Uppenbarelseboken. Av Friedrich Engels

Källa: Marx-Engels-Werke, band 21, s. 9-15

Ursprungligen publicerad i Londontidningen ”Progress” 1883.

Översatt från tyskan av Mattias Nilsson 2020.

Kommentarer inom klammer är översättarens.

Uppenbarelseboken

Den historiska och språkliga kritiken av Bibeln, undersökningen av åldern, ursprunget och det historiska värdet av de skrifter som utgör det Gamla och det Nya testamentet är en vetenskap som knappast någon i det här landet [England], med undantag av några frisinnade teologer (som bemödar sig att hålla den så hemlig som möjligt), känner till.

Denna vetenskap är nästan uteslutande tysk. Dessutom har det lilla som lyckas tränga ut över Tysklands gränser inte direkt visat sig vara de bästa delarna. Det är den frisinnade kritiken som utger sig att vara fördomsfri, grundlig och samtidigt kristen. Böckerna är inte direkt uppenbarelser från den helige ande, utan uppenbarelser av det gudomliga genom mänsklighetens heliga ande etc. Så är företrädarna för Tübingerskolan (Baur, Gförer etc.) lika populära i Holland och Schweiz som i England. Vill man ändå gå lite utöver detta så följer man Strauß. Samma milda, men ohistoriska, anda behärskar den berömde Ernest Renan, som bara är en andefattig plagiator av de tyska kritikerna. Av allt i hans verk är det bara den genomträngande tankens estetiska sentimentalitet och det febersjuka språket som allt är klätt i som tillhör honom.

Något bra har Ernest Renan ändå sagt:

”När vi vill göra oss en närmare föreställning av vad de första kristna församlingarna var, då ska vi inte jämföra dem med vår tids kyrkoförsamlingar, utan med de lokala sektionerna av Internationella Arbetarassociationen.”

Och det stämmer. Kristendomen grep människorna precis så som den moderna socialismen gör. I gestalt av en mångfald sekter och ännu mer genom motsägande individuella uppfattningar – somliga klarare andra mer förvirrade. De senare utgjorde den stora majoriteten. Men alla är fientligt inställda till det härskande systemet, ”de bestående makterna”.

Tar vi t. ex. Uppenbarelseboken. Vi kommer att se att den istället för att vara den dunklaste och hemlighetsfullaste av Nya testamentets böcker, är den enklaste och klaraste boken. I ögonblicket måste vi be läsaren att tro vad vi successivt kommer att bevisa: att den skrevs år 68 eller 69 e. v. t. och att den därmed inte bara är den enda boken i Nya testamentet vars datum verkligen är fastställt, utan att det också är den äldsta boken. Hur kristendomen såg ut år 68 kan vi här se i spegeln.

Först. Sekter och ännu fler sekter. I rundskrivelsen till Asiens sju kyrkor [Upp 2-3] nämns minst tre sekter som vi annars inte vet någonting om: nikolaiterna, bileamiterna samt anhängarna till en kvinna som symboliseras med namnet Isebel. Om alla tre sägs det att de tillåter sina anhängare att äta av det som offrats till gudarna och att de var begivna till otukt. Det är ett märkligt faktum att det i varje stor revolutionär rörelse blir frågan om ”den fria kärleken” som träder i förgrunden. Hos en del av människorna som ett revolutionärt framsteg, som ett sätt att göra sig av med gamla traditionella bojor som inte längre är nödvändiga. Hos andra som en välkommen lära som bekvämt nog täcker alla former av tygellösa handlingar mellan man och kvinna. De senare, nämligen filistrarna, förefaller snabbt ha fått överhanden, ty ”horeriet” sätts alltid i samband med ätandet av ”avgudaoffer”, något som var strängt förbjudet för judar och kristna, men som också kunde vara farligt eller i alla fall obehagligt att avstå från. Detta visar tydligt att de här nämnda anhängarna av den fria kärleken i största allmänhet strävade efter att vara bästa vän med envar och att de inte var av samma skrot och korn som martyrerna.

Kristendomen skapades, som varje annan stor revolutionär rörelse, av massorna. Det skedde på ett för oss okänt sätt i Palestina under en tid då nya sekter, nya religioner och nya profeter uppstod i hundratal. Faktum är att det bara handlade om en genomsnittsföreteelse som bildades spontant genom friktionen mellan dessa sekter och därefter genom tillskott av teorem från den alexandrinska juden Filon, och senare med tillskott från stark stoisk infiltration. Om vi i själva verket kan kalla Filon för kristendomens andlige fader, så var Seneca dess onkel. Hela avsnitt i Nya testamentet förefaller nästan ordagrant vara avskrifter ur hans verk. Å andra sidan kan man hitta hela avsnitt i Persius satirer som förefaller komma från det då ännu oskrivna Nya testamentet. Av alla dessa element beträffande läran finner man intet i Uppenbarelseboken. Här har vi den mest primitiva formen av kristendomen som är bevarad för oss. Det finns där bara en dominerande dogmatisk punkt: att de troende har blivit räddade genom Kristi offer. Men hur eller varför kan absolut inte förklaras. Det är inget annat än den gamla judiska eller hedniska föreställningen att Gud eller gudarna måste försonas genom offer som blivit omvandlad till den specifikt kristna föreställningen (vilken i själva verket gjorde kristendomen till den allmänna religionen), nämligen att Kristi död är ett en gång för alla tillräckligt offer.

Av arvssynden inte ett spår. Inget om treenighet. Jesus är ”Lammet”, men underordnad Gud. Faktum är att han i en vers (Upp 15:3) ställs i nivå med Moses. Istället för den enda helige ande finns det ”Guds sju andar” (3:1 och 4:5) som uppmanar Gud till hämnd:

”Hur länge, du helige och sannfärdige härskare, skall du dröja med att hålla dom och utkräva hämnd för vårt blod på jordens invånare?” (6:10)

Ett känsloutbrott som senare noggrant stryks ur kristendomens teoretiska moralkodex, men som i praktiken desto häftigare utövades så snart de kristna fick överhanden gentemot hedningarna.

Naturligtvis utgör kristendomen bara en sekt inom judendomen. Så i rundskrivelsen till de sju församlingarna:

”Jag känner ditt lidande och din fattigdom – men du är rik – och jag vet hur du smädas av dem som kallar sig judar” (inte kristna) ”men inte är det utan är en Satans synagoga.” (2:9)

och ännu en gång (3:9):

”Se, jag skall låta några komma från Satans synagoga, några som kallar sig judar, men som inte är det utan ljuger.”

Vår författare hade alltså år 69 e. v. t. ingen som helst uppfattning om att han företrädde en ny fas i den religiösa utvecklingen, en fas som var bestämd till att bli ett av de väsentligaste elementen i revolutionen. Därför är det också när de heliga närmar sig Guds tron först 144000 judar, 12000 från varje av de tolv stammarna, och först därefter ges hedningarna tillåtelse, att gå med i denna nya fas av judendomen.

Så såg kristendomen ut år 68, som det beskrivs i den äldsta och enda boken i Nya testamentet vars äkthet inte kan betvivlas. Vem författaren var vet vi inte. Han kallar sig Johannes. Han utger sig inte ens att vara ”aposteln” Johannes, ty ”det nya Jerusalems” grundstenar förborgar ”namnen på Lammets tolv apostlar”. (21:14). Dessa måste därför ha varit döda när han skrev boken. Att han var jude ser man tydligt på de rikligt förekommande hebreismerna i hans grekiska, som kraftigt överträffar t. o. m. de andra böckerna i Nya testamentet när det gäller dålig grammatik. Det s. k. Johannesevangeliet, Johannesbreven och denna bok måste ha åtminstone tre olika författare, det syns entydigt i språket om det inte redan är bevisat i deras fullständigt motsägande doktriner.

De apokalyptiska visioner som upptar nästan hela Uppenbarelseboken är i de flesta fall ordagrant kopierade från Gamla testamentets klassiska profeter och deras senare imitatörer, med början hos Daniel (cirka 160 f. v. t., som profeterade om saker som inträffat sekler tidigare) och slutar med Henoks bok, en apokryfisk produkt på grekiska som skrevs strax före vår tideräknings början. Den ursprungliga uppdiktningen, t. o. m. grupperandet av de plagierade versionerna, är synnerligen torftig. Professor Ferdinand Benary, vars föreläsning vid Berlins universitet 1841 jag har att tacka för det följande, har visat med angivelse av kapitel och vers, varifrån vår författare hämtat varje föregiven vision. Det är därför meningslöst att följa vår ”Johannes” i alla hans tokiga infall. Vi borde snarare direkt komma till den punkt som avtäcker hemligheten i denna i varje fall märkvärdiga bok.

I fullkomlig motsats till alla sina ortodoxa kommentatorer som alla förväntar sig att hans profetior ännu ska inträffa, efter mer än 1800 år upphör ”Johannes” aldrig att säga:

”Tiden är nära. Allt detta kommer att ske inom kort.”

Detta gäller särskilt krisen som han förutsäger och uppenbarligen väntar på.

Denna kris är den stora avgörande kampen mellan Gud och ”Antikrist” som andra kallat honom. De avgörande kapitlen är kapitel 13 och 17. Lämnar vi alla överflödiga utsmyckningar därhän: ”Johannes” ser ett djur med sju huvuden och tio horn stiga ut havet (hornen intresserar oss överhuvudtaget inte).

”Ett av dess huvuden såg ut att ha fått ett dödligt hugg, men det dödliga såret hade läkts.” [(13:3)]

Detta djur skulle ha makten över jorden mot Gud och Lammet i 42 månader (ena halvan av de heliga sju åren), och alla människor skulle under denna tid vara tvungna att ha detta djurs märke eller dess namns tal inskrivet på höger hand eller i pannan.

”Här behövs vishet. Den som har förstånd ska tolka odjurets tal, ty det är en människas tal, och talet är 666.” [(13:18)]

Under andra århundradet visste Irinaeus ännu att det som åsyftades var kejsar Neros sårade och läkta huvud. Nero var den förste stora förföljaren av de kristna. Vid hans död utbredde sig ett rykte, särskilt i Achaia [i nuvarande Grekland] och [Mindre] Asien, att han inte var död utan bara sårad och att han åter skulle framträda en dag och sprida skräck över hela världen. (Tacitus, Hist. II, 8) Samtidigt kände Irenaeus till en annan väldigt gammal läsart enligt vilken namnet gav talet 616 istället för 666.

I kapitel 17 uppträder djuret med sju huvuden igen, denna gång ridet av den berömda scharlakansröda damen vars behagliga beskrivning läsaren själv kan hitta i boken. [Det stora Babylon, moder till alla skökor och skändligheter på jorden (17:5)]

”Odjuret som du såg, det var men är inte mer... De sju huvuderna är sju berg som kvinnan sitter på, och de är också sju kungar. Fem har fallit, en finns nu, och en har inte kommit än, och när han kommer skall han stanna bara en kort tid. Och odjuret som var och inte mer är, han är den åttonde och ändå en av de sju... Och kvinnan som du såg är den stora staden, den som har kungavälde över kungarna på jorden.” [Ur (17:8-18)]

Här har vi alltså två tydliga angivelser. 1. Den scharlakansröda damen är Rom, den stora staden som regerar över världens kungar. 2. Vid tiden för bokens nedskrivande regerade den sjätte romerske kejsaren, efter honom skall en annan komma som regerar en kort tid och därefter återkommer en som är ”en av de sju”, som var sårad men är läkt och vars namn innehåller det hemlighetsfulla talet, och om vem Irenaeus ännu visste att det var Nero.

