En glasfull 1:sta Maj i Göteborg!
7 á 8,000 arbetare i demonstrationstågen.
Fulltalig publik vid 7 talarstolar.
Första maj ingick, om ej med sommarvärme så dock med en strålande sol. Det var helt enkelt omöjligt att stanna inomhus. Det var så ljust och vackert, att många borgare rent av undrade, om arbetarne skulle kunna demonstrera en sådan dag. Det blev dock en demonstration och en sällsynt fästlig sådan till på köpet.
Demonstationstågen utgick som vanligt från Järntorget, följande stora Alléén till Heden där långt före tetgruppens ankomst stora nyfikna skaror väntade.
De socialdemokratiskt organiserade arbetarne, kommo först. Det var täta led, åtföljda av fackföreningsfanor, färggrannt och stolt smällande i vinden, men ovillkorligen frågade man sig om detta tåg blott var en paraddemonstration, så fåtaliga var standaren som fordom med de djärva maningarne eller de pockande kraven. I hela det till en 5,000 man uppgående tåget fanns blott sju eller åtta standar. Kraven, som å dem framförde voro ganska beskedliga och delvis helt borgerligt demokratiska. Men vi erkänner, att det kan vara svårt för detta parti att finna eggande paroller utan att samtidigt trampa egna ledare på tårna. Inskriptioner sådana som dessa:
Arbetslöshetsförsäkring, Hjälp åt de arbetslösa, Rättvis skattegradering, Vi protestera mot nattarbetets återinförande i bagerierna o. s. v., riktar sig ju även mot socialdemokratiska partipampar. Demonstationen blev sålunda – naturligt omedvetet – i detta avseende en demonstation mot eget parti.
Lyste socialdemokraternas tåg med standarens frånvaro, så fanns dessa så mycket rikligare i kommunisternas tåg, som räknade omkring 2,500. Där kom i têten ”det unga gardet” - pionjärerna – käckt sjungande en livfull marsch och företrädda av sin sovjetfana med hammaren och skäran. Från ett standar ljöd maningen till arbetarhustrur, som kantade marschvägen: ”Arbetarhustrur, skicka barnen till pionjärkårerna!”. Från ett annat: Stöd befrielsen av Kinas arbetarbarn. Ett tredje: Fram för fria skolmateriel!
Följde så ungdomsklubarne, kommunens medlemmar och med kommunisterna sympatiserande fackföreningsmedlemmar efter sina respektive fanor. Standar vid standar mellan muntert fladdrande röda fanor. ”Leve leninismen” läste på ett, ”Vänd vapnen mot krigshetsarne, stöd Sovjet-Unionen” lästes på ett annat. Vidare såg man krav som dessa: Vi kräver 8 timmars arbetsdag. - Bort med A. K. Fram för avtalsenliga löner i nödhjälpsarbetena. - Vi kräver en effektiv bemanningslag – Vi kräver en effektiv arbetslöshetsförsäkring – Ned med tvångslagstiftningen! - Fram för facklig enhet! - Skärp kampen mot fascister och sugrötter. - Inte en man, inte ett öre åt den borgerliga militarismen!- o. s. v. Tillsammans ett tjugotal standar. Slutligen kom syndikalisterna under ett verkningsfullt svart standar med en inskription i vitt över tre dödskallar: Militarismens resultat.
Kommunisterna hade på Heden tre talarstolar. Vid den första talade partiets ordförande, Nils Flyg […] vid den andra talade kamrat Einar Adamson […], vid pionjärernas talarstol hölls föredrag av kamrat Elma Adamson som talade till barnen och föräldrarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar