Källa: Marx-Engels-Werke, band 21, s.
9-15
Ursprungligen publicerad i
Londontidningen ”Progress” 1883.
Översatt från tyskan av Mattias
Nilsson 2020.
Kommentarer inom klammer är
översättarens.
Uppenbarelseboken
Den historiska och språkliga kritiken
av Bibeln, undersökningen av åldern, ursprunget och det historiska
värdet av de skrifter som utgör det Gamla och det Nya testamentet
är en vetenskap som knappast någon i det här landet [England], med
undantag av några frisinnade teologer (som bemödar sig att hålla
den så hemlig som möjligt), känner till.
Denna vetenskap är nästan uteslutande
tysk. Dessutom har det lilla som lyckas tränga ut över Tysklands
gränser inte direkt visat sig vara de bästa delarna. Det är den
frisinnade kritiken som utger sig att vara fördomsfri, grundlig och
samtidigt kristen. Böckerna är inte direkt uppenbarelser från den
helige ande, utan uppenbarelser av det gudomliga genom mänsklighetens
heliga ande etc. Så är företrädarna för Tübingerskolan (Baur,
Gförer etc.) lika populära i Holland och Schweiz som i England.
Vill man ändå gå lite utöver detta så följer man Strauß.
Samma milda, men ohistoriska, anda behärskar den berömde Ernest
Renan, som bara är en andefattig plagiator av de tyska kritikerna.
Av allt i hans verk är det bara den genomträngande tankens
estetiska sentimentalitet och det febersjuka språket som allt är
klätt i som tillhör honom.
Något
bra har Ernest Renan ändå sagt:
”När
vi vill göra oss en närmare föreställning av vad de första
kristna församlingarna var, då ska vi inte jämföra dem med vår
tids kyrkoförsamlingar, utan med de lokala sektionerna av
Internationella Arbetarassociationen.”
Och
det stämmer. Kristendomen grep människorna precis så som den
moderna socialismen gör. I gestalt av en mångfald sekter och ännu
mer genom motsägande individuella uppfattningar – somliga klarare
andra mer förvirrade. De senare utgjorde den stora majoriteten. Men
alla är fientligt inställda till det härskande systemet, ”de
bestående makterna”.
Tar
vi t. ex. Uppenbarelseboken. Vi kommer att se att den istället för
att vara den dunklaste och hemlighetsfullaste av Nya testamentets
böcker, är den enklaste och klaraste boken. I ögonblicket måste
vi be läsaren att tro vad vi successivt kommer att bevisa: att den
skrevs år 68 eller 69 e. v. t. och att den därmed inte bara är den
enda boken i Nya testamentet vars datum verkligen är fastställt,
utan att det också är den äldsta boken. Hur kristendomen såg ut
år 68 kan vi här se i spegeln.
Först.
Sekter och ännu fler sekter. I rundskrivelsen till Asiens sju kyrkor
[Upp 2-3] nämns minst tre sekter som vi annars inte vet någonting
om: nikolaiterna, bileamiterna samt anhängarna till en kvinna som
symboliseras med namnet Isebel. Om alla tre sägs det att de tillåter
sina anhängare att äta av det som offrats till gudarna och att de
var begivna till otukt. Det är ett märkligt faktum att det i varje
stor revolutionär rörelse blir frågan om ”den fria kärleken”
som träder i förgrunden. Hos en del av människorna som ett
revolutionärt framsteg, som ett sätt att göra sig av med gamla
traditionella bojor som inte längre är nödvändiga. Hos andra som
en välkommen lära som bekvämt nog täcker alla former av tygellösa
handlingar mellan man och kvinna. De senare, nämligen filistrarna,
förefaller snabbt ha fått överhanden, ty ”horeriet” sätts
alltid i samband med ätandet av ”avgudaoffer”, något som var
strängt förbjudet för judar och kristna, men som också kunde vara
farligt eller i alla fall obehagligt att avstå från. Detta visar
tydligt att de här nämnda anhängarna av den fria kärleken i
största allmänhet strävade efter att vara bästa vän med envar
och att de inte var av samma skrot och korn som martyrerna.
Kristendomen
skapades, som varje annan stor revolutionär rörelse, av massorna.
Det skedde på ett för oss okänt sätt i Palestina under en tid då
nya sekter, nya religioner och nya profeter uppstod i hundratal.
Faktum är att det bara handlade om en genomsnittsföreteelse som
bildades spontant genom friktionen mellan dessa sekter och därefter
genom tillskott av teorem från den alexandrinska juden Filon, och
senare med tillskott från stark stoisk infiltration. Om vi i själva
verket kan kalla Filon för kristendomens andlige fader, så var
Seneca dess onkel. Hela avsnitt i Nya testamentet förefaller nästan
ordagrant vara avskrifter ur hans verk. Å andra sidan kan man hitta
hela avsnitt i Persius satirer som förefaller komma från det då
ännu oskrivna Nya testamentet. Av alla dessa element beträffande
läran finner man intet i Uppenbarelseboken. Här har vi den mest
primitiva formen av kristendomen som är bevarad för oss. Det finns
där bara en dominerande dogmatisk punkt: att de troende har blivit
räddade genom Kristi offer. Men hur eller varför kan absolut inte
förklaras. Det är inget annat än den gamla judiska eller hedniska
föreställningen att Gud eller gudarna måste försonas genom offer
som blivit omvandlad till den specifikt kristna föreställningen
(vilken i själva verket gjorde kristendomen till den allmänna
religionen), nämligen att Kristi död är ett en gång för alla
tillräckligt offer.
