Detta lilla inlägg baserar sig huvudsakligen på Carl-Erich Vollgrafs artikel “Marx auf dem Trampelpfad. Zur Plantreue eines großen Sozialisten (1844-1862)” [“Marx på gångstigen. Om plantroheten hos en stor socialist (1844-1862)] i Zeitschrift für marxistische Erneuerung, nr 111, September 2017

Lite om Kapitalets uppkomsthistoria

Redan 1845 har Marx lovat Engels att skriva ett tvåbandigt verk om “Kritik av politik och nationalekonomi”. Han har t. o. m. fixat ett kontrakt med förlagsbokhandlaren C. W. Leske. Men något bok blir det aldrig. Leske bryter kontraktet 1847 och publicerar istället Proudhons “Philosophie der Staatsökonomie oder Nothwendigkeit des Elends”, dvs. “Système des contradictions économiques, ou Philosophie de la misère” i översättning av Karl Grün.

Marx lyckades ju åtminstone skriva en bitsk kritik av Proudhons bok i form av “Eländets filosofi”, som också innehöll en del av Marx’ egen teori. Redan 1845 hade Engels uppmanat honom att sluta att bara kritisera andra, och istället skriva ned sin egen teori. Men Marx lyckades inte med detta. Han hade uppenbarligen mycket lättare för att formulera sig i polemik mot andra författare.

Marx fortsatte att säga till sina vänner att han hade ett nästan färdigt verk som alldeles, alldeles strax skulle bli klart för publicering. 1851 skrev han till Engels de berömda raderna: “Jag har kommit så långt att jag om fem veckor är klar med hela den ekonomiska skiten.”

Marx fortsatte sina ekonomiska studier under 1850-talets första hälft. Till Lassalle skrev han om en planerad utgivning i tre böcker. Överhuvudtaget verkar det ha funnits en förväntan i Marx bekantskapskrets om den stora ekonomiska boken. Men efterhand övergick förväntan i besvikelse.

1857-58 författade Marx det stora manuskript som när det publicerades i Sovjetunionen 1939 skulle ges namnet “Grundrisse der Kritik der politischen Ökonomie. Rohentwurf.” Det finns inga belägg för att Engels någonsin såg detta manuskript. I samband med detta skrev Marx också de legendomsusade “krishäftena” där han sade sig dag för dag följa den kapitalistiska ordningens kris. Dessa häften publicerades inte förrän 2017.

1858 skrev Marx i ett brev till Lassalle om sin berömda sexboksplan. Dessa sex böcker skulle handla om:

1. Kapitalet

2. Jordegendomen

3. Lönarbetet

4. Staten

5. Den internationella handeln

6. Världsmarknaden

Därutöver skulle han skriva om den politiska ekonomins historia och de ekonomiska kategoriernas historia. Så man skulle lika gärna kunna prata om en åttaboksplan. Vollgraf menar dock att man inte ska ta denna plan på alltför stort allvar. Han skriver: “Enligt min mening handlade det inte om en reell plan, och definitivt inte om en för Marx realistisk plan, utan om en taktisk (och legitim) manöver[.]” Det handlade för Marx om att ge sken av att ha en plan som skulle falla förläggare i smaken, snarare om ett verkligt forskningsprojekt. Sexboksplanen har dock inom marxologin ofta tolkats mer bokstavligt. Men som Vollgraf konstaterar finns det inga belägg i 1860-talets manuskript om att Marx arbetade efter denna plan.

1859 får Marx äntligen ur sig sin första ekonomisk-kritiska skrift som inte är polemisk likt den mot Proudhon riktade “Filosofins elände” från 1847, nämligen “Till kritiken av den politiska ekonomin”. Marx plan är nu att ge ut sitt verk i form av “zwangslosen Heften”, alltså ungefär “självständiga häften”. Mottagandet av hans bok blev dock mycket svagt. Hans politiska allierade som hade höga förväntningar förstod inte riktigt bokens politiska användbarhet. Den akademiska kritiken svarade med tystnad.

Nästa år kom Marx att ägna åt en tämligen bortglömd polemik mot Carl Vogt. Jag vill nog psykologisera och tänker mig att Marx flydde från den stora uppgiften och istället fick energi av att göra något helt annat. Men han fortsatte att intala sina vänner och förläggare att han hade kommit långt i skrivandet av det stora ekonomiska verket.

1862 fick den tyske läkaren Louis Kugelmann kontakt med Marx. Kugelmann berättade att han såg fram mot att läsa Marx’ fortsatta ekonomiska skrifter. En vänskap inleddes, som förstås, på marxskt manér tog slut så småningom. Men för tillfället var vänskapen med Kugelmann (liksom förstås och alltid med Engels) en källa till inspiration för Marx. Efter att ha skrivit riktigt rejäla manuskript 1861-63 samt 1863-65 lyckades han till slut ge ut Kapitalets första bok 1867. Sedan tog det stopp igen. Han gjorde vissa redigeringar av boken under sin livstid, men det var först efter hans död som Engels fick den otacksamma uppgiften att så gott det gick ge ut de följande två böckerna med bas i Marx’ olika kvarlämnade manuskript.

Lite om Kapitalets tredje boks uppkomst

Som vi alla vet lyckades Marx bara färdigställa Kapitalets första bok. De följande två eller tre böckerna (beroende på om man räknar den av Karl Kautsky redigerade ”Teorier om mervärdet” som Kapitalets fjärde bok) sammanställdes av andra med Marx’ manuskript som råmaterial.

Det var Engels som tog sig an uppgiften. Han var Marx’ närmaste vän och de hade samarbetat i teoretiska projekt innan, så detta var ganska självklart. Dessutom hjälpte Marx’ dotter Eleanor till, något som ofta blivit nedtystat. Det var inte alltid som hon och Engels drog jämt.

När det gällde bok två var situationen ganska enkel. Det tog Engels två år att få boken färdig, vilket inte är så mycket. Med den tredje boken skulle det dock visa sig betydligt knepigare.

Engels hade dålig koll på vad Marx sysslade med, och han blev förvånad när han insåg hur kaotiska Marx’ manuskript var. Den tredje boken fanns bara någorlunda fullständigt i en tjugo år gammal version, ett manuskript från 1864-65 som Engels kom att kalla ”Manuskript I”. Det är viktigt att inse att Marx vid denna relativt tidiga period inte hade kommit lika långt i sina ekonomikritiska studier som senare. Hans terminologi var inte färdigutvecklad och även grundläggande teorier kom att förändras över tiden. Marx fortsatte att utveckla sin teori hela sitt liv. De allra sista manuskripten kommer från 1882. (Marx dog 1883.)

Detta var något som Engels var medveten om, men han såg som sin uppgift att skapa en sammanhållen (och läsbar) helhet av Marx’ manuskript, och kom därför att ägna sig åt betydande redaktionellt arbete för att bättra på texten. Han skriver en del om detta i sitt förord, men säger också att han markerat de textställen där han gjort mer betydande ändringar.

På senare år har Marx’ manuskript publicerats i sin ursprungliga version (de sista manuskripten publicerades hösten 2012) och vi kan jämföra Engels’ version med Marx’. Och slutsatsen är klar: Engels förändrade mycket mer i texterna än vad han medgav. Där Marx’ text fortfarande befann sig ett sökande och prövande skede skapade Engels en förstelnad teori. Detta gäller exv. frågan om ”profitkvotens tendentiella fall”, en fråga där Marx inte alls var lika glasklar som texten i Kapitalets tredje band. Marx skrev t. ex ett flera hundra sidor tjockt manuskript som getts namnet ”Mervärdeskvoten och profitkvoten behandlade matematiskt” (1875) där han räknar och räknar utan att komma fram till några entydiga slutsatser.

När man läser Kapitalet är det viktigt att hela tiden tänka på två saker: dels varje kapitels innehåll, dels varje kapitels roll i helheten. Marx är väldigt systematisk och det är ingen slump att olika tema behandlas i en viss ordning. Men det är inte alltid självklart hur innehåll och roll ska tolkas. Engels gjorde en tolkning, men det finns andra.

Varför är detta då viktigt?

Först och främst: det har funnits en tendens att se Kapitalets tre böcker som en entydig och fastslagen teori över kapitalismen. I själva verket rör det sig om en forskningsprocess som Marx aldrig blev klar med, och som kanske inte ens kan fulländas. Man måste förstå att kapitalismen är komplicerad, och att det Marx gjorde ger oss verktyg att undersöka det produktionssätt och de samhällsformationer vi lever under, men att hans verktyg aldrig var helt färdiga.

Vidare är det viktigt att påpeka att inte ens Marx allra bästa polare förstod allt som Marx hade i huvudet. Det är därför inte så konstigt om inte heller vi kommer fram till en självklar tolkning av Marx’ verk. Det är öppet för många tolkningar, och det är bra.

Det är också tydligt att Marx själv hade problem med sin teori. Han omvärderade hela sitt liv även grundläggande teoretiska koncept. Men han tvivlade aldrig på att han var inne på rätt spår.

Kapitalet III. Engels förord.

Det är dags för studiecirkel på Kapitalets tredje bok. Känner mig just nu ganska pepp, även om jag vet att boken har sina ökenpartier. Kommer (förhoppningvis) inom kort skriva lite om bokens uppkomst, men just nu fokuserar jag mig på Engels förord. De båda inläggen kommer dock med nödvändighet att överlappa varandra en aning.
Engels berättar om mödan med att få Marx’ manuskript till den tredje boken i publiceringsbart skick. Men han hävdar samtidigt att han markerat de mer betydelsefulla förändringarna och utvidgningarna som han gjort i texten. Detta är inte helt sant. Engels redaktionella arbete var större än han medger. Det är framför allt första och femte avdelningen som skapat problem. Engels såg som sin uppgift att skapa en läsbar helhet, och det krävde att han gjorde visst våld på Marx’ texter. Det är viktigt att komma ihåg att Engels hade ganska dålig koll på vad Marx sysslade med och att hans tolkning av Marx’ ekonomikritik bara är en av många. Under senare perioder har somliga antagit att Marx och Engels varit typ identiska personer (inte bara marxist-leninisterna i Sovjetunionen, utan även bland mer kritiska läsare), vilket är väldigt ohistoriskt.
Engels kommer sedan till den s. k. ”Preisrätselliteratur” (”prisgåtelitteraturen”). Frågan rör hur en utjämnad profitkvot kan vara förenlig med värdelagen. Detta var en fråga som Engels berörde redan i förordet till Kapitalet II (1885) och som ekonomer sedan dess hade ägnat visst intresse åt. Jag tycker själv att frågan är ganska ointressant, men det har definitivt varit i fokus hos nationalekonomer av facket som diskuterat ”transformationsproblemet” utan att riktigt ha koll på Marx’ syn på värde så som det framkommer i Kaptialet I:s första avdelning. De invändningar som Engels bemöter påminner en hel del av dem som man fortfarande kan träffa på.
Engels ger också en känga åt ”gränsnytteteoretikerna”. I detta sammanhang kan det vara värt att nämna att inget tyder på att Marx läst dessa eller ens uppmärksammat det som senare kom att kallas ”den marginalistiska revolutionen” inom nationalekonomin. Johan Lönnroth brukar (senast för en månad sedan) hävda att han tror att Marx inte lyckades få Kaptialets andra och tredje böcker färdiga för att han insåg att marginalisterna ”hade kommit på något”. Men detta är inte sant. Varför Lönnroth ljuger har jag aldrig förstått. Marginalisterna sysslade med helt andra problemkomplex än Marx och det är inte konstigt att han inte brydde sig om honom. Och det hade bevisligen inget samband med andra och tredje bokens fördröjning.
Engels (och det här är fjärde stycket i rad som börjar med det ordet. Inte ok!) kommer sedan in på idén om ”den enkla varuproduktionen”. Detta är en väldigt kontroversiell tolkning av Marx ekonomikritik, som lett till ganska tokiga idéer de senaste seklet. Marx använder _aldrig_ termen och enligt min egen tolkning är den direkt oförenlig med Marx’ teori. Fast bland marxister har de flesta tagit den som en del av Marx’ teori. Tanken är att det funnits en icke-kapitalistisk ekonomi baserad på varuproduktion, och att första avdelningen i Kapitalets första bok berör detta. Fel, fel, fel. En sådan ekonomi har aldrig funnits, och första avdelningen i Kapitalets första bok handlar om kapitalismen, även om kapitalet ännu inte införts i den teoretiska framställningen. Markandsekonomi och kapitalism är ju för Marx samma sak (även om han inte använder någon av dessa termer).

Lindbergs nya inledning till "Kapitalet. Första boken."

Karl Marx' Kapitalet, som varit borta från boklådorna i några år, har äntligen trycks upp igen. Mats Lindberg (med det obligatoriska "f.d. Dahlkvist") har skrivit en ny inledning som ersatt den tidigare som Bo Gustafsson skrev nyåret 1968-69.

Det är något speciellt med inledningar till Kapitalet. Under bokens snart 150 år har den givit upphov till väldigt disparata läsningar. Gustafssons läsning på 1960-talet var förstås präglad av studentvänster, revolutionsromantik och Mao Zedong. Lindberg/Dahlkvists studiehandledning från 1970-talet var mer mogen och mindre fanatisk, men även den präglad av sin tid - trots oljekris och borgerlig regering var välfärdsstaten fast förankrad och arbetarrörelsen fortfarande i ett offensivt läge. Det är studiecirkelledaren Dahlkvist som talar och som gärna kommer med dagsaktuella exempel på Kapitalets användbarhet.

