Vid valen till andra kammaren 1944 och de kommunala valen 1946 hade kommunisterna gjort sina bästa val dittills med över 10% av rösterna. Fram till februari 1948 visade siffror från Gallup-institutet fortsatt lika höga siffror för SKP. Sedan kom händelserna i Tjeckoslovakien 20-22 februari 1948, och liksom 20 år senare skulle händelser i Prag kraftigt påverka partiets valresultat. Partiet backade kraftigt och nådde bara 6,3% i riket.
Riksresultatet (i procent):
Högern 12,3 (-3,6)
Bondeförbundet 12,4 (-1,2)
Folkpartiet 22,8 (+9,9)
Socialdemokraterna 46,1 (-0,5)
Kommunisterna 6,3 (-4,0)
Vänstersocialisterna 0,1 (0,0)
Övriga 0,0 (-0,6)
Valdeltagandet 82,7 (+10,8)
Valets stora segrare var alltså folkpartiet, som med råge blev det största borgerliga partiet. Noterbart är också den stora ökningen av valdeltagandet. Det är inte så konstigt att valdeltagandet sjönk något under krigsåren, men siffran 82,7% är hela 8,2 procentenheter mer än det tidigare rekordet från 1936.
Resultat i Göteborgs stad (i procent):
Högern 11,1 (-6,2)
Folkpartiet 34,5 (+19,7)
Socialdemokraterna 37,0 (-3,2)
Kommunisterna 15,3 (-9,3)
Vänstersocialisterna 1,2 (+0,6)
Valdeltagandet 82,9 (+9,6)
Folkpartiets framgångar är anmärkningsvärda, även med bakgrunden att partiet ökat kraftigt nationellt. Inte minst är det påtagligt att en stor grupp väljare, som tidigare röstat på något av arbetarpartierna nu gått över till Folkpartiet. Vid valet 1944 fick arbetarpartietna (S, SKP, VS) tillsammans 65,4%, nu är siffran nere i 53,5%. Jag vet inte vad detta beror på, men omsvängningen i Göteborgs politiska klimat är snabb och kraftig. Bör undersökas vidare.
Valda kommunister till andra kammaren från Göteborg är Knut Senander och Bror Dahlgren. Solveig Rönn fick lämna riksdagen.
I resten av Bohuslän är kommunisterna tillbaka till ”normala” nivåer efter 1944 års stora framgångar. Inte ens på Malmön lyckas man få tio procent. De valkretsar där man når tvåsiffrigt är:
Mölndal 21,2 (-11,3)
Partille 14,3 (-7,1)
Råda 12,8 (-7,5)
I övriga Västsverige fick man över 10% i:
Österplana 16,6 (i nuvarande Götene kommun)
Våmb 13,4 (i nuvarande Skövde kommun)
Lidköping 11,1
Fritsla 10,2 (i nuvarande Marks kommun)
söndag 23 september 2012
lördag 22 september 2012
Kommunismen i Göteborg, sedd av en borgare på 1950-talet
Sven Rydenfelt, "Sveriges förste nyliberal", doktorerade 1954 på en avhandling om "Kommunismen i Sverige" (avhandlingens titel). Jag kommer att återkomma till Rydenfelts forskning senare, men börjar med ett citat om hur han såg på kommunisternas styrka i Göteborg.
"[123]Göteborgs stad. Göteborgs rykte som industristad är något överdrivet, och industriprocenten 1945 var endast 46. Stadens största yrkesgrupp enligt folkräkningen nämnde år var varuhandeln med 28 009 yrkesverksamma, varefter i tur och ordning följde metallindustrin med 25 674, byggnadeverksamheten med 12 274 och textilindustrin med 12 113.
Den helt övervägande delen av kommuniströsterna har kommit från industriarbetarna. Att kommunistsiffrorna är så höga, att staden får räknas till landets rödaste, trots industribefolkningens relativt starka ‘utspädning’ med handelsfolk och liknande kategorier, tyder på att stadens industrier varit ganska genomsyrade med nämnde politiska uppfattning.
Huvudfästena framför andra har varit de stora varven. I Götaverkens verkstadsklubb - Sveriges största - har kommunisterna oavbrutet suttit i ledningen i ett tiotal år. Under de senaste åren har kampen mellan kommunister och socialdemokrater här varit synnerligen hård. Vid valen 1952 förlorade kommunisterna, segrade åter 1953 men förlorade på nytt 1954. Vid Lindholmen satt de 1953 alltjämt säkert i sadeln med bortåt två tredjedelar av rösterna, medan segern 1954 var i knappast laget. Vid Eriksbergs varv vann socialdemokraterna för första gången på mer än tio åt en knapp seger 1953 men förlorade åter knappt 1954.
Vid Volvo tog socialdemokraterna 1952 för första gången på nio år hem spelet och har sedan dess behållit ledningen. På SKF däremot har kommunisternas position alltid varit svag, och vid valet 1953 fick de mindre än 20 procent av rösterna. Föregående år avgick verkstadsklubbens ordförande sedan 28 år, socialdemokraten Bror Nilsson. ‘Brollans’ grundmurade förtroende bland arbetarna torde vara en förklaring till socialdemokraternas ovanligt starka ställning vid detta företag, en annan förklaring torde den samarbetsvilja och sociala ansvarskänsla företagets skapare och ledare, Sven Wingquist (död 1953), alltid lagt i dagen vara. Man skulle dock här kunna erinra om att även Götaverken under en mycket lång period (1910-38) i Hugo Hammar hade en synnerligen avhållen chef.
[124] Bland byggnads- och textilarbetarna har det kommunistiska inflytandet inte varit lika starkt som bland metallarbetarna, men även där har det varit betydande. Sålunda fick byggnadsgrovarbetarnas avdelning 1953 för första gången på över 20 år en rent socialdemokratisk styrelse. Seger befästes ytterligare vid 1954 års val.
