Jag gillar Marx "Urtext" skriven efter Grundrisse (1857-58) men före "Till kritiken av den politiska ekonomin" (1859). Har lekt lite med tanken att översätta den till svenska (känner någon till något förlag som skulle kunna vara intresserat, så meddela mig!). Det är dock alltid en utmaning att översätta. Jag gillar Marx sätt att uttrycka sig på, och strävar i min översättning att vara så textnära som möjligt. Samtidigt är jag inte säker på att det fungerar. Tänker att jag är en smula blind själv. Så: tycker ni att det här språket fungerar överhuvudtaget, eller behöver jag avmarxifiera språket mer för att det ska fungera för en modern svensk läsare? Jag misstänker att så är fallet...
Nedanstående text utgör den första sidan av Urtext. Manuskripten är inte bevarat i sin helhet och börjar in medias res, så innehållet kanske inte är helt läsbart.
Källa:
Marx-Engels-Gesamtausgabe
Karl Marx: Ökonomische Manuskripte, und Schriften 1858-1861
(MEGA, Abt. II, Band 2, 1980)
s. 19
Till kritiken av den politiska ekonomin. Urtext
[Andra kapitlet. Penningen]
[2. Penningen som betalningsmedel]
...erhåller. All särskildhet i relationen mellan de båda är utsuddad (det handlar i förhållandet bara om bytesvärdet som sådant; om den samhälleliga cirkulationens allmänna produkt) och likaså alla politiska, patriarkaliska och andra förhållanden, som framgår ur relationens särskildhet. Båda förhåller sig till varandra som abstrakt samhälleliga personer, som gentemot varandra enbart representerar bytesvärdet som sådant. Penningen har den enda nexus rerum mellan dem, penning sans phrase. Bonden står nu inte mot godsägaren som bonde med sin lantliga produkt och sitt lantliga arbete, utan som penningägare; eftersom det omedelbara bruksvärdet är avyttrat genom försäljningen, genom förmedlingen av den samhälleliga processen, har det antagit den likgiltiga formen. Å andra sidan står godsägaren gentemot honom inte mer i ett förhållande som den individ som inte är skickad att producera de särskilda livsbetingelserna, utan i ett förhållande vars produkt, det självständiggjorda bytesvärdet, den allmänna ekvivalenten, penningen, inte skiljer sig från någon annans produkt. Så försvinner det gemytliga sken som tidigare omgav transaktionen.
Den absoluta monarkin, själv en produkt av den borgerliga rikedomens utveckling till ett med feodalförhållandena inkompatibelt stadium, behöver på motsvarande sätt den likformiga, allmänna makt, som måste vara kapabel att utövas på alla punkter i periferin, som den materiella hävstången för denna den allmänna ekvivantentens makt, rikedomens makt i dess ständigt slagfärdiga form, i vilken den raktigenom är oberoende av särskilda lokala, naturliga, individuella relationer. Den absoluta monarkin behöver rikedomen i penningens form. Ett system av naturaprestationer och leveranser in natura motsvarar en bestämd karaktär, och ger också genom sitt användande karaktären av särskiljande. Det är bara penningen som omedelbart går att omvandla till varje särskilt bruksvärde. Den absoluta monarkin är därför verksam i förvandlingen av penningen till det allmänna betalningsmedlet.
Visar inlägg med etikett Marx. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Marx. Visa alla inlägg
fredag 13 september 2013
söndag 26 maj 2013
K2: Kommentarer till första kapitlet
K2:ans första avdelning handlar om ”kapitalets metamorfoser och deras kretslopp”, första kapilet om ”penningkapitalets kretslopp”.
I första boken beskriver Marx kapitalets allmänna formel: P – V – P'. Denna formel gäller för alla sorters kapital. Men för att någon värdeförökning ska äga rum krävs något mer en denna cirkulation, nämligen produktionen. Så för att beskriva kapitalets produktionsprocess krävs den mer utvecklade formen P – V (Pm, A) … Prod … V' – P'. Även i denna formel utgår penningen såväl utgångspunkt som slutpunkt. Marx ska nu i mer detalj undersöka denna formel.
Han börjar med att göra vissa antaganden. Bl. a. utgår han från att varorna säljs till sina värden och att värdena inte förändras under processens gång. Han skriver explicit att han gör detta för att formerna ska uppfattas ”rena”, och inte för att det är så som saker går till i verkligheten. Trots detta har en hel del marxister utgått från att Marx tänker sig någon form av jämviktsteori, där en specifik varas värde förutsätts vara konstant genom hela processen. Detta är nonsens, och jag har väldigt svårt att förstå hur idén har kunnat uppkomma. Den temporala aspekten är viktig i Marx teori och det är rent löjligt att tänka sig atemporala jämviktsvärden eller jämviktspriser.
Kapitalisten börjar med en summa pengar, P. Eftersom P befinner sig i penningform kan det bara utföra penningens funktioner. Med P köpes produktionsmedel (Pm) och arbetskraft (A). Marx konstaterar att arbetet som värdebildande element själv saknar värde. Detta är något som vissa marxister glömmer bort. Ibland kan man höra att arbetet har värde, detta är alltså falskt enligt Marx teori. Vidare konstaterar Marx att det finns en rad förutsättningar som måste vara uppfyllda för att varan arbetskraft ska finnas på marknaden. Detta är i stort sett en repetition från första boken. Arbetskraften måste vara dubbelt fri, och det måste finnas en penningekonomi. Utan penningekonomi kan ju arbetaren inte använda sin lön för att köpa livsmedel. Marx förutsätter alltså att det finns en förkapitalistisk penningekonomi. Detta skulle kunna tolkas som ett försvar av Engels teori om en ”enkel varuproduktion”. Men Marx hävdar också att det först är under den kapitalistiska produktionen som varuproduktion blir den härskande, normala produktionen.
Vidare konstaterar Marx att kapitalförhållandet (dvs. relationen mellan arbetare och kapitalister) i produktionsprocessen enbart finns där p.g.a. att det finns i cirkulationsakten. Kapitalförhållandet uppstår alltså inte i produktionen. På samma sätt som man inte kan köpa slavar i ett samhälle utan slaveri, kan man inte köpa varan arbetskraft i ett samhälle där det inte finns dubbelt fria arbetare.
När kapitalismen (Marx använder förstås inte det ordet) väl är upprättad är den ett självgenererande system, och än mer: den är ett propagerande system som sprider sig och tar över äldre produktionssätt.
Efter produktionen har kapitalisten skapat nya varor, vilkas värde Marx ger beteckningen V'. Om allt går som det ska, och det antar Marx på denna nivån i förställningen, kommer kapitalisten att kunna sälja varorna och istället få en summa pengar, P'. Åter har kapitalisten en summa pengar som kan användas för att starta en ny produktionsprocess. Det syns dock inte på pengarna om de uppkommit genom tidigare kapitalistisk produktion. Pengar luktar inte, och deras ursprung är dem neutralt.
Det blir tydligt hur viktigt värdebegreppet är för Marx. Det är värdet som antar olika former i det industriella kapitalets cykel. Penning-, varu- och produktivt kapital är inga självständiga kapitalsorter, bara former som industrikapitalet måste anta. Jag har svårt att se hur man skulle kunna beskriva denna process utan att anta att det finns ett värde som följer med genom hela processen.
I första boken beskriver Marx kapitalets allmänna formel: P – V – P'. Denna formel gäller för alla sorters kapital. Men för att någon värdeförökning ska äga rum krävs något mer en denna cirkulation, nämligen produktionen. Så för att beskriva kapitalets produktionsprocess krävs den mer utvecklade formen P – V (Pm, A) … Prod … V' – P'. Även i denna formel utgår penningen såväl utgångspunkt som slutpunkt. Marx ska nu i mer detalj undersöka denna formel.
Han börjar med att göra vissa antaganden. Bl. a. utgår han från att varorna säljs till sina värden och att värdena inte förändras under processens gång. Han skriver explicit att han gör detta för att formerna ska uppfattas ”rena”, och inte för att det är så som saker går till i verkligheten. Trots detta har en hel del marxister utgått från att Marx tänker sig någon form av jämviktsteori, där en specifik varas värde förutsätts vara konstant genom hela processen. Detta är nonsens, och jag har väldigt svårt att förstå hur idén har kunnat uppkomma. Den temporala aspekten är viktig i Marx teori och det är rent löjligt att tänka sig atemporala jämviktsvärden eller jämviktspriser.
Kapitalisten börjar med en summa pengar, P. Eftersom P befinner sig i penningform kan det bara utföra penningens funktioner. Med P köpes produktionsmedel (Pm) och arbetskraft (A). Marx konstaterar att arbetet som värdebildande element själv saknar värde. Detta är något som vissa marxister glömmer bort. Ibland kan man höra att arbetet har värde, detta är alltså falskt enligt Marx teori. Vidare konstaterar Marx att det finns en rad förutsättningar som måste vara uppfyllda för att varan arbetskraft ska finnas på marknaden. Detta är i stort sett en repetition från första boken. Arbetskraften måste vara dubbelt fri, och det måste finnas en penningekonomi. Utan penningekonomi kan ju arbetaren inte använda sin lön för att köpa livsmedel. Marx förutsätter alltså att det finns en förkapitalistisk penningekonomi. Detta skulle kunna tolkas som ett försvar av Engels teori om en ”enkel varuproduktion”. Men Marx hävdar också att det först är under den kapitalistiska produktionen som varuproduktion blir den härskande, normala produktionen.
Vidare konstaterar Marx att kapitalförhållandet (dvs. relationen mellan arbetare och kapitalister) i produktionsprocessen enbart finns där p.g.a. att det finns i cirkulationsakten. Kapitalförhållandet uppstår alltså inte i produktionen. På samma sätt som man inte kan köpa slavar i ett samhälle utan slaveri, kan man inte köpa varan arbetskraft i ett samhälle där det inte finns dubbelt fria arbetare.
När kapitalismen (Marx använder förstås inte det ordet) väl är upprättad är den ett självgenererande system, och än mer: den är ett propagerande system som sprider sig och tar över äldre produktionssätt.
Efter produktionen har kapitalisten skapat nya varor, vilkas värde Marx ger beteckningen V'. Om allt går som det ska, och det antar Marx på denna nivån i förställningen, kommer kapitalisten att kunna sälja varorna och istället få en summa pengar, P'. Åter har kapitalisten en summa pengar som kan användas för att starta en ny produktionsprocess. Det syns dock inte på pengarna om de uppkommit genom tidigare kapitalistisk produktion. Pengar luktar inte, och deras ursprung är dem neutralt.
Det blir tydligt hur viktigt värdebegreppet är för Marx. Det är värdet som antar olika former i det industriella kapitalets cykel. Penning-, varu- och produktivt kapital är inga självständiga kapitalsorter, bara former som industrikapitalet måste anta. Jag har svårt att se hur man skulle kunna beskriva denna process utan att anta att det finns ett värde som följer med genom hela processen.
K2 - kommentarer till Engels förord
Engels hävdar i förordet att han inte ändrat särskilt mycket i Marx manuskript. Den senare tidens forskning har dock visat att så inte är fallet. Ibland skiljer sig Marx manuskript ganska mycket från Engels text, och de angivelser beträffande använda manuskript som Engels bifogat texten stämmer långt ifrån alltid. Vi får väl se om jag orkar gå igenom orginalmanuskripten. Kanske är det lite för mycket överkurs.
Engels ägnar sedan ganska många sidor åt att bemöta anklagelsen att Marx snott sin teori från Rodbertus, en ekonom som väl hade varit helt bortglömd om inte Engels behandlat honom här i förordet. På något sätt känns anklagelserna mot Marx väldigt sympomatiska. Även idag är det vanligt att Marx beskylls för både det ena och det andra, men väldigt sällan stämmer det. Kritiker av Marx har en tendens att inte bry sig om vad Marx egentligen skrev, utan istället angripa sina egna fördomar mot Marx.
Engels (Tredje stycket i rad som börjar med detta ord. Jag får fan börja lära mig skriva någon gång.) gillar ju naturvetenskap och ser gärna paralleller mellan Marx teori och naturvetenskapen. Han jämför Marx mervärdeteori med Lavoisiers syreteori. Precis som tidigare kemister (von Scheele och Priestley) upptäckt syret, men inte förstått vad de upptäckt, så har Smith och Ricardo upptäckt mervärdet, men inte förstått det. I sak håller jag med Engels. Att arbetaren blir utsugen i produktionen är inte Marx upptäckt, men det är han som begreppsliggör utsugningen och på så sätt gör den teoretiskt förklarad. Och framför allt lämnar han vardagslivets ekonomiska kategorier, något som tidigare (och senare) ekonomer inte varit förmögna till.
Slutligen öppnar Engels Pandoras ask när han säger att han alldeles strax ska publicera Kapitalets tredje bok, där Marx bevisar hur genomsnittsprofiten kan uppkomma utan att man behöver bryta mot värdelagen. Denna korta passage öppnade det sena 1800-talets ”Preisrätselliteratur” (”prisgåtelitteratur”), där ekonomer försökte få ihop vad man uppfattade som Marx teori rent kvantitativt. I min mening var detta angreppssätt en återvändsgränd som kom att allvarligt vulgarisera synen på Marx ekonomikritik. Men mer om detta senare.
Engels ägnar sedan ganska många sidor åt att bemöta anklagelsen att Marx snott sin teori från Rodbertus, en ekonom som väl hade varit helt bortglömd om inte Engels behandlat honom här i förordet. På något sätt känns anklagelserna mot Marx väldigt sympomatiska. Även idag är det vanligt att Marx beskylls för både det ena och det andra, men väldigt sällan stämmer det. Kritiker av Marx har en tendens att inte bry sig om vad Marx egentligen skrev, utan istället angripa sina egna fördomar mot Marx.
Engels (Tredje stycket i rad som börjar med detta ord. Jag får fan börja lära mig skriva någon gång.) gillar ju naturvetenskap och ser gärna paralleller mellan Marx teori och naturvetenskapen. Han jämför Marx mervärdeteori med Lavoisiers syreteori. Precis som tidigare kemister (von Scheele och Priestley) upptäckt syret, men inte förstått vad de upptäckt, så har Smith och Ricardo upptäckt mervärdet, men inte förstått det. I sak håller jag med Engels. Att arbetaren blir utsugen i produktionen är inte Marx upptäckt, men det är han som begreppsliggör utsugningen och på så sätt gör den teoretiskt förklarad. Och framför allt lämnar han vardagslivets ekonomiska kategorier, något som tidigare (och senare) ekonomer inte varit förmögna till.
Slutligen öppnar Engels Pandoras ask när han säger att han alldeles strax ska publicera Kapitalets tredje bok, där Marx bevisar hur genomsnittsprofiten kan uppkomma utan att man behöver bryta mot värdelagen. Denna korta passage öppnade det sena 1800-talets ”Preisrätselliteratur” (”prisgåtelitteratur”), där ekonomer försökte få ihop vad man uppfattade som Marx teori rent kvantitativt. I min mening var detta angreppssätt en återvändsgränd som kom att allvarligt vulgarisera synen på Marx ekonomikritik. Men mer om detta senare.
torsdag 23 maj 2013
Inledning till cirkeln om Kapitalets andra bok
Det är nu dags att ta sig an Kapitalets andra bok. Jag har läst den två gånger tidigare, första gången cirka 1997 och andra gången 2010. Båda gångerna i cirkelform, första gången med dåvarande Högskolevänstern i Göteborg, andra gången med CMS i Göteborg. Efter den andra läsningen tänkte jag att jag aldrig skulle läsa om K2 igen. Men jag har ändrat mig, och känner mig nu försiktigt optimistisk kring att läsa den i cirkelform.
Redan 1867, strax efter att K1 hade publicerats, började Marx arbetet med att skriva K2. Som vi alla vet lyckades han aldrig bli klar. När Marx dog 1883 såg Engels det som sin främsta uppgift att publicera bok 2 och 3 av Kapitalet, och 1885 kom K2 ut. Vad spelar det för roll att det inte var Marx utan Engels som publicerade K2?
Det finns, eller har i alla fall, funnits en myt bland marxister att Marx och Engels var så nära varandra att de på ett nästan magiskt sätt delade varandras åsikter och insikter. I den gamla östeuropeiska marxismen-leninismen kallades de ofta ”den vetenskapliga socialismens grundare”, och man var mån om att inte skilja dem åt. Det finns även en motsatt syn: Marx ses som geniet som utvecklades sin kritik av den politiska ekonomin, Engels ses som den mindre begåvade hjälpredan som visserligen ska ha cred för att han publicerade Marx manuskript, men som åsamkade marxismen bestående skada genom sina förenklingar.
Först det självklara: det var Marx som skrev sina egna texter. Ibland diskuterade han teoretiska spörsmål med Engels, men denne var aldrig särskilt insatt i vad Marx höll på med eller hur långt Marx kommit i utformandet av sina teorier och böcker. Engels blev ju själv förvånad när man efter Marx död fick se i vilket kaotiskt skick Marx manuskript befann sig.
Det blev Engels uppgift att försöka bringa någon ordning i Marx manuskipt. Han ville göra Kapitalets andra och tredje bok till en sammanhållen teori, och det innebar att han ”utvecklade” de teoretiska avsnitt där Marx själv aldrig blivit klar. Det kan kanske diskuteras, men jag tror att Engels var mer inriktad på att skapa en ”politisk ekonomi” där Marx varit mer inriktad på att skapa en ”kritik av den politiska ekonomin”. I Engels tappning blev Marx teori mer enhetlig och enligt mig mer dogmatisk. Även på ett mer trivialt plan är Engels redigering problematisk. Språket är nämigen torftigt, och indelningen i avdelningar, kapitel och underkapitel ibland förvirrande (främst gäller det senare dock K3).
Det bör noteras att Marx arbetade med K2 under hela 1870-talet, fram till och med 1881. Myten om att han gav upp projektet eller att han började tvivla på sin egen teori är falsk. Däremot är det sant att det fanns en rad problem som han aldrig lyckades lösa.
Bokens innehåll
K2 består av tre avdelningar: 1) Kapitalets cirkulationsprocess, 2) Kapitalets omslag, 3) Det samhälleliga totalkapitalets reproduktion och cirkulation. Jag tycker att de första och sista avdelningar är intressanta, den mellersta är tämligen ointressant. Men som alltid hos Marx finns det enstaka guldkorn även i de torraste partierna.
I första avdelningen följer vi det industriella kapitalets kretslopp och får nya insikter i hur kapitalets process ter sig utifrån olika utgångspunkter. Den andra avdelningen handlar mest om att kapitalisterna vill snabba på processen så mycket som möjligt. I den tredje avdelningen slutligen får vi göra bekantskap med Marx reproduktionsschemata som blev ivrigt diskuterade under 1900-talet.
Redan 1867, strax efter att K1 hade publicerats, började Marx arbetet med att skriva K2. Som vi alla vet lyckades han aldrig bli klar. När Marx dog 1883 såg Engels det som sin främsta uppgift att publicera bok 2 och 3 av Kapitalet, och 1885 kom K2 ut. Vad spelar det för roll att det inte var Marx utan Engels som publicerade K2?
Det finns, eller har i alla fall, funnits en myt bland marxister att Marx och Engels var så nära varandra att de på ett nästan magiskt sätt delade varandras åsikter och insikter. I den gamla östeuropeiska marxismen-leninismen kallades de ofta ”den vetenskapliga socialismens grundare”, och man var mån om att inte skilja dem åt. Det finns även en motsatt syn: Marx ses som geniet som utvecklades sin kritik av den politiska ekonomin, Engels ses som den mindre begåvade hjälpredan som visserligen ska ha cred för att han publicerade Marx manuskript, men som åsamkade marxismen bestående skada genom sina förenklingar.