Nu, år 2013, ser situationen lite annorlunda ut, och följaktligen är även Lindbergs inledning annorlunda.

Lindberg börjar med att beskriva Kapitalets potentiella betydelse inom de samhällsvetenskapliga disciplinerna. Det är professorn Lindberg som talar. Hans text är perforerad med namn, kända inom de akademiska kretsarna, men tämligen okända utanför. Han låter lite missnöjd - Marx hade kunnat komma till nytta inom akademien, men gjorde det aldrig. De politiska eller fackliga perspektiven lyser med sin frånvaro.

Marx (och Engels) direkta politiska betydelse sägs sluta åren kring första världskriget (och i detta håller jag med Lindberg) och istället blir deras inflytande indirekt. Lindberg utvecklar inte detta argument, utan hoppar tillbaka till akademiens värld.

Han väljer att presentera Marx' teori med en mer modern samhällsvetenskaplig terminologi och termen "institution" blir central. Jag tycker att Lindbergs presentation är rimlig. Själv känner jag till för lite om modern samhällsvetenskap för att ge något mer utvecklat omdöme, men om teorin blir mer begriplig för dagens forskare så är det väl bra.

Jag tycker egentligen inte att det är något problem att Lindberg väljer att sätta in Marx i en modern samhällsvetenskaplig kontext. Men på något sätt är det symptomatiskt att Marx som politiker reduceras till en med 1800-talets mått mätt avancerad demokrat och ingenting mer.

Något om K2:s uppkomst

Följande text bygger huvudsakligen på inledningen till MEGA(2), Abt. 2, Band 11: ”Karl Marx: Manuskripte zum zweiten Buch des ”Kapitals” 1868 bis 1881.

Strax efter det att Kapitalets första bok publicerats 1867 påbörjade Marx arbetet med att färdigställa den andra boken. Arbetet kom att fortgå till 1881, dvs. nästan resten av Marx liv. Dock blev arbetet med K2 avbrutet av flera olika anledningar: politiska åtaganden (Första Interantionalen), redigering av K1:s andra upplaga, sjukdomar osv.

Publiceringen av Marx ursprungliga manuskript 2008 gjorde det för första gången möjlig för oss att följa Marx utveckling och se vilka områden han hade problem med. Den av Engels redigerade utgåvan från 1885 är ett försök, att med Engels ord skapa ”ett sammanhängande och om möjligt avslutat helt”. Detta fick till följd att Engels i någon mån kunde misstänkas att ”avsluta” teoretiska problem där Marx själv inte kommit till något avslut. Fram till 2008 var det omöjligt att ge ett svar på i vilket mån detta var fallet.

* * *

1864 skrev Marx ett utkast till K1. Han hoppade därefter över K2 och började skriva ett utkast till K3. 1865 blev det emellertid omöjligt för honom att fortsätta med K3 utan att först ha utvecklat vissa till K2 hörande temata. Han började därför att skriva ett första utkast till K2, kallat ”Manuskript I”. När han sedan 1868 på allvar började arbetet med att färdigställa K2 (”Manuskript II” och ”Manuskript IV”) hade han detta manuskript som utgångspunkt.

Ämnen som Marx utvecklar i ”Manuskript II”:
- utformningen av idén om kapitalets kretslopp och omslag.
- lösning av problemet med amorteringsfond och ackumulationsfond
- avståndstagande från idén om utbyte mellan kapital och kapital, kapital och reveny resp. reveny och reveny.
- den första versionen av sina reproduktionsschemata.
- åtskillnad mellan ”framställning utan penningcirkulation” och ”framställning med penningcirkulation”
- ny syn på föremålet för kapitel 3 [dvs. avdelning 3 i Engels upplaga]

Ämnen som Marx utvecklar i ”Manuskript V-VII” (1876-1880):
- tydlig skillnad mellan penningkapitalets penning- resp. kapitalfunktioner
- utarbetande av egenheterna hos varukapitalets kretslopp.

Ämnen som Marx utvecklar i ”Manuskript VIII” (1877-1881)
- kritik mot ”Smiths dogm”
- analys av den samhälleliga totaltreproduktionsprocessen
- ombenämnande av den samhälleliga produktionens båda avdelningar
- penningrörelserna dras allmänt in i framställningen (till skillnad från i ”Manuskript II” där Marx skiljer mellan framställning med resp. utan penningcirkulation)

* * *

Det överskrider t.o.m. min nördighet att i detalj gå in och analysera ovanstående punkter. Men jag tycker att det är viktigt att fastslå att Marx under hela 1870-talet utvecklar sin analys kring kapitalets cirkulationsprocess och att han aldrig kommer fram till en slutlig förstående av alla dess fenomen. K2 är alltså ett försök av Engels att skapa en i någon mån stillastående teori utifrån en pågående forskningsprocess. Jag tror inte att man ska läsa K2 som en sammanhållen helhet, utan snarare som olika försök att förstå de problem som den teoretiska analysen av kapitalets cirkulationsprocess leder till.

K2: Kommentarer till första kapitlet

K2:ans första avdelning handlar om ”kapitalets metamorfoser och deras kretslopp”, första kapilet om ”penningkapitalets kretslopp”.

I första boken beskriver Marx kapitalets allmänna formel: P – V – P'. Denna formel gäller för alla sorters kapital. Men för att någon värdeförökning ska äga rum krävs något mer en denna cirkulation, nämligen produktionen. Så för att beskriva kapitalets produktionsprocess krävs den mer utvecklade formen P – V (Pm, A) … Prod … V' – P'. Även i denna formel utgår penningen såväl utgångspunkt som slutpunkt. Marx ska nu i mer detalj undersöka denna formel.

Han börjar med att göra vissa antaganden. Bl. a. utgår han från att varorna säljs till sina värden och att värdena inte förändras under processens gång. Han skriver explicit att han gör detta för att formerna ska uppfattas ”rena”, och inte för att det är så som saker går till i verkligheten. Trots detta har en hel del marxister utgått från att Marx tänker sig någon form av jämviktsteori, där en specifik varas värde förutsätts vara konstant genom hela processen. Detta är nonsens, och jag har väldigt svårt att förstå hur idén har kunnat uppkomma. Den temporala aspekten är viktig i Marx teori och det är rent löjligt att tänka sig atemporala jämviktsvärden eller jämviktspriser.

Kapitalisten börjar med en summa pengar, P. Eftersom P befinner sig i penningform kan det bara utföra penningens funktioner. Med P köpes produktionsmedel (Pm) och arbetskraft (A). Marx konstaterar att arbetet som värdebildande element själv saknar värde. Detta är något som vissa marxister glömmer bort. Ibland kan man höra att arbetet har värde, detta är alltså falskt enligt Marx teori. Vidare konstaterar Marx att det finns en rad förutsättningar som måste vara uppfyllda för att varan arbetskraft ska finnas på marknaden. Detta är i stort sett en repetition från första boken. Arbetskraften måste vara dubbelt fri, och det måste finnas en penningekonomi. Utan penningekonomi kan ju arbetaren inte använda sin lön för att köpa livsmedel. Marx förutsätter alltså att det finns en förkapitalistisk penningekonomi. Detta skulle kunna tolkas som ett försvar av Engels teori om en ”enkel varuproduktion”. Men Marx hävdar också att det först är under den kapitalistiska produktionen som varuproduktion blir den härskande, normala produktionen.

Vidare konstaterar Marx att kapitalförhållandet (dvs. relationen mellan arbetare och kapitalister) i produktionsprocessen enbart finns där p.g.a. att det finns i cirkulationsakten. Kapitalförhållandet uppstår alltså inte i produktionen. På samma sätt som man inte kan köpa slavar i ett samhälle utan slaveri, kan man inte köpa varan arbetskraft i ett samhälle där det inte finns dubbelt fria arbetare.

När kapitalismen (Marx använder förstås inte det ordet) väl är upprättad är den ett självgenererande system, och än mer: den är ett propagerande system som sprider sig och tar över äldre produktionssätt.

Efter produktionen har kapitalisten skapat nya varor, vilkas värde Marx ger beteckningen V'. Om allt går som det ska, och det antar Marx på denna nivån i förställningen, kommer kapitalisten att kunna sälja varorna och istället få en summa pengar, P'. Åter har kapitalisten en summa pengar som kan användas för att starta en ny produktionsprocess. Det syns dock inte på pengarna om de uppkommit genom tidigare kapitalistisk produktion. Pengar luktar inte, och deras ursprung är dem neutralt.

Det blir tydligt hur viktigt värdebegreppet är för Marx. Det är värdet som antar olika former i det industriella kapitalets cykel. Penning-, varu- och produktivt kapital är inga självständiga kapitalsorter, bara former som industrikapitalet måste anta. Jag har svårt att se hur man skulle kunna beskriva denna process utan att anta att det finns ett värde som följer med genom hela processen.

K2 - kommentarer till Engels förord

Engels hävdar i förordet att han inte ändrat särskilt mycket i Marx manuskript. Den senare tidens forskning har dock visat att så inte är fallet. Ibland skiljer sig Marx manuskript ganska mycket från Engels text, och de angivelser beträffande använda manuskript som Engels bifogat texten stämmer långt ifrån alltid. Vi får väl se om jag orkar gå igenom orginalmanuskripten. Kanske är det lite för mycket överkurs.

Engels ägnar sedan ganska många sidor åt att bemöta anklagelsen att Marx snott sin teori från Rodbertus, en ekonom som väl hade varit helt bortglömd om inte Engels behandlat honom här i förordet. På något sätt känns anklagelserna mot Marx väldigt sympomatiska. Även idag är det vanligt att Marx beskylls för både det ena och det andra, men väldigt sällan stämmer det. Kritiker av Marx har en tendens att inte bry sig om vad Marx egentligen skrev, utan istället angripa sina egna fördomar mot Marx.

Engels (Tredje stycket i rad som börjar med detta ord. Jag får fan börja lära mig skriva någon gång.) gillar ju naturvetenskap och ser gärna paralleller mellan Marx teori och naturvetenskapen. Han jämför Marx mervärdeteori med Lavoisiers syreteori. Precis som tidigare kemister (von Scheele och Priestley) upptäckt syret, men inte förstått vad de upptäckt, så har Smith och Ricardo upptäckt mervärdet, men inte förstått det. I sak håller jag med Engels. Att arbetaren blir utsugen i produktionen är inte Marx upptäckt, men det är han som begreppsliggör utsugningen och på så sätt gör den teoretiskt förklarad. Och framför allt lämnar han vardagslivets ekonomiska kategorier, något som tidigare (och senare) ekonomer inte varit förmögna till.

Slutligen öppnar Engels Pandoras ask när han säger att han alldeles strax ska publicera Kapitalets tredje bok, där Marx bevisar hur genomsnittsprofiten kan uppkomma utan att man behöver bryta mot värdelagen. Denna korta passage öppnade det sena 1800-talets ”Preisrätselliteratur” (”prisgåtelitteratur”), där ekonomer försökte få ihop vad man uppfattade som Marx teori rent kvantitativt. I min mening var detta angreppssätt en återvändsgränd som kom att allvarligt vulgarisera synen på Marx ekonomikritik. Men mer om detta senare.

Inledning till cirkeln om Kapitalets andra bok

Det är nu dags att ta sig an Kapitalets andra bok. Jag har läst den två gånger tidigare, första gången cirka 1997 och andra gången 2010. Båda gångerna i cirkelform, första gången med dåvarande Högskolevänstern i Göteborg, andra gången med CMS i Göteborg. Efter den andra läsningen tänkte jag att jag aldrig skulle läsa om K2 igen. Men jag har ändrat mig, och känner mig nu försiktigt optimistisk kring att läsa den i cirkelform.

Redan 1867, strax efter att K1 hade publicerats, började Marx arbetet med att skriva K2. Som vi alla vet lyckades han aldrig bli klar. När Marx dog 1883 såg Engels det som sin främsta uppgift att publicera bok 2 och 3 av Kapitalet, och 1885 kom K2 ut. Vad spelar det för roll att det inte var Marx utan Engels som publicerade K2?

Det finns, eller har i alla fall, funnits en myt bland marxister att Marx och Engels var så nära varandra att de på ett nästan magiskt sätt delade varandras åsikter och insikter. I den gamla östeuropeiska marxismen-leninismen kallades de ofta ”den vetenskapliga socialismens grundare”, och man var mån om att inte skilja dem åt. Det finns även en motsatt syn: Marx ses som geniet som utvecklades sin kritik av den politiska ekonomin, Engels ses som den mindre begåvade hjälpredan som visserligen ska ha cred för att han publicerade Marx manuskript, men som åsamkade marxismen bestående skada genom sina förenklingar.

Först det självklara: det var Marx som skrev sina egna texter. Ibland diskuterade han teoretiska spörsmål med Engels, men denne var aldrig särskilt insatt i vad Marx höll på med eller hur långt Marx kommit i utformandet av sina teorier och böcker. Engels blev ju själv förvånad när man efter Marx död fick se i vilket kaotiskt skick Marx manuskript befann sig.

