Har översatt en kortare passage ur Grundrisse som inte finns med i Liedmans urval. Jag tycker att det är en intressant text, där Marx visar hur bytesvärdets självständighet i form av pengar påverkar hela utbytesprocessen, och därmed även produktionen. Detta är en aspekt som ”modern” nationalekonomi ofta försummar.
Översättningen är klumpig. Jag har strävat efter att behålla Marx otympliga tyska satsbyggnad, dels för att göra honom rättvisa, dels för att jag gillar den.
Källa: Marx-Engels-Werke. Band. 42 (Berlin 1983), s. 79-83
---
[79] […] Processen är helt enkelt denna: Produkten blir vara, dvs. blott ett moment i utbytet. Varan förvandlas till bytesvärde. För att likställa sig som bytesvärde blir den ersatt med ett tecken, som representerar bytesvärde som sådant. Som sådant symboliserat bytesvärde kan den sedan åter bytas ut i bestämda förhållanden med varje annan vara. Genom att produkten blir vara och varan bytesvärde får den först i huvudet en dubbel existens. Denna ideella fördubbling går (och måste fortsätta) till det att varan i [80] det verkliga utbytet framträder dubbelt: som naturlig produkt å ena sidan, som bytesvärde å den andra. Dvs. dess bytesvärde erhåller en från den själv avskild existens.
Produktens bestämning i bytesvärdet för alltså nödvändigtvis med sig att bytesvärdet erhåller en från produkten avskild, lösgjord existens. Detta bytesvärde - från varorna själva lösgjort och själv existerande som en vara bredvid dem – är penningen. Alla egenskaper hos varan som bytesvärde framträder som en från den skilt föremål, en från dess naturliga existensform lösgjord social existensform i penningen. (Detta vidare att bevisa, i det att penningens vanliga egenskaper räknas upp.) (Materialen som denna symbol uttrycks i är på intet sätt likgiltig, hur olikartat det än uppträder i historien. Samhällets utveckling utarbetar ett för symbolen alltmer lämpat material, från vilket den därefter åter försöker göra sig loss; en symbol, när den inte är godtycklig, fordrar vissa betingelser hos materialet som den är representerad av. Så t. ex. har tecknen för ord en historia. Bokstavsskrift osv.) Produktens bytesvärde alstrar alltså penningen vid sidan av produkten. Det är nu omöjligt att upphäva förvecklingar och motsägelser som framgår av penningens existens vid sidan av de särskilda varorna genom att man ändrar penningens form (fastän svårigheter som tillhör en lägre form av densamma kanske kan undvikas genom en högre). Likaså omöjligt är det att upphäva penningen själv så länge bytesvärdet förblir produkternas samhälleliga form. Det är nödvändigt att inse detta klart, för att inte ställa sig några omöjliga uppgifter, och att känna till gränserna inom vilka penningreformer och omvandlingar av cirkulationens produktionsförhållanden och de på dessa vilande samhälleliga förhållandens kan nygestaltas.
Penningens egenskaper som 1. mått för varuutbytet; 2. som bytesmedel; 3. som representant för varorna (därför som objekt för kontrakten); 4. som allmän vara vid sidan av de särskilda varorna – följer alla helt enkelt från dess bestämning som från varorna själva åtskilt och objektifierat bytesvärde. (Penningens egenskaper som allmän vara gentemot alla andra, som förkroppsligande av deras bytesvärde, gör den till samtidigt till realiserad och ständigt realiserbar form av kapitalet; till kapitalets ständigt giltiga framträdelseform, en egenskap som framträder vid penningutflöden. Den gör att kapitalet historiskt först enbart [81] framträder i penningens form. Den förklarar därpå slutligen penningens sammanhang med räntefoten och dess utveckling.
Ju mer produktionen gestaltas på det sättet att varje producent blir beroende av bytesvärdet på sin vara, dvs. ju mer produkten verkligen blir bytesvärde och bytesvärdet produktionens omedelbara objekt, desto mer måste penningrelationerna utvecklas och motsägelserna som är inneboende i produktens förhållanden till sig som penning. Behovet av utbyte och förvandlingen av produkten i rent bytesvärde skrider framåt i samma utsträckning som delningen av arbetet, dvs. med produktionens samhälleliga karaktär. Men i samma utsträckning som denna växer, växer penningens makt, dvs. bytesförhållandet sätter sig som en gentemot producenterna yttre och av dem oberoende makt. Vad som ursprungligen framstod som ett medel för att främja produktionen blir till ett för producenterna främmande förhållande. I samma förhållande som producenterna blir beroende av utbytet, förefaller utbytet bli oberoende av dem och klyftan mellan produkten som produkt och produkten som bytesvärde förefaller växa. Penningen frambringar inte dessa motsättningar och motsägelser, utan utvecklingen av dessa motsättningar och motsägelser frambringar skenbart penningens transcendentala makt. (Att utveckla: inflytandet av förvandlingen av alla förhållanden till penningförhållanden. Naturaskatt till penningskatt, naturaljordränta till penningjordränta, krigstjänstgöring till hyrtrupper, överhuvudtaget alla personliga tjänster till penningtjänster, det patriarkala, slav-, livegna, skråarbetet till rent lönarbete.)
Produkten blir till vara; varan blir till bytesvärde; varans bytesvärde är dess inre penningegenskap; denna penningegenskap lösgör sig från varan som penning, erhåller en allmän, från alla särskilda varor och deras naturliga existenssätt speciell social existens; produktens förhållande till sig som bytesvärde blir dess förhållande till en bredvid den existerande penning, eller alla produkters förhållande till en utanför dem existerande penning. Så som produkternas verkliga utbyte alstrar deras bytesvärde, alstrar deras bytesvärde penningen.
Nästa fråga som kommer emot en är: Penningens existens bredvid varorna, innesluter inte detta redan från början motsägelser som är givna med detta förhållande självt?
För det första: Det enkla faktum att varan existerar dubbelt, ena gången som bestämd produkt, vars bytesvärde innehålls ideellt i dess naturliga existensform (innehålls latent), och sedan som manifesterat bytesvärde (penning) som har kastat av sig alla sammanhang med produktens naturliga existensform [82], denna dubbla skilda existens måste fortsätta till skillnad, skillnaden till motsats och motsägelse. Samma motsägelse mellan varans särskilda natur som produkt och dess allmänna natur som bytesvärde, som alstrades av nödvändigheten att sätta den dubbelt, ena gången som denna bestämda vara, andra gången som penning, som innehåller motsägelsen mellan dess särskilda naturliga egenskaper och dess allmänna sociala egenskaper, innehåller från början möjligheten att dessa åtskilda existensformer inte är konvertibla med varandra. Varans utbytbarhet existerar i varan som ett ting bredvid den, som något åtskilt från den, inte längre mer omedelbart identiskt. Så snart som penningen är ett yttre ting bredvid varan förknippas varans utbytbarhet mot pengar med yttre villkor, som kan inträda eller inte; prisgiven åt yttre villkor. Varan begärs i utbytet p.g.a. dess naturliga egenskaper, p.g.a. behov vars objekt den är. Om varan därför kan omsättas till pengar, mot vilka den kan utbytas, om dess bytesvärde kan sättas för den, har i första rummet inget med dess bytesvärde att göra och av oberoende av den. Varans möjlighet att omsättas beror på produktens naturliga egenskaper. Penningens möjlighet att omsättas sammanfaller med dess existens som symboliskt bytesvärde. Det blir alltså möjligt att varan i sin bestämda form som produkt inte mer kan omsättas, liksättas, med dess allmänna form som penning.
I det att varans utbytbarhet existerar utanför den i penningen, har utbytbarheten blivit något från varan åtskilt, främmande från den, något som den först måste likställas med, alltså något som är den olikt. Samtidigt blir likställandet beroende av yttre betingelser, alltså slumpartat.
För det andra: På samma sätt som bytesvärdet existerar dubbelt i varan, som bestämd vara och penning, så faller utbytesakten sönder i två av varandra oberoende akter: utbyte av vara mot penning, utbyte av penning mot vara; köp och försäljning. Då dessa nu har vunnit en rumsligt och tidsmässigt från varandra avskiljd, mot varandra likgiltig existensform, upphör deras omedelbara identitet. De kan motsvara varandra, eller inte motsvara varandra; de kan täcka varandra eller inte; de kan träda i missförhållanden till varandra. De kommer visserligen ständigt att försöka utjämna varandra; men i stället för den tidigare omedelbara likheten har nu trätt den ständiga rörelsen av utjämning, som samtidigt förutsätter [83] det ständiga olikhetssättandet. Konsonansen kan nu fullt ut möjligen nås genom att passera de yttersta dissonanser.
För det tredje: Med åtskiljandet av köp och försäljning, uppdelningen av utbytet i två av varandra rumsligen och tidsmässigt oberoende akter, framträder vidare ett annat nytt förhållande.
På samma sätt som utbytet självt sönderdelar sig i två av varandra oberoende akter, so skiljer sig utbytets totalrörelse självt från de utbytande, från varornas producenter. Utbytet för utbytets skull skiljer sig från utbytet för varornas skull. Ett köpmannastånd träder mellan producenterna, ett stånd som bara köper för att sälja, och bara säljer för att åter kunna köpa, och som i denna operation inte har varorna i egenskap av produkter som mål, utan enbart uppnåendet av bytesvärden som sådana, av pengar. (Vid byteshandel kan ett köpmannastånd bildas. Men eftersom det bara har att disponera överskottet från båda sidor, så förblir dess inflytande på produktionen rakt igenom sekundärt, såsom dess hela betydelse.) Självständiggörandet av bytesvärdet i pengar, lösryckt från producenterna, motsvarar självständiggörandet av utbytet (handeln) som en från de utbytande lösryckt funktion. Bytesvärdet var varuutbytets mått; med dess ändamål var det direkta tillägnandet av den utbytta varan, dess konsumtion (oavsett om denna konsumtion består i ett direkt tillfredsställande av behov, tjänar som produkt, eller själv åter tjänar som produktionsverktyg). Handelns mål är inte direkt konsumtionen, utan intjänandet av pengar, av bytesvärden. Genom denna fördubbling av utbytet – utbyte för konsumtionens skull och utbyte för utbytets skull – uppstår ett nytt missförhållande. Köpmannen är i sitt utbyte bara bestämd av differensen mellan varornas köp och försäljning; men konsumenten måste definitivt ersätta bytesvärdet för de varor han köper. Cirkulationen, utbytet inom köpmannaståndet, och cirkulationens slut, utbytet mellan köpmannaståndet och konsumenten, hur mycket de till syvende och sist ömsesidigt betingar varandra, är bestämda av helt olika lagar och motiv och kan hamna i de största motsägelser med varandra. Redan i denna uppdelning ligger möjligheten till handelskriser. Eftersom produktionen omedelbart arbetar för handeln och bara indirekt för konsumtionen, måste den lika mycket förstås utifrån denna inkongruens mellan handel och konsumtionsutbyte, som den å sin sida skapar. (Förhållandena mellan efterfrågan och tillgång blir helt förvridna.) (Från den verkliga handeln urskiljer sig sedan penninghandeln.)
söndag 11 september 2011
lördag 30 juli 2011
Ge rum för utopier!