Först det självklara: det var Marx som skrev sina egna texter. Ibland diskuterade han teoretiska spörsmål med Engels, men denne var aldrig särskilt insatt i vad Marx höll på med eller hur långt Marx kommit i utformandet av sina teorier och böcker. Engels blev ju själv förvånad när man efter Marx död fick se i vilket kaotiskt skick Marx manuskript befann sig.
Det blev Engels uppgift att försöka bringa någon ordning i Marx manuskipt. Han ville göra Kapitalets andra och tredje bok till en sammanhållen teori, och det innebar att han ”utvecklade” de teoretiska avsnitt där Marx själv aldrig blivit klar. Det kan kanske diskuteras, men jag tror att Engels var mer inriktad på att skapa en ”politisk ekonomi” där Marx varit mer inriktad på att skapa en ”kritik av den politiska ekonomin”. I Engels tappning blev Marx teori mer enhetlig och enligt mig mer dogmatisk. Även på ett mer trivialt plan är Engels redigering problematisk. Språket är nämigen torftigt, och indelningen i avdelningar, kapitel och underkapitel ibland förvirrande (främst gäller det senare dock K3).
Det bör noteras att Marx arbetade med K2 under hela 1870-talet, fram till och med 1881. Myten om att han gav upp projektet eller att han började tvivla på sin egen teori är falsk. Däremot är det sant att det fanns en rad problem som han aldrig lyckades lösa.
Bokens innehåll
K2 består av tre avdelningar: 1) Kapitalets cirkulationsprocess, 2) Kapitalets omslag, 3) Det samhälleliga totalkapitalets reproduktion och cirkulation. Jag tycker att de första och sista avdelningar är intressanta, den mellersta är tämligen ointressant. Men som alltid hos Marx finns det enstaka guldkorn även i de torraste partierna.
I första avdelningen följer vi det industriella kapitalets kretslopp och får nya insikter i hur kapitalets process ter sig utifrån olika utgångspunkter. Den andra avdelningen handlar mest om att kapitalisterna vill snabba på processen så mycket som möjligt. I den tredje avdelningen slutligen får vi göra bekantskap med Marx reproduktionsschemata som blev ivrigt diskuterade under 1900-talet.
fredag 15 februari 2013
Lite om Michael Heinrichs tolkning av Marx ekonomikritik
Jag håller på med en c-uppsats i idéhistoria med fokus på den tyske statsvetaren Michael Heinrichs tolkning av Karl Marx ekonomikritiska teorier. En av de första reaktionerna bland mina vänner var ”Fan vad sterilt”. Kan tyckas. Det är kanske inte något med en omedelbar politisk relevans. Men samtidigt tror jag att det är centralt att skaffa sig verktyg för att kritisera den dominerande nyklassiska nationalekonomin. Marx är ett sådant verktyg, men hans 150 år gamla ofta osammanhängande manuskript kan behöva en uppfräschning och Heinrich ger en ingång där en del gammal bråte och en del sterila gamla stridsfrågor kan lämnas där hän.
Heinrich tolkning bygger på antagandet att Marx på ett avgörande sätt brutit med den tidigare ekonomivetenskapen, men att han själv saknar begrepp för detta och att han därmed inte själv ser att han ibland står på den gamla terrängen.
Brottet består i att ha övergivit fyra moment:
antropologism
individualism
ahistorism
empirism
Den klassiska nationalekonomin (liksom den nyklassiska, gränsnytteteorin) bygger på alla dessa fyra. Man utgår från en teori om människan och dennes väsen. Detta mänskliga väsen är nyckeln till förståelse av de ekonomiska kategorierna. Väsen är överhistoriskt. Och ekonomin är inte bara en empirisk vetenskap, utan empiristisk, vilket i alla fall i det här fallet innebär en avsaknad av icke-empiriska begrepp.
Den ”unge Marx” använde sig enligt Heinrich av tre av dessa moment: antropologismen, individualismen och empirismen. Detta gäller framför allt ”Ekonomisk-politiska manuskript från 1844”, men framför allt empirismen återfinns även i ”Tyska ideologin”. I sina mogna verk,räknat från ”Inledningen” (1857), har Marx övergett dessa tre moment, men som sagt, inte alltid helt och hållet.
Denna ambivalens mellan ”vetenskaplig revolution och klassisk tradition” har gett upphov till idén om Marx som ”arbetsmängsteoretiker”. Heinrich menar nämligen att Marx ”arbetsvärdelära” ska förstås som en monetär teori, och inte som en ricardiansk (eller nyricardiansk) teori om hur priser i sista instans kan förstås som arbetstimmar. Jag har ärligt talat inte (ännu) förstått exakt vad Heinrich menar med ”monetär värdeteori”, men klart är att pengarna (som namnet antyder) spelar en central roll. Heinrich menar att den gängse nationalekonomi bygger på idén om en bytesekonomi där pengarna bara är ett fiffigt sätt att underlätta transaktionerna. I själv verket spelar pengarna en central roll, och ekonomin kan inte förstås utan dem.
När jag skriver det här märker jag med alldeles för stor tydlighet att jag tydligen inte läst tillräckligt med Heinrich. Dags att göra det. Återkommer med en vettigare text när jag förstått vad karln är ute efter.
Heinrich tolkning bygger på antagandet att Marx på ett avgörande sätt brutit med den tidigare ekonomivetenskapen, men att han själv saknar begrepp för detta och att han därmed inte själv ser att han ibland står på den gamla terrängen.
Brottet består i att ha övergivit fyra moment:
antropologism
individualism
ahistorism
empirism
Den klassiska nationalekonomin (liksom den nyklassiska, gränsnytteteorin) bygger på alla dessa fyra. Man utgår från en teori om människan och dennes väsen. Detta mänskliga väsen är nyckeln till förståelse av de ekonomiska kategorierna. Väsen är överhistoriskt. Och ekonomin är inte bara en empirisk vetenskap, utan empiristisk, vilket i alla fall i det här fallet innebär en avsaknad av icke-empiriska begrepp.
Den ”unge Marx” använde sig enligt Heinrich av tre av dessa moment: antropologismen, individualismen och empirismen. Detta gäller framför allt ”Ekonomisk-politiska manuskript från 1844”, men framför allt empirismen återfinns även i ”Tyska ideologin”. I sina mogna verk,räknat från ”Inledningen” (1857), har Marx övergett dessa tre moment, men som sagt, inte alltid helt och hållet.
Denna ambivalens mellan ”vetenskaplig revolution och klassisk tradition” har gett upphov till idén om Marx som ”arbetsmängsteoretiker”. Heinrich menar nämligen att Marx ”arbetsvärdelära” ska förstås som en monetär teori, och inte som en ricardiansk (eller nyricardiansk) teori om hur priser i sista instans kan förstås som arbetstimmar. Jag har ärligt talat inte (ännu) förstått exakt vad Heinrich menar med ”monetär värdeteori”, men klart är att pengarna (som namnet antyder) spelar en central roll. Heinrich menar att den gängse nationalekonomi bygger på idén om en bytesekonomi där pengarna bara är ett fiffigt sätt att underlätta transaktionerna. I själv verket spelar pengarna en central roll, och ekonomin kan inte förstås utan dem.
När jag skriver det här märker jag med alldeles för stor tydlighet att jag tydligen inte läst tillräckligt med Heinrich. Dags att göra det. Återkommer med en vettigare text när jag förstått vad karln är ute efter.
söndag 4 november 2012
Ur Förordet till Marx-Engels-Werkes första band
Jag har väldigt svårt för dogmatik och floskler, inte minst när det gäller förhållandet till Marx, Marx texter och marxismen. Detta gäller såväl kritiker av Marx (personer som mycket sällan anser det vara mödan värt att läsa Marx, men som ändå gillar att ha synpunkter), eller marxister av olika schatteringar. Ibland har jag lite svårt att ens förstå riktig var dogmatiken kommer ifrån. Då kan det löna sig att läsa floskler utgivna i Sovjetunionen eller DDR. Någonstans var det väl där den fick sitt bränsle.
Följande stycke är en översättning ur förordet till den tyska utgåvan av Marx och Engels samlade verk. Det var inte alls okontroversiellt att ge ut Marx och Engels i de s.k. socialistiska länderna. Det första försöket slutade i och med Stalins terror och utgivarna, med David Rjazanov i spetsen ”rensades ut”. Rjazanov dog troligen i Stalins fängelser, men det är oklart var och när.
Efter andra världskriget utropades ju en tysk ”arbetar- och bondestat”. Det dröjde dock ända till 1956 innan man fick klartecken att ge ut Marx och Engels samlade verk, och den utgåva man gav ut var inte särskilt heltäckande eller vetenskapligt noggrann. (Den mer omfattande och källkritiska Marx-Engels-Gesamtausgabe började ges ut först på 1970-talet. Den är fortfarande in progress.)
Men så här lät det ändå 1956:
Ur ”Förord till den tyska upplagan”
Källa: Marx-Engels-Werke, Band 1, sid. IX-X
”Utgivningen av Karl Marx och Friedrich Engels verk på det tyska språket, som följer på beslut av Tysklands socialistiska enhetspartis centralkommitté, är en händelse av stor politisk och vetenskaplig betydelse. För första gången blir därmed det mäktiga livsverket av det tyska folkets bästa söner tillgängligt för alla arbetande i Tyskland, Marx och Engels hemland.
Den tyska utgåvan håller sig med mindre ändringar till den ryskspråkiga utgåvan som ombesörjs av Institutet för marxismen-leninismen vid Sovjetunionens kommunistiska partis centralkommitté. De riktlinjer kring sammanställning, ordnande och omfång som fastställs i förordet till den sovjetiska utgåva gäller även för den tyska.
Den tyska arbetarklassen och hela det tyska folket kan vara stolta över att de geniala tänkarna och glödande revolutionärerna Karl Marx och Friedrich Engels har sprungit ur deras fädernesland. Inga andra tyskar har genom sitt verk utövat så stort inflytande på det mänskliga samhällets utveckling. De skänkte mänskligheten den största landvinningen i världshistorien: vetenskapen om befrielsen för proletariatet och alla förtryckta, vetenskapen om upprättandet av det kommunistiska samhället.
Marxismen är det tyska folkets mest värdefulla kulturarv. Vi är de rättmätiga arvtagarna till denna stora arv. Därur växer den stora plikten att noggrant bevara det, att rent och oförfalskat förmedla det till vårt folk, så att detta kan skrida framåt raskare på den väg som dess största söner har visat.
Denna stora uppgift tjänar den föreliggande utgåvan av Marx och Engels verk. Genom denna uppfylls en ärofylld förpliktelse gentemot de två största tyska tänkarna och kämparna, gentemot det tyska folket och gentemot den internationella arbetarklassen.”
Som Popper, fast tvärtom och lika tokigt, skulle jag säga.
måndag 23 januari 2012
Lite försvar av värdeanalysen
Enligt marxistisk teori är relationer mellan människor centrala i förståelsen av samhället. Relationer är dock inte direkt iakttagbara empiriska fenomen - man kan inte se dem utan måste konstruera en förståelse av dem utifrån en teoretisk abstraktion med utgångspunkt i empirin. Och empirin är i sig också förstås inget givet utan ett resultat av teoretiskt arbete.
I ett marknadsekonomiskt samhälle är flera centrala mellanmänskliga relationer förmedlade av marknaden - de är varurelationer. När man köper eller säljer en vara ingår man i en social relation, men inte direkt utan via en varu- och därmed penningrelation. (Varor byts ju som bekant inte mot andra varor utan mot pengar. Detta är något som alla vet, åtminstone alla som inte ägnat sig åt nationalekonomisk teori.)
Varan och penningen är ting, ting som alltså innesluter sociala relationer. Men för att kunna se att varurelationen innesluter en relation mellan människor behöver man en teoretisk förståelse av vad som verkligen äger rum när produkter köps och säljs på en marknad. På marknadens "ytan" för att använda en metafor från Marx syns bara varan och penningen, och bakom dessa bara atomiserade aktörer.
Johan Lönnroth säger att "globala kapitalismen [...]är så sammansatt och mångfacetterad att de inte kan fångas i en samlad 'teori'." Som jag förstår det är det hans enda kvarvarande och tämligen desperata försök att avfärda värdeteorin i dess helhet. Jag har svårt att se det extremt komplexa i varurelationen. Marx' värdeformsanalys så som den framställs i Kapitalets första avdelning är förklarande nog.
Ett av problemen med Lönnroths avfärdande av värdeteorin är hans oförmåga att se nödvändigheten av abstraktioner för att förstå vad marknadsekonomin handlar om. På marknaden finns ju som bekant inga värden, bara priser. Priserna är alltså ett empiriskt fenomen. Men stirrar vi oss bilda på priserna och deras kvantitativa fluktuationer undviker vi att ens ställa oss frågan "varför uppträder sociala relationer i en marknadsekonomi i form av priser". Priserna förblir oförklarade.
Vi behöver helt enkelt ett abstrakt, icke-empiriskt begrepp för att förklara de mellanmänskliga relationernas tingsliga form. Detta begrepp är "värde", och det är därför Marx börjar sin analys av det kapitalistiska produktionssättet med värdeformsanalysen. Värdebegreppet används för att förklara marknadsekonomins formbestämdheter och hur det kommer sig att priser överhuvudtaget är möjliga att som framträdelseformer för relationer mellan människor. Däremot säger värden, på denna abstraktionsnivå, inte mycket om prisernas storlek. Men det är väl ändå ganska sekundärt?
I ett marknadsekonomiskt samhälle är flera centrala mellanmänskliga relationer förmedlade av marknaden - de är varurelationer. När man köper eller säljer en vara ingår man i en social relation, men inte direkt utan via en varu- och därmed penningrelation. (Varor byts ju som bekant inte mot andra varor utan mot pengar. Detta är något som alla vet, åtminstone alla som inte ägnat sig åt nationalekonomisk teori.)
Varan och penningen är ting, ting som alltså innesluter sociala relationer. Men för att kunna se att varurelationen innesluter en relation mellan människor behöver man en teoretisk förståelse av vad som verkligen äger rum när produkter köps och säljs på en marknad. På marknadens "ytan" för att använda en metafor från Marx syns bara varan och penningen, och bakom dessa bara atomiserade aktörer.
Johan Lönnroth säger att "globala kapitalismen [...]är så sammansatt och mångfacetterad att de inte kan fångas i en samlad 'teori'." Som jag förstår det är det hans enda kvarvarande och tämligen desperata försök att avfärda värdeteorin i dess helhet. Jag har svårt att se det extremt komplexa i varurelationen. Marx' värdeformsanalys så som den framställs i Kapitalets första avdelning är förklarande nog.
Ett av problemen med Lönnroths avfärdande av värdeteorin är hans oförmåga att se nödvändigheten av abstraktioner för att förstå vad marknadsekonomin handlar om. På marknaden finns ju som bekant inga värden, bara priser. Priserna är alltså ett empiriskt fenomen. Men stirrar vi oss bilda på priserna och deras kvantitativa fluktuationer undviker vi att ens ställa oss frågan "varför uppträder sociala relationer i en marknadsekonomi i form av priser". Priserna förblir oförklarade.
Vi behöver helt enkelt ett abstrakt, icke-empiriskt begrepp för att förklara de mellanmänskliga relationernas tingsliga form. Detta begrepp är "värde", och det är därför Marx börjar sin analys av det kapitalistiska produktionssättet med värdeformsanalysen. Värdebegreppet används för att förklara marknadsekonomins formbestämdheter och hur det kommer sig att priser överhuvudtaget är möjliga att som framträdelseformer för relationer mellan människor. Däremot säger värden, på denna abstraktionsnivå, inte mycket om prisernas storlek. Men det är väl ändå ganska sekundärt?
torsdag 3 november 2011
Hur bokstavligt ska man ta arbetsvärdeläran?
På senaste träffen för CMS-Göteborg Kapitalet-studiecirkel ställdes frågan ”Hur bokstavligt ska man ta arbetsvärdeläran?”. Som jag förstod frågeställaren handlade det om det rimliga i att anta att varor säljs till sina värden, dvs. i proportion till det i dem nedlagda arbetet (samhälleligt nödvändigt abstrakt arbete för att vara korrekt). Mitt enkla svar är: inte alls. I Kapitalets första bok antar Marx att varor säljs till sina värden. Detta är ett antagande som syftar till att förenkla framställningen och visa på kapitalismens grundläggande funktionssätt, men absolut inget som sker i verkligheten. Självklart säljs varor till priser som bestäms av marknaden. Ibland kan varor helt utan nedlagt arbete (exv. jungfrulig jord) säljas, och får ett pris utan att överhuvudtaget ha ett värde. Detta är något som Marx ingående behandlar i Kapitalets tredje bok.
Frågan kom också upp om man ska vänta med att behandla problemet kring arbetsvärdeläran och relationen mellan värde och pris till dess att vi läser Kapitalet III. Jag tror med viss bestämdhet att detta vore mycket olyckligt. Redan i början av läsningen av Kapitalet I är det rimligt att försöka förstå vad vi kan vänta oss av arbetsvärdeläran och vad den kan användas till.
Den enligt min mening sämsta, men kanske vanligaste läsningen är att betona arbetet i arbetsvärdeläran. Lätt hamnar man då i vad som lite nedsättande kallas ”arbetsmängdsteori”. Mycket energi har gått åt till att räkna på förhållandet mellan ”arbetsvärden” och pris. Vissa ekonomer, t. o. m. en del ”marxister”, har försökt reda ut detta s. k. ”transformationsproblem” (dvs. omvandlingen av värden till priser). Det är självfallet legitimt att intressera sig för relationen mellan nedlagd arbetstid och priset på en vara, men särskilt mycket att göra med Marx’ teori har det inte. Att en arbetsmängdsläsning av Marx kunnat göras beror möjligen på inflytande från borgerlig nationalekonomi, som ju har ett närmast maniskt intresse för just priser. (Borgerlig ska här förstås som ”tar de borgerliga produktionsförhållandena för givna”, snarare än som ett politiskt epitet.)
Ett extremt och närmast kuriöst exempel på arbetsmängdsteori är synen på prissättning i Sovjetunionen under Chrusjtjov och efterföljande ledare. Socialismen hade inte utvecklat sig enligt planerna och varu-penningrelationen bestod. De styrande behövde hitta ett sätt att legitimera sitt misslyckande, och plockade upp Marx’ ”värdelag” (som ju enbart är tillämplig på kapitalismen). Varor skulle, i möjligaste mån, säljas till sina ”värden”, dvs. deras genomsnittliga arbetstid. Detta har inte mycket att göra vare sig med Marx eller socialism, men fungerade möjligen som att ideologiskt sätt att försköna ett misslyckat projekt.
(Fortsättning följer om vad vi kan använda Marx’ teori till.)
Frågan kom också upp om man ska vänta med att behandla problemet kring arbetsvärdeläran och relationen mellan värde och pris till dess att vi läser Kapitalet III. Jag tror med viss bestämdhet att detta vore mycket olyckligt. Redan i början av läsningen av Kapitalet I är det rimligt att försöka förstå vad vi kan vänta oss av arbetsvärdeläran och vad den kan användas till.
Den enligt min mening sämsta, men kanske vanligaste läsningen är att betona arbetet i arbetsvärdeläran. Lätt hamnar man då i vad som lite nedsättande kallas ”arbetsmängdsteori”. Mycket energi har gått åt till att räkna på förhållandet mellan ”arbetsvärden” och pris. Vissa ekonomer, t. o. m. en del ”marxister”, har försökt reda ut detta s. k. ”transformationsproblem” (dvs. omvandlingen av värden till priser). Det är självfallet legitimt att intressera sig för relationen mellan nedlagd arbetstid och priset på en vara, men särskilt mycket att göra med Marx’ teori har det inte. Att en arbetsmängdsläsning av Marx kunnat göras beror möjligen på inflytande från borgerlig nationalekonomi, som ju har ett närmast maniskt intresse för just priser. (Borgerlig ska här förstås som ”tar de borgerliga produktionsförhållandena för givna”, snarare än som ett politiskt epitet.)
