Valet till Andra kammaren 1920

Valet till Andra kammaren 1920 var det sista riksdagsvalet där kvinnorna inte hade rösträtt. Sveriges totala befolkning var 1920-01-01 5.847.037 personer. Av dessa var 1.494.437 upptagna i röstlängden, dvs.25,6% av totalbefolkningen. Av dessa var i sin tur 79,8% röstberättigade. Alltså hade i runda tal var femte svensk rösträtt (inräknat alla, inklusive barn, utlänska medborgare och annat löst folk). Detta var dock en uppgång med någon procentenhet sedan valet innan. Jag skriver detta för att betona att införandet av allmän och lika rösträtt var en gradvis process. I och med valet 1921 fick kvinnorna rösträtt, och detta ses allmänt som införandet av demokratin i Sverige. Men även 1921 och senare var grupper uteslutna från rösträtten (barn och utländska undersåtar, men även folk med trasslig ekonomi, fängelsestraff osv.).

Den vanligaste anledningen till att vuxna, svenska män saknade rösträtt var ”oguldna krono- och/eller kommunalutskylder” (alltså skatteskulder), 181.362 personer. Näst vanligast var kategorin ”nyinflyttade”, 70.329, och därefter ”fattigunderstödda”, 34.908.

Valet 1920 utgjorde en tillfällig tillbakagång för arbetarrörelsen. I valet 1917 hade Socialdemokraterna och Vänstersocialisterna tillsammans fått 39% av rösterna, 1920 landade siffran på 36%. Av dessa fick S 29,6% (-1,4) och SSV 6,4% (-1,6). Även valdeltagandet sjönk, från 65,8% (ca 739,000 röstande) till 55,3% (ca 660,000).

Liksom valet innan var rösterna för SSV kraftigt snedfördelade till förmån för norra Sverige. I delar av södra Sverige var partiet helt utan röster. I en storstad som Malmö lyckades man bara få 1,1%. I Stockholm fick partiet hyfsade 5,3%.

I Göteborg gick valet riktigt dåligt. 1917 hade SSV fått ungefär samma rösteandel i Göteborg som i riket i stort. 1920 tappade man 3,5%-enhet och nådde bara 4,3%. Varför? Det återstår att forska kring. Fortfarande hade partiet sina starkaste fästen i Masthuggsbergen, men siffrorna var även där sämre än 1917. I vallokalen på Fjällskolan fick partiet 8,4% (dvs. elfte valkretsen) vilket var bäst i staden.

Bäst valkretsarar var Ångermanlands södra (41%), Norrbottens norra (34%) och Norrbottens södra (25%).

Egentligen finns det väl inte så mycket intressant att läsa ur valstatistiken för Göteborgsområdet. Partiets tidigare starkaste fäste, Fässberg, gick tillbaka från 17% till 5%. Istället seglade Partille upp som partiets starkaste valdistrikt i Göteborgsområdet, från 1% till 14%. Det vore väl intressant att ta reda på mer om verksamheten i just Partille åren 1918-20.

Partiet fick 7 mandat (-4). Bl.a. förlorades det enda mandatet i södra Sverige (Kalmar läns norra). Partiets mandat kom från Gävleborg, Västernorrland (2 st), Jämtland och Norrbotten (3 st).

Valet till Andra kammaren 1917

Här följer en kortfattad analys av Vänsterpartiets resultat i det första riksdagsval som partiet ställde upp vid. Tyngdpunkten ligger på Göteborg med omnejd.

Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSV eller Vänstersocialisterna) bildades i maj 1917. Hösten 1917 ställde partiet upp i valet till Andra kammaren (den direktvalda delen av riksdagen. Första kammaren valdes indirekt).

Valrätten var vid denna tid begränsad. Så här löd formuleringen i riksdagsordningen: ”Enligt § 16 riksdagsordningen tillkommer rösträtt till Riksdagens Andra kammare varje välfrejdad svensk man från och med kalenderåret näst efter det, varunder han uppnått tjugofyra års ålder, med undantag för
a) den, som står under förmynderskap eller är i konkurstillstånd;
b) den, som häftar för understöd, vilket under löpande eller sistförflutna kalenderåret av fattigvårdssamhälle tilldelats honom själv, hans hustru eller minderåriga barn;
c) den, som icke erlagt de honom påförda utskylder till stat och kommun, vilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna kalenderåren;
d) värnpliktig, som icke fullgjort de honom till och med utgången av sistförflutna kalenderåret åliggande värnpliktsövningar.”