Bland grupper utanför industriarbetarnas led med kommunistisk inriktning kan i första hand nämnas tullmännen. Redan under en följd av år före kriget hade kommunisterna där hand om den fackliga ledningen och detsamma har varit fallet efter kriget fram till 1953, då den övergick till socialdemokraterna. En personlig faktor, den kommunistiske riksdagsmannane tulluppsyningsman Knut Senander, synes här ha spelat en viktig roll. En annan sådan grupp är reparatörerna vid SJ:s verkstäder, bland vilka kommunisterna hade haft ledningen ett tiotal åt, då de 1952 förlorade den till socialdemokraterna.
Kommunisternas starka ställning bland Göteborgs arbetare framfår även av det faktum, att de vid de politiska valen 1944 och 1946 fick inte mindre än omkring 40 procent av de röster, som tillföll de båda arbetarpartierna.”
"[123]Göteborgs stad. Göteborgs rykte som industristad är något överdrivet, och industriprocenten 1945 var endast 46. Stadens största yrkesgrupp enligt folkräkningen nämnde år var varuhandeln med 28 009 yrkesverksamma, varefter i tur och ordning följde metallindustrin med 25 674, byggnadeverksamheten med 12 274 och textilindustrin med 12 113.
Den helt övervägande delen av kommuniströsterna har kommit från industriarbetarna. Att kommunistsiffrorna är så höga, att staden får räknas till landets rödaste, trots industribefolkningens relativt starka ‘utspädning’ med handelsfolk och liknande kategorier, tyder på att stadens industrier varit ganska genomsyrade med nämnde politiska uppfattning.
Huvudfästena framför andra har varit de stora varven. I Götaverkens verkstadsklubb - Sveriges största - har kommunisterna oavbrutet suttit i ledningen i ett tiotal år. Under de senaste åren har kampen mellan kommunister och socialdemokrater här varit synnerligen hård. Vid valen 1952 förlorade kommunisterna, segrade åter 1953 men förlorade på nytt 1954. Vid Lindholmen satt de 1953 alltjämt säkert i sadeln med bortåt två tredjedelar av rösterna, medan segern 1954 var i knappast laget. Vid Eriksbergs varv vann socialdemokraterna för första gången på mer än tio åt en knapp seger 1953 men förlorade åter knappt 1954.
Vid Volvo tog socialdemokraterna 1952 för första gången på nio år hem spelet och har sedan dess behållit ledningen. På SKF däremot har kommunisternas position alltid varit svag, och vid valet 1953 fick de mindre än 20 procent av rösterna. Föregående år avgick verkstadsklubbens ordförande sedan 28 år, socialdemokraten Bror Nilsson. ‘Brollans’ grundmurade förtroende bland arbetarna torde vara en förklaring till socialdemokraternas ovanligt starka ställning vid detta företag, en annan förklaring torde den samarbetsvilja och sociala ansvarskänsla företagets skapare och ledare, Sven Wingquist (död 1953), alltid lagt i dagen vara. Man skulle dock här kunna erinra om att även Götaverken under en mycket lång period (1910-38) i Hugo Hammar hade en synnerligen avhållen chef.
[124] Bland byggnads- och textilarbetarna har det kommunistiska inflytandet inte varit lika starkt som bland metallarbetarna, men även där har det varit betydande. Sålunda fick byggnadsgrovarbetarnas avdelning 1953 för första gången på över 20 år en rent socialdemokratisk styrelse. Seger befästes ytterligare vid 1954 års val.
Bland grupper utanför industriarbetarnas led med kommunistisk inriktning kan i första hand nämnas tullmännen. Redan under en följd av år före kriget hade kommunisterna där hand om den fackliga ledningen och detsamma har varit fallet efter kriget fram till 1953, då den övergick till socialdemokraterna. En personlig faktor, den kommunistiske riksdagsmannane tulluppsyningsman Knut Senander, synes här ha spelat en viktig roll. En annan sådan grupp är reparatörerna vid SJ:s verkstäder, bland vilka kommunisterna hade haft ledningen ett tiotal åt, då de 1952 förlorade den till socialdemokraterna.
Kommunisternas starka ställning bland Göteborgs arbetare framfår även av det faktum, att de vid de politiska valen 1944 och 1946 fick inte mindre än omkring 40 procent av de röster, som tillföll de båda arbetarpartierna.”
måndag 17 september 2012
Valet till Andra kammaren 1944
Valet 1944 ägde rum i ett helt annat politiskt klimat än 1940. Hitlers arméer var på väg att bli slagna och Sovjetunionen hade den viktigaste rollen i kampen mot nazismen. För kommunisterna innebar detta en framgång, liksom det faktum att partiet under en längre tid nu varit det enda oppositionspartiet i riksdagen. Partiet mer än tredubblade sitt röstetal och nådde sitt bästa valresultat dittills. Antalet ledamöter i andra kammaren femdubblades - från 3 till 15. Fortfarande missgynnades partiet dock av valsystemet. Bondeförbundet fick bara 100.000 fler röster än kommunisterna, men hela 35 mandat. Det gick 12.000 röster på varje bondeförbundsledamot, men hela 21.000 på varje kommunistisk ledamot. Eller med andra siffror: kommunisterna fick 10,3% av rösterna men bara 6,5% av mandaten.
På samma sätt missgynnades partiet i de indirekta valen till första kammaren. I Göteborg hade högern exv. år 1942 taktikröstat så att en socialdemokrat och en folkpartist kom in istället för de två kommunister som annars hade tagit platserna. (Eller en och en halv kommunist för att vara exakt. Lottning hade blivit fallet mellan kommunisten och en folkpartist om högerns valmän röstat på sin egen kandidat.)
