Artikel ur "Politiken" 1917-4-10. Carl Lindhagen, borgmästare i huvudstaden och en av de ledande inom det som i maj 1917 skulle blir Sverges socialdemokratiska vänsterparti är i Göteborg och lägger linjen. Eller gör han det? Lindhagen var en speciell person, som lämnade liberalerna för socialdemokraterna, sedan hamnade han hos vänstersocialisterna några år, innan han bildade eget under en kort period. Frågan är om hans idéer var särskilt representativa för det nybildade vänstersocialistiska partiet. Vi vet ju att svälten var närvarande i Göteborg och att bröduppror snart skulle äga rum. I en sådan situation är frågor om andlig frihet kanske sekundära. Det finns en tendens inom historieskrivning att ge vältaliga män ur de bildande klasserna tolkningsföreträde, men jag anar att det finns en som grupp arbetare som inte förmådde uttrycka sig lika elegant som Lindhagen i tal och skrift, men som liktväl visste vad de ville: bröd och arbete.
Stark anslutning till det nya
Samtidigt med Stockholms nya arbetarkommuns lyckade start i Auditorium började Göteborgs nya arbetarkommun sin offentliga värksamhet på fredag med ett stort möte å Cirkus, som var till trängsel fylld. Vid mötet hölls ett längre föredrag av borgmästare Carl Lindhagen, som av ett ur publiken kommet rop "leve Lindhagen!" fick anledning att börja sitt föredrag med framhållande av, att det för det nya partiet skulle bli en huvudfråga att söka komma från personlighetspolitiken till sakpolitiken. Det nya partiet har uppstått därför att det förgäves sökt få fram andlig frihet vid politisk värksamhet inom det gamla partiet. Det ska därjämte stödja sig på politisk frihet sådan den framskridit ur franska revolutionen och den ekonomiska frihet som socialdemokratien kämpat för. Vänstersocialismen ska sålunda på sitt program främst uppta: förjupad demokrati med andlig frihet även inom partiet samt idépolitik i riksdagen vid sidan av realpolitiken.
Vad som inom det gamla partiet hindrar den andliga friheten är, sade tal., ledningens fordran på disciplin. Disciplin är nog nödvändig vid t. ex. arbetstvister, men då kommer den av sig själv och kravet på den framföres snarare från de jupa leden, medan man ofta får se ledarna hålla igen. Men i den politiska kampen är det en helt annan sak. Då kommer kravet på disciplin ovanifrån. Det betyder att man vill att de jupa leden ska tro på auktoriteter, vill ha underkastelse, ofrihet.
Vad slår vi vakt om? Demokratins ideer kan aldrig förvärkligas med knytknävarna. Kanske ligger det någon sanning i det gamla ordspråket: Kärleken övervinner allt. Därför har ungdomen inom partiet bort handlas med mer kärlek och handledas utan hårdhet. De gamlas erfarenhet och de ungas hängivenhet hade bort då gå hand i hand.
Efter att ha skildrat ledningens valtryck vid kongressen sade tal: Om man vill ha andlig frihet inom ett parti kan man ej gilla sådant. Utåt ryter det socialdemokratiska lejonen mot sådana förhållanden, men inåt finner man det förtjusande att det är så orättvist som möjligt. Tror någon att ett sådant parti kan erövra värden? (Publiken: nej!)
Det har blivit absolut nödvändigt för vänstern att gå ifrån det gamla partiet. Tal. hoppades dock att det nya partiet blott skulle behöva bli tillfälligt. Ingenting hindrar att de båda riktningarna åter mötes längre fram. Detta kan ske när partiets jupa led kräver att då den frihet, för vars ernående vänstern nu separerat.
Det nya partiet fordrar avrustning. De gamla socialisterna vill avskaffa militären blott för att stoppa den i nya hål. Ministersocialismen är också partiskiljande. Även socialistvänstern är villig att regera när socialismen får makten, men de gamla socialisterna vill går med i en blandningsregering, vilket vänstern ej kan gå med på. Det är från regeringarna som de stora och befriande förslagen skulle framkomma. Det finns värkligen också en regering som just i dagarna för fram sådana förslag, men den regeringen sitter icke i Stockholm, utan i Petrograd.
Föredraget hälsades med stormande jubel. Kommunordföranden hr Ståhlberg förklarade efteråt offentligt, att om han ej varit i Svärge skulle han ha velat utbringa ett leve för en viss statsform. Nu ville han i stället inskränka sig till att utbringa ett leve för hr Lindhagens republikmotion! Mötet sjöng därefter Internationalien, varefter hr Lindhagen åter kom upp på talarstolen och höjde ett leve för folkens slutliga förbrödring. Mötet avslutades med ett: Leve Lindhagen!
Visar inlägg med etikett Vänsterpartiet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Vänsterpartiet. Visa alla inlägg
måndag 9 september 2013
söndag 8 september 2013
Göteborgs nya arbetarekommun
Göteborgsavdelningen av det som skulle bli Vänsterpartiet grundades i mars 1917. Så här beskrevs bildandet i tidningen "Politiken" 1917-3-26. (Den förste ordföranden Ståhlberg skulle inom kort ändra stavningen av sitt namn till Stålbärj.)
Göteborgs nya arbetarekommun.
I förra veckan bildades - som förut meddelats i Politiken - på ett talrikt besökt möte i Arbetarföreningen Göteborgs nya arbetarekommun. Hr Carl Ståhlberg inledde frågan om 'partikongressen och dess konsekvenser' varefter mötet efter en kort debatt enhälligt beslöt 'instämma i kongressminoritetens manifest och förklarade sig redo att deltaga i bildandet av det nya partiet'. 300 av mötets deltagare antecknade sig därpå för medlemskap, varefter möte hölls med den nybildade organisationen. Till interimsstyrelse utsågs Carl Ståhlberg, Sofia Svensson, Sven Johansson, Ture Rylander, Carl Larsson, Edv. Malmsjö, Ernst Olsson, Axel Ljunggren och Erik Abrahamsson. Suppleanter blev H. Rådlund, John Andersson och Eskil Wallén. Det lyckade mötet avslöts med leverop för den nya kommunen.
Göteborgs nya arbetarekommun.
I förra veckan bildades - som förut meddelats i Politiken - på ett talrikt besökt möte i Arbetarföreningen Göteborgs nya arbetarekommun. Hr Carl Ståhlberg inledde frågan om 'partikongressen och dess konsekvenser' varefter mötet efter en kort debatt enhälligt beslöt 'instämma i kongressminoritetens manifest och förklarade sig redo att deltaga i bildandet av det nya partiet'. 300 av mötets deltagare antecknade sig därpå för medlemskap, varefter möte hölls med den nybildade organisationen. Till interimsstyrelse utsågs Carl Ståhlberg, Sofia Svensson, Sven Johansson, Ture Rylander, Carl Larsson, Edv. Malmsjö, Ernst Olsson, Axel Ljunggren och Erik Abrahamsson. Suppleanter blev H. Rådlund, John Andersson och Eskil Wallén. Det lyckade mötet avslöts med leverop för den nya kommunen.
fredag 6 september 2013
Personliga reflektioner om Vänsterpartiets senaste 20 år
Tänker ägna ännu några rader om min syn på situationen i Vänsterpartiet under 1990- och det tidiga 2000-talet. Min utgångspunkt är ett stycke ur Bergners bok (s. 437)
"På kongressen 1990 stod partiet inför beslutet att antingen återigen söka en medelväg som kunde samla partiets stridande viljor till en bräcklig enhet eller att 'korsa Rubicon' och en gång för alla rensa partiet från kommunismen och från kommunister. Även denna gång valde partiet att försöka bordlägga de interna konflikterna genom att söka en kompromiss som kunde hålla det samman. Vänsterpartiet blev ett parti som inte längre betecknade sig som kommunistiskt men som alltjämt stod fast vid visionen om ett klasslöst (kommunistiskt) samhälle och som i sina grundsatser deklararade att partiet ville organisera både kommunister och andra som sympatiserade med partiets politik. Därmed kunde en lågintensiv konflikt mellan partimedlemmar som identifierade sig som kommunister och de som uppfattade kommunismbegreppet som en symbol för realsocialismens förtryck leva vidare i partiet, för att efter Gudrun Schymans avgång i januari 2003 blossa upp med full styrka."
Jag delar inte alls Bergners syn att det "lågintensiva kriget" inom partiet skulle ha med kommunismbegreppet att göra, även om ordet "kommunism" ibland kom att kastas fram och åter mellan skyttegravarna. Jag delar dock synen att det under 1990-talet och delar av 2000-talet pågått konflikter inom partiet som mycket väl kan beskrivas som ett lågintensivt krig. Jag ska nedan ge min syn på dessa konflikter. Börjar med en lite resumé av mina egna erfarenheter.
Grunden i konflikten handlade enligt min mening som synen på verkligheten. Jag (född 1975) tillhörde en generation som var tonåring när den svenska ekonomin kraschade vid 1990-talets början. När jag skulle ut i vuxenlivet var arbetslöshet, osäkra anställningar och ett nedmonterat välfärdssystem fakta för dagen. Det var också en tid av växande högerextremism. Flyktingförläggningar brann. Dessa upplevelser kom att prägla min syn på politiskt arbete.
När jag gick med i Ung Vänster 1994 såg vi begynnelsen av en ny vänstervåg. Kanske skulle det ändå gå att vrida samhället åt det höll vi önskade. Ung Vänster var dock vid denna period fortfarande ganska svagt. Ungdomsförbundet hade (misstänker jag - jag har faktiskt ingen särskilt vidare koll) genomgått en kris runt 1990 och fortfarande inte hittat en ny roll. Man pratade mycket miljö och alternativa livstilar. Och inget ont i det. Miljö är viktigt.
Men några år senare hade situationen förändrats. Ung Vänster växte så att det knakade och blev Sveriges största politiska ungdomsförbund (Som jag sagt tidigare: det är vanskligt att uttala sig om politiska ungdomsförbunds medlemssiffror, men organisatoriskt torde Ung Vänster varit starkast, kanske också medlemsmässigt). Detta berodde säkerligen till en del på Vänsterpartiets ökade popularitet, till en del av Ung Vänsters eget agerande. Det är omöjligt och inte heller jätteintressant att bedöma vilka faktor som var starkast.
I denna uppgångsfas kom ungdomsförbundet att anta en delvis ny roll. Vi antog ett handlingsprogram, som var tänkt som ett långsiktigt strategidokument - lite som ett mellanting mellan verksamhetsplan och principprogram. I handlingsprogrammet betonades vikten av att kombinera långsiktiga mål och kortsiktiga politiska vinster. Ung Vänster skulle vara ett förbund där medlemmarna inte isolerade sig, utan istället aktivt arbeta inom fackföreningar, lokala organisationer, t.o.m. idrottsföreningar för att hjälpa till att organisera politisk kamp. Just kombinationen av långsiktigt och kortsiktigt kändes väldigt vettig. Som Ung Vänsters dåvarande förbundssekreterare Kalle Larsson brukade säga: "Utan reformer ingen revolution - utan revolution inga varaktiga reformer". Vi såg ingen konflikt mellan att å ena sidan kämpa för små förändringar i vardagen och å andra sidan fortfarande ha den socialistiska samhällsomdaning vi önskade i sikte. Tvärtom kändes dessa båda perspektiv som nödvändiga för varandra. Däremot var det viktigt att välja vilka frågor och vilka kampmetoder som skulle användas. Alla frågor var inte lika viktiga och alla kampmetoder inte lika bra. Facklig kamp på arbetsplatsen sågs exempelvis som bättre och viktigare än bojkottaktioner mot enskilda butikskedjor.
Tänk stort. Tänk smått. Organisera. Agera.
Jag tyckte att detta lät självklart och bra. Och det fungerade ju. Ung Vänster uppnådde kanske inte jättemycket, men mer än vi gjort med en annan strategi.
Det kändes därför väldigt konstigt när vänsterpartister på alla nivåer inom partiet beskyllde ungdomsförbundet för att vara "traditionalistiskt", "dogmatiskt" eller "sovjetnostalgiskt". (Jag har hört alla dessa epitet.) Vi var unga, vår kunskap var begränsad, visst. Men det var väldigt svårt att begripa vad som var fel med att exempelvis aktivera sig i Hyresgästföreningen (en mycket viktig organisation med problem att värva unga aktiva medlemmar) eller som jag själv gjorde, aktivera mig i Elevorganisationen.
I såväl Ung Vänster som i Vänsterpartiet fördes det diskussioner om förbundets respektive partiets roll. Och i båda fallen dök ordet "kommunism" ibland upp. Jag har förstått att frågan var mycket känslig i ungdomsförbundet i samband med namnbytet från Kommunistisk Ungdom till Ung Vänster. Med det var innan min tid. Jag upplevde aldrig att frågan om ordet "kommunism" var särskilt viktig. Det tenderade att bli ganska långa kongressdebatter (jag minns främst debatten vid kongressen i Örebro, min första Ung Vänster-kongress som jag bevittnade i egenskap av gäst från Elevorganisationen), men frågan var aldrig så infekterad som den var i partiet.
Vänsterpartiet hade 1998 gjort ett rekordbra val och fått 12% av rösterna. Den mest tydliga effekten av detta (något som Bergner missar nästan helt och hållet i sin avhandling) var att en stor del av partiets medlemmar kom att bindas vid parlamentariska uppdrag. Arbetsbördan på partimedlemmarna ökade, inte minst eftersom partiet inte upplevde samma medlemsmässiga ökning som ungdomsförbundet. Detta innebar även en förskjutning av makten inom partiet. De stora parlamentariska grupperna (riksdagsgruppen, kommunfullmäktigegrupper) kom genom sin storlek att växa i betydelse. Detta var en situation som partiet var oförberett på.
Valframgången innebar att Vänsterpartiet fick en ny roll i den parlamentariska politiken. Man kunde nu sitta och förhandla med socialdemokrater (och ibland miljöpartister) innan beslut lades fram i riksdagen/kommunfullmäktige. Istället för att påverka genom att bedriva utomparlamentariskt opinionsarbete kunde man påverka genom att förhandla direkt med socialdemokraterna. Jag förstår att det måste varit skönt för härdade kommunpolitiker att äntligen få vara med och utforma konkreta förslag som kunde bli antagna i kommunfullmäktige. Men samtidigt har jag väldigt svårt att förstå hur dessa kommunfullmäktigeledamöter kunde göra en dygd av nödvändigheten och se kompromissandet med socialdemokratin som en vinst i sig. Det visade sig nämligen tämligen omgående att Vänsterpartiets påverkan av politiken inte steg i nämnvärt.
Situationen blev väldigt tydlig i min egen hemkommun, Göteborg. Vänsterpartiets kommunfullmäktigegrupp deltog i ett majoritetssamarbete där politiken var tydligt inriktad på nedskärningar. När partiet gick med på att lägga ned Lundbys gymnasieskola och sälja ut Komvux var måttet rågat, och det ifrågasättas om kommunfullmäktigegruppen på ett kompetent sätt tillvaratog Vänsterpartiets politik i samarbetet.
Det hela utvecklade sig till ett "lågintensivt krig" för att använda Bergners terminologi, men inte ens i den vildaste fantasi kan man säga att det hade något med oenighet angående "kommunism" att göra. Det handlade snarare om vilka metoder som var effektiva för att förverkliga partiets politik och vart man skulle dra gränsen när det inte längre var rimligt att samarbete med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Distriktsstyrelsen gjorde en annan bedömning än kommunfullmäktigegruppen, men den senare vägrade ge med sig, trots att den självklart var underställd distriktets ledning. Konfliktens första fas slutade med att distriktsordföranden och flera andra medlemmar av distriktsstyrelsen avgick. Den andra fasen slutade med att stora delar av kommunfullmäktigegruppen inte fick förnyat förtroende vid nästan listspikning. Partimedlemmar på båda sidor passiviserades eller lämnade partiet.
Jag tror att denna typ av konflikter var ganska vanlig i Vänsterpartiet mandatperioderna 1998-2006. En ny situation i parlamentet ledde till situationer där olika viljor fanns och det saknades en form att hantera dessa konflikter. I media ville man gärna framställa detta som konflikter mellan "traditionalister" och "förnyare". De som betecknades som "förnyare" använda sig själva ibland av samma termer. Detta innebar att en nybliven vänsterpartist i tonåren som protesterade mot att partiet drivit igenom att hennes egen skola skulle läggas ner på fullt allvar kunde bli kallad "traditionalist" och anses inte vara tillräckligt "realpolitisk". (Exemplet är fiktivt och en aning tillspetsat, men inte orealistiskt.) Partiets kommunalråd i Göteborg kunde i en debattartikel (minns inte om det var i GP eller GT) hävda att ungdomsförbundet dragit till sig personer som inte delade "arbetarrörelsens traditioner och värderingar". Det var i alla fall omväxlande att inte bli stämplad som traditionalist, men vi kände oss ändå en smula förvirrade. Vad var det vi hade gjort som retade upp honom (och andra äldre partimedlemmar) till den milda grad?
Men Vänsterpartiet mognade. Idag är det inte lika svårt att få kommunalpolitiker att se lite längre än till sossen mittemot förhandlingsbordet. Fler vänsterpartister inser att en effektiv kommunalpolitik kräver en aktiv utomparlamentarisk agitation. De som vägrade anpassa sig till detta lämnade partiet. En del hamnade i Socialdemokraterna, en del i Miljöpartiet. Många av dem gör ett gott arbete där och jag känner ingen personlig aversion mot dem. Men jag undrar ibland varför de gick med i Vänsterpartiet i första läget, om de inte var intresserade av mer än att sitta i sammanträden med S och MP.
Det som jag beskrivit som en mognadsprocess uppfattade andra som en återgång till tidigare idéer. När Gudrun Schyman avgick (eller tvangs avgå) upplevde partiet sin sista (till dags dato) uppblossande konflikt.
Jag förstår ärligt talat inte det missnöje som vissa s. k. förnyare kände 2003. Uppropet "Vägval för Vänsterpartiet" med en lång rad namnkunniga och mindre namnkunniga undertecknare kändes inte särskilt relevant för mig och jag har aldrig satt mig in i exakt vad de ville. Jag är nog en smula orättvis, men i mycket kändes det som personer som var bittra över att blivit petade från diverse positioner inom partiet. Personligen tycker jag att de ersattes av mer kompetenta personer, men det kan man ju ha olika åsikter om. De åsikter som fördes fram i "Vägval för Vänsterpartiet" och sedan i den fristående föreningen "Vägval vänster" kändes visserligen lite mossiga och verklighetsfrånvända, men inte värre än att de kunde rymmas inom Vänsterpartiet. Deras prat om vikten av att bredda partiet kändes överflödigt. Vilka var det som skulle inkluderas? Var Vänsterpartiet inte redan ett brett parti med en levande intern debatt där olika viljor kunde samsas?
Men kanske fanns ändå en nyckel till gåtan Vägval vänster ändå i idén om breddning. Somliga företrädare ville nämligen att den breda vänster de talade om även skulle inkludera vänsterliberaler. Detta var inget som kunde ske inom Vänsterpartiet. Dels fanns det inte så många vänsterliberaler. Ingela Mårtensson och några till hade visserligen lämnat Folkpartiet när detta parti gick åt höger, men någon större grupp var de inte. Dels visar det var skillnaden mellan min syn på politik och Vägval vänsters går: handlar politik om att diskutera idéer eller om konkreta politiska förändringar. Liberalism, den må vara aldrig så frisinnad, är inget som ger mig större trygghet på arbetsplatsen eller lättare att få en bostad. Tvärtom. Sedan kan enskilda liberaler vara nog så snälla och ha jättefina värderingar. För mig är klasskamp viktigare än idékamp - och det har väldigt konkreta anledningar. Men jag kan förstå att den som inte vet hur det känns att vara arbets- eller bostadslös har lättare att se politik som idéernas kamp.
Hursomhelst. Det blev visst hullaballo (hur detta ord nu stavas) på kongressen 2004. En liten grupp gick i opposition mot majoriteten. Inget konstigt i detta. De var inte så många (30 personer röstade för Alice Åström som partiledare istället för Lars Ohly som fick 195 röster. Det var även 30 personer som röstade på Johan Lönnroths alternativa förslag till partiprogram.). Det konstiga var att den förlorande minoriteten visade sig vara förbaskat dåliga förlorare. I det smått mytiska dokumentet "Plan B" talades det om fraktionsbildning och andra sätt att vägra acceptera kongressens beslut. Konspirationsförsöket (om det nu var ett allvarligt menat sådant) fick stort genomslag i media, men i praktiken hände inte så mycket. Det hela kan väl ses som en repris av splittringen 1977, fast i ännu mindre skala. Om 1977 hade varit "en flisa som brutit sig ur VPK" (orden är CH Hermanssons) var 2004 års splittring på sin höjd några atomer.
Efter 2004 har konflikterna inom partiet lagt sig. Det verkar som om de flesta är eniga om att den väg partiet tog var bra. Visst bråkas det en del. Så ska det vara i ett parti. Men i huvudsak håller vi med varandra. Ett utmärkt exempel är partiledarvalet här om året. Vi hade fyra kandidater som alla samarbetade i en öppen process som ledde fram till en omröstning i kamratlig anda på kongressen. Jag tycker att alla fyra var bra och skulle blivit nöjd oavsett vem av dem som vunnit. Det känns som om Vänsterpartiet blivit ett moget parti som hittat sin roll i svensk politik.
Ps. Läs gärna partiprogrammet. Det är bra.
"På kongressen 1990 stod partiet inför beslutet att antingen återigen söka en medelväg som kunde samla partiets stridande viljor till en bräcklig enhet eller att 'korsa Rubicon' och en gång för alla rensa partiet från kommunismen och från kommunister. Även denna gång valde partiet att försöka bordlägga de interna konflikterna genom att söka en kompromiss som kunde hålla det samman. Vänsterpartiet blev ett parti som inte längre betecknade sig som kommunistiskt men som alltjämt stod fast vid visionen om ett klasslöst (kommunistiskt) samhälle och som i sina grundsatser deklararade att partiet ville organisera både kommunister och andra som sympatiserade med partiets politik. Därmed kunde en lågintensiv konflikt mellan partimedlemmar som identifierade sig som kommunister och de som uppfattade kommunismbegreppet som en symbol för realsocialismens förtryck leva vidare i partiet, för att efter Gudrun Schymans avgång i januari 2003 blossa upp med full styrka."
Jag delar inte alls Bergners syn att det "lågintensiva kriget" inom partiet skulle ha med kommunismbegreppet att göra, även om ordet "kommunism" ibland kom att kastas fram och åter mellan skyttegravarna. Jag delar dock synen att det under 1990-talet och delar av 2000-talet pågått konflikter inom partiet som mycket väl kan beskrivas som ett lågintensivt krig. Jag ska nedan ge min syn på dessa konflikter. Börjar med en lite resumé av mina egna erfarenheter.
Grunden i konflikten handlade enligt min mening som synen på verkligheten. Jag (född 1975) tillhörde en generation som var tonåring när den svenska ekonomin kraschade vid 1990-talets början. När jag skulle ut i vuxenlivet var arbetslöshet, osäkra anställningar och ett nedmonterat välfärdssystem fakta för dagen. Det var också en tid av växande högerextremism. Flyktingförläggningar brann. Dessa upplevelser kom att prägla min syn på politiskt arbete.
När jag gick med i Ung Vänster 1994 såg vi begynnelsen av en ny vänstervåg. Kanske skulle det ändå gå att vrida samhället åt det höll vi önskade. Ung Vänster var dock vid denna period fortfarande ganska svagt. Ungdomsförbundet hade (misstänker jag - jag har faktiskt ingen särskilt vidare koll) genomgått en kris runt 1990 och fortfarande inte hittat en ny roll. Man pratade mycket miljö och alternativa livstilar. Och inget ont i det. Miljö är viktigt.
Men några år senare hade situationen förändrats. Ung Vänster växte så att det knakade och blev Sveriges största politiska ungdomsförbund (Som jag sagt tidigare: det är vanskligt att uttala sig om politiska ungdomsförbunds medlemssiffror, men organisatoriskt torde Ung Vänster varit starkast, kanske också medlemsmässigt). Detta berodde säkerligen till en del på Vänsterpartiets ökade popularitet, till en del av Ung Vänsters eget agerande. Det är omöjligt och inte heller jätteintressant att bedöma vilka faktor som var starkast.
I denna uppgångsfas kom ungdomsförbundet att anta en delvis ny roll. Vi antog ett handlingsprogram, som var tänkt som ett långsiktigt strategidokument - lite som ett mellanting mellan verksamhetsplan och principprogram. I handlingsprogrammet betonades vikten av att kombinera långsiktiga mål och kortsiktiga politiska vinster. Ung Vänster skulle vara ett förbund där medlemmarna inte isolerade sig, utan istället aktivt arbeta inom fackföreningar, lokala organisationer, t.o.m. idrottsföreningar för att hjälpa till att organisera politisk kamp. Just kombinationen av långsiktigt och kortsiktigt kändes väldigt vettig. Som Ung Vänsters dåvarande förbundssekreterare Kalle Larsson brukade säga: "Utan reformer ingen revolution - utan revolution inga varaktiga reformer". Vi såg ingen konflikt mellan att å ena sidan kämpa för små förändringar i vardagen och å andra sidan fortfarande ha den socialistiska samhällsomdaning vi önskade i sikte. Tvärtom kändes dessa båda perspektiv som nödvändiga för varandra. Däremot var det viktigt att välja vilka frågor och vilka kampmetoder som skulle användas. Alla frågor var inte lika viktiga och alla kampmetoder inte lika bra. Facklig kamp på arbetsplatsen sågs exempelvis som bättre och viktigare än bojkottaktioner mot enskilda butikskedjor.
Tänk stort. Tänk smått. Organisera. Agera.
Jag tyckte att detta lät självklart och bra. Och det fungerade ju. Ung Vänster uppnådde kanske inte jättemycket, men mer än vi gjort med en annan strategi.
Det kändes därför väldigt konstigt när vänsterpartister på alla nivåer inom partiet beskyllde ungdomsförbundet för att vara "traditionalistiskt", "dogmatiskt" eller "sovjetnostalgiskt". (Jag har hört alla dessa epitet.) Vi var unga, vår kunskap var begränsad, visst. Men det var väldigt svårt att begripa vad som var fel med att exempelvis aktivera sig i Hyresgästföreningen (en mycket viktig organisation med problem att värva unga aktiva medlemmar) eller som jag själv gjorde, aktivera mig i Elevorganisationen.
I såväl Ung Vänster som i Vänsterpartiet fördes det diskussioner om förbundets respektive partiets roll. Och i båda fallen dök ordet "kommunism" ibland upp. Jag har förstått att frågan var mycket känslig i ungdomsförbundet i samband med namnbytet från Kommunistisk Ungdom till Ung Vänster. Med det var innan min tid. Jag upplevde aldrig att frågan om ordet "kommunism" var särskilt viktig. Det tenderade att bli ganska långa kongressdebatter (jag minns främst debatten vid kongressen i Örebro, min första Ung Vänster-kongress som jag bevittnade i egenskap av gäst från Elevorganisationen), men frågan var aldrig så infekterad som den var i partiet.
Vänsterpartiet hade 1998 gjort ett rekordbra val och fått 12% av rösterna. Den mest tydliga effekten av detta (något som Bergner missar nästan helt och hållet i sin avhandling) var att en stor del av partiets medlemmar kom att bindas vid parlamentariska uppdrag. Arbetsbördan på partimedlemmarna ökade, inte minst eftersom partiet inte upplevde samma medlemsmässiga ökning som ungdomsförbundet. Detta innebar även en förskjutning av makten inom partiet. De stora parlamentariska grupperna (riksdagsgruppen, kommunfullmäktigegrupper) kom genom sin storlek att växa i betydelse. Detta var en situation som partiet var oförberett på.
Valframgången innebar att Vänsterpartiet fick en ny roll i den parlamentariska politiken. Man kunde nu sitta och förhandla med socialdemokrater (och ibland miljöpartister) innan beslut lades fram i riksdagen/kommunfullmäktige. Istället för att påverka genom att bedriva utomparlamentariskt opinionsarbete kunde man påverka genom att förhandla direkt med socialdemokraterna. Jag förstår att det måste varit skönt för härdade kommunpolitiker att äntligen få vara med och utforma konkreta förslag som kunde bli antagna i kommunfullmäktige. Men samtidigt har jag väldigt svårt att förstå hur dessa kommunfullmäktigeledamöter kunde göra en dygd av nödvändigheten och se kompromissandet med socialdemokratin som en vinst i sig. Det visade sig nämligen tämligen omgående att Vänsterpartiets påverkan av politiken inte steg i nämnvärt.
Situationen blev väldigt tydlig i min egen hemkommun, Göteborg. Vänsterpartiets kommunfullmäktigegrupp deltog i ett majoritetssamarbete där politiken var tydligt inriktad på nedskärningar. När partiet gick med på att lägga ned Lundbys gymnasieskola och sälja ut Komvux var måttet rågat, och det ifrågasättas om kommunfullmäktigegruppen på ett kompetent sätt tillvaratog Vänsterpartiets politik i samarbetet.
Det hela utvecklade sig till ett "lågintensivt krig" för att använda Bergners terminologi, men inte ens i den vildaste fantasi kan man säga att det hade något med oenighet angående "kommunism" att göra. Det handlade snarare om vilka metoder som var effektiva för att förverkliga partiets politik och vart man skulle dra gränsen när det inte längre var rimligt att samarbete med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Distriktsstyrelsen gjorde en annan bedömning än kommunfullmäktigegruppen, men den senare vägrade ge med sig, trots att den självklart var underställd distriktets ledning. Konfliktens första fas slutade med att distriktsordföranden och flera andra medlemmar av distriktsstyrelsen avgick. Den andra fasen slutade med att stora delar av kommunfullmäktigegruppen inte fick förnyat förtroende vid nästan listspikning. Partimedlemmar på båda sidor passiviserades eller lämnade partiet.
Jag tror att denna typ av konflikter var ganska vanlig i Vänsterpartiet mandatperioderna 1998-2006. En ny situation i parlamentet ledde till situationer där olika viljor fanns och det saknades en form att hantera dessa konflikter. I media ville man gärna framställa detta som konflikter mellan "traditionalister" och "förnyare". De som betecknades som "förnyare" använda sig själva ibland av samma termer. Detta innebar att en nybliven vänsterpartist i tonåren som protesterade mot att partiet drivit igenom att hennes egen skola skulle läggas ner på fullt allvar kunde bli kallad "traditionalist" och anses inte vara tillräckligt "realpolitisk". (Exemplet är fiktivt och en aning tillspetsat, men inte orealistiskt.) Partiets kommunalråd i Göteborg kunde i en debattartikel (minns inte om det var i GP eller GT) hävda att ungdomsförbundet dragit till sig personer som inte delade "arbetarrörelsens traditioner och värderingar". Det var i alla fall omväxlande att inte bli stämplad som traditionalist, men vi kände oss ändå en smula förvirrade. Vad var det vi hade gjort som retade upp honom (och andra äldre partimedlemmar) till den milda grad?
Men Vänsterpartiet mognade. Idag är det inte lika svårt att få kommunalpolitiker att se lite längre än till sossen mittemot förhandlingsbordet. Fler vänsterpartister inser att en effektiv kommunalpolitik kräver en aktiv utomparlamentarisk agitation. De som vägrade anpassa sig till detta lämnade partiet. En del hamnade i Socialdemokraterna, en del i Miljöpartiet. Många av dem gör ett gott arbete där och jag känner ingen personlig aversion mot dem. Men jag undrar ibland varför de gick med i Vänsterpartiet i första läget, om de inte var intresserade av mer än att sitta i sammanträden med S och MP.
Det som jag beskrivit som en mognadsprocess uppfattade andra som en återgång till tidigare idéer. När Gudrun Schyman avgick (eller tvangs avgå) upplevde partiet sin sista (till dags dato) uppblossande konflikt.
Jag förstår ärligt talat inte det missnöje som vissa s. k. förnyare kände 2003. Uppropet "Vägval för Vänsterpartiet" med en lång rad namnkunniga och mindre namnkunniga undertecknare kändes inte särskilt relevant för mig och jag har aldrig satt mig in i exakt vad de ville. Jag är nog en smula orättvis, men i mycket kändes det som personer som var bittra över att blivit petade från diverse positioner inom partiet. Personligen tycker jag att de ersattes av mer kompetenta personer, men det kan man ju ha olika åsikter om. De åsikter som fördes fram i "Vägval för Vänsterpartiet" och sedan i den fristående föreningen "Vägval vänster" kändes visserligen lite mossiga och verklighetsfrånvända, men inte värre än att de kunde rymmas inom Vänsterpartiet. Deras prat om vikten av att bredda partiet kändes överflödigt. Vilka var det som skulle inkluderas? Var Vänsterpartiet inte redan ett brett parti med en levande intern debatt där olika viljor kunde samsas?
Men kanske fanns ändå en nyckel till gåtan Vägval vänster ändå i idén om breddning. Somliga företrädare ville nämligen att den breda vänster de talade om även skulle inkludera vänsterliberaler. Detta var inget som kunde ske inom Vänsterpartiet. Dels fanns det inte så många vänsterliberaler. Ingela Mårtensson och några till hade visserligen lämnat Folkpartiet när detta parti gick åt höger, men någon större grupp var de inte. Dels visar det var skillnaden mellan min syn på politik och Vägval vänsters går: handlar politik om att diskutera idéer eller om konkreta politiska förändringar. Liberalism, den må vara aldrig så frisinnad, är inget som ger mig större trygghet på arbetsplatsen eller lättare att få en bostad. Tvärtom. Sedan kan enskilda liberaler vara nog så snälla och ha jättefina värderingar. För mig är klasskamp viktigare än idékamp - och det har väldigt konkreta anledningar. Men jag kan förstå att den som inte vet hur det känns att vara arbets- eller bostadslös har lättare att se politik som idéernas kamp.
Hursomhelst. Det blev visst hullaballo (hur detta ord nu stavas) på kongressen 2004. En liten grupp gick i opposition mot majoriteten. Inget konstigt i detta. De var inte så många (30 personer röstade för Alice Åström som partiledare istället för Lars Ohly som fick 195 röster. Det var även 30 personer som röstade på Johan Lönnroths alternativa förslag till partiprogram.). Det konstiga var att den förlorande minoriteten visade sig vara förbaskat dåliga förlorare. I det smått mytiska dokumentet "Plan B" talades det om fraktionsbildning och andra sätt att vägra acceptera kongressens beslut. Konspirationsförsöket (om det nu var ett allvarligt menat sådant) fick stort genomslag i media, men i praktiken hände inte så mycket. Det hela kan väl ses som en repris av splittringen 1977, fast i ännu mindre skala. Om 1977 hade varit "en flisa som brutit sig ur VPK" (orden är CH Hermanssons) var 2004 års splittring på sin höjd några atomer.
Efter 2004 har konflikterna inom partiet lagt sig. Det verkar som om de flesta är eniga om att den väg partiet tog var bra. Visst bråkas det en del. Så ska det vara i ett parti. Men i huvudsak håller vi med varandra. Ett utmärkt exempel är partiledarvalet här om året. Vi hade fyra kandidater som alla samarbetade i en öppen process som ledde fram till en omröstning i kamratlig anda på kongressen. Jag tycker att alla fyra var bra och skulle blivit nöjd oavsett vem av dem som vunnit. Det känns som om Vänsterpartiet blivit ett moget parti som hittat sin roll i svensk politik.
Ps. Läs gärna partiprogrammet. Det är bra.
Lite om Vänsterpartiets 2000-tal
Jag ska bara som hastigast polemisera lite mot Bergners beskrivning av Vänsterpartiets 2000-tal. Mest blir det väl snarare polemik mot Vägval vänster och de dogmatiska strömningar som deltog där. Det är väl egentligen lite off topic, men vad fan. Det var en ändå en på sitt sätt skön samling dårar som flockade i VVV.
Partiordförande Gudrun Schyman avgick 2003 och ersattes efter några turer av Lars Ohly. Bergner gör en poäng av att denne kallade sig kommunist. Men som så ofta annars är detta ganska intetsägande. Det är i och för sig sant att borgerliga och socialdemokratiska debattörer gjorde en poäng av Ohlys kommunism, men jag har svårt att ta denna debatt på allvar. I samma veva ägnade sig staten via "Forum för levande historia" åt antikommunism och statligt sanktionerad propaganda och mytspridning. Det är pinsamt för en demokratisk stat, men troligen ganska harmlöst i relation till allt annat elände i världen. SVT:s Janne Josefson gjorde för tredje gången i sin journalistiska karriär en show av Vänsterpartiets föregivet dunkla förflutna. (Ni minns säkert de skakiga kamerabilderna på något som en gång i tiden varit DDR:s ambassad i Stockholm.) Osv, osv, in absurdum. Hela antikommunismcirkusen på 2000-talet är dock bara en fortsättning på och repetition av 1990-talets dito. Inget nytt under solen.
Bergner lägger några sidor på fenomenet "Vägval Vänster" - en kortlivad organisation för missnöjda vänsterpartister. (Även om organisationens självbild var en annan.) Jag förstod aldrig riktigt vad detta forum sysslade med, och är ganska säker på att jag inte missade så mycket. Fundamentalt för Vägval vänster var en dogmatisk inställning till politiken. De hade svårt att ta till sig nya argument och svårt att förstå att Sverige hade förändrats under 1990-talet och att de gamla kartorna kanske behövdes bytas ut. Vissa företrädare för VVV tycker exempelvis tro att Sovjetunionen fortfarande bestod. Varför skulle de annars vara så rädda för att Vänsterpartiet skulle återgå till att bli ett gammaldags kommunistparti? (Vilket i VVV:s retorik var något mycket negativt.)
Bildandet av denna organisation hade föregåtts av en artikel i Vänsterpress 2003, undertecknat av 180 partimedlemmar, bl. a. nuvarande partiordföranden Jonas Sjöstedt. Artikeln betonade ansvar, realpolitik, pragmatism och realism. Fina ord, utan tvekan. Men vad detta innebure i praktiken var en smula mer oklart. Min tolkning är att uppropet främst var ett sätt att smutskasta Ohly och andra inom partiet som ville fortsätta med en realistisk, pragmatisk och ansvarstagande politik men med en marginellt annan inriktning. Hur som helst rann detta upprop ut i sanden. Vid 2004 års kongress valdes Ohly med stor marginal till ordförande (195 röster, mot 30 för den andra kandidaten Alice Åström). Under kongressen cirkulerade ett närmast mytiskt dokument kallat "Plan B", där några partikamrater spekulerade kring att bilda en egen fraktion inom partiet om deras linje inte gick igenom. Tillvägagångssättet påminde inte så lite om Hagberg/Hagel-fraktionens splittring 1977. Man överskattade kraftigt sin egen styrka och saknade förståelse för vilken situation man befann sig i. Karin Svensson Smith och hennes anhängare var dock om möjligt ännu mer misslyckade än Hagel. Det är ibland svårt att skilja på fars och tragedi.
I vissa media kom konflikten mellan VVV och Vänsterpartiet att beskrivas som en konflikt mellan "förnyare" och "traditionalister". Detta är dock en distinktion som Bergner finner olämplig. Detta är en smula märkligt, eftersom han annars i sin avhandling genomgående tänker i ett endimensionellt framåt-eller-bakåt-perspektiv. Men i sak är det ju sant. Dogmatikerna i VVV var knappast mer förnyare än de inom Vänsterpartiet som befann sig i majoritet och försökte skapa en politik som lämpade sig från 2000-talet.
En kul anekdot i sammanhanget är att Bergner låter partiets vid tiden avgående viceordförande Johan Lönnroth säga att han aldrig kallat sig kommunist. Jag satt för ett drygt år sedan med Lönnroth och några andra partikamrater på Regionarkivet i Göteborg och lyssnade på gamla inspelningar av intervjuer med VPK-are angående partiets moderna historia och 1977 års splittring. Där hörde vi hur Johan Lönnroth av år 1978 kallade sig kommunist. Så jag stoppade bandet och frågade 2012 års version av Johan Lönnroth om det kanske var så att han visst hade kallat sig kommunist en gång i tiden. Och det kunde han ju inte förneka när vi precis hört honom säga det på band. Tydligen är det lätt att glömma ibland, och då är det ju bara att det finns inspelningar.
Partiordförande Gudrun Schyman avgick 2003 och ersattes efter några turer av Lars Ohly. Bergner gör en poäng av att denne kallade sig kommunist. Men som så ofta annars är detta ganska intetsägande. Det är i och för sig sant att borgerliga och socialdemokratiska debattörer gjorde en poäng av Ohlys kommunism, men jag har svårt att ta denna debatt på allvar. I samma veva ägnade sig staten via "Forum för levande historia" åt antikommunism och statligt sanktionerad propaganda och mytspridning. Det är pinsamt för en demokratisk stat, men troligen ganska harmlöst i relation till allt annat elände i världen. SVT:s Janne Josefson gjorde för tredje gången i sin journalistiska karriär en show av Vänsterpartiets föregivet dunkla förflutna. (Ni minns säkert de skakiga kamerabilderna på något som en gång i tiden varit DDR:s ambassad i Stockholm.) Osv, osv, in absurdum. Hela antikommunismcirkusen på 2000-talet är dock bara en fortsättning på och repetition av 1990-talets dito. Inget nytt under solen.
Bergner lägger några sidor på fenomenet "Vägval Vänster" - en kortlivad organisation för missnöjda vänsterpartister. (Även om organisationens självbild var en annan.) Jag förstod aldrig riktigt vad detta forum sysslade med, och är ganska säker på att jag inte missade så mycket. Fundamentalt för Vägval vänster var en dogmatisk inställning till politiken. De hade svårt att ta till sig nya argument och svårt att förstå att Sverige hade förändrats under 1990-talet och att de gamla kartorna kanske behövdes bytas ut. Vissa företrädare för VVV tycker exempelvis tro att Sovjetunionen fortfarande bestod. Varför skulle de annars vara så rädda för att Vänsterpartiet skulle återgå till att bli ett gammaldags kommunistparti? (Vilket i VVV:s retorik var något mycket negativt.)