Kvinnor hade alltså ingen rösträtt. Inte heller alla män. Sammanlagt saknade 22,2% av alla vuxna (dvs. över 24 år) män rösträtt. I utpräglade arbetarklassområden var siffran betydligt högre. I Örgryte saknade hälften av alla vuxna män rösträtt. Och, ja, tro det eller ej, Örgryte var ett utpräglat arbetarklassområde. (Till Örgryte räknades bl. a. Krokslätt, Gårda och Lunden.) Statistiska centralbyrån är vänliga nog att delge oss rösträtten för olika yrkesgrupper. Några exempel: Bland ”Husägare och kapitalister” (jo, det står faktiskt så!) hade 92,4% rösträtt. För folkskollärare var siffran 93,6%, handelsbiträden 69,7%, torpare 90,0%, sjömän 48,7%, ”ej specificarade arbetare” 61,3%. I den sistnämnda gruppen som bl.a. omfattar industriarbetare saknade 186621 personer rösträtt.

Valdeltagandet i landet låg på 66%. I Göteborg låg det på 72%. Överlag var röstningsbenägenheten större i städerna än på landsbygden. På Styrsö röstade bara 23%, i Västra Frölunda 44%. Valdeltagandet bland arbetare i landet var 68,1%, alltså något över genomsnittet. (Bland ”Husägare och kapitalister” röstade 64,3%. Lärarna låg i topp med 81,1%. I botten låg sjömän, sjökaptener och fiskare samt diverse ”övriga grupper”.)

Valsystemet skiljde sig en del från det vi har idag. I varje valkrets ställde, som nu, ett antal partier upp. En skillnad var att varje valkrets räknades för sig. Det fanns alltså ingen motsvarighet till 4-%-spärren. En annan skillnad var att flera partier kunde ställa upp i en partikartell. Exempelvis ställde Socialdemokraterna och Vänstersocialisterna ofta både upp under beteckningen ”Arbetarepartiet”, men med olika listor. Vilka partier som bildade kartell skiljde sig åt mellan valkretsarna. Ibland ställde SSV upp helt själva (exv. Norrbottens norra valkrets, då under beteckningen ”Det arbetande folket”), men i regel med Socialdemokraterna, men ibland även med S och Liberalerna (I Jämtland under beteckningen ”De frisinnade”.) Det gällde alltså att ha koll på listbeteckningen i sin egen valkrets. En norrbottning som röstade på ”Det arbetande folket” i södra Norrbotten kunde rösta på Socialdemokraterna, men i norra Norrbotten skulle han istället lagt sin röst på ”Vänsterpartierna” (men aktat sig för den Liberala valsedeln med samma namn!).

Överhuvudtaget är listnamnet lite lustiga. En Vänstersocialist i Värmland skulle rösta med ”Småbrukare-, arbetare- och nykterhetsvänner”, en Socialdemokrat på Gotland med ”För fred och samhällslycka”, en högerman i Kronoberg med ”Smålands allmoge för Sveriges väl” eller ”Smålands allmoge för konung och fosterland”.

Nåväl, detta var väl en utvikning. I SCB:s sammanställning redåvisas partierna efter sina gängse partinamn.

Nu till själva valresultatet.

I riket i sin helhet utföll rösterna:
Moderata 24,7%
Jordbrukarnas riksförbund 3,1
Bondeförbundet 5,3
Liberaler 27,6
Socialdemokrater 31,1
Vänstersocialister 8,1

Arbetarpartiernas sammanlagda andel var alltså 39,2% en ökning från de 36,4% som Socialdemokraterna fått valet innan, 1914.

