Engels om de nordiska folken

Kan inte sova, så jag passar på att översätta några rader som Engels skrev om de nordiska folken. Han och Marx tyckte om att uttrycka sig nedsättande om folkgrupper i sina privata brev. Somliga kanske tycker att det är olämpligt, men personligen tycker jag att det är ganska kul.

Bakgrunden till Engels intresse är den pågående konflikten kring hertigdömena Slesvig och Holstein, som skulle leda till det slesvig-holsteinska kriget.

Ur ett brev från Engels till Marx från december 1846.
Källa: Marx-Engels-Werke, band 27, s. 71f


Danskarna på bilden har inget direkt samband med Engels text.

Som ett oskyldigt sidonöje har jag under den senaste dåliga tiden förutom töserna också ägnat mig åt Danmark och den övriga Norden. Det är svinigt för en. Hellre den minste tysken, än den störste dansken! Ett sådant klimax av sedlighets-, skrå- och ståndsmisär finns inte längre någon annanstans. Dansken håller Tyskland för att land dit man åker för att ”hålla sig med älskarinnor och förslösa sin förmögenhet med dem”. (imedens at han reiste i Tydskland, havde han en Maitresse, som fortärede ham den bedste del af hand Midler, står det i en dansk skolbok!) – han kallar tysken för en tydsk vindflöjel och ser sig själv som en äkta representant för det germanska väsendet – svensken å sin sida föraktar dansken som ”förtyskad” och urartad, pladdrig och förvekligad – norrmannen ser ner på den förfranskade svensken med dess adel och gläder sig över att Norge fortfarande behärskas av samma korkade bondeekonomi som under den ädle kung Knuts tid – och därför blir han, norrmannen, åter behandlad som en kanalje av islänningen, som dock pratar samma språk som de smöriga vikingarna av anno 900, super tran, bor i en jordhåla och inte står ut i en atmosfär som inte luktar rutten fisk. Jag har flera gånger utsatts för frestelsen att känna mig stolt över att vara tysk och inte dansk eller islänning. Redaktören för den mest avancerade svenska tidningen, Aftonbladet, har varit här i Paris två gånger, för att lära sig om organisationen av arbetet, har i åratal hållit sig med ”Bon Sens” och ”Démocratie pacifique”, samtalat med Louis Blanc och Considérant, men han har inte fattat någonting, och gått iväg precis lika klok som han kom. Nu som förr yrar han om den fria konkurrensen, eller som det heter på svenska, näringsfriheten eller också själfförsörjningsfrihet (det är dock vackrare än förvärvsfrihet). Naturligtvis sitter de med skråskiten upp över öronen och borgarna är det mest fanatiska konservativa. I hela landet finns det bara två ordentliga städer med 80 000 respektive 40 000 invånare. Den tredje staden, Norrköping, har vara 12 000, alla andra typ 1000, 2000, 3000. En poststation för varje människa. I Danmark är det knappast bättre. Där finns bara en enda stad, förfallen genom de mest gudfruktiga skråprocesser, galnare än i Basel eller Bremen, och man får inte gå på promenaden utan inträdesbiljett. Det enda goda med dessa länder är att man kan se vad tyskarna skulle kunna åstadkomma om de hade pressfrihet, nämligen det som danskarna faktiskt gjort, både ett ”sällskap för det sanna bruket av den fria pressen” och tryckandet av en kristligt-välmenande kalender. Det svenska Aftonbladet är lika tam som Kölner Zeitung, ser sig dock som ”demokratisk i ordets sanna bemärkelse”. Svenskarna har romanerna av fröken Bremer och danskarna herr Etatsraad (statsråd) Oehlenschläger, Commandör af Dannebrogsordenen. Det finns även förskräckligt många hegelianer där, och språket, där vart tredje ord är lånat från tyskan, lämpar sig alldeles förträffligt för spekulation.