Vår ekonomi #3: Klassamhället

Fortsätter min kritik av Klas Eklunds ”Vår ekonomi” (12:e upplagan från 2010.)
”Vad ämnet samhällsekonomi i grund och botten handlar om är hur de många skilda resurser som finns tillgängliga i samhället organiseras för att tillfredsställa mänskliga behov och hur förhållandet mellan de olika samhällsklasserna och de enskilda människorna påverkas av det.” (s. 26)

Det här är en fin definition av ekonomi – det handlar både om att organisera en produktion och se hur relationen mellan människor påverkas av hur denna organisation är gestaltad. Eklund erkänner också att det finns klasser och att dessa förklaras utifrån vilken ställning de har i produktionen:

”Människornas ställning och inbördes relationer avgörs i hög grad av deras förhållande till de olika produktionsfaktorerna. Den som äger kapital har en annan ställning än den som inte äger några produktionsmedel utan måste försörja sig på att sälja sin arbetskraft. Genom tiderna har en stor del av den ekonomiska och politiska debatten och analysen ägnats just detta: hur ägandet och utnyttjandet av produktionsmedlen delar in människorna i olika samhällsklasser och motsättningar och strider mellan dessa.” (s. 25)

Eklund problematiserar inte vidare klassernas existens och uppkomst. Och det behöver han inte göra på denna nivå i analysen. Men det blir konstigt när han beskriver deras motivation till ekonomisk aktivitet:

”Den som förvärvsarbetar får lön för sitt arbete, och för denna lön köper han vad han har råd med och vill ha för att tillfredsställa sina behov – det vill säga betala hyran, köpa mat och kläder och andra varor och tjänster” (s. 26)

Vi kan bortse från att Eklund skriver ”arbete” i stället för ”arbetskraft”. Men som vanligt blandar Eklund ihop det allmänt mänskliga och det som är specifikt för vissa sätt att organisera produktionen. För självklart kunde det vara annorlunda. I Sverige har vi ju (än så länge!) t. ex. en offentligt finansierad sjukvård. Sjukvård är ett behov som vi inte behöver köpa (patientavgiften måste vi ju betala, men den är inte i relation till kostnaden av vården), utan är något som vi har rätt till i egenskap av boende i Sverige. På samma sätt behöver vi inte köpa våra behov av framkomliga vägar eller för den delen luft som vi kan andas. Detta är behov som tillfredsställs av den offentliga sektorn resp. naturen. På samma sätt (eller för den delen: radikalt annorlunda sätt) hade det kunnat vara med andra behov. Men Eklund väljer att bara prata om hur behoven kan tillfredsställs i en marknadsekonomi.

Än mer problematisk blir Eklunds beskrivning av kapitalistens bevekelsegrunder:

”Kapitalägaren satsar sitt kapital och får ersättning i form av vinst. För de pengarna köper han – på samma sätt som den anställde – de varor och tjänster han efterfrågar och behöver.” (s. 26)

Vi ser här en symmetri mellan arbetare och kapitalist. De äger varsin produktionsfaktor som de satsar i produktionen av exakt samma skäl: för att tillfredsställa mänskliga behov. Verkligheten ser dock annorlunda ut. En stor kapitalägare (och de är de stora kapitalägarna som dominerar produktionen) tar nämligen bara ut en del av vinsten som ”lön” (ordet ”lön” är strängt taget felaktigt med jag antar att ”reveny” låter för ålderdomligt) för sin privata konsumtion. Merparten av vinster används till att generera ännu mer vinst – antingen genom investeringar i produktionen eller genom spekulation på de olika marknaderna som lämpar sig för detta (råvarumarknad, marknad för värdepapper, valutamarknad osv.). Och detta gör han inte för att han är snäll och vill frivilligt vill avstå från en del av vinsten, utan för att han är så illa tvungen. Kapitalismen kännetecknas nämligen av konkurrens, där varje kapital måste sträva efter en maximal vinst. Den som inte når en tillräckligt stor vinst kommer nämligen i det långa loppet att bli utkonkurrerad. En enskild kapitalist kan naturligtvis strunta i detta och förslösa kapitalet på enskild konsumtion. Men en sådan kapitalist kommer inte att vara kapitalist särskilt länge, utan istället bli ersatt av någon mer ”rationell” kapitalist. (”Rationell” betyder här enbart ”någon som handlar enligt kapitalismens spelregler.”)

Detta är ett typexempel på hur den ”fria” marknadsekonomi innebär ofrihet för aktörerna – t.o.m. den som har en priviligerad position i systemet är böjd inför dess ekonomiska tvångslagar. Fast det får vi inte reda på om vi läser Eklund.