Ett extremt och närmast kuriöst exempel på arbetsmängdsteori är synen på prissättning i Sovjetunionen under Chrusjtjov och efterföljande ledare. Socialismen hade inte utvecklat sig enligt planerna och varu-penningrelationen bestod. De styrande behövde hitta ett sätt att legitimera sitt misslyckande, och plockade upp Marx’ ”värdelag” (som ju enbart är tillämplig på kapitalismen). Varor skulle, i möjligaste mån, säljas till sina ”värden”, dvs. deras genomsnittliga arbetstid. Detta har inte mycket att göra vare sig med Marx eller socialism, men fungerade möjligen som att ideologiskt sätt att försköna ett misslyckat projekt.
(Fortsättning följer om vad vi kan använda Marx’ teori till.)
onsdag 12 oktober 2011
Kommentarer till Lönnroths kommentar
Tack för ditt svar, Johan. Det är alltid kul att få respons på det man skriver.
Du har helt rätt i att jag ”inte har mycket att komma med, nästan ingenting i politiska sakfrågor”. Jag befinner mig, precis som stora delar av vänstern, i en period av sökande. Det är min åsikt att politik bör byggas utifrån en analys av hur samhället fungerar, och därför intresserar jag mig för ekonomisk och annan samhällsvetenskaplig teori. Just ekonomin är ett stort problem för vänstern – den dominerande nationalekonomin (oavsett om den kommer i nyklassik eller postkeynesiansk form) ställer inte relevanta frågor och ge därmed inte heller relevanta svar till den som försöker förändra världen och som ser det kapitalistiska produktionssättet som ett hinder för människors frigörelse. Jag har därför försökt hitta ”alternativa” ekonomiska teorier, och hittills har Marx’ teori varit den som verkat mest lovande.
Ett av problemen med Marx’ teori är att dess praktiska nytta inom ramarna för kapitalismen är tämligen begränsade. Marx hjälper oss att se igenom den nyliberala dogmatismen, men det är svårt att utifrån hans teorier skapa ett trovärdigt alternativ till den nyliberala ekonomiska politiken. Men någonstans är jag en optimist av upplysningstyp – jag tror att det är relevant att studera och försöka hitta vetenskapliga förklaringar, även när dessa inte ter sig som direkt användbara. Min förhoppning är ändå och man någonstans på något sätt ska kunna använda Marx. Större än så är mina ambitioner inte.
Jag är mycket öppen för förslag till andra teoretiska utgångspunkter. Överhuvudtaget vågar jag påstå att den generation som jag tillhör (70- & 80-talisterna kan vi väl kalla oss) är ganska väl vaccinerade mot det testuggeri som tyvärr har haft alltför stort inflytande i diskussionen bland vänstermänniskor under 1900-talet. Jag är full beredd att dumpa Marx. Men hittills, i brist på bättre, ägnar jag mig åt att försöka förstå samhället utifrån det perspektiv som Marx öppnade med sina ekonomikritiska analyser för halvtannat sekel sedan.
Jag ska (förhoppningvis, om jag orkar) presentera någon form av marxsk modell inom en inte alltför avlägsen framtid. Inte för att jag kan göra det bättre än många andra, utan mest för min egen självförståelses skull. Jag tror att den modell av marxsk ekonomikritik som jag ser som givande skiljer sig ganska fundamentalt från den Marx-bild som Lönnroth gjort sig genom att, som han skriver, ”tugga sig igenom Marx Kapitalet alla tre delarna och därutöver ett antal tusen sidor av honom, av Engels och av senare marxister”. Jag kan ha fel, för jag kan ju inte veta hur Lönnroth tolkar Marx. Men jag kan veta vad Lönnroth skriver om Marx, och utifrån det anta att Lönnroth skriver om den Marx som han läst. Och det är definitivt ingen överdrift att säga att vi läst helt olika Marx. Med det menar jag att vi läst delvis samma skrifter, men med helt olika perspektiv och därmed har våra tolkningar av det vi läst blivit fundamentalt annorlunda.
I Lönnroth skrifter - jag tänker främst på hans avhandling från 1977/78, men även kortare texter, i exv. läroböcker (t. ex. Politisk ekonomi, Andra upplaga, 1996), i partiinterna (V)-dokument (På tröskeln till framtiden) – gör Lönnroth en huvudsakligen nyricardiansk läsning (termen är inte perfekt) av Marx. Lönnroth behandlar gärna det s.k. ”transformationsproblemet” – dvs. relationen mellan ”arbetsvärden” och priser, och när han inte finner någon rimlig lösning på problemet skyller han på Marx. Kanske hade det varit bättre att skylla på Morishima eller kanske redan på von Bortkiewicz. (”Arbetsvärderna kan användas för att förklara att arbetarna producerar mer än vad som krävs för den egna försörjningen och att ett överskott därmed går till kapitalägaren. Men de är oanvändbara för att förstå marknadspriser”). Just det citerade stycken (Ur ”Den tredje vänstern”, andra upplagan, s.63) är lite kul, eftersom det styrks med en hänvisning till Lönnroths egen avhandling, som inte handlar om Marx utan om ”några moderna marxtolkningar”, tolkningar som få människor idag skulle göra Marx ansvarig för.
Men även bortsett från transformationsproblemet (som ju bara finns i Marx texter om man vill att det ska finnas där, dvs. om man läser Marx som vore han en pristeoretiker) är det svårt att hitta spår av Marx-läsning hos Lönnroth. Om det nu är sant att Lönnroth gillar Marx, varför visar han det inte då? Varför berättar han ständigt vad han inte lärt sig av Marx, istället för vad han lärt sig?
När jag läser Marx är det snarare form-begreppet som står i centrum. Det kanske låter abstrakt och sterilt ut ett mer politiskt/aktivistiskt perspektiv, men jag tror att Marx har mycket att lära oss här. Men Marx vetenskapliga metod i bakhuvudet och hans förmåga att alltid skilja mellan det som framträder och det som (på en ofta icke-empirisk nivå) genererar framträdelseformerna kan man se igenom delar av kapitalismens ”fetischformer”. Vi kan exempelvis se hur relationer som framträder mellan ting i själva verket är relationer mellan människor. Vi kan skilja på former som är sprungna ut det kapitalistiska produktionssättet (som exv. varan) och företeelser som är allmänhistoriska (exv. bruksvärden). Vi kan se hur rikedom, även om den framträder som kapital, inte är kapital. Vi kan se hur arbetslönen inte har något direkt samband med arbetets produktivitet osv. Men som sagt: jag är öppen. Finns det andra teorier som kan förklara dessa fenomen på ett bättre sätt är jag mer än nyfiken på att stifta bekantskap med dessa teorier.
Slutligen en kort kommentar till Lönnroths insinuation om Ung Vänsters paroll ”Vi mot alla andra” och Vänsterpartiets valframgång i Fagersta.
Jag var aktiv i Ung Vänster under 1990-talet och minns att vi pratade om ”vi mot alla andra _politiska ungdomsförbund_”. Vi såg bland de andra politiska ungdomsförbunden ingen självklar allierad. Istället fokuserade vi på att bygga samarbeten med andra organisationer, exv. fackföreningen, hyresgäströrelsen, lokala rörelser, idrottsföreningar osv. Detta vill Lönnroth på något sätt koppla ihop med att höga valresultat skulle kunna ses som tecken på principlöshet. Jag får det inte riktigt att gå ihop. Personligen tycker jag att det är kul med höga siffror för Vänsterpartiet, men jag ser ingen egenvärde i det. Rimligtvis borde framgång räknas i hur mycket av sin politik man får igenom. Jag har ingen aning om hur det är i Fagersta. Jag vet att Vänsterpartiet fick problem i Göteborg efter de framgångsrika valen 1994 och 1998. Man hamnade i en situation där man trots goda valsiffror tvangs föra en politik som kanske inte riktigt var vad väljarna hade förväntat sig (minns utförsäljningarna av exv. allmännyttan och hela Komvux-grejen). I sådana situationer är det kanske bättre att förbli i opposition.¨
Nåväl. Jag tycker att det är givande att debattera, så det var verkligen kul att få ett svar av Johan. Och jag säger till honom: Hic Rhodus, hic salta! Bevisa gärna att Marx hade fel, kom gärna med en bättre teori! Men tillsvidare fortsätter i alla fall jag det marxska spåret.
PS. En bok som sätter Marx ekonomikritik i ett delvis nytt ljus är Michael Heinrichs: ”Wissenschaft vom Wert”. Läs den! (Den är just nu slut, men förlaget utlovar en ny upplaga i oktober 2011, och det är ju nu.)
http://www.dampfboot-verlag.de/buecher/454-5.html
PPS. Det kan tyckas vara kuriöst att jag lägger ner tid på att bemöta Lönnroth om jag nu ändå inte tycker att han har så mycket att komma med. Men jag tycker att det är ganska kul, och jag ser det som ett sätt att precisera mina egna, i dagsläget mycket vara, teorier. Dessutom är det spännande att se hur olika personer kan tolka samma text så fundamentalt olika. Efter att ha läst Lönnroths doktorsavhandling står det tydligare än någonsin: det är inte samma Marx vi läst. De ”moderna marxtolkningar” (främst Morishima) som Lönnroth behandlar har nämligen ytterst lite att göra med de ”moderna marxtolkningar” som jag tycker är intressanta. Kul att den gamle skäggige tysken trots alla dödförklaringar fortfarande lever och kan tolkas olika.
Du har helt rätt i att jag ”inte har mycket att komma med, nästan ingenting i politiska sakfrågor”. Jag befinner mig, precis som stora delar av vänstern, i en period av sökande. Det är min åsikt att politik bör byggas utifrån en analys av hur samhället fungerar, och därför intresserar jag mig för ekonomisk och annan samhällsvetenskaplig teori. Just ekonomin är ett stort problem för vänstern – den dominerande nationalekonomin (oavsett om den kommer i nyklassik eller postkeynesiansk form) ställer inte relevanta frågor och ge därmed inte heller relevanta svar till den som försöker förändra världen och som ser det kapitalistiska produktionssättet som ett hinder för människors frigörelse. Jag har därför försökt hitta ”alternativa” ekonomiska teorier, och hittills har Marx’ teori varit den som verkat mest lovande.
Ett av problemen med Marx’ teori är att dess praktiska nytta inom ramarna för kapitalismen är tämligen begränsade. Marx hjälper oss att se igenom den nyliberala dogmatismen, men det är svårt att utifrån hans teorier skapa ett trovärdigt alternativ till den nyliberala ekonomiska politiken. Men någonstans är jag en optimist av upplysningstyp – jag tror att det är relevant att studera och försöka hitta vetenskapliga förklaringar, även när dessa inte ter sig som direkt användbara. Min förhoppning är ändå och man någonstans på något sätt ska kunna använda Marx. Större än så är mina ambitioner inte.
Jag är mycket öppen för förslag till andra teoretiska utgångspunkter. Överhuvudtaget vågar jag påstå att den generation som jag tillhör (70- & 80-talisterna kan vi väl kalla oss) är ganska väl vaccinerade mot det testuggeri som tyvärr har haft alltför stort inflytande i diskussionen bland vänstermänniskor under 1900-talet. Jag är full beredd att dumpa Marx. Men hittills, i brist på bättre, ägnar jag mig åt att försöka förstå samhället utifrån det perspektiv som Marx öppnade med sina ekonomikritiska analyser för halvtannat sekel sedan.
Jag ska (förhoppningvis, om jag orkar) presentera någon form av marxsk modell inom en inte alltför avlägsen framtid. Inte för att jag kan göra det bättre än många andra, utan mest för min egen självförståelses skull. Jag tror att den modell av marxsk ekonomikritik som jag ser som givande skiljer sig ganska fundamentalt från den Marx-bild som Lönnroth gjort sig genom att, som han skriver, ”tugga sig igenom Marx Kapitalet alla tre delarna och därutöver ett antal tusen sidor av honom, av Engels och av senare marxister”. Jag kan ha fel, för jag kan ju inte veta hur Lönnroth tolkar Marx. Men jag kan veta vad Lönnroth skriver om Marx, och utifrån det anta att Lönnroth skriver om den Marx som han läst. Och det är definitivt ingen överdrift att säga att vi läst helt olika Marx. Med det menar jag att vi läst delvis samma skrifter, men med helt olika perspektiv och därmed har våra tolkningar av det vi läst blivit fundamentalt annorlunda.
I Lönnroth skrifter - jag tänker främst på hans avhandling från 1977/78, men även kortare texter, i exv. läroböcker (t. ex. Politisk ekonomi, Andra upplaga, 1996), i partiinterna (V)-dokument (På tröskeln till framtiden) – gör Lönnroth en huvudsakligen nyricardiansk läsning (termen är inte perfekt) av Marx. Lönnroth behandlar gärna det s.k. ”transformationsproblemet” – dvs. relationen mellan ”arbetsvärden” och priser, och när han inte finner någon rimlig lösning på problemet skyller han på Marx. Kanske hade det varit bättre att skylla på Morishima eller kanske redan på von Bortkiewicz. (”Arbetsvärderna kan användas för att förklara att arbetarna producerar mer än vad som krävs för den egna försörjningen och att ett överskott därmed går till kapitalägaren. Men de är oanvändbara för att förstå marknadspriser”). Just det citerade stycken (Ur ”Den tredje vänstern”, andra upplagan, s.63) är lite kul, eftersom det styrks med en hänvisning till Lönnroths egen avhandling, som inte handlar om Marx utan om ”några moderna marxtolkningar”, tolkningar som få människor idag skulle göra Marx ansvarig för.
Men även bortsett från transformationsproblemet (som ju bara finns i Marx texter om man vill att det ska finnas där, dvs. om man läser Marx som vore han en pristeoretiker) är det svårt att hitta spår av Marx-läsning hos Lönnroth. Om det nu är sant att Lönnroth gillar Marx, varför visar han det inte då? Varför berättar han ständigt vad han inte lärt sig av Marx, istället för vad han lärt sig?
När jag läser Marx är det snarare form-begreppet som står i centrum. Det kanske låter abstrakt och sterilt ut ett mer politiskt/aktivistiskt perspektiv, men jag tror att Marx har mycket att lära oss här. Men Marx vetenskapliga metod i bakhuvudet och hans förmåga att alltid skilja mellan det som framträder och det som (på en ofta icke-empirisk nivå) genererar framträdelseformerna kan man se igenom delar av kapitalismens ”fetischformer”. Vi kan exempelvis se hur relationer som framträder mellan ting i själva verket är relationer mellan människor. Vi kan skilja på former som är sprungna ut det kapitalistiska produktionssättet (som exv. varan) och företeelser som är allmänhistoriska (exv. bruksvärden). Vi kan se hur rikedom, även om den framträder som kapital, inte är kapital. Vi kan se hur arbetslönen inte har något direkt samband med arbetets produktivitet osv. Men som sagt: jag är öppen. Finns det andra teorier som kan förklara dessa fenomen på ett bättre sätt är jag mer än nyfiken på att stifta bekantskap med dessa teorier.
Slutligen en kort kommentar till Lönnroths insinuation om Ung Vänsters paroll ”Vi mot alla andra” och Vänsterpartiets valframgång i Fagersta.
Jag var aktiv i Ung Vänster under 1990-talet och minns att vi pratade om ”vi mot alla andra _politiska ungdomsförbund_”. Vi såg bland de andra politiska ungdomsförbunden ingen självklar allierad. Istället fokuserade vi på att bygga samarbeten med andra organisationer, exv. fackföreningen, hyresgäströrelsen, lokala rörelser, idrottsföreningar osv. Detta vill Lönnroth på något sätt koppla ihop med att höga valresultat skulle kunna ses som tecken på principlöshet. Jag får det inte riktigt att gå ihop. Personligen tycker jag att det är kul med höga siffror för Vänsterpartiet, men jag ser ingen egenvärde i det. Rimligtvis borde framgång räknas i hur mycket av sin politik man får igenom. Jag har ingen aning om hur det är i Fagersta. Jag vet att Vänsterpartiet fick problem i Göteborg efter de framgångsrika valen 1994 och 1998. Man hamnade i en situation där man trots goda valsiffror tvangs föra en politik som kanske inte riktigt var vad väljarna hade förväntat sig (minns utförsäljningarna av exv. allmännyttan och hela Komvux-grejen). I sådana situationer är det kanske bättre att förbli i opposition.¨
Nåväl. Jag tycker att det är givande att debattera, så det var verkligen kul att få ett svar av Johan. Och jag säger till honom: Hic Rhodus, hic salta! Bevisa gärna att Marx hade fel, kom gärna med en bättre teori! Men tillsvidare fortsätter i alla fall jag det marxska spåret.
PS. En bok som sätter Marx ekonomikritik i ett delvis nytt ljus är Michael Heinrichs: ”Wissenschaft vom Wert”. Läs den! (Den är just nu slut, men förlaget utlovar en ny upplaga i oktober 2011, och det är ju nu.)
http://www.dampfboot-verlag.de/buecher/454-5.html
PPS. Det kan tyckas vara kuriöst att jag lägger ner tid på att bemöta Lönnroth om jag nu ändå inte tycker att han har så mycket att komma med. Men jag tycker att det är ganska kul, och jag ser det som ett sätt att precisera mina egna, i dagsläget mycket vara, teorier. Dessutom är det spännande att se hur olika personer kan tolka samma text så fundamentalt olika. Efter att ha läst Lönnroths doktorsavhandling står det tydligare än någonsin: det är inte samma Marx vi läst. De ”moderna marxtolkningar” (främst Morishima) som Lönnroth behandlar har nämligen ytterst lite att göra med de ”moderna marxtolkningar” som jag tycker är intressanta. Kul att den gamle skäggige tysken trots alla dödförklaringar fortfarande lever och kan tolkas olika.
söndag 11 september 2011
Ur Grundrisse
Har översatt en kortare passage ur Grundrisse som inte finns med i Liedmans urval. Jag tycker att det är en intressant text, där Marx visar hur bytesvärdets självständighet i form av pengar påverkar hela utbytesprocessen, och därmed även produktionen. Detta är en aspekt som ”modern” nationalekonomi ofta försummar.
Översättningen är klumpig. Jag har strävat efter att behålla Marx otympliga tyska satsbyggnad, dels för att göra honom rättvisa, dels för att jag gillar den.
Källa: Marx-Engels-Werke. Band. 42 (Berlin 1983), s. 79-83
---
[79] […] Processen är helt enkelt denna: Produkten blir vara, dvs. blott ett moment i utbytet. Varan förvandlas till bytesvärde. För att likställa sig som bytesvärde blir den ersatt med ett tecken, som representerar bytesvärde som sådant. Som sådant symboliserat bytesvärde kan den sedan åter bytas ut i bestämda förhållanden med varje annan vara. Genom att produkten blir vara och varan bytesvärde får den först i huvudet en dubbel existens. Denna ideella fördubbling går (och måste fortsätta) till det att varan i [80] det verkliga utbytet framträder dubbelt: som naturlig produkt å ena sidan, som bytesvärde å den andra. Dvs. dess bytesvärde erhåller en från den själv avskild existens.
