Ett sjätte inlägg om Bergners doktorsavhandling.
Så har vi kommit till 1990-talet, det decennium då jag själv blev politiskt aktiv i Ung Vänster.
1990-talet kännetecknades av en ekonomisk kris där Sverige för första gången på länge fick massarbetslöshet. Den välfärdsstat som socialdemokraterna byggt upp med stöd av bl. a. VPK monterades ned.
I denna situation skulle man kunna testa frågan om Vänsterpartiets eventuellt kvardröjande kommunistiska arv (eller levande kommunistiska praktik) med att se vilka metoder partiet använde för att bemöta kapitalismens och den svenska modellens kris. Det gör inte Bergner. Istället fortsätter han att fokusera på idédebatter i vilka ord som "kommunism", "Lenin" eller "Sovjetunionen" förekommer. Därigenom implicerar han att det kommunistiska arvet handlar om dessa ord, snarare än om politiska och samhällsvetenskapliga utgångspunkter.
För Vänsterpartiet kännetecknades 1990-talet bl. a. av framgångar i de allmänna valen. Paritet gick från drygt 4% 1991 till 12% 1998. Ungdomsförbundet stärktes kraftig, och blev Sveriges största. (Det är en lite svårt att bedöma ungdomsförbundens storlek med säkerhet, men Ung Vänster var i alla fall det bäst organiserade.) Mängder av människor lade alltså V:s valsedlar i kuvert och en anselig mängd ungdomar var åtminstone för en tid medlemmar i Ung Vänster. Vänsterpartiet fick dock inte någon exceptionell medlemstillströmning, och de medlemmar man hade tenderade att i högre grad än tidigare bindas upp av parlamentariska uppdrag.
Bergner fokuserar främst (nästan uteslutande) på angrepp av partiet från antikommunister som menade att Vänsterpartiet alltjämt var ett odemokratiskt parti. Partiet hade två strategier att bemöta dessa angrepp. Partiledaren Schyman och hennes vice ordförande Lönnroth undvek öppen polemik och inbjöd istället till opartiska undersökningar av partiets historia. Ungdomsförbundets Jenny Lindahl och andra gick i stället till offensiv och försvarade de delar av historien som de ansåg värda att försvara.
Så mycket mer skriver Bergner inte. Jag tycker att det är lite tunt. Min poäng är, som alla väl insett vid det här laget, att om man ska tala om ett kommunistiskt arv i Vänsterpartiet måste man se till partiets verkliga agerande, inte bara se till debatter på tidningssidor och vid kongresser. Men det gör ju Bergner inte.
Visar inlägg med etikett Petter Bergner. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Petter Bergner. Visa alla inlägg
fredag 6 september 2013
Det sena 1980-talet
Femte delen av min behandling av SKP/VPK/V:s historia med utgångspunkt i Petter Bergners avhandling "Med historien som motståndare".
Jag har aldrig riktigt intresserat mig för VPK:s interna debatter under 1980-talet. Det är ett decennium som jag upplevt själv (även om jag var en smula ung i början), och därmed har jag inte behövt gå tillbaka till källorna för att skapa mig en bild. Jag har således egna minnesbilder, men ingen riktig överblick över decenniet. Därför blir jag här mer beroende av att ta Bergners utsagor för givna, trots att han tidigare visat sig vara långt ifrån pålitlig.
Bergner väljer att ägna ganska många sidor åt de debatter som omgärdarde kongresserna under 1980-talets slut. Han redovisar dock inte vilja prinicper har valt för sitt urval. Vetenskaplighet, någon?
Debatterna ter ganska förvirrade. Min misstanke är att detta beror på att de var ganska förvirrade.
Först dock en allmän karaktäristik av tidsperioden.
Under 1980-talets andra hälft härskade Gorbatjov, omdaning och slutligen kollaps i öster. Detta påverkade förstås många av VPK:s medlemmar i deras allmänna politiska uppfattning. Samtidigt härjade en högervåg i Västeuropa och Nordamerika. I framför allt Storbritannien och USA hade välfärdssystemen monterats ned. I Sverige syntes högervågen dock mest i form av självmedvetna ungmoderater i fjantiga kläder. Den välfärd som den svenska arbetarrörelsen hade byggit upp kunde fortfarande te sig som oomkullrunkelig. Arbetslösheten var i det närmast obefintlig och skulle väl så förbli. Kunde man tro då.
Det är den här aningslösheten som utgör klyftan mellan VPK:s 1980-tal och den generation som jag själv tillhör. Jag gick med i Ung Vänster 1994, och det var i ett Sverige som på bara några år hade förändrats dramatiskt. Vi hade massarbetslöshet, högerregering och framtidstron var utraderad. Och därför kändes frågor om vissa termers vara eller inte vara i partivokabulären synnerligen perifera, samtidigt som frågor om hur partiet skulle agera kändes synnerligen relevanta. Tydligen var det svårt för vissa äldre partikamrater att förstå detta. De som var några decennier äldre än oss ungdomar hade sina tygga liv och kunde inte förstå att arbetslöshet, bostadsbrist och ökade klyftor var väldigt konkreta och kännbara saker för oss.
Nåja. Åter till Bergners referat (det känns i alla fall mer som referat än analys) av VPK:s interna debatt.
Vid kongressen 1987 antog partiet ett nytt program. Detta hade föregåtts av en strid mellan olika uppfattningar. På den ena sidan stod Jörn Svensson och den andra Göran Therborn. Enligt Bergner hade den senare karaktäriserat skillnaden som stode den mellan en "marxist-leninistisk falang" och en falang som ville knyta en till en bred vänstertradition. Denna indelning kan mycket väl motsvara den bild som den senare "falangen" har av striden. Bristen i karaktäriseringen är förstås att den inte klargör vilka de praktiska skillnaderna blir i den politik som partiet förväntas föra. "En bred vänstertradition" kan ju låta ofarligt och lite sött, men i en situation som den på 1990-talet där det gällde att slå vakt om grundläggande demokratiska och ekonomiska framsteg som gjorts under 1900-talet kommer man inte långt med floskler. Då behövs det konkret politisk kamp, och en sådan kamp vinner man inte genom svepande hänvisningar.
Det som kom att bli den stora frågan var ju annars K-ordet. Skulle partiet fortsätta att kalla sig kommunistiskt? Denna debatt var mycket omfattande, och får man säga, mycket förvirrad. Det var många olika saker som behandlades samtidigt, många känslor var involverade och frågans egentliga innebörd kom ofta bort. "Kommunism" är ju bara ett ord. Rimligtvis blir det intressant att diskutera ordet först när man gett det ett innehåll. Riktigt så långt kom man dock inte alltid i debatten.