Det blev Engels uppgift att försöka bringa någon ordning i Marx manuskipt. Han ville göra Kapitalets andra och tredje bok till en sammanhållen teori, och det innebar att han ”utvecklade” de teoretiska avsnitt där Marx själv aldrig blivit klar. Det kan kanske diskuteras, men jag tror att Engels var mer inriktad på att skapa en ”politisk ekonomi” där Marx varit mer inriktad på att skapa en ”kritik av den politiska ekonomin”. I Engels tappning blev Marx teori mer enhetlig och enligt mig mer dogmatisk. Även på ett mer trivialt plan är Engels redigering problematisk. Språket är nämigen torftigt, och indelningen i avdelningar, kapitel och underkapitel ibland förvirrande (främst gäller det senare dock K3).

Det bör noteras att Marx arbetade med K2 under hela 1870-talet, fram till och med 1881. Myten om att han gav upp projektet eller att han började tvivla på sin egen teori är falsk. Däremot är det sant att det fanns en rad problem som han aldrig lyckades lösa.

Bokens innehåll
K2 består av tre avdelningar: 1) Kapitalets cirkulationsprocess, 2) Kapitalets omslag, 3) Det samhälleliga totalkapitalets reproduktion och cirkulation. Jag tycker att de första och sista avdelningar är intressanta, den mellersta är tämligen ointressant. Men som alltid hos Marx finns det enstaka guldkorn även i de torraste partierna.

I första avdelningen följer vi det industriella kapitalets kretslopp och får nya insikter i hur kapitalets process ter sig utifrån olika utgångspunkter. Den andra avdelningen handlar mest om att kapitalisterna vill snabba på processen så mycket som möjligt. I den tredje avdelningen slutligen får vi göra bekantskap med Marx reproduktionsschemata som blev ivrigt diskuterade under 1900-talet.

Heinrich kapitel 6 och 7

Fortsätter publicera mina spridda och lätt tankspridda kommentarer till Heinrichs introduktion till Marx ekonomikritik. Någon måste ju göra det också.


Kapitel 6 - Kapitalets cirkulation

s. 163
Heinrich pratar, precis som Marx om improduktiva arbetsuppgifter, som dock är nödvändiga under kapitalismen. Som exempel nämner Heinrich kassapersonal. När vi för några år sedan hade en cirkel om Kapitalets andra band uppstod en ganska lång diskussion om denna distinktion. Varför säger Marx och Heinrich att vissa arbetsuppgifter är improduktiva trots att de är nödvändiga under kapitalismen? Själva distinktionen produktiv-improduktiv gäller ju i vilket fall enbart under kapitalistisk produktion. Jag tänker mig cirkulationskostnaderna som vilka andra kostnader som helst, och arbetet inom cirkulationen som vilket annat arbete som helst under kapitalismen.

Visst förstår jag poängen i ett inget värde skapas i själva varuutbytet, men är inte det arbete som exv. kassapersonal eller bokförare sköter lika värdeskapande som annat arbete?

s. 164
Heinrich nämner termen "industriellt kapital". Någonstans har jag läst att termen är tillförd K2:an av Engels. Jag kan dock missminna mig, och kanske spelar det ingen roll.

s. 165
Heinrich gör en distinktion mellan "köpmanskapital" och "industriellt kapital". Även detta är en distinktion som jag tror mig förstå, men som känns en smula godtycklig. Jag tänker på de stora, globala försäljningsföretagen som själva inte tillverkar varor utan använder sig av billiga underleverantörer runt om i världen. Kan man säga att det är underleverenatörernas arbetare som tillför värdet, och att exv. Nike eller IKEA bara är köpmän som köper och säljer varor. Det är ju dessa köpmän som de facto kontrollerar produktionen, även om den formellt sker i självständiga företag.

s. 169
Marx reproduktionsscheman. Vad säger dessa och vad säger de inte? Visar de att kapitalismen kan fungera krisfritt, eller visar de tvärtom att kapitalismen alltid kommer att drabbas av kriser?

Kapitel 7 - Profit, genomsnittsprofit och "lagen av profitkvotens fallande tendens"

I den empiriska verkligheten syns inga värden. Allt som syns är priser. Av detta faktum kan man dra olika slutsatser. En slutsats är att värden överhuvudtaget inte finns. En annan är att vi måste hitta en teoretisk modell för hur värden som uppkommer i produktionen omvandlas till priser via cirkulationen. Denna senare modell står i centrum för teoretiker som diskuterar det s. k. transformationsproblemet.
- Finns värden?
- Finns det något transformationsproblem?
- Vilka konsevenser för synen på kapitalismen får det om man inte har med värdebegreppet?

Heinrich påpekar riktigt att Marx försök att lösa transformationsproblemet i Kapitalets tredje bok inte var särskilt framgångsrikt. Somliga har tolkat detta som en falsifiering av hela teorin. Men Heinrich söker en annan lösning på problemet - eller snarare han menar att frågan om transformationsproblemet är felställd och att problemet inte existerar, åtminstone inte så som tidigare marxister har uppfattat det.

s. 181
" 'Transformationen av värden till produktionspriser' utgör snarare en begreppslig vidareutveckling av varans formbestämning." och "Övergånen från värde och mervärde till produktionspris och genomsnittsprofit har inte att göra med en historik eller överhuvudtaget tidslig ordningsföljd, utan utgör en övergång mellan olika framställningsnivåer".
- Är Heinrichs resonemang hållbart?
- Vilken är egentligen kopplingen mellan värden och priser enligt Heinrich? Finns den överhuvudtaget?

Personligen tycker jag att Heinrich har rätt, även om kritiken mot honom inte är helt harmlös. Det hade ju varit skönt att hitta handfasta empiriska belägg för "arbetsvärdelärans" riktighet. Men jag tror att det är fel ingång. Marx värdeteori är en teoretisk konstruktion som förklarar det "moderna samhällets utvecklingslag". "Prissystemet" är ett empiriskt fenomen som tvärtom skymmer sikten till förståelse av kapitalismen. Det betyder inte att det senare är sannare än det tidigare. Men försök övertyga en positivist om det.

s. 182ff
Om "profitkvotens fallande tendens". Har man två marxister i ett rum och de ska diskutera Marx idé om profitkvotens fallande tendens kommer de med största sannolikhet i luven på varandra. Precis som det s. k. transformationsproblemet är detta en fråga som diskuterats livligt under 1900-talet och en fråga där ingen samsyn nåtts. Jag ser detta som ett tecken på vad Heinrich kallar ambivalensen i Marx teori. Om man inte kan enas om även ganska fundamentala teoretiska satser, är det rimligt att anta att teorin är lite oklar.
- Sjunker profitkvoterna?
- Spelar det någon roll?

Hur man inte ska översätta Marx

De svenska översättningarna av Karl Marx "Kapitalet" (av Sandler och Bohman) har båda blivit kritiserade för att inte hålla tillräckligt hög klass. Kanske kan det vara en tröst att det inte bara är ett svenskt fenomen. Jag har gjort en översättning av en text av Friedrich Engels där han kritiserar ett tidigt försök att översätta ”Kapitalet” till engelska. Det är en text som fortfarande känns giltig. Och, ja, jag ser ironin i att göra en halvdassig snabböversättning av en text som behandlar vikten av kompetens och noggrannhet i översättningsarbetet.

/Mattias Nilsson 2012-11-10


Hur man inte ska översätta Marx

MEW 21:229-237

Första bandet av ”Kapitalet” av Marx är allmän egendom vad beträffar översättningar till andra språk. Därför hade ingen haft någon rätt att invända mot en översättning av boken till engelska, trots att det är ganska välkänt i engelska socialistiska kretsar att Marx litterära testamentesexekutorer förbereder en översättning som inom kort kommer att offentliggöras. Men detta gäller bara om översättningen är texttrogen och bra.

De första sidorna i en Kapitaletöversättning av John Broadhouse publicerades i oktobernumret av ”To-Day”. Jag säger uttryckligen att denna översättning är väldigt långt ifrån att vara en trogen återgivning av texten, och detta eftersom herr Broadhouse inte besitter någon av de egenskapar en Marxöversättare behöver ha.

För ett översätta en sådan bok räcker det inte med goda kunskaper i det tyska litteraturspråket. Marx använder gärna vardagsuttryck och dialektala uttryck. Han präglar nya ord, han tar sina förklaringar från varje gren av vetenskapen, sina anspelningar från litteraturen på ett dussin språk. För att förstå honom måste man faktiskt vara en mästare i det tyska språket i ord och skrift och måste känna till något om det tyska livet.

Ett exempel. När några Oxfordstudenter rodde i en båt för fyra över kanalen vid Dover hette det i tidningarna att en av dem ”caught a crab”. Londonkorrespondenten för ”Kölniche Zeitung” tog detta bokstavligt att rapporterade troget till sin tidning att ”en krabba hade kolliderat med en av studenternas åror”. När en man som i åratal levt mitt i London är i stånd att göra en sådan blunder så snart det handlar om fackuttryck inom ett för honom okänt område, vad kan man då förvänta sig av någon som bara har hyfsade kunskaper i skriftlig tyska och företar sig att översätta den allra mest svåröversatta tyska författaren? Och verkligen, vi kommer att se att herr Broadhouse är utomordentligt skickad att ”fånga krabbor”.

Men för detta krävs ännu något mer. Marx är en av de mest kraftfulla författarna i vår tid. Han använder de mest pregnanta och koncisa uttrycken. För att återge honom riktigt måste man inte bara vara en mästare på tyska, utan även på engelska. Herr Broadhouse, visserligen tydligen en man av beaktansvärd journalistisk kapacitet, behärskar bara engelska så länge språket befinner sig inom ramarna för den konventionella litterära respektabiliteten. Här rör han sig vant, men denna sorts engelska är inte det språk som man alltid kan översätta ”Das Kapital” till. Kraftfull tyska kräver översättning till kraftfull engelska. Alla språkets resurser måste utnyttjas. Nypräglade tyska ord fordrar motsvarande nya ord på engelska. Men så snart herr Broadhouse stöter på ett sådant saknar han inte bara resurser, hans mod sviker honom också. Den minsta utvidgning av hans begränsade vokabulär eller den minsta förnyelsen av den vanliga vardagsengelskan skrämmer honom, och istället för att våga sig på sådana kätterier, återger han hellre det svåra tyska ordet med ett mer eller mindre obestämt uttryck som inte missljuder i hans öra, men som fördunklar författarens mening. Eller, vad som är värre, han översätter det svåra ordet, när det upprepas, med en hel radda olika uttryck, och glömmer därmed att ett fackuttryck alltid måste översättas med ett och samma motsvarande ord. Så översätter han ”Wertgröße” [värdestorlek] med ”extent of value”, utan att beakta att Größe är ett exakt bestämt matematiskt uttryck, likvärdigt med ”magnitude” eller en bestämd kvantitet, under det att ”extent” kan betyda mycket annat. Så är till och med den enkla nybildningen ”labour-time” för Arbeitszeit [arbetstid] för mycket för honom. Han översätter det med 1. ”time-labour”; det betyder, om överhuvudtaget något, arbete som blir betalt efter tid, eller arbete som någon utför när denne avtjänar sin strafftid genom tvångsarbete; 2. ”time of labour”; 3. ”labour-time” och 4. ”period of labour”, en term som Marx använder helt annorlunda i andra bandet. Nu är emellertid, som ni troligen vet, ”kategorin” arbetstid en av de mest fundamentala i hela boken, och att översätta den med fyra olika uttryck på mindre än tio sidor, är mer än oförlåtligt.

Marx börjar analysen med varan. Det första perspektivet som en vara visar sig genom är som ett bruksföremål. Som sådant kan den betraktas antingen med avseende på dess kvalitet eller kvantitet.

”Any such thing is a whole in itself, the sum of many qualities or properties, and may therefore be useful in different ways. To discover these different ways and therefore the various uses to which a thing may be put, is the act of history. So, too, is the finding and fixing of socially recognised standards of measure for the quantity of useful things. The diversity of the modes of measuring commodities arises partly from the diversity of the nature of objevts to be measured, partly from convention.”

”Jedes solches Ding ist ein Ganzes vieler Eigenschaften und kann daher nach verschiedenen Seiten nützlich sein. Diese verschiedenen Seiten und daher die mannigfachen Gebrauchswerten der Dinge zu entdecken, ist geschichtliche Tat. So die Findung gesellschaftlicher Maße für die Quantität der nützlichen Dinge. Die Verschiedenheit der Warenmaße entspringt teils aus der verschiedenen Natur der zu messenden Gegenstände, teils aus Konvention.”

” Varje sådant ting är en helhet av många egenskaper och kan därför göra nytta på olika sätt. Upptäckten av dessa olika sätt och därmed tingens mångsidiga användbarhet är en produkt av det historiska skeendet. Så även, när man uppfann samhälleliga mått för de nyttiga tingens kvantitet. Varumåttens olikhet har sitt ursprung dels i den olika naturen hos de föremål, som skall mätas, dels i konventionella omständigheter.”

[Första spalten är Engels egna översättning från tyskan, andra spalten är Marx text så som den återges i Marx-Engels-Werke, tredje spalten är Bohmans svenska översättning. Övers. anm.]