SSV:s röstandel varierade stort över landet. Enkelt uttryckt: inga eller mycket få röster i söder, många röster i norr. I Norrbottens båda valkretsar fick partiet 40,9 resp 41,2%. I södra Ångermanland hela 49,5%. För Västsveriges del var siffrorna mer modesta. I Göteborg fick partiet 7,8%. I Södra Bohuslän 2,1, Halland 0,0%, i Södra Älvsborg 5,8%.

Göteborg var uppdelat i fjorton valkretsar. Intressant är att röstandelen för SSV varierar förvånansvärt lite. I de flesta valkretsar får partiet runt 7%. (Med några undantag. 3,7 som sämst, 14,7 som bäst.) Variationen för de andra partierna är mycket större. (Jag hade förstås kunnat räkna ut standardavvikelser, men liksom orka.) Socialdemokraterna fick 43,5%, De moderata (dvs. Högern) 26,4% och liberalerna 22,3%. Intressant är att trots att SSV fick från 0% 1914 till 7,2% 1917 ökade även Socialdemokraterna i Göteborg (från 42,3 till 43,5). I riket som helhet minskade ju partiet från 36,4 till 31,1. Hur detta ska tolkas vet jag inte.

Partiets starkaste fäste i Göteborg var elfte valkretsen (Kring Fjällskolan) med 14,7% och tionde valkretsen (Kring Oskar Fredriks skola) med 11,8%. Därefter kom tredje distriktet (Olskroken m. fl.) med 9,8%.

Bäst resultat i Göteborg med omnejd fick partiet i Fässberg (i nuvarande Mölndal). Där fick SSV 17%. Men siffrorna varierar stort. I arbetarområdet Örgryte (då inte en del av Göteborg) fick exv. Socialdemokraterna hela 63%, men SSV bara 2%. På hela västra Hisingen (då inte en del av Göteborg) fick partiet bara en ynka röst.

Det är lite svårt att dra några slutsatser av insatsen i valet i Göteborg. SSV fick en siffra i linje med riksgenomsnittet, men mycket högre än omgivande landsbygd. Mest intressant tycker jag att arbetarpartiernas sammanlagda framgång i Göteborg är. Partierna fick sammantaget över 50% av rösterna, detta trots att rösträtten för arbetare var begränsad i mycket högre omfattning än för mer välbeställda personer.

En högerman och försvaret av demokratin

Lämnar den politiska ekonomin för att kommentera en mer än vanligt arrogant ledare i Sveriges främsta dagstidning, Svenska Dagbladet. (Som göteborgare läser jag förstås inte stockholmstidningarna dagligdags, men det torde stå utom allt rimligt tvivel att SvD är landets främsta dagstidnig, även om ledarredaktionen står någonstans mittemellan Anders Borg och Timur Lenk i någon slags höger-vänsterskala.)

En Claes Arvidsson (http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/sjostedt-framstar-allt-mer-som-en-variation-pa-ohly_6867229.svd) ondgör sig över att Vänsterparitets ordförande Jonas Sjöstedt skrivit en intervjubok med kommunisterna Greta och Bengt Segerson. Bengt är mest känd för att han 1936 åkte ner till Spanien för att med vapen i hand slåss för demokratin mot Francos fascistiska kuppförsök. När fascisterna med stöd från Hitlers Tyskland och Mussolinis Italien vunnit kriget tackades Bengt av den svenska staten genom att skickas till ett s.k. "arbetskompani", dvs. ett interneringsläger för kommunister och andra vänsterdemokrater. Vindarna var ju sådana på den tiden, och högern chansade på en seger för Hitler.

Även Greta var (och är) kommunist och demokrat. Hennes engagemang i Svenska kvinnors vänsterförbund och andra organisationer (inklusive Vänsterpartiet) inspirerar fortfarande människor i kampen för mänskliga rättigheter och mänsklig värdighet.

Arvidsson ser det dock lite annorlunda från sin högerhorisont. De blir till "Stalins hantlangare". Det är förstås oklart vad detta innebär, och oklarheten är väl en poäng för honom. På något sätt vill han väl skapa en associationskedja från Sjöstedt via paret Segerson till diktatorn och massmördaren Stalin. Detta gör han genom det enda rimliga sättet, genom att förtiga den historiska situation som rådde i Europa under 1930- och 1940-talen. Sovjetunionen var det enda land som aktivt bekämpade den framväxande fascismen. Tydligast genom att vara den enda europeiska stat som understödde Spaniens republikanska, demokratiska och lagliga regering mot fascismen.