Jag ska inte gå in i detalj i denna debatt. Läs Bergner istället. Jag tror att han fångat debatten hyfsat väl (även om det är frustrerande att han inte berättar för oss läsare hur hans urvalskriterier ser ut). Några perspektiv tycker jag dock är värda att lyfta fram.
"Knyta an till SSV". Hos vissa VPK-medlemmar blev det viktigt att hitta något annat att "knyta an till", efter det att man inte längre ville kännas vid "kommunismen" (vad som nu menades med detta). Somliga började nostalgiskt prata om partiets allra första år, då det fortfarande hetter Sverges socialdemokratiska vänsterparti och ännu inte var knutet till Kommunistiska internationalen. Dessa år målades upp som ett frihetligt eldorado av mångfald och socialistisk kreativitet. Jag förstår ärligt talat inte varför man måste "knyta an" till en viss historisk period. Hade det inte varit bättre att formulera en dagsaktuell analys? Och när man "knöt an" (Förlåt alla mina citationstecken. Jag tycker dock att termen "knyta an" är löjlig och vill inte använda den utan dessa irriterande hartassar.) till SSV var det sällan partiets verkliga politik, utan snarare tankar från några av dess ledare (C. Lindhagen, K. Dahlström, Månsson. Kanske någon ytterligare. Förvånansvärt sällan Höglund.). Jag ska någon gång snart (förhoppningsvis) skriva om SSV. Det är inte fullt så enkelt att SSV var ett öppet, brett och frihetligt vänstersocialistiskt parti som blev leninististiskt stelt och byråkratiskt i samma stund som partiet gick med i Komintern. Det fanns en verklighet som gjorde sig påmind då som nu. Men vissa personer har lite svårt att förstå att det inte är idéer som styr politiken. I alla fall inte bara idéer.
"Förnyelse". Ett annat slagord i debatten var "förnyelse". Förnyelse är fräscht. Men, vari, mer konkret bestod denna förnyarnas förnyelse? Detta förblev en smula oklart. Och de som valde att kalla sig själva förnyare och sina motståndare traditionalister var sällan särskilt måna om att komma med nya analyser. Jag kanske är lite orättvis, men jag kan inte på rak arm minnas att dessa "förnyare" bidrog särskilt mycket till att förklara den kris som kom att dominera 1990-talet. Snarare "knöt de an" för att använda denna hiskeliga term till traditionell socialdemokratisk politik. Fast ofta var de inte lika skickliga realpolitiker som de mer vana socialdemokraterna.
"Renlärighet". Bergner menar att det fanns en konflikt inom VPK mellan mer pragmatiska politiker, som gärna kompromissade med socialdemokrater i parlamentariska församlingar för att uppnå konkreta resultat, och de som betonade partiets "ideologiska principfasthet och identitet". Detta är dock enligt min mening är grov förenkling. Frågan var mer komplex och handlade snarare om hur man rent taktiskt skulle bete sig för att få så mycket inflytande som möjligt. I vissa situationer kunde det vara befogat att binda sig i omfattande samarbeten med andra partier, i andra situationer vore det bättre att behålla sin egen självständighet. Detta behövde inte adlas till en principfråga, utan handlade snarare om vad som var bäst för stunden. Men samtidigt var det förstås sant att vilka avvägningar man gjorde berodde på hur man uppfattade den politiska situationen och vilken roll man tillskrev parlamentariskt arbete i relation till alla andra kampformer som partiet kunde använda sig av. Det är lite kul att termer som "renlärighet" och "principfasthet" ses som hinder för parlamentariskt schackrande. Man kan jämföra detta med SKP under 1950-talet under Hagbergs tid då partiet i regel lade sig så nära SAP som möjligt i de parlamentariska församlingarna. Var detta att betrakta som "förnyelse"? Nej, självklart inte. Men åtminstone sedan 1935 (Sjunde världskongressen!) hade kommunisterna varit synnerligen pragmatiska, närmast principfast och renlärigt pragmatiska. Vad jag vill ha sagt är väl mest att distinktionen "pragmatisk" kontra "principfast" stämmer dåligt överens om partiets politik, såväl 1950 som 1990. Fast jag borde ha formulerat mig bättre.
Konklusion. Det fanns flera dimensioner i det sena 1980-talets debatt, men dessa tenderade att osynliggöras när debatten kom att handla om ett enkelt ja eller nej till ordet kommunism. Som partiets senare historia skulle visa var dessa dimensioner dock nog så viktiga. Enligt min mening betydligt viktigare än det ordet "kommunism" som blivit så laddat med betydelser att det kunde innebära både allt och intet. Frågan är om VPK/Vänsterpartiets debatter kring 1990 hade gjort partiet bättre rustat att hantera 1990-talet ekonomiska kris, nedmontering och välfärdet och begynnande högerextremism. Jag låter den frågan förbli obesvarad.
Jag har aldrig riktigt intresserat mig för VPK:s interna debatter under 1980-talet. Det är ett decennium som jag upplevt själv (även om jag var en smula ung i början), och därmed har jag inte behövt gå tillbaka till källorna för att skapa mig en bild. Jag har således egna minnesbilder, men ingen riktig överblick över decenniet. Därför blir jag här mer beroende av att ta Bergners utsagor för givna, trots att han tidigare visat sig vara långt ifrån pålitlig.
Bergner väljer att ägna ganska många sidor åt de debatter som omgärdarde kongresserna under 1980-talets slut. Han redovisar dock inte vilja prinicper har valt för sitt urval. Vetenskaplighet, någon?
Debatterna ter ganska förvirrade. Min misstanke är att detta beror på att de var ganska förvirrade.
Först dock en allmän karaktäristik av tidsperioden.
Under 1980-talets andra hälft härskade Gorbatjov, omdaning och slutligen kollaps i öster. Detta påverkade förstås många av VPK:s medlemmar i deras allmänna politiska uppfattning. Samtidigt härjade en högervåg i Västeuropa och Nordamerika. I framför allt Storbritannien och USA hade välfärdssystemen monterats ned. I Sverige syntes högervågen dock mest i form av självmedvetna ungmoderater i fjantiga kläder. Den välfärd som den svenska arbetarrörelsen hade byggit upp kunde fortfarande te sig som oomkullrunkelig. Arbetslösheten var i det närmast obefintlig och skulle väl så förbli. Kunde man tro då.
Det är den här aningslösheten som utgör klyftan mellan VPK:s 1980-tal och den generation som jag själv tillhör. Jag gick med i Ung Vänster 1994, och det var i ett Sverige som på bara några år hade förändrats dramatiskt. Vi hade massarbetslöshet, högerregering och framtidstron var utraderad. Och därför kändes frågor om vissa termers vara eller inte vara i partivokabulären synnerligen perifera, samtidigt som frågor om hur partiet skulle agera kändes synnerligen relevanta. Tydligen var det svårt för vissa äldre partikamrater att förstå detta. De som var några decennier äldre än oss ungdomar hade sina tygga liv och kunde inte förstå att arbetslöshet, bostadsbrist och ökade klyftor var väldigt konkreta och kännbara saker för oss.
