspektiv. Det är inte helt lätt. Naturligtvis är det rimligt när han skriver att:
“Den tredje vänstern är ännu i sin inledande fas. Och eftersom historiens list nästan alltid överträffat människans, kan vi inte ännu veta så mycket om den. Den är ännu en dröm och förhoppning mer än en realitet.”
Men man borde väl i alla fall kunna presentera någon preliminär politisk riktning? Nej, inte i Den tredje vänstern i alla fall. Den tredje vänstern ska byggas nedifrån, vara federativ och sträva efter ett världsparlament. Tydligen. Och?
Jag slutar här. Borde troligen slutat redan tidigare, men jag blir irriterad av Lönnroths raljanta ton mot partikamrater och hans brist på självkritik.
En av alla saker som gör mig irriterad av böcker av Den tredje vänstens typ är att de utger sig för att stå för någon form av förnyelse inom vänstern. Vi som däremot försöker att studera och förklara det moderna samhället och utifrån detta skapa nya politiska metoder, blir stämplade som traditionalister, eller ”K-märkta militanter” för att använda Lönnroth terminologi (s. 85).
Som slutkläm vill jag påminna om att Lönnroth var med och startade ”Vänsterdemokraterna”, en partibeteckning som ställde upp i 2006 års riksdagsval. De fick 84 röster. Detta motsvarar 0,0015% av de giltiga rösterna. I fall någon skulle ha glömt det.
Homer: Fun too!
Jag läste Johan Lönnroths nya version av sin bok “Den tredje vänstern” när den kom ut för cirka två år sedan. Påbörjade en recension av boken, men avbröt den snabbt. Lönnroths bok var nämligen genomusel och min recension kunde uppfattas som ett rent personangrepp, och något sådant hade jag ingen lust till. Eftersom boken ändå inte spelat någon roll alls i debatten kändes det inte heller särskilt relevant att ta itu med den. Det som gör att jag ändå skriver några rader om den nu är att Lönnroth är intressant som symptom. Han visar nämligen med all önskvärd tydlighet hur lätt det är att hamna fel om man inte bygger sin politik på en genomtänkt samhällsanalys.
Lönnroths paradgren är historiska exposéer. I princip varje kapitel innehåller en sådan. Det är förstås inget fel i det, men det är ju en fördel om exposéerna leder någon vart. De gör inte Lönnroths. Så man läser och tänker ”jo, visst… och?”. Direkt pinsamt blir det när Lönnroth beskriver Vänsterpartiets valframgångar 1998 och de senare valens vikande siffror. Hans uppfattning av kongressen i 2000 är på sitt sätt lite komisk. ”Det kom som något av en chock när Gudrun Schyman på kongressen i Växjö efter ett tal på temat kommunismens död bara fick lama applåder. Efter det blev ungdomsförbundets ledare mycket starkare applåderad när hon höll ett försvarstal för kommunismen.” Vem som blev chockerad skriver Lönnroth inte, men troligen var det väl han och hans närmaste bundsförvanter. Att den gamla öststatskommunismen var död visste ju alla, och det var väl inte särdeles meningsfullt att upplysa kongressen om det. Att Jenny Lindahl-Persson däremot hade någon form av framtidsperspektiv och därmed fick ett varmare mottagande är väl inte så konstigt? Jo, tydligen, enligt Lönnroth.
När Lönnroth ska försöka kritisera den ekonomiska teori som formulerades av Karl Marx ger han sig ut på mycket djupt vatten. Det står helt klart att Lönnroth aldrig ägnat Marx’ skrifter ett allvarligt studium. Genom sin doktorsavhandling och andra skrifter vet vi att Lönnroth läst flera nyricardianer, typ Steedman, men det är förstås en helt annan sak. Ett exempel på Lönnroths okunskap om Marx teori är hans (Lönnroths) definition av ”den olycksaliga värdelagen”, ”föreställningen att arbetsvärden kan fungera som en slags långsiktiga jämviktspriser på en konkurrensmarknad” (s. 62). Nej, så definierar Marx inte värdelagen. För Marx handlar det snarare om att värden skapas i produktionen, och bara realiseras i cirkulationen, att det alltså är ekvivalenter som byts på marknaden på aggregerad nivå. Individuella priser är en helt annan sak.
Ett tag blir Lönnroth rent luthersk och hänvisar till ”tron” (allena?):
“Min tro är att en huvudorsak till att Marx aldrig kunde förmå sig att publicera de texter, som hans dotter och Friedrich Engels gav ut som band II och III av Kapitalet efter Marx död, är att han aldrig klarade att reda ut sambandet mellan värden och priser. Detta ‘transformationsproblem’, som sysselsatt generationer av marxister, var helt enkelt olösligt, det finns över huvud taget inget enkelt samband av värdelagens sort.”
Lönnroths tro falsifieras fullständigt av empiriska fakta. Vi vet nämligen mycket väl vad Marx sysslade med från 1867 då Kapitalets första band gavs ut till 1882 då han slutade skriva ekonomikritiska skrifter. Han ägnade sig dels åt att redigera om Första boken ett par gånger, dels åt att formulera Andra boken. Dessutom lade han stor möda åt att samla statistik från Ryssland, något som skulle användas i Tredje bokens avdelning om jordräntan. Något transformationsproblem sysslade han dock inte med och anledningen är enkel: det finns inget transformationsproblem att lösa! Åtminstone inte i Marx egna texter. Däremot uppstod det efter Marx död, delvis igångsatt av hans polare Engels, en debatt om transformeringen och värden till priser. Som senare forskning med all önskvärd tydlighet har visat beror denna debatt på en tolkning av Marx teori som inte har stöd i Marx egna skrifter. Det finns heller ingenting som tyder på att Marx någonsin brydde sig om de gränsnytteteorier som uppstod kring 1870. Och varför skulle han göra det? Hans teori handlade ju om hela andra saker än dessa. Detta borde Lönnroth vara medveten om, men istället hänvisar han till sin ”tro”.
Frågan om Marx kan tyckas vara en teoretisk spetsfundighet, men eftersom Marx teori fortfarande är mycket förklaringsduglig vad beträffar den moderna ekonomiska utvecklingen blir det allvarligt när man förlöjligar Marx genom att tillskriva honom saker som överhuvudtaget inte har med hans teori att göra. Däremot har Lönnroth rätt när han kritiserar senare generationers marxister och deras tolkning av värdelagen. Men det är ju en helt annan fråga.
Sedan fortsätter Lönnroth sina historiska exposéer. Det känns inte helt fräscht, om man säger så. Visst är det viktigt att lära av det förflutna, men Jugoslaviens försök med ”marknadssocialism” har lite grann förlorat den charm det en gång hade. Det känns som om Lönnroth snarare är nostalgisk än framåtblickande.
När Lönnroth ska beskriva den tredje vänsterns politiska former blir det lite vagt:
“Den tredje vänsterns socialism kan inte genomföras av stater eller politiska partier. Den byggs av människor som frivilligt går samman för att fritt växa som individer i en solidarisk gemenskap med andra.” (s. 72)
Fint så. Men tänk om dessa individer stöter på organiserat motstånd? Till exempel det globala kapitalet, ett kapital som Lönnroth tillskriver en enorm makt. Ska de då inte få använda de verktyg som står dem till buds? Måste de fortsatt vägra att organisera sig i partier eller försöka använda statsmakten till sin fördel? Och i så fall: varför? För att bevara sin ideologiska renhet?
Jag har försökt hitta konkreta förslag på politisk aktivitet utifrån Lönnroths perspektiv. Det är inte helt lätt. Naturligtvis är det rimligt när han skriver att:
“Den tredje vänstern är ännu i sin inledande fas. Och eftersom historiens list nästan alltid överträffat människans, kan vi inte ännu veta så mycket om den. Den är ännu en dröm och förhoppning mer än en realitet.”
Men man borde väl i alla fall kunna presentera någon preliminär politisk riktning? Nej, inte i Den tredje vänstern i alla fall. Den tredje vänstern ska byggas nedifrån, vara federativ och sträva efter ett världsparlament. Tydligen. Och?
Jag slutar här. Borde troligen slutat redan tidigare, men jag blir irriterad av Lönnroths raljanta ton mot partikamrater och hans brist på självkritik.
En av alla saker som gör mig irriterad av böcker av Den tredje vänstens typ är att de utger sig för att stå för någon form av förnyelse inom vänstern. Vi som däremot försöker att studera och förklara det moderna samhället och utifrån detta skapa nya politiska metoder, blir stämplade som traditionalister, eller ”K-märkta militanter” för att använda Lönnroth terminologi (s. 85).
Som slutkläm vill jag påminna om att Lönnroth var med och startade ”Vänsterdemokraterna”, en partibeteckning som ställde upp i 2006 års riksdagsval. De fick 84 röster. Detta motsvarar 0,0015% av de giltiga rösterna. I fall någon skulle ha glömt det.
söndag 11 september 2011
Ur Grundrisse
Har översatt en kortare passage ur Grundrisse som inte finns med i Liedmans urval. Jag tycker att det är en intressant text, där Marx visar hur bytesvärdets självständighet i form av pengar påverkar hela utbytesprocessen, och därmed även produktionen. Detta är en aspekt som ”modern” nationalekonomi ofta försummar.
Översättningen är klumpig. Jag har strävat efter att behålla Marx otympliga tyska satsbyggnad, dels för att göra honom rättvisa, dels för att jag gillar den.
Källa: Marx-Engels-Werke. Band. 42 (Berlin 1983), s. 79-83
---
[79] […] Processen är helt enkelt denna: Produkten blir vara, dvs. blott ett moment i utbytet. Varan förvandlas till bytesvärde. För att likställa sig som bytesvärde blir den ersatt med ett tecken, som representerar bytesvärde som sådant. Som sådant symboliserat bytesvärde kan den sedan åter bytas ut i bestämda förhållanden med varje annan vara. Genom att produkten blir vara och varan bytesvärde får den först i huvudet en dubbel existens. Denna ideella fördubbling går (och måste fortsätta) till det att varan i [80] det verkliga utbytet framträder dubbelt: som naturlig produkt å ena sidan, som bytesvärde å den andra. Dvs. dess bytesvärde erhåller en från den själv avskild existens.
Produktens bestämning i bytesvärdet för alltså nödvändigtvis med sig att bytesvärdet erhåller en från produkten avskild, lösgjord existens. Detta bytesvärde - från varorna själva lösgjort och själv existerande som en vara bredvid dem – är penningen. Alla egenskaper hos varan som bytesvärde framträder som en från den skilt föremål, en från dess naturliga existensform lösgjord social existensform i penningen. (Detta vidare att bevisa, i det att penningens vanliga egenskaper räknas upp.) (Materialen som denna symbol uttrycks i är på intet sätt likgiltig, hur olikartat det än uppträder i historien. Samhällets utveckling utarbetar ett för symbolen alltmer lämpat material, från vilket den därefter åter försöker göra sig loss; en symbol, när den inte är godtycklig, fordrar vissa betingelser hos materialet som den är representerad av. Så t. ex. har tecknen för ord en historia. Bokstavsskrift osv.) Produktens bytesvärde alstrar alltså penningen vid sidan av produkten. Det är nu omöjligt att upphäva förvecklingar och motsägelser som framgår av penningens existens vid sidan av de särskilda varorna genom att man ändrar penningens form (fastän svårigheter som tillhör en lägre form av densamma kanske kan undvikas genom en högre). Likaså omöjligt är det att upphäva penningen själv så länge bytesvärdet förblir produkternas samhälleliga form. Det är nödvändigt att inse detta klart, för att inte ställa sig några omöjliga uppgifter, och att känna till gränserna inom vilka penningreformer och omvandlingar av cirkulationens produktionsförhållanden och de på dessa vilande samhälleliga förhållandens kan nygestaltas.
Penningens egenskaper som 1. mått för varuutbytet; 2. som bytesmedel; 3. som representant för varorna (därför som objekt för kontrakten); 4. som allmän vara vid sidan av de särskilda varorna – följer alla helt enkelt från dess bestämning som från varorna själva åtskilt och objektifierat bytesvärde. (Penningens egenskaper som allmän vara gentemot alla andra, som förkroppsligande av deras bytesvärde, gör den till samtidigt till realiserad och ständigt realiserbar form av kapitalet; till kapitalets ständigt giltiga framträdelseform, en egenskap som framträder vid penningutflöden. Den gör att kapitalet historiskt först enbart [81] framträder i penningens form. Den förklarar därpå slutligen penningens sammanhang med räntefoten och dess utveckling.
Ju mer produktionen gestaltas på det sättet att varje producent blir beroende av bytesvärdet på sin vara, dvs. ju mer produkten verkligen blir bytesvärde och bytesvärdet produktionens omedelbara objekt, desto mer måste penningrelationerna utvecklas och motsägelserna som är inneboende i produktens förhållanden till sig som penning. Behovet av utbyte och förvandlingen av produkten i rent bytesvärde skrider framåt i samma utsträckning som delningen av arbetet, dvs. med produktionens samhälleliga karaktär. Men i samma utsträckning som denna växer, växer penningens makt, dvs. bytesförhållandet sätter sig som en gentemot producenterna yttre och av dem oberoende makt. Vad som ursprungligen framstod som ett medel för att främja produktionen blir till ett för producenterna främmande förhållande. I samma förhållande som producenterna blir beroende av utbytet, förefaller utbytet bli oberoende av dem och klyftan mellan produkten som produkt och produkten som bytesvärde förefaller växa. Penningen frambringar inte dessa motsättningar och motsägelser, utan utvecklingen av dessa motsättningar och motsägelser frambringar skenbart penningens transcendentala makt. (Att utveckla: inflytandet av förvandlingen av alla förhållanden till penningförhållanden. Naturaskatt till penningskatt, naturaljordränta till penningjordränta, krigstjänstgöring till hyrtrupper, överhuvudtaget alla personliga tjänster till penningtjänster, det patriarkala, slav-, livegna, skråarbetet till rent lönarbete.)
Produkten blir till vara; varan blir till bytesvärde; varans bytesvärde är dess inre penningegenskap; denna penningegenskap lösgör sig från varan som penning, erhåller en allmän, från alla särskilda varor och deras naturliga existenssätt speciell social existens; produktens förhållande till sig som bytesvärde blir dess förhållande till en bredvid den existerande penning, eller alla produkters förhållande till en utanför dem existerande penning. Så som produkternas verkliga utbyte alstrar deras bytesvärde, alstrar deras bytesvärde penningen.
Nästa fråga som kommer emot en är: Penningens existens bredvid varorna, innesluter inte detta redan från början motsägelser som är givna med detta förhållande självt?
För det första: Det enkla faktum att varan existerar dubbelt, ena gången som bestämd produkt, vars bytesvärde innehålls ideellt i dess naturliga existensform (innehålls latent), och sedan som manifesterat bytesvärde (penning) som har kastat av sig alla sammanhang med produktens naturliga existensform [82], denna dubbla skilda existens måste fortsätta till skillnad, skillnaden till motsats och motsägelse. Samma motsägelse mellan varans särskilda natur som produkt och dess allmänna natur som bytesvärde, som alstrades av nödvändigheten att sätta den dubbelt, ena gången som denna bestämda vara, andra gången som penning, som innehåller motsägelsen mellan dess särskilda naturliga egenskaper och dess allmänna sociala egenskaper, innehåller från början möjligheten att dessa åtskilda existensformer inte är konvertibla med varandra. Varans utbytbarhet existerar i varan som ett ting bredvid den, som något åtskilt från den, inte längre mer omedelbart identiskt. Så snart som penningen är ett yttre ting bredvid varan förknippas varans utbytbarhet mot pengar med yttre villkor, som kan inträda eller inte; prisgiven åt yttre villkor. Varan begärs i utbytet p.g.a. dess naturliga egenskaper, p.g.a. behov vars objekt den är. Om varan därför kan omsättas till pengar, mot vilka den kan utbytas, om dess bytesvärde kan sättas för den, har i första rummet inget med dess bytesvärde att göra och av oberoende av den. Varans möjlighet att omsättas beror på produktens naturliga egenskaper. Penningens möjlighet att omsättas sammanfaller med dess existens som symboliskt bytesvärde. Det blir alltså möjligt att varan i sin bestämda form som produkt inte mer kan omsättas, liksättas, med dess allmänna form som penning.
I det att varans utbytbarhet existerar utanför den i penningen, har utbytbarheten blivit något från varan åtskilt, främmande från den, något som den först måste likställas med, alltså något som är den olikt. Samtidigt blir likställandet beroende av yttre betingelser, alltså slumpartat.
För det andra: På samma sätt som bytesvärdet existerar dubbelt i varan, som bestämd vara och penning, så faller utbytesakten sönder i två av varandra oberoende akter: utbyte av vara mot penning, utbyte av penning mot vara; köp och försäljning. Då dessa nu har vunnit en rumsligt och tidsmässigt från varandra avskiljd, mot varandra likgiltig existensform, upphör deras omedelbara identitet. De kan motsvara varandra, eller inte motsvara varandra; de kan täcka varandra eller inte; de kan träda i missförhållanden till varandra. De kommer visserligen ständigt att försöka utjämna varandra; men i stället för den tidigare omedelbara likheten har nu trätt den ständiga rörelsen av utjämning, som samtidigt förutsätter [83] det ständiga olikhetssättandet. Konsonansen kan nu fullt ut möjligen nås genom att passera de yttersta dissonanser.
För det tredje: Med åtskiljandet av köp och försäljning, uppdelningen av utbytet i två av varandra rumsligen och tidsmässigt oberoende akter, framträder vidare ett annat nytt förhållande.