Målet för en marxistisk analys av samhället idag måste vara att på allvar föra fram bevisen för kapitalismens historiska, övergående karaktär. Vi har alla förlöjligat Fukuyamas tes om ”historiens slut”, trots att en stor del av medborgarna och politikerna i den kapitalistiska världen faktiskt utgår från kapitalförhållandets eviga fortlevnad. Politiker försöker föra en ”sund ekonomisk politik” – med detta menas en politik där ett land, i konkurrens med alla andra länder, drar till sig kapital. ”Bra företagsklimat” är ett annat synsätt på samma fenomen. I den globala konkurrensen med alla andra länder blir utrymmet för självständigt handlande litet. Politiken förefaller maktlös inför ekonomin opersonliga och föregivet oundvikliga ”lagar”. Som marxister vet vi att dessa ”lagar” äger objektiv realitet, men bara inom ramarna för ett kapitalistiskt produktionssätt. Vi vet att kapitalismen kan kastas på historiens sophög som ett föråldrat produktionssätt, men vi vet också att man inom kapitalismen kan skapa ett politiskt spelrum genom att förvägra kapitalet den hämningslösa frihet som det eftersträvar. Kapitalets frihet innebär individernas ofrihet. Under kapitalismen utgörs individernas ofrihet inte främst av personlig underordning under andra människor, utan av underordning under abstraktioner, abstraktioner som människor själva skapat. Detta är kapitalismens mest bisarra förhållande – vi lär oss ständigt att betvinga naturen, samtidigt som vi blir alltmer maktlösa när det gäller att betvinga de samhälleliga förhållanden som människor själva skapat.
Kapitalismen har visat sig vara världshistoriens hittills mest framgångsrika produktionssätt. Den har bemäktigat sig hela jordklotet, sugit sig in i varenda por. Den har skapat rikedom i former och storlek som tidigare generationers människor inte ens kunde drömma om. Idag når kapitalismens nya triumfer – hundratals miljoner människor i tidigare extremt fattiga länder har höjt sin levnadsnivå och kan numer äta sig mätta varje dag. Detta är framsteg som ska erkännas. Samtidigt blir kapitalismens gränser alltmer tydliga. Jag ska här inte ta upp det uppenbara faktum att kapitalismens rovdrift på naturens resurser gör att vi närmar oss en ohållbar situation. Detta är alltför uppenbart. Jag tror att det istället är viktigt att peka på människors maktlöshet.
Det fanns en tid, jag pratar om det ”gyllene kvartsseklet” 1945-70, då västvärldens välfärdsstater kunde satsa alltfler resurser enligt en icke-kapitalistisk, behovsanpassad, demokratisk logik. Den offentliga sektorn byggdes ut. Ville medborgarna, genom sina valda politiker, satsa på exv. sjukvården kunde man göra det. Ville man istället sats på kortare arbetsvecka eller längre semester gick också detta. Men kunde t.o.m. göra båda sakerna samtidigt. Givetvis var spelrummet begränsat. Kapitalismens krav på profiter satta även då gränser. Men gränserna var vidare. Detta berodde förstås på läget i klasskampen, både inom staterna och på den internationella arenan. Nu pratas det istället om ”globaliseringen” som en opersonlig naturlag. Välfärdsstaternas handlingsutrymme berodde tidigare i stor utsträckning på länders möjligheter att tvinga kapitalet att stanna inom landet. Detta tvång var politiskt skapat, genom politiska beslut. Att tvånget nu är borta är också resultatet av politiska beslut. Det vore förstås möjligt att återigen tvinga in kapitalet i välfärdsstatens fåra. Underligt nog är det väldigt få politiska rörelser som kräver detta. Även vänster- och arbetarpartierna verkar ha böjt sig under dogmen om ”globaliseringen” oundviklighet, och därmed omöjliggjort politiskt reformarbete. Detta är mycket underligt. Man skulle kunna vara konspiratorisk och tro att de är ”köpta” av kapitalet. Jag tror inte det. Jag tror snarare att problemet är att arbetar- och vänsterrörelsen inte längre vågar formulera alternativ till den hegemoniska borgerliga-liberala världsbilden.
Detta är min huvudsakliga lärdom av de senaste årens Marx-studier. Marx visar mycket trovärdigt kapitalismens enorma utvecklingskapacitet, och samtidigt dess enorma irrationalitet i det att människorna låter sig behärskas av abstraktioner (tänk: räntenivå, kapitalflöden, konjunkturcykler, aggregerat effektiv efterfrågan osv.). Som bekant ger Marx oss inga utopier. Han visar kapitalismens gränser, men för oss aldrig till andra sidan, till en rimlig bild av hur en efter-kapitalistisk ekonomi skulle kunna fungera. Jag tror att det är dags att vi vågar formulera en sådana – att kunna visa på ett trovärdigt sätt att kapitalismen inte bara är omänsklig, utan också onödig.
Kapitalismen har visat sig vara världshistoriens hittills mest framgångsrika produktionssätt. Den har bemäktigat sig hela jordklotet, sugit sig in i varenda por. Den har skapat rikedom i former och storlek som tidigare generationers människor inte ens kunde drömma om. Idag når kapitalismens nya triumfer – hundratals miljoner människor i tidigare extremt fattiga länder har höjt sin levnadsnivå och kan numer äta sig mätta varje dag. Detta är framsteg som ska erkännas. Samtidigt blir kapitalismens gränser alltmer tydliga. Jag ska här inte ta upp det uppenbara faktum att kapitalismens rovdrift på naturens resurser gör att vi närmar oss en ohållbar situation. Detta är alltför uppenbart. Jag tror att det istället är viktigt att peka på människors maktlöshet.
Det fanns en tid, jag pratar om det ”gyllene kvartsseklet” 1945-70, då västvärldens välfärdsstater kunde satsa alltfler resurser enligt en icke-kapitalistisk, behovsanpassad, demokratisk logik. Den offentliga sektorn byggdes ut. Ville medborgarna, genom sina valda politiker, satsa på exv. sjukvården kunde man göra det. Ville man istället sats på kortare arbetsvecka eller längre semester gick också detta. Men kunde t.o.m. göra båda sakerna samtidigt. Givetvis var spelrummet begränsat. Kapitalismens krav på profiter satta även då gränser. Men gränserna var vidare. Detta berodde förstås på läget i klasskampen, både inom staterna och på den internationella arenan. Nu pratas det istället om ”globaliseringen” som en opersonlig naturlag. Välfärdsstaternas handlingsutrymme berodde tidigare i stor utsträckning på länders möjligheter att tvinga kapitalet att stanna inom landet. Detta tvång var politiskt skapat, genom politiska beslut. Att tvånget nu är borta är också resultatet av politiska beslut. Det vore förstås möjligt att återigen tvinga in kapitalet i välfärdsstatens fåra. Underligt nog är det väldigt få politiska rörelser som kräver detta. Även vänster- och arbetarpartierna verkar ha böjt sig under dogmen om ”globaliseringen” oundviklighet, och därmed omöjliggjort politiskt reformarbete. Detta är mycket underligt. Man skulle kunna vara konspiratorisk och tro att de är ”köpta” av kapitalet. Jag tror inte det. Jag tror snarare att problemet är att arbetar- och vänsterrörelsen inte längre vågar formulera alternativ till den hegemoniska borgerliga-liberala världsbilden.
Detta är min huvudsakliga lärdom av de senaste årens Marx-studier. Marx visar mycket trovärdigt kapitalismens enorma utvecklingskapacitet, och samtidigt dess enorma irrationalitet i det att människorna låter sig behärskas av abstraktioner (tänk: räntenivå, kapitalflöden, konjunkturcykler, aggregerat effektiv efterfrågan osv.). Som bekant ger Marx oss inga utopier. Han visar kapitalismens gränser, men för oss aldrig till andra sidan, till en rimlig bild av hur en efter-kapitalistisk ekonomi skulle kunna fungera. Jag tror att det är dags att vi vågar formulera en sådana – att kunna visa på ett trovärdigt sätt att kapitalismen inte bara är omänsklig, utan också onödig.
tisdag 7 juni 2011
Svensk-danska resenotiser av Fr. Engels
Det följande är anteckningar från en resa Engels gjorde till Sverige och Danmark år 1867. Eftersom det bara är notiser skrivna utan avsikt att publiceras är språket en smula haltande. Engels anglicismer har fått stå kvar oförändrade. Kommentarer inom [klamrar] är mina.
---
Friedrich Engels:
Svensk-danska resenotiser
Källa: Marx-Engels-Gesamtausgabe, Abt. I, Band 20: ”Werke, Artikel, Entwürfe September 1864 bis September 1867”
6:e juli. Kl 9. Hero i Humber. Kl 11 till havs, friska västliga brisar, 12 knop, vinden tilltagande. Eftermiddagen, kraftig sjögång, vinden alltmer sydlig, till kvällen half a gale, det långa skeppet rullar kraftigt. Kapten Soulsby ramlar och bryter ett revben, en engelsk passagerare gör sammaledes och förstör sitt tryne. Storseglet rycker loss ett block från undersidan.
7:e juli. Omöjligt att beträda däcket. Kraftig rullning tills vinden fram mot kvällen äntligen avtar och vi kan se Holmens fyr från däck. Sjön går ner, emellertid oregelbundet.
8:e juli. På morgonen kl 7 Vinga, sedan infart via Göta Älvs skärgård. Överallt roches moutonnees, verkan av is synlig på tusen stegs avstånd. Strax den trängre floden, med gröna dalar mellan granitklipporna, sedan också några träd, slutligen närmar vi oss Göteborg, trevlig och främmande genom de breda och låga husen.
Göteborg själv, en modern stad omgiven av Gammalsverige; allt i sten inuti, allt av trä utanför. Holländska kanaler med holländsk stank i gatorna. Intrycket av svenskarna mycket mer tyskt än engelskt; och emellanåt ett främmande finskt element. Kvinnorna har på det hela taget dålig hy, grova men ändå inte motbjudande drag. Männen snyggare, men även mer påminnande om tyska inlandskälkborgare. Människor i 40-års åldern ser alla ut om kälkborgare från Baden.
Engelska tolereras, tyska härskar. Det kommersiella och litterära beroendet av Tyskland syns överallt. Stationer, offentliga byggnader, privathus, villor – allt i tysk stil, med mindre avvikelser p.g.a. klimatet. Från England bara parkanläggningar och med dem följade renhet, och en kyrka i den nya engelska gotiska stilen. Man kan lugnt prata tyska i varje affärslokal, t.o.m. i hotellen blir engelsktalande ombedda att om möjligt prata tyska.
Nejlika och hagtorn i full blom, precis som på åttonde maj. Vackra almar är vid sidan av askar dominerande trädslag. Grönt som den engelska våren. Däremellan överallt naken granit moutonnees.
Levnadssättet helt kontinentalt, anti-engelskt, trots att man dricker falskt portvin och sherry. Hotellinrättningar. Rummen, frukost, köket, allt kontinentalt. Sammaledes med blandningen av klasser i offentliga lokaler. Apetitsup (Smörbrödsborden) (25 öre).