Detta återger herr Broadhouse som följer:
”To discover these various ways, and consequently the multifarious modes in which an object may be of use, is a work of time. So, consequently, is the finding of the social measure for the quantity of useful things. The diversity in the bulk of commodities arises partly from the different nature” etc.

Hos Marx innebär upptäckandet av tingens olika nyttiga sidor en väsentlig del av det historiska framåtskridandet; hos herr Broadhouse är det bara ett verk av tiden. Hos Marx används samma uppskattning för att fastställa allmänna samhälleliga mått. Hos herr Broadhouse förefinns ännu ett ”tidens verk” i ”hur man finner det samhälleliga måttet för kvantiteten hos de nyttiga tingen”, en sorts mått som Marx säkerligen aldrig brytt sig om. Och så avslutar Broadhouse med att felaktigt blanda ihop Maße (measure [mått]) med Masse (bulk [massa]) och på så sätt tillskriva Marx en av de vackraste krabborna som någonsin fångats.

Vidare säger Marx:

”Use-values form the material out of which wealth is made up, whatever may be the social form of that wealth.”

”Gebrauchswerte bilden den stofflichen Inhalt des Reichstums, welches immer seine gesellschaftliche Form sei.”

”Bruksvärden bildar rikedomens materiella innehåll, vilken dess samhälleliga form än må vara.”

(den specifika form av tillägnelsen genom vilken den [rikedomen] tas i besittning och fördelas).

Herr Broadhouse översätter:
”Use values constitute the actual basis of wealth which is always their social form”, vilket antingen är en lämplig plattityd eller rätt och slätt nonsens.

Det andra perspektivet som en vara visar sig ur är dess bytesvärde. Att alla varor kan utbytas mot varandra i bestämda, ständigt växlande proportioner, att de har bytesvärden, detta faktum innebär att de innehåller något som är gemensamt för dem alla. Jag hoppar över det slarviga sätt på vilket herr Broadhouse här återger en av Marx finaste analyser, och går direkt till stället där Marx säger:

”This something common to all commodities cannot be a geometrical, physical, chemical or other natural propoerty. In fact their material properties come into consideration only in so far as they make them useful, that is, in so far as they turn into use-values.”

”Dies Gemeinsame kann nicht eine geometische, physikalische, chemische oder sonstige natürliche Eigenschaft der Waren sein. Ihre körperlichen Eigenschaften kommer überhaupt nur in Betracht, soweits selbe sie nutzbar machen, also zu Gebrauchswerten.”

”Detta gemensamma kan inte vara en geometrisk, fysikalisk, kemisk eller annan naturegenskap hos varorna. Deras kroppsliga egenskaper kommer över huvud taget i betraktande, endast i den mån de gör dem nyttiga, alltså till bruksvärde.”

Och han fortsätter:

”But it is the very act of making abstraction form their use-values which evidently is the characteristic point of the exchange-relation of commodities. Within this relation, one use-value is equivalent to any other, so long as it is provided in sufficient proportion.”

”Andererseits aber ist, die Abstraktion von ihren Gebrauchswerten, was das Austauschverhältnis der Waren augenscheinlich charakterisiert. Innerhalb desselbst gilt ein Gebrauchswert grade soviel wie jeder andre, wenn er nur in gehöriger Proportion vorhanden ist.”

” Men å andra sidan är det just abstraktionen från deras nyttokaraktär, som skenbarligen karakteriserar varornas utbytesförhållande. I detta gäller det ena bruksvärdet precis lika mycket som det andra, om det blott föreligger i rätt proportion.”

Nu herr Broadhouse:
”But on the other hand, it is precisely these use-values in the abstract which appraently characterise the exchange-ratio of the commodities. In itself, one use-value is worth just as much as another if it exists in the same proportion.”

På detta sätt låter Broadhouse, om man bortser från vissa mindre felaktigheter, Marx säga exakt motsatsen till vad han egentligen säger. Hos Marx är det utmärkande för utbytesförhållandet mellan varor det faktum att man helt abstraherar från deras bruksvärden, att de ses som helt utan bruksvärde. Hans tolk låter honom säga att det utmärkande för utbytesproportionen (som det inte är tal om här) är just bruksvärdet, bara taget ”abstrakt”. Och sedan, några rader längre ned, ger han oss meningen där Marx åter säger: ”Som bruksvärden är alla varor av olika kvalitet, som bytesvärden kan de bara vara av olika kvantitet, innehåller alltså inte en atom bruksvärde”, varken abstrakt eller konkret. Vi borde väl fråga: ”Förstår du vad du läser?”

På denna fråga kan man omöjligen svara jakande, ty vi slår fast att herr Broadhouse ständigt återupprepar den felaktiga uppfattningen. Efter den just citerade meningen fortsätter Marx:

”Now, if we leave out of consideration” (that is, make abstraction from) ”the use-values of the commodities, there remains to them but one property: that of being products of labour. But even this product of labour has already undergone a change in our hands. If we make abstraction from its use-value, we also make abstraction from the bodily components and forms which make it into a use-value.”

”Sieht man nun vom Gebrauchswert der Warenkörper ab” (das heißt, davon abstrahieren), ”so bleibt ihnen noch eine Eigenschaft, die von Arbeitsprodukten. Jedoch ist uns auch das Arbeitsprodukt bereits in der Hand verwandelt. Abstrahieren wir von seinem Gebrauchswert, so abstrahieren wir auch von den körperlichen Bestandteilen und Formen, die es zum Gebrauchswert machen.”

”Bortser man nu från varukropparnas bruksvärde, så återstår dem endast en egenskap, nämligen att vara arbetsprodukter. Emellertid har även arbetsprodukten redan förvandlats under våra händer. Bortser vi från dess bruksvärde, då bortser vi också från de kroppsliga beståndsdelar, som gör den till ett bruksvärde.”

Detta återges av herr Broadhouse så här på engelska:
”If we separate use-values from the actual material of the commodities, there remains” (where? with the use-values of with the actual material?) ”one property only, that of the product of labour. But the product of labour is already transmuted in our hands. If we abstract from it its use-value, we abstract also the stamina and form which constiute its use-value.”

Återigen Marx:

”In the exchange-relation of commodities, their exchange-value presented itself to us as something perfectly independent of their use-values. Now, if we actually make abstraction from the use-value of the products of labour, we arrive at their value, as previously determined by us.”

”Im Austauschverhältnis der Waren selbst erschien uns ihr Tauschwert als etwas von ihren Gebrauchswerten durchaus Unabhängiges. Abstrahiert man nun wirklich vom Gebrauchswert der Arbeitsprodukte, so erhält man ihren Wert, wie er eben bestimmt ward.”

” I själva utbytesförhållandet mellan varorna syntes oss deras bytesvärde vara alldeles oavhängigt av deras bruksvärden. Bortser man nu verkligen från arbetsprodukternas bruksvärde, så erhåller man deras värde, såsom det just nu bestämdes.”

Detta lyder hos herr Broadhouse enligt följande:
”In the exchange-ratio of commodities their exchange-value appears to us as something altogether independent of their use-value. If we now in effect abstract the use-value form the labour-produkts, we have their value as it is then determined.”

Det råder inget tvivel. Herr Broadhouse har aldrig hört talas om någon annan sorts abstraktion än den tingliga, exempelvis hur man abstraherar pengar från en kassa eller ett kassaskåp. Att likställa abstraktion med subtraktion, det är oförlåtligt för en Marxöversättare.

Ytterligare ett exempel hur tysk mening blir till engelsk meningslöshet. En av Marx mest förträffliga undersökningar är upptäckten av arbetets dubbelkaraktär. Arbetet betraktat som skapare av bruksvärden är av en annan karaktär och har andra egenskaper än samma arbete som skapare av värde. De ena är ett arbete av specifik art: att spinna, väva, ploga osv. Det andra är den gemensamma karaktären hos all mänsklig produktiv verksamhet, som är gemensam för spinnandet, vävandet, plogandet osv. och som gör att alla sammanfattas under det gemensamma begreppet arbete. Det ena är konkret, det andra abstrakt arbete. Det ena är arbete i teknisk mening, det andra i ekonomisk. Kort sagt – engelskan har uttryck för båda – det ena är work till skillnad från labour, det andra är labour till skillnad från work. Efter denna analys fortsätter Marx:

”Originally a commodity presented itself to us as something duplex: use-value and exchange-value. Further on we saw that labour, too, as far as it is expressed in value, does no longer possess the same characteristics which belong to it in its capacity as a creator of use-value.”

”Ursprünglich erschien uns die Ware als ein Zwieschlächtiges, Gebrauchswert und Tauschwert. Später zeigte sich, daß auch die Arbeit, soweit sie im Wert ausgedrückt ist, nicht mehr dieselben Merkmale besitzt, die ihr als Erzeugering von Gebrauchswerten zukommen.”

”Ursprungligen framträder varan för oss som ett slags tvillingväsen: bruksvärde och bytesvärde. Senare visade det sig, att inte heller arbetet äger samma karaktär, då det är uttryckt i värdet, som då det frambringar bruksvärden.”

Herr Broadhouse vill absolut visa att han inte har förstått ett ord av Marx analys och översätter stycket ovan enligt följande:

”We say the commodity at first as a compound of use-value and exchange-value. Then we say that labour, so far as it is expressed in value, only possesses that character so far as it is a generation of use-value.”

När Marx säger ”vit” inser herr Broadhouse inte varför kan inte skulle kunna översätta med ”svart”.

Men nog om det. Vi ämnar komma till något mer underhållande. Marx sagt: ”I det borgerliga samhället härskar den fictio juris att varje människa i egenskap av varuköpare besitter en encyclopedisk varukännedom.” Även om uttrycket ”Civil Society” är rakt igenom engelskt och Ferguesons ”History of Civil Society” mer än hundra år gammal, är herr Broadhouse inte vuxen detta uttryck. Han översättet det med ”amongst ordinary people” och förvanskar meningen till vansinne. Ty det är just ”ordinary people” som ständigt knorrar över att de bedras av småhandlare osv. eftersom de inte känner beskaffenheten och värdet på de varor som de måste köpa.

Produktionen av ett bruksvärde återges med ”the establishing of a use-value”. Marx säger: ”Om det lyckas att med lite arbete förvandla kol till diamant så kan dess värde sjunka under tegelstenens.” Herr Broadhouse, för vilken det tydligen inte är bekant att diamant är en allotropisk form av ämnet kol, förvandlas kol till koks. På liknande sätt förvandlar han ”the total yield of the Brazilian diamond mines” till ”the entire profits of the whole yield”. ”The primitive communities of India” blir i hans händer ”venerable communities”.

Marx säger:

”In the use-value of a commodity is contained” (steckt, vilket hellre hade översatts med: For the production of the use-value of a commodity there has been spent) ”a certain productive activity, adapted to the peculiar purpose, or a certain useful labour.”

”In dem Gebrauchswert jeder Ware steckt” (steckt, was man besser übersetzen sollte: Für die Produktion des Gebrauchswerts einer Ware ist verausgabt worden) ”eine bestimmte zweckmäßig produktive Tätigkeit oder nützliche Arbeit.”

” Vi har alltså sett, att i varje varas bruksvärde ligger en bestämd, ändamålsenligt produktiv verksamhet eller ett visst nyttigt arbete. ”

Herr Broadhouse måste säga:
”In the use-value of a commodity is contained a certain quantity of productive power of useful labour”, och så förvanskar han inte bara kvalitet till kvantitet, utan produktiv verksamhet som utgavs blir till produktivkraft som först ska bli utgiven.

Men nog. Jag skulle kunna dra fram tiofalt fler exempel vilka visar att herr Broadhouse på intet sätt är en man ägnad att översätta Marx, och detta huvudsakligen eftersom han inte tycks veta vad ett verkligt samvetsgrant vetenskapligt arbete innebär.

Friedrich Engels
Skrivet: oktober 1885
Originalspråk: engelska
Översatt från tyskan.