Produktens bestämning i bytesvärdet för alltså nödvändigtvis med sig att bytesvärdet erhåller en från produkten avskild, lösgjord existens. Detta bytesvärde - från varorna själva lösgjort och själv existerande som en vara bredvid dem – är penningen. Alla egenskaper hos varan som bytesvärde framträder som en från den skilt föremål, en från dess naturliga existensform lösgjord social existensform i penningen. (Detta vidare att bevisa, i det att penningens vanliga egenskaper räknas upp.) (Materialen som denna symbol uttrycks i är på intet sätt likgiltig, hur olikartat det än uppträder i historien. Samhällets utveckling utarbetar ett för symbolen alltmer lämpat material, från vilket den därefter åter försöker göra sig loss; en symbol, när den inte är godtycklig, fordrar vissa betingelser hos materialet som den är representerad av. Så t. ex. har tecknen för ord en historia. Bokstavsskrift osv.) Produktens bytesvärde alstrar alltså penningen vid sidan av produkten. Det är nu omöjligt att upphäva förvecklingar och motsägelser som framgår av penningens existens vid sidan av de särskilda varorna genom att man ändrar penningens form (fastän svårigheter som tillhör en lägre form av densamma kanske kan undvikas genom en högre). Likaså omöjligt är det att upphäva penningen själv så länge bytesvärdet förblir produkternas samhälleliga form. Det är nödvändigt att inse detta klart, för att inte ställa sig några omöjliga uppgifter, och att känna till gränserna inom vilka penningreformer och omvandlingar av cirkulationens produktionsförhållanden och de på dessa vilande samhälleliga förhållandens kan nygestaltas.
Penningens egenskaper som 1. mått för varuutbytet; 2. som bytesmedel; 3. som representant för varorna (därför som objekt för kontrakten); 4. som allmän vara vid sidan av de särskilda varorna – följer alla helt enkelt från dess bestämning som från varorna själva åtskilt och objektifierat bytesvärde. (Penningens egenskaper som allmän vara gentemot alla andra, som förkroppsligande av deras bytesvärde, gör den till samtidigt till realiserad och ständigt realiserbar form av kapitalet; till kapitalets ständigt giltiga framträdelseform, en egenskap som framträder vid penningutflöden. Den gör att kapitalet historiskt först enbart [81] framträder i penningens form. Den förklarar därpå slutligen penningens sammanhang med räntefoten och dess utveckling.
Ju mer produktionen gestaltas på det sättet att varje producent blir beroende av bytesvärdet på sin vara, dvs. ju mer produkten verkligen blir bytesvärde och bytesvärdet produktionens omedelbara objekt, desto mer måste penningrelationerna utvecklas och motsägelserna som är inneboende i produktens förhållanden till sig som penning. Behovet av utbyte och förvandlingen av produkten i rent bytesvärde skrider framåt i samma utsträckning som delningen av arbetet, dvs. med produktionens samhälleliga karaktär. Men i samma utsträckning som denna växer, växer penningens makt, dvs. bytesförhållandet sätter sig som en gentemot producenterna yttre och av dem oberoende makt. Vad som ursprungligen framstod som ett medel för att främja produktionen blir till ett för producenterna främmande förhållande. I samma förhållande som producenterna blir beroende av utbytet, förefaller utbytet bli oberoende av dem och klyftan mellan produkten som produkt och produkten som bytesvärde förefaller växa. Penningen frambringar inte dessa motsättningar och motsägelser, utan utvecklingen av dessa motsättningar och motsägelser frambringar skenbart penningens transcendentala makt. (Att utveckla: inflytandet av förvandlingen av alla förhållanden till penningförhållanden. Naturaskatt till penningskatt, naturaljordränta till penningjordränta, krigstjänstgöring till hyrtrupper, överhuvudtaget alla personliga tjänster till penningtjänster, det patriarkala, slav-, livegna, skråarbetet till rent lönarbete.)
Produkten blir till vara; varan blir till bytesvärde; varans bytesvärde är dess inre penningegenskap; denna penningegenskap lösgör sig från varan som penning, erhåller en allmän, från alla särskilda varor och deras naturliga existenssätt speciell social existens; produktens förhållande till sig som bytesvärde blir dess förhållande till en bredvid den existerande penning, eller alla produkters förhållande till en utanför dem existerande penning. Så som produkternas verkliga utbyte alstrar deras bytesvärde, alstrar deras bytesvärde penningen.
Nästa fråga som kommer emot en är: Penningens existens bredvid varorna, innesluter inte detta redan från början motsägelser som är givna med detta förhållande självt?
För det första: Det enkla faktum att varan existerar dubbelt, ena gången som bestämd produkt, vars bytesvärde innehålls ideellt i dess naturliga existensform (innehålls latent), och sedan som manifesterat bytesvärde (penning) som har kastat av sig alla sammanhang med produktens naturliga existensform [82], denna dubbla skilda existens måste fortsätta till skillnad, skillnaden till motsats och motsägelse. Samma motsägelse mellan varans särskilda natur som produkt och dess allmänna natur som bytesvärde, som alstrades av nödvändigheten att sätta den dubbelt, ena gången som denna bestämda vara, andra gången som penning, som innehåller motsägelsen mellan dess särskilda naturliga egenskaper och dess allmänna sociala egenskaper, innehåller från början möjligheten att dessa åtskilda existensformer inte är konvertibla med varandra. Varans utbytbarhet existerar i varan som ett ting bredvid den, som något åtskilt från den, inte längre mer omedelbart identiskt. Så snart som penningen är ett yttre ting bredvid varan förknippas varans utbytbarhet mot pengar med yttre villkor, som kan inträda eller inte; prisgiven åt yttre villkor. Varan begärs i utbytet p.g.a. dess naturliga egenskaper, p.g.a. behov vars objekt den är. Om varan därför kan omsättas till pengar, mot vilka den kan utbytas, om dess bytesvärde kan sättas för den, har i första rummet inget med dess bytesvärde att göra och av oberoende av den. Varans möjlighet att omsättas beror på produktens naturliga egenskaper. Penningens möjlighet att omsättas sammanfaller med dess existens som symboliskt bytesvärde. Det blir alltså möjligt att varan i sin bestämda form som produkt inte mer kan omsättas, liksättas, med dess allmänna form som penning.
I det att varans utbytbarhet existerar utanför den i penningen, har utbytbarheten blivit något från varan åtskilt, främmande från den, något som den först måste likställas med, alltså något som är den olikt. Samtidigt blir likställandet beroende av yttre betingelser, alltså slumpartat.
För det andra: På samma sätt som bytesvärdet existerar dubbelt i varan, som bestämd vara och penning, så faller utbytesakten sönder i två av varandra oberoende akter: utbyte av vara mot penning, utbyte av penning mot vara; köp och försäljning. Då dessa nu har vunnit en rumsligt och tidsmässigt från varandra avskiljd, mot varandra likgiltig existensform, upphör deras omedelbara identitet. De kan motsvara varandra, eller inte motsvara varandra; de kan täcka varandra eller inte; de kan träda i missförhållanden till varandra. De kommer visserligen ständigt att försöka utjämna varandra; men i stället för den tidigare omedelbara likheten har nu trätt den ständiga rörelsen av utjämning, som samtidigt förutsätter [83] det ständiga olikhetssättandet. Konsonansen kan nu fullt ut möjligen nås genom att passera de yttersta dissonanser.
För det tredje: Med åtskiljandet av köp och försäljning, uppdelningen av utbytet i två av varandra rumsligen och tidsmässigt oberoende akter, framträder vidare ett annat nytt förhållande.
På samma sätt som utbytet självt sönderdelar sig i två av varandra oberoende akter, so skiljer sig utbytets totalrörelse självt från de utbytande, från varornas producenter. Utbytet för utbytets skull skiljer sig från utbytet för varornas skull. Ett köpmannastånd träder mellan producenterna, ett stånd som bara köper för att sälja, och bara säljer för att åter kunna köpa, och som i denna operation inte har varorna i egenskap av produkter som mål, utan enbart uppnåendet av bytesvärden som sådana, av pengar. (Vid byteshandel kan ett köpmannastånd bildas. Men eftersom det bara har att disponera överskottet från båda sidor, så förblir dess inflytande på produktionen rakt igenom sekundärt, såsom dess hela betydelse.) Självständiggörandet av bytesvärdet i pengar, lösryckt från producenterna, motsvarar självständiggörandet av utbytet (handeln) som en från de utbytande lösryckt funktion. Bytesvärdet var varuutbytets mått; med dess ändamål var det direkta tillägnandet av den utbytta varan, dess konsumtion (oavsett om denna konsumtion består i ett direkt tillfredsställande av behov, tjänar som produkt, eller själv åter tjänar som produktionsverktyg). Handelns mål är inte direkt konsumtionen, utan intjänandet av pengar, av bytesvärden. Genom denna fördubbling av utbytet – utbyte för konsumtionens skull och utbyte för utbytets skull – uppstår ett nytt missförhållande. Köpmannen är i sitt utbyte bara bestämd av differensen mellan varornas köp och försäljning; men konsumenten måste definitivt ersätta bytesvärdet för de varor han köper. Cirkulationen, utbytet inom köpmannaståndet, och cirkulationens slut, utbytet mellan köpmannaståndet och konsumenten, hur mycket de till syvende och sist ömsesidigt betingar varandra, är bestämda av helt olika lagar och motiv och kan hamna i de största motsägelser med varandra. Redan i denna uppdelning ligger möjligheten till handelskriser. Eftersom produktionen omedelbart arbetar för handeln och bara indirekt för konsumtionen, måste den lika mycket förstås utifrån denna inkongruens mellan handel och konsumtionsutbyte, som den å sin sida skapar. (Förhållandena mellan efterfrågan och tillgång blir helt förvridna.) (Från den verkliga handeln urskiljer sig sedan penninghandeln.)
Översättningen är klumpig. Jag har strävat efter att behålla Marx otympliga tyska satsbyggnad, dels för att göra honom rättvisa, dels för att jag gillar den.
Källa: Marx-Engels-Werke. Band. 42 (Berlin 1983), s. 79-83
---
[79] […] Processen är helt enkelt denna: Produkten blir vara, dvs. blott ett moment i utbytet. Varan förvandlas till bytesvärde. För att likställa sig som bytesvärde blir den ersatt med ett tecken, som representerar bytesvärde som sådant. Som sådant symboliserat bytesvärde kan den sedan åter bytas ut i bestämda förhållanden med varje annan vara. Genom att produkten blir vara och varan bytesvärde får den först i huvudet en dubbel existens. Denna ideella fördubbling går (och måste fortsätta) till det att varan i [80] det verkliga utbytet framträder dubbelt: som naturlig produkt å ena sidan, som bytesvärde å den andra. Dvs. dess bytesvärde erhåller en från den själv avskild existens.
Produktens bestämning i bytesvärdet för alltså nödvändigtvis med sig att bytesvärdet erhåller en från produkten avskild, lösgjord existens. Detta bytesvärde - från varorna själva lösgjort och själv existerande som en vara bredvid dem – är penningen. Alla egenskaper hos varan som bytesvärde framträder som en från den skilt föremål, en från dess naturliga existensform lösgjord social existensform i penningen. (Detta vidare att bevisa, i det att penningens vanliga egenskaper räknas upp.) (Materialen som denna symbol uttrycks i är på intet sätt likgiltig, hur olikartat det än uppträder i historien. Samhällets utveckling utarbetar ett för symbolen alltmer lämpat material, från vilket den därefter åter försöker göra sig loss; en symbol, när den inte är godtycklig, fordrar vissa betingelser hos materialet som den är representerad av. Så t. ex. har tecknen för ord en historia. Bokstavsskrift osv.) Produktens bytesvärde alstrar alltså penningen vid sidan av produkten. Det är nu omöjligt att upphäva förvecklingar och motsägelser som framgår av penningens existens vid sidan av de särskilda varorna genom att man ändrar penningens form (fastän svårigheter som tillhör en lägre form av densamma kanske kan undvikas genom en högre). Likaså omöjligt är det att upphäva penningen själv så länge bytesvärdet förblir produkternas samhälleliga form. Det är nödvändigt att inse detta klart, för att inte ställa sig några omöjliga uppgifter, och att känna till gränserna inom vilka penningreformer och omvandlingar av cirkulationens produktionsförhållanden och de på dessa vilande samhälleliga förhållandens kan nygestaltas.
Penningens egenskaper som 1. mått för varuutbytet; 2. som bytesmedel; 3. som representant för varorna (därför som objekt för kontrakten); 4. som allmän vara vid sidan av de särskilda varorna – följer alla helt enkelt från dess bestämning som från varorna själva åtskilt och objektifierat bytesvärde. (Penningens egenskaper som allmän vara gentemot alla andra, som förkroppsligande av deras bytesvärde, gör den till samtidigt till realiserad och ständigt realiserbar form av kapitalet; till kapitalets ständigt giltiga framträdelseform, en egenskap som framträder vid penningutflöden. Den gör att kapitalet historiskt först enbart [81] framträder i penningens form. Den förklarar därpå slutligen penningens sammanhang med räntefoten och dess utveckling.
Ju mer produktionen gestaltas på det sättet att varje producent blir beroende av bytesvärdet på sin vara, dvs. ju mer produkten verkligen blir bytesvärde och bytesvärdet produktionens omedelbara objekt, desto mer måste penningrelationerna utvecklas och motsägelserna som är inneboende i produktens förhållanden till sig som penning. Behovet av utbyte och förvandlingen av produkten i rent bytesvärde skrider framåt i samma utsträckning som delningen av arbetet, dvs. med produktionens samhälleliga karaktär. Men i samma utsträckning som denna växer, växer penningens makt, dvs. bytesförhållandet sätter sig som en gentemot producenterna yttre och av dem oberoende makt. Vad som ursprungligen framstod som ett medel för att främja produktionen blir till ett för producenterna främmande förhållande. I samma förhållande som producenterna blir beroende av utbytet, förefaller utbytet bli oberoende av dem och klyftan mellan produkten som produkt och produkten som bytesvärde förefaller växa. Penningen frambringar inte dessa motsättningar och motsägelser, utan utvecklingen av dessa motsättningar och motsägelser frambringar skenbart penningens transcendentala makt. (Att utveckla: inflytandet av förvandlingen av alla förhållanden till penningförhållanden. Naturaskatt till penningskatt, naturaljordränta till penningjordränta, krigstjänstgöring till hyrtrupper, överhuvudtaget alla personliga tjänster till penningtjänster, det patriarkala, slav-, livegna, skråarbetet till rent lönarbete.)
Produkten blir till vara; varan blir till bytesvärde; varans bytesvärde är dess inre penningegenskap; denna penningegenskap lösgör sig från varan som penning, erhåller en allmän, från alla särskilda varor och deras naturliga existenssätt speciell social existens; produktens förhållande till sig som bytesvärde blir dess förhållande till en bredvid den existerande penning, eller alla produkters förhållande till en utanför dem existerande penning. Så som produkternas verkliga utbyte alstrar deras bytesvärde, alstrar deras bytesvärde penningen.
Nästa fråga som kommer emot en är: Penningens existens bredvid varorna, innesluter inte detta redan från början motsägelser som är givna med detta förhållande självt?
För det första: Det enkla faktum att varan existerar dubbelt, ena gången som bestämd produkt, vars bytesvärde innehålls ideellt i dess naturliga existensform (innehålls latent), och sedan som manifesterat bytesvärde (penning) som har kastat av sig alla sammanhang med produktens naturliga existensform [82], denna dubbla skilda existens måste fortsätta till skillnad, skillnaden till motsats och motsägelse. Samma motsägelse mellan varans särskilda natur som produkt och dess allmänna natur som bytesvärde, som alstrades av nödvändigheten att sätta den dubbelt, ena gången som denna bestämda vara, andra gången som penning, som innehåller motsägelsen mellan dess särskilda naturliga egenskaper och dess allmänna sociala egenskaper, innehåller från början möjligheten att dessa åtskilda existensformer inte är konvertibla med varandra. Varans utbytbarhet existerar i varan som ett ting bredvid den, som något åtskilt från den, inte längre mer omedelbart identiskt. Så snart som penningen är ett yttre ting bredvid varan förknippas varans utbytbarhet mot pengar med yttre villkor, som kan inträda eller inte; prisgiven åt yttre villkor. Varan begärs i utbytet p.g.a. dess naturliga egenskaper, p.g.a. behov vars objekt den är. Om varan därför kan omsättas till pengar, mot vilka den kan utbytas, om dess bytesvärde kan sättas för den, har i första rummet inget med dess bytesvärde att göra och av oberoende av den. Varans möjlighet att omsättas beror på produktens naturliga egenskaper. Penningens möjlighet att omsättas sammanfaller med dess existens som symboliskt bytesvärde. Det blir alltså möjligt att varan i sin bestämda form som produkt inte mer kan omsättas, liksättas, med dess allmänna form som penning.
I det att varans utbytbarhet existerar utanför den i penningen, har utbytbarheten blivit något från varan åtskilt, främmande från den, något som den först måste likställas med, alltså något som är den olikt. Samtidigt blir likställandet beroende av yttre betingelser, alltså slumpartat.
För det andra: På samma sätt som bytesvärdet existerar dubbelt i varan, som bestämd vara och penning, så faller utbytesakten sönder i två av varandra oberoende akter: utbyte av vara mot penning, utbyte av penning mot vara; köp och försäljning. Då dessa nu har vunnit en rumsligt och tidsmässigt från varandra avskiljd, mot varandra likgiltig existensform, upphör deras omedelbara identitet. De kan motsvara varandra, eller inte motsvara varandra; de kan täcka varandra eller inte; de kan träda i missförhållanden till varandra. De kommer visserligen ständigt att försöka utjämna varandra; men i stället för den tidigare omedelbara likheten har nu trätt den ständiga rörelsen av utjämning, som samtidigt förutsätter [83] det ständiga olikhetssättandet. Konsonansen kan nu fullt ut möjligen nås genom att passera de yttersta dissonanser.
För det tredje: Med åtskiljandet av köp och försäljning, uppdelningen av utbytet i två av varandra rumsligen och tidsmässigt oberoende akter, framträder vidare ett annat nytt förhållande.
På samma sätt som utbytet självt sönderdelar sig i två av varandra oberoende akter, so skiljer sig utbytets totalrörelse självt från de utbytande, från varornas producenter. Utbytet för utbytets skull skiljer sig från utbytet för varornas skull. Ett köpmannastånd träder mellan producenterna, ett stånd som bara köper för att sälja, och bara säljer för att åter kunna köpa, och som i denna operation inte har varorna i egenskap av produkter som mål, utan enbart uppnåendet av bytesvärden som sådana, av pengar. (Vid byteshandel kan ett köpmannastånd bildas. Men eftersom det bara har att disponera överskottet från båda sidor, så förblir dess inflytande på produktionen rakt igenom sekundärt, såsom dess hela betydelse.) Självständiggörandet av bytesvärdet i pengar, lösryckt från producenterna, motsvarar självständiggörandet av utbytet (handeln) som en från de utbytande lösryckt funktion. Bytesvärdet var varuutbytets mått; med dess ändamål var det direkta tillägnandet av den utbytta varan, dess konsumtion (oavsett om denna konsumtion består i ett direkt tillfredsställande av behov, tjänar som produkt, eller själv åter tjänar som produktionsverktyg). Handelns mål är inte direkt konsumtionen, utan intjänandet av pengar, av bytesvärden. Genom denna fördubbling av utbytet – utbyte för konsumtionens skull och utbyte för utbytets skull – uppstår ett nytt missförhållande. Köpmannen är i sitt utbyte bara bestämd av differensen mellan varornas köp och försäljning; men konsumenten måste definitivt ersätta bytesvärdet för de varor han köper. Cirkulationen, utbytet inom köpmannaståndet, och cirkulationens slut, utbytet mellan köpmannaståndet och konsumenten, hur mycket de till syvende och sist ömsesidigt betingar varandra, är bestämda av helt olika lagar och motiv och kan hamna i de största motsägelser med varandra. Redan i denna uppdelning ligger möjligheten till handelskriser. Eftersom produktionen omedelbart arbetar för handeln och bara indirekt för konsumtionen, måste den lika mycket förstås utifrån denna inkongruens mellan handel och konsumtionsutbyte, som den å sin sida skapar. (Förhållandena mellan efterfrågan och tillgång blir helt förvridna.) (Från den verkliga handeln urskiljer sig sedan penninghandeln.)
måndag 24 januari 2011
Lite om jämvikt
Sitter och läser David Harveys “The Limits of Capital”. Jag tänker inte skriva någon regelrätt recension av boken, men ska försöka forumlera några tankar kring frågor som Harvey tar upp.