Av
arvssynden inte ett spår. Inget om treenighet. Jesus är ”Lammet”,
men underordnad Gud. Faktum är att han i en vers (Upp 15:3) ställs
i nivå med Moses. Istället för den enda helige ande finns det
”Guds sju andar” (3:1 och 4:5) som uppmanar Gud till hämnd:
”Hur
länge, du helige och sannfärdige härskare, skall du dröja med att
hålla dom och utkräva hämnd för vårt blod på jordens invånare?”
(6:10)
Ett
känsloutbrott som senare noggrant stryks ur kristendomens teoretiska
moralkodex, men som i praktiken desto häftigare utövades så snart
de kristna fick överhanden gentemot hedningarna.
Naturligtvis
utgör kristendomen bara en sekt inom judendomen. Så i
rundskrivelsen till de sju församlingarna:
”Jag
känner ditt lidande och din fattigdom – men du är rik – och jag
vet hur du smädas av dem som kallar sig judar” (inte kristna) ”men
inte är det utan är en Satans synagoga.” (2:9)
och
ännu en gång (3:9):
”Se,
jag skall låta några komma från Satans synagoga, några som kallar
sig judar, men som inte är det utan ljuger.”
Vår
författare hade alltså år 69 e. v. t. ingen som helst uppfattning
om att han företrädde en ny fas i den religiösa utvecklingen, en
fas som var bestämd till att bli ett av de väsentligaste elementen
i revolutionen. Därför är det också när de heliga närmar sig
Guds tron först 144000 judar, 12000 från varje av de tolv
stammarna, och först därefter ges hedningarna tillåtelse, att gå
med i denna nya fas av judendomen.
Så
såg kristendomen ut år 68, som det beskrivs i den äldsta och enda
boken i Nya testamentet vars äkthet inte kan betvivlas. Vem
författaren var vet vi inte. Han kallar sig Johannes. Han utger sig
inte ens att vara ”aposteln” Johannes, ty ”det nya Jerusalems”
grundstenar förborgar ”namnen på Lammets tolv apostlar”.
(21:14). Dessa måste därför ha varit döda när han skrev boken.
Att han var jude ser man tydligt på de rikligt förekommande
hebreismerna i hans grekiska, som kraftigt överträffar t. o. m. de
andra böckerna i Nya testamentet när det gäller dålig grammatik.
Det s. k. Johannesevangeliet, Johannesbreven och denna bok måste ha
åtminstone tre olika författare, det syns entydigt i språket om
det inte redan är bevisat i deras fullständigt motsägande
doktriner.
De
apokalyptiska visioner som upptar nästan hela Uppenbarelseboken är
i de flesta fall ordagrant kopierade från Gamla testamentets
klassiska profeter och deras senare imitatörer, med början hos
Daniel (cirka 160 f. v. t., som profeterade om saker som inträffat
sekler tidigare) och slutar med Henoks bok, en apokryfisk produkt på
grekiska som skrevs strax före vår tideräknings början. Den
ursprungliga uppdiktningen, t. o. m. grupperandet av de plagierade
versionerna, är synnerligen torftig. Professor Ferdinand Benary,
vars föreläsning vid Berlins universitet 1841 jag har att tacka för
det följande, har visat med angivelse av kapitel och vers, varifrån
vår författare hämtat varje föregiven vision. Det är därför
meningslöst att följa vår ”Johannes” i alla hans tokiga
infall. Vi borde snarare direkt komma till den punkt som avtäcker
hemligheten i denna i varje fall märkvärdiga bok.
I
fullkomlig motsats till alla sina ortodoxa kommentatorer som alla
förväntar sig att hans profetior ännu ska inträffa, efter mer än
1800 år upphör ”Johannes” aldrig att säga:
”Tiden
är nära. Allt detta kommer att ske inom kort.”
Detta
gäller särskilt krisen som han förutsäger och uppenbarligen
väntar på.
Denna
kris är den stora avgörande kampen mellan Gud och ”Antikrist”
som andra kallat honom. De avgörande kapitlen är kapitel 13 och 17.
Lämnar vi alla överflödiga utsmyckningar därhän: ”Johannes”
ser ett djur med sju huvuden och tio horn stiga ut havet (hornen
intresserar oss överhuvudtaget inte).
