Vissa texter kanske mår bäst av att glömmas bort för alltid. Väljer ändå att översätta ett brev från Engels till Marx, där han räds bögarnas framfart. Det ger om inte annat en bild över hur en i största allmänhet upplyst man från den viktorianska eran ser på homosexualitet. Brevet ger också en bild av Marx och Engels relation. Marx dotter Eleanor är på besök i Manchester, och Engels ser till att hon bildas i de forngermanska sagorna.
Kommentarer inom klammer [] är mina.
Källa: Marx-Engels-Werke, band 32, sid 324f.
/MN. 2012-11-12
Engels till Marx 1869-06-22
Kära Morian,
Jag vet inte om ni där borta också har lika vackert väder som vi har här, men hos oss har dagsljuset försvunnit i den grad att vi de längsta dagarna måste sätta på gasen klockan fyra på eftermiddagen. Det ska fan till att läsa eller skriva när man inte vet om det är dag eller natt.
Tussy [Marx dotter Eleanor, 14 år] är väldigt fidel. I morse shoppade hela familjen, i morgon kväll ska vi på teater. ”Herman och Dorothea”. [Hon] har läst igenom den, inte utan möda, p.g.a. skitsnacket om den idylliske kälkborgaren. Nu har jag gett henne den yngre ”Eddan” som innehåller några söta historier. Efter det kan hon läsa ur de äldre Sigurds- och Gudrunsångerna. Hon spelar också piano flitigt. Jag har även läst danska Kjämpeviser med henne.
Det är alltså Wilhelm [Liebknechts] hela framgång, att de mankvinnliga och helkvinnliga linjerna av lassalleanerna har förenat sig! Då har han fått ut något rätt. Naturligtvis återväljs schweizaren – med brådskan som saken drivs med – och då är han åter den allmänna rösträttens utvalde. Wilhelm iakttar en hårdnackad tystnad kring den här händelsen.
Det var ju också en kuriös ”Urning” [”Argonauticus” av Karl Heinrich Ulrich] Du skickade mig. Det är ju ytterst onaturliga avslöjanden. Pederasterna börjar räkna sig och finner att de utgör en makt i staten. Bara organisationen saknades, men efter det här verkar den redan finnas i hemlighet. Och eftersom de besitter så betydande män i alla gamla och t.o.m. nya partier, från Rösing till Schweitzer, kan deras seger inte utebli. ”Guerre aux cons, paix aux trous-de-cul” [Utgivarna översätter detta med ”Krig åt de främre, fred åt de bakre kärleksöppningarna”. ”Kärleksöppningar”!?! Ibland var det nog lite svårt för kamraterna på Institutet för marxismen-leninismen vid Sovjetunionens kommunistiska partis resp. Tysklands socialistiska enhetspartis centralkommitte att hitta politiskt korrekt språk åt Marx och Engels profaniteter. Min franska är usel, men jag misstänker att ”Krig åt fittorna, fred åt rövhålen” är en mer textkritiskt hållbar översättning.], kommer det att heta från nu. Det är en lycka att vi personligen är för gamla för att behöva betala segrarna kroppslig tribut. Men den unga generationen! Det är för övrigt bara i Tyskland som en ungglop skulle kunna uppträda och omsätta svinerierna i en teori: gå in, osv. Tyvärr har han ännu inte kuraget att öppet erkänna sig som ”sådan”, utan måste för publiken uppträda ”framifrån” om än inte ”framifrån och inåt”, som han av misstag säger en gång. Men vänta tills den nya nordtyska straffrätten erkänner ”droits du cul” [bakens rättigheter], då blir det helt annorlunda. För oss arma människor från framsidan, med vår barnsliga läggning för kvinnor, kommer det att gå dåligt nog. Om Schweitzer vore användbar för något, vore det för att locka ur denne underbare hedersknyffel [Ulrich?] personalian kring de höga och högsta pederasterna, något som inte säkerligen inte vore särskilt svårt för denne hans andlige släkting.
Schorlemmer åker under veckoslutet via Grimsby och Rotterdam till Tyskland på fyra veckor.