Människor genomsnittligt byggda och undersättsiga. 5’ 6’’ [167 cm]. Soldater i det ridande artilleriet (värfvade) längre. Meniga och officerare har något milisaktigt över sig, påminner om schweizarna. Matroserna från Hull påminner mer om holsteinare, niedersachsare, friser, angler och danskar än om svenskar. Här saknas hos svenskarna det manliga ansiktsuttrycket, för det mesta plufsiga fettdrag, förutom hos vissa sjömän med frisisk fysionomi och senig uppbyggnad. Soldaterna ser ut som dem från Västfalen, officerarna också neither quite nor officers.
Som alltid, det oundvikliga intrycket hur mycket som överallt på kontinenten görs för populasens sundhet och munterhet, till skillnad från det aristokratiska England.
Skojigt intryck av de två engelska swell ladies, som svenskorna försöker härma.
Resa till Stockholm. Ångbåt, sömn i bakre kajutan, mat i främre. Rejäla livsmedel. Sallad med grädde. Sötsaker. Folket i inlandet har alltmer bestämda karaktärsdrag. Männen trevligare, starkare och större. Kvinnorna plain but homely and not unpleasant. Påminner om schweizare eller tyrolare (Steubs tyroler-goter?). Lantjunkrar. Även språket låter väldigt högtyskt, utan gutturaler.
Trakten kring Göta Älv är trevlig, men sparsam, till Trollhättan. Fyra fall tätt invid varandra. Bergen är inte mer än 600-800 fot höga, men imposanta. Därefter Vänern med Kinnekulle, flackt och tråkigt. Vättern likadan. Karlsborgs fästning är inte dåligt anlagd. Långa linjer polygonalt, dock ? om inte berget bakom dominerar. Sjöarna trevliga, men intetsägande. Oändlig barrskog, till råga på allt förstörd. Ingenstans Schweiz vackra tunga barrträd. Scotch fir.
Motala Älvdal åter en aning bebyggd, här och där trevligt när kanaler omges av planterade träd, almar och björkar.
Skärgårdshavet mot Stockholm allt trevligare. Formationen ändras. Kalk här och där och större erosion. Också fler kobbar och skär som sticker upp direkt ur havet. Marmorbrott på två öar. Holmarna blir högre och vackrare ju mer man närmar sig Stockholm. Utmed Mälaren mycket vackert, skog, åker och villor omväxlande.
Stockholms Norrbro påminner om Pont des Bergues i Geneve. Mosebacke praktfullt. Även vacker utsikt från observatoriet. Ångslupar till Djurgården. Denna mycket vacker som park. Många restauranger och kafeer. Fransk inriktning med små bord à la carte, inget table d’hote. Stockholmarnas sed att äta i restaurang. Brännvinsbordet överallt. Paiestko-öl, bättre än i Tyskland. Svenskt öl inte dåligt men antingen för sött eller för surt. Vin, Bordeux hyper-hermitage, petit bourgogne med tillsats av sydfranskt vin huvuddryck vid bordet. Annars die civil. Köket mer tyskt än franskt.
I Stockholm mer huvudstadskaraktär, färre utländska språk coulant, men i varje affärslokal talas tyska. Mode, i Göteborg avgjort engelskt hos männen, här huvudsakligen franskt. Hyckleri vid brännvinsbordet då kvinnor är med. Barnsliga nöjen, karusell, dockteater, lindansare och dålig musik. Strömparterren ännu det bästa. ”Mekanismer”. Därvid emellertid äkta eller hycklade luthersk folkskaraktär som inte tillåter offentliga tivoli en gros.
Soldater, t.o.m. vid gardet milismässiga slovenly. Samma med officerarna. No life in them. Inte heller några särskilt stora människor. Inget som räcker för 69:orna [Preussisk regimentsbeteckning]. Uniformen eklektisk av gammalfranskt läder. Vakterna småpratar. Skägg. Malmö Husarerna. Linjeryttarna är tunga – de trevligaste människorna.
Järnväg. Tre gånger tjuta och en gång pipa. Fem minuter = 15 a 20. Oplanerade, men bra matställen, allt en riksdaler. Trakten trevlig, men efter de första två timmarna enformig genom ständig upprepning, och till slut långtråkig. De många sjöarna kan enkel förklaras utifrån isens verkningar. Daljorden mestadels gammal sjöbotten, resp. torvmosse.
Bra knep att skicka folk till Malmö för att avsluta en diplomatisk förhandling. [Anspelning på 1848 års vapenstilleståndförhandling mellan Preussen och Danmark.]
Köpenhamn. Verkligen mer Hovedstaden i storlek och livlighet än Stockholm, men fortfarande litet och försynt. Avgjort härskar tyskan, även på gatorna. Levnadsglada barn, alla olika nöjen, främst för barn. Åtminstone hundra karuseller. Även de vuxna barnsliga; balett, cirkus osv. Även barnens grymhet som finner huvudnöje i att plåga barn. Tivoli väldigt typiskt på det här sättet.
Vackra träd i hela Köpenhamn. Vackert inlopp till hamnen. Gamla krigsskepp – måleriskt intryck. Intrycket av en bondehuvudstad som exploaterar 1 ½ miljoner bönder går det ingenstans att ta miste på.
---
Friedrich Engels:
Svensk-danska resenotiser
Källa: Marx-Engels-Gesamtausgabe, Abt. I, Band 20: ”Werke, Artikel, Entwürfe September 1864 bis September 1867”
6:e juli. Kl 9. Hero i Humber. Kl 11 till havs, friska västliga brisar, 12 knop, vinden tilltagande. Eftermiddagen, kraftig sjögång, vinden alltmer sydlig, till kvällen half a gale, det långa skeppet rullar kraftigt. Kapten Soulsby ramlar och bryter ett revben, en engelsk passagerare gör sammaledes och förstör sitt tryne. Storseglet rycker loss ett block från undersidan.
7:e juli. Omöjligt att beträda däcket. Kraftig rullning tills vinden fram mot kvällen äntligen avtar och vi kan se Holmens fyr från däck. Sjön går ner, emellertid oregelbundet.
8:e juli. På morgonen kl 7 Vinga, sedan infart via Göta Älvs skärgård. Överallt roches moutonnees, verkan av is synlig på tusen stegs avstånd. Strax den trängre floden, med gröna dalar mellan granitklipporna, sedan också några träd, slutligen närmar vi oss Göteborg, trevlig och främmande genom de breda och låga husen.
Göteborg själv, en modern stad omgiven av Gammalsverige; allt i sten inuti, allt av trä utanför. Holländska kanaler med holländsk stank i gatorna. Intrycket av svenskarna mycket mer tyskt än engelskt; och emellanåt ett främmande finskt element. Kvinnorna har på det hela taget dålig hy, grova men ändå inte motbjudande drag. Männen snyggare, men även mer påminnande om tyska inlandskälkborgare. Människor i 40-års åldern ser alla ut om kälkborgare från Baden.
Engelska tolereras, tyska härskar. Det kommersiella och litterära beroendet av Tyskland syns överallt. Stationer, offentliga byggnader, privathus, villor – allt i tysk stil, med mindre avvikelser p.g.a. klimatet. Från England bara parkanläggningar och med dem följade renhet, och en kyrka i den nya engelska gotiska stilen. Man kan lugnt prata tyska i varje affärslokal, t.o.m. i hotellen blir engelsktalande ombedda att om möjligt prata tyska.
Nejlika och hagtorn i full blom, precis som på åttonde maj. Vackra almar är vid sidan av askar dominerande trädslag. Grönt som den engelska våren. Däremellan överallt naken granit moutonnees.
Levnadssättet helt kontinentalt, anti-engelskt, trots att man dricker falskt portvin och sherry. Hotellinrättningar. Rummen, frukost, köket, allt kontinentalt. Sammaledes med blandningen av klasser i offentliga lokaler. Apetitsup (Smörbrödsborden) (25 öre).
Människor genomsnittligt byggda och undersättsiga. 5’ 6’’ [167 cm]. Soldater i det ridande artilleriet (värfvade) längre. Meniga och officerare har något milisaktigt över sig, påminner om schweizarna. Matroserna från Hull påminner mer om holsteinare, niedersachsare, friser, angler och danskar än om svenskar. Här saknas hos svenskarna det manliga ansiktsuttrycket, för det mesta plufsiga fettdrag, förutom hos vissa sjömän med frisisk fysionomi och senig uppbyggnad. Soldaterna ser ut som dem från Västfalen, officerarna också neither quite nor officers.
Som alltid, det oundvikliga intrycket hur mycket som överallt på kontinenten görs för populasens sundhet och munterhet, till skillnad från det aristokratiska England.
Skojigt intryck av de två engelska swell ladies, som svenskorna försöker härma.
Resa till Stockholm. Ångbåt, sömn i bakre kajutan, mat i främre. Rejäla livsmedel. Sallad med grädde. Sötsaker. Folket i inlandet har alltmer bestämda karaktärsdrag. Männen trevligare, starkare och större. Kvinnorna plain but homely and not unpleasant. Påminner om schweizare eller tyrolare (Steubs tyroler-goter?). Lantjunkrar. Även språket låter väldigt högtyskt, utan gutturaler.
Trakten kring Göta Älv är trevlig, men sparsam, till Trollhättan. Fyra fall tätt invid varandra. Bergen är inte mer än 600-800 fot höga, men imposanta. Därefter Vänern med Kinnekulle, flackt och tråkigt. Vättern likadan. Karlsborgs fästning är inte dåligt anlagd. Långa linjer polygonalt, dock ? om inte berget bakom dominerar. Sjöarna trevliga, men intetsägande. Oändlig barrskog, till råga på allt förstörd. Ingenstans Schweiz vackra tunga barrträd. Scotch fir.
Motala Älvdal åter en aning bebyggd, här och där trevligt när kanaler omges av planterade träd, almar och björkar.
Skärgårdshavet mot Stockholm allt trevligare. Formationen ändras. Kalk här och där och större erosion. Också fler kobbar och skär som sticker upp direkt ur havet. Marmorbrott på två öar. Holmarna blir högre och vackrare ju mer man närmar sig Stockholm. Utmed Mälaren mycket vackert, skog, åker och villor omväxlande.
Stockholms Norrbro påminner om Pont des Bergues i Geneve. Mosebacke praktfullt. Även vacker utsikt från observatoriet. Ångslupar till Djurgården. Denna mycket vacker som park. Många restauranger och kafeer. Fransk inriktning med små bord à la carte, inget table d’hote. Stockholmarnas sed att äta i restaurang. Brännvinsbordet överallt. Paiestko-öl, bättre än i Tyskland. Svenskt öl inte dåligt men antingen för sött eller för surt. Vin, Bordeux hyper-hermitage, petit bourgogne med tillsats av sydfranskt vin huvuddryck vid bordet. Annars die civil. Köket mer tyskt än franskt.
I Stockholm mer huvudstadskaraktär, färre utländska språk coulant, men i varje affärslokal talas tyska. Mode, i Göteborg avgjort engelskt hos männen, här huvudsakligen franskt. Hyckleri vid brännvinsbordet då kvinnor är med. Barnsliga nöjen, karusell, dockteater, lindansare och dålig musik. Strömparterren ännu det bästa. ”Mekanismer”. Därvid emellertid äkta eller hycklade luthersk folkskaraktär som inte tillåter offentliga tivoli en gros.
Soldater, t.o.m. vid gardet milismässiga slovenly. Samma med officerarna. No life in them. Inte heller några särskilt stora människor. Inget som räcker för 69:orna [Preussisk regimentsbeteckning]. Uniformen eklektisk av gammalfranskt läder. Vakterna småpratar. Skägg. Malmö Husarerna. Linjeryttarna är tunga – de trevligaste människorna.
Järnväg. Tre gånger tjuta och en gång pipa. Fem minuter = 15 a 20. Oplanerade, men bra matställen, allt en riksdaler. Trakten trevlig, men efter de första två timmarna enformig genom ständig upprepning, och till slut långtråkig. De många sjöarna kan enkel förklaras utifrån isens verkningar. Daljorden mestadels gammal sjöbotten, resp. torvmosse.
Bra knep att skicka folk till Malmö för att avsluta en diplomatisk förhandling. [Anspelning på 1848 års vapenstilleståndförhandling mellan Preussen och Danmark.]
Köpenhamn. Verkligen mer Hovedstaden i storlek och livlighet än Stockholm, men fortfarande litet och försynt. Avgjort härskar tyskan, även på gatorna. Levnadsglada barn, alla olika nöjen, främst för barn. Åtminstone hundra karuseller. Även de vuxna barnsliga; balett, cirkus osv. Även barnens grymhet som finner huvudnöje i att plåga barn. Tivoli väldigt typiskt på det här sättet.
Vackra träd i hela Köpenhamn. Vackert inlopp till hamnen. Gamla krigsskepp – måleriskt intryck. Intrycket av en bondehuvudstad som exploaterar 1 ½ miljoner bönder går det ingenstans att ta miste på.
tisdag 25 januari 2011
Manifestet vs. Marx
Det kommunistiska manifestet från 1847/48 är marxismens mest lästa text. Det är på många sätt en lysande skildring av kapitalismens historiska framväxt och dess konsekvenser. Problemet är att många tror att Manifestet innehåller kärnan av marxismens teori, att man förstår marxismen bara genom att läsa Manifestet.
Manifestet är en politisk pamflett, skriven huvudsakligen av Marx. Som alla politiska pamfletter är dess styrka förknippad med förmågan att sammanfatta och övertyga. Dess styrka är däremot inte dess vetenskapliga tyngd. Det var först senare (under 1850- och 1860-talen) som Marx utvecklade sin analys av kapitalismen. Vi ska därför inte vara förvånade över att Manifestet innehåller en rad åsikter som Marx senare kom att ta avstånd ifrån.
I Manifestet läser vi exempelvis: “Den [bourgeoisien] har, kort sagt, i stället för den i politiska och religiösa illusioner höljda utsugningen satt den öppna, skamlösa, direkta, kalla utsugningen.” Det är sant att de illusioner som omgärdar utsugningen har ändrats. Utsugningen legitimeras under kapitalismen (normalt) inte av religion. Men utsugningen förblir dold av illusioner. Detta är något som Marx gör en poäng av i Kapitalet. Han jämför modernt lönearbete med feodalismens fronarbete (eller corvée. Vi saknar ett adekvat svenskt ord för företeelsen.) där de direkta producenterna (i det här fallet livegna bönder) arbetar ett antal dagar i veckan på sin egen åker, ett antal dagar på godsägarens åker. Här är utsugningen tydlig. Man ser direkt att man arbetar åt sig själv på sin egen åker och för någon annan när man arbetar på godsägarens åker. Under kapitalismen är utsugningsförhållandet däremot dold. Vi ser inte att vi under en arbetsdag ägnar ett antal timmar åt att skapa värde som motsvarar vår lön, och ett antal timmar åt att skapa värde som kapitalisten lägger beslag på i form av mervärde. Tvärtom förefaller det som om vi får betalt för vårt arbete i form av lön. Enligt Marx får vi inte det, utan vi får betalt för vår att ställa vår arbetskraft till kapitalistens förfogande, och det är en helt annan sak. Men 1847/48 hade Marx inte kommit så långt i sin förståelse av kapitalismens att han såg detta.
En annan sak som Marx gör en stor poäng av i Manifestet är arbetarnas alltmer eländiga situation. Enligt Manifestet blir arbetarna under kapitalismen allt fattigare. Detta är något som den historiska utvecklingen har motbevisat. Tvärtom tenderar arbetarnas levnadsstandard att öka under kapitalismens utveckling. Det är inte helt ovanligt att personer som läst Manifestet menar att detta innebär att Marx’ teori är felaktig. Problemet är bara att detta visserligen var Marx åsikt 1847/48, men att han senare tog kraftigt avstånd från den. Det är visst möjligt för arbetarklassen att förbättra sin materiella levnadsstandard under kapitalismen. Men detta kan bara ske inom vissa ramar, ramar satta av kapitalismens behov av ackumulering. Om arbetarklassen i sin helhet skulle öka sina löner så mycket att arbetarna inte längre skulle behöva sälja sin arbetskraft till kapitalisterna, skulle kapitalismen sluta fungera. Marx nämner det tidiga USA som ett exempel på detta. Så länge det fanns billig jord tillgänglig i den amerikanska västern hade arbetarna inget intresse att arbeta i industrin, utan drog helt enkelt västerut och arbetade på sina egna gårdar.
Kapitalismens ständiga jakt efter vinster leder via konkurrensen till en ständig utveckling av arbetets produktivitet, något som leder till ökad produktion. En del av denna produktion kan mycket väl komma arbetarna till godo. Det är t.o.m. möjligt att arbetarna får en ökad levnadsstandard, samtidigt som kapitalisterna ökar sina vinster.
Men, och det är Marx viktiga poäng, denna ökning av levnadsstandarden förändrar inte i grunden arbetarnas situation. De är fortfarande hänvisade till att sälja sin arbetskraft och därmed bidra till kapitalisternas ackumulation. Arbetarnas paradoxala situation innebär att ju mer de arbetar desto mer hjälper de kapitalet att öka sin makt över arbetarna. På så sätt minskar arbetarnas samhälleliga makt, men detta innebär alltså på intet sätt att deras materiella levnadsstandard måste minska, och detta gäller förstås oavsett vad Marx skrev 1848.
Jag tycker att Manifestet fortfarande är en läsvärd text. Den beskriver mycket målande hur kapitalismen tar makten över samhället och hur den omformar hela världen efter sina behov. Man bör dock alltid vara medveten som att texten i Manifestet bygger på Marx av år 1847/48, och att hans vetenskapliga arbete då fortfarande befann sig i ett tidigt stadium. Manifestet bör läsas som en intresseväckande text som leder till fortsatta studier. Slutar man sin samhällsvetenskapliga läsning med Manifestet har man dock inte kommit särskilt långt.
Manifestet är en politisk pamflett, skriven huvudsakligen av Marx. Som alla politiska pamfletter är dess styrka förknippad med förmågan att sammanfatta och övertyga. Dess styrka är däremot inte dess vetenskapliga tyngd. Det var först senare (under 1850- och 1860-talen) som Marx utvecklade sin analys av kapitalismen. Vi ska därför inte vara förvånade över att Manifestet innehåller en rad åsikter som Marx senare kom att ta avstånd ifrån.
I Manifestet läser vi exempelvis: “Den [bourgeoisien] har, kort sagt, i stället för den i politiska och religiösa illusioner höljda utsugningen satt den öppna, skamlösa, direkta, kalla utsugningen.” Det är sant att de illusioner som omgärdar utsugningen har ändrats. Utsugningen legitimeras under kapitalismen (normalt) inte av religion. Men utsugningen förblir dold av illusioner. Detta är något som Marx gör en poäng av i Kapitalet. Han jämför modernt lönearbete med feodalismens fronarbete (eller corvée. Vi saknar ett adekvat svenskt ord för företeelsen.) där de direkta producenterna (i det här fallet livegna bönder) arbetar ett antal dagar i veckan på sin egen åker, ett antal dagar på godsägarens åker. Här är utsugningen tydlig. Man ser direkt att man arbetar åt sig själv på sin egen åker och för någon annan när man arbetar på godsägarens åker. Under kapitalismen är utsugningsförhållandet däremot dold. Vi ser inte att vi under en arbetsdag ägnar ett antal timmar åt att skapa värde som motsvarar vår lön, och ett antal timmar åt att skapa värde som kapitalisten lägger beslag på i form av mervärde. Tvärtom förefaller det som om vi får betalt för vårt arbete i form av lön. Enligt Marx får vi inte det, utan vi får betalt för vår att ställa vår arbetskraft till kapitalistens förfogande, och det är en helt annan sak. Men 1847/48 hade Marx inte kommit så långt i sin förståelse av kapitalismens att han såg detta.
En annan sak som Marx gör en stor poäng av i Manifestet är arbetarnas alltmer eländiga situation. Enligt Manifestet blir arbetarna under kapitalismen allt fattigare. Detta är något som den historiska utvecklingen har motbevisat. Tvärtom tenderar arbetarnas levnadsstandard att öka under kapitalismens utveckling. Det är inte helt ovanligt att personer som läst Manifestet menar att detta innebär att Marx’ teori är felaktig. Problemet är bara att detta visserligen var Marx åsikt 1847/48, men att han senare tog kraftigt avstånd från den. Det är visst möjligt för arbetarklassen att förbättra sin materiella levnadsstandard under kapitalismen. Men detta kan bara ske inom vissa ramar, ramar satta av kapitalismens behov av ackumulering. Om arbetarklassen i sin helhet skulle öka sina löner så mycket att arbetarna inte längre skulle behöva sälja sin arbetskraft till kapitalisterna, skulle kapitalismen sluta fungera. Marx nämner det tidiga USA som ett exempel på detta. Så länge det fanns billig jord tillgänglig i den amerikanska västern hade arbetarna inget intresse att arbeta i industrin, utan drog helt enkelt västerut och arbetade på sina egna gårdar.
Kapitalismens ständiga jakt efter vinster leder via konkurrensen till en ständig utveckling av arbetets produktivitet, något som leder till ökad produktion. En del av denna produktion kan mycket väl komma arbetarna till godo. Det är t.o.m. möjligt att arbetarna får en ökad levnadsstandard, samtidigt som kapitalisterna ökar sina vinster.
Men, och det är Marx viktiga poäng, denna ökning av levnadsstandarden förändrar inte i grunden arbetarnas situation. De är fortfarande hänvisade till att sälja sin arbetskraft och därmed bidra till kapitalisternas ackumulation. Arbetarnas paradoxala situation innebär att ju mer de arbetar desto mer hjälper de kapitalet att öka sin makt över arbetarna. På så sätt minskar arbetarnas samhälleliga makt, men detta innebär alltså på intet sätt att deras materiella levnadsstandard måste minska, och detta gäller förstås oavsett vad Marx skrev 1848.