Nåja. Åter till Bergners referat (det känns i alla fall mer som referat än analys) av VPK:s interna debatt.
Vid kongressen 1987 antog partiet ett nytt program. Detta hade föregåtts av en strid mellan olika uppfattningar. På den ena sidan stod Jörn Svensson och den andra Göran Therborn. Enligt Bergner hade den senare karaktäriserat skillnaden som stode den mellan en "marxist-leninistisk falang" och en falang som ville knyta en till en bred vänstertradition. Denna indelning kan mycket väl motsvara den bild som den senare "falangen" har av striden. Bristen i karaktäriseringen är förstås att den inte klargör vilka de praktiska skillnaderna blir i den politik som partiet förväntas föra. "En bred vänstertradition" kan ju låta ofarligt och lite sött, men i en situation som den på 1990-talet där det gällde att slå vakt om grundläggande demokratiska och ekonomiska framsteg som gjorts under 1900-talet kommer man inte långt med floskler. Då behövs det konkret politisk kamp, och en sådan kamp vinner man inte genom svepande hänvisningar.
Det som kom att bli den stora frågan var ju annars K-ordet. Skulle partiet fortsätta att kalla sig kommunistiskt? Denna debatt var mycket omfattande, och får man säga, mycket förvirrad. Det var många olika saker som behandlades samtidigt, många känslor var involverade och frågans egentliga innebörd kom ofta bort. "Kommunism" är ju bara ett ord. Rimligtvis blir det intressant att diskutera ordet först när man gett det ett innehåll. Riktigt så långt kom man dock inte alltid i debatten.
Jag ska inte gå in i detalj i denna debatt. Läs Bergner istället. Jag tror att han fångat debatten hyfsat väl (även om det är frustrerande att han inte berättar för oss läsare hur hans urvalskriterier ser ut). Några perspektiv tycker jag dock är värda att lyfta fram.
"Knyta an till SSV". Hos vissa VPK-medlemmar blev det viktigt att hitta något annat att "knyta an till", efter det att man inte längre ville kännas vid "kommunismen" (vad som nu menades med detta). Somliga började nostalgiskt prata om partiets allra första år, då det fortfarande hetter Sverges socialdemokratiska vänsterparti och ännu inte var knutet till Kommunistiska internationalen. Dessa år målades upp som ett frihetligt eldorado av mångfald och socialistisk kreativitet. Jag förstår ärligt talat inte varför man måste "knyta an" till en viss historisk period. Hade det inte varit bättre att formulera en dagsaktuell analys? Och när man "knöt an" (Förlåt alla mina citationstecken. Jag tycker dock att termen "knyta an" är löjlig och vill inte använda den utan dessa irriterande hartassar.) till SSV var det sällan partiets verkliga politik, utan snarare tankar från några av dess ledare (C. Lindhagen, K. Dahlström, Månsson. Kanske någon ytterligare. Förvånansvärt sällan Höglund.). Jag ska någon gång snart (förhoppningsvis) skriva om SSV. Det är inte fullt så enkelt att SSV var ett öppet, brett och frihetligt vänstersocialistiskt parti som blev leninististiskt stelt och byråkratiskt i samma stund som partiet gick med i Komintern. Det fanns en verklighet som gjorde sig påmind då som nu. Men vissa personer har lite svårt att förstå att det inte är idéer som styr politiken. I alla fall inte bara idéer.
"Förnyelse". Ett annat slagord i debatten var "förnyelse". Förnyelse är fräscht. Men, vari, mer konkret bestod denna förnyarnas förnyelse? Detta förblev en smula oklart. Och de som valde att kalla sig själva förnyare och sina motståndare traditionalister var sällan särskilt måna om att komma med nya analyser. Jag kanske är lite orättvis, men jag kan inte på rak arm minnas att dessa "förnyare" bidrog särskilt mycket till att förklara den kris som kom att dominera 1990-talet. Snarare "knöt de an" för att använda denna hiskeliga term till traditionell socialdemokratisk politik. Fast ofta var de inte lika skickliga realpolitiker som de mer vana socialdemokraterna.
"Renlärighet". Bergner menar att det fanns en konflikt inom VPK mellan mer pragmatiska politiker, som gärna kompromissade med socialdemokrater i parlamentariska församlingar för att uppnå konkreta resultat, och de som betonade partiets "ideologiska principfasthet och identitet". Detta är dock enligt min mening är grov förenkling. Frågan var mer komplex och handlade snarare om hur man rent taktiskt skulle bete sig för att få så mycket inflytande som möjligt. I vissa situationer kunde det vara befogat att binda sig i omfattande samarbeten med andra partier, i andra situationer vore det bättre att behålla sin egen självständighet. Detta behövde inte adlas till en principfråga, utan handlade snarare om vad som var bäst för stunden. Men samtidigt var det förstås sant att vilka avvägningar man gjorde berodde på hur man uppfattade den politiska situationen och vilken roll man tillskrev parlamentariskt arbete i relation till alla andra kampformer som partiet kunde använda sig av. Det är lite kul att termer som "renlärighet" och "principfasthet" ses som hinder för parlamentariskt schackrande. Man kan jämföra detta med SKP under 1950-talet under Hagbergs tid då partiet i regel lade sig så nära SAP som möjligt i de parlamentariska församlingarna. Var detta att betrakta som "förnyelse"? Nej, självklart inte. Men åtminstone sedan 1935 (Sjunde världskongressen!) hade kommunisterna varit synnerligen pragmatiska, närmast principfast och renlärigt pragmatiska. Vad jag vill ha sagt är väl mest att distinktionen "pragmatisk" kontra "principfast" stämmer dåligt överens om partiets politik, såväl 1950 som 1990. Fast jag borde ha formulerat mig bättre.
Konklusion. Det fanns flera dimensioner i det sena 1980-talets debatt, men dessa tenderade att osynliggöras när debatten kom att handla om ett enkelt ja eller nej till ordet kommunism. Som partiets senare historia skulle visa var dessa dimensioner dock nog så viktiga. Enligt min mening betydligt viktigare än det ordet "kommunism" som blivit så laddat med betydelser att det kunde innebära både allt och intet. Frågan är om VPK/Vänsterpartiets debatter kring 1990 hade gjort partiet bättre rustat att hantera 1990-talet ekonomiska kris, nedmontering och välfärdet och begynnande högerextremism. Jag låter den frågan förbli obesvarad.
torsdag 5 september 2013
"Med historien som motståndare". Det tidiga 80-talet
VPK:s situation vid 80-talets början var ganska mångtydig. De delar av det kommunistiska arvet som Bergner väljer att totalt bortse från (alltså den traditionella fokuseringen på fackliga och lokalpolitiska frågor) hade börjat vittra bort. En hel del kommunistiska arbetsplatsorganisationer hade följt med APK-utbrytarna, andra hade tynat bort. Men, vilket Bergner väljer att nämna, andra kampformer hade tillkommit i form av miljö- och kvinnorörelserna.