Strejkerna i bomullsfabrikerna är avklarade. Folket i Oldham gick tillbaks i morse. Överproduktionen har alltså inga gränser mer.
Slut på posten. Bästa hälsningar.
Din F.E.
måndag 12 november 2012
lördag 10 november 2012
Hur man inte ska översätta Marx
De svenska översättningarna av Karl Marx "Kapitalet" (av Sandler och Bohman) har båda blivit kritiserade för att inte hålla tillräckligt hög klass. Kanske kan det vara en tröst att det inte bara är ett svenskt fenomen. Jag har gjort en översättning av en text av Friedrich Engels där han kritiserar ett tidigt försök att översätta ”Kapitalet” till engelska. Det är en text som fortfarande känns giltig. Och, ja, jag ser ironin i att göra en halvdassig snabböversättning av en text som behandlar vikten av kompetens och noggrannhet i översättningsarbetet.
/Mattias Nilsson 2012-11-10
Hur man inte ska översätta Marx
MEW 21:229-237
Första bandet av ”Kapitalet” av Marx är allmän egendom vad beträffar översättningar till andra språk. Därför hade ingen haft någon rätt att invända mot en översättning av boken till engelska, trots att det är ganska välkänt i engelska socialistiska kretsar att Marx litterära testamentesexekutorer förbereder en översättning som inom kort kommer att offentliggöras. Men detta gäller bara om översättningen är texttrogen och bra.
De första sidorna i en Kapitaletöversättning av John Broadhouse publicerades i oktobernumret av ”To-Day”. Jag säger uttryckligen att denna översättning är väldigt långt ifrån att vara en trogen återgivning av texten, och detta eftersom herr Broadhouse inte besitter någon av de egenskapar en Marxöversättare behöver ha.
För ett översätta en sådan bok räcker det inte med goda kunskaper i det tyska litteraturspråket. Marx använder gärna vardagsuttryck och dialektala uttryck. Han präglar nya ord, han tar sina förklaringar från varje gren av vetenskapen, sina anspelningar från litteraturen på ett dussin språk. För att förstå honom måste man faktiskt vara en mästare i det tyska språket i ord och skrift och måste känna till något om det tyska livet.
Ett exempel. När några Oxfordstudenter rodde i en båt för fyra över kanalen vid Dover hette det i tidningarna att en av dem ”caught a crab”. Londonkorrespondenten för ”Kölniche Zeitung” tog detta bokstavligt att rapporterade troget till sin tidning att ”en krabba hade kolliderat med en av studenternas åror”. När en man som i åratal levt mitt i London är i stånd att göra en sådan blunder så snart det handlar om fackuttryck inom ett för honom okänt område, vad kan man då förvänta sig av någon som bara har hyfsade kunskaper i skriftlig tyska och företar sig att översätta den allra mest svåröversatta tyska författaren? Och verkligen, vi kommer att se att herr Broadhouse är utomordentligt skickad att ”fånga krabbor”.
Men för detta krävs ännu något mer. Marx är en av de mest kraftfulla författarna i vår tid. Han använder de mest pregnanta och koncisa uttrycken. För att återge honom riktigt måste man inte bara vara en mästare på tyska, utan även på engelska. Herr Broadhouse, visserligen tydligen en man av beaktansvärd journalistisk kapacitet, behärskar bara engelska så länge språket befinner sig inom ramarna för den konventionella litterära respektabiliteten. Här rör han sig vant, men denna sorts engelska är inte det språk som man alltid kan översätta ”Das Kapital” till. Kraftfull tyska kräver översättning till kraftfull engelska. Alla språkets resurser måste utnyttjas. Nypräglade tyska ord fordrar motsvarande nya ord på engelska. Men så snart herr Broadhouse stöter på ett sådant saknar han inte bara resurser, hans mod sviker honom också. Den minsta utvidgning av hans begränsade vokabulär eller den minsta förnyelsen av den vanliga vardagsengelskan skrämmer honom, och istället för att våga sig på sådana kätterier, återger han hellre det svåra tyska ordet med ett mer eller mindre obestämt uttryck som inte missljuder i hans öra, men som fördunklar författarens mening. Eller, vad som är värre, han översätter det svåra ordet, när det upprepas, med en hel radda olika uttryck, och glömmer därmed att ett fackuttryck alltid måste översättas med ett och samma motsvarande ord. Så översätter han ”Wertgröße” [värdestorlek] med ”extent of value”, utan att beakta att Größe är ett exakt bestämt matematiskt uttryck, likvärdigt med ”magnitude” eller en bestämd kvantitet, under det att ”extent” kan betyda mycket annat. Så är till och med den enkla nybildningen ”labour-time” för Arbeitszeit [arbetstid] för mycket för honom. Han översätter det med 1. ”time-labour”; det betyder, om överhuvudtaget något, arbete som blir betalt efter tid, eller arbete som någon utför när denne avtjänar sin strafftid genom tvångsarbete; 2. ”time of labour”; 3. ”labour-time” och 4. ”period of labour”, en term som Marx använder helt annorlunda i andra bandet. Nu är emellertid, som ni troligen vet, ”kategorin” arbetstid en av de mest fundamentala i hela boken, och att översätta den med fyra olika uttryck på mindre än tio sidor, är mer än oförlåtligt.