Detta faktum är svårt att ta till sig för människor med en svartvit världsbild. För hur kunde en brutal diktatur som Sovjetunionen under Stalin samtidigt vara demokratins främsta försvarare i Västeuropa. Arvidsson borde tänka på frågan. Och kanske också fundera hur det kommer sig att Västeuropas länder (inklusive Sverige) passivt lät fascisterna ta makten i land efter land utan att göra motstånd. Men troligen kommer Arvidsson inte alls att tänka på det. Det vore ju jobbigt för hans överförenklade historiesyn.

Arvidsson ondgör sig över att Sjöstedt inte kommer med några "avslöjanden" om "kommunisternas planerade gerillarörelse". Man undrar ju om karl'n är vid sunda vätskor, eller om han bara är så arrogant att han tror att folk köper vad som helst.

Självklart hade Sveriges kommunistiska parti en plan för att undvika att likvideras om partiet skulle förbjudas. Som bekant fanns det planer på att förbjuda det kommunistiska partiet; ett lagförslag var redan utarbetat. Och hade Sveriges blivit anfallet av främmande makt skulle kommunisterna med största säkerhet blivit den första måltavlan. Och det är väl troligt att kommunisterna i Sverige, precis som i andra av nazisterna ockuperade länder, skulle utgöra en viktig del av motståndsrörelsen.

Så visst fanns det väl någon form av "planerad gerillarörelse" under 1940-talet. Allt annat hade varit självmord. Kommunisterna visste att de inte kunde räkna med skydd från den demokratiska staten - erfarenheterna från Spanien visade ju med all önskvärd tydlighet att det bara var kommunisterna som i ord och i handling var beredda att försvara demokratin.

Men jag förstår inte vilka "avslöjanden" som Sjöstedt förväntas komma med. I och med de fascistiska makternas nederlag i världskriget upphörde det akuta hotet mot kommunisterna. Inte ens Högerpartiet vågade länge driva annat än anständigt demokratisk politik. Av allt att döma avvecklade kommunistiska partiet sin beredskap att gå under jorden. Säkerhetspolisen fortsatte utan någon vettig grund sin övervakning av partiet (läs den statliga utredningen: "Övervakningen av SKP-komplexet" http://www.regeringen.se/content/1/c4/04/47/615c0fee.pdf), men kunde förstås inte hitta något belägg för illegal kommunistiska verksamhet, eftersom någon sådan inte fanns.

Om Arvidssons syfte är att i största allmänhet smutskasta Vänsterpartiet för att dess medlemmar under den mörkaste perioden i Europas moderna historia slogs för demokratin, med vapen i hand om så behövdes, så lyckas han bara om man antar att hans läsare saknar historisk bildning. Det är allvarligt, och kan bara åtgärdas genom studier. Kanske av Sjöstedts bok? Greta och Bengt Segersons långa och händelserika liv i demokratins tjänst är både intressanta och lärorika.