På samma sätt som utbytet självt sönderdelar sig i två av varandra oberoende akter, so skiljer sig utbytets totalrörelse självt från de utbytande, från varornas producenter. Utbytet för utbytets skull skiljer sig från utbytet för varornas skull. Ett köpmannastånd träder mellan producenterna, ett stånd som bara köper för att sälja, och bara säljer för att åter kunna köpa, och som i denna operation inte har varorna i egenskap av produkter som mål, utan enbart uppnåendet av bytesvärden som sådana, av pengar. (Vid byteshandel kan ett köpmannastånd bildas. Men eftersom det bara har att disponera överskottet från båda sidor, så förblir dess inflytande på produktionen rakt igenom sekundärt, såsom dess hela betydelse.) Självständiggörandet av bytesvärdet i pengar, lösryckt från producenterna, motsvarar självständiggörandet av utbytet (handeln) som en från de utbytande lösryckt funktion. Bytesvärdet var varuutbytets mått; med dess ändamål var det direkta tillägnandet av den utbytta varan, dess konsumtion (oavsett om denna konsumtion består i ett direkt tillfredsställande av behov, tjänar som produkt, eller själv åter tjänar som produktionsverktyg). Handelns mål är inte direkt konsumtionen, utan intjänandet av pengar, av bytesvärden. Genom denna fördubbling av utbytet – utbyte för konsumtionens skull och utbyte för utbytets skull – uppstår ett nytt missförhållande. Köpmannen är i sitt utbyte bara bestämd av differensen mellan varornas köp och försäljning; men konsumenten måste definitivt ersätta bytesvärdet för de varor han köper. Cirkulationen, utbytet inom köpmannaståndet, och cirkulationens slut, utbytet mellan köpmannaståndet och konsumenten, hur mycket de till syvende och sist ömsesidigt betingar varandra, är bestämda av helt olika lagar och motiv och kan hamna i de största motsägelser med varandra. Redan i denna uppdelning ligger möjligheten till handelskriser. Eftersom produktionen omedelbart arbetar för handeln och bara indirekt för konsumtionen, måste den lika mycket förstås utifrån denna inkongruens mellan handel och konsumtionsutbyte, som den å sin sida skapar. (Förhållandena mellan efterfrågan och tillgång blir helt förvridna.) (Från den verkliga handeln urskiljer sig sedan penninghandeln.)
Översättningen är klumpig. Jag har strävat efter att behålla Marx otympliga tyska satsbyggnad, dels för att göra honom rättvisa, dels för att jag gillar den.
Källa: Marx-Engels-Werke. Band. 42 (Berlin 1983), s. 79-83
---
[79] […] Processen är helt enkelt denna: Produkten blir vara, dvs. blott ett moment i utbytet. Varan förvandlas till bytesvärde. För att likställa sig som bytesvärde blir den ersatt med ett tecken, som representerar bytesvärde som sådant. Som sådant symboliserat bytesvärde kan den sedan åter bytas ut i bestämda förhållanden med varje annan vara. Genom att produkten blir vara och varan bytesvärde får den först i huvudet en dubbel existens. Denna ideella fördubbling går (och måste fortsätta) till det att varan i [80] det verkliga utbytet framträder dubbelt: som naturlig produkt å ena sidan, som bytesvärde å den andra. Dvs. dess bytesvärde erhåller en från den själv avskild existens.
Produktens bestämning i bytesvärdet för alltså nödvändigtvis med sig att bytesvärdet erhåller en från produkten avskild, lösgjord existens. Detta bytesvärde - från varorna själva lösgjort och själv existerande som en vara bredvid dem – är penningen. Alla egenskaper hos varan som bytesvärde framträder som en från den skilt föremål, en från dess naturliga existensform lösgjord social existensform i penningen. (Detta vidare att bevisa, i det att penningens vanliga egenskaper räknas upp.) (Materialen som denna symbol uttrycks i är på intet sätt likgiltig, hur olikartat det än uppträder i historien. Samhällets utveckling utarbetar ett för symbolen alltmer lämpat material, från vilket den därefter åter försöker göra sig loss; en symbol, när den inte är godtycklig, fordrar vissa betingelser hos materialet som den är representerad av. Så t. ex. har tecknen för ord en historia. Bokstavsskrift osv.) Produktens bytesvärde alstrar alltså penningen vid sidan av produkten. Det är nu omöjligt att upphäva förvecklingar och motsägelser som framgår av penningens existens vid sidan av de särskilda varorna genom att man ändrar penningens form (fastän svårigheter som tillhör en lägre form av densamma kanske kan undvikas genom en högre). Likaså omöjligt är det att upphäva penningen själv så länge bytesvärdet förblir produkternas samhälleliga form. Det är nödvändigt att inse detta klart, för att inte ställa sig några omöjliga uppgifter, och att känna till gränserna inom vilka penningreformer och omvandlingar av cirkulationens produktionsförhållanden och de på dessa vilande samhälleliga förhållandens kan nygestaltas.
Penningens egenskaper som 1. mått för varuutbytet; 2. som bytesmedel; 3. som representant för varorna (därför som objekt för kontrakten); 4. som allmän vara vid sidan av de särskilda varorna – följer alla helt enkelt från dess bestämning som från varorna själva åtskilt och objektifierat bytesvärde. (Penningens egenskaper som allmän vara gentemot alla andra, som förkroppsligande av deras bytesvärde, gör den till samtidigt till realiserad och ständigt realiserbar form av kapitalet; till kapitalets ständigt giltiga framträdelseform, en egenskap som framträder vid penningutflöden. Den gör att kapitalet historiskt först enbart [81] framträder i penningens form. Den förklarar därpå slutligen penningens sammanhang med räntefoten och dess utveckling.
Ju mer produktionen gestaltas på det sättet att varje producent blir beroende av bytesvärdet på sin vara, dvs. ju mer produkten verkligen blir bytesvärde och bytesvärdet produktionens omedelbara objekt, desto mer måste penningrelationerna utvecklas och motsägelserna som är inneboende i produktens förhållanden till sig som penning. Behovet av utbyte och förvandlingen av produkten i rent bytesvärde skrider framåt i samma utsträckning som delningen av arbetet, dvs. med produktionens samhälleliga karaktär. Men i samma utsträckning som denna växer, växer penningens makt, dvs. bytesförhållandet sätter sig som en gentemot producenterna yttre och av dem oberoende makt. Vad som ursprungligen framstod som ett medel för att främja produktionen blir till ett för producenterna främmande förhållande. I samma förhållande som producenterna blir beroende av utbytet, förefaller utbytet bli oberoende av dem och klyftan mellan produkten som produkt och produkten som bytesvärde förefaller växa. Penningen frambringar inte dessa motsättningar och motsägelser, utan utvecklingen av dessa motsättningar och motsägelser frambringar skenbart penningens transcendentala makt. (Att utveckla: inflytandet av förvandlingen av alla förhållanden till penningförhållanden. Naturaskatt till penningskatt, naturaljordränta till penningjordränta, krigstjänstgöring till hyrtrupper, överhuvudtaget alla personliga tjänster till penningtjänster, det patriarkala, slav-, livegna, skråarbetet till rent lönarbete.)
Produkten blir till vara; varan blir till bytesvärde; varans bytesvärde är dess inre penningegenskap; denna penningegenskap lösgör sig från varan som penning, erhåller en allmän, från alla särskilda varor och deras naturliga existenssätt speciell social existens; produktens förhållande till sig som bytesvärde blir dess förhållande till en bredvid den existerande penning, eller alla produkters förhållande till en utanför dem existerande penning. Så som produkternas verkliga utbyte alstrar deras bytesvärde, alstrar deras bytesvärde penningen.
Nästa fråga som kommer emot en är: Penningens existens bredvid varorna, innesluter inte detta redan från början motsägelser som är givna med detta förhållande självt?
För det första: Det enkla faktum att varan existerar dubbelt, ena gången som bestämd produkt, vars bytesvärde innehålls ideellt i dess naturliga existensform (innehålls latent), och sedan som manifesterat bytesvärde (penning) som har kastat av sig alla sammanhang med produktens naturliga existensform [82], denna dubbla skilda existens måste fortsätta till skillnad, skillnaden till motsats och motsägelse. Samma motsägelse mellan varans särskilda natur som produkt och dess allmänna natur som bytesvärde, som alstrades av nödvändigheten att sätta den dubbelt, ena gången som denna bestämda vara, andra gången som penning, som innehåller motsägelsen mellan dess särskilda naturliga egenskaper och dess allmänna sociala egenskaper, innehåller från början möjligheten att dessa åtskilda existensformer inte är konvertibla med varandra. Varans utbytbarhet existerar i varan som ett ting bredvid den, som något åtskilt från den, inte längre mer omedelbart identiskt. Så snart som penningen är ett yttre ting bredvid varan förknippas varans utbytbarhet mot pengar med yttre villkor, som kan inträda eller inte; prisgiven åt yttre villkor. Varan begärs i utbytet p.g.a. dess naturliga egenskaper, p.g.a. behov vars objekt den är. Om varan därför kan omsättas till pengar, mot vilka den kan utbytas, om dess bytesvärde kan sättas för den, har i första rummet inget med dess bytesvärde att göra och av oberoende av den. Varans möjlighet att omsättas beror på produktens naturliga egenskaper. Penningens möjlighet att omsättas sammanfaller med dess existens som symboliskt bytesvärde. Det blir alltså möjligt att varan i sin bestämda form som produkt inte mer kan omsättas, liksättas, med dess allmänna form som penning.
I det att varans utbytbarhet existerar utanför den i penningen, har utbytbarheten blivit något från varan åtskilt, främmande från den, något som den först måste likställas med, alltså något som är den olikt. Samtidigt blir likställandet beroende av yttre betingelser, alltså slumpartat.
För det andra: På samma sätt som bytesvärdet existerar dubbelt i varan, som bestämd vara och penning, så faller utbytesakten sönder i två av varandra oberoende akter: utbyte av vara mot penning, utbyte av penning mot vara; köp och försäljning. Då dessa nu har vunnit en rumsligt och tidsmässigt från varandra avskiljd, mot varandra likgiltig existensform, upphör deras omedelbara identitet. De kan motsvara varandra, eller inte motsvara varandra; de kan täcka varandra eller inte; de kan träda i missförhållanden till varandra. De kommer visserligen ständigt att försöka utjämna varandra; men i stället för den tidigare omedelbara likheten har nu trätt den ständiga rörelsen av utjämning, som samtidigt förutsätter [83] det ständiga olikhetssättandet. Konsonansen kan nu fullt ut möjligen nås genom att passera de yttersta dissonanser.
För det tredje: Med åtskiljandet av köp och försäljning, uppdelningen av utbytet i två av varandra rumsligen och tidsmässigt oberoende akter, framträder vidare ett annat nytt förhållande.
På samma sätt som utbytet självt sönderdelar sig i två av varandra oberoende akter, so skiljer sig utbytets totalrörelse självt från de utbytande, från varornas producenter. Utbytet för utbytets skull skiljer sig från utbytet för varornas skull. Ett köpmannastånd träder mellan producenterna, ett stånd som bara köper för att sälja, och bara säljer för att åter kunna köpa, och som i denna operation inte har varorna i egenskap av produkter som mål, utan enbart uppnåendet av bytesvärden som sådana, av pengar. (Vid byteshandel kan ett köpmannastånd bildas. Men eftersom det bara har att disponera överskottet från båda sidor, så förblir dess inflytande på produktionen rakt igenom sekundärt, såsom dess hela betydelse.) Självständiggörandet av bytesvärdet i pengar, lösryckt från producenterna, motsvarar självständiggörandet av utbytet (handeln) som en från de utbytande lösryckt funktion. Bytesvärdet var varuutbytets mått; med dess ändamål var det direkta tillägnandet av den utbytta varan, dess konsumtion (oavsett om denna konsumtion består i ett direkt tillfredsställande av behov, tjänar som produkt, eller själv åter tjänar som produktionsverktyg). Handelns mål är inte direkt konsumtionen, utan intjänandet av pengar, av bytesvärden. Genom denna fördubbling av utbytet – utbyte för konsumtionens skull och utbyte för utbytets skull – uppstår ett nytt missförhållande. Köpmannen är i sitt utbyte bara bestämd av differensen mellan varornas köp och försäljning; men konsumenten måste definitivt ersätta bytesvärdet för de varor han köper. Cirkulationen, utbytet inom köpmannaståndet, och cirkulationens slut, utbytet mellan köpmannaståndet och konsumenten, hur mycket de till syvende och sist ömsesidigt betingar varandra, är bestämda av helt olika lagar och motiv och kan hamna i de största motsägelser med varandra. Redan i denna uppdelning ligger möjligheten till handelskriser. Eftersom produktionen omedelbart arbetar för handeln och bara indirekt för konsumtionen, måste den lika mycket förstås utifrån denna inkongruens mellan handel och konsumtionsutbyte, som den å sin sida skapar. (Förhållandena mellan efterfrågan och tillgång blir helt förvridna.) (Från den verkliga handeln urskiljer sig sedan penninghandeln.)
lördag 30 juli 2011
Ge rum för utopier!
Målet för en marxistisk analys av samhället idag måste vara att på allvar föra fram bevisen för kapitalismens historiska, övergående karaktär. Vi har alla förlöjligat Fukuyamas tes om ”historiens slut”, trots att en stor del av medborgarna och politikerna i den kapitalistiska världen faktiskt utgår från kapitalförhållandets eviga fortlevnad. Politiker försöker föra en ”sund ekonomisk politik” – med detta menas en politik där ett land, i konkurrens med alla andra länder, drar till sig kapital. ”Bra företagsklimat” är ett annat synsätt på samma fenomen. I den globala konkurrensen med alla andra länder blir utrymmet för självständigt handlande litet. Politiken förefaller maktlös inför ekonomin opersonliga och föregivet oundvikliga ”lagar”. Som marxister vet vi att dessa ”lagar” äger objektiv realitet, men bara inom ramarna för ett kapitalistiskt produktionssätt. Vi vet att kapitalismen kan kastas på historiens sophög som ett föråldrat produktionssätt, men vi vet också att man inom kapitalismen kan skapa ett politiskt spelrum genom att förvägra kapitalet den hämningslösa frihet som det eftersträvar. Kapitalets frihet innebär individernas ofrihet. Under kapitalismen utgörs individernas ofrihet inte främst av personlig underordning under andra människor, utan av underordning under abstraktioner, abstraktioner som människor själva skapat. Detta är kapitalismens mest bisarra förhållande – vi lär oss ständigt att betvinga naturen, samtidigt som vi blir alltmer maktlösa när det gäller att betvinga de samhälleliga förhållanden som människor själva skapat.
Kapitalismen har visat sig vara världshistoriens hittills mest framgångsrika produktionssätt. Den har bemäktigat sig hela jordklotet, sugit sig in i varenda por. Den har skapat rikedom i former och storlek som tidigare generationers människor inte ens kunde drömma om. Idag når kapitalismens nya triumfer – hundratals miljoner människor i tidigare extremt fattiga länder har höjt sin levnadsnivå och kan numer äta sig mätta varje dag. Detta är framsteg som ska erkännas. Samtidigt blir kapitalismens gränser alltmer tydliga. Jag ska här inte ta upp det uppenbara faktum att kapitalismens rovdrift på naturens resurser gör att vi närmar oss en ohållbar situation. Detta är alltför uppenbart. Jag tror att det istället är viktigt att peka på människors maktlöshet.
Det fanns en tid, jag pratar om det ”gyllene kvartsseklet” 1945-70, då västvärldens välfärdsstater kunde satsa alltfler resurser enligt en icke-kapitalistisk, behovsanpassad, demokratisk logik. Den offentliga sektorn byggdes ut. Ville medborgarna, genom sina valda politiker, satsa på exv. sjukvården kunde man göra det. Ville man istället sats på kortare arbetsvecka eller längre semester gick också detta. Men kunde t.o.m. göra båda sakerna samtidigt. Givetvis var spelrummet begränsat. Kapitalismens krav på profiter satta även då gränser. Men gränserna var vidare. Detta berodde förstås på läget i klasskampen, både inom staterna och på den internationella arenan. Nu pratas det istället om ”globaliseringen” som en opersonlig naturlag. Välfärdsstaternas handlingsutrymme berodde tidigare i stor utsträckning på länders möjligheter att tvinga kapitalet att stanna inom landet. Detta tvång var politiskt skapat, genom politiska beslut. Att tvånget nu är borta är också resultatet av politiska beslut. Det vore förstås möjligt att återigen tvinga in kapitalet i välfärdsstatens fåra. Underligt nog är det väldigt få politiska rörelser som kräver detta. Även vänster- och arbetarpartierna verkar ha böjt sig under dogmen om ”globaliseringen” oundviklighet, och därmed omöjliggjort politiskt reformarbete. Detta är mycket underligt. Man skulle kunna vara konspiratorisk och tro att de är ”köpta” av kapitalet. Jag tror inte det. Jag tror snarare att problemet är att arbetar- och vänsterrörelsen inte längre vågar formulera alternativ till den hegemoniska borgerliga-liberala världsbilden.
Detta är min huvudsakliga lärdom av de senaste årens Marx-studier. Marx visar mycket trovärdigt kapitalismens enorma utvecklingskapacitet, och samtidigt dess enorma irrationalitet i det att människorna låter sig behärskas av abstraktioner (tänk: räntenivå, kapitalflöden, konjunkturcykler, aggregerat effektiv efterfrågan osv.). Som bekant ger Marx oss inga utopier. Han visar kapitalismens gränser, men för oss aldrig till andra sidan, till en rimlig bild av hur en efter-kapitalistisk ekonomi skulle kunna fungera. Jag tror att det är dags att vi vågar formulera en sådana – att kunna visa på ett trovärdigt sätt att kapitalismen inte bara är omänsklig, utan också onödig.
Kapitalismen har visat sig vara världshistoriens hittills mest framgångsrika produktionssätt. Den har bemäktigat sig hela jordklotet, sugit sig in i varenda por. Den har skapat rikedom i former och storlek som tidigare generationers människor inte ens kunde drömma om. Idag når kapitalismens nya triumfer – hundratals miljoner människor i tidigare extremt fattiga länder har höjt sin levnadsnivå och kan numer äta sig mätta varje dag. Detta är framsteg som ska erkännas. Samtidigt blir kapitalismens gränser alltmer tydliga. Jag ska här inte ta upp det uppenbara faktum att kapitalismens rovdrift på naturens resurser gör att vi närmar oss en ohållbar situation. Detta är alltför uppenbart. Jag tror att det istället är viktigt att peka på människors maktlöshet.
Det fanns en tid, jag pratar om det ”gyllene kvartsseklet” 1945-70, då västvärldens välfärdsstater kunde satsa alltfler resurser enligt en icke-kapitalistisk, behovsanpassad, demokratisk logik. Den offentliga sektorn byggdes ut. Ville medborgarna, genom sina valda politiker, satsa på exv. sjukvården kunde man göra det. Ville man istället sats på kortare arbetsvecka eller längre semester gick också detta. Men kunde t.o.m. göra båda sakerna samtidigt. Givetvis var spelrummet begränsat. Kapitalismens krav på profiter satta även då gränser. Men gränserna var vidare. Detta berodde förstås på läget i klasskampen, både inom staterna och på den internationella arenan. Nu pratas det istället om ”globaliseringen” som en opersonlig naturlag. Välfärdsstaternas handlingsutrymme berodde tidigare i stor utsträckning på länders möjligheter att tvinga kapitalet att stanna inom landet. Detta tvång var politiskt skapat, genom politiska beslut. Att tvånget nu är borta är också resultatet av politiska beslut. Det vore förstås möjligt att återigen tvinga in kapitalet i välfärdsstatens fåra. Underligt nog är det väldigt få politiska rörelser som kräver detta. Även vänster- och arbetarpartierna verkar ha böjt sig under dogmen om ”globaliseringen” oundviklighet, och därmed omöjliggjort politiskt reformarbete. Detta är mycket underligt. Man skulle kunna vara konspiratorisk och tro att de är ”köpta” av kapitalet. Jag tror inte det. Jag tror snarare att problemet är att arbetar- och vänsterrörelsen inte längre vågar formulera alternativ till den hegemoniska borgerliga-liberala världsbilden.
Detta är min huvudsakliga lärdom av de senaste årens Marx-studier. Marx visar mycket trovärdigt kapitalismens enorma utvecklingskapacitet, och samtidigt dess enorma irrationalitet i det att människorna låter sig behärskas av abstraktioner (tänk: räntenivå, kapitalflöden, konjunkturcykler, aggregerat effektiv efterfrågan osv.). Som bekant ger Marx oss inga utopier. Han visar kapitalismens gränser, men för oss aldrig till andra sidan, till en rimlig bild av hur en efter-kapitalistisk ekonomi skulle kunna fungera. Jag tror att det är dags att vi vågar formulera en sådana – att kunna visa på ett trovärdigt sätt att kapitalismen inte bara är omänsklig, utan också onödig.
tisdag 7 juni 2011
Svensk-danska resenotiser av Fr. Engels
Det följande är anteckningar från en resa Engels gjorde till Sverige och Danmark år 1867. Eftersom det bara är notiser skrivna utan avsikt att publiceras är språket en smula haltande. Engels anglicismer har fått stå kvar oförändrade. Kommentarer inom [klamrar] är mina.
---
Friedrich Engels:
Svensk-danska resenotiser
Källa: Marx-Engels-Gesamtausgabe, Abt. I, Band 20: ”Werke, Artikel, Entwürfe September 1864 bis September 1867”
6:e juli. Kl 9. Hero i Humber. Kl 11 till havs, friska västliga brisar, 12 knop, vinden tilltagande. Eftermiddagen, kraftig sjögång, vinden alltmer sydlig, till kvällen half a gale, det långa skeppet rullar kraftigt. Kapten Soulsby ramlar och bryter ett revben, en engelsk passagerare gör sammaledes och förstör sitt tryne. Storseglet rycker loss ett block från undersidan.
7:e juli. Omöjligt att beträda däcket. Kraftig rullning tills vinden fram mot kvällen äntligen avtar och vi kan se Holmens fyr från däck. Sjön går ner, emellertid oregelbundet.
8:e juli. På morgonen kl 7 Vinga, sedan infart via Göta Älvs skärgård. Överallt roches moutonnees, verkan av is synlig på tusen stegs avstånd. Strax den trängre floden, med gröna dalar mellan granitklipporna, sedan också några träd, slutligen närmar vi oss Göteborg, trevlig och främmande genom de breda och låga husen.
Göteborg själv, en modern stad omgiven av Gammalsverige; allt i sten inuti, allt av trä utanför. Holländska kanaler med holländsk stank i gatorna. Intrycket av svenskarna mycket mer tyskt än engelskt; och emellanåt ett främmande finskt element. Kvinnorna har på det hela taget dålig hy, grova men ändå inte motbjudande drag. Männen snyggare, men även mer påminnande om tyska inlandskälkborgare. Människor i 40-års åldern ser alla ut om kälkborgare från Baden.
Engelska tolereras, tyska härskar. Det kommersiella och litterära beroendet av Tyskland syns överallt. Stationer, offentliga byggnader, privathus, villor – allt i tysk stil, med mindre avvikelser p.g.a. klimatet. Från England bara parkanläggningar och med dem följade renhet, och en kyrka i den nya engelska gotiska stilen. Man kan lugnt prata tyska i varje affärslokal, t.o.m. i hotellen blir engelsktalande ombedda att om möjligt prata tyska.
Nejlika och hagtorn i full blom, precis som på åttonde maj. Vackra almar är vid sidan av askar dominerande trädslag. Grönt som den engelska våren. Däremellan överallt naken granit moutonnees.
Levnadssättet helt kontinentalt, anti-engelskt, trots att man dricker falskt portvin och sherry. Hotellinrättningar. Rummen, frukost, köket, allt kontinentalt. Sammaledes med blandningen av klasser i offentliga lokaler. Apetitsup (Smörbrödsborden) (25 öre).
Människor genomsnittligt byggda och undersättsiga. 5’ 6’’ [167 cm]. Soldater i det ridande artilleriet (värfvade) längre. Meniga och officerare har något milisaktigt över sig, påminner om schweizarna. Matroserna från Hull påminner mer om holsteinare, niedersachsare, friser, angler och danskar än om svenskar. Här saknas hos svenskarna det manliga ansiktsuttrycket, för det mesta plufsiga fettdrag, förutom hos vissa sjömän med frisisk fysionomi och senig uppbyggnad. Soldaterna ser ut som dem från Västfalen, officerarna också neither quite nor officers.
Som alltid, det oundvikliga intrycket hur mycket som överallt på kontinenten görs för populasens sundhet och munterhet, till skillnad från det aristokratiska England.
Skojigt intryck av de två engelska swell ladies, som svenskorna försöker härma.
Resa till Stockholm. Ångbåt, sömn i bakre kajutan, mat i främre. Rejäla livsmedel. Sallad med grädde. Sötsaker. Folket i inlandet har alltmer bestämda karaktärsdrag. Männen trevligare, starkare och större. Kvinnorna plain but homely and not unpleasant. Påminner om schweizare eller tyrolare (Steubs tyroler-goter?). Lantjunkrar. Även språket låter väldigt högtyskt, utan gutturaler.
Trakten kring Göta Älv är trevlig, men sparsam, till Trollhättan. Fyra fall tätt invid varandra. Bergen är inte mer än 600-800 fot höga, men imposanta. Därefter Vänern med Kinnekulle, flackt och tråkigt. Vättern likadan. Karlsborgs fästning är inte dåligt anlagd. Långa linjer polygonalt, dock ? om inte berget bakom dominerar. Sjöarna trevliga, men intetsägande. Oändlig barrskog, till råga på allt förstörd. Ingenstans Schweiz vackra tunga barrträd. Scotch fir.
Motala Älvdal åter en aning bebyggd, här och där trevligt när kanaler omges av planterade träd, almar och björkar.