”Ett
av dess huvuden såg ut att ha fått ett dödligt hugg, men det
dödliga såret hade läkts.” [(13:3)]
Detta
djur skulle ha makten över jorden mot Gud och Lammet i 42 månader
(ena halvan av de heliga sju åren), och alla människor skulle under
denna tid vara tvungna att ha detta djurs märke eller dess namns tal
inskrivet på höger hand eller i pannan.
”Här
behövs vishet. Den som har förstånd ska tolka odjurets tal, ty det
är en människas tal, och talet är 666.” [(13:18)]
Under
andra århundradet visste Irinaeus ännu att det som åsyftades var
kejsar Neros sårade och läkta huvud. Nero var den förste stora
förföljaren av de kristna. Vid hans död utbredde sig ett rykte,
särskilt i Achaia [i nuvarande Grekland] och [Mindre] Asien, att han
inte var död utan bara sårad och att han åter skulle framträda en
dag och sprida skräck över hela världen. (Tacitus, Hist. II, 8)
Samtidigt kände Irenaeus till en annan väldigt gammal läsart
enligt vilken namnet gav talet 616 istället för 666.
I
kapitel 17 uppträder djuret med sju huvuden igen, denna gång ridet
av den berömda scharlakansröda damen vars behagliga beskrivning
läsaren själv kan hitta i boken. [Det stora Babylon, moder till
alla skökor och skändligheter på jorden (17:5)]
”Odjuret
som du såg, det var men är inte mer... De sju huvuderna är sju
berg som kvinnan sitter på, och de är också sju kungar. Fem
har fallit, en finns nu, och en har inte kommit än,
och när han kommer skall han stanna bara en kort tid. Och odjuret
som var och inte mer är, han
är den åttonde och ändå en av de sju...
Och kvinnan som du såg är den stora staden, den som har kungavälde
över kungarna på jorden.” [Ur (17:8-18)]
Här
har vi alltså två tydliga angivelser. 1. Den scharlakansröda damen
är Rom, den stora staden som regerar över världens kungar. 2. Vid
tiden för bokens nedskrivande regerade den sjätte romerske
kejsaren, efter honom skall en annan komma som regerar en kort tid
och därefter återkommer en som är ”en av de sju”, som var
sårad men är läkt och vars namn innehåller det hemlighetsfulla
talet, och om vem Irenaeus ännu visste att det var Nero.
Börjar
vi med Augustus så har vi Augustus, Tiberius, Caligula, Claudius och
Nero som den femte. Den sjätte är Galba vars tronbestigning var en
signal till uppror bland legionerna, särskilt i Gallien och lett av
Otho, Galbas efterträdare. Därför måste vår bok vara skriven
under Galbas regeringstid, mellan 9 juni 68 och 14 januari 69. Detta
följer av att man förväntar sig Neros återkomst.
Men nu till det avgörande beviset: talet. Även detta är upptäckt av Ferdinand Benary och därefter aldrig omstritt av vetenskapen.
Ungefär
trehundra år före vår tideräkning började judarna använda sina
bokstäver som symboler för tal. De spekulativa rabbinerna såg i
detta en metod för mystisk tolkning eller kabbala. Hemliga ord
uttrycktes som tal som man kom fram till genom att addera de
numeriska värdena hos bokstäverna. Denna nya vetenskap kallade de
för gematriah, geometri. Just denna vetenskap används här av vår
”Johannes”. Vad vi ska bevisa är 1. att talet innehåller namnet
på en man och att denna man är Nero, 2. att lösningen gäller
såväl för läsarten 666 som för den gamla läsarten 616. Vi tar
de hebreiska bokstäverna och deras värden.
נ
(nun)
n = 50
ר
(resh)
r = 200
ו
(vav)
för o = 6
נ
(nun)
n = 50
ק
(qof)
k (q) = 100
ס
(samekh)
s = 60
ר
(resh)
r = 200
Neron
Kesar, kejsar Nero, på grekiska Nêron Kaisar. Om vi emellertid
använder det latinska Nero Caesar istället och översätter det
till hebreiska bokstäver, försvinnet nun i slutet av Neron
och därmed ett värde av 50. Detta ger oss den gamla läsarten,
alltså 616. Och därmed är beviset så fullkomligt som man bara kan
önska sig. (Skrivsättet ovan, såväl med som utan det andra nun:et
motsvarar skrivsättet i Talmud och är därmed autentiskt.)
Därmed
ligger innehållet i den hemlighetsfulla boken i klar dager för oss.
”Johannes” förutsäger att Neros återkomst och skräckvälde
ska komma kring år 70 och vara i 42 månader eller 1260 dagar. Efter
detta tidsspann framträder Gud, får övermakten gentemot Nero,
Antikrist, och förstör den stora staden genom eld och fängslar
Djävulen i ett årtusende. Det tusenåriga riket börjar etc. Allt
detta har nu förlorat sin betydelse, undantaget för enfaldiga
personer som ännu försöker räkna ut datumet för den yttersta
domen. Dock som autentisk bild över en närmast primitiv kristendom,
nedtecknad av en av de egna, har boken mer värde än alla de övriga
böckerna i Nya testamentet sammantagna.