Manifestet vs. Marx

Det kommunistiska manifestet från 1847/48 är marxismens mest lästa text. Det är på många sätt en lysande skildring av kapitalismens historiska framväxt och dess konsekvenser. Problemet är att många tror att Manifestet innehåller kärnan av marxismens teori, att man förstår marxismen bara genom att läsa Manifestet.
Manifestet är en politisk pamflett, skriven huvudsakligen av Marx. Som alla politiska pamfletter är dess styrka förknippad med förmågan att sammanfatta och övertyga. Dess styrka är däremot inte dess vetenskapliga tyngd. Det var först senare (under 1850- och 1860-talen) som Marx utvecklade sin analys av kapitalismen. Vi ska därför inte vara förvånade över att Manifestet innehåller en rad åsikter som Marx senare kom att ta avstånd ifrån.
I Manifestet läser vi exempelvis: “Den [bourgeoisien] har, kort sagt, i stället för den i politiska och religiösa illusioner höljda utsugningen satt den öppna, skamlösa, direkta, kalla utsugningen.” Det är sant att de illusioner som omgärdar utsugningen har ändrats. Utsugningen legitimeras under kapitalismen (normalt) inte av religion. Men utsugningen förblir dold av illusioner. Detta är något som Marx gör en poäng av i Kapitalet. Han jämför modernt lönearbete med feodalismens fronarbete (eller corvée. Vi saknar ett adekvat svenskt ord för företeelsen.) där de direkta producenterna (i det här fallet livegna bönder) arbetar ett antal dagar i veckan på sin egen åker, ett antal dagar på godsägarens åker. Här är utsugningen tydlig. Man ser direkt att man arbetar åt sig själv på sin egen åker och för någon annan när man arbetar på godsägarens åker. Under kapitalismen är utsugningsförhållandet däremot dold. Vi ser inte att vi under en arbetsdag ägnar ett antal timmar åt att skapa värde som motsvarar vår lön, och ett antal timmar åt att skapa värde som kapitalisten lägger beslag på i form av mervärde. Tvärtom förefaller det som om vi får betalt för vårt arbete i form av lön. Enligt Marx får vi inte det, utan vi får betalt för vår att ställa vår arbetskraft till kapitalistens förfogande, och det är en helt annan sak. Men 1847/48 hade Marx inte kommit så långt i sin förståelse av kapitalismens att han såg detta.
En annan sak som Marx gör en stor poäng av i Manifestet är arbetarnas alltmer eländiga situation. Enligt Manifestet blir arbetarna under kapitalismen allt fattigare. Detta är något som den historiska utvecklingen har motbevisat. Tvärtom tenderar arbetarnas levnadsstandard att öka under kapitalismens utveckling. Det är inte helt ovanligt att personer som läst Manifestet menar att detta innebär att Marx’ teori är felaktig. Problemet är bara att detta visserligen var Marx åsikt 1847/48, men att han senare tog kraftigt avstånd från den. Det är visst möjligt för arbetarklassen att förbättra sin materiella levnadsstandard under kapitalismen. Men detta kan bara ske inom vissa ramar, ramar satta av kapitalismens behov av ackumulering. Om arbetarklassen i sin helhet skulle öka sina löner så mycket att arbetarna inte längre skulle behöva sälja sin arbetskraft till kapitalisterna, skulle kapitalismen sluta fungera. Marx nämner det tidiga USA som ett exempel på detta. Så länge det fanns billig jord tillgänglig i den amerikanska västern hade arbetarna inget intresse att arbeta i industrin, utan drog helt enkelt västerut och arbetade på sina egna gårdar.
Kapitalismens ständiga jakt efter vinster leder via konkurrensen till en ständig utveckling av arbetets produktivitet, något som leder till ökad produktion. En del av denna produktion kan mycket väl komma arbetarna till godo. Det är t.o.m. möjligt att arbetarna får en ökad levnadsstandard, samtidigt som kapitalisterna ökar sina vinster.
Men, och det är Marx viktiga poäng, denna ökning av levnadsstandarden förändrar inte i grunden arbetarnas situation. De är fortfarande hänvisade till att sälja sin arbetskraft och därmed bidra till kapitalisternas ackumulation. Arbetarnas paradoxala situation innebär att ju mer de arbetar desto mer hjälper de kapitalet att öka sin makt över arbetarna. På så sätt minskar arbetarnas samhälleliga makt, men detta innebär alltså på intet sätt att deras materiella levnadsstandard måste minska, och detta gäller förstås oavsett vad Marx skrev 1848.
Jag tycker att Manifestet fortfarande är en läsvärd text. Den beskriver mycket målande hur kapitalismen tar makten över samhället och hur den omformar hela världen efter sina behov. Man bör dock alltid vara medveten som att texten i Manifestet bygger på Marx av år 1847/48, och att hans vetenskapliga arbete då fortfarande befann sig i ett tidigt stadium. Manifestet bör läsas som en intresseväckande text som leder till fortsatta studier. Slutar man sin samhällsvetenskapliga läsning med Manifestet har man dock inte kommit särskilt långt.

Introduktion till Kapitalets första band

Detta är en text skriven på grundval av en föreläsning som jag höll i samband med starten av en cirkel kring Karl Marx Kapitalet: Första boken. Studiecirkeln anordas av CMS (Centrum för marxistiska samhällsstudier) i Göteborg och beräknas pågå under hösten 2010 och våren 2011.



1.Marxismen - en allmän introduktion

Marxismen som ideologi
En politisk ideologi kan säga bestå av tre delar: 1) en idé om hur samhället borde vara, 2) en idé om hur samhället ser ut och fungerar idag, 3) idéer om handlingar som leder från vårt samhälle till det samhälle man vill ha.

Olika marxister och marxismer har olika idéer om hur samhället borde vara. Går vi tillbaka till Marx och ser vad han skrivit så är det tydligt att han inte var särskilt intresserad av att formulera någon exakt utopi. Han ville, med sina egna ord, inte "skriva recept åt framtidens soppkök". Men vi kan i hans texter se idéer om hur han tänker sig att människor fungerar, och hur dagens samhälle hindrar människor från att utvecklas fullt ut.

Marxismen är en humanism. Det är en humanism i den bemärkelsen att människor anses ha positiva egenskaper som kan utvecklas eller hindras, beroende av hur samhället är konstruerat. Människan anses vara aktiv, kreativ, social och ansvarstagande. Detta kan i stor utsträckning ses som tankar från upplysningstraditionen. "Frihet, jämlikhet och broderskap" är en paroll för de franska revolutionärerna likaväl som för marxister.

Jag ska inte närmare gå in på hur dessa vaga antaganden har tolkats av senare generationers marxister. Det är bara att konstatera att i de samhällen där marxistiska partier eller rörelser kommit till makten har människorna inte utvecklats eller förändrats särskilt mycket. Enligt min mening kännetecknades exempelvis livet i Sovjetunionen eller Kina av liknande problem som i den kapitalistiska världen.

Marxismen som samhällsanalys. Enligt min mening är detta det mest centrala i marxismen. Jag menar att marxismen som samhällsanalys är en del av marxismen som politisk ideologi, men att man mycket väl kan använda sig av marxistiska metoder inom samhällsvetenskapen utan att behöva ställa upp på marxistiska politiska handlingsalternativ. Jag återkommer strax till detta.

Slutligen: marxismen som politik, eller marxismen som rörelse. Under 1800- och 1900-talen har politiska partier, fackföreningar och andra organisationer som ansett sig vara marxistiska spelat en dominerande roll i det politiska livet. Världens till ytan största land och världens till folkmängden största land har haft ledare som ansett sig vara marxister. I frigörelsen från kolonialt förtryck liksom i arbetarrörelsen i de utvecklades kapitalistiska länderna har marxistiska idéer gjort sig gällande. Med facit i hand kan vi säga att framgången har varit synnerligen tveeggad. Mycket har gjorts, men mycket har också gjorts som inte borde ha blivit gjort. Det är inte rätt plats att här diskutera och utvärdera de marxistiska rörelsernas politik under det gågna seklet, jag vill bara poängtera att man idag kan gå tillbaka och läsa Marx med öppna ögon och använda hans idéer, oavsett vilken uppfattning man har om exv. Sovjetunionen eller nordeuropeisk socialdemokrati. Att läsa Marx innebär i dag inte att binda sig för någon speciell politik uppfattning.

2. Den materialistiska historieuppfattningen
Den marxistiska samhällsanalysen kan med fördel kallas den materialistiska historieuppfattningen. Enligt min mening är detta marxismens viktigaste beståndsdel.

Utgångspunkten är alltså att man måste förstå samhället för att kunna förändra det. Vill man dessutom förändra samhället i grunden är det extra viktigt att ha en teori som förklarar hur samhället fungerar i grunden. Jag ska nu ge mig på självmordsuppdraget att i några korta stycken försöka sammanfatta marxismens historie- och samhällsteori.

"Erst kommt das Fressen - dann kommt die Moral" - Först kommer käket, sedan kommer moralen. Det mest grundläggande i alla människors liv är att ha tillgång till mat, kläder, bostad och annat som är livsnödvändigt för att överleva. Hur dessa produkter produceras, vem som bestämmer över produktionen, hur produktionen fördelas mellan samhällets individer - detta är de mest grundläggande frågorna. Den som har makten att bestämma över produktionen kommer också att ha en grundläggande maktställning i resten av samhället.

Det är viktigt att skilja mellan det historiskt allmänna och det som är specifikt för en speciell epok. Marxismen delar in historien i olika epoker, olika produktionssätt, enligt hur produktionen och produktionsförhållandena sett ut. Det mest grundläggande produktionsförhållandet i vårt samhälle, det kapitalistiska, är exempelvis förhållandet mellan arbetare och kapitalist - det som Marx kallar för kapitalförhållandet. Arbetaren är en fri individ med rätt att ingå avtal, men hon eller han saknar även äganderätt till produktionsmedel (maskiner, verktyg, lokaler, land osv) och tvingas därför att sälja sin arbetskraft för att överleva. Andra produktionsförhållanden är förhållandet mellan av slav och dennes ägare eller mellan en feodalherre och en livegen.

I alla samhällen behöver man producera för att överleva. Det mänskliga arbetet är evigt. I alla tider har människor använt sina hjärnor och sin kropp för att omforma naturen efter sin vilja. Det som skiljer samhällen åt är hur detta arbete har organiserats. I Sverige har exempelvis självägande småbönder varit en viktig del av samhället. En bondefamilj har själv eller med någon enstaka dräng eller piga odlat sin jord och huvudsakligen levt av det som jorden givit. Om det har blivit något överskott har man kunnat sälja det på marknaden för att kunna köpa det som inte kunde produceras på den egna gården. Idag är situationen en helt annan. Nästan alla svenskar är lönearbetare (eller om man är student eller arbetslös, någon som syftar till att bli det). Detta innebär, som jag nämnde tidigare, att man inte äger några produktionsmedel. Man säljer sin arbetskraft, får lön och köper för lönen sina livsmedel. Det är extremt ovanligt att man själv konsumerar det som man producerar.

Vårt produktionssätt, det kapitalistiska, kännetecknas av att produktionen sker för att ge vinst. Det är, med Marx' termer inte bruksvärdet som står i centrum, utan bytesvärde. En kapitalägare investerar sitt kapital och syftet med investeringen är att få ut mer värde. Om man i processen också skapar nya bruksvärden så är det ingen nackdel, men egentligen ingen fördel. En kapitalist bryr sig inte om han eller hon tjänar pengar på produktion eller på ren spekulation, det enda som räknas är om kapitalets värde stiger.

Kapitalismen är ett progressivt stadium i mänsklighetens historia. Marx har alltid kluven när han pratar om kaptialismen. Å ena sidan har arbetets produktivitet ökad dramatiskt. Vi kan nu producera mer, bättre och mer resurseffektivt än någonsin tidigare i världshistorien. Å andra sidan är fattigdomen fortfarande stor, och de allra flesta människor har ingen som helst makt över hur produktionen organiseras. De flesta lönearbetare har inget val - de måste arbete under ledning av en kapitalist och acceptera dennes villkor.

För marxister är de grundläggande agenterna i den historiska utvecklingen klasserna. En klass kan enklast definieras som en grupp människor som har samma relation till produktionsmedlen. I det kapitalistiska samhället är det arbetarklassen och kapitalistklassen som är de dominerande, även om det finns andra klasser (såsom egenföretagare eller småbönder). Klasskampen är en kollektiv kamp där människor enas utifrån sina gemensamma intressen.

Så långt som marxismen i allmänhet.

KAPITALET - Boken
Das Kapital. Kritik der politischen Ökonomie. Erstes Buch. Der Produktionsprozess des Kapitals, som titeln lyder på tyska publicerades första gången 1867. Den är idag en ikon. Många har hört talas om den, många har åsikter om den - men inte fullt så många har läst den.

Kapitalet är en speciell bok. Den är egentligen inte extremt svårläst, möjligen med undantag av de första kapitlen. Jag tror snarare att svårigheter består i att många potentiella läsare är fulla av fördomar innan de läst boken. Man har kanske en uppfattning om vad man tror att boken ska innehålla och blir förvirrad eller besviken när den inte lever upp till förväntningarna.

I Kapitalet utforskar Marx "det kapitalistiska samhällets utvecklingslag". Det handlar om en applicering av den allmänna historieteorin på ett specifikt samhällssystem - kapitalismen. I Kapitalet får vi stifta bekantskap med teorer kring hur det kapitalistiska samhället fungerar, vilka som är dess grundläggande drivkrafter, vilka relationer, institutioner och mekanismen som är grundläggande.

Det handlar alltså om ekonomi. Men inte så mycket om den sortens ekonomi som lärs ut på nationalekonomiska universitetsinstitutioner. Frågor rörande prisbildning, utbuds- och efterfrågekurvor, produktionsfaktorer, resursallokering osv. som är centrala i akademisk nationalekonomi står inte i centrum för Marx framställning. Detta är något ofta som gör ekonomer av facket förvirrade. De har en tendens att tro att de ska finna en pristeori i Kapitalet, och blir besvikna när den pristeori de tror sig ha funnit inte är särskilt bra. Att vara utbildad ekonom gör att man har svårare att förstå Marx ekonomiska teorier, tror jag.

Istället handlar ekonomi för Marx främst om relationer mellan människor och mellan klasser. Det som Marx undersöker är alltså hur kapitalismen fungerar, och hur den återskapar sig själv. Jag ska inte gå händelserna i förväg och avslöja hur boken slutar, men jag ska ge ett exempel på Marx något egensinniga framställningsmetod.