Marx börjar analysen med varan. Det första perspektivet som en vara visar sig genom är som ett bruksföremål. Som sådant kan den betraktas antingen med avseende på dess kvalitet eller kvantitet.
[Första spalten är Engels egna översättning från tyskan, andra spalten är Marx text så som den återges i Marx-Engels-Werke, tredje spalten är Bohmans svenska översättning. Övers. anm.]
Detta återger herr Broadhouse som följer:
”To discover these various ways, and consequently the multifarious modes in which an object may be of use, is a work of time. So, consequently, is the finding of the social measure for the quantity of useful things. The diversity in the bulk of commodities arises partly from the different nature” etc.
Hos Marx innebär upptäckandet av tingens olika nyttiga sidor en väsentlig del av det historiska framåtskridandet; hos herr Broadhouse är det bara ett verk av tiden. Hos Marx används samma uppskattning för att fastställa allmänna samhälleliga mått. Hos herr Broadhouse förefinns ännu ett ”tidens verk” i ”hur man finner det samhälleliga måttet för kvantiteten hos de nyttiga tingen”, en sorts mått som Marx säkerligen aldrig brytt sig om. Och så avslutar Broadhouse med att felaktigt blanda ihop Maße (measure [mått]) med Masse (bulk [massa]) och på så sätt tillskriva Marx en av de vackraste krabborna som någonsin fångats.
Vidare säger Marx:
(den specifika form av tillägnelsen genom vilken den [rikedomen] tas i besittning och fördelas).
Herr Broadhouse översätter:
”Use values constitute the actual basis of wealth which is always their social form”, vilket antingen är en lämplig plattityd eller rätt och slätt nonsens.
Det andra perspektivet som en vara visar sig ur är dess bytesvärde. Att alla varor kan utbytas mot varandra i bestämda, ständigt växlande proportioner, att de har bytesvärden, detta faktum innebär att de innehåller något som är gemensamt för dem alla. Jag hoppar över det slarviga sätt på vilket herr Broadhouse här återger en av Marx finaste analyser, och går direkt till stället där Marx säger:
Och han fortsätter:
Nu herr Broadhouse:
”But on the other hand, it is precisely these use-values in the abstract which appraently characterise the exchange-ratio of the commodities. In itself, one use-value is worth just as much as another if it exists in the same proportion.”
På detta sätt låter Broadhouse, om man bortser från vissa mindre felaktigheter, Marx säga exakt motsatsen till vad han egentligen säger. Hos Marx är det utmärkande för utbytesförhållandet mellan varor det faktum att man helt abstraherar från deras bruksvärden, att de ses som helt utan bruksvärde. Hans tolk låter honom säga att det utmärkande för utbytesproportionen (som det inte är tal om här) är just bruksvärdet, bara taget ”abstrakt”. Och sedan, några rader längre ned, ger han oss meningen där Marx åter säger: ”Som bruksvärden är alla varor av olika kvalitet, som bytesvärden kan de bara vara av olika kvantitet, innehåller alltså inte en atom bruksvärde”, varken abstrakt eller konkret. Vi borde väl fråga: ”Förstår du vad du läser?”
