På härjartåg genom Dalsland 1910

Artikel från Stormklockan 1910-8-7.

På härjartåg genom Dalsland
Man brukar alltid tala om det mörka Småland, men jag kan ej göra mig en föreställning om att Småland är mörkare i politiskt hänseende än Dalsland.
Jag har nu rest genom hela Dalsland bland pappers- och trämassefabrikerna och på de flästa platser har aldrig någon organisation funnits. Ja, det finnes platser där aldrig en demokratisk talare uppträtt. Under sådana förhållanden är det ej så underligt om det andliga tillståndet är betänkligt bland arbetarna i detta landskap. Detta är nu vad som gäller pappaers- och trämasseindustrien. Den övriga industrien känner jag ej så noga, men jag tror dock att förhållandet är liknande även där.
Jag började i Upperud. Vid den platsen har ej varit någon talare på 3 år. Möte hölls på landsvägen den 13 juli inför cirka 30 åhörare. Resultatet blev en ungdomsklubb på 15 personer. Jag har nu försport att denna klubb lade ned sitt arbete efter tre à fyra dagar. Vilket är utmärkande för platsens lojhet. Det tillsattes dock stryelse och två kommissionärer för Stormklockan och det lovades rundligt att upptaga arbetet med full iver. Jag reste därför från Upperud med tanke på att det fanns en elittrupp som skulle bryta mark för våra idéer, men nej! De har sovit och vill sova, på denna platsen.
Håvreströms och Standards pappersbruk var nästa platsen. Jag trodde inte att det i värkligheten skulle råda en sådan slöhet som här. Stormklockans spalter tillåter ej att relatera förhållandena så som borde göras. Visserligen finnes det även där en elittrupp som det vore förhoppning på att få att upptaga en klubb. Men då jag var där arbeta halva styrkan nattskrift, varför det ej gick att samla den på en gång.
Så gick färden vidare utan något vidare resultat, förr än jag kom till Skåpafors. Där bildades en klubb på 10 personer. Där finnes det stora förhoppningar att denna klubben tog saken på fullt allvar och kommer säkerligen att visa det också i framtiden. Styrelse och kommissionärer tillsattes även här.
Nästa plats blev Gustafsfors en sulfatfabrik i norra ändan av Dalsland. Här affischerade jag ut mötet dagen förut, men fick affischera om och om igen, ty här nedrevs affischerna av fabriksledningens lakejer. Resultatet blev att det samlades cirka 150 åhörare på den bestämda tiden. För dem redogjorde jag för organisationens betydelse.
Någon fackförening var ändå ej tänkbart att få till stånd.
En lista cirkulerade på vilken antecknade sig 30 st. för en ungdomsklubb. Efteråt tillsattes styrelse, revisorer och kommissionärer. Så hurrades det för klubben och arbetarerörelsens framgång på denna plats, samt avsjöngs ungdomsmarschen med kläm och entusiasm som avslutning på mötets resultat.
Denna agitationsturné var ju avsedd för att rycka upp och organisera pappers- och trämasseindustrins arbetare. Men att bilda fackföreningar är emellertid ingen lätt sak. Det fordras att de på en plats äro något så när eniga om saken; finnes det ej enighet så är det nästan omöjligt att bilda en fackförening på ett fåtal personer. Jag har i övrigt kommit till den uppfattningen att en klubb på en sådan plats kan uträtta mycket, vadan jag tror att klubben på Gustafsfors arbetat en tid, marken är även bruten för en fackförening.
Avlöningsförhållandena här i Dalsland äro så usla att man har svårt att fatta hur folk kan klara sig. Två och högst två och femtio är den vanliga dagspänningen. Färden genom Västergötland och Bohuslän visade att där betalades över tre kr. om dagen, men där har organisationen härjat i flera år, vadan man tydligen kan se dess värkningar. Om nu intet annat hjälper än ungdomsklubbar som rycker upp det sovande proletariatet här i Dalsland får man ändå vara nöjd med resultatet.
M-n [Vem är det?]

Kata i Åmål 1909

Artikel i "Stormklockan" 1909-5-8.

Kata i Åmål
Den 20 april skulle jag för "Textils" räkning ha föredrag i Åmål. Den lilla avdelningen hade i samband med Arbetarkommunen beslutat anordna offentligt möte, och kommun skulle hyra goodtemplarlokalen. Men möttes av ett "bleklagt nej" från den vettskrämda byggnadsstyrelsens sida. Till pjäsen hör att lokalen upplåtes åt alla andra talare t. o. m. åt ungsocialisten Werenskiöld i somras.
Slutligen efter mycken vedermöda hade kommunstyrelsens energiske ordf. fått hyra ett cirkustält för att därstädes anordna _enskilt möte_ med alla platsens fackföreningar.
Borgmästarn som i förväg fått nys om saken hade privatim varnat cirkusdirektören för att hyra ut lokal till mitt möte "enär man ej på villkor ville att den personen skulle tala i Åmål". Men trots allt fingo vi tältet. Då jag kom till Åmål voro kamraterna mig till möte och upplyste om, att vi fått ett cirkustält, att mötet skulle börja kl. 7 om inga hinder blev och att det var ett slutet fackföreningsmöte.
När vi kommo ned till tältet stod folket utanför, polis var där, och vi erhöllo av en räddhågad, långhårig "cirkusman" den upplysningen att magistraten förbjudit cirkusdirektören att hyra ut lokalen, vid risk att få sina föreställningar förbjudna.
Komunordföranden i väg till cirkusdirektören som dock ej kunde anträffas. Och trots alla försäkringar till den skrämde långhårige cirkusartisten att de faktiskt ej kunde hindra dem att hyra ut sitt tält, fingo vi ej.
De till minst nu tvåhundra uppgående åhörarne sågo mörka och dystra åt, och så sade jag "Det blir väl ingen annan råd änatt ta landsvägsmöte igen. Inte blir föredraget så långt men _lite_ hade jag hog att säga er." De dyrstra anletena ljusnade, och så satte vi oss i marsch, för att utom staden söka ny lokal.
Jag var i värsta krigshumör, rent upprörd över de vidriga förhållanden som tillåta myndigheterna att trakassera fredliga fackföreningar på slikt sätt och när vi så kommo till kyrkan, som låg på en kulle, gick jag rätt upp för backen och steg upp för kyrktrappan tog tag i kyrkdörrarnes portvred och yttrade några kraftiga ord till folket, samt höjde ett rungande leve för socialismen. Och bad dem så följa mig.
Så tågande vi i väg i fotsdjup sörja utom staden, där jag gående på landsvägen uppläste mina "Tvänne krigsförklaringar" vara O. Hermelin "Krig mot socialisterna" och min egen "Krig mot kapitalisterna" åtföljda af ej alltför milda komentarer, därpå höjdes ett rungande leve för socialismen, och så ett för mig, av kamraterna såsom tack för att jag trots allt, dock hållit mötet.
Såväl borgmästaren som stadsfiskalen hade under tiden anlänt, men funno för godt att ej ingripa.
Så ändades mitt tredje möte i Åmål.
Av stadens tre poliser voro två därute med, så att om "den intre fienden" sluppit lös inne i staden medan vi vore på möte, hade hela staden legat öppen för anfall.
Myndigheterna sörja på ett rörande sätt för reklam för våra möten och jag vill därför hembära dem mitt varma tack!
K. D-m. (Kata Dahlström)