Valresultatet i procent:
Högern 15,0 (-2,1)
Bondeförbundet 13,6 (+1,6)
Folkpartiet 12,9 (+0,9)
Socialdemokraterna 46,6 (-7,2)
Kommunisterna 10,3 (+6,8)
Socialisterna 0,2 (-0,5)
Radikala landsföreningen 0,2 (+0,2)
De nationella 0,1 (+0,1)
Svensksocialistisk samling 0,1 (+0,1)
Kommunisterna fick hela 13,9% (+9,2) av rösterna i städerna, 7,8% (+5,1) på landsbygden.
I Göteborg
Av okänd anledning hade Göteborg 1940 brutit den nationella trenden med minskande valdeltagande och genom en liten ökning blivit den valkrets där valdeltagandet var allra högst. 1944 återgick staden av lika okända anledningar till ett mer genomsnittligt valdeltagande (73,3%). Riksgenomsnittet var 71,9%. Främst är det kvinnornas deltagande som gått ner (från 76,6% till 72,0 – riksgenomsnitt 68,1% till 69,2%). Jag har alltså ingen aning om hur detta kommer sig.
Valresultatet i procent:
Högern 17,3 (-4,4)
Folkpartiet 14,8 (+3,6)
Socialdemokraterna 40,2 (-12,5)
Kommunisterna 24,6 (+10,2)
Socialisterna 0,5 (+0,1)
Radikala landsföreningen 1,7 (+1,7)
Vänstersocialisterna 0,6 (0,0)
Nationella oppositionen 0,3 (+0,3) (”För Sveriges frihet – mot bolsjevismen”)
Göteborg blev kommunisternas starkaste fäste i hela landet, följt av Norrbotten (17,7%) och Stockholm (16,1%). Arbetarpartierna fick tillsammans 65,4%.
Kommunisterna kunde nu skicka tre kamrater till andra kammarens göteborgsbänk: Knut Senander (omvald), Solveig Rönn (tillbaka efter en period utanför riksdagen) och Bror Dahlgren (ny).
Övriga orter i Göteborgstrakten där partiet var starkt (starkt betyder nu: över 20%):
Mölndal (32,5%)
Stadsgränsen (tillhörande V Frölunda) (29,6%)
Partille (21,4%)
Råda (20,3%)
Malmön (23,8%)
I Bohusläns städer är siffrorna för SKP:
Mölndal 32,5%
Lysekil 10,5%
Uddevalla 4,6%
Strömstad 3,6%
Marstrand 13,1%
Kungälv 11,4%
I övriga Bohuslän får partiet mest ströröster, med vissa undantag såsom områdena i Göteborgs närhet (Backa och Västra Frölunda). I följande härader fick partiet över 10%: Sävedal (inkl. Partille) och Askim (inkl. Västra Frölunda).
I Norra Älvsborgs städer är SKP:s siffror:
Vänersborg 9,7%
Trollhättan 12,0%
Alingsås 9,7%
Åmål 10,5%
I övriga Norra Älvsborg är siffrorna överlag låga, med vissa undantag. Väne och Ale härader är de enda där partiet får mer en 10%. (15,4% i Nödinge, inklusive Bohus och Surte.)
Södra Älvsborgs städer:
Borås 13,4%
Ulricehamn 2,1%
Partiet kommer inte upp till 10% i någon härad. I vissa härader får det mindre än en procent (exv. i det folkrika Kind).
Skaraborgs städer:
Mariestad 13,1%
Lidköping 21,2% (näst största parti, efter SAP)
Skara 8,0%
Skövde 10,8%
Hjo 2,3%
Tidaholm 14,9%
Falköping 3,6%
Inget härad med över 10%.
På samma sätt missgynnades partiet i de indirekta valen till första kammaren. I Göteborg hade högern exv. år 1942 taktikröstat så att en socialdemokrat och en folkpartist kom in istället för de två kommunister som annars hade tagit platserna. (Eller en och en halv kommunist för att vara exakt. Lottning hade blivit fallet mellan kommunisten och en folkpartist om högerns valmän röstat på sin egen kandidat.)
Valresultatet i procent:
Högern 15,0 (-2,1)
Bondeförbundet 13,6 (+1,6)
Folkpartiet 12,9 (+0,9)
Socialdemokraterna 46,6 (-7,2)
Kommunisterna 10,3 (+6,8)
Socialisterna 0,2 (-0,5)
Radikala landsföreningen 0,2 (+0,2)
De nationella 0,1 (+0,1)
Svensksocialistisk samling 0,1 (+0,1)
Kommunisterna fick hela 13,9% (+9,2) av rösterna i städerna, 7,8% (+5,1) på landsbygden.
I Göteborg
Av okänd anledning hade Göteborg 1940 brutit den nationella trenden med minskande valdeltagande och genom en liten ökning blivit den valkrets där valdeltagandet var allra högst. 1944 återgick staden av lika okända anledningar till ett mer genomsnittligt valdeltagande (73,3%). Riksgenomsnittet var 71,9%. Främst är det kvinnornas deltagande som gått ner (från 76,6% till 72,0 – riksgenomsnitt 68,1% till 69,2%). Jag har alltså ingen aning om hur detta kommer sig.
Valresultatet i procent:
Högern 17,3 (-4,4)
Folkpartiet 14,8 (+3,6)
Socialdemokraterna 40,2 (-12,5)
Kommunisterna 24,6 (+10,2)
Socialisterna 0,5 (+0,1)
Radikala landsföreningen 1,7 (+1,7)
Vänstersocialisterna 0,6 (0,0)
Nationella oppositionen 0,3 (+0,3) (”För Sveriges frihet – mot bolsjevismen”)
Göteborg blev kommunisternas starkaste fäste i hela landet, följt av Norrbotten (17,7%) och Stockholm (16,1%). Arbetarpartierna fick tillsammans 65,4%.