Den internationella situationen präglades fortfarande av det kalla kriget. En lång rad länder i Afrika och Asien hade under de föregående decennierna tillkämpat sig sin frihet från de gamla västeuropeiska kolonialmakterna. Detta var en process som underlättats genom att de fått stöd från Sovjetblocket, helt oavsett vilka skäl man anser att Moskva hade för sitt stöd. Samtidigt hade NATO påbörjat en intensifierad upprustning av militären och flera länder i Nordamerika och Västeuropa hade börjar nedmontera sina välfärdssystem.
Detta är den bakgrund man måste ha för ögonen om man ska förstå vissa VPK:ares naiva syn på Sovjetunionen.
För, föga förvånande, är det fortfarande relationen till Sovjet som intresserar Bergner, även om han nu som tidigare låtsas som om det handlar om ett odefinierat "kommunistiskt arv".
Bergner går med viss noggrannhet genom partiets debatter kring frågor som Vietnams intåg i Kampuchea, Sovjetunionens inmarsch i Afganistan, undantagstillståndet i Polen osv. Han avstår dock att berätta för läsaren vad detta har med hans explicita syfte att göra.
Den bild han ger stämmer ganska väl överens med mina egna kunskaper om perioden i fråga. Det fanns ett antal VPK:are som höll fast vid en blind tro på Sovjetsystemets överlägsenhet. Dessa var dock väldigt få. Det fanns en större grupp som såg östblocket som en allierad, en antiimperialistisk huvudkraft, som behövdes som en motvikt mot USA på den internationella arenan, men vars brister var stora. Slutligen fanns det en grupp som var mer principiellt negativa till Sovjet.
Persoligen har jag svårt att förstå hur tänkande människor under 1980-talets början kunde tro att Sovjetunionen stod för ett mer framskridet och humant politiskt och ekonomiskt system än exv. Sverige under samma tid. Å andra sidan får man inte glömma bort vad det västliga alternativet innebar. USA hade visserligen den i Per Ahlmark-liberalers sinne goda smaken att bara ägna sig åt massmord i den s. k. tredje världen, men där gjorde man det å andra sidan med desto större frenesi. Under 1980-talet styrdes större delen av Latinamerika fortfarande av blodsbesudlade militärjuntor som satt vid makten med USA:s stöd. I Indonesien härskade massmördaren Suharto på samma sätt och Kongo ("Zaire") hade sin Mobutu. Det var i relation till dessa bödlar som VPK gjorde sin internationella analys och kom till slutsatsen att östblocket var det minst onda alternativet.
Detta innebär dock inget försvar för att partiet fortfarande hade vad man kallade för "broderliga relationer" till de statsbärande partierna i Östeuropa. Det är inte så konstigt att vissa partimedlemmar, eller f.d. sådana, efter östblockets kollaps drabbades av minnesförlust. Som den f.d. vice ordförande som åkt på partiresa till Leningrad, men några år senare bestämt förnekade att han överhuvudtaget kallat sig kommunist. Vilket han hade gjort. Men för honom var det tydligt viktigt att distansera sig från själva ordet "kommunist".
Nåväl, det här var väl mest egna funderingar kring det tidiga 1980-talet. Bergner börjar blir tjatig i sin repetivitet och jag orkar inte riktigt bry mig om hans detaljerade referat av partiinterna diskussioner. Kanske blir hans bok intressantare när vi kommer till 1990-talet. Då kan väl inte ens han hävda att relationen till Sovjet (som ju upphört existera) är en del av den kommunistiska identiteten. Eller? (Jag är alltså inte retorisk eller ironisk. Har ännu inte läst vidare, och har ingen aning om vad Bergner kommer att komma fram till. Men mer än halva boken återstår och byter han inte perspektiv snart så har jag svårt att se vad resten av boken kan tänkas handla om.)
Den internationella situationen präglades fortfarande av det kalla kriget. En lång rad länder i Afrika och Asien hade under de föregående decennierna tillkämpat sig sin frihet från de gamla västeuropeiska kolonialmakterna. Detta var en process som underlättats genom att de fått stöd från Sovjetblocket, helt oavsett vilka skäl man anser att Moskva hade för sitt stöd. Samtidigt hade NATO påbörjat en intensifierad upprustning av militären och flera länder i Nordamerika och Västeuropa hade börjar nedmontera sina välfärdssystem.
Detta är den bakgrund man måste ha för ögonen om man ska förstå vissa VPK:ares naiva syn på Sovjetunionen.
För, föga förvånande, är det fortfarande relationen till Sovjet som intresserar Bergner, även om han nu som tidigare låtsas som om det handlar om ett odefinierat "kommunistiskt arv".
Bergner går med viss noggrannhet genom partiets debatter kring frågor som Vietnams intåg i Kampuchea, Sovjetunionens inmarsch i Afganistan, undantagstillståndet i Polen osv. Han avstår dock att berätta för läsaren vad detta har med hans explicita syfte att göra.
Den bild han ger stämmer ganska väl överens med mina egna kunskaper om perioden i fråga. Det fanns ett antal VPK:are som höll fast vid en blind tro på Sovjetsystemets överlägsenhet. Dessa var dock väldigt få. Det fanns en större grupp som såg östblocket som en allierad, en antiimperialistisk huvudkraft, som behövdes som en motvikt mot USA på den internationella arenan, men vars brister var stora. Slutligen fanns det en grupp som var mer principiellt negativa till Sovjet.
Persoligen har jag svårt att förstå hur tänkande människor under 1980-talets början kunde tro att Sovjetunionen stod för ett mer framskridet och humant politiskt och ekonomiskt system än exv. Sverige under samma tid. Å andra sidan får man inte glömma bort vad det västliga alternativet innebar. USA hade visserligen den i Per Ahlmark-liberalers sinne goda smaken att bara ägna sig åt massmord i den s. k. tredje världen, men där gjorde man det å andra sidan med desto större frenesi. Under 1980-talet styrdes större delen av Latinamerika fortfarande av blodsbesudlade militärjuntor som satt vid makten med USA:s stöd. I Indonesien härskade massmördaren Suharto på samma sätt och Kongo ("Zaire") hade sin Mobutu. Det var i relation till dessa bödlar som VPK gjorde sin internationella analys och kom till slutsatsen att östblocket var det minst onda alternativet.