Börjar vi med Augustus så har vi Augustus, Tiberius, Caligula, Claudius och Nero som den femte. Den sjätte är Galba vars tronbestigning var en signal till uppror bland legionerna, särskilt i Gallien och lett av Otho, Galbas efterträdare. Därför måste vår bok vara skriven under Galbas regeringstid, mellan 9 juni 68 och 14 januari 69. Detta följer av att man förväntar sig Neros återkomst.

Men nu till det avgörande beviset: talet. Även detta är upptäckt av Ferdinand Benary och därefter aldrig omstritt av vetenskapen.

Ungefär trehundra år före vår tideräkning började judarna använda sina bokstäver som symboler för tal. De spekulativa rabbinerna såg i detta en metod för mystisk tolkning eller kabbala. Hemliga ord uttrycktes som tal som man kom fram till genom att addera de numeriska värdena hos bokstäverna. Denna nya vetenskap kallade de för gematriah, geometri. Just denna vetenskap används här av vår ”Johannes”. Vad vi ska bevisa är 1. att talet innehåller namnet på en man och att denna man är Nero, 2. att lösningen gäller såväl för läsarten 666 som för den gamla läsarten 616. Vi tar de hebreiska bokstäverna och deras värden.

נ (nun) n = 50

ר (resh) r = 200

ו (vav) för o = 6

נ (nun) n = 50

ק (qof) k (q) = 100

ס (samekh) s = 60

ר (resh) r = 200

Neron Kesar, kejsar Nero, på grekiska Nêron Kaisar. Om vi emellertid använder det latinska Nero Caesar istället och översätter det till hebreiska bokstäver, försvinnet nun i slutet av Neron och därmed ett värde av 50. Detta ger oss den gamla läsarten, alltså 616. Och därmed är beviset så fullkomligt som man bara kan önska sig. (Skrivsättet ovan, såväl med som utan det andra nun:et motsvarar skrivsättet i Talmud och är därmed autentiskt.)

Därmed ligger innehållet i den hemlighetsfulla boken i klar dager för oss. ”Johannes” förutsäger att Neros återkomst och skräckvälde ska komma kring år 70 och vara i 42 månader eller 1260 dagar. Efter detta tidsspann framträder Gud, får övermakten gentemot Nero, Antikrist, och förstör den stora staden genom eld och fängslar Djävulen i ett årtusende. Det tusenåriga riket börjar etc. Allt detta har nu förlorat sin betydelse, undantaget för enfaldiga personer som ännu försöker räkna ut datumet för den yttersta domen. Dock som autentisk bild över en närmast primitiv kristendom, nedtecknad av en av de egna, har boken mer värde än alla de övriga böckerna i Nya testamentet sammantagna.

K2: Kommentarer till första kapitlet

K2:ans första avdelning handlar om ”kapitalets metamorfoser och deras kretslopp”, första kapilet om ”penningkapitalets kretslopp”.

I första boken beskriver Marx kapitalets allmänna formel: P – V – P'. Denna formel gäller för alla sorters kapital. Men för att någon värdeförökning ska äga rum krävs något mer en denna cirkulation, nämligen produktionen. Så för att beskriva kapitalets produktionsprocess krävs den mer utvecklade formen P – V (Pm, A) … Prod … V' – P'. Även i denna formel utgår penningen såväl utgångspunkt som slutpunkt. Marx ska nu i mer detalj undersöka denna formel.

Han börjar med att göra vissa antaganden. Bl. a. utgår han från att varorna säljs till sina värden och att värdena inte förändras under processens gång. Han skriver explicit att han gör detta för att formerna ska uppfattas ”rena”, och inte för att det är så som saker går till i verkligheten. Trots detta har en hel del marxister utgått från att Marx tänker sig någon form av jämviktsteori, där en specifik varas värde förutsätts vara konstant genom hela processen. Detta är nonsens, och jag har väldigt svårt att förstå hur idén har kunnat uppkomma. Den temporala aspekten är viktig i Marx teori och det är rent löjligt att tänka sig atemporala jämviktsvärden eller jämviktspriser.

Kapitalisten börjar med en summa pengar, P. Eftersom P befinner sig i penningform kan det bara utföra penningens funktioner. Med P köpes produktionsmedel (Pm) och arbetskraft (A). Marx konstaterar att arbetet som värdebildande element själv saknar värde. Detta är något som vissa marxister glömmer bort. Ibland kan man höra att arbetet har värde, detta är alltså falskt enligt Marx teori. Vidare konstaterar Marx att det finns en rad förutsättningar som måste vara uppfyllda för att varan arbetskraft ska finnas på marknaden. Detta är i stort sett en repetition från första boken. Arbetskraften måste vara dubbelt fri, och det måste finnas en penningekonomi. Utan penningekonomi kan ju arbetaren inte använda sin lön för att köpa livsmedel. Marx förutsätter alltså att det finns en förkapitalistisk penningekonomi. Detta skulle kunna tolkas som ett försvar av Engels teori om en ”enkel varuproduktion”. Men Marx hävdar också att det först är under den kapitalistiska produktionen som varuproduktion blir den härskande, normala produktionen.

Vidare konstaterar Marx att kapitalförhållandet (dvs. relationen mellan arbetare och kapitalister) i produktionsprocessen enbart finns där p.g.a. att det finns i cirkulationsakten. Kapitalförhållandet uppstår alltså inte i produktionen. På samma sätt som man inte kan köpa slavar i ett samhälle utan slaveri, kan man inte köpa varan arbetskraft i ett samhälle där det inte finns dubbelt fria arbetare.

När kapitalismen (Marx använder förstås inte det ordet) väl är upprättad är den ett självgenererande system, och än mer: den är ett propagerande system som sprider sig och tar över äldre produktionssätt.

Efter produktionen har kapitalisten skapat nya varor, vilkas värde Marx ger beteckningen V'. Om allt går som det ska, och det antar Marx på denna nivån i förställningen, kommer kapitalisten att kunna sälja varorna och istället få en summa pengar, P'. Åter har kapitalisten en summa pengar som kan användas för att starta en ny produktionsprocess. Det syns dock inte på pengarna om de uppkommit genom tidigare kapitalistisk produktion. Pengar luktar inte, och deras ursprung är dem neutralt.

Det blir tydligt hur viktigt värdebegreppet är för Marx. Det är värdet som antar olika former i det industriella kapitalets cykel. Penning-, varu- och produktivt kapital är inga självständiga kapitalsorter, bara former som industrikapitalet måste anta. Jag har svårt att se hur man skulle kunna beskriva denna process utan att anta att det finns ett värde som följer med genom hela processen.

K2 - kommentarer till Engels förord

Engels hävdar i förordet att han inte ändrat särskilt mycket i Marx manuskript. Den senare tidens forskning har dock visat att så inte är fallet. Ibland skiljer sig Marx manuskript ganska mycket från Engels text, och de angivelser beträffande använda manuskript som Engels bifogat texten stämmer långt ifrån alltid. Vi får väl se om jag orkar gå igenom orginalmanuskripten. Kanske är det lite för mycket överkurs.

Engels ägnar sedan ganska många sidor åt att bemöta anklagelsen att Marx snott sin teori från Rodbertus, en ekonom som väl hade varit helt bortglömd om inte Engels behandlat honom här i förordet. På något sätt känns anklagelserna mot Marx väldigt sympomatiska. Även idag är det vanligt att Marx beskylls för både det ena och det andra, men väldigt sällan stämmer det. Kritiker av Marx har en tendens att inte bry sig om vad Marx egentligen skrev, utan istället angripa sina egna fördomar mot Marx.

Engels (Tredje stycket i rad som börjar med detta ord. Jag får fan börja lära mig skriva någon gång.) gillar ju naturvetenskap och ser gärna paralleller mellan Marx teori och naturvetenskapen. Han jämför Marx mervärdeteori med Lavoisiers syreteori. Precis som tidigare kemister (von Scheele och Priestley) upptäckt syret, men inte förstått vad de upptäckt, så har Smith och Ricardo upptäckt mervärdet, men inte förstått det. I sak håller jag med Engels. Att arbetaren blir utsugen i produktionen är inte Marx upptäckt, men det är han som begreppsliggör utsugningen och på så sätt gör den teoretiskt förklarad. Och framför allt lämnar han vardagslivets ekonomiska kategorier, något som tidigare (och senare) ekonomer inte varit förmögna till.

Slutligen öppnar Engels Pandoras ask när han säger att han alldeles strax ska publicera Kapitalets tredje bok, där Marx bevisar hur genomsnittsprofiten kan uppkomma utan att man behöver bryta mot värdelagen. Denna korta passage öppnade det sena 1800-talets ”Preisrätselliteratur” (”prisgåtelitteratur”), där ekonomer försökte få ihop vad man uppfattade som Marx teori rent kvantitativt. I min mening var detta angreppssätt en återvändsgränd som kom att allvarligt vulgarisera synen på Marx ekonomikritik. Men mer om detta senare.

De kommunistiska kolonierna

Lägger upp en text av Engels som jag översatte någon gång i slutet av förra århundradet. Jag tycker fortfarande att den är lite kul.

---

Friedrich Engels: Beskrivning av de under senare tid bildade och fortfarande bestående kommunistiska kolonierna

Skrivet: I mitten av oktober 1844.
Publicerat: Första gången i "Deutsches Bürgerbuch für 1845", Darmstadt 1845, s. 326-340.
Källa: Marx Engels Werke bd II, s. 521-535; "Beschreibung der in neuerer Zeit entstandenen und noch bestehenden kommunistischen Ansiedlungen".
Översättning: Mattias Nilsson

Följande artikel ställdes samman på grundval av material publicerat i The New Moral World, The Northern Star och andra publikationer. Huvudkällan var en uppsättning av 29 brev skrivna och publicerade av oweniten John Finch i The New Moral World mellan den 13 januari och 19 oktober 1844 under titeln "Reseanteckningar i Förenta Staterna". Engels ger några excerpter från Finch's brev i hans egna, tämligen fria, tyska översättning och kursiverar även vissa ord och passager. I sin beskrivning av de kommunistiska kolonierna i Harmony Hall i Hampshire, vilka grundades av Owen's efterföljare år 1841 och bestod till början av 1846, stödjer Engels sig på Somerville's essä "A Journey to Harmony Hall etc.". Denna essä publicerades i The Morning Chronicle den 13 december 1842 under signaturen "En som visslat bakom plogen".

Engels "Beskrivning" publicerades anonymt i den tyska årsboken "Deutsches Bürgerbuch für 1845". Att Engels är författaren bekräftas av hans egna referenser till detta material i en serie av artiklar om kommunismens utveckling i Tyskland, publicerade under våren 1845 i The New Moral World.