1) Jämviktsbegreppet hos Marx
Inom mycket av den moderna, neoklassiska ekonomin är jämvikt ett centralt begrepp. Jämviktens teoretiker par exellence är Léon Walras (1834-1910). Walwas magnum opus Eléments d’économie politique pure kom redan 1874, alltså under Marx livstid. Jag har inte läst Walras, men så som sekundärlitteraturen beskriver hans tankar går de ut på att en marknadsekonomi kan beskrivas som en serie jämvikter, där utbud och efterfrågan tar ut varandra och alla parter får det de vill ha. Klas Eklund definierar jämvikt som “ett tillstånd där både köparnas och säljarnas planer kan tillfredsställas på en viss marknad. Då är den utbjudna kvantiteten lika stor som den efterfrågade.”
Marx är inte någon jämviktsekonom. Tvärtom betonar han att det ligger i kapitalismens funktionssätt att ständigt befinna sig i rörelse, och att olika delar av kapitalismen ständigt hamnar i konflikt med andra delar. Trots detta tolkas Marx värdebegrepp ofta som ett jämviktsbegrepp.
Marx anser, som bekant, att det är den samhälleligt nödvändiga arbetstid som är nedlagd i en produkt som i sista instans bestämmer dess pris på marknaden. Den samhälleligt nödvändiga arbetstiden utgör värdets substans. Marx gör dock också en poäng i att marknadspriset ständigt rör sig och att varor normalt inte säljs till sina värden. I Kapitalets tredje band modifierar Marx relationen mellan värden och priser och menar att profitkvotens utjämning gör att varor aldrig säljs till sina värden (undantaget är varor producerade under genomsnittlig organisk sammansättning på kapitalet). Däremot inför Marx begreppet marknadsvärde, vilket är en varas kostnadspris plus en genomsnittsprofit. Varorna säljs dock normalt inte för sitt marknadsvärde heller, utan marknadspriser rör sig kring marknadsvärdet.
Frågan är: om marknadsprisernas regleras av marknadsvärderna och rör sig kring dessa, borde man då inte kunna tänka sig marknadsvärderna som någon form av jämviktspriser? Om utbud och efterfrågan motsvarar varandra och inga andra störningar sker, då ska väl marknadspris vara exakt samma sak som marknadsvärde? De är i alla fall så som många post-walras ekonomer har tolkat Marx.
Jag har en vag känsla av att detta är en felaktig tolkning. Jämvikt är för Marx ett teoretiskt verktyg, som han ibland använder för att förenkla en frågeställning. Detta betyder inte att jämvikt är varken ett idealtillstånd som marknadsekonomin strävar efter eller en teoretisk förklaringsmodell. Jag tror att vi måste förstå relationerna mellan Marx begrepp (exempelvis mellan värde och pris, resp. marknadsvärde och marknadspris) annorlunda. Jag är däremot inte säker på hur vi ska förstå dem.
1) Jämviktsbegreppet hos Marx
Inom mycket av den moderna, neoklassiska ekonomin är jämvikt ett centralt begrepp. Jämviktens teoretiker par exellence är Léon Walras (1834-1910). Walwas magnum opus Eléments d’économie politique pure kom redan 1874, alltså under Marx livstid. Jag har inte läst Walras, men så som sekundärlitteraturen beskriver hans tankar går de ut på att en marknadsekonomi kan beskrivas som en serie jämvikter, där utbud och efterfrågan tar ut varandra och alla parter får det de vill ha. Klas Eklund definierar jämvikt som “ett tillstånd där både köparnas och säljarnas planer kan tillfredsställas på en viss marknad. Då är den utbjudna kvantiteten lika stor som den efterfrågade.”
Marx är inte någon jämviktsekonom. Tvärtom betonar han att det ligger i kapitalismens funktionssätt att ständigt befinna sig i rörelse, och att olika delar av kapitalismen ständigt hamnar i konflikt med andra delar. Trots detta tolkas Marx värdebegrepp ofta som ett jämviktsbegrepp.
Marx anser, som bekant, att det är den samhälleligt nödvändiga arbetstid som är nedlagd i en produkt som i sista instans bestämmer dess pris på marknaden. Den samhälleligt nödvändiga arbetstiden utgör värdets substans. Marx gör dock också en poäng i att marknadspriset ständigt rör sig och att varor normalt inte säljs till sina värden. I Kapitalets tredje band modifierar Marx relationen mellan värden och priser och menar att profitkvotens utjämning gör att varor aldrig säljs till sina värden (undantaget är varor producerade under genomsnittlig organisk sammansättning på kapitalet). Däremot inför Marx begreppet marknadsvärde, vilket är en varas kostnadspris plus en genomsnittsprofit. Varorna säljs dock normalt inte för sitt marknadsvärde heller, utan marknadspriser rör sig kring marknadsvärdet.
Frågan är: om marknadsprisernas regleras av marknadsvärderna och rör sig kring dessa, borde man då inte kunna tänka sig marknadsvärderna som någon form av jämviktspriser? Om utbud och efterfrågan motsvarar varandra och inga andra störningar sker, då ska väl marknadspris vara exakt samma sak som marknadsvärde? De är i alla fall så som många post-walras ekonomer har tolkat Marx.
Jag har en vag känsla av att detta är en felaktig tolkning. Jämvikt är för Marx ett teoretiskt verktyg, som han ibland använder för att förenkla en frågeställning. Detta betyder inte att jämvikt är varken ett idealtillstånd som marknadsekonomin strävar efter eller en teoretisk förklaringsmodell. Jag tror att vi måste förstå relationerna mellan Marx begrepp (exempelvis mellan värde och pris, resp. marknadsvärde och marknadspris) annorlunda. Jag är däremot inte säker på hur vi ska förstå dem.
onsdag 27 oktober 2010
Introduktion till Kapitalets första band
Detta är en text skriven på grundval av en föreläsning som jag höll i samband med starten av en cirkel kring Karl Marx Kapitalet: Första boken. Studiecirkeln anordas av CMS (Centrum för marxistiska samhällsstudier) i Göteborg och beräknas pågå under hösten 2010 och våren 2011.
1.Marxismen - en allmän introduktion
Marxismen som ideologi
En politisk ideologi kan säga bestå av tre delar: 1) en idé om hur samhället borde vara, 2) en idé om hur samhället ser ut och fungerar idag, 3) idéer om handlingar som leder från vårt samhälle till det samhälle man vill ha.
Olika marxister och marxismer har olika idéer om hur samhället borde vara. Går vi tillbaka till Marx och ser vad han skrivit så är det tydligt att han inte var särskilt intresserad av att formulera någon exakt utopi. Han ville, med sina egna ord, inte "skriva recept åt framtidens soppkök". Men vi kan i hans texter se idéer om hur han tänker sig att människor fungerar, och hur dagens samhälle hindrar människor från att utvecklas fullt ut.
Marxismen är en humanism. Det är en humanism i den bemärkelsen att människor anses ha positiva egenskaper som kan utvecklas eller hindras, beroende av hur samhället är konstruerat. Människan anses vara aktiv, kreativ, social och ansvarstagande. Detta kan i stor utsträckning ses som tankar från upplysningstraditionen. "Frihet, jämlikhet och broderskap" är en paroll för de franska revolutionärerna likaväl som för marxister.
Jag ska inte närmare gå in på hur dessa vaga antaganden har tolkats av senare generationers marxister. Det är bara att konstatera att i de samhällen där marxistiska partier eller rörelser kommit till makten har människorna inte utvecklats eller förändrats särskilt mycket. Enligt min mening kännetecknades exempelvis livet i Sovjetunionen eller Kina av liknande problem som i den kapitalistiska världen.
Marxismen som samhällsanalys. Enligt min mening är detta det mest centrala i marxismen. Jag menar att marxismen som samhällsanalys är en del av marxismen som politisk ideologi, men att man mycket väl kan använda sig av marxistiska metoder inom samhällsvetenskapen utan att behöva ställa upp på marxistiska politiska handlingsalternativ. Jag återkommer strax till detta.
Slutligen: marxismen som politik, eller marxismen som rörelse. Under 1800- och 1900-talen har politiska partier, fackföreningar och andra organisationer som ansett sig vara marxistiska spelat en dominerande roll i det politiska livet. Världens till ytan största land och världens till folkmängden största land har haft ledare som ansett sig vara marxister. I frigörelsen från kolonialt förtryck liksom i arbetarrörelsen i de utvecklades kapitalistiska länderna har marxistiska idéer gjort sig gällande. Med facit i hand kan vi säga att framgången har varit synnerligen tveeggad. Mycket har gjorts, men mycket har också gjorts som inte borde ha blivit gjort. Det är inte rätt plats att här diskutera och utvärdera de marxistiska rörelsernas politik under det gågna seklet, jag vill bara poängtera att man idag kan gå tillbaka och läsa Marx med öppna ögon och använda hans idéer, oavsett vilken uppfattning man har om exv. Sovjetunionen eller nordeuropeisk socialdemokrati. Att läsa Marx innebär i dag inte att binda sig för någon speciell politik uppfattning.
2. Den materialistiska historieuppfattningen
Den marxistiska samhällsanalysen kan med fördel kallas den materialistiska historieuppfattningen. Enligt min mening är detta marxismens viktigaste beståndsdel.
Utgångspunkten är alltså att man måste förstå samhället för att kunna förändra det. Vill man dessutom förändra samhället i grunden är det extra viktigt att ha en teori som förklarar hur samhället fungerar i grunden. Jag ska nu ge mig på självmordsuppdraget att i några korta stycken försöka sammanfatta marxismens historie- och samhällsteori.
"Erst kommt das Fressen - dann kommt die Moral" - Först kommer käket, sedan kommer moralen. Det mest grundläggande i alla människors liv är att ha tillgång till mat, kläder, bostad och annat som är livsnödvändigt för att överleva. Hur dessa produkter produceras, vem som bestämmer över produktionen, hur produktionen fördelas mellan samhällets individer - detta är de mest grundläggande frågorna. Den som har makten att bestämma över produktionen kommer också att ha en grundläggande maktställning i resten av samhället.
Det är viktigt att skilja mellan det historiskt allmänna och det som är specifikt för en speciell epok. Marxismen delar in historien i olika epoker, olika produktionssätt, enligt hur produktionen och produktionsförhållandena sett ut. Det mest grundläggande produktionsförhållandet i vårt samhälle, det kapitalistiska, är exempelvis förhållandet mellan arbetare och kapitalist - det som Marx kallar för kapitalförhållandet. Arbetaren är en fri individ med rätt att ingå avtal, men hon eller han saknar även äganderätt till produktionsmedel (maskiner, verktyg, lokaler, land osv) och tvingas därför att sälja sin arbetskraft för att överleva. Andra produktionsförhållanden är förhållandet mellan av slav och dennes ägare eller mellan en feodalherre och en livegen.
I alla samhällen behöver man producera för att överleva. Det mänskliga arbetet är evigt. I alla tider har människor använt sina hjärnor och sin kropp för att omforma naturen efter sin vilja. Det som skiljer samhällen åt är hur detta arbete har organiserats. I Sverige har exempelvis självägande småbönder varit en viktig del av samhället. En bondefamilj har själv eller med någon enstaka dräng eller piga odlat sin jord och huvudsakligen levt av det som jorden givit. Om det har blivit något överskott har man kunnat sälja det på marknaden för att kunna köpa det som inte kunde produceras på den egna gården. Idag är situationen en helt annan. Nästan alla svenskar är lönearbetare (eller om man är student eller arbetslös, någon som syftar till att bli det). Detta innebär, som jag nämnde tidigare, att man inte äger några produktionsmedel. Man säljer sin arbetskraft, får lön och köper för lönen sina livsmedel. Det är extremt ovanligt att man själv konsumerar det som man producerar.
Vårt produktionssätt, det kapitalistiska, kännetecknas av att produktionen sker för att ge vinst. Det är, med Marx' termer inte bruksvärdet som står i centrum, utan bytesvärde. En kapitalägare investerar sitt kapital och syftet med investeringen är att få ut mer värde. Om man i processen också skapar nya bruksvärden så är det ingen nackdel, men egentligen ingen fördel. En kapitalist bryr sig inte om han eller hon tjänar pengar på produktion eller på ren spekulation, det enda som räknas är om kapitalets värde stiger.
Kapitalismen är ett progressivt stadium i mänsklighetens historia. Marx har alltid kluven när han pratar om kaptialismen. Å ena sidan har arbetets produktivitet ökad dramatiskt. Vi kan nu producera mer, bättre och mer resurseffektivt än någonsin tidigare i världshistorien. Å andra sidan är fattigdomen fortfarande stor, och de allra flesta människor har ingen som helst makt över hur produktionen organiseras. De flesta lönearbetare har inget val - de måste arbete under ledning av en kapitalist och acceptera dennes villkor.
För marxister är de grundläggande agenterna i den historiska utvecklingen klasserna. En klass kan enklast definieras som en grupp människor som har samma relation till produktionsmedlen. I det kapitalistiska samhället är det arbetarklassen och kapitalistklassen som är de dominerande, även om det finns andra klasser (såsom egenföretagare eller småbönder). Klasskampen är en kollektiv kamp där människor enas utifrån sina gemensamma intressen.
Så långt som marxismen i allmänhet.
KAPITALET - Boken
Das Kapital. Kritik der politischen Ökonomie. Erstes Buch. Der Produktionsprozess des Kapitals, som titeln lyder på tyska publicerades första gången 1867. Den är idag en ikon. Många har hört talas om den, många har åsikter om den - men inte fullt så många har läst den.
Kapitalet är en speciell bok. Den är egentligen inte extremt svårläst, möjligen med undantag av de första kapitlen. Jag tror snarare att svårigheter består i att många potentiella läsare är fulla av fördomar innan de läst boken. Man har kanske en uppfattning om vad man tror att boken ska innehålla och blir förvirrad eller besviken när den inte lever upp till förväntningarna.
I Kapitalet utforskar Marx "det kapitalistiska samhällets utvecklingslag". Det handlar om en applicering av den allmänna historieteorin på ett specifikt samhällssystem - kapitalismen. I Kapitalet får vi stifta bekantskap med teorer kring hur det kapitalistiska samhället fungerar, vilka som är dess grundläggande drivkrafter, vilka relationer, institutioner och mekanismen som är grundläggande.
Det handlar alltså om ekonomi. Men inte så mycket om den sortens ekonomi som lärs ut på nationalekonomiska universitetsinstitutioner. Frågor rörande prisbildning, utbuds- och efterfrågekurvor, produktionsfaktorer, resursallokering osv. som är centrala i akademisk nationalekonomi står inte i centrum för Marx framställning. Detta är något ofta som gör ekonomer av facket förvirrade. De har en tendens att tro att de ska finna en pristeori i Kapitalet, och blir besvikna när den pristeori de tror sig ha funnit inte är särskilt bra. Att vara utbildad ekonom gör att man har svårare att förstå Marx ekonomiska teorier, tror jag.
Istället handlar ekonomi för Marx främst om relationer mellan människor och mellan klasser. Det som Marx undersöker är alltså hur kapitalismen fungerar, och hur den återskapar sig själv. Jag ska inte gå händelserna i förväg och avslöja hur boken slutar, men jag ska ge ett exempel på Marx något egensinniga framställningsmetod.
Marx skriver i Inledning till kritiken av den politiska ekonomin (1857) något i stil med att man i forskningsprocessen går från den konkreta verkligheten och rör sig mot de mer abstrakta, allmänna begreppen. I själv framställningen går man i motsatt riktning: från det allmänna till det konkreta. Detta är något som kan skapa viss förvirrning.
Man kan kanske jämföra det med hur man bygger upp 3D-animerade figurer. Man börjar inte med huden, ansiktet och andra direkt synliga delar. Istället börjar man med skeletter, för att sedan lägga på muskler, och helt enkelt arbeta sig utåt. Marx går till väga på liknande sätt. Istället för att börja med de fenomen som man ser, börjar han med de underliggande mekanismerna. Jag tror att läsningen av Kapitalet underlättas något ofantligt om man har detta klart för sig.
Kapitalet börjar med en analys av varan. En vara är en produkt som bjuds ut till försäljning på en marknad. Under kapitalismen dominerar varorna det ekonomiska livet. Så var det inte tidigare. Om vi jämför med exemplet ovan om de svenska småbrukarna kan vi konstatera att de allra flesta produkterna inte var varor. De producerades på gården och fördelades sedan mellan gårdens familjemedlemmar utan att ta omvägen via marknaden.
En vara har enligt Marx två sidor: å ena sidan uppfyller de någon form av mänskilgt behov (Marx kallar detta för bruksvärde). Det vore helt poänglöst att produera något som ingen behöver. Å andra sidan kännetecknas varor av att de kan bytas mot andra varor. Marx kallar detta för bytesvärde.
Det som Marx börjar med att undersöka är bytesvärdet. Var är detta egentligen? Hur kommer det sig att varor går att byta mot andra varor? Vad är det som gör att ett par skor och en viss mängd mjölk kan sägas ha samma värde? Marx kommer fram till att det som är värdets substans är det mänskliga arbetet. Jag ska inte gå in i detalj på hur Marx kommer fram till detta, jag vill istället fokusera på metoden. Marx börjar med ett begrepp och tillfogar bestämningar. Först hade vi bara bytesvärdet, nu har vi kopplat värdets substans, arbetet, till begreppet bytesvärde. Snart går Marx vidare och analyserar begreppet arbete och lägger till nya bestämningar. På så sätt rör vi oss på ett logiskt sätt närmare den konkreta verkligheten.
Vad vi får ut av att läsa Kapitalet beror mycket på vilka frågor det är vi vill ha svar på. Som jag sa tidigare finns det ekonomer som läser Kapitalet för att de tror att de ska hitta en pristeori. Och så blir de besvikna gamla gubbar som tycker att Marx är skit.
Läser man istället Marx för att man är intresserad av hur det kommer sig att kampen om arbetsdagens längd är så viktigt, eller hur det kommer sig att de som arbetar tjänar mindre pengar än de som bara passivt äger kapital, eller varför kapitalisterna hela tiden jagar högre vinster, eller varför storföretagens makt ökar, då har man mer att hämta och risken att bli besviken av boken minskar.
Marx svarar på sådana frågor. Han svarar också på frågan hur kapitalismen uppkom och ibland berör han som hastigast hur kapitalismen skulle kunna tänkas upphöra.
Kapitalet är en rik bok. Den innehåller mycket, och beroende på vilka intressen man har hittar man olika saker. Den innehåller förutom samhällsteori också mycket historia. I stor utsträckning utspelar sig boken i England under 1800-talets mitt, eftersom det var där som kapitalismen var mest utvecklat under Marx egen tid. Kapitalet reser också filosofiska och vetenskapteoretiska frågor. Marx vetenskap skiljer sig på vissa sätt från dagens mer positivistiskt inriktade nationalekonomi, samtidigt som det också finns likheter.
Dessutom innehåller boken mängder av små guldkorn. Allt från nördiga detaljer till rabulistiska utfall mot politiska eller vetenskapliga motståndare. Bokens stil varierar över kapitlen. Ibland är texten knastertorr, ibland mustig. Det är alltså en salig blanding, mitt i den välordnade dispositionen.