Bildandet av denna organisation hade föregåtts av en artikel i Vänsterpress 2003, undertecknat av 180 partimedlemmar, bl. a. nuvarande partiordföranden Jonas Sjöstedt. Artikeln betonade ansvar, realpolitik, pragmatism och realism. Fina ord, utan tvekan. Men vad detta innebure i praktiken var en smula mer oklart. Min tolkning är att uppropet främst var ett sätt att smutskasta Ohly och andra inom partiet som ville fortsätta med en realistisk, pragmatisk och ansvarstagande politik men med en marginellt annan inriktning. Hur som helst rann detta upprop ut i sanden. Vid 2004 års kongress valdes Ohly med stor marginal till ordförande (195 röster, mot 30 för den andra kandidaten Alice Åström). Under kongressen cirkulerade ett närmast mytiskt dokument kallat "Plan B", där några partikamrater spekulerade kring att bilda en egen fraktion inom partiet om deras linje inte gick igenom. Tillvägagångssättet påminde inte så lite om Hagberg/Hagel-fraktionens splittring 1977. Man överskattade kraftigt sin egen styrka och saknade förståelse för vilken situation man befann sig i. Karin Svensson Smith och hennes anhängare var dock om möjligt ännu mer misslyckade än Hagel. Det är ibland svårt att skilja på fars och tragedi.
I vissa media kom konflikten mellan VVV och Vänsterpartiet att beskrivas som en konflikt mellan "förnyare" och "traditionalister". Detta är dock en distinktion som Bergner finner olämplig. Detta är en smula märkligt, eftersom han annars i sin avhandling genomgående tänker i ett endimensionellt framåt-eller-bakåt-perspektiv. Men i sak är det ju sant. Dogmatikerna i VVV var knappast mer förnyare än de inom Vänsterpartiet som befann sig i majoritet och försökte skapa en politik som lämpade sig från 2000-talet.
En kul anekdot i sammanhanget är att Bergner låter partiets vid tiden avgående viceordförande Johan Lönnroth säga att han aldrig kallat sig kommunist. Jag satt för ett drygt år sedan med Lönnroth och några andra partikamrater på Regionarkivet i Göteborg och lyssnade på gamla inspelningar av intervjuer med VPK-are angående partiets moderna historia och 1977 års splittring. Där hörde vi hur Johan Lönnroth av år 1978 kallade sig kommunist. Så jag stoppade bandet och frågade 2012 års version av Johan Lönnroth om det kanske var så att han visst hade kallat sig kommunist en gång i tiden. Och det kunde han ju inte förneka när vi precis hört honom säga det på band. Tydligen är det lätt att glömma ibland, och då är det ju bara att det finns inspelningar.
onsdag 4 september 2013
Med historien som motståndare?
Den centerpartistiske lokalpolitikern från Umeå, Petter Bergner, har skrivit en bok (doktorsavhandling, gudbevars) som utger sig handla om "SKP/VPK/V:s uppgörelseprocess under perioden 1956-2006". ("Med historien som motståndare: SKP/VPK/V och det kommunistiska arvet 1956-2006", Bokförlaget Atlas, 2013)
Författaren menar alltså att Vänsterpartiet har eller har haft ett kommunistiskt arv att "göra upp med". Han avhåller sig dock från att definiera vad detta kommunistiska arv skulle bestå i. Själva termen kommunism har ju haft en mängd olika betydelser. Ursprungsbetydelsen är förstås härledd från latinets "communis", gemensam. Den unge Marx såg kommunismen som "människans väg till frigörelse". I "Det kommunistiska partiets manifest" beskriver Marx kommunisterna: "Kommunisterna skiljer sig från de övriga proletära partierna blott därigenom, att de å ena sidan i proletariatets olika nationella strider framhäver de av nationaliteten oberoende, för hela proletariatet gemensamma intressena och gör dem gällande, och å andra sidan därigenom, att de under de olika utvecklingsgrader, som kampen mellan proletariat och bourgeoisi genomgår, städse företräder hela rörelsens intressen.
Kommunisterna är alltså praktiskt den beslutsammaste, alltid framdrivande delen av arbetarpartierna i alla länder, och teoretiskt har de före den övriga massan av proletariatet kommit till insikt om betingelserna för, gången och de allmänna resultaten av den proletära rörelsen."
Efter den första världskriget och den ryska revolutionen splittrades som bekant den socialdemokratiska arbetarrörelsen, och den gren som kom att betecka sig som kommunistisk sammanslöt sig i den kommunistiska internationalen (1919-43). Men inte ens under detta knappa kvartssekel var termen "kommunism" särskilt entydig. Det uppstod en lång rad kommunistiska grupper som inte var medelmmar i Komintern och som stod i opposition till denna.
Så om Vänsterpartiets "kommunistiska arv" ska behandlas vetenskapligt (vilket Bergner föreger sig göra) kan man tycka att det är ett minimikrav att termen definieras eller åtminstone problematiseras. Så sker dock inte. Istället låtsas Bergner att kommunism är likställt med undergivenhet gentemot Sovjetunionen och dess kommunistiska parti (SUKP). På så sätt misstänkliggörs alla som kallar sig kommunister för att de är trötta på en värld av kapitalism och imperialism. Alla de arbetare som sett hur socialdemokraterna i fackföreningarna håller tillbaka lönekrav eller alla de bostadslösa som ser hur "marknaden" inte kan tillfredsställa ens den basala rättigheten att ha tak över huvudet likställs med Stalins knähundar.
På ett plan är det intressant att detta kan ske i Sverige 2013. Man kan tycka att det kalla kriget är över och att man inte längre kan skrämma människor med Sovjet. Tydligen kan man fortfarande göra det.
Jag återkommer inom kort med en auseinandersetzung med Bergners bok. Hittills har jag bara läst inledningen och kapitlet om åren 1956-64. Under denna period var aktiviteten på arbetsplatserna och i fackföreningarna central för partiet. En stor del av partiets medlemmar var anslutna till arbetsplatsorganisationer där partiets huvudsakliga basverksamhet skedde. Bergner nämner inte en enda gång i detta arbete. Det är som om man skulle beskriva socialdemokratin under samma period och inte en enda gång nämna att partiet befann sig i regeringsställning eller ens ställer upp i politiska val.
Det är inte en trovärdig utgångspunkt.
Författaren menar alltså att Vänsterpartiet har eller har haft ett kommunistiskt arv att "göra upp med". Han avhåller sig dock från att definiera vad detta kommunistiska arv skulle bestå i. Själva termen kommunism har ju haft en mängd olika betydelser. Ursprungsbetydelsen är förstås härledd från latinets "communis", gemensam. Den unge Marx såg kommunismen som "människans väg till frigörelse". I "Det kommunistiska partiets manifest" beskriver Marx kommunisterna: "Kommunisterna skiljer sig från de övriga proletära partierna blott därigenom, att de å ena sidan i proletariatets olika nationella strider framhäver de av nationaliteten oberoende, för hela proletariatet gemensamma intressena och gör dem gällande, och å andra sidan därigenom, att de under de olika utvecklingsgrader, som kampen mellan proletariat och bourgeoisi genomgår, städse företräder hela rörelsens intressen.
Kommunisterna är alltså praktiskt den beslutsammaste, alltid framdrivande delen av arbetarpartierna i alla länder, och teoretiskt har de före den övriga massan av proletariatet kommit till insikt om betingelserna för, gången och de allmänna resultaten av den proletära rörelsen."
Efter den första världskriget och den ryska revolutionen splittrades som bekant den socialdemokratiska arbetarrörelsen, och den gren som kom att betecka sig som kommunistisk sammanslöt sig i den kommunistiska internationalen (1919-43). Men inte ens under detta knappa kvartssekel var termen "kommunism" särskilt entydig. Det uppstod en lång rad kommunistiska grupper som inte var medelmmar i Komintern och som stod i opposition till denna.
Så om Vänsterpartiets "kommunistiska arv" ska behandlas vetenskapligt (vilket Bergner föreger sig göra) kan man tycka att det är ett minimikrav att termen definieras eller åtminstone problematiseras. Så sker dock inte. Istället låtsas Bergner att kommunism är likställt med undergivenhet gentemot Sovjetunionen och dess kommunistiska parti (SUKP). På så sätt misstänkliggörs alla som kallar sig kommunister för att de är trötta på en värld av kapitalism och imperialism. Alla de arbetare som sett hur socialdemokraterna i fackföreningarna håller tillbaka lönekrav eller alla de bostadslösa som ser hur "marknaden" inte kan tillfredsställa ens den basala rättigheten att ha tak över huvudet likställs med Stalins knähundar.
På ett plan är det intressant att detta kan ske i Sverige 2013. Man kan tycka att det kalla kriget är över och att man inte längre kan skrämma människor med Sovjet. Tydligen kan man fortfarande göra det.
Jag återkommer inom kort med en auseinandersetzung med Bergners bok. Hittills har jag bara läst inledningen och kapitlet om åren 1956-64. Under denna period var aktiviteten på arbetsplatserna och i fackföreningarna central för partiet. En stor del av partiets medlemmar var anslutna till arbetsplatsorganisationer där partiets huvudsakliga basverksamhet skedde. Bergner nämner inte en enda gång i detta arbete. Det är som om man skulle beskriva socialdemokratin under samma period och inte en enda gång nämna att partiet befann sig i regeringsställning eller ens ställer upp i politiska val.
Det är inte en trovärdig utgångspunkt.
tisdag 30 april 2013
Första maj-nålar från Vänsterpartiet
Här följer ett urval av SKP:s / VPK:s / Vänsterpartiets Första maj-nålar från 1940-, 50-, 70-, 80-, 90, 00- och 10-talen. (Jag vet att bildkvaliteten från och till är vedervärdig. Fotograf torde jag aldrig bli.)
1943: Mot fascismen. För folkens frihet.
1946
1948
1949: Lenin
1950: Fred
1951: Fred
1952: För fred. För socialism.
1953: Fred. Marx. Socialism.
1955: Fred
1974: För socialismen
1975: Arbetarpolitik. Socialism.
1979: Arbetarpolitik. Socialism.
1980: Socialism för 80-talet.
1981: Ådalen 1931. Glöm dem aldrig.
1982: Fred. Demokrati. Socialism.
1984: Fred. Demokrati. Socialism.
1985: Fred. Demokrati. Socialism.
1990: Fred. Frihet. Socialism.
1996: Rätt till arbete. Tid att leva.
1999: Nej till EMU.
2001: Rättivsa. Solidaritet.
2002: Uppdrag rättvisa.
2003: Nej till EMU.
2010: Håll ihop.
2013: Arbete. Rättvisa. Välfärd.
lördag 3 november 2012
Kommunala valen 1946
Vid 1946 års kommunala val hade rösträtten utvidgats ytterligare några steg. Borta var kraven på att ej vara i konkurs, ej vara av fattigvården varaktigt omhändertagen till försörjning, eller att ha betalt sina kommunalskatter. De enda vuxna som nu saknade rösträtt var omyndigförklarade och utländska medborgare. Valdeltagande var 74,5% för männen och 67,9% för kvinnorna. Rekord i båda fallen för kommunala val.
Landstingsmannavalen
1946 års val innebar kommunisternas starkast val någonsin. Paritet fick 11,2% (+5,3).
Höger 14,9% (-2,7)
Bondeförbundet 13,5% (-0,4)
Folkpartiet 15,6% (+3,2)
Socialdemokraterna 44,4% (-5,9)
Kommunisterna 11,2% (+5,3)
Övriga 0,3% (-0,3)
53 kommunister blev valda till landstingsfullmäktige, motsvarande 4,5% av det totala antalet. Trots partiets framgångar blev det alltså fortsatt kraftigt missgynnad av valsystemet. Hade systemet varit proportionellt (enligt D’Hondts metod) skulle partiet fått 111 mandat. Bondeförbundet, som bara fick 2,3 procentenheter fler röster, kunde mönstra hela 242 landstingsfullmäktige. Eller med andra ord: det behövdes 4583 kommunister för att få ett mandat, 1870 bondeförbundare.
Stadsfullmäktigevalen
Höger 19,8% (-3,9)
Bondeförbundet 0,7% (+0,3)
Folkpartiet 18,4% (+4,9)
Socialdemokrater 45,6% (-7,2)
Socialister 0,0% (-0,3)
Vänstersocialister 0,1% (0,0)
Kommunister 14,8% (+6,6)
Nationella 0,2% (-0,1)
Övriga 0,4% (-0,3)
419 kommunister blev valda till stadsfullmäktige runt om i landet. Detta motsvarade 10,1% av det totala antalet stadsfullmäktige. I kategorin ”industristäder” lyckades SKP knipa 14,8% av mandaten. 50 av kommunisterna var kvinnor, alltså 11,9%. Det är lite under genomsnittet (12,5%), men bättre än Socialdemokraterna (11,4%). Skillnaden är dock som synes inte särskilt stor.
Resultat i Västsverige
Mönstret är föga överraskande ganska likt det vid 1944 års andrakammarsval. Göteborg och Mölndal är partiets starkaste fäste i Västsverige. I större delen av Bohuslän, Älvsborg och Skaraborg får partiet mycket få röster, speciellt på landsbygden. Men vissa undantag finns, såsom Bohus-Malmön. Jag tycker det är intressant att partiet inte går fram nämnvärt på de småorter i Bohuslän där partiet varit starkt under 1920-talet. Ta Hunnebostrand som ett exempel. Där nådde partiet 16% 1924. Efter splittringen 1929 fick dessa röster huvudsakligen till Kilbomspartiet (13% både 1932 och 1936). Efter detta partis kollaps skulle man kunna tänka sig att några av dessa skulle rösta på kommunisterna. Men icke. 1946 fick SKP sju röster där, motsvarande 0,8%.
Räknat i landtingsmandat blev dock valframgången tämligen begränsad i Västsverige. SKP vann ett mandat i vardera Göteborgs och Bohuslän, Älvsborgs län och Skaraborgs län och fick därmed två mandat i de båda förstnämnda och ett i det sistnämnda.
I Göteborg fick kommunisterna 23,9% i valet till stadsfullmäktige och blev näst största parti. I både första och tredje valkretsen fick partiet 27%, mot bara 18% i den andra.
Landstingsmannavalen
1946 års val innebar kommunisternas starkast val någonsin. Paritet fick 11,2% (+5,3).
Höger 14,9% (-2,7)
Bondeförbundet 13,5% (-0,4)
Folkpartiet 15,6% (+3,2)
Socialdemokraterna 44,4% (-5,9)
Kommunisterna 11,2% (+5,3)
Övriga 0,3% (-0,3)
53 kommunister blev valda till landstingsfullmäktige, motsvarande 4,5% av det totala antalet. Trots partiets framgångar blev det alltså fortsatt kraftigt missgynnad av valsystemet. Hade systemet varit proportionellt (enligt D’Hondts metod) skulle partiet fått 111 mandat. Bondeförbundet, som bara fick 2,3 procentenheter fler röster, kunde mönstra hela 242 landstingsfullmäktige. Eller med andra ord: det behövdes 4583 kommunister för att få ett mandat, 1870 bondeförbundare.
Stadsfullmäktigevalen
Höger 19,8% (-3,9)
Bondeförbundet 0,7% (+0,3)
Folkpartiet 18,4% (+4,9)
Socialdemokrater 45,6% (-7,2)
Socialister 0,0% (-0,3)
Vänstersocialister 0,1% (0,0)
Kommunister 14,8% (+6,6)
Nationella 0,2% (-0,1)
Övriga 0,4% (-0,3)
419 kommunister blev valda till stadsfullmäktige runt om i landet. Detta motsvarade 10,1% av det totala antalet stadsfullmäktige. I kategorin ”industristäder” lyckades SKP knipa 14,8% av mandaten. 50 av kommunisterna var kvinnor, alltså 11,9%. Det är lite under genomsnittet (12,5%), men bättre än Socialdemokraterna (11,4%). Skillnaden är dock som synes inte särskilt stor.
Resultat i Västsverige
Mönstret är föga överraskande ganska likt det vid 1944 års andrakammarsval. Göteborg och Mölndal är partiets starkaste fäste i Västsverige. I större delen av Bohuslän, Älvsborg och Skaraborg får partiet mycket få röster, speciellt på landsbygden. Men vissa undantag finns, såsom Bohus-Malmön. Jag tycker det är intressant att partiet inte går fram nämnvärt på de småorter i Bohuslän där partiet varit starkt under 1920-talet. Ta Hunnebostrand som ett exempel. Där nådde partiet 16% 1924. Efter splittringen 1929 fick dessa röster huvudsakligen till Kilbomspartiet (13% både 1932 och 1936). Efter detta partis kollaps skulle man kunna tänka sig att några av dessa skulle rösta på kommunisterna. Men icke. 1946 fick SKP sju röster där, motsvarande 0,8%.
Räknat i landtingsmandat blev dock valframgången tämligen begränsad i Västsverige. SKP vann ett mandat i vardera Göteborgs och Bohuslän, Älvsborgs län och Skaraborgs län och fick därmed två mandat i de båda förstnämnda och ett i det sistnämnda.
I Göteborg fick kommunisterna 23,9% i valet till stadsfullmäktige och blev näst största parti. I både första och tredje valkretsen fick partiet 27%, mot bara 18% i den andra.
Kommunala valen 1942
Rösträtten
Vid de kommunala valen 1942 hade rösträttsåldern sänkts från 23 till 21 år. Annars var rösträtten som tidigare, dvs. ”envar inom kommunen mantalsskriven man eller kvinna, som är svensk undersåte [...] med undantag för den som: a) är förklarad omyndig, b) är i konkurstillstånd, c) är av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning, eller d) i avseende å påförda utskylder till kommunen, vilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna kalenderåren, häftar för utskylder för flera än två av dessa år.” Nytt är också att rätten för vissa yrkesgrupper att använda sig av ”valsedelsförsändelseinstitutet” har avskaffats. Fortfarande kunde dock en gift make/maka rösta med en av den andra maken avgiven valsedelsförsändelse. 71.8% av Sveriges totala folkmängd hade rösträtt. 143 039 personer diskvalificerades från rösträtt. Den vanligaste (73 831 personer) orsaken var ”oguldna kommunalutskylder”, följd av ”fattigvårdsunderstöd” (37 122 personer).
Av statistiken kan man dra en hel rad intressanta slutsatser. Jag nöjer mig med den kanske mest uppenbara: kvinnorna drog in till städerna. I storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö gick det över 1200 röstberättigade kvinnor på 1000 män. På landbygden var siffran 963.
Valdeltagandet
69,2% (-1,2) av männen och 62,9% (+2,6) av kvinnorna röstade. Totalt 66,0% (+0,7). Siffrorna inom parentes är skillnaden i procentenheter sedan förra landstingsmannan valet 1938. Högst av valdeltagandet i Malmöhus län, lägst i Jämtlands land. Det skall dock påpekas att de landstingsfria städerna inte räknas in i den här statistiken.
Valresultatet i landstingsmannavalen
Höger 15,8% (-0,8)
Bondeförbundet 16,6 (+0,7)
Folkpartiet 12,3 (0)
Socialdemokrater 50,1 (+0,6)
Socialister 0,0 (-1,6)
Kommunister 4,8 (+1,6)
Nationalsocialister 0,0 (-0,5)
Övriga 0,4 (-0,4)
Detta gäller alltså landstingsmannavalen. Resultaten är ganska stabila, vilket väl är en smula anmärkningsvärt med tanke på det rådande politiska klimatet (världskriget, ni vet). Det havererade Socialistiska partiet fick bara några ströröster, och de 1,6% av partiet hade 1938 motsvarar Kommunisternas ökning. Därmed inte sagt att gamla socialister gick direkt till kommunisterna, men nog känns det som en rimlig hypotes.
Valresultatet i stadsfullmäktigevalen
Höger 23,7% (+0,8)
Bondeförbundet 0,4% (+0,2)
Folkpartiet 13,5% (+0,7)
Socialdemokrater 52,8% (-1,2)
Socialister 0,3% (-1,9)
Kommunister 8,2% (+3,1)
Nationella 0,3% (-0,5)
Nationalsocialister 0,0% (-1,2)
Övriga 0,8% (0)
I gruppen ”övriga” finns bl. a. Vänstersocialisterna och ”Socialistiska oppositionen”. Sekter fanns alltså redan på 1940-talet.
Kommunisternas starkaste fästen fanns i de stora städerna. I kategorin ”städer med över 40 000 invånare” fick partiet 9,9%, jämfört med bara 2,5% i kategorin ”ständer med högst 5 000 invånare”.
Som vanligt missgynnade valsystemet kommunisterna. 8,2% av rösterna innebar endast 4,4% av de valda ledamöterna, eller 167 stycken. Av dessa var 17 kvinnor. Även inom de andra partierna var andelen valda kvinnor runt 10%. Folkpartiet med 13,7% valda kvinnor låg i toppen, Socialdemokraterna med 9,3% i botten.