Lite försvar av värdeanalysen

Enligt marxistisk teori är relationer mellan människor centrala i förståelsen av samhället. Relationer är dock inte direkt iakttagbara empiriska fenomen - man kan inte se dem utan måste konstruera en förståelse av dem utifrån en teoretisk abstraktion med utgångspunkt i empirin. Och empirin är i sig också förstås inget givet utan ett resultat av teoretiskt arbete.
I ett marknadsekonomiskt samhälle är flera centrala mellanmänskliga relationer förmedlade av marknaden - de är varurelationer. När man köper eller säljer en vara ingår man i en social relation, men inte direkt utan via en varu- och därmed penningrelation. (Varor byts ju som bekant inte mot andra varor utan mot pengar. Detta är något som alla vet, åtminstone alla som inte ägnat sig åt nationalekonomisk teori.)
Varan och penningen är ting, ting som alltså innesluter sociala relationer. Men för att kunna se att varurelationen innesluter en relation mellan människor behöver man en teoretisk förståelse av vad som verkligen äger rum när produkter köps och säljs på en marknad. På marknadens "ytan" för att använda en metafor från Marx syns bara varan och penningen, och bakom dessa bara atomiserade aktörer.
Johan Lönnroth säger att "globala kapitalismen [...]är så sammansatt och mångfacetterad att de inte kan fångas i en samlad 'teori'." Som jag förstår det är det hans enda kvarvarande och tämligen desperata försök att avfärda värdeteorin i dess helhet. Jag har svårt att se det extremt komplexa i varurelationen. Marx' värdeformsanalys så som den framställs i Kapitalets första avdelning är förklarande nog.
Ett av problemen med Lönnroths avfärdande av värdeteorin är hans oförmåga att se nödvändigheten av abstraktioner för att förstå vad marknadsekonomin handlar om. På marknaden finns ju som bekant inga värden, bara priser. Priserna är alltså ett empiriskt fenomen. Men stirrar vi oss bilda på priserna och deras kvantitativa fluktuationer undviker vi att ens ställa oss frågan "varför uppträder sociala relationer i en marknadsekonomi i form av priser". Priserna förblir oförklarade.
Vi behöver helt enkelt ett abstrakt, icke-empiriskt begrepp för att förklara de mellanmänskliga relationernas tingsliga form. Detta begrepp är "värde", och det är därför Marx börjar sin analys av det kapitalistiska produktionssättet med värdeformsanalysen. Värdebegreppet används för att förklara marknadsekonomins formbestämdheter och hur det kommer sig att priser överhuvudtaget är möjliga att som framträdelseformer för relationer mellan människor. Däremot säger värden, på denna abstraktionsnivå, inte mycket om prisernas storlek. Men det är väl ändå ganska sekundärt?

Varför ekonomikritik?

”Ekonomin” styr våra liv. Den sätter gränser för vad vi kan göra, både som individer och tillsammans. Snart sagt varje politiskt förslag blir utvärderat utifrån hur ”marknaden” kommer att reagera. Vissa beslut uppfattas som ”nödvändiga” utifrån den ”ekonomiska verkligheten”. Högern och vänstern kan ha olika politiska prioriteringar, men de ekonomiska ”lagarna” måste de följa. Det finns skickliga politiker, helst på högerkanten, som ”kan” ekonomi.
Ungefär så kan det låta. Och i dagens samhälle är det i viss måtto sant. Opersonliga ekonomiska lagar styr tvivelsutan våra liv. Konjunkturer, räntenivåer, valutakurser osv. påverkar oss och vi måste agera utifrån dem. Vad man ofta undviker att påpeka är dock att dessa lagar är skapade av människor. De är inga naturlagar. De kan förändras, och måste förändras om vi vill ta makten över våra liv.
Den ”vanliga” nationalekonomin, som lärs ut på universitet och i tillplattad version använda av allt från politiker till ekonomijournalister, utgår från att de ekonomiska lagarna är eviga. Eftersom de inte går att förändra är det ointressant att förklara och analysera dem. Men om vi vill förändra ekonomin och därmed samhället i grunden kan vi inte nöja oss med detta. Vi måste gå på djupet och se hur ekonomin fungerar, vilka ”lagar” som går att förändra och hur de påverkar oss. Det handlar inte bara om att lära sig det kapitalistiska spelet, utan också om att ändra spelreglerna.
Nationalekonomin utvecklades till en egen akademisk disciplin under 1800-talet. Det skapades en skiljelinje mellan ekonomi och annan samhällsvetenskap. Sociologer, statsvetare, antropologer, jurister osv. slutade i stor utsträckning delta i debatten om ekonomisk teori och praktik. Nationalekonomerna själva har förstås en levande intern debatt, men den präglas i stor utsträckning av en gemensam metodologisk-teoretisk utgångspunkt: marginalismen. Denna är väldigt begränsande. Självklart har den ett existensberättigande, men som huvudsakligt och nästan allenarådande perspektiv är den torftig. Många frågor och många perspektiv ryms inte inom den, och därmed är de helt borta från varje form av institutionerad vetenskap.
Uppdelningen mellan ekonomi och annan samhällsvetenskap motsvaras inte av motsvarande uppdelning i det verkliga samhällslivet. Självklart är ekonomin en integrerad del av samhället – påverkat och påverkande på allt annat. Det är hög tid att även icke-ekonomer vågar prata om, och forska kring den del av livet som ekonomerna monopoliserat. Ekonomerna har, i förhållande till de torftiga resultat deras disciplin uppnått, ett oförtjänt högt självförtroende. Det är dags att inta deras bastion. Det är dags att på allvar ifrågasätta deras utgångspunkter och formulera andra perspektiv på ekonomin.