Detta innebär dock inget försvar för att partiet fortfarande hade vad man kallade för "broderliga relationer" till de statsbärande partierna i Östeuropa. Det är inte så konstigt att vissa partimedlemmar, eller f.d. sådana, efter östblockets kollaps drabbades av minnesförlust. Som den f.d. vice ordförande som åkt på partiresa till Leningrad, men några år senare bestämt förnekade att han överhuvudtaget kallat sig kommunist. Vilket han hade gjort. Men för honom var det tydligt viktigt att distansera sig från själva ordet "kommunist".
Nåväl, det här var väl mest egna funderingar kring det tidiga 1980-talet. Bergner börjar blir tjatig i sin repetivitet och jag orkar inte riktigt bry mig om hans detaljerade referat av partiinterna diskussioner. Kanske blir hans bok intressantare när vi kommer till 1990-talet. Då kan väl inte ens han hävda att relationen till Sovjet (som ju upphört existera) är en del av den kommunistiska identiteten. Eller? (Jag är alltså inte retorisk eller ironisk. Har ännu inte läst vidare, och har ingen aning om vad Bergner kommer att komma fram till. Men mer än halva boken återstår och byter han inte perspektiv snart så har jag svårt att se vad resten av boken kan tänkas handla om.)
"Med historien som motståndare". 1970-talet.
Tredje delen av min kritik av Bergners avhandling. Innehåller en del upprepningar från tidigare blogginlägg.
Vid 1970-talets ingång stod VPK inför en rad nya utmaningar. Partiet hade vid riksdagsvalet 1968 (det sista valet till andra kammaren) fått det usla resultatet 3,0%, vilket troligen berodde på den sovjetiska inmarschen i Tjeckoslovakien. Det var ju VPK som hårdast av alla svenska riksdagspartiet fördömde inmarschen, men ändå kopplades partiet samman med Sovjetunionen.
När partiet vid 1970-talets början åter fick de sedvanliga röstetalen runt 5% var det på flera sätt ett annat parti än vad det varit ett tiotal år tidigare. I Bergners avhandling behandlas detta enbart som en fråga om konflikten mellan å ena sidan CH Hermansson och å andra sidan Hermanssons motstånadre Hilding Hagberg och "den nya vänstern", som sinsemellan var motståndare. Det är inte förvånande att Bergner inte nämner att partiets förändrats situation hade andra orsaker också. Jag tänker främst på att partiets tidigare relativt framgångsrika fackliga arbete (som Bergner konsekvent förtiger) hade slutat fungera. Även under de kalla krigets hårdaste vindar på 1950-talet hade kommunisterna nämligen, genom träget basarbete, kunnat vinna inflytande i några av landets största fackklubbar. I min egen hemstad Göteborg gäller detta de stora varven, hamnen och Volvo. Att jag åter påtalar det fackliga basarbetets betydelse beror på att det var centralt för partiet. Om man som Bergner enbart fokuserar på relationen till Sovjetunionen missar man helt hur partiet fungerade, och även diskussionen om Sovjetunionen blir oförståelig.
Vid ingången av 1970-talet arbetade partiet fram ett helt nytt politiskt program. Detta kan beskrivas som "nyleninistiskt". Som alltid är en beteckning en oerhörd förenkling, men i detta fall tycker jag att det är en rimlig beteckning, om man vet vad den innebär. I korthet innebär nämligen det nya partiprogrammet en ny, modern tolkning av det rådande samhället. Tolkningen var också självständig (från Sovjetunionen). Detta är för den insatte läsaren så självklart att det inte borde behöva påtalas, men Bergner lyckas med konststycket att bunta ihop den Sovjetlojalitet som funnits under Hagbergs 50-tal med 70-talets modernistiska samhällsanalys. Hur lyckas Bergner med detta? Lösningen är lika enkel som ohederlig: han bara gör det. Säger att båda sakerna är exempel på bakåtsträvan, och bryr sig inte om att argumentera för sin sak. Troligen beroende på att det inte går. Ohederligt är ordet.
Bergner har rätt i att konflikten mellan gruppen kring Norrskensflammen/Hagberg/Hagel och resten av partiet kom att spela en stor roll under vissa år av 1970-talet. Konflikten bör dock inte övervärderas. De som stod på Hagbergs sida var få, och när partisplittringen blev ett faktum 1977 var det som CH Hermansson kunde konstatera bara en flisa som lämnat VPK. Istället fortsatte partiet att utveckla sin politik. Men eftersom detta skedde med hjälp av marxistiska och leninistiska verktyg föredrag Bergner att se detta som något konservativt. Hans argument för detta? Inga alls.
Bland annat ser Bergner det nystartade ungdomsförbundet KU som en konservativ bastion. ""KU skulle dock vare sig under 1970-talet eller senare under 1980-talet knappast bli någon blåslampa för vidare socialistisk förnyelse, utan snarare en konserverande kraft där ständigt nya generationer marxist-leninister kunde få sin politiska skolning för att sedan gå vidare till fortsatt politisk verksamhet inom moderpartiet." Bergner bryr sig aldrig om att förklara vad han menar med "marxism-leninism" eller varför detta skulle vara något konservativt. Han problematiserar inte heller det faktum att KU och dess "marxist-leninister" inte hade något gemensamt med Hagberg/Hagel-falangen och att KU kom att spela en inte oväsentlig roll när det gällde att reparera de skador som uppstod på vissa håll i landet när APK:arna bröt sig loss. Annars utgår ju Bergner från att dessa två helt disparata grupperingar båda skulle stå för en konservativ linje inom partiet.
En annan sak som Bergner tolkar som konservativt är att partiet betonade den demokratiska centralismen, dvs. att majoritetsbeslut ska följas av partimedlemmarna. Detta är en princip som alla Sveriges riksdagspartier följer. Det finns helt enkelt en gräns för hur mycket en enskild medlem får motarbeta partiet. Visst kan denna gräns vara olika hård i olika partier, men principen finns i vilket fall. Det hade varit en intressant frågeställning att jämföra de olika svenska riksdagspartierna och se vilket som kom närmast Lenins vision om det enhetliga och disciplinerade partiet. Det är en ganska säker gissning att det inte bleve VPK på 1970-talet eller för den delen Vänsterpartiet idag.
I behandlingen av 1970-talet tar Bergner upp kvinno- och miljörörelserna, och ser hur personer från dessa rörelser går med i VPK. Han tolkar detta som att främmande element kommer in i partiet, för vilka den av Bergner uppfunna "uppgörelseprocessen" blir central. Han hade förstås kunnat betrakta tidigare decenniers folkrörelser på samma sätt. De som blev medlemmar i SKP/VPK via den fackliga rörelsen, fredsrörelsen, den antiimperialistiska rörelsen osv. Det gör han dock inte. Och han bryr sig inte om att motivera varför. Bergner väljer de källor som passar honom och iakttar en total tystnad om dem som inte passar honom. Så kan man också göra. Men vackert är det inte.