Kommunisterna i Västsverige
Här följer en lista över samtliga platser i Göteborgs och Bohuslän, Älvsborgs län samt Skaraborgs län där kommunisterna fick mer än 10% i landstingsmannavalen.
Partille 18,6% (Jonsered 31,6%, Sävedalen 12,7% och Partille 16,2%)
Råda 13,1%
Stadsgränsen (del av Västra Frölunda, motsvarar dagens Kungsten) 13,5%’
Backa 14,0%
Mölndal 25,6%
Fröskog 11,4% (i dagens Åmåls kommun)
Lilla Edet 10,9% (del av Fuxerna)
Starkärr 10,1%
Fritsla 11,2%
Österplana 12,3%
Våmb 16,3%
Lidköping 13,7%
Tidaholm 11,5%
Endast två kommunister blev valda: en representant i Bohuslandstinget från Mölndal och en representant i Älvsborgs landstinget från Borås.
Stadsfullmäktigevalet i Göteborg
Högern 19,5%
Folkpartet 14,4%
Socialdemokraterna 47,5%
Kommunisterna 17,9%
Övriga 0,7% (nästan uteslutande Albin Ströms Vänstersocialister).
Kommunisterna gjorde sitt bästa val dittills av kunde mönstra 10 ledamöter av kommunfullmäktige.
Vid de kommunala valen 1942 hade rösträttsåldern sänkts från 23 till 21 år. Annars var rösträtten som tidigare, dvs. ”envar inom kommunen mantalsskriven man eller kvinna, som är svensk undersåte [...] med undantag för den som: a) är förklarad omyndig, b) är i konkurstillstånd, c) är av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning, eller d) i avseende å påförda utskylder till kommunen, vilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna kalenderåren, häftar för utskylder för flera än två av dessa år.” Nytt är också att rätten för vissa yrkesgrupper att använda sig av ”valsedelsförsändelseinstitutet” har avskaffats. Fortfarande kunde dock en gift make/maka rösta med en av den andra maken avgiven valsedelsförsändelse. 71.8% av Sveriges totala folkmängd hade rösträtt. 143 039 personer diskvalificerades från rösträtt. Den vanligaste (73 831 personer) orsaken var ”oguldna kommunalutskylder”, följd av ”fattigvårdsunderstöd” (37 122 personer).
Av statistiken kan man dra en hel rad intressanta slutsatser. Jag nöjer mig med den kanske mest uppenbara: kvinnorna drog in till städerna. I storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö gick det över 1200 röstberättigade kvinnor på 1000 män. På landbygden var siffran 963.
Valdeltagandet
69,2% (-1,2) av männen och 62,9% (+2,6) av kvinnorna röstade. Totalt 66,0% (+0,7). Siffrorna inom parentes är skillnaden i procentenheter sedan förra landstingsmannan valet 1938. Högst av valdeltagandet i Malmöhus län, lägst i Jämtlands land. Det skall dock påpekas att de landstingsfria städerna inte räknas in i den här statistiken.
Valresultatet i landstingsmannavalen
Höger 15,8% (-0,8)
Bondeförbundet 16,6 (+0,7)
Folkpartiet 12,3 (0)
Socialdemokrater 50,1 (+0,6)
Socialister 0,0 (-1,6)
Kommunister 4,8 (+1,6)
Nationalsocialister 0,0 (-0,5)
Övriga 0,4 (-0,4)
Detta gäller alltså landstingsmannavalen. Resultaten är ganska stabila, vilket väl är en smula anmärkningsvärt med tanke på det rådande politiska klimatet (världskriget, ni vet). Det havererade Socialistiska partiet fick bara några ströröster, och de 1,6% av partiet hade 1938 motsvarar Kommunisternas ökning. Därmed inte sagt att gamla socialister gick direkt till kommunisterna, men nog känns det som en rimlig hypotes.
Valresultatet i stadsfullmäktigevalen
Höger 23,7% (+0,8)
Bondeförbundet 0,4% (+0,2)
Folkpartiet 13,5% (+0,7)
Socialdemokrater 52,8% (-1,2)
Socialister 0,3% (-1,9)
Kommunister 8,2% (+3,1)
Nationella 0,3% (-0,5)
Nationalsocialister 0,0% (-1,2)
Övriga 0,8% (0)
I gruppen ”övriga” finns bl. a. Vänstersocialisterna och ”Socialistiska oppositionen”. Sekter fanns alltså redan på 1940-talet.
Kommunisternas starkaste fästen fanns i de stora städerna. I kategorin ”städer med över 40 000 invånare” fick partiet 9,9%, jämfört med bara 2,5% i kategorin ”ständer med högst 5 000 invånare”.
Som vanligt missgynnade valsystemet kommunisterna. 8,2% av rösterna innebar endast 4,4% av de valda ledamöterna, eller 167 stycken. Av dessa var 17 kvinnor. Även inom de andra partierna var andelen valda kvinnor runt 10%. Folkpartiet med 13,7% valda kvinnor låg i toppen, Socialdemokraterna med 9,3% i botten.
Kommunisterna i Västsverige
Här följer en lista över samtliga platser i Göteborgs och Bohuslän, Älvsborgs län samt Skaraborgs län där kommunisterna fick mer än 10% i landstingsmannavalen.
Partille 18,6% (Jonsered 31,6%, Sävedalen 12,7% och Partille 16,2%)
Råda 13,1%
Stadsgränsen (del av Västra Frölunda, motsvarar dagens Kungsten) 13,5%’
Backa 14,0%
Mölndal 25,6%
Fröskog 11,4% (i dagens Åmåls kommun)
Lilla Edet 10,9% (del av Fuxerna)
Starkärr 10,1%
Fritsla 11,2%
Österplana 12,3%
Våmb 16,3%
Lidköping 13,7%
Tidaholm 11,5%
Endast två kommunister blev valda: en representant i Bohuslandstinget från Mölndal och en representant i Älvsborgs landstinget från Borås.
Stadsfullmäktigevalet i Göteborg
Högern 19,5%
Folkpartet 14,4%
Socialdemokraterna 47,5%
Kommunisterna 17,9%
Övriga 0,7% (nästan uteslutande Albin Ströms Vänstersocialister).
Kommunisterna gjorde sitt bästa val dittills av kunde mönstra 10 ledamöter av kommunfullmäktige.
lördag 13 oktober 2012
1918-12-04: Kvinnorna och valet
I december 1918 gick Göteborg till stadsfullmäktigeval. För första gången fick kvinnor delta, någon som SSV förstås tog fasta på. Det ska dock sägas att valresultatet blev uselt. Varken Sofia Svensson, eller någon annan vänstersocialist fick ta plats i stadsfullmäktige.
Ur Västsvenska-kuriren:
Med glädje konstatera vi kvinnor, att vänstersocialisterna såsom första namn på sin valsedel för stadsfullmäktigevalen i 2:dra kretsen, upptaga en kvinna, därmed visande, att de faktiskt vilja ha en kvinnlig representant, och ej endast som andra partier söka vinna kvinnornas röster genom att någonstädes nederst på listan (resp. 4:de och 9:de(!) namn) placera en kvinna. De ha också lyckats vinna en särdeles god kandidat, nämligen folkskolläraren och barnavårdsmannen Sofia Svensson. Genom sitt mångåriga med aldrig sviktande energi bedrivna arbete såväl inom skolan, som på´skilda sociala områden har hon gjort sig så väl känd inom vårt samhälle, att vi ej behöva mycket orda om hennes lämplighet för mandatet ifråga. Några synpunkter blott. Av vikt för oss kvinnor särskilt är att få en representant, hemmastadd med och intresserad för sådana frågor som barnavård, ungdomens uppfostran, barnbespisning o. dyl. och icke minst bostadsfrågan. Fröken Svensson har nämligen under sin verksamhet som folkskollärare i ett av de fattigaste distrikten samt som krets ombud i barnavårdsnämndes haft rika tillfällen att studera de mindre bemedlades bostadsförhållanden.
Fröken Svenssons klara förståd, varma hjärta och omutligt självständiga väsen borgar för, att hon som stadsfullmäktig skulle göra en god insats i vårt samhälles utveckling till större rättfärdighet.
Vi anropa därför icke blott arbetarepartiets kvinnor, utan kvinnor av alla partier, som önska en dugande representant för kvinnornas och kanske främst barnens intressen inom samhället.
Rösten fredagen den 6 dec. 1918 med den valsedel vars första namn är Sofia Svensson.
Kvinnliga väljare inom 2:dra valkretsen
Ur Västsvenska-kuriren:
Med glädje konstatera vi kvinnor, att vänstersocialisterna såsom första namn på sin valsedel för stadsfullmäktigevalen i 2:dra kretsen, upptaga en kvinna, därmed visande, att de faktiskt vilja ha en kvinnlig representant, och ej endast som andra partier söka vinna kvinnornas röster genom att någonstädes nederst på listan (resp. 4:de och 9:de(!) namn) placera en kvinna. De ha också lyckats vinna en särdeles god kandidat, nämligen folkskolläraren och barnavårdsmannen Sofia Svensson. Genom sitt mångåriga med aldrig sviktande energi bedrivna arbete såväl inom skolan, som på´skilda sociala områden har hon gjort sig så väl känd inom vårt samhälle, att vi ej behöva mycket orda om hennes lämplighet för mandatet ifråga. Några synpunkter blott. Av vikt för oss kvinnor särskilt är att få en representant, hemmastadd med och intresserad för sådana frågor som barnavård, ungdomens uppfostran, barnbespisning o. dyl. och icke minst bostadsfrågan. Fröken Svensson har nämligen under sin verksamhet som folkskollärare i ett av de fattigaste distrikten samt som krets ombud i barnavårdsnämndes haft rika tillfällen att studera de mindre bemedlades bostadsförhållanden.
Fröken Svenssons klara förståd, varma hjärta och omutligt självständiga väsen borgar för, att hon som stadsfullmäktig skulle göra en god insats i vårt samhälles utveckling till större rättfärdighet.
Vi anropa därför icke blott arbetarepartiets kvinnor, utan kvinnor av alla partier, som önska en dugande representant för kvinnornas och kanske främst barnens intressen inom samhället.
Rösten fredagen den 6 dec. 1918 med den valsedel vars första namn är Sofia Svensson.
Kvinnliga väljare inom 2:dra valkretsen
torsdag 11 oktober 2012
Västsvenska kuriren
1918 beslutade Vänstersocialisterna i Västsverige (eller Västsverge som de skrev) att starta en ny tidning. Resultatet blev "Västsvenska kuriren" som var partiets organ fram till 1929, då "Arbetartidningen" startades. Så här beskrev redaktionen tidningens uppgifter i det allra första numret 29 september 1918:
"Till Publiken!
Behovet av ett samlande och enande organ för Västra Sverges vänstersocialister och ett agitationsmedel inom prässen för vår rörelse torde icke vara omtvistat. En återblick på våra svårigheter vid fjolårets valkampanj torde vara nog för att för var och en fullt klargöra icke blott önskvärdheten utan nödvändigheten av ett språkrör för våra idèer i denna del av Sverge, en plattform för våra strider och, inte minst, en möjlighet till självförsvar.
Den antimilitaristiska, revolutionära socialismen har en kompakt, väl rustad samhällelig majoritet emot sig. Den möter upp, vår nya rörelse och dess tidningsorgan mot en burgen borgarpräss med stora later, självmedveten, tvärsaker och viktig hållning, in i sitt innersta föraktande och hatande vår kamp mot den 'lilla statskonstens' misslyckade samhälle. Till denna borgerliga försvarsrörelse gent emot den revolutionära socialismen har numera på det kraftigaste, enhetligaste och fullkomligaste sätt slutit sig dessa, vilka en gång voro våra partivänner, innan ledarne förde deras tankar in på nya banor och tvang de viljelösa skarorna i härnad mot sin egen socialistiska tro. Högersocialismens intollerans, Brantings hjärtliga hat och socialpatriotismens allsidiga förföljelse mot oss till vänster, tvinga oss till kraftig socialistisk samling kring våra organ och till en stridsduglighet och kampvilja som socialismens folk aldrig någonsin ens i sitt första stridsläge behövde känna.
I och genom ministersocialismen har den svenska arbetarerörelsen vandrat in i ett alldeles nytt och främmande skede. Soc.-dem. och dess avläggare utveckla en kraftig advokatyr för sitt svek mot socialismens program och understryka denna med sin hänsynslösa presskampanj mot vårt parti. De abnorma tidsförhållandena ha gjort det möjligt för Branting i Sverge liksom för partiledarne i de flesta länder att plantera sina röda dukar som fanborg kring tronerna, och den republikanska socialismen är för dem en barndom, eller ett gravlagt skede. 'Folkets sak' ligger numera här hemma i liberalismens händer. Denna är assisterad av socialdemokratiska högern, och därmed har detta parti förlorat rätten till kritik och kritiskt uppträdande gent emot dem som makten hava. Det enda parti, som nu besitter möjligheterna att föra folkets socialistiska talan är vårt, och dess press har fördensskull den största uppgift.
Vi försäkra våra kamrater och vänner, att Västsvenska Kuriren skall söka göra sitt bästa för fyllandet av sin plats som organ för en revolutionära socialistisk åskådning. I det provnumret härmed överlämnas åt den ärade allmänheten vilja vi ock delgiva något av våra
Planer och arbetsprogram
Förutom de spörsmål, som direkt höra hemma under vårt partiprogram och inrymmas i vår partipolitik, och med blicken städse fästad på vår internationella rättssamhälles framskapande, vilja vi icke uraktlåta att kritisera utåt och inåt. En vaken kritik, ärlig och allsidig, skärper blicken, väcker eftertanken, höjer arbetslusten. Hänsynslösheten gäller våra motståndare men på ett annat sätt också oss själva.
Liksom vi föra i skölden en hänsynslös kritik, vilja vi ock så allsidigt som möjligt föra klasskampens ekonomiska, sociala och kulturella talan. En treenighet som icke kan särskiljas!
Kvinnorörelsen har en stor plats i vår tidning. Vi önska ingenting högre, än att vårt program kunde redigeras så, att kvinnorna fatta intresse för våra ideer, följa dem och arbeta för dem.
Genom bokanmälningar och uppsatser vilja vi efter bästa förmåga söka föra folkbildningsprogramets talan, och den fria diskussionen skall städse, i mån av tidningens utrymme vara välkommen.
Genom tillmötsgående från våra mest framstående stilister inom partiet och erkände experter på det politiska, sociala och kulturella området redaktörerna C. N. Carlseson och Z. Höglund bliva i tillfälle att hålla vår läsekrets i kontakt med de internationella spörsmålen.
Förbuds- och humanistiska spörsmål hava vår hjärtliga medverkan.
Västsvenska Kuriren vill först och sist i sin kamp strängt skilja på den urvattnade demokratin och den livslevande, blodröda socialismen.
Redaktionen."
"Till Publiken!
Behovet av ett samlande och enande organ för Västra Sverges vänstersocialister och ett agitationsmedel inom prässen för vår rörelse torde icke vara omtvistat. En återblick på våra svårigheter vid fjolårets valkampanj torde vara nog för att för var och en fullt klargöra icke blott önskvärdheten utan nödvändigheten av ett språkrör för våra idèer i denna del av Sverge, en plattform för våra strider och, inte minst, en möjlighet till självförsvar.
Den antimilitaristiska, revolutionära socialismen har en kompakt, väl rustad samhällelig majoritet emot sig. Den möter upp, vår nya rörelse och dess tidningsorgan mot en burgen borgarpräss med stora later, självmedveten, tvärsaker och viktig hållning, in i sitt innersta föraktande och hatande vår kamp mot den 'lilla statskonstens' misslyckade samhälle. Till denna borgerliga försvarsrörelse gent emot den revolutionära socialismen har numera på det kraftigaste, enhetligaste och fullkomligaste sätt slutit sig dessa, vilka en gång voro våra partivänner, innan ledarne förde deras tankar in på nya banor och tvang de viljelösa skarorna i härnad mot sin egen socialistiska tro. Högersocialismens intollerans, Brantings hjärtliga hat och socialpatriotismens allsidiga förföljelse mot oss till vänster, tvinga oss till kraftig socialistisk samling kring våra organ och till en stridsduglighet och kampvilja som socialismens folk aldrig någonsin ens i sitt första stridsläge behövde känna.
I och genom ministersocialismen har den svenska arbetarerörelsen vandrat in i ett alldeles nytt och främmande skede. Soc.-dem. och dess avläggare utveckla en kraftig advokatyr för sitt svek mot socialismens program och understryka denna med sin hänsynslösa presskampanj mot vårt parti. De abnorma tidsförhållandena ha gjort det möjligt för Branting i Sverge liksom för partiledarne i de flesta länder att plantera sina röda dukar som fanborg kring tronerna, och den republikanska socialismen är för dem en barndom, eller ett gravlagt skede. 'Folkets sak' ligger numera här hemma i liberalismens händer. Denna är assisterad av socialdemokratiska högern, och därmed har detta parti förlorat rätten till kritik och kritiskt uppträdande gent emot dem som makten hava. Det enda parti, som nu besitter möjligheterna att föra folkets socialistiska talan är vårt, och dess press har fördensskull den största uppgift.
Vi försäkra våra kamrater och vänner, att Västsvenska Kuriren skall söka göra sitt bästa för fyllandet av sin plats som organ för en revolutionära socialistisk åskådning. I det provnumret härmed överlämnas åt den ärade allmänheten vilja vi ock delgiva något av våra
Planer och arbetsprogram
Förutom de spörsmål, som direkt höra hemma under vårt partiprogram och inrymmas i vår partipolitik, och med blicken städse fästad på vår internationella rättssamhälles framskapande, vilja vi icke uraktlåta att kritisera utåt och inåt. En vaken kritik, ärlig och allsidig, skärper blicken, väcker eftertanken, höjer arbetslusten. Hänsynslösheten gäller våra motståndare men på ett annat sätt också oss själva.
Liksom vi föra i skölden en hänsynslös kritik, vilja vi ock så allsidigt som möjligt föra klasskampens ekonomiska, sociala och kulturella talan. En treenighet som icke kan särskiljas!
Kvinnorörelsen har en stor plats i vår tidning. Vi önska ingenting högre, än att vårt program kunde redigeras så, att kvinnorna fatta intresse för våra ideer, följa dem och arbeta för dem.
Genom bokanmälningar och uppsatser vilja vi efter bästa förmåga söka föra folkbildningsprogramets talan, och den fria diskussionen skall städse, i mån av tidningens utrymme vara välkommen.
Genom tillmötsgående från våra mest framstående stilister inom partiet och erkände experter på det politiska, sociala och kulturella området redaktörerna C. N. Carlseson och Z. Höglund bliva i tillfälle att hålla vår läsekrets i kontakt med de internationella spörsmålen.
Förbuds- och humanistiska spörsmål hava vår hjärtliga medverkan.
Västsvenska Kuriren vill först och sist i sin kamp strängt skilja på den urvattnade demokratin och den livslevande, blodröda socialismen.
Redaktionen."
söndag 7 oktober 2012
Kommunala valen 1930-31
Det kommunistiska partiet splittrades i två riktningar 1929, de s. k. kilbomarna och sillénarna. Kilbomarna ställde i regel upp i valen tillsammans med socialdemokraterna under beteckningen ”Arbetarepartiet”. Sillénarna ställde upp ensamma under rubriken ”Klass mot klass”. Valet innebar en stor motgång för kommunisterna. Exempelvis gick partierna från redan låga 14 landstingsledamöter 1927 till endast 9 1931. Detta motsvarade 8 promille av det totala antalet. Det ska dock sägas att detta till stor del av resultatet av valsystemet som missgynnade kommunisterna. Hade man haft ett proportionellt valsystem hade de båda kommunistiska partierna åtminstone fått 40 mandat. I valen till stadsfullmäktige runt om i landet fick kommunisterna sammanlagt 85 mandat, varav 61 kilbomare och 24 sillénare. Av dessa bara bara en kvinna.