När man samtalar med folk om socialism eller kommunism finner man ofta, att de ger en helt rätt i sak och förklarar att kommunismen är något mycket vackert, "men", säger de sedan, "det är en omöjlighet att genomföra något liknande i verkligheten.". Denna invändning görs så ofta, att det förefaller den skrivande nyttigt och nödvändigt att besvara denna med några fakta, som är mycket lite kända i Tyskland, och som helt och hållet undanröjer invändningen. Kommunismen - det sociala livet och verkandet i egendomsgemenskap - är nämligen inte bara möjlig, utan också i flera kommuner i Amerika och i en ort i England redan verkligen genomförd, och detta med de bästa framgångarna, som vi kommer att se.

För övrigt, när man går närmare in på denna invändning, märker man att den löser upp sig i två ytterligare; nämligen för det första: det skulle inte finnas några arbetare som ville ägna sig åt de simplaste och otrevligaste handarbetena; och för det andra: det skulle, vid lika rättighet till den gemensamma egendomen, uppstå stridigheter mellan människorna om denna egendom, och därigenom skulle gemenskapen åter falla sönder. - Den första invändningen löser sig helt enkelt så: dessa arbeten är, när vi en gång är i gemenskapen, inte längre simpla; och vidare, de låter sig nästan helt undanröjas genom förbättrade inrättningar, maskiner o.d. Så putsas i New York stövlarna med ånga i ett stor värdshus, och i den kommunistiska kolonin Harmony i England (mer därom nedan) städar de på engelskt bekvämt vis inrättade avträdena (water closets) inte bara sig själva, utan är också försedda med rör, som för bort avfallet till en stor dyngbehållare. - Vad den andra invändningen beträffar, så har nu efter tio till femton år alla kommunistiska kolonier blivit så enormt rika, att de har mer av allt de önskar sig och mer än vad de kan förbruka. Det finns alltså överhuvudtaget inte med anledning till stridigheter.

Läsaren märker, att de flesta av de kolonier som i det följande skildas utgått från alla slags religiösa sekter, vilka för det mesta hyser mycket osmakliga och oförnuftiga åsikter om olika saker, och författaren vill bara kort påpeka, att dessa åsikter överhuvudtaget inte har att göra med kommunismen. Det är också uppenbart likgiltig, om de som i verkligheten bevisar gemenskapens genomförbarhet tror på en gud, eller på tjugo, eller på ingen alls; om de har en oförnuftig religion, så är det ett hinder som står i vägen för gemenskapen, och om de trots detta håller gemenskapen vid liv, hur mycket lättare måste detta då inte vara möjligt hos andra, som är fria från sådana galenskaper. Av de nyare kolonierna är också nästan alla helt fria från religiösa griller, och av de engelska socialisterna, om än väldigt toleranta, har nästan ingen någon religion, varför de i det bigotta England blivit illa beryktade och förtalade. Att detta baktalande emellertid saknar grund, måste även motståndarna tillstå när det rör sig om bevis.

De första människorna, som i Amerika och överhuvudtaget i världen, skapade ett samhälle på egendomsgemenskapens grund, var de s. k. Shakers. Dessa människor utgör en egen sekt, som har mycket speciella religiösa åsikter. De gifter sig inte, och tolererar överhuvudtaget inget könsligt umgänge och liknande. Detta angår dock inte oss. Shaker-sekten uppstod för ungefär 70 år sedan. Dess grundare var fattiga människor som förenade sig i broderlig kärlek och i egendomsgemenskap för att på detta sätt ära sin Gud. De vann anhängare, trots deras religiösa åsikter och framför allt förbudet mot äktenskap, och har nu tio stora församlingar, som alla har mellan trehundra och åttahundra medlemmar. Var och en av dessa församlingar är en vacker, regelbundet byggd stad med bostadshus, fabriker, verkstäder, församlingshus och lador. De har blom- och grönsaksträdgårdar, fruktträd, skogar, vinberg, ängar och åkerland i överflöd. Vidare har de mer boskap än de behöver, välavlade av alla slag, hästar och nötkreatur, får, svin och fjäderfä. Deras lador är alltid fulla av korn, deras förrådsrum är fulla av klädestyg, så att en engelsk resande som besöker dem sa att han inte kunde begripa varför dessa människor, som ändå besatt allt överflöd, fortfarande arbetade. Det var som om de arbetade bara som tidsfördriv, och att de annars inte hade behövt göra det. Bland dessa människor finns det inte en enda som måste arbeta mot sin vilja, och ingen som förgäves bemödar sig om arbete. De har inga fattighus, eftersom det inte finns någon enda fattig och nödlidande, inga efterlämnade änkor eller föräldralösa barn. De känner ingen brist och behöver inte frukta den. I deras tio städer finns det ingen enda gendarm eller polis, ingen domare, advokat eller soldat, inget fängelse eller tukthus. Och ändå går allt ordentligt till väga. Landets lagar är inte där för dem, och kunde för deras skull lika gärna avskaffas utan att de brytt sig, för de är de lugnaste medborgarna och har aldrig givit fängelserna en enda förbrytare. De lever, som sagt, i den fullständigaste egendomsgemenskapen och har ingen handel och inga pengar mellan sig. En av dessa städer, Pleasant Hill vid Lexington i staten Kentucky, besöktes förra året av en engelsk resande vid namn Finch, och denne är skisserat följande skildring:

"Pleasant Hill består av många stora och fina tegelhus, fabriker, verkstäder, stall och lador, alla i den vackraste ordning och bland de bästa i hela Kentucky. Shakers åkerland kändes enkelt igen på den vackra stenmuren som omringade det, och på dess utmärkta odling. Ett stort antal välnärda kor och får betade på fälten, och många feta svin åt upp fallfrukten i fruktträdgårdarna. Shakers äger närmare fyratusen amerikanska tunnland, av vila cirka två tredjedelar är odlade. Denna koloni påbörjades av en enstaka familj kring år 1806, senare tillkom emellertid andra och så ökade antalet successivt. Några medförde lite pengar, andra inte. De måste kämpa mot många svårigheter, och då de flesta var mycket fattiga var de till en början tvungna att undvara mycket. Men genom flit, sparsamhet och måttlighet har de övervunnit allt och har nu överskott på allt och är inte skyldiga någon ett enda öre. Detta samhälle består i detta nu av ungefär trehundra medlemmar, varav femtio eller sextio barn under sexton år. De har inga herrar och inga tjänare, än mindre några slavar. De är fria, rika och lyckliga. De har två skolor, en för pojkar och en för flickor, i vilka man lär ut läsning, skrivning, räkning, det engelska språket och grundsatserna i deras religion. De lär inte barnen några vetenskaper, då de inte tror att detta är nödvändigt för deras frälsning. Eftersom de inte tolererar några giftermål, måste du dö ut, om inte nya medlemmar ständigt anländer. Men trots att äktenskapsförbudet avskräckt tusentals potentiella medlemmar och åtskilliga av deras bästa medlemmar på grund av detta åter gått vidare, så kommer hela tiden så många nya medlemmar, så att det totala antalet ständigt ökar. Du bedriver boskapsskötsel och åkerbruk och odlar själva linet, ullen och sidenet som de spinner och väver i sina egna fabriker. Det som de tillverkar mer än vad de behöver säljer de eller byter bort med sina grannar. De arbetar vanligtvis så länge det är ljust. Förvaltningsrådet har ett offentligt kontor, i vilket bokföringen förs, och varje medlem har rätt att titta igenom bokföringen som ofta han vill. De vet inte själva hur rika de är, eftersom de aldrig gör ett register över sina egendomar. De är tillfreds med att veta, att allt de har tillhör dem och att de inte är skyldiga någon något. Endast en gång om året gör de ett register över summorna som deras grannar är skyldiga dem.

Församlingen är indelad i fem familjer (avdelningar) med fyrtio till åttio medlemmar. Varje familj har sitt hushåll för sig och bor tillsammans i ett stort fint hus. Envar får vad han behöver från församlingens allmänna förrådshus utan att behöva betala och så mycket han måste ha. Varje familj har en diakon som ombesörjer att alla får vad de behöver och som i möjligaste mån hjälper varje enskild att få sina önskemål uppfyllda. Deras klädsel är av samma typ som kväkarnas, enkel, prydlig och renlig. Deras föda är mångsidig och genomgående av den bästa beskaffenhet. När en ny medlem anmäler sig till inträde så måste han enligt församlingens lagar ge allt vad han har till gemenskapen och kan aldrig kräva tillbaka det, inte ens om han utträder. Men trots detta ger de envar som lämnar så mycket tillbaka som han har medfört. Så får han enligt lagarna inte heller kräva någon kompensation för sitt arbete, eftersom han blev livnärd och beklädd på det allmännas bekostnad så länge han arbetade. Det är dock även i detta fall vanligt att de ger den som lämnar en gåva på vägen, om han går ifrån dem i frid.

Deras regering är upprättad enligt mönster från de första kristna. Varje församling har två präster, en man och en kvinna, vilka i sin tur har var sin ställföreträdare. Dessa fyra präster står i spetsen för det hela och avgör alla stridigheter. Varje familj i församlingen har vidare två äldste med var sin ställföreträdare och en diakon eller förvaltare. Församlingens egendomar ordnas av förvaltningsrådet, som består av tre medlemmar som övervakar hela anläggningen, leder arbetet och driver handel med grannarna. Rådet får inte köpa eller sälja mark utan församlingens samtycke. Därutöver finns det naturligtvis tillsyningsmän och föreståndare i de olika arbetsgrenarna. Dessa har dock gjort det till regel, att aldrig ge någon order utan försöka övertyga alla och komma överens i godo."[1]

En annan Shaker-koloni, Nya Libanon i staten New York, besöktes av en annan engelsk resenär år 1842. Herr Pitkelithley besåg hela staden, som har uppemot åttahundra invånare och till vilken sju- till åttahundra tunnland land hör, å det noggrannaste. Han undersökte verkstäder och fabriker, dess garverier, sågverk osv. och förklarade hela anläggningen för fullkomlig. Även han förundrar sig över dessa människors rikedom. De började utan någonting och blir nu allt rikare för varje år. Han säger:

"De är lyckliga och muntra, det finns inga gräl mellan dem, utan tvärtom: vänskap och kärlek härskar i hela deras hemvist, och i alla delar av den samma råder en ordning och regelbundenhet, vars like inte finns."[2]

Så långt Shakers. De lever, som sagt, i fullständigaste egendomsgemenskap och har tio sådana församlingar i Nordamerikas Förenta stater.

Förutom Shakers finns det emellertid ytterligare kolonier grundade på egendomsgemenskap i Amerika. Framför allt bör Rappiterna nämnas. Rapp är en predikant från Wüttemberg, som kring år 1790 lösgjorde sig från den lutherska kyrkan och, eftersom han blev förföljd av regeringen, 1802 begav sig till Amerika. Hans anhängare följde år 1804, och så slog de sig ner med cirka hundra familjer i Pennsylvania. Deras sammanlagda förmögenhet var runt 25 000 taler, och för dem köpte de mark och verktyg. Deras land var en obearbetad urskog och kostade dem så mycket som deras totala förmögenhet uppgick till, ändå betalade de endast undan för undan. De förenade sig nu till en egendomsgemenskap och de gjorde närmare bestämt upp följande fördrag:

1. Envar ger allt han har till församlingen, utan att vinna någon fördel på det. I gemenskapen är alla lika.

2. Samhällets lagar och föreskrifter är lika bindande för alla.

3. Alla arbetar endast för hela samhällets välbefinnande och inte envar för sig.

4. Den som lämnar samhället har inget anspråk på gottgörelse för sitt arbete, men får tillbaka allt som han har lämnat in. Och den som inte har lämnat in något och som skiljer sig från församlingen i frid och vänskap får en frivillig gåva på vägen.

5. Församlingen förpliktar sig att förse varje medlem och dennes familj med de nödvändiga livsmedlen och den nödvändiga sjukvården och ålderdomsvården. Och när föräldrarna dör eller träder ur och lämnar kvar sina barn, skall församlingen uppfostra dessa barn.

Under gemenskapens första år, när de var tvungna att göra en vildmark odlingsbar och ännu betala 7 000 taler årligen på köpesumman, gick det naturligtvis dåligt för dem. Därigenom avskräcktes flera av de rikare, trädde ur och tog tillbaka sina pengar, något som ytterligare försvårade för de nybyggare som fortfarande ökade i antal. Men de flesta höll troget ut och redan efter fem år, 1810, hade de betalat samtliga sina skulder. År 1815 sålde de av olika anledningar all sin mark och hela sin anläggning och köpte åter 20 000 tunnland urskog i staten Indiana. Efter några år hade de här upprättat den vackra staden New-Harmony och gjort större delen av marken odlingsbar, anlagt vinberg, kornfält och en ull- och bomullsfabrik och blev rikare för varje dag. 1825 sålde de hela sin koloni för 100 000 taler till Herr Robert Owen och drog för tredje gången ut i urskogen. Denna gång bosatte de sig vid den stora floden Ohio och byggde staden Economy, som var större och vackrare än någon annan som de tidigare bott i. År 1831 kom Greve Leon med ett sällskap av ungefär trettio tyskar till Amerika för att ansluta sig till den. De upptog gärna dessa nykomlingar, men greven hetsade upp en del av medlemmarna mot Rapp, varför hela församlingens sammanträde beslöt att Leon och hans sällskap måste bort. De övriga betalade de otillfredsställda hundratusen taler och med dessa grundande Leon en andra koloni, som emellertid misslyckades på grund av dålig förvaltning. Deltagarna skingrades och Greve Leon dog strax därpå som landstyrkare i Texas. Rapps koloni däremot blomstrar tills den dag som nu är. Om dess nuvarande situation rapporterar resenären Finch:

"Staden Economy består av tre långa och breda gator som korsas av fem lika breda tvärgator, den har en kyrka, ett värdshus, en ull-, bomulls- och sidenfabrik, en inrättning för uppfödning av silkesmaskar, offentligt varulager för medlemmarnas nyttjande och för försäljning till främlingar, ett naturaliekabinett, verkstäder för olika hantverk, ekonomibyggnader och stora vackra bostadshus för de olika familjerna med en stor trädgård vid varje hus. Det tillhörande åkerlandet är två timmar långt och en kvartstimme brett, innehåller stora vinberg, en fruktträdgård på trettiosju tunnland jämte åkerland och ängar. Antalet medlemmar är upp emot 450, alla är välklädda och välnärda och bor ståtligt. De är gladlynta, nöjda, lyckliga och dygdiga människor, som sedan flera år inte känner någon brist.

Även de var för en tid mycket emot äktenskapet, men nu gifter de sig och bildar familjer och önskar mycket att antalet medlemmar skall öka, om lämpade människor skulle erbjuda sig dem. Deras religion är det nya testamentet, men de har ingen särskilt trosbekännelse och låter envar ha sin egen mening, så länge denne låter de andra göra som de vill och inte börjar gräla om trossaker. De kallar sig harmonister. De har inga betalda präster, Herr Rapp, som är över åttio år, är både präst och förvaltare och skiljedomare. De musicerar gärna, har understundom konserter och musikalisk kvällsunderhållning. Skörden påbörjades dagen före min ankomst med en stor konsert på fälten. I deras skolor ges undervisning i läsning, skrivning, räkning och språk, men inte i några vetenskaper, precis som hos Shakers. De arbetar mycket längre än vad som är nödvändigt, nämligen från soluppgången till solnedgången, sommar som vinter. Alla arbetar och de som under vintern inte får jobb i fabrikerna sysselsätts med tröskning, boskapsskötsel etc. De har 75 mjölkkor, stora fårhjorder, många hästar, svin och fjäderfän. Av det som de sparat har de stora summor utestående hos köpmän och växlare, och trots att de genom bankrutter förlorat en betydande del av sina utestående medel, har de fortfarande en mängd onyttiga pengar, som för varje dag blir allt fler.

Deras strävan var från början att göra allt som de behöver själva, så att de så lite som möjligt skulle behöva köpa av andra, och att till slut göra mer än vad de behöver. Senare köpte de en hjord på hundra spanska får för att förbättra fåraveln, för vilka de betalde 15 000 taler. De var bland de första i Amerika som började förfärdiga ullvaror. Därefter började de att anlägga vinberg, odla lin, inrätta en bomullsfabrik och börja bedriva odling och bearbetning av siden. I alla göromål ombesörjer de först att förse sig själva rikligt, innan de säljer något.

De lever i familjer på tjugo till fyrtio personer. Varje familj har ett eget hus och ett eget hushåll. Allt vad familjen behöver erhåller den från gemenskapens förrådshus. De har överflöd för alla, och alla får utan att betala så mycket som de önskar. När de behöver kläder går de till skräddaren, till sömmerskan eller till skomakaren för att det gjort efter deras smak. Kött och övriga matvaror tilldelas varje familj efter antalet medlemmar, och de får alla rikligt och i överflöd."[3]

En annan församling som lever i egendomsgemenskap har slagit sig ner i Zoar i staten Ohio. Även dessa människor är separatister från Wüttemberg som samtidigt som Rapp bröt med den lutherska kyrkan och som efter att ha blivit förföljd av denna och av regeringen i tio år likaledes utvandrade. De var mycket fattiga och kunde endast nå sitt mål genom stöd från människovänliga kväkare i London och Amerika. De kom på hösten 1817 till Philadelphia under ledning av kyrkoherden Bäumler, och köpte det land som de fortfarande äger och som är 7 000 tunnland stort av en kväkare. Köpesumman som belöpte sig till upp emot 6 000 taler skulle gradvis betalas. När de kom fram till ort och ställe och räknade sina pengar fann de att det på varje huvud gick exakt sex taler. Det var allt, och av markens köpesumma var ännu inte ett öre betalt, och för dessa futtiga taler skulle på köpa utsäde, redskap och livsmedel fram till nästa skörd. De fann en skog med några blockhus som de måste göra odlingsbar. De begav sig emellertid friskt till arbetet, bringade åkrarna till ett odlingsbart tillstånd och byggde redan nästa år en sädeskvarn. Till en början delade de sitt land i mindre stycken, vilka varje familj brukade för sina egna syften och som betraktades som deras privategendom. De insåg emellertid snart att detta inte dög, ty eftersom envar bara arbetade för sig kunde de inte utrota skogen och göra den odlingsbar tillräckligt snabbt, och de kunde överhuvudtaget inte på ett lämpligt sätt understödja varandra. Så råkade flera i skuld och hotades att bli helt fattiga. Efter halvannat år, i april 1819, förenade de sig till en egendomsgemenskap, skisserade en författning och valde enhälligt sin kyrkoherde Bäumler till föreståndare. De betalade nu alla medlemmarnas skulder, fick två års anstånd med betalningen av köpesumman och arbetade med dubbel iver och förenade krafter. Med denna nya inrättning gick det så bra för dem att de kunde betala hela köpesumman för sina ägor inklusive räntor redan fyra år före den avtalade tidpunkten. Hur det går för dem för övrigt kommer följande beskrivning av två ögonvittnen visa:

En amerikansk köpman, som mycket ofta kommer till Zoar, skildrar denna ort som ett fullkomligt mönster av renlighet, ordning och skönhet, med ett praktfullt värdshus, ett palats för den gamle Bäumler, en vacker offentlig trädgård på två tunnland med ett stort växthus och vackra, välbyggda hus och trädgårdar. Han skildrar människorna som lyckliga och nöjda, arbetsamma och ordentliga. Hans beskrivning publicerades i Pittsburgs (Ohio) tidning. (Pittsburg Daily Advocate and Advertiser, July 17., 1843).

Den flera gånger nämnde Finch anser att denna församling är den mest fullkomligt inrättade av alla som lever i egendomsgemenskap i Amerika. Han ger en lång förteckning över dess rikedomar, berättar att de har ett linspinneri och en ullfabrik, ett garveri, järngjuterier, två sädeskvarnar, två sågverk, två tröskmaskiner och en massa verkstäder för alla möjliga hantverk. Därtill säger han, att dess åkerland är bättre odlat än alla andra som han sett i Amerika. Pfenning-Magazin skattar separatisernas egendom till 170 000 - 180 000 taler, som alla är intjänade på tjugofem år, eftersom de inte började med något annat än sex taler per skalle. De är cirka tvåhundra. Även de hade förbjudit äktenskap under en tid, men har precis som Rappisterna åter börjat gifta sig.

Finch ger en avskrift av dessa separatisters författning, som i huvudsak består av följande:

Alla samhällets tjänstemän blir valda, närmare bestämt av alla samhällets medlemmar som är över tjugoett år, alltså ur sin egen krets. Dessa ämbetsmän består av:

1. Tre förvaltare, av vilka en årligen nyväljs och vilka vid vilken tidpunkt som helst kan avsättas av samhället. Dessa förvaltar samhällets hela egendom och förser medlemmarna med de nödvändiga livsmedlen, bostad, kläder och föda i den mån som omständigheterna tillåter och utan avseende på person. De utnämner underförvaltare för de olika arbetsgrenarna, medlar i mindre tvister och kan i förening med samhällsrådet utfärda nya föreskrifter, som emellertid aldrig från strida mot författningen.

2. Föreståndaren, som stannar i sitt ämbete så länge han besitter samhällets förtroende. Han leder samtliga göromål i egenskap av högsta tjänsteman. Han har rätten att köpa och sälja, sluta kontrakt, men får i alla viktiga angelägenheter bara handla i samtycke med de tre förvaltarna.

3. Samhällsrådet, som består av fem medlemmar, av vilka en årligen utträder, och som besitter den högsta makten i samhället. Samhällsrådet utfärdar förordningar tillsammans med förvaltarna och föreståndaren, övervakar de övriga tjänstemännen och medlar i konflikter när parterna inte är nöjda med förvaltarnas beslut.

4. Skattmästaren, som väljs på fyra år och som ensam av alla medlemmar och tjänstemän har rätten att ha pengar i förvaring.

I övrigt stadgar författningen att en undervisningsanstalt skall upprättas, att alla medlemmar skall ge sin egendom till gemenskapen och aldrig kunna få tillbaka den, att nya medlemmar bara upptas om de levt ett år i samhället och har alla medlemmars röster för sig, och att författningen bara kan ändras om två tredjedelar av medlemmarna är för det.

Dessa skildringar kan enkelt utvecklas mycket, eftersom nästan alla resenärer som åker till Amerikas inre besöker den ena eller den andra av de nämnda kolonierna, och nästan alla reseberättelser skildrar dem. Men också har ingen enda varit i stånd att säga något dåligt om dessa människor. Tvärtom har alla bara berömt och kan på sin höjd klandra de religiösa fördomar, främst Shakers', vilka uppenbarligen inte har något att göra med egendomsgemenskapen. Så kunde jag även anföra verken av Miss Marineau, Herr Melish och Buckingham och många andra. Då det ovanstående dock är tillräckligt, och då alla berättar om samma saker är det inte nödvändigt.

Framgångarna som Shakers, harmonisterna och separatisterna glädjer sig åt, likväl som det allmänna behovet av en ny ordning för det mänskliga samhället och de därur framsprungna ansträngningarna av socialister och kommunister, har föranlett många andra människor i Amerika att under de senare åren anställa liknande försök. Så har herr Ginal, en tysk predikant i Philadelphia bildat ett samhälle som har köpt 37 000 tunnland skog i staten Philadelphia, där över åttio hus har byggts och där redan femhundra personer huvudsakligen tyskar har bosatt sig. De har ett stort garveri och ett krukmakeri, många verkstäder och förrådshus och det går ganska bra för dem. Att de lever i egendomsgemenskap är liksom vid alla efterföljande exempel självklart. En herr Hizby, järnfabrikant i Pittsburg (Ohio) har upprättat ett liknande samhälle i sin hemstad. Det köpte förra året cirka 4 000 tunnland mark i närheten av staden och har får avsikt att anlägga en koloni med egendomsgemenskap. - Vidare finns en sådan koloni i staten New York vid Skaneateles, som grundades av A. Collins, en engelsk socialist, våren 1843 [i originalet: 1813 (sannolikt ett tryckfel)] med trettio medlemmar. Sedan vid Minden i staten Massachusetts, där sedan 1842 cirka hundra personer bosatt sig. Sedan två i Pike County i staten Pennsylvania, som likaså upprättades nyligen. Sedan en i Brook Farm, Massachusetts, där femtio medlemmar och trettio elever lever på cirka tvåhundra tunnland jord och där de upprättat en utmärkt skola under ledning av den unitariska[4] predikanten G. Ripley. Därefter en i Northampton i samma stat, som finns sedan 1842 och som har hundratjugo medlemmar på femhundra tunnland jord som sysslar med jordbruk, boskapsskötsel, sågverk, sidenfabriker och ett färgeri. Och slutligen en koloni av utvandrade engelska socialister vid Equality i närheten av Milwaukee i staten Wisconsin, som grundades förra året av socialisten Thomas Hunt och som snabbt framskrider. Utöver dessa skall ännu fler gemenskaper ha grundats nyligen, men rapporter om dessa saknas. - Så mycket är emellertid klart att amerikanerna och i synnerhet de fattiga arbetarna i storstäderna New York, Philadelphia, Boston osv. har tagit saken till sina hjärtan och grundat många föreningar för stiftandet av sådana kolonier och att varje ögonblick nya sådana sällskap anläggs. Amerikanerna är trötta på att fortsätta vara drängar åt de fåtaliga rika som när sig på folkets arbete. Och med den stora verksamheten och uthålligheten hos denna nation är det uppenbart att egendomsgemenskapen snart kommer att vara införd i en betydande del av deras land.

Men inte bara i Amerika, utom även i England har man försökt att genomföra egendomsgemenskapen. Här har den människovänliga Robert Owen i trettio år predikat denna lära, satsat hela sin förmögenhet och givit bort sitt sista för att grunda den nu bestående kolonin Harmony i Hampshire. Efter det att han stiftat ett företag för detta ändamål har detta inköpt 1 200 tunnland mark och på denna upprättat en gemenskap efter Owens förslag. Det har nu över hundra medlemmar som bor tillsammans i en stor byggnad och som tills nu huvudsakligen varit verksamma inom åkerbruket. Då den redan från början skulle inrättas som ett fullkomligt mönster för den nya samhällsordningen, var ett betydande kapital nödvändigt och tills nu har två gånger 100 000 taler placerats i det. En del av dessa pengar lånades och måste från tid till annan betalas tillbaka, så att flera svårigheter uppstod och flera anläggningar inte kunde avslutas och göras inkomstbringande på grund av penningbrist. Och då församlingens medlemmar inte var de enda ägarna till anläggningen, utan styrelsen för Socialisternas samfund, vilken anläggningen tillhör, regerade över dem så uppstod missförstånd och otillfredsställelse. Men trots detta fortsätter saken att gå framåt, medlemmarna står ut med varandra, och enligt alla besökares vittnesbörd hjälper de varandra ömsesidigt och vid alla svårigheter är anläggningens fortbestånd ändå säkrat. Huvudsaken är att svårigheterna inte uppstod ur gemenskapen, utan ur det att gemenskapen ännu inte är fullständigt genomförd. Ty vore den det, skulle medlemmarna inte vara tvungna att använda sin förtjänst till att betala av räntor och lån, utan de skulle kunna använda förtjänsten till att komplettera anläggningen och driva den bättre. Och då skulle de också kunna välja sin förvaltning själv och inte alltid vara beroende av Samfundets styrelse.

Om själva anläggningen ger en praktisk ekonom, som reste genom hela England för att underrätta sig om jordbrukets tillstånd och med underskriften "En, som visslat bakom plogen"[5] (Morning Chronicle, Dec. 13., 1842), följande beskrivning.

Efter att han kommit till en mycket dåligt odlad, mer med ogräs än med säd bevuxen trakt, hörde han för första gången i sitt liv i en näraliggande by något om socialisterna i Harmony. En välbärgad man där berättade för honom, att de odlade ett stort markområde, och de odlade det mycket bra, att alla lögnaktiga rykten som skulle ha spridits om det inte var sanna, att det skulle inbringa stor ära till pastoratet om bara hälften av dess invånare uppförde sig lika anständigt som dessa socialister och att det lika mycket vore att önska, att godsägarna i omgivningen gav de fattiga så mycket och så fördelaktig sysselsättning som dessa människor. De må ha sina egna åsikter om egendom, men trots detta uppför de sig mycket bra och utgör ett gott exempel för hela trakten. Han tillfogade: Deras religiösa uppfattningar är olika: somliga går i den ena kyrkan, somliga i den andra, och de talar aldrig om religion eller politik med folket i byn. Två svarade på min förfrågan att det inte fanns några särskilda religiösa uppfattningar bland dem och att alla kan tro vad de vill. Vi blev alla bestörta när vi hörde att de skulle komma hit, men nu märker vi att de är mycket bra grannar, att de är ett gott moraliskt exempel för vårt folk, att de sysselsätter många av våra fattiga och eftersom de aldrig försöker bibringa oss sina uppfattningar så har vi ingen anledning att vara missnöjda med dem. De utmärker sig alla genom anständigt och väluppfostrat beteende, och ingen här i trakten vågar säga något mot deras moraliska uppförande.

Vår rapportör hörda samma saker av andra och for sedan till Harmony. Efter det att han åter åkt genom dåligt odlade fält, stötte han på ett mycket välskött rovfält med en riklig och vacker skörd och sa till sin vän, en arrendator från trakten: Om detta är socialistiska rovor så artar det sig bra. Strax därpå mötte dem sjuhundra socialistiska får, som likaledes var praktfulla, och så kom de till den stora, smakfulla och solida bostadsbyggnaden. Allt där inne var fortfarande oavslutat, tegel och trävirke, halvfärdiga murar och ogrävda golv. De trädde in, och blev hövligt och vänligt mottagna och förda omkring i byggnaden. På bottenvåningen fanns en stor matsal och köket, från vilket de fulla faten transporterades till matsalen och de tomma tillbaka till köket med en maskin. Några barn visade de främmande denna maskin och utmärkte sig genom sin rena, prydliga klädsel, sitt sunda utseende och anständiga uppförande. Kvinnorna i köket så likaledes mycket renliga och anständiga ut, och besökarna var mycket förundrade över att de bland alla odiskade fat - middagen var just avslutad - kunde se så prydliga och rena ut. Själva köket var inrättat så fint att det inte kan beskrivas, och den byggmästare från London som byggt det förklarade, att det i själva London fanns mycket få kök som var så fullständigt och dyrbart inrättade, en iakttagelse som vår besökare instämmer i. Vid köket fanns bekväma tvätthus, bad, källarutrymmen och enskilda rum, där varje arbetare kunde tvätta sig efter att ha återvänt från arbetet.

På nästa våning fanns det ett stort badrum och över det sovrummen, som alla var mycket bekvämt inrättade.

Trädgården, tjugosju tunnland stor, var i bästa ordning och överhuvudtaget kunde man uppfatta en stor verksamhet från alla håll. Där tillverkades tegel, kalk brändes, det byggdes, och anlades gator. Hundra tunnland vete var redan sått och det skulle anläggas ytterligare ett vetefält. En damm för att ta upp den flytande dyngan anlades och från den lilla skogen som fanns på egendomen, skulle blomjorden samlas till gödsling. Kort och gott: allt gjordes för att höja markens avkastningsförmåga.

Vår besökare drar slutsatsen:

"Jag tror att deras mark är värd i genomsnitt en hyra på tre pund (tjugoen taler) och de betalar endast femton shilling (fem taler). - De har gjort en utmärkt handel, om de bara hushåller förnuftigt, och vad man än må säga om deras sociala hus, så måste man tillstå att de odlar sin mark på ett utmärkt sätt."

Låt oss tillfoga ytterligare något om denna gemenskaps inrättningar. Medlemmarna bor tillsammans i ett stort hus, närmare bestämt har varje sitt egna sovrum som är inrättat på bekvämaste sätt; hushållet bedrivs gemensamt av en del av kvinnorna, genom vilket självfallet väldigt mycket omkostnader, tid och möda sparas, som annars skulle gå förlorade hos många små hushåll, och genom vilket många bekvämligheter uppnåtts, som överhuvudtaget inte är möjliga i mindre hushåll. Till exempel värmer kökets eld likaledes alla husets rum med varm luft, och genom rör leds varmt och kallt vatten till alla husets rum. Liknande bekvämligheter och fördelar kan bara genomföras i en gemensam inrättning. Barnen ges till skolan, som är förbunden med anläggningen, och där uppfostras de med allmänna medel. Föräldrarna kan träffa dem när de vill, och all uppfostran, såväl kroppslig som andlig, är beräknad för det gemensamma livet. Eleverna plågas inte med religiösa och teologiska spetsfundigheter eller med grekiska och latin. Däremot lär de sig desto bättre om naturen och att känna sin egen kropp och sin andliga begåvning. På fälten hämtar de sig från det korta stillasittande som påtvingas dem, ty skolan hålls lika mycket under bar himmel som i slutna rum, och arbetet är en del av undervisningen. Den moraliska uppfostran inskränker sig till att lära sig att tillämpa en enda sats: Vad du inte vill att andra skall göra dig, skall du inte heller göra dem, alltså genomförandet av fullkomlig likhet och broderlig kärlek.