Skärgårdshavet mot Stockholm allt trevligare. Formationen ändras. Kalk här och där och större erosion. Också fler kobbar och skär som sticker upp direkt ur havet. Marmorbrott på två öar. Holmarna blir högre och vackrare ju mer man närmar sig Stockholm. Utmed Mälaren mycket vackert, skog, åker och villor omväxlande.
Stockholms Norrbro påminner om Pont des Bergues i Geneve. Mosebacke praktfullt. Även vacker utsikt från observatoriet. Ångslupar till Djurgården. Denna mycket vacker som park. Många restauranger och kafeer. Fransk inriktning med små bord à la carte, inget table d’hote. Stockholmarnas sed att äta i restaurang. Brännvinsbordet överallt. Paiestko-öl, bättre än i Tyskland. Svenskt öl inte dåligt men antingen för sött eller för surt. Vin, Bordeux hyper-hermitage, petit bourgogne med tillsats av sydfranskt vin huvuddryck vid bordet. Annars die civil. Köket mer tyskt än franskt.
I Stockholm mer huvudstadskaraktär, färre utländska språk coulant, men i varje affärslokal talas tyska. Mode, i Göteborg avgjort engelskt hos männen, här huvudsakligen franskt. Hyckleri vid brännvinsbordet då kvinnor är med. Barnsliga nöjen, karusell, dockteater, lindansare och dålig musik. Strömparterren ännu det bästa. ”Mekanismer”. Därvid emellertid äkta eller hycklade luthersk folkskaraktär som inte tillåter offentliga tivoli en gros.
Soldater, t.o.m. vid gardet milismässiga slovenly. Samma med officerarna. No life in them. Inte heller några särskilt stora människor. Inget som räcker för 69:orna [Preussisk regimentsbeteckning]. Uniformen eklektisk av gammalfranskt läder. Vakterna småpratar. Skägg. Malmö Husarerna. Linjeryttarna är tunga – de trevligaste människorna.
Järnväg. Tre gånger tjuta och en gång pipa. Fem minuter = 15 a 20. Oplanerade, men bra matställen, allt en riksdaler. Trakten trevlig, men efter de första två timmarna enformig genom ständig upprepning, och till slut långtråkig. De många sjöarna kan enkel förklaras utifrån isens verkningar. Daljorden mestadels gammal sjöbotten, resp. torvmosse.
Bra knep att skicka folk till Malmö för att avsluta en diplomatisk förhandling. [Anspelning på 1848 års vapenstilleståndförhandling mellan Preussen och Danmark.]
Köpenhamn. Verkligen mer Hovedstaden i storlek och livlighet än Stockholm, men fortfarande litet och försynt. Avgjort härskar tyskan, även på gatorna. Levnadsglada barn, alla olika nöjen, främst för barn. Åtminstone hundra karuseller. Även de vuxna barnsliga; balett, cirkus osv. Även barnens grymhet som finner huvudnöje i att plåga barn. Tivoli väldigt typiskt på det här sättet.
Vackra träd i hela Köpenhamn. Vackert inlopp till hamnen. Gamla krigsskepp – måleriskt intryck. Intrycket av en bondehuvudstad som exploaterar 1 ½ miljoner bönder går det ingenstans att ta miste på.
---
Friedrich Engels:
Svensk-danska resenotiser
Källa: Marx-Engels-Gesamtausgabe, Abt. I, Band 20: ”Werke, Artikel, Entwürfe September 1864 bis September 1867”
6:e juli. Kl 9. Hero i Humber. Kl 11 till havs, friska västliga brisar, 12 knop, vinden tilltagande. Eftermiddagen, kraftig sjögång, vinden alltmer sydlig, till kvällen half a gale, det långa skeppet rullar kraftigt. Kapten Soulsby ramlar och bryter ett revben, en engelsk passagerare gör sammaledes och förstör sitt tryne. Storseglet rycker loss ett block från undersidan.
7:e juli. Omöjligt att beträda däcket. Kraftig rullning tills vinden fram mot kvällen äntligen avtar och vi kan se Holmens fyr från däck. Sjön går ner, emellertid oregelbundet.
8:e juli. På morgonen kl 7 Vinga, sedan infart via Göta Älvs skärgård. Överallt roches moutonnees, verkan av is synlig på tusen stegs avstånd. Strax den trängre floden, med gröna dalar mellan granitklipporna, sedan också några träd, slutligen närmar vi oss Göteborg, trevlig och främmande genom de breda och låga husen.
Göteborg själv, en modern stad omgiven av Gammalsverige; allt i sten inuti, allt av trä utanför. Holländska kanaler med holländsk stank i gatorna. Intrycket av svenskarna mycket mer tyskt än engelskt; och emellanåt ett främmande finskt element. Kvinnorna har på det hela taget dålig hy, grova men ändå inte motbjudande drag. Männen snyggare, men även mer påminnande om tyska inlandskälkborgare. Människor i 40-års åldern ser alla ut om kälkborgare från Baden.
Engelska tolereras, tyska härskar. Det kommersiella och litterära beroendet av Tyskland syns överallt. Stationer, offentliga byggnader, privathus, villor – allt i tysk stil, med mindre avvikelser p.g.a. klimatet. Från England bara parkanläggningar och med dem följade renhet, och en kyrka i den nya engelska gotiska stilen. Man kan lugnt prata tyska i varje affärslokal, t.o.m. i hotellen blir engelsktalande ombedda att om möjligt prata tyska.
Nejlika och hagtorn i full blom, precis som på åttonde maj. Vackra almar är vid sidan av askar dominerande trädslag. Grönt som den engelska våren. Däremellan överallt naken granit moutonnees.
Levnadssättet helt kontinentalt, anti-engelskt, trots att man dricker falskt portvin och sherry. Hotellinrättningar. Rummen, frukost, köket, allt kontinentalt. Sammaledes med blandningen av klasser i offentliga lokaler. Apetitsup (Smörbrödsborden) (25 öre).
Människor genomsnittligt byggda och undersättsiga. 5’ 6’’ [167 cm]. Soldater i det ridande artilleriet (värfvade) längre. Meniga och officerare har något milisaktigt över sig, påminner om schweizarna. Matroserna från Hull påminner mer om holsteinare, niedersachsare, friser, angler och danskar än om svenskar. Här saknas hos svenskarna det manliga ansiktsuttrycket, för det mesta plufsiga fettdrag, förutom hos vissa sjömän med frisisk fysionomi och senig uppbyggnad. Soldaterna ser ut som dem från Västfalen, officerarna också neither quite nor officers.
Som alltid, det oundvikliga intrycket hur mycket som överallt på kontinenten görs för populasens sundhet och munterhet, till skillnad från det aristokratiska England.
Skojigt intryck av de två engelska swell ladies, som svenskorna försöker härma.
Resa till Stockholm. Ångbåt, sömn i bakre kajutan, mat i främre. Rejäla livsmedel. Sallad med grädde. Sötsaker. Folket i inlandet har alltmer bestämda karaktärsdrag. Männen trevligare, starkare och större. Kvinnorna plain but homely and not unpleasant. Påminner om schweizare eller tyrolare (Steubs tyroler-goter?). Lantjunkrar. Även språket låter väldigt högtyskt, utan gutturaler.
Trakten kring Göta Älv är trevlig, men sparsam, till Trollhättan. Fyra fall tätt invid varandra. Bergen är inte mer än 600-800 fot höga, men imposanta. Därefter Vänern med Kinnekulle, flackt och tråkigt. Vättern likadan. Karlsborgs fästning är inte dåligt anlagd. Långa linjer polygonalt, dock ? om inte berget bakom dominerar. Sjöarna trevliga, men intetsägande. Oändlig barrskog, till råga på allt förstörd. Ingenstans Schweiz vackra tunga barrträd. Scotch fir.
Motala Älvdal åter en aning bebyggd, här och där trevligt när kanaler omges av planterade träd, almar och björkar.
Skärgårdshavet mot Stockholm allt trevligare. Formationen ändras. Kalk här och där och större erosion. Också fler kobbar och skär som sticker upp direkt ur havet. Marmorbrott på två öar. Holmarna blir högre och vackrare ju mer man närmar sig Stockholm. Utmed Mälaren mycket vackert, skog, åker och villor omväxlande.
Stockholms Norrbro påminner om Pont des Bergues i Geneve. Mosebacke praktfullt. Även vacker utsikt från observatoriet. Ångslupar till Djurgården. Denna mycket vacker som park. Många restauranger och kafeer. Fransk inriktning med små bord à la carte, inget table d’hote. Stockholmarnas sed att äta i restaurang. Brännvinsbordet överallt. Paiestko-öl, bättre än i Tyskland. Svenskt öl inte dåligt men antingen för sött eller för surt. Vin, Bordeux hyper-hermitage, petit bourgogne med tillsats av sydfranskt vin huvuddryck vid bordet. Annars die civil. Köket mer tyskt än franskt.