Vid 1970-talets ingång stod VPK inför en rad nya utmaningar. Partiet hade vid riksdagsvalet 1968 (det sista valet till andra kammaren) fått det usla resultatet 3,0%, vilket troligen berodde på den sovjetiska inmarschen i Tjeckoslovakien. Det var ju VPK som hårdast av alla svenska riksdagspartiet fördömde inmarschen, men ändå kopplades partiet samman med Sovjetunionen.
När partiet vid 1970-talets början åter fick de sedvanliga röstetalen runt 5% var det på flera sätt ett annat parti än vad det varit ett tiotal år tidigare. I Bergners avhandling behandlas detta enbart som en fråga om konflikten mellan å ena sidan CH Hermansson och å andra sidan Hermanssons motstånadre Hilding Hagberg och "den nya vänstern", som sinsemellan var motståndare. Det är inte förvånande att Bergner inte nämner att partiets förändrats situation hade andra orsaker också. Jag tänker främst på att partiets tidigare relativt framgångsrika fackliga arbete (som Bergner konsekvent förtiger) hade slutat fungera. Även under de kalla krigets hårdaste vindar på 1950-talet hade kommunisterna nämligen, genom träget basarbete, kunnat vinna inflytande i några av landets största fackklubbar. I min egen hemstad Göteborg gäller detta de stora varven, hamnen och Volvo. Att jag åter påtalar det fackliga basarbetets betydelse beror på att det var centralt för partiet. Om man som Bergner enbart fokuserar på relationen till Sovjetunionen missar man helt hur partiet fungerade, och även diskussionen om Sovjetunionen blir oförståelig.
Vid ingången av 1970-talet arbetade partiet fram ett helt nytt politiskt program. Detta kan beskrivas som "nyleninistiskt". Som alltid är en beteckning en oerhörd förenkling, men i detta fall tycker jag att det är en rimlig beteckning, om man vet vad den innebär. I korthet innebär nämligen det nya partiprogrammet en ny, modern tolkning av det rådande samhället. Tolkningen var också självständig (från Sovjetunionen). Detta är för den insatte läsaren så självklart att det inte borde behöva påtalas, men Bergner lyckas med konststycket att bunta ihop den Sovjetlojalitet som funnits under Hagbergs 50-tal med 70-talets modernistiska samhällsanalys. Hur lyckas Bergner med detta? Lösningen är lika enkel som ohederlig: han bara gör det. Säger att båda sakerna är exempel på bakåtsträvan, och bryr sig inte om att argumentera för sin sak. Troligen beroende på att det inte går. Ohederligt är ordet.
Bergner har rätt i att konflikten mellan gruppen kring Norrskensflammen/Hagberg/Hagel och resten av partiet kom att spela en stor roll under vissa år av 1970-talet. Konflikten bör dock inte övervärderas. De som stod på Hagbergs sida var få, och när partisplittringen blev ett faktum 1977 var det som CH Hermansson kunde konstatera bara en flisa som lämnat VPK. Istället fortsatte partiet att utveckla sin politik. Men eftersom detta skedde med hjälp av marxistiska och leninistiska verktyg föredrag Bergner att se detta som något konservativt. Hans argument för detta? Inga alls.
Bland annat ser Bergner det nystartade ungdomsförbundet KU som en konservativ bastion. ""KU skulle dock vare sig under 1970-talet eller senare under 1980-talet knappast bli någon blåslampa för vidare socialistisk förnyelse, utan snarare en konserverande kraft där ständigt nya generationer marxist-leninister kunde få sin politiska skolning för att sedan gå vidare till fortsatt politisk verksamhet inom moderpartiet." Bergner bryr sig aldrig om att förklara vad han menar med "marxism-leninism" eller varför detta skulle vara något konservativt. Han problematiserar inte heller det faktum att KU och dess "marxist-leninister" inte hade något gemensamt med Hagberg/Hagel-falangen och att KU kom att spela en inte oväsentlig roll när det gällde att reparera de skador som uppstod på vissa håll i landet när APK:arna bröt sig loss. Annars utgår ju Bergner från att dessa två helt disparata grupperingar båda skulle stå för en konservativ linje inom partiet.
En annan sak som Bergner tolkar som konservativt är att partiet betonade den demokratiska centralismen, dvs. att majoritetsbeslut ska följas av partimedlemmarna. Detta är en princip som alla Sveriges riksdagspartier följer. Det finns helt enkelt en gräns för hur mycket en enskild medlem får motarbeta partiet. Visst kan denna gräns vara olika hård i olika partier, men principen finns i vilket fall. Det hade varit en intressant frågeställning att jämföra de olika svenska riksdagspartierna och se vilket som kom närmast Lenins vision om det enhetliga och disciplinerade partiet. Det är en ganska säker gissning att det inte bleve VPK på 1970-talet eller för den delen Vänsterpartiet idag.
I behandlingen av 1970-talet tar Bergner upp kvinno- och miljörörelserna, och ser hur personer från dessa rörelser går med i VPK. Han tolkar detta som att främmande element kommer in i partiet, för vilka den av Bergner uppfunna "uppgörelseprocessen" blir central. Han hade förstås kunnat betrakta tidigare decenniers folkrörelser på samma sätt. De som blev medlemmar i SKP/VPK via den fackliga rörelsen, fredsrörelsen, den antiimperialistiska rörelsen osv. Det gör han dock inte. Och han bryr sig inte om att motivera varför. Bergner väljer de källor som passar honom och iakttar en total tystnad om dem som inte passar honom. Så kan man också göra. Men vackert är det inte.
Med historien som motståndare? #2
Fortsätter min kritik av Petter Bergners doktorsavhandling, som föreger sig handla om Vänsterpartiets historia och dess uppgörelse med densamma.
Vi har nu lämnat 1950-talet och ankommit till 1960-talet, studentrevoltens och "den nya vänsterns" decennium. För SKP:s del präglades decenniet förvisso av förändringar på toppnivå. Hilding Hagberg ersattes 1964 som partiordförande av C-H Hermansson. Ungdomsförbundet bytte namn, roll och kastade sig ut i avgrundsvänstern. Detta påverkade rimligtvis också partiets basarbete, men detta är inget som intresserar Bergner.
