De nya spårvagnstyperna

Inköpet av Sirio-spårvagnarna från AnsaldoBreda är inte första gången nya spårvagnsmodeller ställer till problem. Så här lät det i Västsvenska Kuriren 1922.

1922-10-07
De nya spårvagnstyperna.
Ett uttryck för spårvägsstyrelsens huvudlösa sparsamhetsmani.
Det är allmänt bekant, att en viss ny reforms- och sparsamhetsmani gripit en stor del av landets alla möjliga institutioner, och vi har även fått en släng av denna sjukdom här i Göteborg. I främsta rummet kommer då spårvägen med sina nya vagntyper, orsaker till att dessa anskaffats är för att man skall kunna inbespara personal, det arbete som i vanliga fall utgöres av två konduktörer är här förlagt på en. Man skulle kunna tycka att tiden för dylika inbesparningar inte är lämpig, alldenstund spårvägen har överflöd på personal, och det är endast tack vare dennas solidaritet, som genom semester och fridagsförändring, har räddat en stor del av sina kamrater från att bli kastade ut i arbetslöshet. Dylika reformer under sådana förhållanden kan endast försvaras från en synpunkt, nämligen när det kan bevisas att anordningen är fullt praktiskt och kan betecknas som ett framsteg på teknikens område, men detta torde inte vara fallet här.
De nya långedragsvagnarne är bekväma att åka i när man väl kommer in, men när man tar i betraktande de två fotstegen blir de allt annat än praktiska. Dessa vagnar rymmer lika många passagerare som två av de vanliga och då borde man - för att underlätta på- och avstigning och största möjliga fortgång i denna - ha gjort den bekvämare i detta avseende i stället för som nu, dubbelt så besvärliga. Man kan ta exempel från Kristiania, där förekommer en liknande vagntyp, men med den skilnaden att där finnes endast en plattform, vilken är placerad i vagnens mitt, och byggd på ett sådant sätt att den är nedsänkt mellan hjulparen och därför i jämhöjd med refugen, varför inga fotsteg förekomma; däremot är dessa placerade inuti vagnen från plattformen och upp till de partier där sittplatserna finnas. Denna stora rymliga plattform är försedd med två dörrar, d. v. s. på vardera sidan, varför på- och avstigning går synnerligen fort och bekvämt. När man ser denna till alla delar praktiska vagntyp måste man förundra sig över spårvägsstyrelsen här i Göteborg - som i förbigående sagt företaget studieresor - verkligen kan komma med dylika opraktiska vagnar. Men det är inte nog med denna olägenhet, det har visat sig att när konduktören befinner sig längst fram i vagnen för att ta upp avgiften så kan han, på grund utav att vagnens ändar ej äro försedda med fönster, inte se när det är klart utan måste gå genom hela vagnen och till plattformen. För att undvika denna långa försenande promenad, öppnar han främre plattformen och därifrån övertygar sig om att det är klart till avgång, och detta handlingssätt torde inte vara lämpligt, i synnerhet om vintern. Följderna av vagnarnes opraktiska byggnad visar sig genom så gott som ständiga förseningar. Enligt order från höga vederbörande skall det handskas synnerligen försiktigt med dessa vagnar, men detta tycks inte hållas så styvt på om kvällarne när halvtimmas trafiken inträtt och vänteminuterna vid ändstationerna bortfaller, då uppmanas förarna att skynda på så att de hinner fram i rätt tid.
Vidare har vi den andra typen, den s. k. "två rum och kök", av vilken spårvägen enligt uppgift skall bygga ett tiotal till, det blir då uteslutande dylika vagnar å blå linje och kanske lite svårare att tillämpa det system som nu visar sig nödvändigt, nämligen att köra från en del passagerare för att hinna med den ordinarie körtiden. Dessa vagnar blir synnerligen "praktiska" under utställningen, då vi får besök av en stor del som inte ens kan läsa svenska och följaktligen måste ha tolk med sig för att förstå det anslag som anger vilka dörrar man får använda sig av vid resp. på- och avstigning. Enligt vad Grebst under förbudsstriden uttalade så är göteborgarne ett frihetsälskande folk, men nu tvingas de att genomvandra denna obehagliga vagn, kanske även själva Grebst med sin utpräglade frihetskänsla kommer inför denna obehagliga situation någon gång, undrar om han opponerar sig.
Emellertid är inte förarne, som måste tjänstgöra å denna vagn vidare nöjda, för de håller på att sluta ut talapparaten för att upplysa passagerare om vad de enligt spårvägsstyrelsens beslut får lov att placera sig.
För inte så länge sedan utgav denna överkultiverade spårvägsstyrelse en bestämmelse om att övergång till annan vagn endast får förekomma där vagnarne mötas eller skiljas, denna bestämmelse blir nu fullkomligt ihjälslagen. Vi tänker oss t. ex. att en passagerare kommer från Slottskogen och skall åka till Majorna, i stället för att ta den blå vagnen vid Järntorget kan han uträtta div. ärenden nedåt 2:dra Långgatan och Masthuggstorget och där stiga på majvagnen, här kan han ta plats i främre avdelningen och när han sedan stiger utav, är det omöjligt för konduktören, som står ställd i "köket" att konstatera var passageraren steg på med sin övergångsbiljett. Är sådana missförhållanden obekanta för spårvägsstyrelsen, eftersom den, i sin iver över att på alla möjliga sätt förtrycka personalen och behandla allmänheten efter eget godtycke, fattar sådana huvudlösa beslut. Det vore tid att allmänheten opponerade sig mot dessa herrers barocka handlingssätt.
"Ett nummer"