Kolonin står, som sagt, under ledning av presidenten och Socialisternas samfunds styrelse. Denna styrelse väljs årligen av kongressen, till vilken varje medlemsorganisation av samfundet sänder en medlem. Styrelsen har oinskränkta fullmakter inom ramarna för Samfundets stadgar och är ansvarig inför kongressen. Gemenskapen regeras alltså av människor som lever utanför den samma, och då kan man inte undgå att missförstånd och småkiv uppkommer; trots att försöket i Harmony skulle kunna misslyckas på grund av detta och på grund av penningbrist, vilket i och för sig inget tyder på nu, skulle detta bara vara ytterligare en orsak för egendomsgemenskapen, eftersom båda dessa svårigheter bara har sin grund i att gemenskapen inte är fullständigt genomförd. Men trots allt är kolonins bestående säkrad, och även om den inte kan fortskrida och fulländas så snabbt, så kommer gemenskapens motståndare inte att få uppleva den triumfen, att den skulle går under.

Vi ser alltså att egendomsgemenskapen absolut inte är något omöjligt, utan tvärtom har alla dessa försök lyckats fullkomligt. Vi ser också att människorna som lever i gemenskap kan leva bättre och arbeta mindre, ha mer lugn och ro över till andens utveckling, och att de är bättre och mer moraliska människor än de som lever som deras grannar och som behållit egendomen. Allt detta har redan amerikanerna, engelsmännen, fransmännen och belgarna liksom är mängd tyskar insett. I alla länder finns det ett antal människor, som ägnar sig åt att sprida denna lära och som tagit parti för gemenskapen.

Om denna sak är så viktig, så är den det särskilt för de arbetare som inget äger, som i morgon kan bli av med den lön som de tjänar idag och som varje ögonblick kan bli brödlösa genom oförutsägbara och oundvikliga tillfälligheter. För dessa kommer genom gemenskapstanken en chans till en självständig, säker och sorgfri existens, till en fullständig jämlikhet med de som nu genom sin rikedom kan göra arbetarna till sina slavar. Det är främst dessa arbetare som saken gäller. I alla länder utgör arbetarna kärnan i det parti som kräver egendomsgemenskap, och det är även de tyska arbetarnas plikt att på allvar ta saken till sina hjärtan.

Om arbetarna är eniga sinsemellan, och sammanhållet strävar efter ett mål, så är de oändligt mycket starkare än de rika. Och om de fullständigt har ett så förnuftigt mål i ögonen, som vill det bästa för alla människor, såsom egendomsgemenskapen, så är det självklart, att de bättre och mer förståndiga av de rika förklarar sig eniga med arbetarna och bistår dessa. Det finns redan är stor mängd välbeställda och bildade människor i alla Tysklands delar, som öppet förklarat sig vara för egendomsgemenskapen, och som försvarar folkets anspråk på de egendomar som den rika klassen lagt beslag på.



Noter:

[1] Finch, Brev V, "The New Moral World", 10 feb. 1844

[2] L. Pitkeithly av Huddersfield, "The Northern Star" Nr 286, 6 maj 1843

[3] Finch, Brev VI och VII. "The New Moral World", 17 och 24 feb. 1844

[4] Unitarierna (eller antitrinitarierna) förkastade läran om treenigheten. Den unitariska kyrkan uppstod först i England och Amerika på 1600-talet. De förkunnade särskilt den moraliska och etiska sidan av den kristna religionen i motsats till dess yttre ceremoniella sida.

[5] pseudonym för Alexander Somerville

Brev från Engels till Marx 1869-06-22

Vissa texter kanske mår bäst av att glömmas bort för alltid. Väljer ändå att översätta ett brev från Engels till Marx, där han räds bögarnas framfart. Det ger om inte annat en bild över hur en i största allmänhet upplyst man från den viktorianska eran ser på homosexualitet. Brevet ger också en bild av Marx och Engels relation. Marx dotter Eleanor är på besök i Manchester, och Engels ser till att hon bildas i de forngermanska sagorna.

Kommentarer inom klammer [] är mina.

Källa: Marx-Engels-Werke, band 32, sid 324f.

/MN. 2012-11-12


Engels till Marx 1869-06-22

Kära Morian,
Jag vet inte om ni där borta också har lika vackert väder som vi har här, men hos oss har dagsljuset försvunnit i den grad att vi de längsta dagarna måste sätta på gasen klockan fyra på eftermiddagen. Det ska fan till att läsa eller skriva när man inte vet om det är dag eller natt.

Tussy [Marx dotter Eleanor, 14 år] är väldigt fidel. I morse shoppade hela familjen, i morgon kväll ska vi på teater. ”Herman och Dorothea”. [Hon] har läst igenom den, inte utan möda, p.g.a. skitsnacket om den idylliske kälkborgaren. Nu har jag gett henne den yngre ”Eddan” som innehåller några söta historier. Efter det kan hon läsa ur de äldre Sigurds- och Gudrunsångerna. Hon spelar också piano flitigt. Jag har även läst danska Kjämpeviser med henne.

Det är alltså Wilhelm [Liebknechts] hela framgång, att de mankvinnliga och helkvinnliga linjerna av lassalleanerna har förenat sig! Då har han fått ut något rätt. Naturligtvis återväljs schweizaren – med brådskan som saken drivs med – och då är han åter den allmänna rösträttens utvalde. Wilhelm iakttar en hårdnackad tystnad kring den här händelsen.

Det var ju också en kuriös ”Urning” [”Argonauticus” av Karl Heinrich Ulrich] Du skickade mig. Det är ju ytterst onaturliga avslöjanden. Pederasterna börjar räkna sig och finner att de utgör en makt i staten. Bara organisationen saknades, men efter det här verkar den redan finnas i hemlighet. Och eftersom de besitter så betydande män i alla gamla och t.o.m. nya partier, från Rösing till Schweitzer, kan deras seger inte utebli. ”Guerre aux cons, paix aux trous-de-cul” [Utgivarna översätter detta med ”Krig åt de främre, fred åt de bakre kärleksöppningarna”. ”Kärleksöppningar”!?! Ibland var det nog lite svårt för kamraterna på Institutet för marxismen-leninismen vid Sovjetunionens kommunistiska partis resp. Tysklands socialistiska enhetspartis centralkommitte att hitta politiskt korrekt språk åt Marx och Engels profaniteter. Min franska är usel, men jag misstänker att ”Krig åt fittorna, fred åt rövhålen” är en mer textkritiskt hållbar översättning.], kommer det att heta från nu. Det är en lycka att vi personligen är för gamla för att behöva betala segrarna kroppslig tribut. Men den unga generationen! Det är för övrigt bara i Tyskland som en ungglop skulle kunna uppträda och omsätta svinerierna i en teori: gå in, osv. Tyvärr har han ännu inte kuraget att öppet erkänna sig som ”sådan”, utan måste för publiken uppträda ”framifrån” om än inte ”framifrån och inåt”, som han av misstag säger en gång. Men vänta tills den nya nordtyska straffrätten erkänner ”droits du cul” [bakens rättigheter], då blir det helt annorlunda. För oss arma människor från framsidan, med vår barnsliga läggning för kvinnor, kommer det att gå dåligt nog. Om Schweitzer vore användbar för något, vore det för att locka ur denne underbare hedersknyffel [Ulrich?] personalian kring de höga och högsta pederasterna, något som inte säkerligen inte vore särskilt svårt för denne hans andlige släkting.

Schorlemmer åker under veckoslutet via Grimsby och Rotterdam till Tyskland på fyra veckor.

Strejkerna i bomullsfabrikerna är avklarade. Folket i Oldham gick tillbaks i morse. Överproduktionen har alltså inga gränser mer.

Slut på posten. Bästa hälsningar.
Din F.E.

Hur man inte ska översätta Marx

De svenska översättningarna av Karl Marx "Kapitalet" (av Sandler och Bohman) har båda blivit kritiserade för att inte hålla tillräckligt hög klass. Kanske kan det vara en tröst att det inte bara är ett svenskt fenomen. Jag har gjort en översättning av en text av Friedrich Engels där han kritiserar ett tidigt försök att översätta ”Kapitalet” till engelska. Det är en text som fortfarande känns giltig. Och, ja, jag ser ironin i att göra en halvdassig snabböversättning av en text som behandlar vikten av kompetens och noggrannhet i översättningsarbetet.

/Mattias Nilsson 2012-11-10


Hur man inte ska översätta Marx

MEW 21:229-237

Första bandet av ”Kapitalet” av Marx är allmän egendom vad beträffar översättningar till andra språk. Därför hade ingen haft någon rätt att invända mot en översättning av boken till engelska, trots att det är ganska välkänt i engelska socialistiska kretsar att Marx litterära testamentesexekutorer förbereder en översättning som inom kort kommer att offentliggöras. Men detta gäller bara om översättningen är texttrogen och bra.

De första sidorna i en Kapitaletöversättning av John Broadhouse publicerades i oktobernumret av ”To-Day”. Jag säger uttryckligen att denna översättning är väldigt långt ifrån att vara en trogen återgivning av texten, och detta eftersom herr Broadhouse inte besitter någon av de egenskapar en Marxöversättare behöver ha.

För ett översätta en sådan bok räcker det inte med goda kunskaper i det tyska litteraturspråket. Marx använder gärna vardagsuttryck och dialektala uttryck. Han präglar nya ord, han tar sina förklaringar från varje gren av vetenskapen, sina anspelningar från litteraturen på ett dussin språk. För att förstå honom måste man faktiskt vara en mästare i det tyska språket i ord och skrift och måste känna till något om det tyska livet.

Ett exempel. När några Oxfordstudenter rodde i en båt för fyra över kanalen vid Dover hette det i tidningarna att en av dem ”caught a crab”. Londonkorrespondenten för ”Kölniche Zeitung” tog detta bokstavligt att rapporterade troget till sin tidning att ”en krabba hade kolliderat med en av studenternas åror”. När en man som i åratal levt mitt i London är i stånd att göra en sådan blunder så snart det handlar om fackuttryck inom ett för honom okänt område, vad kan man då förvänta sig av någon som bara har hyfsade kunskaper i skriftlig tyska och företar sig att översätta den allra mest svåröversatta tyska författaren? Och verkligen, vi kommer att se att herr Broadhouse är utomordentligt skickad att ”fånga krabbor”.

Men för detta krävs ännu något mer. Marx är en av de mest kraftfulla författarna i vår tid. Han använder de mest pregnanta och koncisa uttrycken. För att återge honom riktigt måste man inte bara vara en mästare på tyska, utan även på engelska. Herr Broadhouse, visserligen tydligen en man av beaktansvärd journalistisk kapacitet, behärskar bara engelska så länge språket befinner sig inom ramarna för den konventionella litterära respektabiliteten. Här rör han sig vant, men denna sorts engelska är inte det språk som man alltid kan översätta ”Das Kapital” till. Kraftfull tyska kräver översättning till kraftfull engelska. Alla språkets resurser måste utnyttjas. Nypräglade tyska ord fordrar motsvarande nya ord på engelska. Men så snart herr Broadhouse stöter på ett sådant saknar han inte bara resurser, hans mod sviker honom också. Den minsta utvidgning av hans begränsade vokabulär eller den minsta förnyelsen av den vanliga vardagsengelskan skrämmer honom, och istället för att våga sig på sådana kätterier, återger han hellre det svåra tyska ordet med ett mer eller mindre obestämt uttryck som inte missljuder i hans öra, men som fördunklar författarens mening. Eller, vad som är värre, han översätter det svåra ordet, när det upprepas, med en hel radda olika uttryck, och glömmer därmed att ett fackuttryck alltid måste översättas med ett och samma motsvarande ord. Så översätter han ”Wertgröße” [värdestorlek] med ”extent of value”, utan att beakta att Größe är ett exakt bestämt matematiskt uttryck, likvärdigt med ”magnitude” eller en bestämd kvantitet, under det att ”extent” kan betyda mycket annat. Så är till och med den enkla nybildningen ”labour-time” för Arbeitszeit [arbetstid] för mycket för honom. Han översätter det med 1. ”time-labour”; det betyder, om överhuvudtaget något, arbete som blir betalt efter tid, eller arbete som någon utför när denne avtjänar sin strafftid genom tvångsarbete; 2. ”time of labour”; 3. ”labour-time” och 4. ”period of labour”, en term som Marx använder helt annorlunda i andra bandet. Nu är emellertid, som ni troligen vet, ”kategorin” arbetstid en av de mest fundamentala i hela boken, och att översätta den med fyra olika uttryck på mindre än tio sidor, är mer än oförlåtligt.