Hur bokstavligt ska man ta arbetsvärdeläran?

På senaste träffen för CMS-Göteborg Kapitalet-studiecirkel ställdes frågan ”Hur bokstavligt ska man ta arbetsvärdeläran?”. Som jag förstod frågeställaren handlade det om det rimliga i att anta att varor säljs till sina värden, dvs. i proportion till det i dem nedlagda arbetet (samhälleligt nödvändigt abstrakt arbete för att vara korrekt). Mitt enkla svar är: inte alls. I Kapitalets första bok antar Marx att varor säljs till sina värden. Detta är ett antagande som syftar till att förenkla framställningen och visa på kapitalismens grundläggande funktionssätt, men absolut inget som sker i verkligheten. Självklart säljs varor till priser som bestäms av marknaden. Ibland kan varor helt utan nedlagt arbete (exv. jungfrulig jord) säljas, och får ett pris utan att överhuvudtaget ha ett värde. Detta är något som Marx ingående behandlar i Kapitalets tredje bok.
Frågan kom också upp om man ska vänta med att behandla problemet kring arbetsvärdeläran och relationen mellan värde och pris till dess att vi läser Kapitalet III. Jag tror med viss bestämdhet att detta vore mycket olyckligt. Redan i början av läsningen av Kapitalet I är det rimligt att försöka förstå vad vi kan vänta oss av arbetsvärdeläran och vad den kan användas till.
Den enligt min mening sämsta, men kanske vanligaste läsningen är att betona arbetet i arbetsvärdeläran. Lätt hamnar man då i vad som lite nedsättande kallas ”arbetsmängdsteori”. Mycket energi har gått åt till att räkna på förhållandet mellan ”arbetsvärden” och pris. Vissa ekonomer, t. o. m. en del ”marxister”, har försökt reda ut detta s. k. ”transformationsproblem” (dvs. omvandlingen av värden till priser). Det är självfallet legitimt att intressera sig för relationen mellan nedlagd arbetstid och priset på en vara, men särskilt mycket att göra med Marx’ teori har det inte. Att en arbetsmängdsläsning av Marx kunnat göras beror möjligen på inflytande från borgerlig nationalekonomi, som ju har ett närmast maniskt intresse för just priser. (Borgerlig ska här förstås som ”tar de borgerliga produktionsförhållandena för givna”, snarare än som ett politiskt epitet.)
Ett extremt och närmast kuriöst exempel på arbetsmängdsteori är synen på prissättning i Sovjetunionen under Chrusjtjov och efterföljande ledare. Socialismen hade inte utvecklat sig enligt planerna och varu-penningrelationen bestod. De styrande behövde hitta ett sätt att legitimera sitt misslyckande, och plockade upp Marx’ ”värdelag” (som ju enbart är tillämplig på kapitalismen). Varor skulle, i möjligaste mån, säljas till sina ”värden”, dvs. deras genomsnittliga arbetstid. Detta har inte mycket att göra vare sig med Marx eller socialism, men fungerade möjligen som att ideologiskt sätt att försköna ett misslyckat projekt.

(Fortsättning följer om vad vi kan använda Marx’ teori till.)

Kommentarer till Lönnroths kommentar

Tack för ditt svar, Johan. Det är alltid kul att få respons på det man skriver.