Jag tycker att Manifestet fortfarande är en läsvärd text. Den beskriver mycket målande hur kapitalismen tar makten över samhället och hur den omformar hela världen efter sina behov. Man bör dock alltid vara medveten som att texten i Manifestet bygger på Marx av år 1847/48, och att hans vetenskapliga arbete då fortfarande befann sig i ett tidigt stadium. Manifestet bör läsas som en intresseväckande text som leder till fortsatta studier. Slutar man sin samhällsvetenskapliga läsning med Manifestet har man dock inte kommit särskilt långt.
måndag 24 januari 2011
Lite om jämvikt
Sitter och läser David Harveys “The Limits of Capital”. Jag tänker inte skriva någon regelrätt recension av boken, men ska försöka forumlera några tankar kring frågor som Harvey tar upp.
1) Jämviktsbegreppet hos Marx
Inom mycket av den moderna, neoklassiska ekonomin är jämvikt ett centralt begrepp. Jämviktens teoretiker par exellence är Léon Walras (1834-1910). Walwas magnum opus Eléments d’économie politique pure kom redan 1874, alltså under Marx livstid. Jag har inte läst Walras, men så som sekundärlitteraturen beskriver hans tankar går de ut på att en marknadsekonomi kan beskrivas som en serie jämvikter, där utbud och efterfrågan tar ut varandra och alla parter får det de vill ha. Klas Eklund definierar jämvikt som “ett tillstånd där både köparnas och säljarnas planer kan tillfredsställas på en viss marknad. Då är den utbjudna kvantiteten lika stor som den efterfrågade.”
Marx är inte någon jämviktsekonom. Tvärtom betonar han att det ligger i kapitalismens funktionssätt att ständigt befinna sig i rörelse, och att olika delar av kapitalismen ständigt hamnar i konflikt med andra delar. Trots detta tolkas Marx värdebegrepp ofta som ett jämviktsbegrepp.
Marx anser, som bekant, att det är den samhälleligt nödvändiga arbetstid som är nedlagd i en produkt som i sista instans bestämmer dess pris på marknaden. Den samhälleligt nödvändiga arbetstiden utgör värdets substans. Marx gör dock också en poäng i att marknadspriset ständigt rör sig och att varor normalt inte säljs till sina värden. I Kapitalets tredje band modifierar Marx relationen mellan värden och priser och menar att profitkvotens utjämning gör att varor aldrig säljs till sina värden (undantaget är varor producerade under genomsnittlig organisk sammansättning på kapitalet). Däremot inför Marx begreppet marknadsvärde, vilket är en varas kostnadspris plus en genomsnittsprofit. Varorna säljs dock normalt inte för sitt marknadsvärde heller, utan marknadspriser rör sig kring marknadsvärdet.
Frågan är: om marknadsprisernas regleras av marknadsvärderna och rör sig kring dessa, borde man då inte kunna tänka sig marknadsvärderna som någon form av jämviktspriser? Om utbud och efterfrågan motsvarar varandra och inga andra störningar sker, då ska väl marknadspris vara exakt samma sak som marknadsvärde? De är i alla fall så som många post-walras ekonomer har tolkat Marx.
Jag har en vag känsla av att detta är en felaktig tolkning. Jämvikt är för Marx ett teoretiskt verktyg, som han ibland använder för att förenkla en frågeställning. Detta betyder inte att jämvikt är varken ett idealtillstånd som marknadsekonomin strävar efter eller en teoretisk förklaringsmodell. Jag tror att vi måste förstå relationerna mellan Marx begrepp (exempelvis mellan värde och pris, resp. marknadsvärde och marknadspris) annorlunda. Jag är däremot inte säker på hur vi ska förstå dem.
1) Jämviktsbegreppet hos Marx
Inom mycket av den moderna, neoklassiska ekonomin är jämvikt ett centralt begrepp. Jämviktens teoretiker par exellence är Léon Walras (1834-1910). Walwas magnum opus Eléments d’économie politique pure kom redan 1874, alltså under Marx livstid. Jag har inte läst Walras, men så som sekundärlitteraturen beskriver hans tankar går de ut på att en marknadsekonomi kan beskrivas som en serie jämvikter, där utbud och efterfrågan tar ut varandra och alla parter får det de vill ha. Klas Eklund definierar jämvikt som “ett tillstånd där både köparnas och säljarnas planer kan tillfredsställas på en viss marknad. Då är den utbjudna kvantiteten lika stor som den efterfrågade.”
Marx är inte någon jämviktsekonom. Tvärtom betonar han att det ligger i kapitalismens funktionssätt att ständigt befinna sig i rörelse, och att olika delar av kapitalismen ständigt hamnar i konflikt med andra delar. Trots detta tolkas Marx värdebegrepp ofta som ett jämviktsbegrepp.
Marx anser, som bekant, att det är den samhälleligt nödvändiga arbetstid som är nedlagd i en produkt som i sista instans bestämmer dess pris på marknaden. Den samhälleligt nödvändiga arbetstiden utgör värdets substans. Marx gör dock också en poäng i att marknadspriset ständigt rör sig och att varor normalt inte säljs till sina värden. I Kapitalets tredje band modifierar Marx relationen mellan värden och priser och menar att profitkvotens utjämning gör att varor aldrig säljs till sina värden (undantaget är varor producerade under genomsnittlig organisk sammansättning på kapitalet). Däremot inför Marx begreppet marknadsvärde, vilket är en varas kostnadspris plus en genomsnittsprofit. Varorna säljs dock normalt inte för sitt marknadsvärde heller, utan marknadspriser rör sig kring marknadsvärdet.
Frågan är: om marknadsprisernas regleras av marknadsvärderna och rör sig kring dessa, borde man då inte kunna tänka sig marknadsvärderna som någon form av jämviktspriser? Om utbud och efterfrågan motsvarar varandra och inga andra störningar sker, då ska väl marknadspris vara exakt samma sak som marknadsvärde? De är i alla fall så som många post-walras ekonomer har tolkat Marx.
Jag har en vag känsla av att detta är en felaktig tolkning. Jämvikt är för Marx ett teoretiskt verktyg, som han ibland använder för att förenkla en frågeställning. Detta betyder inte att jämvikt är varken ett idealtillstånd som marknadsekonomin strävar efter eller en teoretisk förklaringsmodell. Jag tror att vi måste förstå relationerna mellan Marx begrepp (exempelvis mellan värde och pris, resp. marknadsvärde och marknadspris) annorlunda. Jag är däremot inte säker på hur vi ska förstå dem.
onsdag 27 oktober 2010
Introduktion till Kapitalets första band
Detta är en text skriven på grundval av en föreläsning som jag höll i samband med starten av en cirkel kring Karl Marx Kapitalet: Första boken. Studiecirkeln anordas av CMS (Centrum för marxistiska samhällsstudier) i Göteborg och beräknas pågå under hösten 2010 och våren 2011.
1.Marxismen - en allmän introduktion
Marxismen som ideologi
En politisk ideologi kan säga bestå av tre delar: 1) en idé om hur samhället borde vara, 2) en idé om hur samhället ser ut och fungerar idag, 3) idéer om handlingar som leder från vårt samhälle till det samhälle man vill ha.
Olika marxister och marxismer har olika idéer om hur samhället borde vara. Går vi tillbaka till Marx och ser vad han skrivit så är det tydligt att han inte var särskilt intresserad av att formulera någon exakt utopi. Han ville, med sina egna ord, inte "skriva recept åt framtidens soppkök". Men vi kan i hans texter se idéer om hur han tänker sig att människor fungerar, och hur dagens samhälle hindrar människor från att utvecklas fullt ut.
Marxismen är en humanism. Det är en humanism i den bemärkelsen att människor anses ha positiva egenskaper som kan utvecklas eller hindras, beroende av hur samhället är konstruerat. Människan anses vara aktiv, kreativ, social och ansvarstagande. Detta kan i stor utsträckning ses som tankar från upplysningstraditionen. "Frihet, jämlikhet och broderskap" är en paroll för de franska revolutionärerna likaväl som för marxister.
Jag ska inte närmare gå in på hur dessa vaga antaganden har tolkats av senare generationers marxister. Det är bara att konstatera att i de samhällen där marxistiska partier eller rörelser kommit till makten har människorna inte utvecklats eller förändrats särskilt mycket. Enligt min mening kännetecknades exempelvis livet i Sovjetunionen eller Kina av liknande problem som i den kapitalistiska världen.
Marxismen som samhällsanalys. Enligt min mening är detta det mest centrala i marxismen. Jag menar att marxismen som samhällsanalys är en del av marxismen som politisk ideologi, men att man mycket väl kan använda sig av marxistiska metoder inom samhällsvetenskapen utan att behöva ställa upp på marxistiska politiska handlingsalternativ. Jag återkommer strax till detta.
Slutligen: marxismen som politik, eller marxismen som rörelse. Under 1800- och 1900-talen har politiska partier, fackföreningar och andra organisationer som ansett sig vara marxistiska spelat en dominerande roll i det politiska livet. Världens till ytan största land och världens till folkmängden största land har haft ledare som ansett sig vara marxister. I frigörelsen från kolonialt förtryck liksom i arbetarrörelsen i de utvecklades kapitalistiska länderna har marxistiska idéer gjort sig gällande. Med facit i hand kan vi säga att framgången har varit synnerligen tveeggad. Mycket har gjorts, men mycket har också gjorts som inte borde ha blivit gjort. Det är inte rätt plats att här diskutera och utvärdera de marxistiska rörelsernas politik under det gågna seklet, jag vill bara poängtera att man idag kan gå tillbaka och läsa Marx med öppna ögon och använda hans idéer, oavsett vilken uppfattning man har om exv. Sovjetunionen eller nordeuropeisk socialdemokrati. Att läsa Marx innebär i dag inte att binda sig för någon speciell politik uppfattning.
2. Den materialistiska historieuppfattningen
Den marxistiska samhällsanalysen kan med fördel kallas den materialistiska historieuppfattningen. Enligt min mening är detta marxismens viktigaste beståndsdel.
Utgångspunkten är alltså att man måste förstå samhället för att kunna förändra det. Vill man dessutom förändra samhället i grunden är det extra viktigt att ha en teori som förklarar hur samhället fungerar i grunden. Jag ska nu ge mig på självmordsuppdraget att i några korta stycken försöka sammanfatta marxismens historie- och samhällsteori.
"Erst kommt das Fressen - dann kommt die Moral" - Först kommer käket, sedan kommer moralen. Det mest grundläggande i alla människors liv är att ha tillgång till mat, kläder, bostad och annat som är livsnödvändigt för att överleva. Hur dessa produkter produceras, vem som bestämmer över produktionen, hur produktionen fördelas mellan samhällets individer - detta är de mest grundläggande frågorna. Den som har makten att bestämma över produktionen kommer också att ha en grundläggande maktställning i resten av samhället.
Det är viktigt att skilja mellan det historiskt allmänna och det som är specifikt för en speciell epok. Marxismen delar in historien i olika epoker, olika produktionssätt, enligt hur produktionen och produktionsförhållandena sett ut. Det mest grundläggande produktionsförhållandet i vårt samhälle, det kapitalistiska, är exempelvis förhållandet mellan arbetare och kapitalist - det som Marx kallar för kapitalförhållandet. Arbetaren är en fri individ med rätt att ingå avtal, men hon eller han saknar även äganderätt till produktionsmedel (maskiner, verktyg, lokaler, land osv) och tvingas därför att sälja sin arbetskraft för att överleva. Andra produktionsförhållanden är förhållandet mellan av slav och dennes ägare eller mellan en feodalherre och en livegen.
I alla samhällen behöver man producera för att överleva. Det mänskliga arbetet är evigt. I alla tider har människor använt sina hjärnor och sin kropp för att omforma naturen efter sin vilja. Det som skiljer samhällen åt är hur detta arbete har organiserats. I Sverige har exempelvis självägande småbönder varit en viktig del av samhället. En bondefamilj har själv eller med någon enstaka dräng eller piga odlat sin jord och huvudsakligen levt av det som jorden givit. Om det har blivit något överskott har man kunnat sälja det på marknaden för att kunna köpa det som inte kunde produceras på den egna gården. Idag är situationen en helt annan. Nästan alla svenskar är lönearbetare (eller om man är student eller arbetslös, någon som syftar till att bli det). Detta innebär, som jag nämnde tidigare, att man inte äger några produktionsmedel. Man säljer sin arbetskraft, får lön och köper för lönen sina livsmedel. Det är extremt ovanligt att man själv konsumerar det som man producerar.
Vårt produktionssätt, det kapitalistiska, kännetecknas av att produktionen sker för att ge vinst. Det är, med Marx' termer inte bruksvärdet som står i centrum, utan bytesvärde. En kapitalägare investerar sitt kapital och syftet med investeringen är att få ut mer värde. Om man i processen också skapar nya bruksvärden så är det ingen nackdel, men egentligen ingen fördel. En kapitalist bryr sig inte om han eller hon tjänar pengar på produktion eller på ren spekulation, det enda som räknas är om kapitalets värde stiger.
Kapitalismen är ett progressivt stadium i mänsklighetens historia. Marx har alltid kluven när han pratar om kaptialismen. Å ena sidan har arbetets produktivitet ökad dramatiskt. Vi kan nu producera mer, bättre och mer resurseffektivt än någonsin tidigare i världshistorien. Å andra sidan är fattigdomen fortfarande stor, och de allra flesta människor har ingen som helst makt över hur produktionen organiseras. De flesta lönearbetare har inget val - de måste arbete under ledning av en kapitalist och acceptera dennes villkor.
För marxister är de grundläggande agenterna i den historiska utvecklingen klasserna. En klass kan enklast definieras som en grupp människor som har samma relation till produktionsmedlen. I det kapitalistiska samhället är det arbetarklassen och kapitalistklassen som är de dominerande, även om det finns andra klasser (såsom egenföretagare eller småbönder). Klasskampen är en kollektiv kamp där människor enas utifrån sina gemensamma intressen.
Så långt som marxismen i allmänhet.
KAPITALET - Boken
Das Kapital. Kritik der politischen Ökonomie. Erstes Buch. Der Produktionsprozess des Kapitals, som titeln lyder på tyska publicerades första gången 1867. Den är idag en ikon. Många har hört talas om den, många har åsikter om den - men inte fullt så många har läst den.
Kapitalet är en speciell bok. Den är egentligen inte extremt svårläst, möjligen med undantag av de första kapitlen. Jag tror snarare att svårigheter består i att många potentiella läsare är fulla av fördomar innan de läst boken. Man har kanske en uppfattning om vad man tror att boken ska innehålla och blir förvirrad eller besviken när den inte lever upp till förväntningarna.
I Kapitalet utforskar Marx "det kapitalistiska samhällets utvecklingslag". Det handlar om en applicering av den allmänna historieteorin på ett specifikt samhällssystem - kapitalismen. I Kapitalet får vi stifta bekantskap med teorer kring hur det kapitalistiska samhället fungerar, vilka som är dess grundläggande drivkrafter, vilka relationer, institutioner och mekanismen som är grundläggande.
Det handlar alltså om ekonomi. Men inte så mycket om den sortens ekonomi som lärs ut på nationalekonomiska universitetsinstitutioner. Frågor rörande prisbildning, utbuds- och efterfrågekurvor, produktionsfaktorer, resursallokering osv. som är centrala i akademisk nationalekonomi står inte i centrum för Marx framställning. Detta är något ofta som gör ekonomer av facket förvirrade. De har en tendens att tro att de ska finna en pristeori i Kapitalet, och blir besvikna när den pristeori de tror sig ha funnit inte är särskilt bra. Att vara utbildad ekonom gör att man har svårare att förstå Marx ekonomiska teorier, tror jag.
Istället handlar ekonomi för Marx främst om relationer mellan människor och mellan klasser. Det som Marx undersöker är alltså hur kapitalismen fungerar, och hur den återskapar sig själv. Jag ska inte gå händelserna i förväg och avslöja hur boken slutar, men jag ska ge ett exempel på Marx något egensinniga framställningsmetod.
Marx skriver i Inledning till kritiken av den politiska ekonomin (1857) något i stil med att man i forskningsprocessen går från den konkreta verkligheten och rör sig mot de mer abstrakta, allmänna begreppen. I själv framställningen går man i motsatt riktning: från det allmänna till det konkreta. Detta är något som kan skapa viss förvirrning.
Man kan kanske jämföra det med hur man bygger upp 3D-animerade figurer. Man börjar inte med huden, ansiktet och andra direkt synliga delar. Istället börjar man med skeletter, för att sedan lägga på muskler, och helt enkelt arbeta sig utåt. Marx går till väga på liknande sätt. Istället för att börja med de fenomen som man ser, börjar han med de underliggande mekanismerna. Jag tror att läsningen av Kapitalet underlättas något ofantligt om man har detta klart för sig.
Kapitalet börjar med en analys av varan. En vara är en produkt som bjuds ut till försäljning på en marknad. Under kapitalismen dominerar varorna det ekonomiska livet. Så var det inte tidigare. Om vi jämför med exemplet ovan om de svenska småbrukarna kan vi konstatera att de allra flesta produkterna inte var varor. De producerades på gården och fördelades sedan mellan gårdens familjemedlemmar utan att ta omvägen via marknaden.
En vara har enligt Marx två sidor: å ena sidan uppfyller de någon form av mänskilgt behov (Marx kallar detta för bruksvärde). Det vore helt poänglöst att produera något som ingen behöver. Å andra sidan kännetecknas varor av att de kan bytas mot andra varor. Marx kallar detta för bytesvärde.
Det som Marx börjar med att undersöka är bytesvärdet. Var är detta egentligen? Hur kommer det sig att varor går att byta mot andra varor? Vad är det som gör att ett par skor och en viss mängd mjölk kan sägas ha samma värde? Marx kommer fram till att det som är värdets substans är det mänskliga arbetet. Jag ska inte gå in i detalj på hur Marx kommer fram till detta, jag vill istället fokusera på metoden. Marx börjar med ett begrepp och tillfogar bestämningar. Först hade vi bara bytesvärdet, nu har vi kopplat värdets substans, arbetet, till begreppet bytesvärde. Snart går Marx vidare och analyserar begreppet arbete och lägger till nya bestämningar. På så sätt rör vi oss på ett logiskt sätt närmare den konkreta verkligheten.
Vad vi får ut av att läsa Kapitalet beror mycket på vilka frågor det är vi vill ha svar på. Som jag sa tidigare finns det ekonomer som läser Kapitalet för att de tror att de ska hitta en pristeori. Och så blir de besvikna gamla gubbar som tycker att Marx är skit.
Läser man istället Marx för att man är intresserad av hur det kommer sig att kampen om arbetsdagens längd är så viktigt, eller hur det kommer sig att de som arbetar tjänar mindre pengar än de som bara passivt äger kapital, eller varför kapitalisterna hela tiden jagar högre vinster, eller varför storföretagens makt ökar, då har man mer att hämta och risken att bli besviken av boken minskar.
Marx svarar på sådana frågor. Han svarar också på frågan hur kapitalismen uppkom och ibland berör han som hastigast hur kapitalismen skulle kunna tänkas upphöra.
Kapitalet är en rik bok. Den innehåller mycket, och beroende på vilka intressen man har hittar man olika saker. Den innehåller förutom samhällsteori också mycket historia. I stor utsträckning utspelar sig boken i England under 1800-talets mitt, eftersom det var där som kapitalismen var mest utvecklat under Marx egen tid. Kapitalet reser också filosofiska och vetenskapteoretiska frågor. Marx vetenskap skiljer sig på vissa sätt från dagens mer positivistiskt inriktade nationalekonomi, samtidigt som det också finns likheter.
Dessutom innehåller boken mängder av små guldkorn. Allt från nördiga detaljer till rabulistiska utfall mot politiska eller vetenskapliga motståndare. Bokens stil varierar över kapitlen. Ibland är texten knastertorr, ibland mustig. Det är alltså en salig blanding, mitt i den välordnade dispositionen.
Boken har snart 150 år på nacken, och ibland känns det tydligt. Ingen förlagsredaktör idag skulle ha släppt igenom den utan att ha vidtagit ordentliga åtgärder för att styra upp språk och innehöll. Ibland blir man som modern läsare frustrerad över Marx bristande pedagogik. Och ibland häpnar man över hur han i några välformulerade meningar kan säga hur mycket som helst.
CIRKELFORMEN
Just på grund av bokens speciella karaktär är det svårt att läsa den på egen hand. Men det lämpar sig mycket väl för läsning i grupp.
Kapitalet är en svår bok. Ibland måste man läsa samma stycke flera gånger för att förstå, men ofta hjälper inte ens detta. Ibland består boken av långa transportsträckor som man med fördel kan läsa snabbt och ytligt.
Det är därför vettigt att läsa boken tillsammans med andra, gärna med andra som läst boken tidigare. Kapitalet är en bok som man inte förstår fullt ut första gången man läst den. Det krävs åtminstone två läsningar.
Det underlättar om man har bredvidlitteratur, och Mats Dahlkvists bok är ett utmärkt supplement till Marx originaltext.
Att läsa en bok tillsammans med andra och sedan ägna några timmar varannan vecka åt att diskutera den är ovanligt. Det är knappast något som man gör särskilt ofta. Det är en speciell siuation. Själv läste jag Kapitalet för första gången 1995/96 i en studiecirkel anordnad av Högskolevänstern i Göteborg. Kombinationen av att läsa en intressant bok och diskutera den med intressant människor är väldigt givande.
Förhoppningsvis kommer den här cirkeln bli lika givande. Människor med olika bakgrunder och med olika praktiska och teoretiska bakgrunder hjälps åt att tillsammans ta sig igenom texten. Och även om Marx text utgör den röda tråden i cirkel är det inget som hindrar att diskussionerna flyter iväg och berör saker som bara nätt och jämt har med Kapitalet att göra. Det är förstås studiecirkelledaren som har ett extra ansvar för att diskussionerna inte blir helt irrelevanta, men det är enligt mig bara bra om man inte ägnar all tid åt att i detalj studera Marx text.
Om man stannar kvar i cirkeln hela vägen kan man räkna med att ha lärt sig mycket. Jag kan lova att man kommer att ha fått nya verktyg för att förstå det samhälle vi lever i. Kanske kommer en del att tycka att Marx har fel, att han argumentation inte är trovärdig. Men jag tror att även dessa personer kommer att utvecklas, att man tvingas konfrontera sina egna idéer med Marx och cirkeldeltagarna, och att man därmed växter som samhällsanalytiker.
Jag tror att vi i vår generation inte löper risken att som 68-generationen hamna i sekteristiska testuggarfighter om den allsmäktige Marx skäggstrån. De gånger jag läst Marx i cirkel för diskussionsklimatet varit öppet och odogmatiskt. Men jag vill ändå påminna om att Lenin hade fel när han sa att "Marx lära är allsmäktig för att den är sann." Marx lära är bra i den mån den är användbar. Och jag tycker att det är mycket användbar, men som sagt, även om man kommer fram till en annan slutsats vågar jag lova att den här cirkeln kommer att vara givade för alla deltagare som tar studierna på allvar och lägger ner den tid och den möda som krävs för att läsa och förstå texten.
1.Marxismen - en allmän introduktion
Marxismen som ideologi
En politisk ideologi kan säga bestå av tre delar: 1) en idé om hur samhället borde vara, 2) en idé om hur samhället ser ut och fungerar idag, 3) idéer om handlingar som leder från vårt samhälle till det samhälle man vill ha.
Olika marxister och marxismer har olika idéer om hur samhället borde vara. Går vi tillbaka till Marx och ser vad han skrivit så är det tydligt att han inte var särskilt intresserad av att formulera någon exakt utopi. Han ville, med sina egna ord, inte "skriva recept åt framtidens soppkök". Men vi kan i hans texter se idéer om hur han tänker sig att människor fungerar, och hur dagens samhälle hindrar människor från att utvecklas fullt ut.
Marxismen är en humanism. Det är en humanism i den bemärkelsen att människor anses ha positiva egenskaper som kan utvecklas eller hindras, beroende av hur samhället är konstruerat. Människan anses vara aktiv, kreativ, social och ansvarstagande. Detta kan i stor utsträckning ses som tankar från upplysningstraditionen. "Frihet, jämlikhet och broderskap" är en paroll för de franska revolutionärerna likaväl som för marxister.
Jag ska inte närmare gå in på hur dessa vaga antaganden har tolkats av senare generationers marxister. Det är bara att konstatera att i de samhällen där marxistiska partier eller rörelser kommit till makten har människorna inte utvecklats eller förändrats särskilt mycket. Enligt min mening kännetecknades exempelvis livet i Sovjetunionen eller Kina av liknande problem som i den kapitalistiska världen.
Marxismen som samhällsanalys. Enligt min mening är detta det mest centrala i marxismen. Jag menar att marxismen som samhällsanalys är en del av marxismen som politisk ideologi, men att man mycket väl kan använda sig av marxistiska metoder inom samhällsvetenskapen utan att behöva ställa upp på marxistiska politiska handlingsalternativ. Jag återkommer strax till detta.
Slutligen: marxismen som politik, eller marxismen som rörelse. Under 1800- och 1900-talen har politiska partier, fackföreningar och andra organisationer som ansett sig vara marxistiska spelat en dominerande roll i det politiska livet. Världens till ytan största land och världens till folkmängden största land har haft ledare som ansett sig vara marxister. I frigörelsen från kolonialt förtryck liksom i arbetarrörelsen i de utvecklades kapitalistiska länderna har marxistiska idéer gjort sig gällande. Med facit i hand kan vi säga att framgången har varit synnerligen tveeggad. Mycket har gjorts, men mycket har också gjorts som inte borde ha blivit gjort. Det är inte rätt plats att här diskutera och utvärdera de marxistiska rörelsernas politik under det gågna seklet, jag vill bara poängtera att man idag kan gå tillbaka och läsa Marx med öppna ögon och använda hans idéer, oavsett vilken uppfattning man har om exv. Sovjetunionen eller nordeuropeisk socialdemokrati. Att läsa Marx innebär i dag inte att binda sig för någon speciell politik uppfattning.
2. Den materialistiska historieuppfattningen
Den marxistiska samhällsanalysen kan med fördel kallas den materialistiska historieuppfattningen. Enligt min mening är detta marxismens viktigaste beståndsdel.
Utgångspunkten är alltså att man måste förstå samhället för att kunna förändra det. Vill man dessutom förändra samhället i grunden är det extra viktigt att ha en teori som förklarar hur samhället fungerar i grunden. Jag ska nu ge mig på självmordsuppdraget att i några korta stycken försöka sammanfatta marxismens historie- och samhällsteori.
"Erst kommt das Fressen - dann kommt die Moral" - Först kommer käket, sedan kommer moralen. Det mest grundläggande i alla människors liv är att ha tillgång till mat, kläder, bostad och annat som är livsnödvändigt för att överleva. Hur dessa produkter produceras, vem som bestämmer över produktionen, hur produktionen fördelas mellan samhällets individer - detta är de mest grundläggande frågorna. Den som har makten att bestämma över produktionen kommer också att ha en grundläggande maktställning i resten av samhället.
Det är viktigt att skilja mellan det historiskt allmänna och det som är specifikt för en speciell epok. Marxismen delar in historien i olika epoker, olika produktionssätt, enligt hur produktionen och produktionsförhållandena sett ut. Det mest grundläggande produktionsförhållandet i vårt samhälle, det kapitalistiska, är exempelvis förhållandet mellan arbetare och kapitalist - det som Marx kallar för kapitalförhållandet. Arbetaren är en fri individ med rätt att ingå avtal, men hon eller han saknar även äganderätt till produktionsmedel (maskiner, verktyg, lokaler, land osv) och tvingas därför att sälja sin arbetskraft för att överleva. Andra produktionsförhållanden är förhållandet mellan av slav och dennes ägare eller mellan en feodalherre och en livegen.
I alla samhällen behöver man producera för att överleva. Det mänskliga arbetet är evigt. I alla tider har människor använt sina hjärnor och sin kropp för att omforma naturen efter sin vilja. Det som skiljer samhällen åt är hur detta arbete har organiserats. I Sverige har exempelvis självägande småbönder varit en viktig del av samhället. En bondefamilj har själv eller med någon enstaka dräng eller piga odlat sin jord och huvudsakligen levt av det som jorden givit. Om det har blivit något överskott har man kunnat sälja det på marknaden för att kunna köpa det som inte kunde produceras på den egna gården. Idag är situationen en helt annan. Nästan alla svenskar är lönearbetare (eller om man är student eller arbetslös, någon som syftar till att bli det). Detta innebär, som jag nämnde tidigare, att man inte äger några produktionsmedel. Man säljer sin arbetskraft, får lön och köper för lönen sina livsmedel. Det är extremt ovanligt att man själv konsumerar det som man producerar.
Vårt produktionssätt, det kapitalistiska, kännetecknas av att produktionen sker för att ge vinst. Det är, med Marx' termer inte bruksvärdet som står i centrum, utan bytesvärde. En kapitalägare investerar sitt kapital och syftet med investeringen är att få ut mer värde. Om man i processen också skapar nya bruksvärden så är det ingen nackdel, men egentligen ingen fördel. En kapitalist bryr sig inte om han eller hon tjänar pengar på produktion eller på ren spekulation, det enda som räknas är om kapitalets värde stiger.
Kapitalismen är ett progressivt stadium i mänsklighetens historia. Marx har alltid kluven när han pratar om kaptialismen. Å ena sidan har arbetets produktivitet ökad dramatiskt. Vi kan nu producera mer, bättre och mer resurseffektivt än någonsin tidigare i världshistorien. Å andra sidan är fattigdomen fortfarande stor, och de allra flesta människor har ingen som helst makt över hur produktionen organiseras. De flesta lönearbetare har inget val - de måste arbete under ledning av en kapitalist och acceptera dennes villkor.
För marxister är de grundläggande agenterna i den historiska utvecklingen klasserna. En klass kan enklast definieras som en grupp människor som har samma relation till produktionsmedlen. I det kapitalistiska samhället är det arbetarklassen och kapitalistklassen som är de dominerande, även om det finns andra klasser (såsom egenföretagare eller småbönder). Klasskampen är en kollektiv kamp där människor enas utifrån sina gemensamma intressen.
Så långt som marxismen i allmänhet.
KAPITALET - Boken
Das Kapital. Kritik der politischen Ökonomie. Erstes Buch. Der Produktionsprozess des Kapitals, som titeln lyder på tyska publicerades första gången 1867. Den är idag en ikon. Många har hört talas om den, många har åsikter om den - men inte fullt så många har läst den.
Kapitalet är en speciell bok. Den är egentligen inte extremt svårläst, möjligen med undantag av de första kapitlen. Jag tror snarare att svårigheter består i att många potentiella läsare är fulla av fördomar innan de läst boken. Man har kanske en uppfattning om vad man tror att boken ska innehålla och blir förvirrad eller besviken när den inte lever upp till förväntningarna.
I Kapitalet utforskar Marx "det kapitalistiska samhällets utvecklingslag". Det handlar om en applicering av den allmänna historieteorin på ett specifikt samhällssystem - kapitalismen. I Kapitalet får vi stifta bekantskap med teorer kring hur det kapitalistiska samhället fungerar, vilka som är dess grundläggande drivkrafter, vilka relationer, institutioner och mekanismen som är grundläggande.
Det handlar alltså om ekonomi. Men inte så mycket om den sortens ekonomi som lärs ut på nationalekonomiska universitetsinstitutioner. Frågor rörande prisbildning, utbuds- och efterfrågekurvor, produktionsfaktorer, resursallokering osv. som är centrala i akademisk nationalekonomi står inte i centrum för Marx framställning. Detta är något ofta som gör ekonomer av facket förvirrade. De har en tendens att tro att de ska finna en pristeori i Kapitalet, och blir besvikna när den pristeori de tror sig ha funnit inte är särskilt bra. Att vara utbildad ekonom gör att man har svårare att förstå Marx ekonomiska teorier, tror jag.
Istället handlar ekonomi för Marx främst om relationer mellan människor och mellan klasser. Det som Marx undersöker är alltså hur kapitalismen fungerar, och hur den återskapar sig själv. Jag ska inte gå händelserna i förväg och avslöja hur boken slutar, men jag ska ge ett exempel på Marx något egensinniga framställningsmetod.
Marx skriver i Inledning till kritiken av den politiska ekonomin (1857) något i stil med att man i forskningsprocessen går från den konkreta verkligheten och rör sig mot de mer abstrakta, allmänna begreppen. I själv framställningen går man i motsatt riktning: från det allmänna till det konkreta. Detta är något som kan skapa viss förvirrning.
Man kan kanske jämföra det med hur man bygger upp 3D-animerade figurer. Man börjar inte med huden, ansiktet och andra direkt synliga delar. Istället börjar man med skeletter, för att sedan lägga på muskler, och helt enkelt arbeta sig utåt. Marx går till väga på liknande sätt. Istället för att börja med de fenomen som man ser, börjar han med de underliggande mekanismerna. Jag tror att läsningen av Kapitalet underlättas något ofantligt om man har detta klart för sig.
Kapitalet börjar med en analys av varan. En vara är en produkt som bjuds ut till försäljning på en marknad. Under kapitalismen dominerar varorna det ekonomiska livet. Så var det inte tidigare. Om vi jämför med exemplet ovan om de svenska småbrukarna kan vi konstatera att de allra flesta produkterna inte var varor. De producerades på gården och fördelades sedan mellan gårdens familjemedlemmar utan att ta omvägen via marknaden.