Marx börjar analysen med varan. Det första perspektivet som en vara visar sig genom är som ett bruksföremål. Som sådant kan den betraktas antingen med avseende på dess kvalitet eller kvantitet.

”Any such thing is a whole in itself, the sum of many qualities or properties, and may therefore be useful in different ways. To discover these different ways and therefore the various uses to which a thing may be put, is the act of history. So, too, is the finding and fixing of socially recognised standards of measure for the quantity of useful things. The diversity of the modes of measuring commodities arises partly from the diversity of the nature of objevts to be measured, partly from convention.”

”Jedes solches Ding ist ein Ganzes vieler Eigenschaften und kann daher nach verschiedenen Seiten nützlich sein. Diese verschiedenen Seiten und daher die mannigfachen Gebrauchswerten der Dinge zu entdecken, ist geschichtliche Tat. So die Findung gesellschaftlicher Maße für die Quantität der nützlichen Dinge. Die Verschiedenheit der Warenmaße entspringt teils aus der verschiedenen Natur der zu messenden Gegenstände, teils aus Konvention.”

” Varje sådant ting är en helhet av många egenskaper och kan därför göra nytta på olika sätt. Upptäckten av dessa olika sätt och därmed tingens mångsidiga användbarhet är en produkt av det historiska skeendet. Så även, när man uppfann samhälleliga mått för de nyttiga tingens kvantitet. Varumåttens olikhet har sitt ursprung dels i den olika naturen hos de föremål, som skall mätas, dels i konventionella omständigheter.”

[Första spalten är Engels egna översättning från tyskan, andra spalten är Marx text så som den återges i Marx-Engels-Werke, tredje spalten är Bohmans svenska översättning. Övers. anm.]

Detta återger herr Broadhouse som följer:
”To discover these various ways, and consequently the multifarious modes in which an object may be of use, is a work of time. So, consequently, is the finding of the social measure for the quantity of useful things. The diversity in the bulk of commodities arises partly from the different nature” etc.

Hos Marx innebär upptäckandet av tingens olika nyttiga sidor en väsentlig del av det historiska framåtskridandet; hos herr Broadhouse är det bara ett verk av tiden. Hos Marx används samma uppskattning för att fastställa allmänna samhälleliga mått. Hos herr Broadhouse förefinns ännu ett ”tidens verk” i ”hur man finner det samhälleliga måttet för kvantiteten hos de nyttiga tingen”, en sorts mått som Marx säkerligen aldrig brytt sig om. Och så avslutar Broadhouse med att felaktigt blanda ihop Maße (measure [mått]) med Masse (bulk [massa]) och på så sätt tillskriva Marx en av de vackraste krabborna som någonsin fångats.

Vidare säger Marx:

”Use-values form the material out of which wealth is made up, whatever may be the social form of that wealth.”

”Gebrauchswerte bilden den stofflichen Inhalt des Reichstums, welches immer seine gesellschaftliche Form sei.”

”Bruksvärden bildar rikedomens materiella innehåll, vilken dess samhälleliga form än må vara.”

(den specifika form av tillägnelsen genom vilken den [rikedomen] tas i besittning och fördelas).

Herr Broadhouse översätter:
”Use values constitute the actual basis of wealth which is always their social form”, vilket antingen är en lämplig plattityd eller rätt och slätt nonsens.

Det andra perspektivet som en vara visar sig ur är dess bytesvärde. Att alla varor kan utbytas mot varandra i bestämda, ständigt växlande proportioner, att de har bytesvärden, detta faktum innebär att de innehåller något som är gemensamt för dem alla. Jag hoppar över det slarviga sätt på vilket herr Broadhouse här återger en av Marx finaste analyser, och går direkt till stället där Marx säger:

”This something common to all commodities cannot be a geometrical, physical, chemical or other natural propoerty. In fact their material properties come into consideration only in so far as they make them useful, that is, in so far as they turn into use-values.”

”Dies Gemeinsame kann nicht eine geometische, physikalische, chemische oder sonstige natürliche Eigenschaft der Waren sein. Ihre körperlichen Eigenschaften kommer überhaupt nur in Betracht, soweits selbe sie nutzbar machen, also zu Gebrauchswerten.”

”Detta gemensamma kan inte vara en geometrisk, fysikalisk, kemisk eller annan naturegenskap hos varorna. Deras kroppsliga egenskaper kommer över huvud taget i betraktande, endast i den mån de gör dem nyttiga, alltså till bruksvärde.”

Och han fortsätter:

”But it is the very act of making abstraction form their use-values which evidently is the characteristic point of the exchange-relation of commodities. Within this relation, one use-value is equivalent to any other, so long as it is provided in sufficient proportion.”

”Andererseits aber ist, die Abstraktion von ihren Gebrauchswerten, was das Austauschverhältnis der Waren augenscheinlich charakterisiert. Innerhalb desselbst gilt ein Gebrauchswert grade soviel wie jeder andre, wenn er nur in gehöriger Proportion vorhanden ist.”

” Men å andra sidan är det just abstraktionen från deras nyttokaraktär, som skenbarligen karakteriserar varornas utbytesförhållande. I detta gäller det ena bruksvärdet precis lika mycket som det andra, om det blott föreligger i rätt proportion.”

Nu herr Broadhouse:
”But on the other hand, it is precisely these use-values in the abstract which appraently characterise the exchange-ratio of the commodities. In itself, one use-value is worth just as much as another if it exists in the same proportion.”

På detta sätt låter Broadhouse, om man bortser från vissa mindre felaktigheter, Marx säga exakt motsatsen till vad han egentligen säger. Hos Marx är det utmärkande för utbytesförhållandet mellan varor det faktum att man helt abstraherar från deras bruksvärden, att de ses som helt utan bruksvärde. Hans tolk låter honom säga att det utmärkande för utbytesproportionen (som det inte är tal om här) är just bruksvärdet, bara taget ”abstrakt”. Och sedan, några rader längre ned, ger han oss meningen där Marx åter säger: ”Som bruksvärden är alla varor av olika kvalitet, som bytesvärden kan de bara vara av olika kvantitet, innehåller alltså inte en atom bruksvärde”, varken abstrakt eller konkret. Vi borde väl fråga: ”Förstår du vad du läser?”

På denna fråga kan man omöjligen svara jakande, ty vi slår fast att herr Broadhouse ständigt återupprepar den felaktiga uppfattningen. Efter den just citerade meningen fortsätter Marx:

”Now, if we leave out of consideration” (that is, make abstraction from) ”the use-values of the commodities, there remains to them but one property: that of being products of labour. But even this product of labour has already undergone a change in our hands. If we make abstraction from its use-value, we also make abstraction from the bodily components and forms which make it into a use-value.”

”Sieht man nun vom Gebrauchswert der Warenkörper ab” (das heißt, davon abstrahieren), ”so bleibt ihnen noch eine Eigenschaft, die von Arbeitsprodukten. Jedoch ist uns auch das Arbeitsprodukt bereits in der Hand verwandelt. Abstrahieren wir von seinem Gebrauchswert, so abstrahieren wir auch von den körperlichen Bestandteilen und Formen, die es zum Gebrauchswert machen.”

”Bortser man nu från varukropparnas bruksvärde, så återstår dem endast en egenskap, nämligen att vara arbetsprodukter. Emellertid har även arbetsprodukten redan förvandlats under våra händer. Bortser vi från dess bruksvärde, då bortser vi också från de kroppsliga beståndsdelar, som gör den till ett bruksvärde.”

Detta återges av herr Broadhouse så här på engelska:
”If we separate use-values from the actual material of the commodities, there remains” (where? with the use-values of with the actual material?) ”one property only, that of the product of labour. But the product of labour is already transmuted in our hands. If we abstract from it its use-value, we abstract also the stamina and form which constiute its use-value.”

Återigen Marx:

”In the exchange-relation of commodities, their exchange-value presented itself to us as something perfectly independent of their use-values. Now, if we actually make abstraction from the use-value of the products of labour, we arrive at their value, as previously determined by us.”

”Im Austauschverhältnis der Waren selbst erschien uns ihr Tauschwert als etwas von ihren Gebrauchswerten durchaus Unabhängiges. Abstrahiert man nun wirklich vom Gebrauchswert der Arbeitsprodukte, so erhält man ihren Wert, wie er eben bestimmt ward.”

” I själva utbytesförhållandet mellan varorna syntes oss deras bytesvärde vara alldeles oavhängigt av deras bruksvärden. Bortser man nu verkligen från arbetsprodukternas bruksvärde, så erhåller man deras värde, såsom det just nu bestämdes.”

Detta lyder hos herr Broadhouse enligt följande:
”In the exchange-ratio of commodities their exchange-value appears to us as something altogether independent of their use-value. If we now in effect abstract the use-value form the labour-produkts, we have their value as it is then determined.”

Det råder inget tvivel. Herr Broadhouse har aldrig hört talas om någon annan sorts abstraktion än den tingliga, exempelvis hur man abstraherar pengar från en kassa eller ett kassaskåp. Att likställa abstraktion med subtraktion, det är oförlåtligt för en Marxöversättare.

Ytterligare ett exempel hur tysk mening blir till engelsk meningslöshet. En av Marx mest förträffliga undersökningar är upptäckten av arbetets dubbelkaraktär. Arbetet betraktat som skapare av bruksvärden är av en annan karaktär och har andra egenskaper än samma arbete som skapare av värde. De ena är ett arbete av specifik art: att spinna, väva, ploga osv. Det andra är den gemensamma karaktären hos all mänsklig produktiv verksamhet, som är gemensam för spinnandet, vävandet, plogandet osv. och som gör att alla sammanfattas under det gemensamma begreppet arbete. Det ena är konkret, det andra abstrakt arbete. Det ena är arbete i teknisk mening, det andra i ekonomisk. Kort sagt – engelskan har uttryck för båda – det ena är work till skillnad från labour, det andra är labour till skillnad från work. Efter denna analys fortsätter Marx:

”Originally a commodity presented itself to us as something duplex: use-value and exchange-value. Further on we saw that labour, too, as far as it is expressed in value, does no longer possess the same characteristics which belong to it in its capacity as a creator of use-value.”

”Ursprünglich erschien uns die Ware als ein Zwieschlächtiges, Gebrauchswert und Tauschwert. Später zeigte sich, daß auch die Arbeit, soweit sie im Wert ausgedrückt ist, nicht mehr dieselben Merkmale besitzt, die ihr als Erzeugering von Gebrauchswerten zukommen.”