Marx skriver i Inledning till kritiken av den politiska ekonomin (1857) något i stil med att man i forskningsprocessen går från den konkreta verkligheten och rör sig mot de mer abstrakta, allmänna begreppen. I själv framställningen går man i motsatt riktning: från det allmänna till det konkreta. Detta är något som kan skapa viss förvirrning.

Man kan kanske jämföra det med hur man bygger upp 3D-animerade figurer. Man börjar inte med huden, ansiktet och andra direkt synliga delar. Istället börjar man med skeletter, för att sedan lägga på muskler, och helt enkelt arbeta sig utåt. Marx går till väga på liknande sätt. Istället för att börja med de fenomen som man ser, börjar han med de underliggande mekanismerna. Jag tror att läsningen av Kapitalet underlättas något ofantligt om man har detta klart för sig.

Kapitalet börjar med en analys av varan. En vara är en produkt som bjuds ut till försäljning på en marknad. Under kapitalismen dominerar varorna det ekonomiska livet. Så var det inte tidigare. Om vi jämför med exemplet ovan om de svenska småbrukarna kan vi konstatera att de allra flesta produkterna inte var varor. De producerades på gården och fördelades sedan mellan gårdens familjemedlemmar utan att ta omvägen via marknaden.

En vara har enligt Marx två sidor: å ena sidan uppfyller de någon form av mänskilgt behov (Marx kallar detta för bruksvärde). Det vore helt poänglöst att produera något som ingen behöver. Å andra sidan kännetecknas varor av att de kan bytas mot andra varor. Marx kallar detta för bytesvärde.

Det som Marx börjar med att undersöka är bytesvärdet. Var är detta egentligen? Hur kommer det sig att varor går att byta mot andra varor? Vad är det som gör att ett par skor och en viss mängd mjölk kan sägas ha samma värde? Marx kommer fram till att det som är värdets substans är det mänskliga arbetet. Jag ska inte gå in i detalj på hur Marx kommer fram till detta, jag vill istället fokusera på metoden. Marx börjar med ett begrepp och tillfogar bestämningar. Först hade vi bara bytesvärdet, nu har vi kopplat värdets substans, arbetet, till begreppet bytesvärde. Snart går Marx vidare och analyserar begreppet arbete och lägger till nya bestämningar. På så sätt rör vi oss på ett logiskt sätt närmare den konkreta verkligheten.

Vad vi får ut av att läsa Kapitalet beror mycket på vilka frågor det är vi vill ha svar på. Som jag sa tidigare finns det ekonomer som läser Kapitalet för att de tror att de ska hitta en pristeori. Och så blir de besvikna gamla gubbar som tycker att Marx är skit.

Läser man istället Marx för att man är intresserad av hur det kommer sig att kampen om arbetsdagens längd är så viktigt, eller hur det kommer sig att de som arbetar tjänar mindre pengar än de som bara passivt äger kapital, eller varför kapitalisterna hela tiden jagar högre vinster, eller varför storföretagens makt ökar, då har man mer att hämta och risken att bli besviken av boken minskar.

Marx svarar på sådana frågor. Han svarar också på frågan hur kapitalismen uppkom och ibland berör han som hastigast hur kapitalismen skulle kunna tänkas upphöra.

Kapitalet är en rik bok. Den innehåller mycket, och beroende på vilka intressen man har hittar man olika saker. Den innehåller förutom samhällsteori också mycket historia. I stor utsträckning utspelar sig boken i England under 1800-talets mitt, eftersom det var där som kapitalismen var mest utvecklat under Marx egen tid. Kapitalet reser också filosofiska och vetenskapteoretiska frågor. Marx vetenskap skiljer sig på vissa sätt från dagens mer positivistiskt inriktade nationalekonomi, samtidigt som det också finns likheter.

Dessutom innehåller boken mängder av små guldkorn. Allt från nördiga detaljer till rabulistiska utfall mot politiska eller vetenskapliga motståndare. Bokens stil varierar över kapitlen. Ibland är texten knastertorr, ibland mustig. Det är alltså en salig blanding, mitt i den välordnade dispositionen.

Boken har snart 150 år på nacken, och ibland känns det tydligt. Ingen förlagsredaktör idag skulle ha släppt igenom den utan att ha vidtagit ordentliga åtgärder för att styra upp språk och innehöll. Ibland blir man som modern läsare frustrerad över Marx bristande pedagogik. Och ibland häpnar man över hur han i några välformulerade meningar kan säga hur mycket som helst.

CIRKELFORMEN
Just på grund av bokens speciella karaktär är det svårt att läsa den på egen hand. Men det lämpar sig mycket väl för läsning i grupp.

Kapitalet är en svår bok. Ibland måste man läsa samma stycke flera gånger för att förstå, men ofta hjälper inte ens detta. Ibland består boken av långa transportsträckor som man med fördel kan läsa snabbt och ytligt.

Det är därför vettigt att läsa boken tillsammans med andra, gärna med andra som läst boken tidigare. Kapitalet är en bok som man inte förstår fullt ut första gången man läst den. Det krävs åtminstone två läsningar.

Det underlättar om man har bredvidlitteratur, och Mats Dahlkvists bok är ett utmärkt supplement till Marx originaltext.

Att läsa en bok tillsammans med andra och sedan ägna några timmar varannan vecka åt att diskutera den är ovanligt. Det är knappast något som man gör särskilt ofta. Det är en speciell siuation. Själv läste jag Kapitalet för första gången 1995/96 i en studiecirkel anordnad av Högskolevänstern i Göteborg. Kombinationen av att läsa en intressant bok och diskutera den med intressant människor är väldigt givande.

Förhoppningsvis kommer den här cirkeln bli lika givande. Människor med olika bakgrunder och med olika praktiska och teoretiska bakgrunder hjälps åt att tillsammans ta sig igenom texten. Och även om Marx text utgör den röda tråden i cirkel är det inget som hindrar att diskussionerna flyter iväg och berör saker som bara nätt och jämt har med Kapitalet att göra. Det är förstås studiecirkelledaren som har ett extra ansvar för att diskussionerna inte blir helt irrelevanta, men det är enligt mig bara bra om man inte ägnar all tid åt att i detalj studera Marx text.

Om man stannar kvar i cirkeln hela vägen kan man räkna med att ha lärt sig mycket. Jag kan lova att man kommer att ha fått nya verktyg för att förstå det samhälle vi lever i. Kanske kommer en del att tycka att Marx har fel, att han argumentation inte är trovärdig. Men jag tror att även dessa personer kommer att utvecklas, att man tvingas konfrontera sina egna idéer med Marx och cirkeldeltagarna, och att man därmed växter som samhällsanalytiker.

Jag tror att vi i vår generation inte löper risken att som 68-generationen hamna i sekteristiska testuggarfighter om den allsmäktige Marx skäggstrån. De gånger jag läst Marx i cirkel för diskussionsklimatet varit öppet och odogmatiskt. Men jag vill ändå påminna om att Lenin hade fel när han sa att "Marx lära är allsmäktig för att den är sann." Marx lära är bra i den mån den är användbar. Och jag tycker att det är mycket användbar, men som sagt, även om man kommer fram till en annan slutsats vågar jag lova att den här cirkeln kommer att vara givade för alla deltagare som tar studierna på allvar och lägger ner den tid och den möda som krävs för att läsa och förstå texten.

Fortsättning K2

Marx fortsätter med att analysera det han kallar kapitalets omloppstid. Det är den tid då kapitalet befinner sig utanför produktionen, dvs. när det befinner sig i cirkulationen. Här gör Marx saker onödigt krångliga. Kontentan är att kapitalisterna vill förkorta omloppstiden så mycket som möjligt. Lång omloppstid innebär ju att kapitalet ligger fast i en form där det inte kan värdeförökas. En industrikapitalist som vill hålla i gång produktionen oavbrutet måste dessutom ha ett större kapital satsat om omloppstiden är lång, eftersom det då tar längre tid från det att produktionen av en vara börjar till dess att försäljningen sker. Detta ter sig väl för de flesta läsare tämligen självklart. Marx är noga med att betona att de kostnader som uppstår under cirkulationsfasen inte skapar något värde, undantaget transporterna. Vi som läste cirkeln var skeptiska till detta resonemang. De flesta av oss menade att det är rimligt att se även de arbeten som utförs under cirkulationsfasen som produkiva, i den specifikt kapitalistiska meningen. Det känns en smula godtyckligt att säga att vissa arbeten är produktiva och andra improduktiva, när båda är nödvändiga för skapandet och realiserandet av kapital. Men Marx var alltså av en annan uppfattning. Däremot är ett förstås helt sant att inget värde skapas i själva bytesakten, något som Marx utförligt visat i första bandet. Att köpa billigt och sälja dyrt är visserligen lönande för den enskilde kapitalisten, men inget som förmerar det samhälleliga totalkapitalet.
K2:s andra avdelning heter “Kapitalets omslag”. Omslagstiden är lika med produktionstiden plus cirkulationstiden, dvs. tiden som rörelsen P - V<(Pm, A)...Prod...V’-P’ tar. Även här gör Marx saker onödigt krångliga. Vi förstår alla mycket väl att kapitalisterna vill att kapitalet ska “slå om” så snabbt som möjligt, men att hinder gör att det ändå tar tid. Både produktionen och cirkulationen är tidskrävande, och varje kapitalist gör vad han kan för att minska denna tid.
Marx inför en distinktion mellan fast och rörligt kapital (på tyska: fixes und zirkulierendes Kapital). Det rörliga kapitalet är den del av kapitalet vars hela värde övergår till den producerade varan (exv. arbetskraften och råvaror). Det fasta kapitalet däremot utgörs av maskiner och liknande som används under en längre tid, och vars värde bara successivt förs över till produkterna. En maskin för 1 000 000 kronor som håller i 10 år överför varje år 100 000 kronor av sitt värde till produkterna. Är omslagstiden ett år medverkar alltså maskinen i exemplet i tio omslag.
Det fasta kapitalet får en speciell betydelse i samband med kapitalismens kriser. Om efterfrågan sjunker och en kapitalist inte kan få sålt sina produkter har han inga problem med det rörliga kapitalet. Arbetarna kan avskedas och han kan sluta att köpa in nya råvaror. Det fasta kapitalet däremot ligger bundet i sin naturalform. Maskinerna tvingas att stå stilla och overksamma. Dessutom finns ju alltid risken att någon konkurrent uppfinner en effektivare produktionsmetod som gör befintliga maskiner föråldrade och därmed mindre värda.

Kapitalet II. Kapitalets formförändringar och deras kretslopp

I. Kapitalets formförändringar och deras kretslopp
I Första bandet slår Marx fast att kapitalets allmänna formel är P - V - P’. Detta ska utläsas som att en penningsumma (P) används till köp av en vara (V) som slutligen säljs till ett dyrare pris (P’). Detta gäller allt kapital. Dock är det bara industrikapitalet eller det produktiva kapitalet som verkligen skapar mervärde. Att enbart köpa billigt och sälja dyrt ger den enskilde kapitalisten en vinst, men det är en vinst som motsvaras av en lika stor förlust någon annanstans i systemet. Industrikapitalets formel är: P - V < (A, Pm ) ... Prod ... V’ - P’. Den vara (V) som köps utgörs av produktionsmedel (Pm) och arbetskraft (A). Dessa tas ut ur cirkulationen (här symboliserat med ...) och används i produktionen. Genom att A har den speciella förmågan att skapa värde kan kapitalisten, under förutsättning att han låter A arbeta längre än den nödvändiga arbetstiden för A:s reproduktion, låta producera en vara (V’) som har mer värde än det ingående kapitalet (P eller V). V’ kan säljas för penningsumman P’ och därmed har kapitalisten inte bara skapat en vinst, utan också verkligen låtit värdemängden öka. Denna penningsumma kan sedan användas till att åter inleda en nya vända P - V < (A, Pm ) ... Prod ... V’ - P’. Så långt intet nytt.

Vad Marx gör i K2, som han inte gjorde i K1, är att gå in i detalj och studera detta kretslopp utifrån olika utgångspunkter. Han börjar med att studera det utifrån penningkapitalets kretslopp. Penningkapitalets kretslopp följer den ovannämnda formeln. Vi börjar med pengar och slutar, om allt går som det ska, med mer pengar. Marx betonar att P enbart utgör potentiellt penningkapital. Pengarna P kan ju användas som pengar - det är inget som hindrar att innehavaren av P använder dem till att köpa konsumtionsmedel till sig själv, eller till att helt enkelt sy in dem i madrassen. P kan alltså utföra alla penningens funktioner, men det är först när värdesumman som P representerar används för att köpa A och Pm som P går från att vara potentiellt till att bli verkligt kapital.

Det är, som Marx påpekat redan i Första boken, typiskt för kapitalismen att A och Pm är skilda från varandra - arbetaren själv besitter alltså inga produktionsmedel och ägaren av produktionsmedel besitter inga arbetare (slavar). Det typiska är att arbetaren säljer sin arbetskraft mot lön. Denna lön får hon i form av pengar. Detta förefaller kanske väldigt naturligt för oss, men Marx gör i en poäng i att detta är en historiskt specifik form. Det faktum att arbetaren får sin lön i pengar gör att hela ekonomin blir till en penningekonomi. Arbetaren måste ju i sin tur kunna köpa nödvändiga livsmedel för sina pengar. Det vore synnerligen meningslöst att få lön i pengar om pengarna inte dög till att köpa livsmedel.