Boken har snart 150 år på nacken, och ibland känns det tydligt. Ingen förlagsredaktör idag skulle ha släppt igenom den utan att ha vidtagit ordentliga åtgärder för att styra upp språk och innehöll. Ibland blir man som modern läsare frustrerad över Marx bristande pedagogik. Och ibland häpnar man över hur han i några välformulerade meningar kan säga hur mycket som helst.
CIRKELFORMEN
Just på grund av bokens speciella karaktär är det svårt att läsa den på egen hand. Men det lämpar sig mycket väl för läsning i grupp.
Kapitalet är en svår bok. Ibland måste man läsa samma stycke flera gånger för att förstå, men ofta hjälper inte ens detta. Ibland består boken av långa transportsträckor som man med fördel kan läsa snabbt och ytligt.
Det är därför vettigt att läsa boken tillsammans med andra, gärna med andra som läst boken tidigare. Kapitalet är en bok som man inte förstår fullt ut första gången man läst den. Det krävs åtminstone två läsningar.
Det underlättar om man har bredvidlitteratur, och Mats Dahlkvists bok är ett utmärkt supplement till Marx originaltext.
Att läsa en bok tillsammans med andra och sedan ägna några timmar varannan vecka åt att diskutera den är ovanligt. Det är knappast något som man gör särskilt ofta. Det är en speciell siuation. Själv läste jag Kapitalet för första gången 1995/96 i en studiecirkel anordnad av Högskolevänstern i Göteborg. Kombinationen av att läsa en intressant bok och diskutera den med intressant människor är väldigt givande.
Förhoppningsvis kommer den här cirkeln bli lika givande. Människor med olika bakgrunder och med olika praktiska och teoretiska bakgrunder hjälps åt att tillsammans ta sig igenom texten. Och även om Marx text utgör den röda tråden i cirkel är det inget som hindrar att diskussionerna flyter iväg och berör saker som bara nätt och jämt har med Kapitalet att göra. Det är förstås studiecirkelledaren som har ett extra ansvar för att diskussionerna inte blir helt irrelevanta, men det är enligt mig bara bra om man inte ägnar all tid åt att i detalj studera Marx text.
Om man stannar kvar i cirkeln hela vägen kan man räkna med att ha lärt sig mycket. Jag kan lova att man kommer att ha fått nya verktyg för att förstå det samhälle vi lever i. Kanske kommer en del att tycka att Marx har fel, att han argumentation inte är trovärdig. Men jag tror att även dessa personer kommer att utvecklas, att man tvingas konfrontera sina egna idéer med Marx och cirkeldeltagarna, och att man därmed växter som samhällsanalytiker.
Jag tror att vi i vår generation inte löper risken att som 68-generationen hamna i sekteristiska testuggarfighter om den allsmäktige Marx skäggstrån. De gånger jag läst Marx i cirkel för diskussionsklimatet varit öppet och odogmatiskt. Men jag vill ändå påminna om att Lenin hade fel när han sa att "Marx lära är allsmäktig för att den är sann." Marx lära är bra i den mån den är användbar. Och jag tycker att det är mycket användbar, men som sagt, även om man kommer fram till en annan slutsats vågar jag lova att den här cirkeln kommer att vara givade för alla deltagare som tar studierna på allvar och lägger ner den tid och den möda som krävs för att läsa och förstå texten.
1.Marxismen - en allmän introduktion
Marxismen som ideologi
En politisk ideologi kan säga bestå av tre delar: 1) en idé om hur samhället borde vara, 2) en idé om hur samhället ser ut och fungerar idag, 3) idéer om handlingar som leder från vårt samhälle till det samhälle man vill ha.
Olika marxister och marxismer har olika idéer om hur samhället borde vara. Går vi tillbaka till Marx och ser vad han skrivit så är det tydligt att han inte var särskilt intresserad av att formulera någon exakt utopi. Han ville, med sina egna ord, inte "skriva recept åt framtidens soppkök". Men vi kan i hans texter se idéer om hur han tänker sig att människor fungerar, och hur dagens samhälle hindrar människor från att utvecklas fullt ut.
Marxismen är en humanism. Det är en humanism i den bemärkelsen att människor anses ha positiva egenskaper som kan utvecklas eller hindras, beroende av hur samhället är konstruerat. Människan anses vara aktiv, kreativ, social och ansvarstagande. Detta kan i stor utsträckning ses som tankar från upplysningstraditionen. "Frihet, jämlikhet och broderskap" är en paroll för de franska revolutionärerna likaväl som för marxister.
Jag ska inte närmare gå in på hur dessa vaga antaganden har tolkats av senare generationers marxister. Det är bara att konstatera att i de samhällen där marxistiska partier eller rörelser kommit till makten har människorna inte utvecklats eller förändrats särskilt mycket. Enligt min mening kännetecknades exempelvis livet i Sovjetunionen eller Kina av liknande problem som i den kapitalistiska världen.
Marxismen som samhällsanalys. Enligt min mening är detta det mest centrala i marxismen. Jag menar att marxismen som samhällsanalys är en del av marxismen som politisk ideologi, men att man mycket väl kan använda sig av marxistiska metoder inom samhällsvetenskapen utan att behöva ställa upp på marxistiska politiska handlingsalternativ. Jag återkommer strax till detta.
Slutligen: marxismen som politik, eller marxismen som rörelse. Under 1800- och 1900-talen har politiska partier, fackföreningar och andra organisationer som ansett sig vara marxistiska spelat en dominerande roll i det politiska livet. Världens till ytan största land och världens till folkmängden största land har haft ledare som ansett sig vara marxister. I frigörelsen från kolonialt förtryck liksom i arbetarrörelsen i de utvecklades kapitalistiska länderna har marxistiska idéer gjort sig gällande. Med facit i hand kan vi säga att framgången har varit synnerligen tveeggad. Mycket har gjorts, men mycket har också gjorts som inte borde ha blivit gjort. Det är inte rätt plats att här diskutera och utvärdera de marxistiska rörelsernas politik under det gågna seklet, jag vill bara poängtera att man idag kan gå tillbaka och läsa Marx med öppna ögon och använda hans idéer, oavsett vilken uppfattning man har om exv. Sovjetunionen eller nordeuropeisk socialdemokrati. Att läsa Marx innebär i dag inte att binda sig för någon speciell politik uppfattning.
2. Den materialistiska historieuppfattningen
Den marxistiska samhällsanalysen kan med fördel kallas den materialistiska historieuppfattningen. Enligt min mening är detta marxismens viktigaste beståndsdel.
Utgångspunkten är alltså att man måste förstå samhället för att kunna förändra det. Vill man dessutom förändra samhället i grunden är det extra viktigt att ha en teori som förklarar hur samhället fungerar i grunden. Jag ska nu ge mig på självmordsuppdraget att i några korta stycken försöka sammanfatta marxismens historie- och samhällsteori.
"Erst kommt das Fressen - dann kommt die Moral" - Först kommer käket, sedan kommer moralen. Det mest grundläggande i alla människors liv är att ha tillgång till mat, kläder, bostad och annat som är livsnödvändigt för att överleva. Hur dessa produkter produceras, vem som bestämmer över produktionen, hur produktionen fördelas mellan samhällets individer - detta är de mest grundläggande frågorna. Den som har makten att bestämma över produktionen kommer också att ha en grundläggande maktställning i resten av samhället.
Det är viktigt att skilja mellan det historiskt allmänna och det som är specifikt för en speciell epok. Marxismen delar in historien i olika epoker, olika produktionssätt, enligt hur produktionen och produktionsförhållandena sett ut. Det mest grundläggande produktionsförhållandet i vårt samhälle, det kapitalistiska, är exempelvis förhållandet mellan arbetare och kapitalist - det som Marx kallar för kapitalförhållandet. Arbetaren är en fri individ med rätt att ingå avtal, men hon eller han saknar även äganderätt till produktionsmedel (maskiner, verktyg, lokaler, land osv) och tvingas därför att sälja sin arbetskraft för att överleva. Andra produktionsförhållanden är förhållandet mellan av slav och dennes ägare eller mellan en feodalherre och en livegen.
I alla samhällen behöver man producera för att överleva. Det mänskliga arbetet är evigt. I alla tider har människor använt sina hjärnor och sin kropp för att omforma naturen efter sin vilja. Det som skiljer samhällen åt är hur detta arbete har organiserats. I Sverige har exempelvis självägande småbönder varit en viktig del av samhället. En bondefamilj har själv eller med någon enstaka dräng eller piga odlat sin jord och huvudsakligen levt av det som jorden givit. Om det har blivit något överskott har man kunnat sälja det på marknaden för att kunna köpa det som inte kunde produceras på den egna gården. Idag är situationen en helt annan. Nästan alla svenskar är lönearbetare (eller om man är student eller arbetslös, någon som syftar till att bli det). Detta innebär, som jag nämnde tidigare, att man inte äger några produktionsmedel. Man säljer sin arbetskraft, får lön och köper för lönen sina livsmedel. Det är extremt ovanligt att man själv konsumerar det som man producerar.
Vårt produktionssätt, det kapitalistiska, kännetecknas av att produktionen sker för att ge vinst. Det är, med Marx' termer inte bruksvärdet som står i centrum, utan bytesvärde. En kapitalägare investerar sitt kapital och syftet med investeringen är att få ut mer värde. Om man i processen också skapar nya bruksvärden så är det ingen nackdel, men egentligen ingen fördel. En kapitalist bryr sig inte om han eller hon tjänar pengar på produktion eller på ren spekulation, det enda som räknas är om kapitalets värde stiger.
Kapitalismen är ett progressivt stadium i mänsklighetens historia. Marx har alltid kluven när han pratar om kaptialismen. Å ena sidan har arbetets produktivitet ökad dramatiskt. Vi kan nu producera mer, bättre och mer resurseffektivt än någonsin tidigare i världshistorien. Å andra sidan är fattigdomen fortfarande stor, och de allra flesta människor har ingen som helst makt över hur produktionen organiseras. De flesta lönearbetare har inget val - de måste arbete under ledning av en kapitalist och acceptera dennes villkor.
För marxister är de grundläggande agenterna i den historiska utvecklingen klasserna. En klass kan enklast definieras som en grupp människor som har samma relation till produktionsmedlen. I det kapitalistiska samhället är det arbetarklassen och kapitalistklassen som är de dominerande, även om det finns andra klasser (såsom egenföretagare eller småbönder). Klasskampen är en kollektiv kamp där människor enas utifrån sina gemensamma intressen.
Så långt som marxismen i allmänhet.
KAPITALET - Boken
Das Kapital. Kritik der politischen Ökonomie. Erstes Buch. Der Produktionsprozess des Kapitals, som titeln lyder på tyska publicerades första gången 1867. Den är idag en ikon. Många har hört talas om den, många har åsikter om den - men inte fullt så många har läst den.
Kapitalet är en speciell bok. Den är egentligen inte extremt svårläst, möjligen med undantag av de första kapitlen. Jag tror snarare att svårigheter består i att många potentiella läsare är fulla av fördomar innan de läst boken. Man har kanske en uppfattning om vad man tror att boken ska innehålla och blir förvirrad eller besviken när den inte lever upp till förväntningarna.
I Kapitalet utforskar Marx "det kapitalistiska samhällets utvecklingslag". Det handlar om en applicering av den allmänna historieteorin på ett specifikt samhällssystem - kapitalismen. I Kapitalet får vi stifta bekantskap med teorer kring hur det kapitalistiska samhället fungerar, vilka som är dess grundläggande drivkrafter, vilka relationer, institutioner och mekanismen som är grundläggande.
Det handlar alltså om ekonomi. Men inte så mycket om den sortens ekonomi som lärs ut på nationalekonomiska universitetsinstitutioner. Frågor rörande prisbildning, utbuds- och efterfrågekurvor, produktionsfaktorer, resursallokering osv. som är centrala i akademisk nationalekonomi står inte i centrum för Marx framställning. Detta är något ofta som gör ekonomer av facket förvirrade. De har en tendens att tro att de ska finna en pristeori i Kapitalet, och blir besvikna när den pristeori de tror sig ha funnit inte är särskilt bra. Att vara utbildad ekonom gör att man har svårare att förstå Marx ekonomiska teorier, tror jag.
Istället handlar ekonomi för Marx främst om relationer mellan människor och mellan klasser. Det som Marx undersöker är alltså hur kapitalismen fungerar, och hur den återskapar sig själv. Jag ska inte gå händelserna i förväg och avslöja hur boken slutar, men jag ska ge ett exempel på Marx något egensinniga framställningsmetod.
Marx skriver i Inledning till kritiken av den politiska ekonomin (1857) något i stil med att man i forskningsprocessen går från den konkreta verkligheten och rör sig mot de mer abstrakta, allmänna begreppen. I själv framställningen går man i motsatt riktning: från det allmänna till det konkreta. Detta är något som kan skapa viss förvirrning.
Man kan kanske jämföra det med hur man bygger upp 3D-animerade figurer. Man börjar inte med huden, ansiktet och andra direkt synliga delar. Istället börjar man med skeletter, för att sedan lägga på muskler, och helt enkelt arbeta sig utåt. Marx går till väga på liknande sätt. Istället för att börja med de fenomen som man ser, börjar han med de underliggande mekanismerna. Jag tror att läsningen av Kapitalet underlättas något ofantligt om man har detta klart för sig.
Kapitalet börjar med en analys av varan. En vara är en produkt som bjuds ut till försäljning på en marknad. Under kapitalismen dominerar varorna det ekonomiska livet. Så var det inte tidigare. Om vi jämför med exemplet ovan om de svenska småbrukarna kan vi konstatera att de allra flesta produkterna inte var varor. De producerades på gården och fördelades sedan mellan gårdens familjemedlemmar utan att ta omvägen via marknaden.
En vara har enligt Marx två sidor: å ena sidan uppfyller de någon form av mänskilgt behov (Marx kallar detta för bruksvärde). Det vore helt poänglöst att produera något som ingen behöver. Å andra sidan kännetecknas varor av att de kan bytas mot andra varor. Marx kallar detta för bytesvärde.
Det som Marx börjar med att undersöka är bytesvärdet. Var är detta egentligen? Hur kommer det sig att varor går att byta mot andra varor? Vad är det som gör att ett par skor och en viss mängd mjölk kan sägas ha samma värde? Marx kommer fram till att det som är värdets substans är det mänskliga arbetet. Jag ska inte gå in i detalj på hur Marx kommer fram till detta, jag vill istället fokusera på metoden. Marx börjar med ett begrepp och tillfogar bestämningar. Först hade vi bara bytesvärdet, nu har vi kopplat värdets substans, arbetet, till begreppet bytesvärde. Snart går Marx vidare och analyserar begreppet arbete och lägger till nya bestämningar. På så sätt rör vi oss på ett logiskt sätt närmare den konkreta verkligheten.
Vad vi får ut av att läsa Kapitalet beror mycket på vilka frågor det är vi vill ha svar på. Som jag sa tidigare finns det ekonomer som läser Kapitalet för att de tror att de ska hitta en pristeori. Och så blir de besvikna gamla gubbar som tycker att Marx är skit.
Läser man istället Marx för att man är intresserad av hur det kommer sig att kampen om arbetsdagens längd är så viktigt, eller hur det kommer sig att de som arbetar tjänar mindre pengar än de som bara passivt äger kapital, eller varför kapitalisterna hela tiden jagar högre vinster, eller varför storföretagens makt ökar, då har man mer att hämta och risken att bli besviken av boken minskar.
Marx svarar på sådana frågor. Han svarar också på frågan hur kapitalismen uppkom och ibland berör han som hastigast hur kapitalismen skulle kunna tänkas upphöra.
Kapitalet är en rik bok. Den innehåller mycket, och beroende på vilka intressen man har hittar man olika saker. Den innehåller förutom samhällsteori också mycket historia. I stor utsträckning utspelar sig boken i England under 1800-talets mitt, eftersom det var där som kapitalismen var mest utvecklat under Marx egen tid. Kapitalet reser också filosofiska och vetenskapteoretiska frågor. Marx vetenskap skiljer sig på vissa sätt från dagens mer positivistiskt inriktade nationalekonomi, samtidigt som det också finns likheter.
Dessutom innehåller boken mängder av små guldkorn. Allt från nördiga detaljer till rabulistiska utfall mot politiska eller vetenskapliga motståndare. Bokens stil varierar över kapitlen. Ibland är texten knastertorr, ibland mustig. Det är alltså en salig blanding, mitt i den välordnade dispositionen.
Boken har snart 150 år på nacken, och ibland känns det tydligt. Ingen förlagsredaktör idag skulle ha släppt igenom den utan att ha vidtagit ordentliga åtgärder för att styra upp språk och innehöll. Ibland blir man som modern läsare frustrerad över Marx bristande pedagogik. Och ibland häpnar man över hur han i några välformulerade meningar kan säga hur mycket som helst.
CIRKELFORMEN
Just på grund av bokens speciella karaktär är det svårt att läsa den på egen hand. Men det lämpar sig mycket väl för läsning i grupp.
Kapitalet är en svår bok. Ibland måste man läsa samma stycke flera gånger för att förstå, men ofta hjälper inte ens detta. Ibland består boken av långa transportsträckor som man med fördel kan läsa snabbt och ytligt.
Det är därför vettigt att läsa boken tillsammans med andra, gärna med andra som läst boken tidigare. Kapitalet är en bok som man inte förstår fullt ut första gången man läst den. Det krävs åtminstone två läsningar.
Det underlättar om man har bredvidlitteratur, och Mats Dahlkvists bok är ett utmärkt supplement till Marx originaltext.
Att läsa en bok tillsammans med andra och sedan ägna några timmar varannan vecka åt att diskutera den är ovanligt. Det är knappast något som man gör särskilt ofta. Det är en speciell siuation. Själv läste jag Kapitalet för första gången 1995/96 i en studiecirkel anordnad av Högskolevänstern i Göteborg. Kombinationen av att läsa en intressant bok och diskutera den med intressant människor är väldigt givande.
Förhoppningsvis kommer den här cirkeln bli lika givande. Människor med olika bakgrunder och med olika praktiska och teoretiska bakgrunder hjälps åt att tillsammans ta sig igenom texten. Och även om Marx text utgör den röda tråden i cirkel är det inget som hindrar att diskussionerna flyter iväg och berör saker som bara nätt och jämt har med Kapitalet att göra. Det är förstås studiecirkelledaren som har ett extra ansvar för att diskussionerna inte blir helt irrelevanta, men det är enligt mig bara bra om man inte ägnar all tid åt att i detalj studera Marx text.
Om man stannar kvar i cirkeln hela vägen kan man räkna med att ha lärt sig mycket. Jag kan lova att man kommer att ha fått nya verktyg för att förstå det samhälle vi lever i. Kanske kommer en del att tycka att Marx har fel, att han argumentation inte är trovärdig. Men jag tror att även dessa personer kommer att utvecklas, att man tvingas konfrontera sina egna idéer med Marx och cirkeldeltagarna, och att man därmed växter som samhällsanalytiker.
Jag tror att vi i vår generation inte löper risken att som 68-generationen hamna i sekteristiska testuggarfighter om den allsmäktige Marx skäggstrån. De gånger jag läst Marx i cirkel för diskussionsklimatet varit öppet och odogmatiskt. Men jag vill ändå påminna om att Lenin hade fel när han sa att "Marx lära är allsmäktig för att den är sann." Marx lära är bra i den mån den är användbar. Och jag tycker att det är mycket användbar, men som sagt, även om man kommer fram till en annan slutsats vågar jag lova att den här cirkeln kommer att vara givade för alla deltagare som tar studierna på allvar och lägger ner den tid och den möda som krävs för att läsa och förstå texten.
söndag 4 juli 2010
Kapitalet. Första bandet.