Valresultat i Västsverige (S = sillénare, K = kilbomare)
Göteborg SKP(S): 2,5% SKP(K): 3,1%
Mölndal SKP(S): 4,0%, SKP(K): 8,2% (3 mandat)
Strömstad SKP(S): 6,1% (1 mandat)
Borås SKP(K): 4,6% (2 mandat)
Åmål SKP(K): 3,5% (1 mandat)
Mariestad: SKP(K) 4,3% (1 mandat)
Lidköping: SKP(K) 3,9% (1 mandat)
Skara: SKP(K) 3,0% (1 mandat)
Tidaholm: SKP(S) 6,7% (1 mandat), SKP(K) 4,2% (1 mandat)
Splittringen orsakade således en del omgrupperingar i bland kommunisternas stadsfullmäktige. Mest noterbart är väl att partierna helt slogs ut från Göteborgs stadsfullmäktige. Noterbart är även att kilbomarna generellt sätt var större än sillénarna även i Västsverige. T.o.m. i Göteborg är kilbomarna större, något som snart dock skulle förändras
Valresultat i Västsverige (S = sillénare, K = kilbomare)
Göteborg SKP(S): 2,5% SKP(K): 3,1%
Mölndal SKP(S): 4,0%, SKP(K): 8,2% (3 mandat)
Strömstad SKP(S): 6,1% (1 mandat)
Borås SKP(K): 4,6% (2 mandat)
Åmål SKP(K): 3,5% (1 mandat)
Mariestad: SKP(K) 4,3% (1 mandat)
Lidköping: SKP(K) 3,9% (1 mandat)
Skara: SKP(K) 3,0% (1 mandat)
Tidaholm: SKP(S) 6,7% (1 mandat), SKP(K) 4,2% (1 mandat)
Splittringen orsakade således en del omgrupperingar i bland kommunisternas stadsfullmäktige. Mest noterbart är väl att partierna helt slogs ut från Göteborgs stadsfullmäktige. Noterbart är även att kilbomarna generellt sätt var större än sillénarna även i Västsverige. T.o.m. i Göteborg är kilbomarna större, något som snart dock skulle förändras
Kommunala valen 1926-27
1926/27 fanns det bara ett parti till vänster om socialdemokratin. Vennerström et. cons. hade gått tillbaka till SAP, och Höglunds splittring 1924 hade både hunnit lämna SKP och inträda i SAP sedan de förra kommunala valen.
Valen 1926/27 innebar en mindre tillbakagång för SKP (från 4,5% till 4,1%). Intressant är att partiets geografiska profil har börjat att förändras. Tidigare var partiet starkast på landsbygden och i mindre städer. Nu börjar partiet förlora sina röster på landsbygden, och istället bli starkare i de större städerna. För första gången för partiet högre siffror i städerna (5,3%) än på landsbygden (3,4%).
Resultat i Västsverige:
Mölndal 11,0%, 3 mandat
Göteborg 10,8%, 7 mandat
Vänersborg 3 mandat. Resultaten för SAP och SSV redovisas inte separat.
Trollhättan 4,7%, 1 mandat
Ulricehamn 7,6%, 2 mandat
Lidköping 6,3%, 1 mandat
Skara 5,1%, 1 mandat
Skövde 5,0%, 1 mandat
Tidaholm 6,3%, 1 mandat
Samtliga valda kommunister var män.
Valet i Göteborg
Kommunisterna gjorde ett starkt val i Göteborg och fick 7 037 röster, dvs. 10,8%. Sju kommunister valdes in i stadsfullmäktige, en ökning med fyra. Invalda blev:
Från första valkretsen (Norra Centrum, Nordöstra Göteborg och Hisingen):
Ernst Ohlsson, ombudsman
Albert Johansson, kommunalarbetare
Einar Adamson, redaktör
Från andra valkretsen (Södra Centrum och Sydöstra Göteborg)
Ragnar Andersson
Axel Th. Andersson
Från tredje valkretsen (Västra Göteborg)
Martin Andersson, redaktör
Knut Senander, tulltjänsteman
Valen 1926/27 innebar en mindre tillbakagång för SKP (från 4,5% till 4,1%). Intressant är att partiets geografiska profil har börjat att förändras. Tidigare var partiet starkast på landsbygden och i mindre städer. Nu börjar partiet förlora sina röster på landsbygden, och istället bli starkare i de större städerna. För första gången för partiet högre siffror i städerna (5,3%) än på landsbygden (3,4%).
Resultat i Västsverige:
Mölndal 11,0%, 3 mandat
Göteborg 10,8%, 7 mandat
Vänersborg 3 mandat. Resultaten för SAP och SSV redovisas inte separat.
Trollhättan 4,7%, 1 mandat
Ulricehamn 7,6%, 2 mandat
Lidköping 6,3%, 1 mandat
Skara 5,1%, 1 mandat
Skövde 5,0%, 1 mandat
Tidaholm 6,3%, 1 mandat
Samtliga valda kommunister var män.
Valet i Göteborg
Kommunisterna gjorde ett starkt val i Göteborg och fick 7 037 röster, dvs. 10,8%. Sju kommunister valdes in i stadsfullmäktige, en ökning med fyra. Invalda blev:
Från första valkretsen (Norra Centrum, Nordöstra Göteborg och Hisingen):
Ernst Ohlsson, ombudsman
Albert Johansson, kommunalarbetare
Einar Adamson, redaktör
Från andra valkretsen (Södra Centrum och Sydöstra Göteborg)
Ragnar Andersson
Axel Th. Andersson
Från tredje valkretsen (Västra Göteborg)
Martin Andersson, redaktör
Knut Senander, tulltjänsteman
Kommunala valen 1922-23
1921 splittrades Sverges socialdemokratiska vänsterparti. Efter en medlemsomröstning där en stor majoritet röstat för att acceptera inträdesvillkoren till den kommunistiska internationalen, beslöt minoriteten under Ivar Vennerströms ledning att lämna partiet och bilda eget. Det gamla partiet bytte namn till Sverges kommunistiska parti (sektion av kommunistiska internationalen), medan det nybildade partiet behöll det gamla partiets namn.
Vennerströms splittrargrupp var, liksom resten av partiet, starkast i vissa delar av norra Sverige. Men även på sina håll i Västsverige tog vännerströmmarna med sig partiorganisationen, vilket förstås försvagade kommunisterna.
I rikets helhet fick kommunisterna 4,5% av rösterna och Vennerströms SSV 1,8%.
Resultat i Västsverige
Valet 1922-23 innebar att kommunisterna för första gången vann mandat i Göteborgs stadsfullmäktige. Man fick 4 974 röster (5,3%), vilket gav tre mandat. Dessa var Sofia Svensson, Martin Andersson samt Viktor Svensson. Sofia Svensson avled 1923 och hennes plats togs av Ragnar Andersson, gasverksarbetare. Socialdemokraterna fick 31 av stadsfullmäktiges 60 platser, och således egen majoritet för första gången.
Övriga städer med kommunistiska eller vänstersocialistiska mandat i Bohuslän och Älvsborgs län var:
Mölndal: SKP 3 mandat av 40.
Vänersborg: SKP 4 mandat av 30.
Alingsås: SKP 1 mandat och SSV 1 mandat av 27.
Åmål: SSV 3 mandat av 30.
I det förut så starka Skaraborg splittrades partiet mitt itu. Mariestad, Skövde och Tidaholm följde med in i Komintern, Skara och Falköping följde med Vennerström. Lidköping delades i två.
Mariestad SKP 4,6%, 1 mandat.
Lidköping SKP 7,5% (2), SSV 7,7% (2)
Skara SSV 15,6% (5)
Skövde SKP 16,2% (5)
Tidaholm SKP 11,0% (2)
Falköping SSV 8,3% (2).
Vennerströms splittrargrupp var, liksom resten av partiet, starkast i vissa delar av norra Sverige. Men även på sina håll i Västsverige tog vännerströmmarna med sig partiorganisationen, vilket förstås försvagade kommunisterna.
I rikets helhet fick kommunisterna 4,5% av rösterna och Vennerströms SSV 1,8%.
Resultat i Västsverige
Valet 1922-23 innebar att kommunisterna för första gången vann mandat i Göteborgs stadsfullmäktige. Man fick 4 974 röster (5,3%), vilket gav tre mandat. Dessa var Sofia Svensson, Martin Andersson samt Viktor Svensson. Sofia Svensson avled 1923 och hennes plats togs av Ragnar Andersson, gasverksarbetare. Socialdemokraterna fick 31 av stadsfullmäktiges 60 platser, och således egen majoritet för första gången.
Övriga städer med kommunistiska eller vänstersocialistiska mandat i Bohuslän och Älvsborgs län var:
Mölndal: SKP 3 mandat av 40.
Vänersborg: SKP 4 mandat av 30.
Alingsås: SKP 1 mandat och SSV 1 mandat av 27.
Åmål: SSV 3 mandat av 30.
I det förut så starka Skaraborg splittrades partiet mitt itu. Mariestad, Skövde och Tidaholm följde med in i Komintern, Skara och Falköping följde med Vennerström. Lidköping delades i två.
Mariestad SKP 4,6%, 1 mandat.
Lidköping SKP 7,5% (2), SSV 7,7% (2)
Skara SSV 15,6% (5)
Skövde SKP 16,2% (5)
Tidaholm SKP 11,0% (2)
Falköping SSV 8,3% (2).
Kommunala valen 1920
Redan 1920 var det dags att gå till val igen. Detta val kännetecknas framför allt av kraftigt sjunkande valdeltagande. I Göteborg brydde sig endast 29,1% av de röstberättigade om att gå till valurnorna (36,8% av männen och 23,2% av kvinnorna). I rikets helhet hade 430 008 personer röstat vid stadsfullmäktigevalen året innan. Nu stannade siffran på 252 473. Vänstersocialisterna fick endast 7 359 röster, alltså 2,9%, en minskning med 2,0 procentenheter. Sammantaget minskade antalet vänstersocialistiska stadsfullmäktige från 144 till 127 (Stockholm undantaget, då huvudstaden inte gick till val 1920). Att förlusten inte var större beror på att endast hälften av mandaten stod på spel. Den andra hälften hade 1919 vals på fyra år och kunde således sitta kvar.
Resultat i Västsverige
Av någon anledning ställde SSV bara upp i en av Göteborgs tre valkretsar. Där fick man 201 röster, vilket motsvarar 1,6% av rösterna. Räknar man staden i sin helhet fick SSV rekordlåga 0,6%. Mandaten gick till SAP (29), Högern (20) och Liberalerna (11).
I Bohuslän i övrigt ställde SSV endast upp i Lysekil, där man fick 40 röster (3,0%, inga mandat).
I Älvsborgs län fick SSV 165 röster i Vänersborg (10,1%), vilket renderade ett nytt mandat jämte de två man redan tidigare besatt. I Åmål ställde SSV upp på en gemensam lista med SAP. Man använde alltså inte bara gemensam partibeteckning, utan samma lista. Partierna fick tillsammans 629 röster (46,6%). SSV fick ett nyvald mandat jämte det som man redan hade.
I Skaraborg gick det generellt sett bättre för SSV än i angränsande län, även om man minskade även här.
Mariestad 67 röster (5,5%, -0,9)
Lidköping 265 röster (15,6%, -4,9)
Skara 180 röster (15,0%, +2,3)
Skövde 180 röster (13,1%, -3,5)
Hjo 0 röster
Tidaholm 133 röster (17,3%, -7,2)
Falköping 58 röster (4,8%, -2,5)
Partiet var fortsatt representerad i samtliga stadsfullmäktige, med undantag för Hjo.
Resultat i Västsverige
Av någon anledning ställde SSV bara upp i en av Göteborgs tre valkretsar. Där fick man 201 röster, vilket motsvarar 1,6% av rösterna. Räknar man staden i sin helhet fick SSV rekordlåga 0,6%. Mandaten gick till SAP (29), Högern (20) och Liberalerna (11).
I Bohuslän i övrigt ställde SSV endast upp i Lysekil, där man fick 40 röster (3,0%, inga mandat).
I Älvsborgs län fick SSV 165 röster i Vänersborg (10,1%), vilket renderade ett nytt mandat jämte de två man redan tidigare besatt. I Åmål ställde SSV upp på en gemensam lista med SAP. Man använde alltså inte bara gemensam partibeteckning, utan samma lista. Partierna fick tillsammans 629 röster (46,6%). SSV fick ett nyvald mandat jämte det som man redan hade.
I Skaraborg gick det generellt sett bättre för SSV än i angränsande län, även om man minskade även här.
Mariestad 67 röster (5,5%, -0,9)
Lidköping 265 röster (15,6%, -4,9)
Skara 180 röster (15,0%, +2,3)
Skövde 180 röster (13,1%, -3,5)
Hjo 0 röster
Tidaholm 133 röster (17,3%, -7,2)
Falköping 58 röster (4,8%, -2,5)
Partiet var fortsatt representerad i samtliga stadsfullmäktige, med undantag för Hjo.
lördag 6 oktober 2012
Kommunala valen 1919
Den stora nyheten vid 1919 års kommunala val var införandet av den s.k. personlighetsprincipen. ” Den huvudsakliga innebörden i den kommunala rösträttsreformen vid 1918 års urtima riksdag innefattas i bestämmelsen att »varje röstberättigad äger en röst».” Tidigare var den kommunala rösträtten graderad och baserad på skattskyldigheten. Även sterbhus, bolag och omyndiga hade rösträtt, under förutsättning att man betalade tillräckligt mycket skatt. Från och med 1919 års val hade varje vuxen svensk man och kvinna rösträtt från och med året närmast efter det han eller hon uppnått 23 år (27 år för landstingsvalen), med undantag för ”de, som förklarats omyndiga, äro i konkurstillstånd eller äro av allmänna
fattigvården omhändertagna för varaktig försörjning, de som häfta för oguldna
kommunalutskylder för flere än två av de tre sistförflutna kalenderåren samt
de som på grund av ådömd straffpåföljd förlorat nämnda rättighet.”
Rösträtten i kommunala val blev därmed i det närmaste identisk för rösträtten till riksdagen, och mantalslängden och inte taxeringslängden utgjorde basen för rösträtten. I riket i sin helhet saknade 4,1% av de som hade åldern inne. Störst var denna siffra av någon anledning i Östergötland (6,8%), minst på Gotland (2,2%). Den i särklass vanligast anledningen till att minst sin rösträtt var ”oguldna kommunalutskylder”. Intressant nog var detta något som huvudsakligen drabbade män. Bland kvinnor var den vanligaste orsaken fattigunderstöd.
Landstingsvalen
Göteborg ingick, i likhet med en handfull andra städer, inte i något landsting. Det kan ändå vara intressant att göra en snabbt nedslag i detta val. Som i alla de tidigaste valen i partiets historia är den regionala spridningen i valresultaten stor. I Norrbotten får partiet 32,8% av rösterna, vilket gör det till länets största parti. I ett antal län ställer partiet överhuvudtaget inte upp – nämligen i Södermanland, Gotland (på den tiden stavat ”Gottland”), Blekinge, och Malmöhus. I andra län i Sydsverige får partiet mycket låga siffror. 1,0% i Kristiansstads län, 0,6% i Halland, 0,3% i Göteborgs och Bohuslän (kom ihåg att Göteborg inte ingår i Göteborgs och Bohusläns landsting!), 0,6% i Älvsborgs län osv. Enda undantaget är Kalmar läns norra del där partiet får hela 10,7%. Även i Skaraborg når partiet ett okej resultat – 4,5%. De starka fästena ligger alla i norr. Norrbotten (32,8%) är redan nämnt, Västernorrland (22,0%), Kopparbergs (18,7%), Jämtlands (11,8%) och Gävleborgs (11,5%) är andra. Partiet fick generellt sätt fler röster på landsbygden (6,5%) än i städerna (3,7%). Undantag i detta hänseende är framför allt de starkaste fästena i söder, där städerna dominerar. I Jönköpings län fick partiet exv. 7,2% i städerna mot 3,7% på landsbygden. I Skaraborg var siffrorna ännu tydligare 11,8% i städerna, mot 3,1% på landsbygden. I norr var förhållandet alltså det omvända. Exv. Kopparbergs med 19,7% på landsbygden mot 8,0% i städerna.
Till skillnad från valen 1918 undviker SSV nu att samarbete i valkarteller med liberalerna. I de 112 valkretsar man ställer upp i samverkar med i 63. I 62 av dessa fall är det med Socialdemokraterna man samarbetar, på ett ställe (oklart var) samarbetar SSV och SAP med liberalerna.
Sammanlagt fick Vänstersocialisterna 51 mandat i rikets landsting. Detta motsvarar ungefär 4,6% av de totala mandaten.
Stadsfullmäktigevalen
Stadsfullmäktigevalen innebar en viss framgång för SSV, åtminstone om man jämför med de fortfarande odemokratiska valen 1917-18. Partiet fick 5,5% av rösterna, mot 2,1% 1917-18. Dessa 2,1% motsvarade dessutom bara 1,6% av rösterna.
Av någon anledning saknas statistik över kommunalvalen 1916-18 på SCB:s hemsida. Ur 1919 års sammanfattning kan man utläsa följande siffror för dessa val i riket i stort:
Högern 39,5% av de röstande, 49,1% av rösterna
Liberala 19,5% resp 19,1%
Socialdemokrater 37,5% resp 28,9%
Vänstersocialister 2,1% resp 1,6%
Övriga 1,4% resp 1,3%
Föga överraskande är Högern vinnare, SAP och SSV förlorare, om man jämför antalet röster med antalet röstande. Vid 1919 års val är siffrorna:
Höger 33,6%
Liberala 19,6%
Socialdemokrater 40,0%
Vänstersocialister 5,5%
Övriga 1,2%
Antalet röstande har ökat från 207 701 till 1 138 563, alltså en dryg femdubbling.
SSV gick från att ha haft 39 stadsfullmäktige i riket, till 148 (av dessa kom dock 8 från den nybildade staden Avesta). Detta motsvarade 4,5% av samtliga stadsfullmäktige. Starkast var SSV i städer med 5 001-10 000 invånare (9,4%), svagast i städer med över 20 000 invånare (1,5%). Partiet förblev alltså ett landsbygds- och småstadsparti. Av de valda vänstersocialisterna var nio kvinnor.
I huvudstaden lyckades partiet visserligen ganska bra, med 7,5% av rösterna och 4 mandat (alla män), men i de andra större städerna lyste framgången med sin frånvaro.
Stadsfullmäktigevalet i Göteborg
Valdeltagandet i Göteborg var 1918 41,5%, 1919 49,1%. Detta är en ganska stor ökning, med tanke på rösträttens utvidgning. Göteborg var dock den stad i riket med allra lägst valdeltagande. (Som en jämförelse kan nämnas att valdeltagandet i Stockholm var 54,6% och i Malmö 59,0%. I några mindre städer låg valdeltagandet så högt som 70-90%.)
Resultatet i Göteborg:
Högern 31,4% - 20 mandat (varav 18 män och 2 kvinnor)
Liberalerna 21,1% - 14 mandat (varav 12 män och 2 kvinnor)
SAP 43,9% - 26 mandat (varav 24 män och 2 kvinnor)
SSV 3,4% - 0 mandat.
Övriga Västsverige
I Älvsborgs län lyckas SSV ta två mandat i Vänersborg och ett i Åmål. I Bohuslän ställer man överhuvudtaget inte upp. Men i Skaraborg ser det annorlunda ut. Där blir partiet representerat i samtliga stadsfullmäktigeförsamlingar med undantag för Hjo där man inte ställer upp.
Röstsiffror:
Tidaholm: 24,5 %
Lidköping: 20,5%
Skövde: 16,6%
Skara: 12,7%
Falköping: 7,3%
Mariestad: 6,4%
fattigvården omhändertagna för varaktig försörjning, de som häfta för oguldna
kommunalutskylder för flere än två av de tre sistförflutna kalenderåren samt
de som på grund av ådömd straffpåföljd förlorat nämnda rättighet.”
Rösträtten i kommunala val blev därmed i det närmaste identisk för rösträtten till riksdagen, och mantalslängden och inte taxeringslängden utgjorde basen för rösträtten. I riket i sin helhet saknade 4,1% av de som hade åldern inne. Störst var denna siffra av någon anledning i Östergötland (6,8%), minst på Gotland (2,2%). Den i särklass vanligast anledningen till att minst sin rösträtt var ”oguldna kommunalutskylder”. Intressant nog var detta något som huvudsakligen drabbade män. Bland kvinnor var den vanligaste orsaken fattigunderstöd.
Landstingsvalen
Göteborg ingick, i likhet med en handfull andra städer, inte i något landsting. Det kan ändå vara intressant att göra en snabbt nedslag i detta val. Som i alla de tidigaste valen i partiets historia är den regionala spridningen i valresultaten stor. I Norrbotten får partiet 32,8% av rösterna, vilket gör det till länets största parti. I ett antal län ställer partiet överhuvudtaget inte upp – nämligen i Södermanland, Gotland (på den tiden stavat ”Gottland”), Blekinge, och Malmöhus. I andra län i Sydsverige får partiet mycket låga siffror. 1,0% i Kristiansstads län, 0,6% i Halland, 0,3% i Göteborgs och Bohuslän (kom ihåg att Göteborg inte ingår i Göteborgs och Bohusläns landsting!), 0,6% i Älvsborgs län osv. Enda undantaget är Kalmar läns norra del där partiet får hela 10,7%. Även i Skaraborg når partiet ett okej resultat – 4,5%. De starka fästena ligger alla i norr. Norrbotten (32,8%) är redan nämnt, Västernorrland (22,0%), Kopparbergs (18,7%), Jämtlands (11,8%) och Gävleborgs (11,5%) är andra. Partiet fick generellt sätt fler röster på landsbygden (6,5%) än i städerna (3,7%). Undantag i detta hänseende är framför allt de starkaste fästena i söder, där städerna dominerar. I Jönköpings län fick partiet exv. 7,2% i städerna mot 3,7% på landsbygden. I Skaraborg var siffrorna ännu tydligare 11,8% i städerna, mot 3,1% på landsbygden. I norr var förhållandet alltså det omvända. Exv. Kopparbergs med 19,7% på landsbygden mot 8,0% i städerna.