När kapitalisten köpt A och Pm avbryts cirkulationen. Kapitalisten tar sina inköpta varor och låter dem arbeta - producera. Detta är något som Marx utförligt beskrivit redan i Första boken.

Det tredje stadiet i penningkapitalets kretslopp är försäljningen av produkten. V’ ska blir till P’ för att använda Marx beteckningar. Lyckas detta (och det är långt ifrån säkert) står kapitalisten nu med en summa pengar, som visserligen är större än när kretsloppet inleddes, men som kvalitativt är av samma sort som innan, dvs. pengar. Detta är pengar som kapitalisten antingen kan konsumera för egen del, eller återinvestera och starta ett nytt kretslopp. Det syns, förstås, inte på den nya penningsumman varifrån den kommer. Det kan därför förefalla som om pengarna har förmerat sig själva, eller som om det är i cirkulationen som vinsten skapas. Marx är noga med att påpeka att det är i produktionen som mervärdet skapas, även om det inte syns på pengarna i kapitalistens ficka. Det är ju dessutom pengar som han inte skapat i produktionen, utan som hamnade i hans ägo först efter det att produkterna sålts, dvs. i cirkulationen.

För kapitalisten ter sig produktionen bara som ett nödvändigt ont. Det allra trevligaste vore förstås att inte behöva avbryta cirkulationen med produktion. Och detta är något som man kan försöka undvika, genom att ägna sig åt spekulation. Att köpa billigt och sälja dyrt genererar visserligen inget mervärde, men för en enskild kapitalist kan det ändå vara ett sätt att tjäna pengar.

Nu lämnar Marx penningkapitalets kretslopp och koncentrerar sig istället på det produktiva kapitalets kretslopp. Egentligen är det samma kretslopp (P-V<(A,Pm)...Prod...V’-P’), men istället för att inleda med P börjar nu Marx analysen vid Prod. Vi får då: Prod-V’-G’-W<(A,Pm)...Prod. Marx menar att det är i denna form som de klassiska ekonomerna studerat det industriella kapitalets kretslopp. Det är inte längre lika tydligt att processens mål är värdeförökningen, istället hamnar fokus på att produktionen hela tiden måste återupprepas.

Den tredje kapitalformen som Marx undersöker är varukapitalets och dess kretslopp. Formeln är: V’-G’-W<(A,Pm)...P...V’. Vi börjar alltså med den producerade och redan värdeförökade varan, V’.

Det är tydligt att Marx vill betona kapitalets flytande karaktär. Kapital är inte för Marx något bestående, exv. maskiner. För Marx är kapitalet ständigt en process, en ström av formförändringar. Kapital i stillhet är helt enkelt inte kapital. Ibland blir det visserligen nödvändigt att stoppa flödet - en kapitalist lyckas kanske inte sälja sina produkter - men detta är en störning, något som innebär att kapitalet inte lyckas fullgöra sina funktioner som kapital.

Kapitalets rastlöshet beskriver Marx: “Kapitalets kretsloppsprocess är ständigt avbrytande, lämnande av ett stadium, inträdande i ett annat; det avkläder sig en form, en existens, och går över i en annan; varje stadium betingar inte bara de andra, utan utesluter dem samtidigt.” Kapitalet “vill” alltså aldrig vara där det är, ändå måste det hela tiden vara någonstans.

Kapitalet II. Inledning

Allt du vill veta men inte vågat fråga om Kapitalets andra band:
Inledning

Sommaren 2010 anordnade CMS (Centrum för marxistiska samhällsstudier) I Göteborg en sommarstudiecirkel i Karl Marx’ Kapitalet. Andra boken. CMS har under en rad år studerat Första boken, men stannat där. Andra boken är känd för att vara betydligt mindre intressant än första. Det är i Första boken som Marx analyserar kapitalismens mest grundläggande institutioner. I Andra boken däremot handlar det, som undertiteln säger, om kapitalets cirkulationsprocess, något som kanske inte är fullt så upphetsande. Och ändå är det ju så att många trådar hänger lösa efter det att man läst första boken. Trådar som kanske får sin lösning i andra eller tredje bandet.

Tanken med att läsa hela andra bandet i ganska hög takt under en sommar var att kunna starta en studiecirkel i det Tredje boken under hösten. Meningen är att personer som läst första bandet tidigare, men som inte läst andra, ändå ska kunna vara med i denna cirkel. I den mån texten i tredje bandet blir svårförståelig för dem som inte läst det andra bandet finns det ju möjlighet för oss som läst detta band att lägga ut texten. Föreliggande text är ett modest försök att sammanfatta andra bandet, för att underlätta förståelse av det tredje.

Det är påfallande hur lite sekundärlitteratur och studiehandledningar som finns till det andra bandet. Den sista avdelningen där Marx presenterar sina berömda reproduktionsscheman är visserligen ganska vida diskuterad, både 1900-talets socialistiska arbetarrörelsen och bland ekonomer av facket. Men utöver detta är bristen på sekundärlitteratur stor.

Ett problem med att läsa Andra bandet är att Marx själv aldrig förmådde slutföra redigeringen av det. Istället är det Engels som försökt bringa ordning i de manuskripthögar som Marx lämnade efter sig. Ibland känns det tydligt att K2 inte är en färdig produkt, något som gör läsningen betydligt svårare, både i det att textens kvalitet är mycket sämre en i K1 och i det att innehållet inte alltid känns helt färdigt. Vissa avsnitt består av upprepningar, och vissa avsnitt känns alldeles för långa och rent ut sagt svamlande. Som en cirkeldeltagare uttryckte det: “Det här är görtråkigt... marxigt.” Som vanligt i Marx’ texter finns det dock hela tiden en hel del guldkorn som ibland ligger begravda i bråte av konstiga räkneexempel och utfall mot för länge sedan glömda ekonomer.

Andra bandet består av tre avdelningar: I.Kapitalets formförändringar och deras kretslopp, II. Kapitalets omslag och III. Det samhälleliga totalkapitalets reproduktion och cirkulation.

Jag kommer, så snart jag får tid och ork, att gå igenom avdelning för avdelning.

(To be continued...)

Kapitalet. Första bandet.

Denna text är en utveckling av ett föredrag jag höll som avslutning på en studiecirkel i CMS regi där vi läst Kapitalet. Första Boken: Kapitalets produktionsprocess av Karl Marx och Att studera Kapitalet. Första boken. Kommentar och studiehandledning. av Mats Dahlkvist.
Jag har skrivit den främst för min egen förståelse av Kapitalet, men tänkte att någon annan kanske också skulle ha intresse av den.

1. Vem läser Kapitalet?
Den borgerliga nationalekonomin vill få oss att tro att vi lever i frihetens och jämlikhetens rik. Om marknaden bara får agera ostört kommer största möjliga nytta uppstå för största möjliga antal. Kapitalismens kriser beror på yttre störningar, och ojämlikhet beror antingen på historiska rester eller på individens bristande initiativförmåga. Men, skriver Mats Dahlkvist: ”

”Om det nu är så att flit och arbete leder till välstånd, varför blir inte lönearbetaren miljonär trots att han arbetar sig fördärvad? Om det nu är så att vi lever i frihetens tusenårsrike, varför råder då kapitalets despoti i fabrikerna? Om det nu är så att vi lever i jämlikhetens och rättvisans paradis, varför kan då kapitalisten lägga beslag på de produkter som lönearbetarna gemensamt har tillverkat? Och om det nu är så att vi lever i ett samhälle där allas egoism leder till samhällelig harmoni och det allmänna bästa, varför då dessa ständiga hon om företagsnedläggningar och arbetslöshet? Varför dessa ständiga krav på längre arbetsdag och högre arbetsintensitet? Varför denna ständiga kamp om de futtigaste ting, såsom kafferasternas längd och tvättmöjligheter på arbetsplatsen?” (s. 22)

Detta är frågor som den borgerliga nationalekonomin (nyklassisk teori, marginalanalys – kärt barn har många namn) inte gärna ställer sig, och som den inte ger några bra svar på. Däremot är det frågor som är centrala för den som är lönarbetare. Därför krävs det en annan teori för att tillfredsställa de frågorna. Det är här som Marx teori kommer in i bilden. Även om teorin har 150 år på nacken (Marx första publicerade ekonomiska verk Till kritiken av den politiska ekonomin utkom 1859) är den kanske användbar för att förstå det ekonomiska system och det samhälle som vi lever i.

2. Kapitalets plats i Marx historieteori
Dahlkvist tänker sig Marx teori i tre ”våningar”. I botten har vi historiematerialismens allmänna teori som är en generell historieteori på en abstrakt nivå. Den används för att studera alla samhällsformer. Den andra våningen består av en analys av särskilda samhällsformer. I Kapitalet finner vi en sådan analys av kapitalismen. Teorin i Kapitalet är alltså inte användbar på alla tänkbara samhällen, bara på samhällen där kapitalismen råder. Den tredje våningen slutligen består av konkreta analyser av konkreta samhällen. Även om ett samhälle är kapitalistiskt kan vi inte förstå den enbart genom teorin i Kapitalet. Verkligheten är mer komplex än den mer abstrakta teorin, och alla verkliga samhällen innehåller blandningar av olika produktionssätt liksom mängder av andra förhållanden som faller utanför den allmänna teorin, men som måste tas i beaktande när man vill förstå ett givet samhälle vid en given tidpunkt.

3. Första våningen: historiematerialismen
Marx och Engels utvecklande under 1840-talet en egen teori som den mänskliga historien och dess utveckling. Vi kallar den för historiematerialismen eller den materialistiska historieuppfattningen. Dahlkvist ser denna som ett forskningsprogram, som med Marx ord ger oss ledtrådar i förståelsen av mänskliga samhällen. Historiematerialismen ska inte ses som en solid och en gång för alla fastställd doktrin, utan som en hjälp när vi undersöker historien. Som mest komprimerad kan den sammanfattas i Brechts ord från Tolvskillingsoperan: ”Erst kommt das Fressen, dann kommt die Moral” – först kommer käket sedan moralen. Produktionen av livsförnödenheter är det mest basala i ett samhälle. De som kontrollerar produktionen är också dominerande i samhället. Marxisten ställer sig frågor som ”Vem arbetar?”, ”Vem behöver inte arbeta?”, ”Hur sker produktionen?”, ”Vem kontrollerar överskottet?”, ”Vem bestämmer hur fördelningen ska gå till?”.
Svaret på dessa frågor skiljer sig åt mellan olika samhällen, olika produktionssätt. Väldigt schematiskt kan man skilja mellan slavsamhälle, feodalism, kapitalism och socialism.
I sitt berömda förord till den redan nämnda Till kritiken av den politiska ekonomin sammanfattar Marx sin ”ledtråd”:

Det allmänna resultat, till vilket jag kommit och som, sedan jag en gång kommit fram till det, tjänade mig som ledtråd i mina studier, kan kort formuleras sålunda: I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda, nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktivkrafter. Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet. Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen överhuvudtaget. Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande. På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning. Då man betraktar sådana omvälvningar måste man ständigt skilja mellan den materiella omvälvningen i de ekonomiska produktionsbetingelserna, vilken kan naturvetenskapligt exakt konstateras, och de juridiska, politiska, religiösa, konstnärliga eller filosofiska, kort sagt ideologiska former, i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den. Lika litet som man bedömer en individ efter det, som han tänker om sig själv, lika litet kan man bedöma en sådan omvälvningsepok efter dess medvetande. Man måste tvärtom förklara detta medvetande ur det materiella livets motsägelser, ur den konflikt som råder mellan de samhälleliga produktivkrafterna och produktionsförhållandena. En samhällsformation går aldrig under, innan alla produktivkrafter utvecklats för vilka den har tillräckligt spelrum, och nya, högre produktionsförhållanden uppträder aldrig, förrän deras materiella existensbetingelser mognat i det gamla samhällets eget sköte. Därför ställer sig mänskligheten alltid blott sådana uppgifter, som den kan lösa, ty närmare betraktat skall det ständigt visa sig, att själva uppgiften endast uppkommer, där de materiella betingelserna för dess lösande redan är förhanden eller åtminstone befinner sig i processen av sitt vardande. I stora drag kan asiatiskt, antikt, feodalt och modernt borgerligt produktionssätt betecknas som progressiva epoker av den ekonomiska samhällsformationen. De borgerliga produktionsförhållandena är den samhälleliga produktionsprocessens sista antagonistiska form, antagonistisk inte i betydelsen av individuell antagonism utan en antagonism, som uppkommer ur individernas samhälleliga levnadsbetingelser, men de produktivkrafter, som utvecklas i det borgerliga samhällets sköte, skapar samtidigt de materiella betingelserna för lösandet av denna antagonism. Med denna samhällsformation slutar därför det mänskliga samhällets förhistoria.