En vara har enligt Marx två sidor: å ena sidan uppfyller de någon form av mänskilgt behov (Marx kallar detta för bruksvärde). Det vore helt poänglöst att produera något som ingen behöver. Å andra sidan kännetecknas varor av att de kan bytas mot andra varor. Marx kallar detta för bytesvärde.
Det som Marx börjar med att undersöka är bytesvärdet. Var är detta egentligen? Hur kommer det sig att varor går att byta mot andra varor? Vad är det som gör att ett par skor och en viss mängd mjölk kan sägas ha samma värde? Marx kommer fram till att det som är värdets substans är det mänskliga arbetet. Jag ska inte gå in i detalj på hur Marx kommer fram till detta, jag vill istället fokusera på metoden. Marx börjar med ett begrepp och tillfogar bestämningar. Först hade vi bara bytesvärdet, nu har vi kopplat värdets substans, arbetet, till begreppet bytesvärde. Snart går Marx vidare och analyserar begreppet arbete och lägger till nya bestämningar. På så sätt rör vi oss på ett logiskt sätt närmare den konkreta verkligheten.
Vad vi får ut av att läsa Kapitalet beror mycket på vilka frågor det är vi vill ha svar på. Som jag sa tidigare finns det ekonomer som läser Kapitalet för att de tror att de ska hitta en pristeori. Och så blir de besvikna gamla gubbar som tycker att Marx är skit.
Läser man istället Marx för att man är intresserad av hur det kommer sig att kampen om arbetsdagens längd är så viktigt, eller hur det kommer sig att de som arbetar tjänar mindre pengar än de som bara passivt äger kapital, eller varför kapitalisterna hela tiden jagar högre vinster, eller varför storföretagens makt ökar, då har man mer att hämta och risken att bli besviken av boken minskar.
Marx svarar på sådana frågor. Han svarar också på frågan hur kapitalismen uppkom och ibland berör han som hastigast hur kapitalismen skulle kunna tänkas upphöra.
Kapitalet är en rik bok. Den innehåller mycket, och beroende på vilka intressen man har hittar man olika saker. Den innehåller förutom samhällsteori också mycket historia. I stor utsträckning utspelar sig boken i England under 1800-talets mitt, eftersom det var där som kapitalismen var mest utvecklat under Marx egen tid. Kapitalet reser också filosofiska och vetenskapteoretiska frågor. Marx vetenskap skiljer sig på vissa sätt från dagens mer positivistiskt inriktade nationalekonomi, samtidigt som det också finns likheter.
Dessutom innehåller boken mängder av små guldkorn. Allt från nördiga detaljer till rabulistiska utfall mot politiska eller vetenskapliga motståndare. Bokens stil varierar över kapitlen. Ibland är texten knastertorr, ibland mustig. Det är alltså en salig blanding, mitt i den välordnade dispositionen.
Boken har snart 150 år på nacken, och ibland känns det tydligt. Ingen förlagsredaktör idag skulle ha släppt igenom den utan att ha vidtagit ordentliga åtgärder för att styra upp språk och innehöll. Ibland blir man som modern läsare frustrerad över Marx bristande pedagogik. Och ibland häpnar man över hur han i några välformulerade meningar kan säga hur mycket som helst.
CIRKELFORMEN
Just på grund av bokens speciella karaktär är det svårt att läsa den på egen hand. Men det lämpar sig mycket väl för läsning i grupp.
Kapitalet är en svår bok. Ibland måste man läsa samma stycke flera gånger för att förstå, men ofta hjälper inte ens detta. Ibland består boken av långa transportsträckor som man med fördel kan läsa snabbt och ytligt.
Det är därför vettigt att läsa boken tillsammans med andra, gärna med andra som läst boken tidigare. Kapitalet är en bok som man inte förstår fullt ut första gången man läst den. Det krävs åtminstone två läsningar.
Det underlättar om man har bredvidlitteratur, och Mats Dahlkvists bok är ett utmärkt supplement till Marx originaltext.
Att läsa en bok tillsammans med andra och sedan ägna några timmar varannan vecka åt att diskutera den är ovanligt. Det är knappast något som man gör särskilt ofta. Det är en speciell siuation. Själv läste jag Kapitalet för första gången 1995/96 i en studiecirkel anordnad av Högskolevänstern i Göteborg. Kombinationen av att läsa en intressant bok och diskutera den med intressant människor är väldigt givande.
Förhoppningsvis kommer den här cirkeln bli lika givande. Människor med olika bakgrunder och med olika praktiska och teoretiska bakgrunder hjälps åt att tillsammans ta sig igenom texten. Och även om Marx text utgör den röda tråden i cirkel är det inget som hindrar att diskussionerna flyter iväg och berör saker som bara nätt och jämt har med Kapitalet att göra. Det är förstås studiecirkelledaren som har ett extra ansvar för att diskussionerna inte blir helt irrelevanta, men det är enligt mig bara bra om man inte ägnar all tid åt att i detalj studera Marx text.
Om man stannar kvar i cirkeln hela vägen kan man räkna med att ha lärt sig mycket. Jag kan lova att man kommer att ha fått nya verktyg för att förstå det samhälle vi lever i. Kanske kommer en del att tycka att Marx har fel, att han argumentation inte är trovärdig. Men jag tror att även dessa personer kommer att utvecklas, att man tvingas konfrontera sina egna idéer med Marx och cirkeldeltagarna, och att man därmed växter som samhällsanalytiker.
Jag tror att vi i vår generation inte löper risken att som 68-generationen hamna i sekteristiska testuggarfighter om den allsmäktige Marx skäggstrån. De gånger jag läst Marx i cirkel för diskussionsklimatet varit öppet och odogmatiskt. Men jag vill ändå påminna om att Lenin hade fel när han sa att "Marx lära är allsmäktig för att den är sann." Marx lära är bra i den mån den är användbar. Och jag tycker att det är mycket användbar, men som sagt, även om man kommer fram till en annan slutsats vågar jag lova att den här cirkeln kommer att vara givade för alla deltagare som tar studierna på allvar och lägger ner den tid och den möda som krävs för att läsa och förstå texten.
måndag 6 september 2010
Fortsättning K2
Marx fortsätter med att analysera det han kallar kapitalets omloppstid. Det är den tid då kapitalet befinner sig utanför produktionen, dvs. när det befinner sig i cirkulationen. Här gör Marx saker onödigt krångliga. Kontentan är att kapitalisterna vill förkorta omloppstiden så mycket som möjligt. Lång omloppstid innebär ju att kapitalet ligger fast i en form där det inte kan värdeförökas. En industrikapitalist som vill hålla i gång produktionen oavbrutet måste dessutom ha ett större kapital satsat om omloppstiden är lång, eftersom det då tar längre tid från det att produktionen av en vara börjar till dess att försäljningen sker. Detta ter sig väl för de flesta läsare tämligen självklart. Marx är noga med att betona att de kostnader som uppstår under cirkulationsfasen inte skapar något värde, undantaget transporterna. Vi som läste cirkeln var skeptiska till detta resonemang. De flesta av oss menade att det är rimligt att se även de arbeten som utförs under cirkulationsfasen som produkiva, i den specifikt kapitalistiska meningen. Det känns en smula godtyckligt att säga att vissa arbeten är produktiva och andra improduktiva, när båda är nödvändiga för skapandet och realiserandet av kapital. Men Marx var alltså av en annan uppfattning. Däremot är ett förstås helt sant att inget värde skapas i själva bytesakten, något som Marx utförligt visat i första bandet. Att köpa billigt och sälja dyrt är visserligen lönande för den enskilde kapitalisten, men inget som förmerar det samhälleliga totalkapitalet.
K2:s andra avdelning heter “Kapitalets omslag”. Omslagstiden är lika med produktionstiden plus cirkulationstiden, dvs. tiden som rörelsen P - V<(Pm, A)...Prod...V’-P’ tar. Även här gör Marx saker onödigt krångliga. Vi förstår alla mycket väl att kapitalisterna vill att kapitalet ska “slå om” så snabbt som möjligt, men att hinder gör att det ändå tar tid. Både produktionen och cirkulationen är tidskrävande, och varje kapitalist gör vad han kan för att minska denna tid.
Marx inför en distinktion mellan fast och rörligt kapital (på tyska: fixes und zirkulierendes Kapital). Det rörliga kapitalet är den del av kapitalet vars hela värde övergår till den producerade varan (exv. arbetskraften och råvaror). Det fasta kapitalet däremot utgörs av maskiner och liknande som används under en längre tid, och vars värde bara successivt förs över till produkterna. En maskin för 1 000 000 kronor som håller i 10 år överför varje år 100 000 kronor av sitt värde till produkterna. Är omslagstiden ett år medverkar alltså maskinen i exemplet i tio omslag.
Det fasta kapitalet får en speciell betydelse i samband med kapitalismens kriser. Om efterfrågan sjunker och en kapitalist inte kan få sålt sina produkter har han inga problem med det rörliga kapitalet. Arbetarna kan avskedas och han kan sluta att köpa in nya råvaror. Det fasta kapitalet däremot ligger bundet i sin naturalform. Maskinerna tvingas att stå stilla och overksamma. Dessutom finns ju alltid risken att någon konkurrent uppfinner en effektivare produktionsmetod som gör befintliga maskiner föråldrade och därmed mindre värda.
K2:s andra avdelning heter “Kapitalets omslag”. Omslagstiden är lika med produktionstiden plus cirkulationstiden, dvs. tiden som rörelsen P - V<(Pm, A)...Prod...V’-P’ tar. Även här gör Marx saker onödigt krångliga. Vi förstår alla mycket väl att kapitalisterna vill att kapitalet ska “slå om” så snabbt som möjligt, men att hinder gör att det ändå tar tid. Både produktionen och cirkulationen är tidskrävande, och varje kapitalist gör vad han kan för att minska denna tid.
Marx inför en distinktion mellan fast och rörligt kapital (på tyska: fixes und zirkulierendes Kapital). Det rörliga kapitalet är den del av kapitalet vars hela värde övergår till den producerade varan (exv. arbetskraften och råvaror). Det fasta kapitalet däremot utgörs av maskiner och liknande som används under en längre tid, och vars värde bara successivt förs över till produkterna. En maskin för 1 000 000 kronor som håller i 10 år överför varje år 100 000 kronor av sitt värde till produkterna. Är omslagstiden ett år medverkar alltså maskinen i exemplet i tio omslag.
Det fasta kapitalet får en speciell betydelse i samband med kapitalismens kriser. Om efterfrågan sjunker och en kapitalist inte kan få sålt sina produkter har han inga problem med det rörliga kapitalet. Arbetarna kan avskedas och han kan sluta att köpa in nya råvaror. Det fasta kapitalet däremot ligger bundet i sin naturalform. Maskinerna tvingas att stå stilla och overksamma. Dessutom finns ju alltid risken att någon konkurrent uppfinner en effektivare produktionsmetod som gör befintliga maskiner föråldrade och därmed mindre värda.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)