Till skillnad från valen 1918 undviker SSV nu att samarbete i valkarteller med liberalerna. I de 112 valkretsar man ställer upp i samverkar med i 63. I 62 av dessa fall är det med Socialdemokraterna man samarbetar, på ett ställe (oklart var) samarbetar SSV och SAP med liberalerna.
Sammanlagt fick Vänstersocialisterna 51 mandat i rikets landsting. Detta motsvarar ungefär 4,6% av de totala mandaten.
Stadsfullmäktigevalen
Stadsfullmäktigevalen innebar en viss framgång för SSV, åtminstone om man jämför med de fortfarande odemokratiska valen 1917-18. Partiet fick 5,5% av rösterna, mot 2,1% 1917-18. Dessa 2,1% motsvarade dessutom bara 1,6% av rösterna.
Av någon anledning saknas statistik över kommunalvalen 1916-18 på SCB:s hemsida. Ur 1919 års sammanfattning kan man utläsa följande siffror för dessa val i riket i stort:
Högern 39,5% av de röstande, 49,1% av rösterna
Liberala 19,5% resp 19,1%
Socialdemokrater 37,5% resp 28,9%
Vänstersocialister 2,1% resp 1,6%
Övriga 1,4% resp 1,3%
Föga överraskande är Högern vinnare, SAP och SSV förlorare, om man jämför antalet röster med antalet röstande. Vid 1919 års val är siffrorna:
Höger 33,6%
Liberala 19,6%
Socialdemokrater 40,0%
Vänstersocialister 5,5%
Övriga 1,2%
Antalet röstande har ökat från 207 701 till 1 138 563, alltså en dryg femdubbling.
SSV gick från att ha haft 39 stadsfullmäktige i riket, till 148 (av dessa kom dock 8 från den nybildade staden Avesta). Detta motsvarade 4,5% av samtliga stadsfullmäktige. Starkast var SSV i städer med 5 001-10 000 invånare (9,4%), svagast i städer med över 20 000 invånare (1,5%). Partiet förblev alltså ett landsbygds- och småstadsparti. Av de valda vänstersocialisterna var nio kvinnor.
I huvudstaden lyckades partiet visserligen ganska bra, med 7,5% av rösterna och 4 mandat (alla män), men i de andra större städerna lyste framgången med sin frånvaro.
Stadsfullmäktigevalet i Göteborg
Valdeltagandet i Göteborg var 1918 41,5%, 1919 49,1%. Detta är en ganska stor ökning, med tanke på rösträttens utvidgning. Göteborg var dock den stad i riket med allra lägst valdeltagande. (Som en jämförelse kan nämnas att valdeltagandet i Stockholm var 54,6% och i Malmö 59,0%. I några mindre städer låg valdeltagandet så högt som 70-90%.)
Resultatet i Göteborg:
Högern 31,4% - 20 mandat (varav 18 män och 2 kvinnor)
Liberalerna 21,1% - 14 mandat (varav 12 män och 2 kvinnor)
SAP 43,9% - 26 mandat (varav 24 män och 2 kvinnor)
SSV 3,4% - 0 mandat.
Övriga Västsverige
I Älvsborgs län lyckas SSV ta två mandat i Vänersborg och ett i Åmål. I Bohuslän ställer man överhuvudtaget inte upp. Men i Skaraborg ser det annorlunda ut. Där blir partiet representerat i samtliga stadsfullmäktigeförsamlingar med undantag för Hjo där man inte ställer upp.
Röstsiffror:
Tidaholm: 24,5 %
Lidköping: 20,5%
Skövde: 16,6%
Skara: 12,7%
Falköping: 7,3%
Mariestad: 6,4%
Stadsfullmäktigevalet i Göteborg 1918
1918 hölls det stadsfullmäktigeval i Göteborg. Detta var första gången som det Socialdemokratiska vänsterpartiet ställde upp i detta val. Man använde tillsammans med Socialdemokraterna partibeteckningen ”Arbetarepartiet”, men ställde upp med egna listor. Av någon okänd anledning finns valet inte med i den valstatistik som Statistiska centralbyrån lagt upp på sin webbplats. Jag har frågat varför, och fått svävande svar. Sammanställningen nedan bygger därför på uppgifter ur den samtida pressen.
1918 års stadsfullmäktigeval var de sista där den 40-gradiga skalan användes. I korthet innebar detta att det inte var mantalslängden, utan skattelängden, som avgjorde om man hade rösträtt och i så fall hur många röster man fick. 40 var max.
Vid 1917 års val till andra kammaren (med lika rösträtt för alla röstberättigade, vilket uteslöt kvinnor, fattigunderstödstagare m. fl.) hade SSV fått 7,8% av rösterna i Göteborg. Vid stadsfullmäktigevalet gick det inte lika bra.
Göteborg var uppdelat i tre valkretsar. I första valkretsen ställde Knut Senander upp som första namn för SSV. Partiet fick här 7584 röster, vilket kanske låter imponerande. Men dessa röster motsvarade endast 444 röstande. En genomsnittlig vänstersocialistisk röstande hade alltså 17 röster.
Resultat i första valkretsen:
Högern 48 388 röster (30%), 1 901 röstande (24%), 25 röster / röstande
Liberalerna 34 709 röster (21%), 1 506 röstande (19%), 23 röster / röstande
Högersocialisterna 70 498 röster (44%), 4 136 röstande (52%), 17 röster / röstande
Vänstersocialisterna 7 584 röster (5%), 444 röstande (6%), 17 röster / röstande.
Valda stadsfullmäktige blev fem högersocialdemokrater, två liberaler och tre höger.
I stadens andra valkrets var SSV:s toppnamn Sofia Svensson, sedemera partiets första stadsfullmäktig. I valet 1918 var hon dock långt i från att få en plats.
Resultat i andra valkretsen:
Högern 64 649 röster (42%), 2 490 röstande (33%), 26 röster / röstande
Liberalerna 45 412 röster (30%), 1 939 röstande (26%), 23 röster / röstande
Högersocialisterna 37 211 röster (25%), 2 521 röstande (33%), 15 röster / röstande
Vänstersocialisterna 3 690 röster (2%), 239 (3%) röstande, 15 röster / röstande
Valda stadsfullmäktige blev tre högersocialdemokrater, tre liberaler och fyra höger.
Det är troligt att SAP och SSV hämtade sina väljare ur ungefär samma grupper. Det antal röster som varje röstande hade tyder på detta. Och ungefär samma sak med Högern och Liberalerna, även om Högerns sympatisörer föga överraskande tenderar att ha ännu fler röster.
Tyvärr saknar jag i dagsläget information om den tredje valkretsen. Men det kan kanske göra det samma. Valet var en parentes. Redan några månader senare hölls nämligen val igen, denna gång med lika rösträtt, om än inte allmän. Mer om detta val kommer snart!
1918 års stadsfullmäktigeval var de sista där den 40-gradiga skalan användes. I korthet innebar detta att det inte var mantalslängden, utan skattelängden, som avgjorde om man hade rösträtt och i så fall hur många röster man fick. 40 var max.
Vid 1917 års val till andra kammaren (med lika rösträtt för alla röstberättigade, vilket uteslöt kvinnor, fattigunderstödstagare m. fl.) hade SSV fått 7,8% av rösterna i Göteborg. Vid stadsfullmäktigevalet gick det inte lika bra.
Göteborg var uppdelat i tre valkretsar. I första valkretsen ställde Knut Senander upp som första namn för SSV. Partiet fick här 7584 röster, vilket kanske låter imponerande. Men dessa röster motsvarade endast 444 röstande. En genomsnittlig vänstersocialistisk röstande hade alltså 17 röster.
Resultat i första valkretsen:
Högern 48 388 röster (30%), 1 901 röstande (24%), 25 röster / röstande
Liberalerna 34 709 röster (21%), 1 506 röstande (19%), 23 röster / röstande
Högersocialisterna 70 498 röster (44%), 4 136 röstande (52%), 17 röster / röstande
Vänstersocialisterna 7 584 röster (5%), 444 röstande (6%), 17 röster / röstande.
Valda stadsfullmäktige blev fem högersocialdemokrater, två liberaler och tre höger.
I stadens andra valkrets var SSV:s toppnamn Sofia Svensson, sedemera partiets första stadsfullmäktig. I valet 1918 var hon dock långt i från att få en plats.
Resultat i andra valkretsen:
Högern 64 649 röster (42%), 2 490 röstande (33%), 26 röster / röstande
Liberalerna 45 412 röster (30%), 1 939 röstande (26%), 23 röster / röstande
Högersocialisterna 37 211 röster (25%), 2 521 röstande (33%), 15 röster / röstande
Vänstersocialisterna 3 690 röster (2%), 239 (3%) röstande, 15 röster / röstande
Valda stadsfullmäktige blev tre högersocialdemokrater, tre liberaler och fyra höger.
Det är troligt att SAP och SSV hämtade sina väljare ur ungefär samma grupper. Det antal röster som varje röstande hade tyder på detta. Och ungefär samma sak med Högern och Liberalerna, även om Högerns sympatisörer föga överraskande tenderar att ha ännu fler röster.
Tyvärr saknar jag i dagsläget information om den tredje valkretsen. Men det kan kanske göra det samma. Valet var en parentes. Redan några månader senare hölls nämligen val igen, denna gång med lika rösträtt, om än inte allmän. Mer om detta val kommer snart!
Spridda tankar kring Werner Schmidts avhandling
Kommunismens rötter i Första världskrigets historiska rum: En undersökning kring arbetarrörelsens historiska misslyckande
Werner Schmidt 1996
Schmidt konstaterar att arbetarrörelsen har misslyckats. Varken den reformistiska socialdemokratin eller den revolutionära kommunismen har lyckats genomföra socialismen. Under tiden före och kring första världskriget fanns det dock ännu ett alternativ: vänstersocialismen. När Sverges socialdemokratiska vänsterparti bildades 1917 var det kring ett i huvudsak vänstersocialistiskt program. Trots detta utvecklade sig partiet i kommunistisk riktning, blev 1919 medlemmar av Komintern och antog 1921 Kominterns inträdesvillkor (de 21 teserna) och blev därmed underställda den kommunistiska världsrörelsens disciplin. Varför blev det så? Varför förlorade den vänstersocialistiska inriktningen kraft? Hur gick det till? Detta är frågor som Schmidt ställer sig.
Schmidt börjar dock sin avhandling med att göra en rekonstruktion av Marx. Han kommer fram till att Marx inte är identisk med marxismen. Detta är väl inte något nytt direkt, och det förblir en smula oklart varför Schmidt ägnar så mycket text åt detta. Schmidts rekonstruktion är väl inte sämre än många andra, men inte heller bättre. Det känns som om hela kapitalet om Marx och marxismen är en ballast som uppstod under avhandlingens utveckling och som Schmidt har en smula svårt att skilja sig från. Dessutom är stoffet osmält. Kanske hade det varit bättre och mer ärligt om Schmidt medgett att det är omöjligt att göra en rekonstruktion av Marx. Avhandlingen hade blivit bättre om kapitlet strukits.
Och medan läsaren blir alltmer otålig fortsätter Schmidt sina perifera studier om saker som inte riktigt faller inom avhandlingens föregivna ramar. Den andra internationalens marxismen skärskådas, och Schmidt kommer föga överraskande fram till att denna inte är samma sak som Marx. Alltså. Hade någon skrivit detta 1915 hade det kanske väckt viss uppståndelse, men 1996? Jag är skeptisk.
Först cirka hundra sidor in i avhandlingen börjar Schmidts egentliga historiska forskning. Och här kommer det en hel del matnyttigt. Schmidt driver tesen att första världskriget innebar en kris för socialdemokratin, och de handlingsalternativ som tidigare funnits förändrades i grunden. Vägen mot socialism och världsfred genom organisering av arbetarklassen visade sig vara en illusion. Arbetarna gick glada i hågen till krigs mot sina klassbröder i andra länder, och den internationella solidariteten krossades.
Inom den svenska socialdemokratin hade en vänsterförening bildats redan 1912 med medlemmar som Carl Lindhagen, Rickard Sandler, Fredrik Ström och Zeth Höglund. Föreningen tvangs dock snart lägga ned, p. g. a. påtryckningar från Branting. Men det fanns alltså redan före krigets utbrott ett missnöje med den högersocialdemokratiska ledningen.
När kriget bryter ut 1914 måste vänstern formulera sin analys av Internationalens kollaps. Ett av misstagen anses vara Internationalens alltför lösliga organisation. Kravet på en mer disciplinerad och centraliserad International ställs alltså redan innan Lenin hunnit vinna något större inflytande i Sverige. Snarare är det ett resultat av de egna erfarenheterna.
Schmidt undersöker i detalj relationen mellan de svenska vänstersocialisterna och bolsjevikerna. Här slår han hål på en del myter, exv. beträffande vad som egentligen hände under konferenserna i Zimmerwald och Kiental. Dessa ses inte alls som groddcellen för den Tredje internationalen. Lenin ses som en oppositionsmän gentemot huvudinriktningen i dessa fredskonferenser och hans inflytande bedöms som lågt. Även de s. k. stockholmsbolsjevikernas (Bucharin m. fl.) inflytande ifrågasätts. Dessa i Stockholm boende politiska flyktingar har senare setts som förbindelselänkar mellan rysk bolsjevism och svensk vänstersocialism, men Schmidt visar hur dessa i själva verket inte alls vid den här tiden var ”bolsjeviker” i den mening ordet senare fått.
Avhandlingens kanske mest intressanta kapitel bär rubriken ”Från Lindhagen till Lenin”. Carl Lindhagen ses som SSV:s mest centrala gestalt under partiets första tid. Hans humanism (ständigt denna humanism!) anses prägla partiets program, grundsatser och stadgar. Men ganska snart börjar partiet förändras under trycket från erfarenheterna både inrikes och ute på kontinenten. Den ryska revolutionens seger och den tyska revolutionens nederlag tvingar partiet att ändra strategi och taktik.
1919 bildas den Kommunistiska internationalen. SSV representeras vid den konstituerande kongressen av Otto Grimlund. Detta är dock något som de ”vanliga” partimedlemmarna är okunniga om. Inte ens när Folkets Dagblad/Politiken förkunnat Tredje Internationalens grundande får läsarna reda på att SSV hade med en representant.
Så mycket längre kommer Schmidt inte. Han kan inte göra sig fritt sina egna ideologiska skygglappar, och i sin iver att visa hur fel Lenin hade kan man inte avhålla sig från en mästrande ton. ”Lenin visar här att han inte förstått den marxska teorin om skillnaden mellan arbetets formella och reella subsumtion under kapitalet och om det specifikt kapitalistiska produktionssättet.” Jag förstår ärligt talat inte varför Schmidt håller på så här.
Slutsatsen blir, tyvärr, att avhandlingen i alltför liten utsträckning handlar om den intressanta processen kring SSV utveckling från ultrademokratisk vänstersocialism till disciplinerad kommunism gick till. Istället väljer Schmidt att fokusera på sina egna funderingar kring Marx och marxismen. Oklart varför.
Werner Schmidt 1996
Schmidt konstaterar att arbetarrörelsen har misslyckats. Varken den reformistiska socialdemokratin eller den revolutionära kommunismen har lyckats genomföra socialismen. Under tiden före och kring första världskriget fanns det dock ännu ett alternativ: vänstersocialismen. När Sverges socialdemokratiska vänsterparti bildades 1917 var det kring ett i huvudsak vänstersocialistiskt program. Trots detta utvecklade sig partiet i kommunistisk riktning, blev 1919 medlemmar av Komintern och antog 1921 Kominterns inträdesvillkor (de 21 teserna) och blev därmed underställda den kommunistiska världsrörelsens disciplin. Varför blev det så? Varför förlorade den vänstersocialistiska inriktningen kraft? Hur gick det till? Detta är frågor som Schmidt ställer sig.
Schmidt börjar dock sin avhandling med att göra en rekonstruktion av Marx. Han kommer fram till att Marx inte är identisk med marxismen. Detta är väl inte något nytt direkt, och det förblir en smula oklart varför Schmidt ägnar så mycket text åt detta. Schmidts rekonstruktion är väl inte sämre än många andra, men inte heller bättre. Det känns som om hela kapitalet om Marx och marxismen är en ballast som uppstod under avhandlingens utveckling och som Schmidt har en smula svårt att skilja sig från. Dessutom är stoffet osmält. Kanske hade det varit bättre och mer ärligt om Schmidt medgett att det är omöjligt att göra en rekonstruktion av Marx. Avhandlingen hade blivit bättre om kapitlet strukits.
Och medan läsaren blir alltmer otålig fortsätter Schmidt sina perifera studier om saker som inte riktigt faller inom avhandlingens föregivna ramar. Den andra internationalens marxismen skärskådas, och Schmidt kommer föga överraskande fram till att denna inte är samma sak som Marx. Alltså. Hade någon skrivit detta 1915 hade det kanske väckt viss uppståndelse, men 1996? Jag är skeptisk.
Först cirka hundra sidor in i avhandlingen börjar Schmidts egentliga historiska forskning. Och här kommer det en hel del matnyttigt. Schmidt driver tesen att första världskriget innebar en kris för socialdemokratin, och de handlingsalternativ som tidigare funnits förändrades i grunden. Vägen mot socialism och världsfred genom organisering av arbetarklassen visade sig vara en illusion. Arbetarna gick glada i hågen till krigs mot sina klassbröder i andra länder, och den internationella solidariteten krossades.
Inom den svenska socialdemokratin hade en vänsterförening bildats redan 1912 med medlemmar som Carl Lindhagen, Rickard Sandler, Fredrik Ström och Zeth Höglund. Föreningen tvangs dock snart lägga ned, p. g. a. påtryckningar från Branting. Men det fanns alltså redan före krigets utbrott ett missnöje med den högersocialdemokratiska ledningen.
När kriget bryter ut 1914 måste vänstern formulera sin analys av Internationalens kollaps. Ett av misstagen anses vara Internationalens alltför lösliga organisation. Kravet på en mer disciplinerad och centraliserad International ställs alltså redan innan Lenin hunnit vinna något större inflytande i Sverige. Snarare är det ett resultat av de egna erfarenheterna.
Schmidt undersöker i detalj relationen mellan de svenska vänstersocialisterna och bolsjevikerna. Här slår han hål på en del myter, exv. beträffande vad som egentligen hände under konferenserna i Zimmerwald och Kiental. Dessa ses inte alls som groddcellen för den Tredje internationalen. Lenin ses som en oppositionsmän gentemot huvudinriktningen i dessa fredskonferenser och hans inflytande bedöms som lågt. Även de s. k. stockholmsbolsjevikernas (Bucharin m. fl.) inflytande ifrågasätts. Dessa i Stockholm boende politiska flyktingar har senare setts som förbindelselänkar mellan rysk bolsjevism och svensk vänstersocialism, men Schmidt visar hur dessa i själva verket inte alls vid den här tiden var ”bolsjeviker” i den mening ordet senare fått.
Avhandlingens kanske mest intressanta kapitel bär rubriken ”Från Lindhagen till Lenin”. Carl Lindhagen ses som SSV:s mest centrala gestalt under partiets första tid. Hans humanism (ständigt denna humanism!) anses prägla partiets program, grundsatser och stadgar. Men ganska snart börjar partiet förändras under trycket från erfarenheterna både inrikes och ute på kontinenten. Den ryska revolutionens seger och den tyska revolutionens nederlag tvingar partiet att ändra strategi och taktik.
1919 bildas den Kommunistiska internationalen. SSV representeras vid den konstituerande kongressen av Otto Grimlund. Detta är dock något som de ”vanliga” partimedlemmarna är okunniga om. Inte ens när Folkets Dagblad/Politiken förkunnat Tredje Internationalens grundande får läsarna reda på att SSV hade med en representant.
Så mycket längre kommer Schmidt inte. Han kan inte göra sig fritt sina egna ideologiska skygglappar, och i sin iver att visa hur fel Lenin hade kan man inte avhålla sig från en mästrande ton. ”Lenin visar här att han inte förstått den marxska teorin om skillnaden mellan arbetets formella och reella subsumtion under kapitalet och om det specifikt kapitalistiska produktionssättet.” Jag förstår ärligt talat inte varför Schmidt håller på så här.
Slutsatsen blir, tyvärr, att avhandlingen i alltför liten utsträckning handlar om den intressanta processen kring SSV utveckling från ultrademokratisk vänstersocialism till disciplinerad kommunism gick till. Istället väljer Schmidt att fokusera på sina egna funderingar kring Marx och marxismen. Oklart varför.
söndag 30 september 2012
Socialdemokratiska Vänsterpartiets demokratiska grundlagar
Här följer ännu ett av dokumenten som Sverges socialdemokratiska vänsterparti antog vid sin konstituerande kongress i maj 1917.
Socialdemokratiska Vänsterpartiets demokratiska grundlagar.