Denna text är en utveckling av ett föredrag jag höll som avslutning på en studiecirkel i CMS regi där vi läst Kapitalet. Första Boken: Kapitalets produktionsprocess av Karl Marx och Att studera Kapitalet. Första boken. Kommentar och studiehandledning. av Mats Dahlkvist.
Jag har skrivit den främst för min egen förståelse av Kapitalet, men tänkte att någon annan kanske också skulle ha intresse av den.
1. Vem läser Kapitalet?
Den borgerliga nationalekonomin vill få oss att tro att vi lever i frihetens och jämlikhetens rik. Om marknaden bara får agera ostört kommer största möjliga nytta uppstå för största möjliga antal. Kapitalismens kriser beror på yttre störningar, och ojämlikhet beror antingen på historiska rester eller på individens bristande initiativförmåga. Men, skriver Mats Dahlkvist: ”
”Om det nu är så att flit och arbete leder till välstånd, varför blir inte lönearbetaren miljonär trots att han arbetar sig fördärvad? Om det nu är så att vi lever i frihetens tusenårsrike, varför råder då kapitalets despoti i fabrikerna? Om det nu är så att vi lever i jämlikhetens och rättvisans paradis, varför kan då kapitalisten lägga beslag på de produkter som lönearbetarna gemensamt har tillverkat? Och om det nu är så att vi lever i ett samhälle där allas egoism leder till samhällelig harmoni och det allmänna bästa, varför då dessa ständiga hon om företagsnedläggningar och arbetslöshet? Varför dessa ständiga krav på längre arbetsdag och högre arbetsintensitet? Varför denna ständiga kamp om de futtigaste ting, såsom kafferasternas längd och tvättmöjligheter på arbetsplatsen?” (s. 22)
Detta är frågor som den borgerliga nationalekonomin (nyklassisk teori, marginalanalys – kärt barn har många namn) inte gärna ställer sig, och som den inte ger några bra svar på. Däremot är det frågor som är centrala för den som är lönarbetare. Därför krävs det en annan teori för att tillfredsställa de frågorna. Det är här som Marx teori kommer in i bilden. Även om teorin har 150 år på nacken (Marx första publicerade ekonomiska verk Till kritiken av den politiska ekonomin utkom 1859) är den kanske användbar för att förstå det ekonomiska system och det samhälle som vi lever i.
2. Kapitalets plats i Marx historieteori
Dahlkvist tänker sig Marx teori i tre ”våningar”. I botten har vi historiematerialismens allmänna teori som är en generell historieteori på en abstrakt nivå. Den används för att studera alla samhällsformer. Den andra våningen består av en analys av särskilda samhällsformer. I Kapitalet finner vi en sådan analys av kapitalismen. Teorin i Kapitalet är alltså inte användbar på alla tänkbara samhällen, bara på samhällen där kapitalismen råder. Den tredje våningen slutligen består av konkreta analyser av konkreta samhällen. Även om ett samhälle är kapitalistiskt kan vi inte förstå den enbart genom teorin i Kapitalet. Verkligheten är mer komplex än den mer abstrakta teorin, och alla verkliga samhällen innehåller blandningar av olika produktionssätt liksom mängder av andra förhållanden som faller utanför den allmänna teorin, men som måste tas i beaktande när man vill förstå ett givet samhälle vid en given tidpunkt.
3. Första våningen: historiematerialismen
Marx och Engels utvecklande under 1840-talet en egen teori som den mänskliga historien och dess utveckling. Vi kallar den för historiematerialismen eller den materialistiska historieuppfattningen. Dahlkvist ser denna som ett forskningsprogram, som med Marx ord ger oss ledtrådar i förståelsen av mänskliga samhällen. Historiematerialismen ska inte ses som en solid och en gång för alla fastställd doktrin, utan som en hjälp när vi undersöker historien. Som mest komprimerad kan den sammanfattas i Brechts ord från Tolvskillingsoperan: ”Erst kommt das Fressen, dann kommt die Moral” – först kommer käket sedan moralen. Produktionen av livsförnödenheter är det mest basala i ett samhälle. De som kontrollerar produktionen är också dominerande i samhället. Marxisten ställer sig frågor som ”Vem arbetar?”, ”Vem behöver inte arbeta?”, ”Hur sker produktionen?”, ”Vem kontrollerar överskottet?”, ”Vem bestämmer hur fördelningen ska gå till?”.
Svaret på dessa frågor skiljer sig åt mellan olika samhällen, olika produktionssätt. Väldigt schematiskt kan man skilja mellan slavsamhälle, feodalism, kapitalism och socialism.
I sitt berömda förord till den redan nämnda Till kritiken av den politiska ekonomin sammanfattar Marx sin ”ledtråd”:
Det allmänna resultat, till vilket jag kommit och som, sedan jag en gång kommit fram till det, tjänade mig som ledtråd i mina studier, kan kort formuleras sålunda: I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda, nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktivkrafter. Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet. Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen överhuvudtaget. Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande. På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning. Då man betraktar sådana omvälvningar måste man ständigt skilja mellan den materiella omvälvningen i de ekonomiska produktionsbetingelserna, vilken kan naturvetenskapligt exakt konstateras, och de juridiska, politiska, religiösa, konstnärliga eller filosofiska, kort sagt ideologiska former, i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den. Lika litet som man bedömer en individ efter det, som han tänker om sig själv, lika litet kan man bedöma en sådan omvälvningsepok efter dess medvetande. Man måste tvärtom förklara detta medvetande ur det materiella livets motsägelser, ur den konflikt som råder mellan de samhälleliga produktivkrafterna och produktionsförhållandena. En samhällsformation går aldrig under, innan alla produktivkrafter utvecklats för vilka den har tillräckligt spelrum, och nya, högre produktionsförhållanden uppträder aldrig, förrän deras materiella existensbetingelser mognat i det gamla samhällets eget sköte. Därför ställer sig mänskligheten alltid blott sådana uppgifter, som den kan lösa, ty närmare betraktat skall det ständigt visa sig, att själva uppgiften endast uppkommer, där de materiella betingelserna för dess lösande redan är förhanden eller åtminstone befinner sig i processen av sitt vardande. I stora drag kan asiatiskt, antikt, feodalt och modernt borgerligt produktionssätt betecknas som progressiva epoker av den ekonomiska samhällsformationen. De borgerliga produktionsförhållandena är den samhälleliga produktionsprocessens sista antagonistiska form, antagonistisk inte i betydelsen av individuell antagonism utan en antagonism, som uppkommer ur individernas samhälleliga levnadsbetingelser, men de produktivkrafter, som utvecklas i det borgerliga samhällets sköte, skapar samtidigt de materiella betingelserna för lösandet av denna antagonism. Med denna samhällsformation slutar därför det mänskliga samhällets förhistoria.
4. Andra våningen: Kapitalet
Teorin i Kapitalet befinner sig alltså på det som Dahlkvist kallar för den andra våningen, analysen av särskilda samhällsformer, och objektet för undersökningen är kapitalismen, eller närmare bestämd, återigen enligt Dahlkvist kapitalets formlogik och rörelselagar. Boken handlar alltså inte om något speciellt land eller tid, även om många exempel kommer från 1800-talets England. Istället rör vid oss på en mer abstrakt nivå där vi intresserar oss för de institutioner, mellanmänskliga relationer, funktionssätt och ’lagar’ som kapitalismen föder fram. Marx följer kapitalets logik, hur en ’ren’ kapitalism fungerar. Som sagt är alla verkliga samhällen mer heterogena.
Kapitalet är ingen total teori över det kapitalistiska samhället. Detta beror dels på att Marx aldrig lyckades slutföra sitt storslagna projekt. Kapitalets bok 2 och 3 komplierades som bekant av Engels efter Marx död utifrån dennes efterlämnade manuskript. Men även om man räknar med dessa böcker var teorin långtifrån avslutad. Frågor som inte tas upp, eller som bara berörs ytligt, är exv. statens roll, könsmaktsordningen, imperialismen och ideologins betydelse.
5. Tredje våningen: konkreta analyser
Marx gjorde själv ett antal konkreta samhällsanalyser där han utifrån sina allmänna teorier behandlade politiska och ekonomiska händelser. Dessa analyser kan visserligen fortfarande fungera som metodologiska exempel, men eftersom Marx inte lever längre kan han inte längre göra den här sortens analyser – det måste vi göra själva. Så en läsning av Kapitalet kan hjälpa oss att förstå vårt samhälle, men de konkreta analyserna måste vi göra själva.
6. Kapitalet. Första boken. Kapitalets produktionsprocess.
Kapitalets första bok handlar alltså om hur kapital produceras. Och om hur kapitalet påverkar produktionen. Marx metod skiljer sig från många andra ekonomers och samhällsvetares. Där andra ser ting ser Marx ofta rörelser och relationer. Marx skrev i inledningen till Grundrisse (skriven 1857-58, publicerades i sin helhet 1939, Inledningen dock redan 1903) en sammanfattning av sin ”metod”. Två saker kan framhållas. 1) Man måste skilja mellan den historiskt allmänna och det specifika för olika produktionssätt. Det är exv. allmänt sant att produktion innebär att människor medvetet omformar naturen efter sina behov. Däremot är det olika i olika samhällen vilka ekonomiska lagar som bestämmer vem som ska producera vad. 2) I forskningsprocessen går Marx från det konkreta mot det abstrakta. Analysen börjar alltså med det kaos som ett samhälle utgör. Därifrån rör sig Marx mot allt mer abstrakta begrepp genom att leta efter underliggande orsaker och det som är väsentligt. I framställningen av sin teori går Marx åt det andra hållet. Han börjar alltså med de mest abstrakta begreppen och vi får sedan följa honom i långsam takt mot allt större konkretion. När vi kommit till det mest konkreta stadiet är vi tillbaka i det kaotiska samhället, men om analysen är lyckad har vi fått ordning i kaoset och nått förståelse kring varför saker ser ut som de gör.
6.1. Första avdelningen: Vara och pengar
Kapitalets första avdelning är svår och innehåller väldigt mycket. Jag gör här en mycket grov förenkling. Marx börjar med att konstatera att:
I de samhällen, där det kapitalistiska produktionssättet härskar, uppträder rikedomen som en "oerhörd varuanhopning", den enskilda varan som dess elementarform. Vår undersökning börjar därför med en analys av varan. (s. 31)
Värt att notera är att Marx använder ordet ”uppträder” (tyska: erscheint). Detta betyder att det som vi ser inte nödvändigtvis är en ”oerhörd varuanhopning”, utan bara att det är så som det framträder. Skenet kan ju faktiskt bedra.
Under kapitalismen framträder rikedomen alltså om varor. Så är det inte nödvändigtvis under andra samhällssystem. För Marx är en vara en produkt av mänskligt arbete som bjuds ut till försäljning på en marknad. Bakar man att bröd för att äta det själv är det ingen vara. Inte heller om man ger bort det, eller tvingas de bort det. Först i bytesprocessen blir produkten en vara. Enkelt uttryckt är en vara alltså en produkt som är försedd med en prislapp.
Varan har två aspekter: bruksvärde och bytesvärde. Bruksvärde innebär helt enkelt att vara tillfredsställer något mänskligt behov, av vilka slag det nu kan tänkas vara. Bytesvärdet utgörs av varans förmåga att bli utbytt mot andra varor. Bytesvärdet är en rent kvantitativ relation mellan varor. Marx frågar sig vad det är som gör att två varor av helt olika slag kan bytas mot varandra. Det är det som gör att ett par skor kan bytas mot exv. en skjorta? Inte deras rent fysiska egenskaper i alla fall. Marx kommer fram till att värdets substans är det i varan nedlagda arbetet, närmare bestämt det socialt nödvändiga arbete. Om en genomsnittlig arbetare med genomsnittlig skicklighet och genomsnittliga arbetsmedel förfärdigar en vara på exv. en timme kan denna vara i princip bytas mot en annan vara där en annan genomsnittliga arbetare har lagt med en timme, även om det är ett helt annat arbete, i det här fallet skomakararbete resp. sömnadsarbete.
Det är alltså det mänskliga arbetet som är substansen i värdet. I marknadssituationen kan dock priset variera högst betänkligt. Marx menar dock att detta är helt i enlighet med sakernas tillstånd och inget som hindrar värdet att så att säga befinna sig i bakgrunden. Värdet eller bytesvärdet syns alltså inte, till skillnad från priset, men finns ändå.
Varan är ett ting, men den innesluter en relation. Speciellt för kapitalismen är att mänskliga relationer uppträder som ting. Det är två varor som byts på marknaden, men detta innebär att varornas ägare träder i en social relation med varandra, även om de inte ens behöver känna till varandras existens.
I alla samhällen med utvecklat varuutbyte uppkommer en allmän ekvivalent, dvs. en vara som kan bytas mot alla andra varor. Vi kallar denna vara för pengar. Pengar utgör, kan man säga, självständiggjort bytesvärde. Pengarna har flera olika funktioner. 1) Värdemätare, 2) cirkulationsmedel, 3) betalningsmedel. I den första funktionen uppträder pengarna rent ideellt. Vi kan säga att en vara kostar 100 kronor utan att behöva vifta med en hundralapp. Som cirkulationsmedel måste pengarna dock vara reella. Den tredje funktionen, betalningsmedel, innebär att pengarna inte behöver vara i cirkulation. Vi kan exv. dra undan pengar ur cirkulationen för att använda dem senare. Eller bara för att vi känner för att ha pengar i madrassen. Denna egenskap är en viktig källa till kapitalismens kriser, och en falsifiering av Says lag att utbud och efterfrågan alltid överensstämmer.
6.2 Andra avdelningen: Penningens förvandling till kapital
Hittills har vi bara stött på varor som byts mot andra varor på ett enkelt sätt. Formen har varit V – P – V (vara – pengar – vara). I denna process är bruksvärdet målet. Man säljer något som man inte vill ha för att kunna köpa något som man vill ha. Men man kan ju också köpa något för att man vill sälja det med en vinst. Då blir formen P – V – P’ (pengar – vara – mer pengar). Detta är kapitalets allmänna formel. Marx ser alltså kapital som pengar som blir mer pengar, eller om man så vill som värde som strävar efter att föröka sig. Detta kan kontrasteras mot nationalekonomernas definition av kapital som snarare har att göra med ting, exv. ting som används för att underlätta produktionen. För Marx är en vävstol en vävstol, som under vissa förutsättningar kan fungera som kapital. Men vävstolen i sig är inte kapital.
Marx frågar sig nu hur mervärdet eller kapitalisternas vinst kan uppstå. Han menar att den inte kan uppstå i cirkulationen. Visst kan en enskild person göra en vinst genom att köpa något billigt och sälja det dyrt, men detta är ett nollsummespel: det en vinner förlorar en annan. Lösningen i detta ser Marx i att hitta en vara vars bruksvärde det är att kunna sätta bytesvärde, och denna vara är den mänskliga arbetsförmågan, arbetskraften. Om man tänker sig att en arbetare behöver arbeta fyra timmar för att få ihop med alla nödvändiga livsmedel till sig själv och sin familj, men man låter henna arbeta åtta timmar om dagen, utgör de fyra extra timmarna, merarbetstiden, grunden för kapitalisternas vinst. Arbetskraften kan alltså utnyttjas av kapitalisten längre än den nödvändiga arbetstiden. Detta beror på att kapitalisterna som klass har monopol på samhällets produktionsmedel.
6.3 Tredje avdelningen: Produktionen av det absoluta mervärdet
Industrikapitalisten köper produktionsmedel och arbetskraft och låter dessa samverka i produktionen. Detta resulterar i produktion av nya bruksvärden som kan säljas som varor som således genererar bytesvärde. Att produktion innebär att produktionsmedel och arbetskraft samverkar är historiskt allmänt, att produktionsmedlen och arbetskraften framträder som bärare av kapital är specifik för kapitalismen.
Under kapitalismen innebär arbeta alltså två saker. Dels konkret, nyttigt arbete som resulterar i bruksvärden. Dels abstrakt, värdeskapande arbete som resulterar i bytesvärde. Båda sorternas arbete pågår förstås samtidigt.
Marx kallas det värde som kapitalisten köper produktionsmedel för konstant kapital (c) och det han köper arbetskraft för variabelt kapital (v). Det värde som skapas under merarbetstiden kallar Marx mervärde (m). Mervärdeskvoten utgörs av m/v, dvs. av kvoten mellan merarbetstiden och den nödvändiga arbetstiden. Denna ska ej förväxlas med profitkvoten som är m/(c+v). Profitkvoten är alltså lägre än mervärdeskvoten (med undantag av produktion helt utan produktionsmedel, där c=0 och m/v alltså är = m/(c+v)). Mervärdeskvoten är ett uttryck för kapitalistens utsugning av arbetaren.
Merarbetet är inte direkt utskiljbart under kapitalismen. Det förefaller som om arbetaren får betalt för sitt arbete, när det i själva verket är arbetskraftens värde som betalas.
Den relation som råder mellan kapitalisten som arbetskraftsköpare och arbetaren som arbetskraftssäljare kallar Marx kapitalförhållandet. Kapitalisten och arbetaren är visserligen jämlika varuägare, men förutsättningen har att arbetaren ska vilja sälja sin arbetskraft är att han själv inte äger några produktionsmedel. Kapitalförhållandet är därför ett klassförhållande mellan den klass som äger produktionsmedel och den klass som inte gör det.
6.4 Fjärde avdelningen: Produktionen av det relativa mervärdet
Hittills har vi betraktat arbetsprocessens formella underordnande under kapitalet. Kapitalismen innebär dock även en omvälvning av produktionsprocessen. Varje kapitalist vill tjäna så mycket pengar som möjligt. Ett sätt att göra detta är att producera effektivare än sina konkurrenter, och därigenom kunna sälja sina varor under deras värde. Denna jakt efter extramervärde leder till att kapitalismen ständigt är dynamisk och ständigt omvälver produktionen.
6.5 Femte avdelningen: Produktionen av absolut och relativt mervärde
Här sammanförs de båda tidigare avdelningarna. En viktig slutsats är at ökad materiell välfärd kan gå hand i hand med ökad utsugning. Om arbetsdagen antas vara konstant kan en arbetare kanske i ett senare skede producera mer nyttigheter på tre timmar än tidigare på fyra. I ett sådant fall kan merarbetstiden ökas, trots att den nödvändiga arbetstiden motsvarar större köpkraft än den tidigare, längre tiden.
6.6 Sjätte avdelningen: Arbetslönen
Arbetslönen är enligt Dahlkvist den första kategori som Marx analyserar färdigt i Kapitalet.
6.7 Sjunde avdelningen: Kapitalets ackumulationsprocess
Kapitalet genomlöper kretsloppet P – V – P’ gång på gång. Detta innebär att mer och mer kapital ackumuleras. På så sätt reproduceras och fördjupas kapitalismen under själva produktionsprocessen. Har kapitalismen väl kommit igång är den ett självgående system, åtminstone så länge dess inre motsättningar hålls i schack.
6.8 Åttonde avdelningen: Den s.k. ursprungliga ackumulationen
För att kapitalismen ska kunna uppstår ur icke-kapitalistiska förhållanden krävs två saker. 1) Det måste finnas kapitalister som äger tillräckligt med kapital. 2) Det måste finnas dubbelt fria arbetare, dvs. arbetare som å ena sidan är juridiskt fria att sälja sin arbetskraft, å andra sidan är egendomslös, dvs. tvingade att sälja sin arbetskraft. Marx undersöker hur denna process gått till historiskt.
7. Slutord
Dahlkvist skriver:
”Vid slutet av omfångsrika studier står vi alltså inför ett paradoxalt faktum. Teorin i ’Kapitalet’ har inte, för sig tagen, någon direkt politisk relevans som analys av politik och klasskamp i ett konkret samhälle.” (s. 546)
Det är helt meningslöst att studera Marx om man inte tar steget till den tredje våningen och applicerar Marx teori på ett verkligt samhälle.