I Stockholm mer huvudstadskaraktär, färre utländska språk coulant, men i varje affärslokal talas tyska. Mode, i Göteborg avgjort engelskt hos männen, här huvudsakligen franskt. Hyckleri vid brännvinsbordet då kvinnor är med. Barnsliga nöjen, karusell, dockteater, lindansare och dålig musik. Strömparterren ännu det bästa. ”Mekanismer”. Därvid emellertid äkta eller hycklade luthersk folkskaraktär som inte tillåter offentliga tivoli en gros.
Soldater, t.o.m. vid gardet milismässiga slovenly. Samma med officerarna. No life in them. Inte heller några särskilt stora människor. Inget som räcker för 69:orna [Preussisk regimentsbeteckning]. Uniformen eklektisk av gammalfranskt läder. Vakterna småpratar. Skägg. Malmö Husarerna. Linjeryttarna är tunga – de trevligaste människorna.
Järnväg. Tre gånger tjuta och en gång pipa. Fem minuter = 15 a 20. Oplanerade, men bra matställen, allt en riksdaler. Trakten trevlig, men efter de första två timmarna enformig genom ständig upprepning, och till slut långtråkig. De många sjöarna kan enkel förklaras utifrån isens verkningar. Daljorden mestadels gammal sjöbotten, resp. torvmosse.
Bra knep att skicka folk till Malmö för att avsluta en diplomatisk förhandling. [Anspelning på 1848 års vapenstilleståndförhandling mellan Preussen och Danmark.]
Köpenhamn. Verkligen mer Hovedstaden i storlek och livlighet än Stockholm, men fortfarande litet och försynt. Avgjort härskar tyskan, även på gatorna. Levnadsglada barn, alla olika nöjen, främst för barn. Åtminstone hundra karuseller. Även de vuxna barnsliga; balett, cirkus osv. Även barnens grymhet som finner huvudnöje i att plåga barn. Tivoli väldigt typiskt på det här sättet.
Vackra träd i hela Köpenhamn. Vackert inlopp till hamnen. Gamla krigsskepp – måleriskt intryck. Intrycket av en bondehuvudstad som exploaterar 1 ½ miljoner bönder går det ingenstans att ta miste på.
tisdag 25 januari 2011
Manifestet vs. Marx
Det kommunistiska manifestet från 1847/48 är marxismens mest lästa text. Det är på många sätt en lysande skildring av kapitalismens historiska framväxt och dess konsekvenser. Problemet är att många tror att Manifestet innehåller kärnan av marxismens teori, att man förstår marxismen bara genom att läsa Manifestet.
Manifestet är en politisk pamflett, skriven huvudsakligen av Marx. Som alla politiska pamfletter är dess styrka förknippad med förmågan att sammanfatta och övertyga. Dess styrka är däremot inte dess vetenskapliga tyngd. Det var först senare (under 1850- och 1860-talen) som Marx utvecklade sin analys av kapitalismen. Vi ska därför inte vara förvånade över att Manifestet innehåller en rad åsikter som Marx senare kom att ta avstånd ifrån.
I Manifestet läser vi exempelvis: “Den [bourgeoisien] har, kort sagt, i stället för den i politiska och religiösa illusioner höljda utsugningen satt den öppna, skamlösa, direkta, kalla utsugningen.” Det är sant att de illusioner som omgärdar utsugningen har ändrats. Utsugningen legitimeras under kapitalismen (normalt) inte av religion. Men utsugningen förblir dold av illusioner. Detta är något som Marx gör en poäng av i Kapitalet. Han jämför modernt lönearbete med feodalismens fronarbete (eller corvée. Vi saknar ett adekvat svenskt ord för företeelsen.) där de direkta producenterna (i det här fallet livegna bönder) arbetar ett antal dagar i veckan på sin egen åker, ett antal dagar på godsägarens åker. Här är utsugningen tydlig. Man ser direkt att man arbetar åt sig själv på sin egen åker och för någon annan när man arbetar på godsägarens åker. Under kapitalismen är utsugningsförhållandet däremot dold. Vi ser inte att vi under en arbetsdag ägnar ett antal timmar åt att skapa värde som motsvarar vår lön, och ett antal timmar åt att skapa värde som kapitalisten lägger beslag på i form av mervärde. Tvärtom förefaller det som om vi får betalt för vårt arbete i form av lön. Enligt Marx får vi inte det, utan vi får betalt för vår att ställa vår arbetskraft till kapitalistens förfogande, och det är en helt annan sak. Men 1847/48 hade Marx inte kommit så långt i sin förståelse av kapitalismens att han såg detta.
En annan sak som Marx gör en stor poäng av i Manifestet är arbetarnas alltmer eländiga situation. Enligt Manifestet blir arbetarna under kapitalismen allt fattigare. Detta är något som den historiska utvecklingen har motbevisat. Tvärtom tenderar arbetarnas levnadsstandard att öka under kapitalismens utveckling. Det är inte helt ovanligt att personer som läst Manifestet menar att detta innebär att Marx’ teori är felaktig. Problemet är bara att detta visserligen var Marx åsikt 1847/48, men att han senare tog kraftigt avstånd från den. Det är visst möjligt för arbetarklassen att förbättra sin materiella levnadsstandard under kapitalismen. Men detta kan bara ske inom vissa ramar, ramar satta av kapitalismens behov av ackumulering. Om arbetarklassen i sin helhet skulle öka sina löner så mycket att arbetarna inte längre skulle behöva sälja sin arbetskraft till kapitalisterna, skulle kapitalismen sluta fungera. Marx nämner det tidiga USA som ett exempel på detta. Så länge det fanns billig jord tillgänglig i den amerikanska västern hade arbetarna inget intresse att arbeta i industrin, utan drog helt enkelt västerut och arbetade på sina egna gårdar.
Kapitalismens ständiga jakt efter vinster leder via konkurrensen till en ständig utveckling av arbetets produktivitet, något som leder till ökad produktion. En del av denna produktion kan mycket väl komma arbetarna till godo. Det är t.o.m. möjligt att arbetarna får en ökad levnadsstandard, samtidigt som kapitalisterna ökar sina vinster.
Men, och det är Marx viktiga poäng, denna ökning av levnadsstandarden förändrar inte i grunden arbetarnas situation. De är fortfarande hänvisade till att sälja sin arbetskraft och därmed bidra till kapitalisternas ackumulation. Arbetarnas paradoxala situation innebär att ju mer de arbetar desto mer hjälper de kapitalet att öka sin makt över arbetarna. På så sätt minskar arbetarnas samhälleliga makt, men detta innebär alltså på intet sätt att deras materiella levnadsstandard måste minska, och detta gäller förstås oavsett vad Marx skrev 1848.
Jag tycker att Manifestet fortfarande är en läsvärd text. Den beskriver mycket målande hur kapitalismen tar makten över samhället och hur den omformar hela världen efter sina behov. Man bör dock alltid vara medveten som att texten i Manifestet bygger på Marx av år 1847/48, och att hans vetenskapliga arbete då fortfarande befann sig i ett tidigt stadium. Manifestet bör läsas som en intresseväckande text som leder till fortsatta studier. Slutar man sin samhällsvetenskapliga läsning med Manifestet har man dock inte kommit särskilt långt.
Manifestet är en politisk pamflett, skriven huvudsakligen av Marx. Som alla politiska pamfletter är dess styrka förknippad med förmågan att sammanfatta och övertyga. Dess styrka är däremot inte dess vetenskapliga tyngd. Det var först senare (under 1850- och 1860-talen) som Marx utvecklade sin analys av kapitalismen. Vi ska därför inte vara förvånade över att Manifestet innehåller en rad åsikter som Marx senare kom att ta avstånd ifrån.
I Manifestet läser vi exempelvis: “Den [bourgeoisien] har, kort sagt, i stället för den i politiska och religiösa illusioner höljda utsugningen satt den öppna, skamlösa, direkta, kalla utsugningen.” Det är sant att de illusioner som omgärdar utsugningen har ändrats. Utsugningen legitimeras under kapitalismen (normalt) inte av religion. Men utsugningen förblir dold av illusioner. Detta är något som Marx gör en poäng av i Kapitalet. Han jämför modernt lönearbete med feodalismens fronarbete (eller corvée. Vi saknar ett adekvat svenskt ord för företeelsen.) där de direkta producenterna (i det här fallet livegna bönder) arbetar ett antal dagar i veckan på sin egen åker, ett antal dagar på godsägarens åker. Här är utsugningen tydlig. Man ser direkt att man arbetar åt sig själv på sin egen åker och för någon annan när man arbetar på godsägarens åker. Under kapitalismen är utsugningsförhållandet däremot dold. Vi ser inte att vi under en arbetsdag ägnar ett antal timmar åt att skapa värde som motsvarar vår lön, och ett antal timmar åt att skapa värde som kapitalisten lägger beslag på i form av mervärde. Tvärtom förefaller det som om vi får betalt för vårt arbete i form av lön. Enligt Marx får vi inte det, utan vi får betalt för vår att ställa vår arbetskraft till kapitalistens förfogande, och det är en helt annan sak. Men 1847/48 hade Marx inte kommit så långt i sin förståelse av kapitalismens att han såg detta.