Kommunisterna kunde nu skicka tre kamrater till andra kammarens göteborgsbänk: Knut Senander (omvald), Solveig Rönn (tillbaka efter en period utanför riksdagen) och Bror Dahlgren (ny).
Övriga orter i Göteborgstrakten där partiet var starkt (starkt betyder nu: över 20%):
Mölndal (32,5%)
Stadsgränsen (tillhörande V Frölunda) (29,6%)
Partille (21,4%)
Råda (20,3%)
Malmön (23,8%)
I Bohusläns städer är siffrorna för SKP:
Mölndal 32,5%
Lysekil 10,5%
Uddevalla 4,6%
Strömstad 3,6%
Marstrand 13,1%
Kungälv 11,4%
I övriga Bohuslän får partiet mest ströröster, med vissa undantag såsom områdena i Göteborgs närhet (Backa och Västra Frölunda). I följande härader fick partiet över 10%: Sävedal (inkl. Partille) och Askim (inkl. Västra Frölunda).
I Norra Älvsborgs städer är SKP:s siffror:
Vänersborg 9,7%
Trollhättan 12,0%
Alingsås 9,7%
Åmål 10,5%
I övriga Norra Älvsborg är siffrorna överlag låga, med vissa undantag. Väne och Ale härader är de enda där partiet får mer en 10%. (15,4% i Nödinge, inklusive Bohus och Surte.)
Södra Älvsborgs städer:
Borås 13,4%
Ulricehamn 2,1%
Partiet kommer inte upp till 10% i någon härad. I vissa härader får det mindre än en procent (exv. i det folkrika Kind).
Skaraborgs städer:
Mariestad 13,1%
Lidköping 21,2% (näst största parti, efter SAP)
Skara 8,0%
Skövde 10,8%
Hjo 2,3%
Tidaholm 14,9%
Falköping 3,6%
Inget härad med över 10%.
torsdag 13 september 2012
Parti av ny typ?
Lösa tankar kring Jan Bolins "Parti av ny typ?"
(Dessa lösa tankar skrevs kl 5 på morgonen, och är inte briljant formulerade. Men eftersom jag vet att jag är lat tänker jag att det är lika bra att dela dem. Kommer inte att orka skriva om dem.)
Som alla doktorsavhandlingar innehåller Bolins bok en hel del teori som inte känns helt relevant. Han ägnar en del tid åt att jämföra någon Duvergers partiteori med utvecklingen i SKP. Men detta får väl ses som något som tillhör genren och som man lika väl kan bortse från.
Bolins huvudtes är att centraliseringen av SSV/SKP inte är något direkt resultat av Kominterns politik, och att åren 1919 (grundandet av Komintern och SSV:s anslutning) och 1921 (antagandet av de 21 teserna) inte utgör några brytpunkter, utan att utvecklingen mot centraliering och disciplin börjar redan 1917 och fortsätter under 1920-talet.
När SSV bildas 1917 är kritiken och missnöjet med SAP:s centralisering en av de mer framträdande frågorna (exv. missnöjet med "munkorgsstadgan). Ultrademokratism ses som viktigt och en rad åtgärder vidtas för att förhindra centralisering av makten. Exv. införs en maktdelningsprincip mellan arbetsutskottet, programutskottet och representantskapet. Årliga kongresser är ett annat sätt att sprida makten, liksom antagandet av partiets "demokratiska grundlagar".
Redan från början uppstår spänningar mellan olika idéer om hur organiseringen ska gå till. Bakslagen i valen 1917 och 1920, liksom frånvaron av framgångsrika revolutioner i Sverige och resten av Västeuropa är också faktorer som får partiet att ompröva sina ståndpunkter. Den enda framgångsrika revolutionen, den ryska, blir ett föredöme. Detta innebär emellertid inte något kritiklöst kopierande av ryska organisationsmodeller. Den demokratiska centralismen, så som den framställs av Lenin och de andra bolsjevikerna, är inte något radikalt nytt. Det nya är snarare att den centraliserade och disciplinerade organisationsmodellen från den kapitalistiska fabriken överförs till politikens område.
Anslutningen till Komintern av antagandet av de 21 teserna är ett frivilligt ställningstagande från SSV/SKP:s sida. SSV/SKP är ett svenskt parti, och det är den svenska arbetarrörelsens historia och erfarenheten från den politiska kampen i Sverige som får SSV/SKP att ansluta sig till Komintern.
I princip håller jag med Bolin och anser att hans perspektiv är rimligt. Men som vanligt saknar jag konkreta exempel på hur SSV/SKP:s förändrade organisation fungerar och mottas på lokal nivå. Bolins empiri är i huvudsak officiella dokument på riksnivå (kongressprotokoll o.d.) och debattartiklar i partipressen, främst Politiken. Jag tycker att det vore mycket intressant att studera den lokala politiska kampen utifrån Bolins perspektiv och försöka se om det var abstrakta idéer eller konkreta politiska erfarenheter som fällde avgörandet i de organisatoriska besluten.
En mycket intressant aspekt som Bolin inte problematiserar är att partiets parlamentariker är negativa till Kominterns 21 teser, men en stor majoritet (cirka 75% tror jag) av medlemmarna röstar för anslutningen i den partiomrösning som genomförs. Det är ju inte självklart att man röstar för teserna för att man helt och håller sympatiserar med dem. Komintern ställde ju ett ultimatum: ställ upp på teserna eller lämna internationalen. I ett sådant fall är det ju extra svårt att säga nej.
I Göteborg röstade nästan alla medlemmar ja till villkoren. (Kommer inte ihåg siffrorna, men de var typ 90-10.) Göteborg var ju vid den här tiden ett väldigt svagt distrikt. Det vore intressant att se varför att svagt distrikt var så positiva till Komintern. Erfarenheten från senare tid är väl snarare att svaga distrikt gillar självständighet från centralmakten.
(Dessa lösa tankar skrevs kl 5 på morgonen, och är inte briljant formulerade. Men eftersom jag vet att jag är lat tänker jag att det är lika bra att dela dem. Kommer inte att orka skriva om dem.)
Som alla doktorsavhandlingar innehåller Bolins bok en hel del teori som inte känns helt relevant. Han ägnar en del tid åt att jämföra någon Duvergers partiteori med utvecklingen i SKP. Men detta får väl ses som något som tillhör genren och som man lika väl kan bortse från.
Bolins huvudtes är att centraliseringen av SSV/SKP inte är något direkt resultat av Kominterns politik, och att åren 1919 (grundandet av Komintern och SSV:s anslutning) och 1921 (antagandet av de 21 teserna) inte utgör några brytpunkter, utan att utvecklingen mot centraliering och disciplin börjar redan 1917 och fortsätter under 1920-talet.
När SSV bildas 1917 är kritiken och missnöjet med SAP:s centralisering en av de mer framträdande frågorna (exv. missnöjet med "munkorgsstadgan). Ultrademokratism ses som viktigt och en rad åtgärder vidtas för att förhindra centralisering av makten. Exv. införs en maktdelningsprincip mellan arbetsutskottet, programutskottet och representantskapet. Årliga kongresser är ett annat sätt att sprida makten, liksom antagandet av partiets "demokratiska grundlagar".
Redan från början uppstår spänningar mellan olika idéer om hur organiseringen ska gå till. Bakslagen i valen 1917 och 1920, liksom frånvaron av framgångsrika revolutioner i Sverige och resten av Västeuropa är också faktorer som får partiet att ompröva sina ståndpunkter. Den enda framgångsrika revolutionen, den ryska, blir ett föredöme. Detta innebär emellertid inte något kritiklöst kopierande av ryska organisationsmodeller. Den demokratiska centralismen, så som den framställs av Lenin och de andra bolsjevikerna, är inte något radikalt nytt. Det nya är snarare att den centraliserade och disciplinerade organisationsmodellen från den kapitalistiska fabriken överförs till politikens område.
Anslutningen till Komintern av antagandet av de 21 teserna är ett frivilligt ställningstagande från SSV/SKP:s sida. SSV/SKP är ett svenskt parti, och det är den svenska arbetarrörelsens historia och erfarenheten från den politiska kampen i Sverige som får SSV/SKP att ansluta sig till Komintern.
I princip håller jag med Bolin och anser att hans perspektiv är rimligt. Men som vanligt saknar jag konkreta exempel på hur SSV/SKP:s förändrade organisation fungerar och mottas på lokal nivå. Bolins empiri är i huvudsak officiella dokument på riksnivå (kongressprotokoll o.d.) och debattartiklar i partipressen, främst Politiken. Jag tycker att det vore mycket intressant att studera den lokala politiska kampen utifrån Bolins perspektiv och försöka se om det var abstrakta idéer eller konkreta politiska erfarenheter som fällde avgörandet i de organisatoriska besluten.
En mycket intressant aspekt som Bolin inte problematiserar är att partiets parlamentariker är negativa till Kominterns 21 teser, men en stor majoritet (cirka 75% tror jag) av medlemmarna röstar för anslutningen i den partiomrösning som genomförs. Det är ju inte självklart att man röstar för teserna för att man helt och håller sympatiserar med dem. Komintern ställde ju ett ultimatum: ställ upp på teserna eller lämna internationalen. I ett sådant fall är det ju extra svårt att säga nej.
I Göteborg röstade nästan alla medlemmar ja till villkoren. (Kommer inte ihåg siffrorna, men de var typ 90-10.) Göteborg var ju vid den här tiden ett väldigt svagt distrikt. Det vore intressant att se varför att svagt distrikt var så positiva till Komintern. Erfarenheten från senare tid är väl snarare att svaga distrikt gillar självständighet från centralmakten.
fredag 7 september 2012
Valet till Andra kammaren 1940
Valet hösten 1940 ägde rum under den mest problematiska tiden av partiets historia. Partiet fortsatte att försvara Sovjetunionens utrikespolitik efter pakten med Hitlertyskland och vinterkriget mot Finland. Detta skapade ett stort motstånd mot det kommunistiska paritet. Samtidigt var SKP efter samlingsregeringens start det enda oppositionspartiet i riksdagen (jag bortser här från SP som var på väg bort från all form av relevans i svensk politik), något som efterhand skulle spela roll.
Valdeltagandet gick ner i landet i sin helhet (från 74,5% till 70,3%). Till viss del kan väl detta förklaras med att många män befann sig inkallade till militärtjänstgöring. Men även bland kvinnorna gick valdeltagande ned något (-2,6 procentenenheter), så det kan inte vara hela sanningen. Göteborg utgjorde ett undantag. Som enda valkrets i landet gick valdeltagandet upp (med en procentenhet), och Göteborg blev den valkrets i landet med allra högst valdeltagande. Skulle kunna vara intressant att utröna varför.
Röstsiffrorna i landet (i procent):
Högern 18,0 (+0,4)
Bondeförbundet 12,0 (-2,3)
Liberaler 12,0 (-0.9)
SAP 53,8 (+7,9)
SKP 3,5 (+0,2)
SP 0,7 (-3,7)
Nationella och nazister 0,0 (-1,6)
Socialdemokraterna under Per-Albins ledning blev alltså valets överlägsna segrare. Kommunisterna gick visserligen framåt en smula och fick 101 424 röster. Mandatmässigt förlorade man dock två av sina tidigare fem mandat, och den kommunistiska partigruppen bestod alltså av ynka tre personer. Dessa var partiledaren Sven Linderoth från Stockholm, den framtida partiledaren Hilding Hagberg från Norrbotten samt Knut Senander från Göteborg.
Röstsiffrorna i Göteborg
Högern 22,0 (-2,3)
Liberaler 11,2 (+0,9)
SAP 52,4 (+9,1)
SKP 13,3 (+0,7)
SP 0,4 (-5,2)
Vänstersocialisterna 0,6 (+0,6)
Nationella och nazister 0,0 (-4,0)
Kommunisterna fortsatte alltså trenden från 1936 att vara mycket starkare i Göteborg än i landet i genomsnitt. Albin Ströms Vänstersocialistiska parti visade sig inte vara någon seriös konkurrent bland vänsterröstarna. Intressant är också att Folkpartiet fortfarande var det mindre av de borgerliga partierna. Göteborgsliberalismens glansdagar inföll alltså först efter andra världskriget.
I Bohuslän ter sig röstmönstret bekant. I Mölndal, Partille samt i några stenhuggardistrikt får SKP ett ansenligt antal röster, men i resten av landskapet är det i stort sätt utan stöd. I Uddevalla får partiet exv. bara 1,2%. Några starka områden:
Jonsered 24,0% (+2,2) – Här fick SKP och SAP tillsammans nästan 90% av rösterna.
Backa 9,4% (-3,5)
Malmön 9,3% (+3,3)
Mölndal 17,3% (+0,9)
Valdeltagandet gick ner i landet i sin helhet (från 74,5% till 70,3%). Till viss del kan väl detta förklaras med att många män befann sig inkallade till militärtjänstgöring. Men även bland kvinnorna gick valdeltagande ned något (-2,6 procentenenheter), så det kan inte vara hela sanningen. Göteborg utgjorde ett undantag. Som enda valkrets i landet gick valdeltagandet upp (med en procentenhet), och Göteborg blev den valkrets i landet med allra högst valdeltagande. Skulle kunna vara intressant att utröna varför.
Röstsiffrorna i landet (i procent):
Högern 18,0 (+0,4)
Bondeförbundet 12,0 (-2,3)
Liberaler 12,0 (-0.9)
SAP 53,8 (+7,9)
SKP 3,5 (+0,2)
SP 0,7 (-3,7)
Nationella och nazister 0,0 (-1,6)
Socialdemokraterna under Per-Albins ledning blev alltså valets överlägsna segrare. Kommunisterna gick visserligen framåt en smula och fick 101 424 röster. Mandatmässigt förlorade man dock två av sina tidigare fem mandat, och den kommunistiska partigruppen bestod alltså av ynka tre personer. Dessa var partiledaren Sven Linderoth från Stockholm, den framtida partiledaren Hilding Hagberg från Norrbotten samt Knut Senander från Göteborg.
Röstsiffrorna i Göteborg
Högern 22,0 (-2,3)
Liberaler 11,2 (+0,9)
SAP 52,4 (+9,1)
SKP 13,3 (+0,7)
SP 0,4 (-5,2)
Vänstersocialisterna 0,6 (+0,6)
Nationella och nazister 0,0 (-4,0)
Kommunisterna fortsatte alltså trenden från 1936 att vara mycket starkare i Göteborg än i landet i genomsnitt. Albin Ströms Vänstersocialistiska parti visade sig inte vara någon seriös konkurrent bland vänsterröstarna. Intressant är också att Folkpartiet fortfarande var det mindre av de borgerliga partierna. Göteborgsliberalismens glansdagar inföll alltså först efter andra världskriget.
I Bohuslän ter sig röstmönstret bekant. I Mölndal, Partille samt i några stenhuggardistrikt får SKP ett ansenligt antal röster, men i resten av landskapet är det i stort sätt utan stöd. I Uddevalla får partiet exv. bara 1,2%. Några starka områden:
Jonsered 24,0% (+2,2) – Här fick SKP och SAP tillsammans nästan 90% av rösterna.
Backa 9,4% (-3,5)
Malmön 9,3% (+3,3)
Mölndal 17,3% (+0,9)
onsdag 11 juli 2012
Valet till Andra kammaren 1936
I 1936 års andrakammarsval uppgick valdeltagandet till 74,5%, den högsta siffran dittills. 78,6% av männen och 70,7% av kvinnorna röstade. I socialgrupp I röstade drygt 85%, i socialgrupp II drygt 76% och i socialgrupp III drygt 72%. Bland industriarbetarna röstade 79,3% av männen mot 74,9% av kvinnorna. Särskilt lågt var valdeltagandet bland hembiträdena, endast 47,5% röstade.
1936 års val var det sista i vilket ”Kilbomskommunisterna”, som nu bytt namn till ”Socialistiska partiet” ställde upp som ett parti till vänster om socialdemokratin. 1934 hade partiet bytt namn och i samma veva slagit sig ihop med den av Albin Ström ledda vänsteroppositionen inom SAP. Partiet borde således fått ett tillskott av nya medlemmar, något som eventuellt skulle kunna påverka valresultatet. Intressant är att Sp och SKP ställde upp under gemensam beteckning, ”Det arbetande folket”, i hela landet. Vid valet 1932 hade ju SKP (sektion av Komintern) vald att ställa upp själva under beteckningen ”Klass mot klass”, under det att kilbomskommunisterna ställde upp med socialdemokraterna under beteckningen ”Arbetarepartiet”. Vilka taktiska hänsyn som gjorde denna nya valkartell möjlig återstår att ta reda på. För Göteborgs del innebar det de första kommunistiska riksdagsledamöterna någonsin, Solveig Rönn och Knut Senander.
Röstsiffrorna i landet:
Höger 17,6 (-5,5)
Bondeförbundet 14,3 (+0,2)
Liberala 12,9 (+0,8)
Socialdemokrater 45,9 (+4,2)
SP 4,4 (-0,9)
SKP 3,3 (+0,3)
Nationella och nazister 1,6 (+1,0)
SP behöll sina 6 mandat, SKP ökade från 2 till 5. Av dessa tre nya mandat kom två från Göteborg och ett från Västernorrland. SP hade alltjämt Svealand som sitt starkaste fäste. Fem av de sex mandaten var därifrån, det sjätte från närbelägna Gävleborg.
Röstsiffrorna i Göteborg:
Högern 24,3% (-2,5)
Liberalerna 10,3% (+1,4)
SAP 43,4% (-4,1)
SP 5,6% (+3,2)
SKP 12,6% (+3,8)
Nationella och nazister 4,0% (+1,7)
Vi ser alltså hur SAP går markant tillbaka i Göteborg, trots partiets framgångar på riksplanet. Intressant nog är det dock inte SP som gör den största röstvinsten, utan SKP. (Fast relativt riksresultatet går ju SP fram mer i Göteborg än SKP, så det beror väl lite på hur man räknar.) Klart är i alla fall att 1934 års splittring av socialdemokratin i Göteborg påverkade partiets resultat 1936.
På många håll i Västsverige har SKP etablerat sig som en politisk kraft. Röstetalen är visserligen mycket mindre än SAP:s, men ofta större än SP:s. Några exempel:
Jonsered - SKP 21,8%, SP 0,2%
Backa - SKP 12,9%, SP 0,2%
Malmön – SKP 6,0%, SP 3,6%
Mölndal – SKP 16,4%, SP 5,9%
SP:s enda fäste i norra Bohuslän är nu Hunnebostrand med 12,3% (0,1 för SKP). Men generellt sett förlorar de båda vänsterpariterna röster i Bohusläns stenhuggardistrikt.
1936 års val var det sista i vilket ”Kilbomskommunisterna”, som nu bytt namn till ”Socialistiska partiet” ställde upp som ett parti till vänster om socialdemokratin. 1934 hade partiet bytt namn och i samma veva slagit sig ihop med den av Albin Ström ledda vänsteroppositionen inom SAP. Partiet borde således fått ett tillskott av nya medlemmar, något som eventuellt skulle kunna påverka valresultatet. Intressant är att Sp och SKP ställde upp under gemensam beteckning, ”Det arbetande folket”, i hela landet. Vid valet 1932 hade ju SKP (sektion av Komintern) vald att ställa upp själva under beteckningen ”Klass mot klass”, under det att kilbomskommunisterna ställde upp med socialdemokraterna under beteckningen ”Arbetarepartiet”. Vilka taktiska hänsyn som gjorde denna nya valkartell möjlig återstår att ta reda på. För Göteborgs del innebar det de första kommunistiska riksdagsledamöterna någonsin, Solveig Rönn och Knut Senander.
Röstsiffrorna i landet:
Höger 17,6 (-5,5)
Bondeförbundet 14,3 (+0,2)
Liberala 12,9 (+0,8)
Socialdemokrater 45,9 (+4,2)
SP 4,4 (-0,9)
SKP 3,3 (+0,3)
Nationella och nazister 1,6 (+1,0)
SP behöll sina 6 mandat, SKP ökade från 2 till 5. Av dessa tre nya mandat kom två från Göteborg och ett från Västernorrland. SP hade alltjämt Svealand som sitt starkaste fäste. Fem av de sex mandaten var därifrån, det sjätte från närbelägna Gävleborg.
Röstsiffrorna i Göteborg:
Högern 24,3% (-2,5)
Liberalerna 10,3% (+1,4)
SAP 43,4% (-4,1)
SP 5,6% (+3,2)
SKP 12,6% (+3,8)
Nationella och nazister 4,0% (+1,7)
Vi ser alltså hur SAP går markant tillbaka i Göteborg, trots partiets framgångar på riksplanet. Intressant nog är det dock inte SP som gör den största röstvinsten, utan SKP. (Fast relativt riksresultatet går ju SP fram mer i Göteborg än SKP, så det beror väl lite på hur man räknar.) Klart är i alla fall att 1934 års splittring av socialdemokratin i Göteborg påverkade partiets resultat 1936.
På många håll i Västsverige har SKP etablerat sig som en politisk kraft. Röstetalen är visserligen mycket mindre än SAP:s, men ofta större än SP:s. Några exempel:
Jonsered - SKP 21,8%, SP 0,2%
Backa - SKP 12,9%, SP 0,2%
Malmön – SKP 6,0%, SP 3,6%
Mölndal – SKP 16,4%, SP 5,9%
SP:s enda fäste i norra Bohuslän är nu Hunnebostrand med 12,3% (0,1 för SKP). Men generellt sett förlorar de båda vänsterpariterna röster i Bohusläns stenhuggardistrikt.
söndag 8 juli 2012
Valet till Andra Kammaren 1932
Valet 1932 innebar början på socialdemokratins rekordlånga regeringsinnehav i Sverige. För kommunisternas del hade valet föregåtts av partihistoriens mest kännbara splittring. 1929 hade partiet delats upp mellan ”sillénare” och ”kilbomare”. Det är inte här plats att gå in på vad splittringen berodde på, jag ska vara försöka bena ut var i landet respektive fraktion hade sina starka resp. svaga platser. Kilbomarna ställde i likhet med tidigare val upp i valkartell med socialdemokraterna. Sillénarna däremot ställde upp med en egen lista under beteckningen ”Klass mot klass”.