Jag har skrivit den främst för min egen förståelse av Kapitalet, men tänkte att någon annan kanske också skulle ha intresse av den.
1. Vem läser Kapitalet?
Den borgerliga nationalekonomin vill få oss att tro att vi lever i frihetens och jämlikhetens rik. Om marknaden bara får agera ostört kommer största möjliga nytta uppstå för största möjliga antal. Kapitalismens kriser beror på yttre störningar, och ojämlikhet beror antingen på historiska rester eller på individens bristande initiativförmåga. Men, skriver Mats Dahlkvist: ”
”Om det nu är så att flit och arbete leder till välstånd, varför blir inte lönearbetaren miljonär trots att han arbetar sig fördärvad? Om det nu är så att vi lever i frihetens tusenårsrike, varför råder då kapitalets despoti i fabrikerna? Om det nu är så att vi lever i jämlikhetens och rättvisans paradis, varför kan då kapitalisten lägga beslag på de produkter som lönearbetarna gemensamt har tillverkat? Och om det nu är så att vi lever i ett samhälle där allas egoism leder till samhällelig harmoni och det allmänna bästa, varför då dessa ständiga hon om företagsnedläggningar och arbetslöshet? Varför dessa ständiga krav på längre arbetsdag och högre arbetsintensitet? Varför denna ständiga kamp om de futtigaste ting, såsom kafferasternas längd och tvättmöjligheter på arbetsplatsen?” (s. 22)
Detta är frågor som den borgerliga nationalekonomin (nyklassisk teori, marginalanalys – kärt barn har många namn) inte gärna ställer sig, och som den inte ger några bra svar på. Däremot är det frågor som är centrala för den som är lönarbetare. Därför krävs det en annan teori för att tillfredsställa de frågorna. Det är här som Marx teori kommer in i bilden. Även om teorin har 150 år på nacken (Marx första publicerade ekonomiska verk Till kritiken av den politiska ekonomin utkom 1859) är den kanske användbar för att förstå det ekonomiska system och det samhälle som vi lever i.
2. Kapitalets plats i Marx historieteori
Dahlkvist tänker sig Marx teori i tre ”våningar”. I botten har vi historiematerialismens allmänna teori som är en generell historieteori på en abstrakt nivå. Den används för att studera alla samhällsformer. Den andra våningen består av en analys av särskilda samhällsformer. I Kapitalet finner vi en sådan analys av kapitalismen. Teorin i Kapitalet är alltså inte användbar på alla tänkbara samhällen, bara på samhällen där kapitalismen råder. Den tredje våningen slutligen består av konkreta analyser av konkreta samhällen. Även om ett samhälle är kapitalistiskt kan vi inte förstå den enbart genom teorin i Kapitalet. Verkligheten är mer komplex än den mer abstrakta teorin, och alla verkliga samhällen innehåller blandningar av olika produktionssätt liksom mängder av andra förhållanden som faller utanför den allmänna teorin, men som måste tas i beaktande när man vill förstå ett givet samhälle vid en given tidpunkt.
3. Första våningen: historiematerialismen
Marx och Engels utvecklande under 1840-talet en egen teori som den mänskliga historien och dess utveckling. Vi kallar den för historiematerialismen eller den materialistiska historieuppfattningen. Dahlkvist ser denna som ett forskningsprogram, som med Marx ord ger oss ledtrådar i förståelsen av mänskliga samhällen. Historiematerialismen ska inte ses som en solid och en gång för alla fastställd doktrin, utan som en hjälp när vi undersöker historien. Som mest komprimerad kan den sammanfattas i Brechts ord från Tolvskillingsoperan: ”Erst kommt das Fressen, dann kommt die Moral” – först kommer käket sedan moralen. Produktionen av livsförnödenheter är det mest basala i ett samhälle. De som kontrollerar produktionen är också dominerande i samhället. Marxisten ställer sig frågor som ”Vem arbetar?”, ”Vem behöver inte arbeta?”, ”Hur sker produktionen?”, ”Vem kontrollerar överskottet?”, ”Vem bestämmer hur fördelningen ska gå till?”.
Svaret på dessa frågor skiljer sig åt mellan olika samhällen, olika produktionssätt. Väldigt schematiskt kan man skilja mellan slavsamhälle, feodalism, kapitalism och socialism.
I sitt berömda förord till den redan nämnda Till kritiken av den politiska ekonomin sammanfattar Marx sin ”ledtråd”:
Det allmänna resultat, till vilket jag kommit och som, sedan jag en gång kommit fram till det, tjänade mig som ledtråd i mina studier, kan kort formuleras sålunda: I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda, nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktivkrafter. Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet. Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen överhuvudtaget. Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande. På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning. Då man betraktar sådana omvälvningar måste man ständigt skilja mellan den materiella omvälvningen i de ekonomiska produktionsbetingelserna, vilken kan naturvetenskapligt exakt konstateras, och de juridiska, politiska, religiösa, konstnärliga eller filosofiska, kort sagt ideologiska former, i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den. Lika litet som man bedömer en individ efter det, som han tänker om sig själv, lika litet kan man bedöma en sådan omvälvningsepok efter dess medvetande. Man måste tvärtom förklara detta medvetande ur det materiella livets motsägelser, ur den konflikt som råder mellan de samhälleliga produktivkrafterna och produktionsförhållandena. En samhällsformation går aldrig under, innan alla produktivkrafter utvecklats för vilka den har tillräckligt spelrum, och nya, högre produktionsförhållanden uppträder aldrig, förrän deras materiella existensbetingelser mognat i det gamla samhällets eget sköte. Därför ställer sig mänskligheten alltid blott sådana uppgifter, som den kan lösa, ty närmare betraktat skall det ständigt visa sig, att själva uppgiften endast uppkommer, där de materiella betingelserna för dess lösande redan är förhanden eller åtminstone befinner sig i processen av sitt vardande. I stora drag kan asiatiskt, antikt, feodalt och modernt borgerligt produktionssätt betecknas som progressiva epoker av den ekonomiska samhällsformationen. De borgerliga produktionsförhållandena är den samhälleliga produktionsprocessens sista antagonistiska form, antagonistisk inte i betydelsen av individuell antagonism utan en antagonism, som uppkommer ur individernas samhälleliga levnadsbetingelser, men de produktivkrafter, som utvecklas i det borgerliga samhällets sköte, skapar samtidigt de materiella betingelserna för lösandet av denna antagonism. Med denna samhällsformation slutar därför det mänskliga samhällets förhistoria.
4. Andra våningen: Kapitalet
Teorin i Kapitalet befinner sig alltså på det som Dahlkvist kallar för den andra våningen, analysen av särskilda samhällsformer, och objektet för undersökningen är kapitalismen, eller närmare bestämd, återigen enligt Dahlkvist kapitalets formlogik och rörelselagar. Boken handlar alltså inte om något speciellt land eller tid, även om många exempel kommer från 1800-talets England. Istället rör vid oss på en mer abstrakt nivå där vi intresserar oss för de institutioner, mellanmänskliga relationer, funktionssätt och ’lagar’ som kapitalismen föder fram. Marx följer kapitalets logik, hur en ’ren’ kapitalism fungerar. Som sagt är alla verkliga samhällen mer heterogena.
Kapitalet är ingen total teori över det kapitalistiska samhället. Detta beror dels på att Marx aldrig lyckades slutföra sitt storslagna projekt. Kapitalets bok 2 och 3 komplierades som bekant av Engels efter Marx död utifrån dennes efterlämnade manuskript. Men även om man räknar med dessa böcker var teorin långtifrån avslutad. Frågor som inte tas upp, eller som bara berörs ytligt, är exv. statens roll, könsmaktsordningen, imperialismen och ideologins betydelse.
5. Tredje våningen: konkreta analyser
Marx gjorde själv ett antal konkreta samhällsanalyser där han utifrån sina allmänna teorier behandlade politiska och ekonomiska händelser. Dessa analyser kan visserligen fortfarande fungera som metodologiska exempel, men eftersom Marx inte lever längre kan han inte längre göra den här sortens analyser – det måste vi göra själva. Så en läsning av Kapitalet kan hjälpa oss att förstå vårt samhälle, men de konkreta analyserna måste vi göra själva.
6. Kapitalet. Första boken. Kapitalets produktionsprocess.
Kapitalets första bok handlar alltså om hur kapital produceras. Och om hur kapitalet påverkar produktionen. Marx metod skiljer sig från många andra ekonomers och samhällsvetares. Där andra ser ting ser Marx ofta rörelser och relationer. Marx skrev i inledningen till Grundrisse (skriven 1857-58, publicerades i sin helhet 1939, Inledningen dock redan 1903) en sammanfattning av sin ”metod”. Två saker kan framhållas. 1) Man måste skilja mellan den historiskt allmänna och det specifika för olika produktionssätt. Det är exv. allmänt sant att produktion innebär att människor medvetet omformar naturen efter sina behov. Däremot är det olika i olika samhällen vilka ekonomiska lagar som bestämmer vem som ska producera vad. 2) I forskningsprocessen går Marx från det konkreta mot det abstrakta. Analysen börjar alltså med det kaos som ett samhälle utgör. Därifrån rör sig Marx mot allt mer abstrakta begrepp genom att leta efter underliggande orsaker och det som är väsentligt. I framställningen av sin teori går Marx åt det andra hållet. Han börjar alltså med de mest abstrakta begreppen och vi får sedan följa honom i långsam takt mot allt större konkretion. När vi kommit till det mest konkreta stadiet är vi tillbaka i det kaotiska samhället, men om analysen är lyckad har vi fått ordning i kaoset och nått förståelse kring varför saker ser ut som de gör.
6.1. Första avdelningen: Vara och pengar
Kapitalets första avdelning är svår och innehåller väldigt mycket. Jag gör här en mycket grov förenkling. Marx börjar med att konstatera att:
I de samhällen, där det kapitalistiska produktionssättet härskar, uppträder rikedomen som en "oerhörd varuanhopning", den enskilda varan som dess elementarform. Vår undersökning börjar därför med en analys av varan. (s. 31)
Värt att notera är att Marx använder ordet ”uppträder” (tyska: erscheint). Detta betyder att det som vi ser inte nödvändigtvis är en ”oerhörd varuanhopning”, utan bara att det är så som det framträder. Skenet kan ju faktiskt bedra.
Under kapitalismen framträder rikedomen alltså om varor. Så är det inte nödvändigtvis under andra samhällssystem. För Marx är en vara en produkt av mänskligt arbete som bjuds ut till försäljning på en marknad. Bakar man att bröd för att äta det själv är det ingen vara. Inte heller om man ger bort det, eller tvingas de bort det. Först i bytesprocessen blir produkten en vara. Enkelt uttryckt är en vara alltså en produkt som är försedd med en prislapp.
Varan har två aspekter: bruksvärde och bytesvärde. Bruksvärde innebär helt enkelt att vara tillfredsställer något mänskligt behov, av vilka slag det nu kan tänkas vara. Bytesvärdet utgörs av varans förmåga att bli utbytt mot andra varor. Bytesvärdet är en rent kvantitativ relation mellan varor. Marx frågar sig vad det är som gör att två varor av helt olika slag kan bytas mot varandra. Det är det som gör att ett par skor kan bytas mot exv. en skjorta? Inte deras rent fysiska egenskaper i alla fall. Marx kommer fram till att värdets substans är det i varan nedlagda arbetet, närmare bestämt det socialt nödvändiga arbete. Om en genomsnittlig arbetare med genomsnittlig skicklighet och genomsnittliga arbetsmedel förfärdigar en vara på exv. en timme kan denna vara i princip bytas mot en annan vara där en annan genomsnittliga arbetare har lagt med en timme, även om det är ett helt annat arbete, i det här fallet skomakararbete resp. sömnadsarbete.
Det är alltså det mänskliga arbetet som är substansen i värdet. I marknadssituationen kan dock priset variera högst betänkligt. Marx menar dock att detta är helt i enlighet med sakernas tillstånd och inget som hindrar värdet att så att säga befinna sig i bakgrunden. Värdet eller bytesvärdet syns alltså inte, till skillnad från priset, men finns ändå.
Varan är ett ting, men den innesluter en relation. Speciellt för kapitalismen är att mänskliga relationer uppträder som ting. Det är två varor som byts på marknaden, men detta innebär att varornas ägare träder i en social relation med varandra, även om de inte ens behöver känna till varandras existens.
I alla samhällen med utvecklat varuutbyte uppkommer en allmän ekvivalent, dvs. en vara som kan bytas mot alla andra varor. Vi kallar denna vara för pengar. Pengar utgör, kan man säga, självständiggjort bytesvärde. Pengarna har flera olika funktioner. 1) Värdemätare, 2) cirkulationsmedel, 3) betalningsmedel. I den första funktionen uppträder pengarna rent ideellt. Vi kan säga att en vara kostar 100 kronor utan att behöva vifta med en hundralapp. Som cirkulationsmedel måste pengarna dock vara reella. Den tredje funktionen, betalningsmedel, innebär att pengarna inte behöver vara i cirkulation. Vi kan exv. dra undan pengar ur cirkulationen för att använda dem senare. Eller bara för att vi känner för att ha pengar i madrassen. Denna egenskap är en viktig källa till kapitalismens kriser, och en falsifiering av Says lag att utbud och efterfrågan alltid överensstämmer.
6.2 Andra avdelningen: Penningens förvandling till kapital
Hittills har vi bara stött på varor som byts mot andra varor på ett enkelt sätt. Formen har varit V – P – V (vara – pengar – vara). I denna process är bruksvärdet målet. Man säljer något som man inte vill ha för att kunna köpa något som man vill ha. Men man kan ju också köpa något för att man vill sälja det med en vinst. Då blir formen P – V – P’ (pengar – vara – mer pengar). Detta är kapitalets allmänna formel. Marx ser alltså kapital som pengar som blir mer pengar, eller om man så vill som värde som strävar efter att föröka sig. Detta kan kontrasteras mot nationalekonomernas definition av kapital som snarare har att göra med ting, exv. ting som används för att underlätta produktionen. För Marx är en vävstol en vävstol, som under vissa förutsättningar kan fungera som kapital. Men vävstolen i sig är inte kapital.
Marx frågar sig nu hur mervärdet eller kapitalisternas vinst kan uppstå. Han menar att den inte kan uppstå i cirkulationen. Visst kan en enskild person göra en vinst genom att köpa något billigt och sälja det dyrt, men detta är ett nollsummespel: det en vinner förlorar en annan. Lösningen i detta ser Marx i att hitta en vara vars bruksvärde det är att kunna sätta bytesvärde, och denna vara är den mänskliga arbetsförmågan, arbetskraften. Om man tänker sig att en arbetare behöver arbeta fyra timmar för att få ihop med alla nödvändiga livsmedel till sig själv och sin familj, men man låter henna arbeta åtta timmar om dagen, utgör de fyra extra timmarna, merarbetstiden, grunden för kapitalisternas vinst. Arbetskraften kan alltså utnyttjas av kapitalisten längre än den nödvändiga arbetstiden. Detta beror på att kapitalisterna som klass har monopol på samhällets produktionsmedel.
6.3 Tredje avdelningen: Produktionen av det absoluta mervärdet
Industrikapitalisten köper produktionsmedel och arbetskraft och låter dessa samverka i produktionen. Detta resulterar i produktion av nya bruksvärden som kan säljas som varor som således genererar bytesvärde. Att produktion innebär att produktionsmedel och arbetskraft samverkar är historiskt allmänt, att produktionsmedlen och arbetskraften framträder som bärare av kapital är specifik för kapitalismen.
Under kapitalismen innebär arbeta alltså två saker. Dels konkret, nyttigt arbete som resulterar i bruksvärden. Dels abstrakt, värdeskapande arbete som resulterar i bytesvärde. Båda sorternas arbete pågår förstås samtidigt.
Marx kallas det värde som kapitalisten köper produktionsmedel för konstant kapital (c) och det han köper arbetskraft för variabelt kapital (v). Det värde som skapas under merarbetstiden kallar Marx mervärde (m). Mervärdeskvoten utgörs av m/v, dvs. av kvoten mellan merarbetstiden och den nödvändiga arbetstiden. Denna ska ej förväxlas med profitkvoten som är m/(c+v). Profitkvoten är alltså lägre än mervärdeskvoten (med undantag av produktion helt utan produktionsmedel, där c=0 och m/v alltså är = m/(c+v)). Mervärdeskvoten är ett uttryck för kapitalistens utsugning av arbetaren.
Merarbetet är inte direkt utskiljbart under kapitalismen. Det förefaller som om arbetaren får betalt för sitt arbete, när det i själva verket är arbetskraftens värde som betalas.
Den relation som råder mellan kapitalisten som arbetskraftsköpare och arbetaren som arbetskraftssäljare kallar Marx kapitalförhållandet. Kapitalisten och arbetaren är visserligen jämlika varuägare, men förutsättningen har att arbetaren ska vilja sälja sin arbetskraft är att han själv inte äger några produktionsmedel. Kapitalförhållandet är därför ett klassförhållande mellan den klass som äger produktionsmedel och den klass som inte gör det.
6.4 Fjärde avdelningen: Produktionen av det relativa mervärdet
Hittills har vi betraktat arbetsprocessens formella underordnande under kapitalet. Kapitalismen innebär dock även en omvälvning av produktionsprocessen. Varje kapitalist vill tjäna så mycket pengar som möjligt. Ett sätt att göra detta är att producera effektivare än sina konkurrenter, och därigenom kunna sälja sina varor under deras värde. Denna jakt efter extramervärde leder till att kapitalismen ständigt är dynamisk och ständigt omvälver produktionen.
6.5 Femte avdelningen: Produktionen av absolut och relativt mervärde
Här sammanförs de båda tidigare avdelningarna. En viktig slutsats är at ökad materiell välfärd kan gå hand i hand med ökad utsugning. Om arbetsdagen antas vara konstant kan en arbetare kanske i ett senare skede producera mer nyttigheter på tre timmar än tidigare på fyra. I ett sådant fall kan merarbetstiden ökas, trots att den nödvändiga arbetstiden motsvarar större köpkraft än den tidigare, längre tiden.
6.6 Sjätte avdelningen: Arbetslönen
Arbetslönen är enligt Dahlkvist den första kategori som Marx analyserar färdigt i Kapitalet.
6.7 Sjunde avdelningen: Kapitalets ackumulationsprocess
Kapitalet genomlöper kretsloppet P – V – P’ gång på gång. Detta innebär att mer och mer kapital ackumuleras. På så sätt reproduceras och fördjupas kapitalismen under själva produktionsprocessen. Har kapitalismen väl kommit igång är den ett självgående system, åtminstone så länge dess inre motsättningar hålls i schack.
6.8 Åttonde avdelningen: Den s.k. ursprungliga ackumulationen
För att kapitalismen ska kunna uppstår ur icke-kapitalistiska förhållanden krävs två saker. 1) Det måste finnas kapitalister som äger tillräckligt med kapital. 2) Det måste finnas dubbelt fria arbetare, dvs. arbetare som å ena sidan är juridiskt fria att sälja sin arbetskraft, å andra sidan är egendomslös, dvs. tvingade att sälja sin arbetskraft. Marx undersöker hur denna process gått till historiskt.
7. Slutord
Dahlkvist skriver:
”Vid slutet av omfångsrika studier står vi alltså inför ett paradoxalt faktum. Teorin i ’Kapitalet’ har inte, för sig tagen, någon direkt politisk relevans som analys av politik och klasskamp i ett konkret samhälle.” (s. 546)
Det är helt meningslöst att studera Marx om man inte tar steget till den tredje våningen och applicerar Marx teori på ett verkligt samhälle.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)