4. Andra våningen: Kapitalet
Teorin i Kapitalet befinner sig alltså på det som Dahlkvist kallar för den andra våningen, analysen av särskilda samhällsformer, och objektet för undersökningen är kapitalismen, eller närmare bestämd, återigen enligt Dahlkvist kapitalets formlogik och rörelselagar. Boken handlar alltså inte om något speciellt land eller tid, även om många exempel kommer från 1800-talets England. Istället rör vid oss på en mer abstrakt nivå där vi intresserar oss för de institutioner, mellanmänskliga relationer, funktionssätt och ’lagar’ som kapitalismen föder fram. Marx följer kapitalets logik, hur en ’ren’ kapitalism fungerar. Som sagt är alla verkliga samhällen mer heterogena.
Kapitalet är ingen total teori över det kapitalistiska samhället. Detta beror dels på att Marx aldrig lyckades slutföra sitt storslagna projekt. Kapitalets bok 2 och 3 komplierades som bekant av Engels efter Marx död utifrån dennes efterlämnade manuskript. Men även om man räknar med dessa böcker var teorin långtifrån avslutad. Frågor som inte tas upp, eller som bara berörs ytligt, är exv. statens roll, könsmaktsordningen, imperialismen och ideologins betydelse.

5. Tredje våningen: konkreta analyser
Marx gjorde själv ett antal konkreta samhällsanalyser där han utifrån sina allmänna teorier behandlade politiska och ekonomiska händelser. Dessa analyser kan visserligen fortfarande fungera som metodologiska exempel, men eftersom Marx inte lever längre kan han inte längre göra den här sortens analyser – det måste vi göra själva. Så en läsning av Kapitalet kan hjälpa oss att förstå vårt samhälle, men de konkreta analyserna måste vi göra själva.

6. Kapitalet. Första boken. Kapitalets produktionsprocess.
Kapitalets första bok handlar alltså om hur kapital produceras. Och om hur kapitalet påverkar produktionen. Marx metod skiljer sig från många andra ekonomers och samhällsvetares. Där andra ser ting ser Marx ofta rörelser och relationer. Marx skrev i inledningen till Grundrisse (skriven 1857-58, publicerades i sin helhet 1939, Inledningen dock redan 1903) en sammanfattning av sin ”metod”. Två saker kan framhållas. 1) Man måste skilja mellan den historiskt allmänna och det specifika för olika produktionssätt. Det är exv. allmänt sant att produktion innebär att människor medvetet omformar naturen efter sina behov. Däremot är det olika i olika samhällen vilka ekonomiska lagar som bestämmer vem som ska producera vad. 2) I forskningsprocessen går Marx från det konkreta mot det abstrakta. Analysen börjar alltså med det kaos som ett samhälle utgör. Därifrån rör sig Marx mot allt mer abstrakta begrepp genom att leta efter underliggande orsaker och det som är väsentligt. I framställningen av sin teori går Marx åt det andra hållet. Han börjar alltså med de mest abstrakta begreppen och vi får sedan följa honom i långsam takt mot allt större konkretion. När vi kommit till det mest konkreta stadiet är vi tillbaka i det kaotiska samhället, men om analysen är lyckad har vi fått ordning i kaoset och nått förståelse kring varför saker ser ut som de gör.

6.1. Första avdelningen: Vara och pengar
Kapitalets första avdelning är svår och innehåller väldigt mycket. Jag gör här en mycket grov förenkling. Marx börjar med att konstatera att:
I de samhällen, där det kapitalistiska produktionssättet härskar, uppträder rikedomen som en "oerhörd varuanhopning", den enskilda varan som dess elementarform. Vår undersökning börjar därför med en analys av varan. (s. 31)
Värt att notera är att Marx använder ordet ”uppträder” (tyska: erscheint). Detta betyder att det som vi ser inte nödvändigtvis är en ”oerhörd varuanhopning”, utan bara att det är så som det framträder. Skenet kan ju faktiskt bedra.
Under kapitalismen framträder rikedomen alltså om varor. Så är det inte nödvändigtvis under andra samhällssystem. För Marx är en vara en produkt av mänskligt arbete som bjuds ut till försäljning på en marknad. Bakar man att bröd för att äta det själv är det ingen vara. Inte heller om man ger bort det, eller tvingas de bort det. Först i bytesprocessen blir produkten en vara. Enkelt uttryckt är en vara alltså en produkt som är försedd med en prislapp.
Varan har två aspekter: bruksvärde och bytesvärde. Bruksvärde innebär helt enkelt att vara tillfredsställer något mänskligt behov, av vilka slag det nu kan tänkas vara. Bytesvärdet utgörs av varans förmåga att bli utbytt mot andra varor. Bytesvärdet är en rent kvantitativ relation mellan varor. Marx frågar sig vad det är som gör att två varor av helt olika slag kan bytas mot varandra. Det är det som gör att ett par skor kan bytas mot exv. en skjorta? Inte deras rent fysiska egenskaper i alla fall. Marx kommer fram till att värdets substans är det i varan nedlagda arbetet, närmare bestämt det socialt nödvändiga arbete. Om en genomsnittlig arbetare med genomsnittlig skicklighet och genomsnittliga arbetsmedel förfärdigar en vara på exv. en timme kan denna vara i princip bytas mot en annan vara där en annan genomsnittliga arbetare har lagt med en timme, även om det är ett helt annat arbete, i det här fallet skomakararbete resp. sömnadsarbete.
Det är alltså det mänskliga arbetet som är substansen i värdet. I marknadssituationen kan dock priset variera högst betänkligt. Marx menar dock att detta är helt i enlighet med sakernas tillstånd och inget som hindrar värdet att så att säga befinna sig i bakgrunden. Värdet eller bytesvärdet syns alltså inte, till skillnad från priset, men finns ändå.
Varan är ett ting, men den innesluter en relation. Speciellt för kapitalismen är att mänskliga relationer uppträder som ting. Det är två varor som byts på marknaden, men detta innebär att varornas ägare träder i en social relation med varandra, även om de inte ens behöver känna till varandras existens.
I alla samhällen med utvecklat varuutbyte uppkommer en allmän ekvivalent, dvs. en vara som kan bytas mot alla andra varor. Vi kallar denna vara för pengar. Pengar utgör, kan man säga, självständiggjort bytesvärde. Pengarna har flera olika funktioner. 1) Värdemätare, 2) cirkulationsmedel, 3) betalningsmedel. I den första funktionen uppträder pengarna rent ideellt. Vi kan säga att en vara kostar 100 kronor utan att behöva vifta med en hundralapp. Som cirkulationsmedel måste pengarna dock vara reella. Den tredje funktionen, betalningsmedel, innebär att pengarna inte behöver vara i cirkulation. Vi kan exv. dra undan pengar ur cirkulationen för att använda dem senare. Eller bara för att vi känner för att ha pengar i madrassen. Denna egenskap är en viktig källa till kapitalismens kriser, och en falsifiering av Says lag att utbud och efterfrågan alltid överensstämmer.

6.2 Andra avdelningen: Penningens förvandling till kapital
Hittills har vi bara stött på varor som byts mot andra varor på ett enkelt sätt. Formen har varit V – P – V (vara – pengar – vara). I denna process är bruksvärdet målet. Man säljer något som man inte vill ha för att kunna köpa något som man vill ha. Men man kan ju också köpa något för att man vill sälja det med en vinst. Då blir formen P – V – P’ (pengar – vara – mer pengar). Detta är kapitalets allmänna formel. Marx ser alltså kapital som pengar som blir mer pengar, eller om man så vill som värde som strävar efter att föröka sig. Detta kan kontrasteras mot nationalekonomernas definition av kapital som snarare har att göra med ting, exv. ting som används för att underlätta produktionen. För Marx är en vävstol en vävstol, som under vissa förutsättningar kan fungera som kapital. Men vävstolen i sig är inte kapital.
Marx frågar sig nu hur mervärdet eller kapitalisternas vinst kan uppstå. Han menar att den inte kan uppstå i cirkulationen. Visst kan en enskild person göra en vinst genom att köpa något billigt och sälja det dyrt, men detta är ett nollsummespel: det en vinner förlorar en annan. Lösningen i detta ser Marx i att hitta en vara vars bruksvärde det är att kunna sätta bytesvärde, och denna vara är den mänskliga arbetsförmågan, arbetskraften. Om man tänker sig att en arbetare behöver arbeta fyra timmar för att få ihop med alla nödvändiga livsmedel till sig själv och sin familj, men man låter henna arbeta åtta timmar om dagen, utgör de fyra extra timmarna, merarbetstiden, grunden för kapitalisternas vinst. Arbetskraften kan alltså utnyttjas av kapitalisten längre än den nödvändiga arbetstiden. Detta beror på att kapitalisterna som klass har monopol på samhällets produktionsmedel.

6.3 Tredje avdelningen: Produktionen av det absoluta mervärdet
Industrikapitalisten köper produktionsmedel och arbetskraft och låter dessa samverka i produktionen. Detta resulterar i produktion av nya bruksvärden som kan säljas som varor som således genererar bytesvärde. Att produktion innebär att produktionsmedel och arbetskraft samverkar är historiskt allmänt, att produktionsmedlen och arbetskraften framträder som bärare av kapital är specifik för kapitalismen.
Under kapitalismen innebär arbeta alltså två saker. Dels konkret, nyttigt arbete som resulterar i bruksvärden. Dels abstrakt, värdeskapande arbete som resulterar i bytesvärde. Båda sorternas arbete pågår förstås samtidigt.
Marx kallas det värde som kapitalisten köper produktionsmedel för konstant kapital (c) och det han köper arbetskraft för variabelt kapital (v). Det värde som skapas under merarbetstiden kallar Marx mervärde (m). Mervärdeskvoten utgörs av m/v, dvs. av kvoten mellan merarbetstiden och den nödvändiga arbetstiden. Denna ska ej förväxlas med profitkvoten som är m/(c+v). Profitkvoten är alltså lägre än mervärdeskvoten (med undantag av produktion helt utan produktionsmedel, där c=0 och m/v alltså är = m/(c+v)). Mervärdeskvoten är ett uttryck för kapitalistens utsugning av arbetaren.
Merarbetet är inte direkt utskiljbart under kapitalismen. Det förefaller som om arbetaren får betalt för sitt arbete, när det i själva verket är arbetskraftens värde som betalas.
Den relation som råder mellan kapitalisten som arbetskraftsköpare och arbetaren som arbetskraftssäljare kallar Marx kapitalförhållandet. Kapitalisten och arbetaren är visserligen jämlika varuägare, men förutsättningen har att arbetaren ska vilja sälja sin arbetskraft är att han själv inte äger några produktionsmedel. Kapitalförhållandet är därför ett klassförhållande mellan den klass som äger produktionsmedel och den klass som inte gör det.

6.4 Fjärde avdelningen: Produktionen av det relativa mervärdet
Hittills har vi betraktat arbetsprocessens formella underordnande under kapitalet. Kapitalismen innebär dock även en omvälvning av produktionsprocessen. Varje kapitalist vill tjäna så mycket pengar som möjligt. Ett sätt att göra detta är att producera effektivare än sina konkurrenter, och därigenom kunna sälja sina varor under deras värde. Denna jakt efter extramervärde leder till att kapitalismen ständigt är dynamisk och ständigt omvälver produktionen.

6.5 Femte avdelningen: Produktionen av absolut och relativt mervärde
Här sammanförs de båda tidigare avdelningarna. En viktig slutsats är at ökad materiell välfärd kan gå hand i hand med ökad utsugning. Om arbetsdagen antas vara konstant kan en arbetare kanske i ett senare skede producera mer nyttigheter på tre timmar än tidigare på fyra. I ett sådant fall kan merarbetstiden ökas, trots att den nödvändiga arbetstiden motsvarar större köpkraft än den tidigare, längre tiden.

6.6 Sjätte avdelningen: Arbetslönen
Arbetslönen är enligt Dahlkvist den första kategori som Marx analyserar färdigt i Kapitalet.

6.7 Sjunde avdelningen: Kapitalets ackumulationsprocess
Kapitalet genomlöper kretsloppet P – V – P’ gång på gång. Detta innebär att mer och mer kapital ackumuleras. På så sätt reproduceras och fördjupas kapitalismen under själva produktionsprocessen. Har kapitalismen väl kommit igång är den ett självgående system, åtminstone så länge dess inre motsättningar hålls i schack.

6.8 Åttonde avdelningen: Den s.k. ursprungliga ackumulationen
För att kapitalismen ska kunna uppstår ur icke-kapitalistiska förhållanden krävs två saker. 1) Det måste finnas kapitalister som äger tillräckligt med kapital. 2) Det måste finnas dubbelt fria arbetare, dvs. arbetare som å ena sidan är juridiskt fria att sälja sin arbetskraft, å andra sidan är egendomslös, dvs. tvingade att sälja sin arbetskraft. Marx undersöker hur denna process gått till historiskt.

7. Slutord
Dahlkvist skriver:
”Vid slutet av omfångsrika studier står vi alltså inför ett paradoxalt faktum. Teorin i ’Kapitalet’ har inte, för sig tagen, någon direkt politisk relevans som analys av politik och klasskamp i ett konkret samhälle.” (s. 546)

Det är helt meningslöst att studera Marx om man inte tar steget till den tredje våningen och applicerar Marx teori på ett verkligt samhälle.