Du har helt rätt i att jag ”inte har mycket att komma med, nästan ingenting i politiska sakfrågor”. Jag befinner mig, precis som stora delar av vänstern, i en period av sökande. Det är min åsikt att politik bör byggas utifrån en analys av hur samhället fungerar, och därför intresserar jag mig för ekonomisk och annan samhällsvetenskaplig teori. Just ekonomin är ett stort problem för vänstern – den dominerande nationalekonomin (oavsett om den kommer i nyklassik eller postkeynesiansk form) ställer inte relevanta frågor och ge därmed inte heller relevanta svar till den som försöker förändra världen och som ser det kapitalistiska produktionssättet som ett hinder för människors frigörelse. Jag har därför försökt hitta ”alternativa” ekonomiska teorier, och hittills har Marx’ teori varit den som verkat mest lovande.

Ett av problemen med Marx’ teori är att dess praktiska nytta inom ramarna för kapitalismen är tämligen begränsade. Marx hjälper oss att se igenom den nyliberala dogmatismen, men det är svårt att utifrån hans teorier skapa ett trovärdigt alternativ till den nyliberala ekonomiska politiken. Men någonstans är jag en optimist av upplysningstyp – jag tror att det är relevant att studera och försöka hitta vetenskapliga förklaringar, även när dessa inte ter sig som direkt användbara. Min förhoppning är ändå och man någonstans på något sätt ska kunna använda Marx. Större än så är mina ambitioner inte.

Jag är mycket öppen för förslag till andra teoretiska utgångspunkter. Överhuvudtaget vågar jag påstå att den generation som jag tillhör (70- & 80-talisterna kan vi väl kalla oss) är ganska väl vaccinerade mot det testuggeri som tyvärr har haft alltför stort inflytande i diskussionen bland vänstermänniskor under 1900-talet. Jag är full beredd att dumpa Marx. Men hittills, i brist på bättre, ägnar jag mig åt att försöka förstå samhället utifrån det perspektiv som Marx öppnade med sina ekonomikritiska analyser för halvtannat sekel sedan.

Jag ska (förhoppningvis, om jag orkar) presentera någon form av marxsk modell inom en inte alltför avlägsen framtid. Inte för att jag kan göra det bättre än många andra, utan mest för min egen självförståelses skull. Jag tror att den modell av marxsk ekonomikritik som jag ser som givande skiljer sig ganska fundamentalt från den Marx-bild som Lönnroth gjort sig genom att, som han skriver, ”tugga sig igenom Marx Kapitalet alla tre delarna och därutöver ett antal tusen sidor av honom, av Engels och av senare marxister”. Jag kan ha fel, för jag kan ju inte veta hur Lönnroth tolkar Marx. Men jag kan veta vad Lönnroth skriver om Marx, och utifrån det anta att Lönnroth skriver om den Marx som han läst. Och det är definitivt ingen överdrift att säga att vi läst helt olika Marx. Med det menar jag att vi läst delvis samma skrifter, men med helt olika perspektiv och därmed har våra tolkningar av det vi läst blivit fundamentalt annorlunda.

I Lönnroth skrifter - jag tänker främst på hans avhandling från 1977/78, men även kortare texter, i exv. läroböcker (t. ex. Politisk ekonomi, Andra upplaga, 1996), i partiinterna (V)-dokument (På tröskeln till framtiden) – gör Lönnroth en huvudsakligen nyricardiansk läsning (termen är inte perfekt) av Marx. Lönnroth behandlar gärna det s.k. ”transformationsproblemet” – dvs. relationen mellan ”arbetsvärden” och priser, och när han inte finner någon rimlig lösning på problemet skyller han på Marx. Kanske hade det varit bättre att skylla på Morishima eller kanske redan på von Bortkiewicz. (”Arbetsvärderna kan användas för att förklara att arbetarna producerar mer än vad som krävs för den egna försörjningen och att ett överskott därmed går till kapitalägaren. Men de är oanvändbara för att förstå marknadspriser”). Just det citerade stycken (Ur ”Den tredje vänstern”, andra upplagan, s.63) är lite kul, eftersom det styrks med en hänvisning till Lönnroths egen avhandling, som inte handlar om Marx utan om ”några moderna marxtolkningar”, tolkningar som få människor idag skulle göra Marx ansvarig för.

Men även bortsett från transformationsproblemet (som ju bara finns i Marx texter om man vill att det ska finnas där, dvs. om man läser Marx som vore han en pristeoretiker) är det svårt att hitta spår av Marx-läsning hos Lönnroth. Om det nu är sant att Lönnroth gillar Marx, varför visar han det inte då? Varför berättar han ständigt vad han inte lärt sig av Marx, istället för vad han lärt sig?