Bergner fortsätter att måla upp en endimensionell bild där konflikten inom partiet enbart handlar om relationen till SUKP och de andra "broderpartierna" resp. "socialistiska länderna". Det kan ju vara så att Bergner på fullt allvar tror att SKP:s politik handlade om detta. Eller så är det bara så att han vill svartmåla partiet. I verkligheten var ju andra frågor viktigare. Fortfarande prioriterades arbetsplatskampen. Kampen för högre lön och bättre arbetsvillkor var partiets kärna. Detta nämner Bergner inte alls. Hade Bergners avhandling handlat om SKP:s relation till Sovjetunionnen (ett legitimt och intressant ämne) vore detta inte en lika stor brist, men när han på allvar (?) hävdar att avhandlingen handlar om partiets "uppgörelseprocess" det det kommunistiska förflutna skulle man kunna tycka att synen på fackligt arbete, eller andra kommunistiska kärnfrågor vore ett nödvändigt ämne att ta upp i avhandlingen. Som jag skrivit tidigare undviker Bergner detta genom att å ena sidan aldrig explicit definiera vad han menar med partiets kommunistiska förflutna, å andra sidan implicit likställa kommunism med det som är mest opportunt för honom själv. Hittills har det enbart varit följsamhet gentemot SUKP, men denna definition kommer att ändras (även om Bergner inte är ärlig nog att själv ange när och hur hans term förändras).
Bergners implicita omdefiniering av begreppet "kommunism" kommer i samband med diskussionen om 1972 års partiprogram. Det är nämligen ett partiprogram där partiets samhällsanalys präglas av idéer som formulerats av Lenins. Nu ses detta som exempel på kommunistisk konservatism. Bergner pratar om "kommunistiska identitetsmarkörer". Det skulle ju kunna vara så att partiet ansåg att Lenins teorier vore vettiga redskap för att förstå samtiden, men det är en tanke som Bergner inte ens berör.
För en utomstående är begreppen "Sovjetunionen" och "Lenin" kanske så intimit förknippade (det som på engelska brukar kallas "guilt by association") att Bergners terminologiska glidning knappt märks, eller i alla fall inte ses som särskilt avgörande. Det är den dock. Under Hilding Hagbergs partiledarskap hade SKP nämligen i många frågor följt en "sovjettrogen" linje, dvs. låtit sig ledas av den politik som fördes i Sovjetunionen. När partiet i kring decennieskiftet 1970 återupptäcker Lenin som en intressant revolutionär teoretiker har detta mycket lite med den samtida Sovjetunionen att göra. Snarare handlar det om att skapa en ny och modern samhällsanalys, oberoende av vad herrarna i Moskva anser. Men för Bergner för skillnaden noll och intet. För honom handlar det om en endimensionell utveckling: framåt eller bakåt. Och det är klar vem som bestämmer vad som är framåt och bakåt: det gör Bergner själv.
Bergner får lite problem när han i sin analys måste förena Hilding Hagbergs moskvatrohet och Lars Herlitz nyleninism till en och samma sak. Men eftersom han inte är så noga i analyserna och inte tycks sky för intellektuell ohederlighet så blir det inget större problem. På samma sätt kan han förknippa det nyleninistiska (och nystartade) Kommunistisk Ungdom med Rolf Hagels linje. Argument: KU grundades i Göteborg, där Hagel verkade! Man kan skratta åt argumentet. Men det verkar finnas folk som tar Bergner på allvar. Det är en smula märkligt.
Vi har nu lämnat 1950-talet och ankommit till 1960-talet, studentrevoltens och "den nya vänsterns" decennium. För SKP:s del präglades decenniet förvisso av förändringar på toppnivå. Hilding Hagberg ersattes 1964 som partiordförande av C-H Hermansson. Ungdomsförbundet bytte namn, roll och kastade sig ut i avgrundsvänstern. Detta påverkade rimligtvis också partiets basarbete, men detta är inget som intresserar Bergner.
Bergner fortsätter att måla upp en endimensionell bild där konflikten inom partiet enbart handlar om relationen till SUKP och de andra "broderpartierna" resp. "socialistiska länderna". Det kan ju vara så att Bergner på fullt allvar tror att SKP:s politik handlade om detta. Eller så är det bara så att han vill svartmåla partiet. I verkligheten var ju andra frågor viktigare. Fortfarande prioriterades arbetsplatskampen. Kampen för högre lön och bättre arbetsvillkor var partiets kärna. Detta nämner Bergner inte alls. Hade Bergners avhandling handlat om SKP:s relation till Sovjetunionnen (ett legitimt och intressant ämne) vore detta inte en lika stor brist, men när han på allvar (?) hävdar att avhandlingen handlar om partiets "uppgörelseprocess" det det kommunistiska förflutna skulle man kunna tycka att synen på fackligt arbete, eller andra kommunistiska kärnfrågor vore ett nödvändigt ämne att ta upp i avhandlingen. Som jag skrivit tidigare undviker Bergner detta genom att å ena sidan aldrig explicit definiera vad han menar med partiets kommunistiska förflutna, å andra sidan implicit likställa kommunism med det som är mest opportunt för honom själv. Hittills har det enbart varit följsamhet gentemot SUKP, men denna definition kommer att ändras (även om Bergner inte är ärlig nog att själv ange när och hur hans term förändras).
Bergners implicita omdefiniering av begreppet "kommunism" kommer i samband med diskussionen om 1972 års partiprogram. Det är nämligen ett partiprogram där partiets samhällsanalys präglas av idéer som formulerats av Lenins. Nu ses detta som exempel på kommunistisk konservatism. Bergner pratar om "kommunistiska identitetsmarkörer". Det skulle ju kunna vara så att partiet ansåg att Lenins teorier vore vettiga redskap för att förstå samtiden, men det är en tanke som Bergner inte ens berör.
För en utomstående är begreppen "Sovjetunionen" och "Lenin" kanske så intimit förknippade (det som på engelska brukar kallas "guilt by association") att Bergners terminologiska glidning knappt märks, eller i alla fall inte ses som särskilt avgörande. Det är den dock. Under Hilding Hagbergs partiledarskap hade SKP nämligen i många frågor följt en "sovjettrogen" linje, dvs. låtit sig ledas av den politik som fördes i Sovjetunionen. När partiet i kring decennieskiftet 1970 återupptäcker Lenin som en intressant revolutionär teoretiker har detta mycket lite med den samtida Sovjetunionen att göra. Snarare handlar det om att skapa en ny och modern samhällsanalys, oberoende av vad herrarna i Moskva anser. Men för Bergner för skillnaden noll och intet. För honom handlar det om en endimensionell utveckling: framåt eller bakåt. Och det är klar vem som bestämmer vad som är framåt och bakåt: det gör Bergner själv.
Bergner får lite problem när han i sin analys måste förena Hilding Hagbergs moskvatrohet och Lars Herlitz nyleninism till en och samma sak. Men eftersom han inte är så noga i analyserna och inte tycks sky för intellektuell ohederlighet så blir det inget större problem. På samma sätt kan han förknippa det nyleninistiska (och nystartade) Kommunistisk Ungdom med Rolf Hagels linje. Argument: KU grundades i Göteborg, där Hagel verkade! Man kan skratta åt argumentet. Men det verkar finnas folk som tar Bergner på allvar. Det är en smula märkligt.
onsdag 4 september 2013
Med historien som motståndare?