”Ursprungligen framträder varan för oss som ett slags tvillingväsen: bruksvärde och bytesvärde. Senare visade det sig, att inte heller arbetet äger samma karaktär, då det är uttryckt i värdet, som då det frambringar bruksvärden.”

Herr Broadhouse vill absolut visa att han inte har förstått ett ord av Marx analys och översätter stycket ovan enligt följande:

”We say the commodity at first as a compound of use-value and exchange-value. Then we say that labour, so far as it is expressed in value, only possesses that character so far as it is a generation of use-value.”

När Marx säger ”vit” inser herr Broadhouse inte varför kan inte skulle kunna översätta med ”svart”.

Men nog om det. Vi ämnar komma till något mer underhållande. Marx sagt: ”I det borgerliga samhället härskar den fictio juris att varje människa i egenskap av varuköpare besitter en encyclopedisk varukännedom.” Även om uttrycket ”Civil Society” är rakt igenom engelskt och Ferguesons ”History of Civil Society” mer än hundra år gammal, är herr Broadhouse inte vuxen detta uttryck. Han översättet det med ”amongst ordinary people” och förvanskar meningen till vansinne. Ty det är just ”ordinary people” som ständigt knorrar över att de bedras av småhandlare osv. eftersom de inte känner beskaffenheten och värdet på de varor som de måste köpa.

Produktionen av ett bruksvärde återges med ”the establishing of a use-value”. Marx säger: ”Om det lyckas att med lite arbete förvandla kol till diamant så kan dess värde sjunka under tegelstenens.” Herr Broadhouse, för vilken det tydligen inte är bekant att diamant är en allotropisk form av ämnet kol, förvandlas kol till koks. På liknande sätt förvandlar han ”the total yield of the Brazilian diamond mines” till ”the entire profits of the whole yield”. ”The primitive communities of India” blir i hans händer ”venerable communities”.

Marx säger:

”In the use-value of a commodity is contained” (steckt, vilket hellre hade översatts med: For the production of the use-value of a commodity there has been spent) ”a certain productive activity, adapted to the peculiar purpose, or a certain useful labour.”

”In dem Gebrauchswert jeder Ware steckt” (steckt, was man besser übersetzen sollte: Für die Produktion des Gebrauchswerts einer Ware ist verausgabt worden) ”eine bestimmte zweckmäßig produktive Tätigkeit oder nützliche Arbeit.”

” Vi har alltså sett, att i varje varas bruksvärde ligger en bestämd, ändamålsenligt produktiv verksamhet eller ett visst nyttigt arbete. ”

Herr Broadhouse måste säga:
”In the use-value of a commodity is contained a certain quantity of productive power of useful labour”, och så förvanskar han inte bara kvalitet till kvantitet, utan produktiv verksamhet som utgavs blir till produktivkraft som först ska bli utgiven.

Men nog. Jag skulle kunna dra fram tiofalt fler exempel vilka visar att herr Broadhouse på intet sätt är en man ägnad att översätta Marx, och detta huvudsakligen eftersom han inte tycks veta vad ett verkligt samvetsgrant vetenskapligt arbete innebär.

Friedrich Engels
Skrivet: oktober 1885
Originalspråk: engelska
Översatt från tyskan.

Friedrich Engels: Om antisemitismen

Engels talar ut mot dem som tycker att antisemitism och socialism kan gå hand i hand. Källa: Marx-Engels-Werke, band 22, s. 49-51. Min översättning.



Om antisemitismen

Antisemitismen är kännetecken för en efterbliven kultur och man hittar den därför bara i Preussen och Österrike resp. Ryssland. Om man skulle ägna sig åt antisemitism här i England eller i Amerika skulle man helt enkelt bli utskrattad, och herr Drumont skapar i Paris med sina skrifter – vilkas geist ändå är oändligt överlägsen de tyska antisemiternas – bara lite verkningslös sensationslystnad. Dessutom måste han, efter som han ställer upp som kandidat till stadsrådet, säga att han är lika mycket mot det kristna kapitalet som det judiska. Och herr Drumont skulle man läsa, även om han vore av motsatt uppfattning.
I Preussen är det lågadeln, junkrarna, som tar in 10 000 mark och spenderar 20 000 och därför hamnar i klorna på ockrarna, som skapar antisemitism. Och i Preussen och Österrike är det småborgarna, skråhantverkarna och småhandlarna som drivs till undergång genom av den storkapitalistiska konkurrensen, som bildar kören och skriker med. Om kapitalet förintar dessa klasser som är rakt i genom reaktionära, gör det vad det ska och utför ett gott verk, oavsett om de är judar eller arier, omskurna eller döpta. Det hjälper de efterblivna Preussen och Österrike framåt så att de slutligen kommer till den moderna nivån, där alla samhälleliga skillnader uppgår i den stora motsatsen mellan kapitalister och lönarbetare. Bara där som detta inte existerar, där ännu ingen stark kapitalistklass och därmed ingen stark lönarbetarklass, där kapitalet är för svagt för att bemäktiga sig den samlade nationella produktionen, och dess huvudskådeplats därför är värdepappersbörsen, där produktionen fortfarande är i händerna på bönder, godsherrar, hantverkare och liknande klasser som utgör rester av medeltiden – bara där är kapitalet huvudsakligen judiskt och bara där finns det antisemitism.
I hela Nordamerika, där det finns miljonärer vars rikedom knappt kan uttryckas i våra sketna mark, gulden eller franken, är inte en enda jude, och Rothschilds är verkliga tiggare i jämförelse med dessa amerikaner. Och till och med i England är Rothschild en man med tämligen modesta medel, i jämförelse med t. ex. hertigen av Westminster. Till och med hos oss vid Rhen, där vi med hjälp av fransmännen jagade ut adeln ut landet för 95 år sedan och skapade vår moderna industri, var är då judarna?
Antisemitismen är alltså inget annat än en reaktion från de medeltida, undergående samhällsskikten mot det moderna samhället, som huvudsakligen består av lönarbetare och kapitalister. Antisemitismen tjänar därför enbart reaktionära syften, även under skenbart socialistisk täckmantel. Det är av avart av feodal socialism, och med sådant har vi inget att skaffa. Är den möjlig i ett land är det bara ett bevis att där inte finns tillräckligt med kapital. Kapital och lönarbete är i dag oskiljaktiga. Ju starkare kapitalet, desto starkare lönarbetarklassen, desto närmare slutet av kapitalisternas välde. För oss tyskar, dit jag även räknar wienarna, önskar jag alltså en framgångsrik utveckling av den kapitalistiska ekonomin, och ingalunda dess ruttnande i stillestånd.
Till detta kommer att antisemitismen förfalskar hela sakläget. Den känner inte ens till judarna, som den baktalar. Annars skulle den veta att det här i England och i Amerika, tack vare de östeuropeiska antisemiterna, Turkiet och den spanska inkvisitionen, finns tusen och åter tusen judiska proletärer. Och dessa judiska arbetare tillhör de värst utsugna och allra mest eländiga. Var har de senaste tolv månaderna haft tre strejker av judiska arbetare här i England. Och då skulle vi driva antisemitismen som en kamp mot kapitalet?
Dessutom har vi alltför mycket att tacka judarna för. Utan att nämna Heine och Börne. Marx var av ärkejudiskt blod. Lassalle var jude. Flera av våra bästa är judar. Min vän Victor Adler, som nu sitter i fängelse i Wien för sin hängivelse åt proletärernas sak, Eduard Bernstein, redaktör för ”Sozialdemokrat” i London, Paul Singer, en av vara bästa riksdagsmän – människor vilkas vänskap jag är stolt över, är alla judar! Till och med jag har gjorts till jude av tidningen ”Gartenlaube”, och om jag skulle tvingas välja skulle jag hellre välja jude än ”Herr von”!

London, 19 april 1890

Ur Förordet till Marx-Engels-Werkes första band

Jag har väldigt svårt för dogmatik och floskler, inte minst när det gäller förhållandet till Marx, Marx texter och marxismen. Detta gäller såväl kritiker av Marx (personer som mycket sällan anser det vara mödan värt att läsa Marx, men som ändå gillar att ha synpunkter), eller marxister av olika schatteringar. Ibland har jag lite svårt att ens förstå riktig var dogmatiken kommer ifrån. Då kan det löna sig att läsa floskler utgivna i Sovjetunionen eller DDR. Någonstans var det väl där den fick sitt bränsle.

Följande stycke är en översättning ur förordet till den tyska utgåvan av Marx och Engels samlade verk. Det var inte alls okontroversiellt att ge ut Marx och Engels i de s.k. socialistiska länderna. Det första försöket slutade i och med Stalins terror och utgivarna, med David Rjazanov i spetsen ”rensades ut”. Rjazanov dog troligen i Stalins fängelser, men det är oklart var och när.

Efter andra världskriget utropades ju en tysk ”arbetar- och bondestat”. Det dröjde dock ända till 1956 innan man fick klartecken att ge ut Marx och Engels samlade verk, och den utgåva man gav ut var inte särskilt heltäckande eller vetenskapligt noggrann. (Den mer omfattande och källkritiska Marx-Engels-Gesamtausgabe började ges ut först på 1970-talet. Den är fortfarande in progress.)

Men så här lät det ändå 1956:

Ur ”Förord till den tyska upplagan”
Källa: Marx-Engels-Werke, Band 1, sid. IX-X

”Utgivningen av Karl Marx och Friedrich Engels verk på det tyska språket, som följer på beslut av Tysklands socialistiska enhetspartis centralkommitté, är en händelse av stor politisk och vetenskaplig betydelse. För första gången blir därmed det mäktiga livsverket av det tyska folkets bästa söner tillgängligt för alla arbetande i Tyskland, Marx och Engels hemland.
Den tyska utgåvan håller sig med mindre ändringar till den ryskspråkiga utgåvan som ombesörjs av Institutet för marxismen-leninismen vid Sovjetunionens kommunistiska partis centralkommitté. De riktlinjer kring sammanställning, ordnande och omfång som fastställs i förordet till den sovjetiska utgåva gäller även för den tyska.

Den tyska arbetarklassen och hela det tyska folket kan vara stolta över att de geniala tänkarna och glödande revolutionärerna Karl Marx och Friedrich Engels har sprungit ur deras fädernesland. Inga andra tyskar har genom sitt verk utövat så stort inflytande på det mänskliga samhällets utveckling. De skänkte mänskligheten den största landvinningen i världshistorien: vetenskapen om befrielsen för proletariatet och alla förtryckta, vetenskapen om upprättandet av det kommunistiska samhället.
Marxismen är det tyska folkets mest värdefulla kulturarv. Vi är de rättmätiga arvtagarna till denna stora arv. Därur växer den stora plikten att noggrant bevara det, att rent och oförfalskat förmedla det till vårt folk, så att detta kan skrida framåt raskare på den väg som dess största söner har visat.
Denna stora uppgift tjänar den föreliggande utgåvan av Marx och Engels verk. Genom denna uppfylls en ärofylld förpliktelse gentemot de två största tyska tänkarna och kämparna, gentemot det tyska folket och gentemot den internationella arbetarklassen.”

Som Popper, fast tvärtom och lika tokigt, skulle jag säga.