Till Abraham Lincoln, Amerikas Förenta Staters president
Skrivet av Karl Marx mellan 22 och 29 november 1864.
Översatt till svenska 2022.
Källa: Marx-Engels-Werke, band 16, s. 18-20
Sir,
vi önskar det amerikanska folket lycka till med anledning av Ert med stor majoritet vunna återval. Om motståndet mot slavägarnas makt var Er måttfulla lösen vid Ert första val är ”Död åt slaveriet!” det triumferande stridsropet vid Ert återval.
Från början av den amerikanska titankampen kände Europas arbetare instinktivt att dess klass' öde hängde på stjärnbaneret. Kampen om territorierna, som inledde den fruktansvärda mäktiga sagan om den jungfruliga jorden, bestämde den inte om denna omåttliga landmassa skulle förmälas med invandrarnas arbete eller om den skulle befläckas genom slavdrivarens fot?
När de 300 000 slavägarnas oligarki för första gången i världshistorien vågade skriva ordet ”slaveri” på ett väpnat upprors fana, på samma jord där knappt ett sekel tidigare för första gången tanken på en stor demokratisk republik uppstod, från vilken den första proklamationen av mänskliga rättigheter utgick och den första impulsen gavs till 1700-talets europeiska revolution, när på samma jord kontrarevolutionen, med systematisk grundlighet skröt om att stjälpa ”de härskande idéerna från tiden för den gamla författningens skapande” och proklamerade att ”slaveriet utgjorde den sunda inrättningen – ja den enda lösningen på de stora problemen i relationen mellan arbete och kapital” och cyniskt hävdade att äganderätten till människor är ”den nya byggnadens hörnsten”, då begrep Europas arbetare med en gång, redan innan de blev varnade genom överklassernas fanatiska ställningstagande för handeln med Konfederationen, att slavägarnas uppror var ett stormklocka för att allmänt korståg för egendomen mot arbetet och att det för arbetets män innebar att inte bara deras förhoppningar om framtiden stod på spel, utan även deras tidigare erövringar i denna jättekamp på andra sidan oceanen. Överallt bar de därför tålmodigt de lidanden som bomullskrisen lade på dem och satte sig med full entusiasm upp mot interventionen till slaveriets stöd som de högre och ”bildade” klasserna med sådan iver försökte få åstad. De betalade i de flesta delarna av Europa med sin blodskatt för den goda sakens skull.
Så länge arbetarna, de sanna bärarna av den politiska makten i nordstaterna, tillät att slaveriet besudlade den egna republiken, så länge de gentemot negern som utan egen stämma hade en herre och blivit såld hävdade att det var hans eget högsta privilegium att han själv sålde sig och kunde välja sin herre, så länge var de inkapabla att tillkämpa sig arbetarnas sanna frihet eller stödja sina europeiska bröder i deras befrielsekamp. Detta hinder mot framåtskridandet har inbördeskrigets röda hav spolat bort.
Europas arbetare har blivit övertygade om att det amerikanska frihetskriget inledde en ny epok som öppnade för medelklassens makt. På samma sätt är det amerikanska kriget mot slaveriet inledningen för en ny epok av arbetarklassens makt. De betraktar det som ett tecken för den kommande epoken att Abraham Lincoln, den envise, järnhårda sonen av arbetarklassen skulle vara den på vars lott det föll att föra sitt fosterland genom den exempellösa kampen för befrielsen av en undertryckt ras och för omgestaltningen av den sociala världen.
Untertecknat i Den internationella arbetarassociations namn av centralrådet.
Le Lubes, korresponderande sekreterare för Frankrike
F. Rybczinsky, Polen
Emile Holtorp, Polen
J. B. Bocquet
H, Jung, korresponderande sekreterare för Schweiz
Morisot
George W. Wheeler
J. Denoual
P. Bordage
Le Roux
Tallandier
Jourdain
Dupont
R. Gray
D. Lama
C. Setacci
F. Solustri
P. Aldouvrandi
D. G. Bagnagatti
G. P. Fontana, korresponderande sekreterare för Italien
G. Lake
J. Buckley
G. Howell
J. Osborne
J. D. Stainsby
J. Grossmith
G. Eccarius
Friedrich Leßner
Wolff
K. Kaub
Heinrich Bolleter
Ludwig Otto
N. P. Hansen, Danmark
Karl Pfänder
Georg Lochner
Peter Petersen
Karl Marx, korresponderande sekreterare för Tyskland
A. Dick
L. Wolff
J. Whitlock
J. Carter
W. Morgan
William Dell
John Weston
Peter Fox
Robert Shaw
John M. Longmaid
Robert Henry Side
William C. Worley
Blockmoor
R. Hartwell
W. Pidgeon
B. Lucraft
J. Nicass
G. Odger, rådets ordförande
William R. Cremer, generalsekreterare