All historia, folkens och folkpartiernas, visar att folkväldens huvudfara varit icke blott förklarade motståndarna utan lika mycket och ofta fastmer den i dess sköte så småningom uppväxande byråkratien. En folkrörelses medlemmar måste i regel utse företrädare till att verkställa fattade beslut. Företrädaren förvärvar under verkställandet av menighetens beslut större färdighet i denna sin verksamhetsgren än den enskilde medlemmen. Denna ökade färdighet och detaljkännedom frestas han sedan använda vid allmänna besluts fattande för att prägla beslutet med sin personliga vilja i enlighet med sitt personliga intresse.
Denna börjande maktställning söker han sedan utbygga och befästa. Rörelsen växer. Omkring ledaren samlas efterhand villiga medhjälpare, vilkas uppfattningar under trycket och inflytandet av ledarens vilja sammansmälter med dennes. Ofta börja de senare i det fördolda å sin sida leda ledaren, vilken i sin växande imperialism allt mer behöver personligt stöd samt tager intryck av smickret och de trägna bemödandena att befästa på alla sätt den översta ledningens maktställning. Byråkratien och oligarkien införlivas, i början omärkligt men icke därför mindre säkert, som viljebestämmande moment i folkrörelsen, präglande alla dess beslut och handlingar. Auktoritetstron smyger i byråkratiens spår och möjliggör för denna att i stället för programs och stadgors klara bud arbeta för vad ledningen inför den auktoritetstrogna massan anser sig kunna påstå att man kan läsa ut ur, bakom och mellan raderna i stadgarna och programmen.
Mot det sålunda uppkommande byråkratiska systemet och fåväldet uppväxer en opposition. Striden mellan denna och ledningen tar fart och avgöres icke med hänsyn till programmets innehåll utan efter ledningens dekreter och hårddragna tolkningar, så vida ej ledningen sätter sig över både program och tolkningar, och på egen hand leder in rörelsen på en helt annan väg än den programmet uttolkar. Den ställer i detta avseende kongressen, sam är folkrörelsens högsta myndighet, inför redan fullbordade fakta för att sedan, med hot om att i annat fall lämna sina befattningar eller andra ultimata, avtvinga den i auktoritetstro fångna representationen, som lärt sig hålla ledarna för oumbärliga, ansvarsfrihet för även de mest uppenbara programbrott och utfästelser.
Så rustad med folkets förklarade förtroende går ledninggen över till att anfallsvis nedbryta folkmakten. Opponenterna förklaras för rörelsens fiender och anmodas försvinna ur den folkrörelse de egnat sin bästa kraft. Vilja de ej godvilligt gå, skaffar man sig snart av den huvudsakligen av funktionärer bestående representationen fullmakt att utesluta dem. All kritik tystas i den mån det för en medlem innebär livslång förföljelse från ledningens sida att utöva kritik. Massorna instrueras i önskvärd riktning genom press och styrelser och undandragas verklig upplysning om realiteterna. Här som alltid besannas det gamla ordet att härskare frukta icke folkets okunnighet, men framför allt dess intelligens.
Får en sådan ledning, såsom vanligen sker, samtidigt i riksdagen inflytande på riksärendenas gång, blir dess skadliga verkningar ännu mer ödesdigra och kunna bringa en folkmakt till fullständig undergång.
Därför måste den socialdemokratiska vänstern, vis av erfarenheterna inom andra partier, skapa garantier till skydd mot varje utveckling inom partiet i riktning av envälde, fåvälde och byråkratisk maktfullkomlighet.
Till värn om de demokratiska principerna inom den socialdemokratiska vänstern fastslås sålunda följande grundlagar:
§ 1.
Hos partiets djupa leder, icke hos några överledare skall ledningen och avgörandet ligga. Partiets förtroendemän äro folkets jämlikar och tjänare, icke dess herrar.
§ 2.
Medlemmarnas samhörighet bygges på överensstämmelse i åskådning, närmare angiven i partiets allmänna grundsatser och politiska program, och icke på maktspråk. Deras solidaritetsplikt ligger i frivillig nitälskan för gemensamma sakuppgifter och obrottslig aktning för andras övertygelse.
Inom partiet skall yttrande-, tryck-, församlings-, förenings-, demonstrations- och valfrihet vara högsta lag - den första förutsättningen för befogenhet att kräva dessa rättigheters upprätthållande annorstädes.
§ 3.
En majoritet har följaktligen ingen rätt att påtvinga andra medlemmar sina meningar att hävdas såsom även de senares egna åsikter. Varje medlem inom partiets olika instanser är obetaget att göra de framställningar, vartill han finner sig uppfordrad av partiprogram och principer. Ingen må under några förhållanden förmenas att föra talan för antagna programpunkter eller kongress- och folkomröstningsuttalanden.
§ 4.
Hemlig diplomati bör icke förekomma inom partiet. Offentlighet måste i möjligaste mån prägla partiets verksamhet.
I överensstämmelse härmed förklaras uttryckligen att riksdagsgruppens och dess arbetsutskotts protokoll och handlingar skola självfallet vara tillgängliga för kongressen; samt att framställningar till partiet, dess underavdelningar och funktionärer av alla slag, dessas definitiva beslut och protokoll över slutliga förhandlingar skola vara tillgängliga för varje medlem av partiet, som ock skall äga rätt att taga avskrift.
Undantag från dessa föreskrifter må äga rum, när ett beslut föreligger därom för särskilt fall eller ett offentliggörande uppenbarligen skulle för någon viss händelse ej lämpligen kunna äga rum. Vägras av sistnämnda anledning tillgång till handling och anser den som begärt del av densamma sig hava verkligt fog för missnöje med denna vägran, må han underställa saken till programutskottet, vars avgörande skall lända till efterrättelse, kongressen obetaget att i sista hand yttra sig över saken.
§ 5.
Partiet har ej bruk för någon ordförande för partieti sin helhet.
Inom partiets riksdagsgrupp skall årligen tillsättas ett arbetsutskott. Förutvarande medlem, som näst föregående år ej tillhört utskott, kan ej omväljas till samma befattning förr än efter ytterligare två mellanliggande års förlopp.
Inom partiet bör i övrigt i möjligaste mån iakttagas att ordförandeskap omväxlar och ej förenas med annan viktig partibefattning, särskilt ej med redaktörsskap i någon
till partiet ansluten tidning.
§ 6.
Partiets tidningar skola beflita sig om att söka främja sanningen allena, objektivt och rättvist återgiva och bedöma åsikter, handlingar och förhållanden, aldrig vränga en sak eller främja orätt för vänskap, avund, illvilja eller räddhåga samt i övrigt av sitt självansvar känna sig uppfordrade till ett rätt främjande av allas yttrande- och tryckfrihet.
Varje tidnings redaktion bör stå i noggrann rapport med sina uppdragsgivare. Den skall i tidningen giva utrymme ej blott för sina egna utan lika mycket för andra partimedlemmars meningar samt objektivt utan censur till läsekretsens kännedom bringa även politiska motståndares verkliga uppfattningar och avsikter.
Ej må under någon förevändning en redaktion upphäva sig till herre över tidningen eller dess spalter och därigenom skapa en opinion emot demokratiska principer och programmets grundsatser.
§ 7.
Ej må partiets arbetsutskott, riksdagsmannagruppen eller någon annan avdelning av partiets organisation eller någon partiets tjänsteman, förtroendeman eller medarbetare i pressen med sin myndighet obehörigen påverka valen till riksdagen eller partiets kongress och andra dess instanser för att få dessa val inom partiet att gå i en för sig eller sin särskilda mening gynnsam riktning. Låter någon sådant komma sig till last, skall han, såvitt rörer befattning inom partiet, kunna av kongressen avsättas från densamma.
§ 8.
Ej må någon organisation, styrelse eller medlem inom partiet genom någon kupp eller annan odemokratisk åtgärd förskaffa sig otillbörligt inflytande eller genom hot om avgång eller andra påtryckningsmedel framställa ultimatum eller andra liknande förslag för att därmed söka genomdriva sin vilja eller tillskansa sig makt.
Endast med skål och bevis, icke genom något slag av våld, hot, list, censur eller annat förtryck', må man verka inom partiet för sin mening och sin sak.
§ 9.
Suveräniteten inom partiet tillkommer det till partiet anslutna folket.
Om minst 500 partimedlemmar inom en eller flera lokalorganisationer hos arbetsutskottet skriftligen påkalla en frågas avgörande genom allmän omröstning inom partiet (initiativ), skall sådan folkomröstning aga rum. Sättet för omröstningen behandlas vid av lokalorganisationerna utlysta möten och omröstningen verkställes på sätt vid dessa möten beslutas, därvid högsta lag bör vara att med oväld bereda samtliga medlemmarna bästa tillfälle att deltaga i omröstningen.
Arbetsutskottet och programutskottet kunna vid gemensamt sammanträde även för sin del besluta att viss fråga skall avgöras genom allmän omröstning (referendum).
För att folket skall kunna bliva i tillfälle att tänka självt och med vederhäftighet utöva sin suveränitet måste det vara upplyst. Vanligen äger folket till skillnad från byråkratien kännedom om de mänskliga behoven (sakkunskap). Däremot är det mindre kunnigt i de tekniska förutsättningarna för ett beslut (teknisk kunskap). Vid utlysandet av folkomröstning (initiativ eller referendum) bör i möjligaste mån hälst genom upplysningsskrifters utsändande till varje röstande eller, om ekonomien ej tillåter det, på annat överkomligt sätt objektiv kunskap i ämnet meddelas, med rätt för olika meningar att komma till tals även med egna ord,
§ 10.
Där folkomröstning ej äger rum, tillkommer avgörandet en av valda ombud sammansatt kongress. Om dess organisation givas bestämmelser i stadgarna. Vid kongressen kunna interpellationer framställas.
§ 11.
Kongressen utser för tiden till nästkommande kongress sammanträder, ett representantskap, ett arbetsutskott och ett programutskott.
För arbetsutskottets och representantskapets uppgift, sammansättning och verksamhet givas härmare bestämmelser i stadgarna.
Programutskottet skall hava till uppgift att avgiva yttrande över förslag till ändring i partiets program och grundlagar, föreslå av eget initiativ sådana ändringar, som utskottet finner nödiga och nyttiga; upptaga klagomål över påstådd olaglighet vid val till kongressen samt utöva den befogenhet som i § 12 omförmäles.
Programutskottet består av fem ledamöter.
Utskotten välja inom sig ordförande och fördelar i övrigt arbetet mellan medlemmarna.
Vad i § 5 stadgats i fråga om den tid, under vilken person kan inom riksdagsgruppens arbetsutskott och programutskott utses till ledamot och ordförande gäller även för arbetsutskottet och programutskottet; dock kan, när särskilda skäl därtill anses föreligga, avvikelse därifrån beträffande dessa senare två utskott få äga rum, därest kongressen därom fattar särskilt beslut.
§ 12.
Programutskottet åligger särskilt övervaka att partiets program, grundlagar och stadgar hållas i obrottslig helgd.
Inför utskottet kan en var föra talan, som anser att program. grundlagar eller stadgar blivit uppenbarligen överträdda eller enskilds rätt som partimedlem åsidosatts av något partiets arbetsutskott, riksdagsgrupp, styrelse, tidningsredaktion, funktionär eller partirepresentant av vad slag han vara må. Utskottet äger ock av eget initiativ upptaga dylikt ärende.
Efter att hava inhämtat yttrande av den, mot vilken anmärkning förekommit, skall utskottet fatta beslut i ärendet. Grundar sig överträdelse, som enligt utskottets uppfattning är bevislig, på oaktsamhet eller överilning, och kan den ej anses vara av äventyrligare beskaffenhet, må utskottet stanna vid att delgiva vederbörande sin uppfattning. Anser det åter att i något fall framkommit sådana skäl och bevis att de tydligen vittna om äventyrlig brist i demokratiskt sinnelag eller eljest förakt för partiets grundsatser, då skall det utan, tvekan framlägga saken i hela dess omfattning inför kongressen, vilken må besluta huruvida så vitt på den ankommer den anklagade skall erhålla vänlig förmaning eller, om så anses nödigt, skiljas från sitt förtroendeuppdrag.
Utskottet skall också vara förlikningsnämnd vid tvister inom partiet, där så påkallas eller av utskottet självt anses tjänligt.
Kongressen skall inom programutskottet utse en medlem och en suppleant att å tid då detta ej är samlat eller ej utan svårighet kan sammankallas, utöva den befattning, som enligt denna § tillkommer utskottet, för den händelse ärendet är av ringare beskaffenhet eller ej lämpligen kan uppskjutas till dess utskottet sammanträder. Vad ovan sagts om utskottets befogenhet i dylika mål gäller även för denne ledamot av utskottet. Utskottet må kunna för sin ovannämnda ställföreträdare utfärda instruktion.
§ 13.
Inom partiet och dess avdelningar gäller allestädes, att om på en gång skola utses två eller flera till något uppdrag, skall valet, därest någon begär det, förrättas efter följande proportionella valmetod:
Namnen uppföras å valsedel i en följd, det ena efter det andra. Äro å en valsedel upptagna flera namn än som skola väljas, anses de sista övertaliga namnen såsom obefintliga. Valsedel, som lyder på färre namn än ovan sagts, vare ändock giltig. Vid sammanräkningen gäller varje valsedel med hela sitt röstvärde för det första, med halva röstvärdet för det andra med en tredjedel av röstvärdet för det tredje å densamma upptagna namnet ;och så vidare enligt samma grund. De personer, som sålunda erhållit röstetalen, äro till det antal som skola väljas utsedda.
§ 14.
Betingelsen för demokratisk opinionsbildning och en därur framgången demokratisk världsordning måste vara att i anslutning till naturens anvisningar de värmande, vägledande idealen (maximiprogrammen) även göras till föremål för omedelbar politisk uppmärksamhet.
I partiets politik inom såväl som utom riksdagen bör därför: .
1) omtanken för varje detalj (dagspolitik) förenas med ett bemödande att på en gång tillgodose många sammanhörande detaljer (idépolitik);
2) den mänskliga viljans betydelse för skapandet av nya verkligheter icke förbises för underkastelse under miljöns växlingar.
§ 15.
Dessa grundlagar kunna vid en kongress förses med tillägg eller ändring, som med minst nio tiondelar av de avgivna rösterna anses oundgängliga för tillämpningen av givna stadganden. I övrigt kunna grundlagarna ej upphävas eller förändras, med mindre två på varandra följande kongresser så besluta.
Socialdemokratiska Vänsterpartiets demokratiska grundlagar.
All historia, folkens och folkpartiernas, visar att folkväldens huvudfara varit icke blott förklarade motståndarna utan lika mycket och ofta fastmer den i dess sköte så småningom uppväxande byråkratien. En folkrörelses medlemmar måste i regel utse företrädare till att verkställa fattade beslut. Företrädaren förvärvar under verkställandet av menighetens beslut större färdighet i denna sin verksamhetsgren än den enskilde medlemmen. Denna ökade färdighet och detaljkännedom frestas han sedan använda vid allmänna besluts fattande för att prägla beslutet med sin personliga vilja i enlighet med sitt personliga intresse.
Denna börjande maktställning söker han sedan utbygga och befästa. Rörelsen växer. Omkring ledaren samlas efterhand villiga medhjälpare, vilkas uppfattningar under trycket och inflytandet av ledarens vilja sammansmälter med dennes. Ofta börja de senare i det fördolda å sin sida leda ledaren, vilken i sin växande imperialism allt mer behöver personligt stöd samt tager intryck av smickret och de trägna bemödandena att befästa på alla sätt den översta ledningens maktställning. Byråkratien och oligarkien införlivas, i början omärkligt men icke därför mindre säkert, som viljebestämmande moment i folkrörelsen, präglande alla dess beslut och handlingar. Auktoritetstron smyger i byråkratiens spår och möjliggör för denna att i stället för programs och stadgors klara bud arbeta för vad ledningen inför den auktoritetstrogna massan anser sig kunna påstå att man kan läsa ut ur, bakom och mellan raderna i stadgarna och programmen.
Mot det sålunda uppkommande byråkratiska systemet och fåväldet uppväxer en opposition. Striden mellan denna och ledningen tar fart och avgöres icke med hänsyn till programmets innehåll utan efter ledningens dekreter och hårddragna tolkningar, så vida ej ledningen sätter sig över både program och tolkningar, och på egen hand leder in rörelsen på en helt annan väg än den programmet uttolkar. Den ställer i detta avseende kongressen, sam är folkrörelsens högsta myndighet, inför redan fullbordade fakta för att sedan, med hot om att i annat fall lämna sina befattningar eller andra ultimata, avtvinga den i auktoritetstro fångna representationen, som lärt sig hålla ledarna för oumbärliga, ansvarsfrihet för även de mest uppenbara programbrott och utfästelser.
Så rustad med folkets förklarade förtroende går ledninggen över till att anfallsvis nedbryta folkmakten. Opponenterna förklaras för rörelsens fiender och anmodas försvinna ur den folkrörelse de egnat sin bästa kraft. Vilja de ej godvilligt gå, skaffar man sig snart av den huvudsakligen av funktionärer bestående representationen fullmakt att utesluta dem. All kritik tystas i den mån det för en medlem innebär livslång förföljelse från ledningens sida att utöva kritik. Massorna instrueras i önskvärd riktning genom press och styrelser och undandragas verklig upplysning om realiteterna. Här som alltid besannas det gamla ordet att härskare frukta icke folkets okunnighet, men framför allt dess intelligens.
Får en sådan ledning, såsom vanligen sker, samtidigt i riksdagen inflytande på riksärendenas gång, blir dess skadliga verkningar ännu mer ödesdigra och kunna bringa en folkmakt till fullständig undergång.
Därför måste den socialdemokratiska vänstern, vis av erfarenheterna inom andra partier, skapa garantier till skydd mot varje utveckling inom partiet i riktning av envälde, fåvälde och byråkratisk maktfullkomlighet.
Till värn om de demokratiska principerna inom den socialdemokratiska vänstern fastslås sålunda följande grundlagar:
§ 1.
Hos partiets djupa leder, icke hos några överledare skall ledningen och avgörandet ligga. Partiets förtroendemän äro folkets jämlikar och tjänare, icke dess herrar.
§ 2.
Medlemmarnas samhörighet bygges på överensstämmelse i åskådning, närmare angiven i partiets allmänna grundsatser och politiska program, och icke på maktspråk. Deras solidaritetsplikt ligger i frivillig nitälskan för gemensamma sakuppgifter och obrottslig aktning för andras övertygelse.
Inom partiet skall yttrande-, tryck-, församlings-, förenings-, demonstrations- och valfrihet vara högsta lag - den första förutsättningen för befogenhet att kräva dessa rättigheters upprätthållande annorstädes.
§ 3.
En majoritet har följaktligen ingen rätt att påtvinga andra medlemmar sina meningar att hävdas såsom även de senares egna åsikter. Varje medlem inom partiets olika instanser är obetaget att göra de framställningar, vartill han finner sig uppfordrad av partiprogram och principer. Ingen må under några förhållanden förmenas att föra talan för antagna programpunkter eller kongress- och folkomröstningsuttalanden.
§ 4.
Hemlig diplomati bör icke förekomma inom partiet. Offentlighet måste i möjligaste mån prägla partiets verksamhet.
I överensstämmelse härmed förklaras uttryckligen att riksdagsgruppens och dess arbetsutskotts protokoll och handlingar skola självfallet vara tillgängliga för kongressen; samt att framställningar till partiet, dess underavdelningar och funktionärer av alla slag, dessas definitiva beslut och protokoll över slutliga förhandlingar skola vara tillgängliga för varje medlem av partiet, som ock skall äga rätt att taga avskrift.
Undantag från dessa föreskrifter må äga rum, när ett beslut föreligger därom för särskilt fall eller ett offentliggörande uppenbarligen skulle för någon viss händelse ej lämpligen kunna äga rum. Vägras av sistnämnda anledning tillgång till handling och anser den som begärt del av densamma sig hava verkligt fog för missnöje med denna vägran, må han underställa saken till programutskottet, vars avgörande skall lända till efterrättelse, kongressen obetaget att i sista hand yttra sig över saken.
§ 5.
Partiet har ej bruk för någon ordförande för partieti sin helhet.
Inom partiets riksdagsgrupp skall årligen tillsättas ett arbetsutskott. Förutvarande medlem, som näst föregående år ej tillhört utskott, kan ej omväljas till samma befattning förr än efter ytterligare två mellanliggande års förlopp.
Inom partiet bör i övrigt i möjligaste mån iakttagas att ordförandeskap omväxlar och ej förenas med annan viktig partibefattning, särskilt ej med redaktörsskap i någon
till partiet ansluten tidning.
§ 6.
Partiets tidningar skola beflita sig om att söka främja sanningen allena, objektivt och rättvist återgiva och bedöma åsikter, handlingar och förhållanden, aldrig vränga en sak eller främja orätt för vänskap, avund, illvilja eller räddhåga samt i övrigt av sitt självansvar känna sig uppfordrade till ett rätt främjande av allas yttrande- och tryckfrihet.