När jag läser Marx är det snarare form-begreppet som står i centrum. Det kanske låter abstrakt och sterilt ut ett mer politiskt/aktivistiskt perspektiv, men jag tror att Marx har mycket att lära oss här. Men Marx vetenskapliga metod i bakhuvudet och hans förmåga att alltid skilja mellan det som framträder och det som (på en ofta icke-empirisk nivå) genererar framträdelseformerna kan man se igenom delar av kapitalismens ”fetischformer”. Vi kan exempelvis se hur relationer som framträder mellan ting i själva verket är relationer mellan människor. Vi kan skilja på former som är sprungna ut det kapitalistiska produktionssättet (som exv. varan) och företeelser som är allmänhistoriska (exv. bruksvärden). Vi kan se hur rikedom, även om den framträder som kapital, inte är kapital. Vi kan se hur arbetslönen inte har något direkt samband med arbetets produktivitet osv. Men som sagt: jag är öppen. Finns det andra teorier som kan förklara dessa fenomen på ett bättre sätt är jag mer än nyfiken på att stifta bekantskap med dessa teorier.

Slutligen en kort kommentar till Lönnroths insinuation om Ung Vänsters paroll ”Vi mot alla andra” och Vänsterpartiets valframgång i Fagersta.

Jag var aktiv i Ung Vänster under 1990-talet och minns att vi pratade om ”vi mot alla andra _politiska ungdomsförbund_”. Vi såg bland de andra politiska ungdomsförbunden ingen självklar allierad. Istället fokuserade vi på att bygga samarbeten med andra organisationer, exv. fackföreningen, hyresgäströrelsen, lokala rörelser, idrottsföreningar osv. Detta vill Lönnroth på något sätt koppla ihop med att höga valresultat skulle kunna ses som tecken på principlöshet. Jag får det inte riktigt att gå ihop. Personligen tycker jag att det är kul med höga siffror för Vänsterpartiet, men jag ser ingen egenvärde i det. Rimligtvis borde framgång räknas i hur mycket av sin politik man får igenom. Jag har ingen aning om hur det är i Fagersta. Jag vet att Vänsterpartiet fick problem i Göteborg efter de framgångsrika valen 1994 och 1998. Man hamnade i en situation där man trots goda valsiffror tvangs föra en politik som kanske inte riktigt var vad väljarna hade förväntat sig (minns utförsäljningarna av exv. allmännyttan och hela Komvux-grejen). I sådana situationer är det kanske bättre att förbli i opposition.¨

Nåväl. Jag tycker att det är givande att debattera, så det var verkligen kul att få ett svar av Johan. Och jag säger till honom: Hic Rhodus, hic salta! Bevisa gärna att Marx hade fel, kom gärna med en bättre teori! Men tillsvidare fortsätter i alla fall jag det marxska spåret.

PS. En bok som sätter Marx ekonomikritik i ett delvis nytt ljus är Michael Heinrichs: ”Wissenschaft vom Wert”. Läs den! (Den är just nu slut, men förlaget utlovar en ny upplaga i oktober 2011, och det är ju nu.)

http://www.dampfboot-verlag.de/buecher/454-5.html

PPS. Det kan tyckas vara kuriöst att jag lägger ner tid på att bemöta Lönnroth om jag nu ändå inte tycker att han har så mycket att komma med. Men jag tycker att det är ganska kul, och jag ser det som ett sätt att precisera mina egna, i dagsläget mycket vara, teorier. Dessutom är det spännande att se hur olika personer kan tolka samma text så fundamentalt olika. Efter att ha läst Lönnroths doktorsavhandling står det tydligare än någonsin: det är inte samma Marx vi läst. De ”moderna marxtolkningar” (främst Morishima) som Lönnroth behandlar har nämligen ytterst lite att göra med de ”moderna marxtolkningar” som jag tycker är intressanta. Kul att den gamle skäggige tysken trots alla dödförklaringar fortfarande lever och kan tolkas olika.