Den centerpartistiske lokalpolitikern från Umeå, Petter Bergner, har skrivit en bok (doktorsavhandling, gudbevars) som utger sig handla om "SKP/VPK/V:s uppgörelseprocess under perioden 1956-2006". ("Med historien som motståndare: SKP/VPK/V och det kommunistiska arvet 1956-2006", Bokförlaget Atlas, 2013)
Författaren menar alltså att Vänsterpartiet har eller har haft ett kommunistiskt arv att "göra upp med". Han avhåller sig dock från att definiera vad detta kommunistiska arv skulle bestå i. Själva termen kommunism har ju haft en mängd olika betydelser. Ursprungsbetydelsen är förstås härledd från latinets "communis", gemensam. Den unge Marx såg kommunismen som "människans väg till frigörelse". I "Det kommunistiska partiets manifest" beskriver Marx kommunisterna: "Kommunisterna skiljer sig från de övriga proletära partierna blott därigenom, att de å ena sidan i proletariatets olika nationella strider framhäver de av nationaliteten oberoende, för hela proletariatet gemensamma intressena och gör dem gällande, och å andra sidan därigenom, att de under de olika utvecklingsgrader, som kampen mellan proletariat och bourgeoisi genomgår, städse företräder hela rörelsens intressen.
Kommunisterna är alltså praktiskt den beslutsammaste, alltid framdrivande delen av arbetarpartierna i alla länder, och teoretiskt har de före den övriga massan av proletariatet kommit till insikt om betingelserna för, gången och de allmänna resultaten av den proletära rörelsen."
Efter den första världskriget och den ryska revolutionen splittrades som bekant den socialdemokratiska arbetarrörelsen, och den gren som kom att betecka sig som kommunistisk sammanslöt sig i den kommunistiska internationalen (1919-43). Men inte ens under detta knappa kvartssekel var termen "kommunism" särskilt entydig. Det uppstod en lång rad kommunistiska grupper som inte var medelmmar i Komintern och som stod i opposition till denna.
Så om Vänsterpartiets "kommunistiska arv" ska behandlas vetenskapligt (vilket Bergner föreger sig göra) kan man tycka att det är ett minimikrav att termen definieras eller åtminstone problematiseras. Så sker dock inte. Istället låtsas Bergner att kommunism är likställt med undergivenhet gentemot Sovjetunionen och dess kommunistiska parti (SUKP). På så sätt misstänkliggörs alla som kallar sig kommunister för att de är trötta på en värld av kapitalism och imperialism. Alla de arbetare som sett hur socialdemokraterna i fackföreningarna håller tillbaka lönekrav eller alla de bostadslösa som ser hur "marknaden" inte kan tillfredsställa ens den basala rättigheten att ha tak över huvudet likställs med Stalins knähundar.
På ett plan är det intressant att detta kan ske i Sverige 2013. Man kan tycka att det kalla kriget är över och att man inte längre kan skrämma människor med Sovjet. Tydligen kan man fortfarande göra det.
Jag återkommer inom kort med en auseinandersetzung med Bergners bok. Hittills har jag bara läst inledningen och kapitlet om åren 1956-64. Under denna period var aktiviteten på arbetsplatserna och i fackföreningarna central för partiet. En stor del av partiets medlemmar var anslutna till arbetsplatsorganisationer där partiets huvudsakliga basverksamhet skedde. Bergner nämner inte en enda gång i detta arbete. Det är som om man skulle beskriva socialdemokratin under samma period och inte en enda gång nämna att partiet befann sig i regeringsställning eller ens ställer upp i politiska val.
Det är inte en trovärdig utgångspunkt.
Författaren menar alltså att Vänsterpartiet har eller har haft ett kommunistiskt arv att "göra upp med". Han avhåller sig dock från att definiera vad detta kommunistiska arv skulle bestå i. Själva termen kommunism har ju haft en mängd olika betydelser. Ursprungsbetydelsen är förstås härledd från latinets "communis", gemensam. Den unge Marx såg kommunismen som "människans väg till frigörelse". I "Det kommunistiska partiets manifest" beskriver Marx kommunisterna: "Kommunisterna skiljer sig från de övriga proletära partierna blott därigenom, att de å ena sidan i proletariatets olika nationella strider framhäver de av nationaliteten oberoende, för hela proletariatet gemensamma intressena och gör dem gällande, och å andra sidan därigenom, att de under de olika utvecklingsgrader, som kampen mellan proletariat och bourgeoisi genomgår, städse företräder hela rörelsens intressen.
Kommunisterna är alltså praktiskt den beslutsammaste, alltid framdrivande delen av arbetarpartierna i alla länder, och teoretiskt har de före den övriga massan av proletariatet kommit till insikt om betingelserna för, gången och de allmänna resultaten av den proletära rörelsen."
Efter den första världskriget och den ryska revolutionen splittrades som bekant den socialdemokratiska arbetarrörelsen, och den gren som kom att betecka sig som kommunistisk sammanslöt sig i den kommunistiska internationalen (1919-43). Men inte ens under detta knappa kvartssekel var termen "kommunism" särskilt entydig. Det uppstod en lång rad kommunistiska grupper som inte var medelmmar i Komintern och som stod i opposition till denna.
Så om Vänsterpartiets "kommunistiska arv" ska behandlas vetenskapligt (vilket Bergner föreger sig göra) kan man tycka att det är ett minimikrav att termen definieras eller åtminstone problematiseras. Så sker dock inte. Istället låtsas Bergner att kommunism är likställt med undergivenhet gentemot Sovjetunionen och dess kommunistiska parti (SUKP). På så sätt misstänkliggörs alla som kallar sig kommunister för att de är trötta på en värld av kapitalism och imperialism. Alla de arbetare som sett hur socialdemokraterna i fackföreningarna håller tillbaka lönekrav eller alla de bostadslösa som ser hur "marknaden" inte kan tillfredsställa ens den basala rättigheten att ha tak över huvudet likställs med Stalins knähundar.
På ett plan är det intressant att detta kan ske i Sverige 2013. Man kan tycka att det kalla kriget är över och att man inte längre kan skrämma människor med Sovjet. Tydligen kan man fortfarande göra det.
Jag återkommer inom kort med en auseinandersetzung med Bergners bok. Hittills har jag bara läst inledningen och kapitlet om åren 1956-64. Under denna period var aktiviteten på arbetsplatserna och i fackföreningarna central för partiet. En stor del av partiets medlemmar var anslutna till arbetsplatsorganisationer där partiets huvudsakliga basverksamhet skedde. Bergner nämner inte en enda gång i detta arbete. Det är som om man skulle beskriva socialdemokratin under samma period och inte en enda gång nämna att partiet befann sig i regeringsställning eller ens ställer upp i politiska val.
Det är inte en trovärdig utgångspunkt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)