En annan sak som Marx gör en stor poäng av i Manifestet är arbetarnas alltmer eländiga situation. Enligt Manifestet blir arbetarna under kapitalismen allt fattigare. Detta är något som den historiska utvecklingen har motbevisat. Tvärtom tenderar arbetarnas levnadsstandard att öka under kapitalismens utveckling. Det är inte helt ovanligt att personer som läst Manifestet menar att detta innebär att Marx’ teori är felaktig. Problemet är bara att detta visserligen var Marx åsikt 1847/48, men att han senare tog kraftigt avstånd från den. Det är visst möjligt för arbetarklassen att förbättra sin materiella levnadsstandard under kapitalismen. Men detta kan bara ske inom vissa ramar, ramar satta av kapitalismens behov av ackumulering. Om arbetarklassen i sin helhet skulle öka sina löner så mycket att arbetarna inte längre skulle behöva sälja sin arbetskraft till kapitalisterna, skulle kapitalismen sluta fungera. Marx nämner det tidiga USA som ett exempel på detta. Så länge det fanns billig jord tillgänglig i den amerikanska västern hade arbetarna inget intresse att arbeta i industrin, utan drog helt enkelt västerut och arbetade på sina egna gårdar.
Kapitalismens ständiga jakt efter vinster leder via konkurrensen till en ständig utveckling av arbetets produktivitet, något som leder till ökad produktion. En del av denna produktion kan mycket väl komma arbetarna till godo. Det är t.o.m. möjligt att arbetarna får en ökad levnadsstandard, samtidigt som kapitalisterna ökar sina vinster.
Men, och det är Marx viktiga poäng, denna ökning av levnadsstandarden förändrar inte i grunden arbetarnas situation. De är fortfarande hänvisade till att sälja sin arbetskraft och därmed bidra till kapitalisternas ackumulation. Arbetarnas paradoxala situation innebär att ju mer de arbetar desto mer hjälper de kapitalet att öka sin makt över arbetarna. På så sätt minskar arbetarnas samhälleliga makt, men detta innebär alltså på intet sätt att deras materiella levnadsstandard måste minska, och detta gäller förstås oavsett vad Marx skrev 1848.
Jag tycker att Manifestet fortfarande är en läsvärd text. Den beskriver mycket målande hur kapitalismen tar makten över samhället och hur den omformar hela världen efter sina behov. Man bör dock alltid vara medveten som att texten i Manifestet bygger på Marx av år 1847/48, och att hans vetenskapliga arbete då fortfarande befann sig i ett tidigt stadium. Manifestet bör läsas som en intresseväckande text som leder till fortsatta studier. Slutar man sin samhällsvetenskapliga läsning med Manifestet har man dock inte kommit särskilt långt.
måndag 24 januari 2011
Lite om jämvikt
Sitter och läser David Harveys “The Limits of Capital”. Jag tänker inte skriva någon regelrätt recension av boken, men ska försöka forumlera några tankar kring frågor som Harvey tar upp.
1) Jämviktsbegreppet hos Marx
Inom mycket av den moderna, neoklassiska ekonomin är jämvikt ett centralt begrepp. Jämviktens teoretiker par exellence är Léon Walras (1834-1910). Walwas magnum opus Eléments d’économie politique pure kom redan 1874, alltså under Marx livstid. Jag har inte läst Walras, men så som sekundärlitteraturen beskriver hans tankar går de ut på att en marknadsekonomi kan beskrivas som en serie jämvikter, där utbud och efterfrågan tar ut varandra och alla parter får det de vill ha. Klas Eklund definierar jämvikt som “ett tillstånd där både köparnas och säljarnas planer kan tillfredsställas på en viss marknad. Då är den utbjudna kvantiteten lika stor som den efterfrågade.”
Marx är inte någon jämviktsekonom. Tvärtom betonar han att det ligger i kapitalismens funktionssätt att ständigt befinna sig i rörelse, och att olika delar av kapitalismen ständigt hamnar i konflikt med andra delar. Trots detta tolkas Marx värdebegrepp ofta som ett jämviktsbegrepp.
Marx anser, som bekant, att det är den samhälleligt nödvändiga arbetstid som är nedlagd i en produkt som i sista instans bestämmer dess pris på marknaden. Den samhälleligt nödvändiga arbetstiden utgör värdets substans. Marx gör dock också en poäng i att marknadspriset ständigt rör sig och att varor normalt inte säljs till sina värden. I Kapitalets tredje band modifierar Marx relationen mellan värden och priser och menar att profitkvotens utjämning gör att varor aldrig säljs till sina värden (undantaget är varor producerade under genomsnittlig organisk sammansättning på kapitalet). Däremot inför Marx begreppet marknadsvärde, vilket är en varas kostnadspris plus en genomsnittsprofit. Varorna säljs dock normalt inte för sitt marknadsvärde heller, utan marknadspriser rör sig kring marknadsvärdet.
Frågan är: om marknadsprisernas regleras av marknadsvärderna och rör sig kring dessa, borde man då inte kunna tänka sig marknadsvärderna som någon form av jämviktspriser? Om utbud och efterfrågan motsvarar varandra och inga andra störningar sker, då ska väl marknadspris vara exakt samma sak som marknadsvärde? De är i alla fall så som många post-walras ekonomer har tolkat Marx.
Jag har en vag känsla av att detta är en felaktig tolkning. Jämvikt är för Marx ett teoretiskt verktyg, som han ibland använder för att förenkla en frågeställning. Detta betyder inte att jämvikt är varken ett idealtillstånd som marknadsekonomin strävar efter eller en teoretisk förklaringsmodell. Jag tror att vi måste förstå relationerna mellan Marx begrepp (exempelvis mellan värde och pris, resp. marknadsvärde och marknadspris) annorlunda. Jag är däremot inte säker på hur vi ska förstå dem.
1) Jämviktsbegreppet hos Marx
Inom mycket av den moderna, neoklassiska ekonomin är jämvikt ett centralt begrepp. Jämviktens teoretiker par exellence är Léon Walras (1834-1910). Walwas magnum opus Eléments d’économie politique pure kom redan 1874, alltså under Marx livstid. Jag har inte läst Walras, men så som sekundärlitteraturen beskriver hans tankar går de ut på att en marknadsekonomi kan beskrivas som en serie jämvikter, där utbud och efterfrågan tar ut varandra och alla parter får det de vill ha. Klas Eklund definierar jämvikt som “ett tillstånd där både köparnas och säljarnas planer kan tillfredsställas på en viss marknad. Då är den utbjudna kvantiteten lika stor som den efterfrågade.”
Marx är inte någon jämviktsekonom. Tvärtom betonar han att det ligger i kapitalismens funktionssätt att ständigt befinna sig i rörelse, och att olika delar av kapitalismen ständigt hamnar i konflikt med andra delar. Trots detta tolkas Marx värdebegrepp ofta som ett jämviktsbegrepp.
Marx anser, som bekant, att det är den samhälleligt nödvändiga arbetstid som är nedlagd i en produkt som i sista instans bestämmer dess pris på marknaden. Den samhälleligt nödvändiga arbetstiden utgör värdets substans. Marx gör dock också en poäng i att marknadspriset ständigt rör sig och att varor normalt inte säljs till sina värden. I Kapitalets tredje band modifierar Marx relationen mellan värden och priser och menar att profitkvotens utjämning gör att varor aldrig säljs till sina värden (undantaget är varor producerade under genomsnittlig organisk sammansättning på kapitalet). Däremot inför Marx begreppet marknadsvärde, vilket är en varas kostnadspris plus en genomsnittsprofit. Varorna säljs dock normalt inte för sitt marknadsvärde heller, utan marknadspriser rör sig kring marknadsvärdet.
Frågan är: om marknadsprisernas regleras av marknadsvärderna och rör sig kring dessa, borde man då inte kunna tänka sig marknadsvärderna som någon form av jämviktspriser? Om utbud och efterfrågan motsvarar varandra och inga andra störningar sker, då ska väl marknadspris vara exakt samma sak som marknadsvärde? De är i alla fall så som många post-walras ekonomer har tolkat Marx.
Jag har en vag känsla av att detta är en felaktig tolkning. Jämvikt är för Marx ett teoretiskt verktyg, som han ibland använder för att förenkla en frågeställning. Detta betyder inte att jämvikt är varken ett idealtillstånd som marknadsekonomin strävar efter eller en teoretisk förklaringsmodell. Jag tror att vi måste förstå relationerna mellan Marx begrepp (exempelvis mellan värde och pris, resp. marknadsvärde och marknadspris) annorlunda. Jag är däremot inte säker på hur vi ska förstå dem.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)