Valresultatet i riket:
SAP 41,7 (+4,7)
Högern 23,1 (-5,5)
Bondeförbundet 14,1 (+2,9)
Liberalerna 11,7 (-4,2)
SKP (kilbomare) 5,3 (+5,3)
SKP (sillénare) 3,0 (-3,4)
Nazister 0,6 (+0,6)
Som synes gick kommunisterna sammantaget fram, från 6,4 till 8,3 procent. Kilbomarna blev det större av de båda SKP, men skillnaden är inte extremt stor. Partiets splittring slog väldigt olika mot olika delar av landet. I Norrbotten gick 95% av kommunisternas röster 1932 till sillénarna, i Uppsala län bara 1%. Generellt sätt är kilbomarna starka i Mellansverige (t. ex. i Stockholm (11,8%), Gävleborg (13,4%), Dalarna (14,1%), Uppsala län (11,3%) och Värmland 10,6%)), sillénarna mer utspritt (Norrbotten (25,4%), Göteborg (8,8%), Gävleborg (6,8%), Västernorrland (6,7%)). Västernorrland och Gävleborg är de enda valkretsarna där båda partierna fick mer än 3% av rösterna var. I flera mindre distrikt blev båda partierna ungefär lika stora (Bohuslän, Blekinge, Kronoberg). I Stockholm fick sillénarna bara 2,0%.
I Göteborg såg siffrorna ut så här:
SAP 47,5%
Högern 26,8%
Liberalerna 8,9%
SKP (sillénare) 8,8%
Nazister 5,7%
SKP (kilbomare) 2,4%
I Göteborg gjorde sillénarna alltså ett bra val och fick hela 8,8% av rösterna. Detta var dock inte tillräckligt för att vinna något riksdagsmandat. Kilbomarna fick 2,4%. Av någon anledning fick Birger Furugårds nazistparti ”Svenska nationalsocialistiska partiet” hela 5,7% i Göteborg, något som gjorde Göteborg till partiets i särklass starkaste valkrets.
Av kommunisternas viktigaste fästen i Bohuslän tog sillénarna en klar majoritet i Jonsered (16,5% mot 2,4%) och Backa (11,4% mot 1,9%). Kilbomarna fick 12,9% i Hunnebostrand (0,0% för sillénarna), 14,0% på Malmön (0,2% för sillénarna), 11,8% i Askum (var det nu ligger) (0,3% för sillénarna). I korthet behöll alltså kommunisterna sina röstetal i norra Bohuslän, men rösterna gick nästan uteslutande till kilbomarna. I Mölndal kunde sillénarna räkna in 13,7% av rösterna, mot 5,6% för kilbomarna. I de övriga städerna i Bohuslän fick partierna väldigt få röster. Exv. fick partierna tillsammans mindre än tre procent i Uddevalla och mindre än en procent i Kungälv. I Lysekil låg siffran runt fyra procent.
Valresultatet i riket:
SAP 41,7 (+4,7)
Högern 23,1 (-5,5)
Bondeförbundet 14,1 (+2,9)
Liberalerna 11,7 (-4,2)
SKP (kilbomare) 5,3 (+5,3)
SKP (sillénare) 3,0 (-3,4)
Nazister 0,6 (+0,6)
Som synes gick kommunisterna sammantaget fram, från 6,4 till 8,3 procent. Kilbomarna blev det större av de båda SKP, men skillnaden är inte extremt stor. Partiets splittring slog väldigt olika mot olika delar av landet. I Norrbotten gick 95% av kommunisternas röster 1932 till sillénarna, i Uppsala län bara 1%. Generellt sätt är kilbomarna starka i Mellansverige (t. ex. i Stockholm (11,8%), Gävleborg (13,4%), Dalarna (14,1%), Uppsala län (11,3%) och Värmland 10,6%)), sillénarna mer utspritt (Norrbotten (25,4%), Göteborg (8,8%), Gävleborg (6,8%), Västernorrland (6,7%)). Västernorrland och Gävleborg är de enda valkretsarna där båda partierna fick mer än 3% av rösterna var. I flera mindre distrikt blev båda partierna ungefär lika stora (Bohuslän, Blekinge, Kronoberg). I Stockholm fick sillénarna bara 2,0%.
I Göteborg såg siffrorna ut så här:
SAP 47,5%
Högern 26,8%
Liberalerna 8,9%
SKP (sillénare) 8,8%
Nazister 5,7%
SKP (kilbomare) 2,4%
I Göteborg gjorde sillénarna alltså ett bra val och fick hela 8,8% av rösterna. Detta var dock inte tillräckligt för att vinna något riksdagsmandat. Kilbomarna fick 2,4%. Av någon anledning fick Birger Furugårds nazistparti ”Svenska nationalsocialistiska partiet” hela 5,7% i Göteborg, något som gjorde Göteborg till partiets i särklass starkaste valkrets.
Av kommunisternas viktigaste fästen i Bohuslän tog sillénarna en klar majoritet i Jonsered (16,5% mot 2,4%) och Backa (11,4% mot 1,9%). Kilbomarna fick 12,9% i Hunnebostrand (0,0% för sillénarna), 14,0% på Malmön (0,2% för sillénarna), 11,8% i Askum (var det nu ligger) (0,3% för sillénarna). I korthet behöll alltså kommunisterna sina röstetal i norra Bohuslän, men rösterna gick nästan uteslutande till kilbomarna. I Mölndal kunde sillénarna räkna in 13,7% av rösterna, mot 5,6% för kilbomarna. I de övriga städerna i Bohuslän fick partierna väldigt få röster. Exv. fick partierna tillsammans mindre än tre procent i Uddevalla och mindre än en procent i Kungälv. I Lysekil låg siffran runt fyra procent.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)