Varje tidnings redaktion bör stå i noggrann rapport med sina uppdragsgivare. Den skall i tidningen giva utrymme ej blott för sina egna utan lika mycket för andra partimedlemmars meningar samt objektivt utan censur till läsekretsens kännedom bringa även politiska motståndares verkliga uppfattningar och avsikter.
Ej må under någon förevändning en redaktion upphäva sig till herre över tidningen eller dess spalter och därigenom skapa en opinion emot demokratiska principer och programmets grundsatser.
§ 7.
Ej må partiets arbetsutskott, riksdagsmannagruppen eller någon annan avdelning av partiets organisation eller någon partiets tjänsteman, förtroendeman eller medarbetare i pressen med sin myndighet obehörigen påverka valen till riksdagen eller partiets kongress och andra dess instanser för att få dessa val inom partiet att gå i en för sig eller sin särskilda mening gynnsam riktning. Låter någon sådant komma sig till last, skall han, såvitt rörer befattning inom partiet, kunna av kongressen avsättas från densamma.
§ 8.
Ej må någon organisation, styrelse eller medlem inom partiet genom någon kupp eller annan odemokratisk åtgärd förskaffa sig otillbörligt inflytande eller genom hot om avgång eller andra påtryckningsmedel framställa ultimatum eller andra liknande förslag för att därmed söka genomdriva sin vilja eller tillskansa sig makt.
Endast med skål och bevis, icke genom något slag av våld, hot, list, censur eller annat förtryck', må man verka inom partiet för sin mening och sin sak.
§ 9.
Suveräniteten inom partiet tillkommer det till partiet anslutna folket.
Om minst 500 partimedlemmar inom en eller flera lokalorganisationer hos arbetsutskottet skriftligen påkalla en frågas avgörande genom allmän omröstning inom partiet (initiativ), skall sådan folkomröstning aga rum. Sättet för omröstningen behandlas vid av lokalorganisationerna utlysta möten och omröstningen verkställes på sätt vid dessa möten beslutas, därvid högsta lag bör vara att med oväld bereda samtliga medlemmarna bästa tillfälle att deltaga i omröstningen.
Arbetsutskottet och programutskottet kunna vid gemensamt sammanträde även för sin del besluta att viss fråga skall avgöras genom allmän omröstning (referendum).
För att folket skall kunna bliva i tillfälle att tänka självt och med vederhäftighet utöva sin suveränitet måste det vara upplyst. Vanligen äger folket till skillnad från byråkratien kännedom om de mänskliga behoven (sakkunskap). Däremot är det mindre kunnigt i de tekniska förutsättningarna för ett beslut (teknisk kunskap). Vid utlysandet av folkomröstning (initiativ eller referendum) bör i möjligaste mån hälst genom upplysningsskrifters utsändande till varje röstande eller, om ekonomien ej tillåter det, på annat överkomligt sätt objektiv kunskap i ämnet meddelas, med rätt för olika meningar att komma till tals även med egna ord,
§ 10.
Där folkomröstning ej äger rum, tillkommer avgörandet en av valda ombud sammansatt kongress. Om dess organisation givas bestämmelser i stadgarna. Vid kongressen kunna interpellationer framställas.
§ 11.
Kongressen utser för tiden till nästkommande kongress sammanträder, ett representantskap, ett arbetsutskott och ett programutskott.
För arbetsutskottets och representantskapets uppgift, sammansättning och verksamhet givas härmare bestämmelser i stadgarna.
Programutskottet skall hava till uppgift att avgiva yttrande över förslag till ändring i partiets program och grundlagar, föreslå av eget initiativ sådana ändringar, som utskottet finner nödiga och nyttiga; upptaga klagomål över påstådd olaglighet vid val till kongressen samt utöva den befogenhet som i § 12 omförmäles.
Programutskottet består av fem ledamöter.
Utskotten välja inom sig ordförande och fördelar i övrigt arbetet mellan medlemmarna.
Vad i § 5 stadgats i fråga om den tid, under vilken person kan inom riksdagsgruppens arbetsutskott och programutskott utses till ledamot och ordförande gäller även för arbetsutskottet och programutskottet; dock kan, när särskilda skäl därtill anses föreligga, avvikelse därifrån beträffande dessa senare två utskott få äga rum, därest kongressen därom fattar särskilt beslut.
§ 12.
Programutskottet åligger särskilt övervaka att partiets program, grundlagar och stadgar hållas i obrottslig helgd.
Inför utskottet kan en var föra talan, som anser att program. grundlagar eller stadgar blivit uppenbarligen överträdda eller enskilds rätt som partimedlem åsidosatts av något partiets arbetsutskott, riksdagsgrupp, styrelse, tidningsredaktion, funktionär eller partirepresentant av vad slag han vara må. Utskottet äger ock av eget initiativ upptaga dylikt ärende.
Efter att hava inhämtat yttrande av den, mot vilken anmärkning förekommit, skall utskottet fatta beslut i ärendet. Grundar sig överträdelse, som enligt utskottets uppfattning är bevislig, på oaktsamhet eller överilning, och kan den ej anses vara av äventyrligare beskaffenhet, må utskottet stanna vid att delgiva vederbörande sin uppfattning. Anser det åter att i något fall framkommit sådana skäl och bevis att de tydligen vittna om äventyrlig brist i demokratiskt sinnelag eller eljest förakt för partiets grundsatser, då skall det utan, tvekan framlägga saken i hela dess omfattning inför kongressen, vilken må besluta huruvida så vitt på den ankommer den anklagade skall erhålla vänlig förmaning eller, om så anses nödigt, skiljas från sitt förtroendeuppdrag.
Utskottet skall också vara förlikningsnämnd vid tvister inom partiet, där så påkallas eller av utskottet självt anses tjänligt.
Kongressen skall inom programutskottet utse en medlem och en suppleant att å tid då detta ej är samlat eller ej utan svårighet kan sammankallas, utöva den befattning, som enligt denna § tillkommer utskottet, för den händelse ärendet är av ringare beskaffenhet eller ej lämpligen kan uppskjutas till dess utskottet sammanträder. Vad ovan sagts om utskottets befogenhet i dylika mål gäller även för denne ledamot av utskottet. Utskottet må kunna för sin ovannämnda ställföreträdare utfärda instruktion.
§ 13.
Inom partiet och dess avdelningar gäller allestädes, att om på en gång skola utses två eller flera till något uppdrag, skall valet, därest någon begär det, förrättas efter följande proportionella valmetod:
Namnen uppföras å valsedel i en följd, det ena efter det andra. Äro å en valsedel upptagna flera namn än som skola väljas, anses de sista övertaliga namnen såsom obefintliga. Valsedel, som lyder på färre namn än ovan sagts, vare ändock giltig. Vid sammanräkningen gäller varje valsedel med hela sitt röstvärde för det första, med halva röstvärdet för det andra med en tredjedel av röstvärdet för det tredje å densamma upptagna namnet ;och så vidare enligt samma grund. De personer, som sålunda erhållit röstetalen, äro till det antal som skola väljas utsedda.
§ 14.
Betingelsen för demokratisk opinionsbildning och en därur framgången demokratisk världsordning måste vara att i anslutning till naturens anvisningar de värmande, vägledande idealen (maximiprogrammen) även göras till föremål för omedelbar politisk uppmärksamhet.
I partiets politik inom såväl som utom riksdagen bör därför: .
1) omtanken för varje detalj (dagspolitik) förenas med ett bemödande att på en gång tillgodose många sammanhörande detaljer (idépolitik);
2) den mänskliga viljans betydelse för skapandet av nya verkligheter icke förbises för underkastelse under miljöns växlingar.
§ 15.
Dessa grundlagar kunna vid en kongress förses med tillägg eller ändring, som med minst nio tiondelar av de avgivna rösterna anses oundgängliga för tillämpningen av givna stadganden. I övrigt kunna grundlagarna ej upphävas eller förändras, med mindre två på varandra följande kongresser så besluta.
lördag 29 september 2012
Socialdemokratiska vänsterpartiets allmänna grundsatser
Följande dokument är en av de texter som antogs av Vänsterpartiets första kongress i maj 1917.
Socialdemokratiska vänsterpartiets allmänna grundsatser.
Socialdemokratiska vänsterpartiet vill omdana det borgerliga samhällets organisation och genomföra de undertryckta klassernas frigörelse till betryggande och utveckling av den materiella och andliga kulturen.
En huvudorsak till de lyten, som vidhäfta våra dagars civilisation är det privatkapitalistiska produktionssättet, som upplöst de gamla småborgerliga samhällsförhållandena, samlat förmögenheten i ett mindretals händer och gjort motsättningen mellan arbetare och kapitalister till det nutida samhällets mest utmärkande drag.
Den privata äganderätten till produktionsmedlen var i gångna tider en naturlig betingelse för produktionen, i det den tillförsäkrade producenten hans produkt. Men i samma mån stordriften undantränger hantverket, arbetsmaskinen verktyget, världshandeln och massproduktionen nedbryta alla marknadsgränser, i samma mån bliva de verkliga producenterna förvandlade i en klass av lönearbetare, som i sig upptager talrika elementer från de under kapitalismens utveckling nedtryckta mellanlagren och har sitt sociala kännemärke egendomslöshet och otrygghet mild därav följande beroende och förtryck.
Arbetsprocessens utomordentliga tekniska framsteg, den oerhört stegrade produktiviteten hos det mänskliga arbetet, det ständigt pågående öppnandet av nya produktionsfält och marknader, hela denna genom staternas imperialistiska politik oerhört stegrade kapitalistiska utveckling, varigenom nationalförmögenheten mångdubblats, medför å ena sidan ett onaturligt hopande av rikedomar, å andra sidan en kolossal tillväxt av arbetareklassen.
Kapitalismen hotar dock ej blott lönearbetarna, utan i allt vidare grad även småbönderna, hantverkarna och övriga mellanlager av befolkningen, vilka göras alltmer beroende av kapitalet även där de skenbart äro ekonomiskt självständiga.
Men ej blott i sina skiftande exploateringsformer och i sina politiska konsekvenser framträder denna moderna kapitalism som en fara för mänskligheten. Nedbrytande i sin produktions planlöshet framkallar den i kraft av sitt eget väsen de ekonomiska stormar som i form av stockning, kriser och handelskrig gå härjande fram över mångtusendens existens, hårdast drabbande de arbetande klasserna. I sin moderna imperialistiska form innebär dessutom ett ständigt hot för freden, påläggande folken militärbördor, under vilka de ekonomiskt tryckas till jorden, och som samtidigt binda dem allt hårdare i politisk ofrihet.
Samtidigt tvinga emellertid dessa förhållanden och denna ödesdigra tendens i samhällets utveckling de undertryckta klasserna att av självbevarelseinstinkt gå till en motverkande rörelse. De organisera sig på skilda sätt - i fackföreningar, kooperativa organisationer och ideella sammanslutningar - för att tilltvinga sig sin behöriga andel i den materiella och andliga kulturen. Sålunda uppstår nutidens alltjämt fortgående, allt väldigare former antagande klasskamp, vilken aldrig skall upphöra förrän samhället blivit så ordnat att alla bliva ett folk och arbetets frukter tillfalla dem som arbeta.
En annan viktig orsak till den härskande civilisationens lyten ligger i bristen på verklig demokratisk anda i de demokratiska formerna.
Maktfilosofien, som genomtränger de härskande klassernas tänkesätt och institutioner, bemäktigar sig även de demokratiska rörelserna. Starka symptom på envälde, fåvälde och byråkrati framträda jämväl inom dessa rörelser, förstörande och vanryktande demokratiska väsen. Därav följer även att de dagliga politiska omsorgerna undantränga den lika viktiga omtanken om de stora princip- och realfrågorna. De härskande klasserna och deras företrädare ha i sin parlamentariska politik funnit det stridande mot sin intressen eller under sin värdighet att syssla med dylika angelägenheter, och de demokratiska rörelserna besmittas även här av föredömet.
I den tid, som kommer, måste det bliva en ofrånkomlig uppgift att fördjupa demokratien och förverkliga dess uppgifter även inom densamma. Och vidare måste även folkets stora livskrav föras fram och deras frigörelseideal förkunnas icke blott utanför utan även inom parlamenten. Det gäller att upphäva klassväldet och skapa ekonomisk och andlig frihet för alla, att avskaffa fattigdomen och införa ett samhällsskick, som jämnar vägarna för alla till bröd, frihet och självansvar.
Dessa mål för höjande av samhälle och individ förverkligas genom organisation av de undertryckta klassernas kamp för ekonomisk rättvisa och ändamålsenlighet, för upplysning och karaktärsdaning, det vill säga för ett nytt, ett socialismens och humanismens samhälle.
Det socialdemokratiska vänsterpartiet vill i den aktuella politiken gentemot den kapitalistiska samhällsordningen hävda ovannämnda grundsatser och mål. Genom en propaganda, som förbinder idépolitik med dagspolitik, strävar partiet att genomsyra folket med socialismens idéer, fylla de undertryckta klasserna med medvetandet om sitt läge och sina uppgifter och göra dem skickade att genomföra det nya samhället. .
Det socialdemokratiska vänsterpartiet erkänner sanningen i den stora grundsatsen, att de förtryckta klassernas frigörelse blott kan vara deras eget verk. Icke ledarvälde, som urartar till auktoritetstro och minoritetsförtryck, dödande rörelsens livsnerv, den andliga friheten, eller stelnar till ofruktbar byråkrati, utan allenast arbetaremassornas egen växande insikt, kraft och förmåga att taga sina öden i egna händer är vägen till målet. Den utomparlamentariska massaktionen är ett nödvändigt komplement i våra dagars klasskamp till den parlamentariska verksamheten, som icke ensam är tillräcklig att föra arbetareklassen till seger. Massaktionen, som betingas av klasskampens växande omfattning och tillspetsning, är ägnad attt utveckla den enskildes självansvar och solidaritetskänsla och medför därigenom ett moraliskt krafttillskott av största betydelse till den socialistiska rörelsen, som för sin framgång måste bygga på en sedligt och andligt stärkt arbetareklass.
I medvetandet om, att arbetareklassen överallt mot det imperialistiska världskapitalets allt fruktansvärdare makt måste sätta världsproletariatets hela gemensamma organisatoriska kraft och vilja till handling, vilande på en obruten sammanhållning utan hänsyn till nation och ras, till krig eller fred, förklarar sig Sverges socialdemokratiska vänsterparti solidariskt med de undertryckta klasserna och deras organisationer i alla länder, vilka efter samma grundlinjer verka för den stora sociala omdaningen, för den befriade och förenade mänskligheten.
Socialdemokratiska vänsterpartiets allmänna grundsatser.
Socialdemokratiska vänsterpartiet vill omdana det borgerliga samhällets organisation och genomföra de undertryckta klassernas frigörelse till betryggande och utveckling av den materiella och andliga kulturen.
En huvudorsak till de lyten, som vidhäfta våra dagars civilisation är det privatkapitalistiska produktionssättet, som upplöst de gamla småborgerliga samhällsförhållandena, samlat förmögenheten i ett mindretals händer och gjort motsättningen mellan arbetare och kapitalister till det nutida samhällets mest utmärkande drag.
Den privata äganderätten till produktionsmedlen var i gångna tider en naturlig betingelse för produktionen, i det den tillförsäkrade producenten hans produkt. Men i samma mån stordriften undantränger hantverket, arbetsmaskinen verktyget, världshandeln och massproduktionen nedbryta alla marknadsgränser, i samma mån bliva de verkliga producenterna förvandlade i en klass av lönearbetare, som i sig upptager talrika elementer från de under kapitalismens utveckling nedtryckta mellanlagren och har sitt sociala kännemärke egendomslöshet och otrygghet mild därav följande beroende och förtryck.
Arbetsprocessens utomordentliga tekniska framsteg, den oerhört stegrade produktiviteten hos det mänskliga arbetet, det ständigt pågående öppnandet av nya produktionsfält och marknader, hela denna genom staternas imperialistiska politik oerhört stegrade kapitalistiska utveckling, varigenom nationalförmögenheten mångdubblats, medför å ena sidan ett onaturligt hopande av rikedomar, å andra sidan en kolossal tillväxt av arbetareklassen.
Kapitalismen hotar dock ej blott lönearbetarna, utan i allt vidare grad även småbönderna, hantverkarna och övriga mellanlager av befolkningen, vilka göras alltmer beroende av kapitalet även där de skenbart äro ekonomiskt självständiga.
Men ej blott i sina skiftande exploateringsformer och i sina politiska konsekvenser framträder denna moderna kapitalism som en fara för mänskligheten. Nedbrytande i sin produktions planlöshet framkallar den i kraft av sitt eget väsen de ekonomiska stormar som i form av stockning, kriser och handelskrig gå härjande fram över mångtusendens existens, hårdast drabbande de arbetande klasserna. I sin moderna imperialistiska form innebär dessutom ett ständigt hot för freden, påläggande folken militärbördor, under vilka de ekonomiskt tryckas till jorden, och som samtidigt binda dem allt hårdare i politisk ofrihet.
Samtidigt tvinga emellertid dessa förhållanden och denna ödesdigra tendens i samhällets utveckling de undertryckta klasserna att av självbevarelseinstinkt gå till en motverkande rörelse. De organisera sig på skilda sätt - i fackföreningar, kooperativa organisationer och ideella sammanslutningar - för att tilltvinga sig sin behöriga andel i den materiella och andliga kulturen. Sålunda uppstår nutidens alltjämt fortgående, allt väldigare former antagande klasskamp, vilken aldrig skall upphöra förrän samhället blivit så ordnat att alla bliva ett folk och arbetets frukter tillfalla dem som arbeta.
En annan viktig orsak till den härskande civilisationens lyten ligger i bristen på verklig demokratisk anda i de demokratiska formerna.
Maktfilosofien, som genomtränger de härskande klassernas tänkesätt och institutioner, bemäktigar sig även de demokratiska rörelserna. Starka symptom på envälde, fåvälde och byråkrati framträda jämväl inom dessa rörelser, förstörande och vanryktande demokratiska väsen. Därav följer även att de dagliga politiska omsorgerna undantränga den lika viktiga omtanken om de stora princip- och realfrågorna. De härskande klasserna och deras företrädare ha i sin parlamentariska politik funnit det stridande mot sin intressen eller under sin värdighet att syssla med dylika angelägenheter, och de demokratiska rörelserna besmittas även här av föredömet.
I den tid, som kommer, måste det bliva en ofrånkomlig uppgift att fördjupa demokratien och förverkliga dess uppgifter även inom densamma. Och vidare måste även folkets stora livskrav föras fram och deras frigörelseideal förkunnas icke blott utanför utan även inom parlamenten. Det gäller att upphäva klassväldet och skapa ekonomisk och andlig frihet för alla, att avskaffa fattigdomen och införa ett samhällsskick, som jämnar vägarna för alla till bröd, frihet och självansvar.
Dessa mål för höjande av samhälle och individ förverkligas genom organisation av de undertryckta klassernas kamp för ekonomisk rättvisa och ändamålsenlighet, för upplysning och karaktärsdaning, det vill säga för ett nytt, ett socialismens och humanismens samhälle.
Det socialdemokratiska vänsterpartiet vill i den aktuella politiken gentemot den kapitalistiska samhällsordningen hävda ovannämnda grundsatser och mål. Genom en propaganda, som förbinder idépolitik med dagspolitik, strävar partiet att genomsyra folket med socialismens idéer, fylla de undertryckta klasserna med medvetandet om sitt läge och sina uppgifter och göra dem skickade att genomföra det nya samhället. .
Det socialdemokratiska vänsterpartiet erkänner sanningen i den stora grundsatsen, att de förtryckta klassernas frigörelse blott kan vara deras eget verk. Icke ledarvälde, som urartar till auktoritetstro och minoritetsförtryck, dödande rörelsens livsnerv, den andliga friheten, eller stelnar till ofruktbar byråkrati, utan allenast arbetaremassornas egen växande insikt, kraft och förmåga att taga sina öden i egna händer är vägen till målet. Den utomparlamentariska massaktionen är ett nödvändigt komplement i våra dagars klasskamp till den parlamentariska verksamheten, som icke ensam är tillräcklig att föra arbetareklassen till seger. Massaktionen, som betingas av klasskampens växande omfattning och tillspetsning, är ägnad attt utveckla den enskildes självansvar och solidaritetskänsla och medför därigenom ett moraliskt krafttillskott av största betydelse till den socialistiska rörelsen, som för sin framgång måste bygga på en sedligt och andligt stärkt arbetareklass.
I medvetandet om, att arbetareklassen överallt mot det imperialistiska världskapitalets allt fruktansvärdare makt måste sätta världsproletariatets hela gemensamma organisatoriska kraft och vilja till handling, vilande på en obruten sammanhållning utan hänsyn till nation och ras, till krig eller fred, förklarar sig Sverges socialdemokratiska vänsterparti solidariskt med de undertryckta klasserna och deras organisationer i alla länder, vilka efter samma grundlinjer verka för den stora sociala omdaningen, för den befriade och förenade mänskligheten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)