Heinrich och Urtext

I sitt magnum opus ”Die Wissenschaft vom Wert” (”Vetenskapen om värdet”) från 1999 (fjärde utvidgade upplagan från 2006 är den som används här) nämns Urtext femton gånger. Jag har helt enkelt gått igenom dessa femton omnämnanden och sammanfattat varför Heinrich återkommer till denna något bortglömda text.

Första gången texten nämns är i samband med Marx' dialektiska metod och hur den skiljer sig från Hegels. Ett problem som Heinrich återkommer till är i vilken mån Marx' har en dialektisk metod som han håller fast vid, eller om hans metod förändras över tid. Somliga marxologer har ansett att alla Marx' texter efter 1857 innehåller en dialektisk metod, andra har ansett att han successivt utvecklat sin metod, och åter andra har snarare menat att han efter Grundrisse och Urtext populariserat sin framställning och därmed tonat ned, eller snarare döljt, dialektiken. Heinrich å sin sida menar att saken är mer komplicerad än så. Under Marx senare utveckling har han såväl preciserat sin metod som populariserat framställningen. Man måste bedöma varje text utifrån båda perspektiven. Heinrich varnar för att se Grundrisse och Urtext som de bästa texterna för att förstå Marx' dialektik, eftersom man då missar senare gjorda framsteg.

Heinrich nämner vidare Urtext i en diskussion om relationen mellan det logiska och det historiska. Han menar att framställningen [die Darstellung] av den historiska processen ligger utanför den logiska eller dialektiska utvecklingen av kategorier. I Urtext skriver Marx': ”Hans [den frie arbetarens] existens är resultatet av en långvarig historisk process i samhällets ekonomiska gestalning. Det visar sig vid denna punkt med bestämdhet att den dialektiska formen av framställning bara är riktig om man känner dess gränser.” (MEGA II.2/91, min översättning)

Heinrich menar vidare att Marx' redan när han skrev Grundrisse var klar över begränsningarna i den dialektiska framställningen. I Urtext är det mer precist den dialektiska övergången till kapital som blir ett problem.

Vidare nämns en passage i Urtext när Heinrich kritiserar idén om en ”arbetsvärdelära” hos Marx. Heinrich går här inte in på passagens innehåll, utan använder den bara som ett belägg för Marx' syn på att det i det borgerliga samhället råder ett system där alla produkter slutat vara omedelbara bruksvärden för deras producenter.

Heinrich använder även ett citat ur Urtext för att visa på Marx' brott med idén om en homo oeconomicus. Det är inte människans inneboende egenskaper som används för att förstå ekonomin, utan Marx håller sig till de ekonomiska processernas formbestämningar.

Heinrich driver tesen att Marx' i sina ekonomiska teorier visar på behovet av en penningform. Däremot menar Heinrich att Marx inte bevisat behovet av en penningvara (exv. guld). I Urtext skriver Marx att den borgerliga produktionsprocessen bemäktigar sig en redan förefintlig metallcirkulation. Detta är ett historisk faktum. Däremot menar Heinrich att Marx överhuvudtaget inte ställer sig frågan om detta även är en begreppslig förutsättning för att man ska förstå varan och penningen i den borgerliga ekonomin.

Heinrich går också in på den ganska stora frågan om den enkla cirkulationen utgör ett historiskt stadium. Förenklat kan man säga att vissa tänkare (exv. en inte helt okänd fabrikörsson vid namn Friedrich Engels) tänkte sig att det under vissa tider på vissa platser funnits en s. k. enkel varuproduktion, dvs. en icke-kapitalistisk marknadsekonomi. Detta är en tanke som Heinrich kraftigt vänder sig mot. Han stödjer sig bland annat på ett citat från Urtext, där Marx skriver att den enkla cirkulationen är en ”abstrakt sfär av den borgerliga totalproduktionsprocessen”. Det är alltså inte ett särskilt produktionssätt utan snarare en aspekt av kapitalismen. Heinrich konstaterar vidare att Marx i såväl Grundrisse som Urtext, men inte i senare skrifter, försöker sig på en kategorial avledning av kapitalbegreppet. Marx beskriver en icke-empirisk, logisk, övergång från penningen till kapitalet, där kapitalformen blir en nödvändig vidare formbestämning av värdeformen. Denna övergång saknas helt i Kapitalet, och, menar Heinrich, har bidragit till idén om den enkla varuproduktionen som ett eget stadium. Heinrich å sin sida menar att hela Marx' värdeteori är en kapitalteori och att det är orimligt med ett icke-kapitalistiskt stadium där produktion av värde sker. Han konstaterar att Marx ingenstans berättar varför han låtit denna logiska övergång falla. Heinrichs hypotes är att det är gjort för att framställningen ska bli mer ”populär”, alltså lättillgänglig. Heinrich menar att Marx' framställning i Kapitalet bara kan förstås om man tar framställningen i Grundrisse och Urtext i beaktande.

Sista gången Heinrich nämner Urtext gäller tillägnelselagens omslag, dvs. att idén om att den direkta producenten äger rätten till sitt arbete slår om och leder till att den direkta producenten inte äger rätten till sitt arbete. Heinrich menar att denna lag formulerats tydligare i Urtext än i Kapitalet.