På denna fråga kan man omöjligen svara jakande, ty vi slår fast att herr Broadhouse ständigt återupprepar den felaktiga uppfattningen. Efter den just citerade meningen fortsätter Marx:
Detta återges av herr Broadhouse så här på engelska:
”If we separate use-values from the actual material of the commodities, there remains” (where? with the use-values of with the actual material?) ”one property only, that of the product of labour. But the product of labour is already transmuted in our hands. If we abstract from it its use-value, we abstract also the stamina and form which constiute its use-value.”
Återigen Marx:
Detta lyder hos herr Broadhouse enligt följande:
”In the exchange-ratio of commodities their exchange-value appears to us as something altogether independent of their use-value. If we now in effect abstract the use-value form the labour-produkts, we have their value as it is then determined.”
Det råder inget tvivel. Herr Broadhouse har aldrig hört talas om någon annan sorts abstraktion än den tingliga, exempelvis hur man abstraherar pengar från en kassa eller ett kassaskåp. Att likställa abstraktion med subtraktion, det är oförlåtligt för en Marxöversättare.
Ytterligare ett exempel hur tysk mening blir till engelsk meningslöshet. En av Marx mest förträffliga undersökningar är upptäckten av arbetets dubbelkaraktär. Arbetet betraktat som skapare av bruksvärden är av en annan karaktär och har andra egenskaper än samma arbete som skapare av värde. De ena är ett arbete av specifik art: att spinna, väva, ploga osv. Det andra är den gemensamma karaktären hos all mänsklig produktiv verksamhet, som är gemensam för spinnandet, vävandet, plogandet osv. och som gör att alla sammanfattas under det gemensamma begreppet arbete. Det ena är konkret, det andra abstrakt arbete. Det ena är arbete i teknisk mening, det andra i ekonomisk. Kort sagt – engelskan har uttryck för båda – det ena är work till skillnad från labour, det andra är labour till skillnad från work. Efter denna analys fortsätter Marx:
Herr Broadhouse vill absolut visa att han inte har förstått ett ord av Marx analys och översätter stycket ovan enligt följande:
”We say the commodity at first as a compound of use-value and exchange-value. Then we say that labour, so far as it is expressed in value, only possesses that character so far as it is a generation of use-value.”
När Marx säger ”vit” inser herr Broadhouse inte varför kan inte skulle kunna översätta med ”svart”.
Men nog om det. Vi ämnar komma till något mer underhållande. Marx sagt: ”I det borgerliga samhället härskar den fictio juris att varje människa i egenskap av varuköpare besitter en encyclopedisk varukännedom.” Även om uttrycket ”Civil Society” är rakt igenom engelskt och Ferguesons ”History of Civil Society” mer än hundra år gammal, är herr Broadhouse inte vuxen detta uttryck. Han översättet det med ”amongst ordinary people” och förvanskar meningen till vansinne. Ty det är just ”ordinary people” som ständigt knorrar över att de bedras av småhandlare osv. eftersom de inte känner beskaffenheten och värdet på de varor som de måste köpa.
Produktionen av ett bruksvärde återges med ”the establishing of a use-value”. Marx säger: ”Om det lyckas att med lite arbete förvandla kol till diamant så kan dess värde sjunka under tegelstenens.” Herr Broadhouse, för vilken det tydligen inte är bekant att diamant är en allotropisk form av ämnet kol, förvandlas kol till koks. På liknande sätt förvandlar han ”the total yield of the Brazilian diamond mines” till ”the entire profits of the whole yield”. ”The primitive communities of India” blir i hans händer ”venerable communities”.
Marx säger:
Herr Broadhouse måste säga:
”In the use-value of a commodity is contained a certain quantity of productive power of useful labour”, och så förvanskar han inte bara kvalitet till kvantitet, utan produktiv verksamhet som utgavs blir till produktivkraft som först ska bli utgiven.
Men nog. Jag skulle kunna dra fram tiofalt fler exempel vilka visar att herr Broadhouse på intet sätt är en man ägnad att översätta Marx, och detta huvudsakligen eftersom han inte tycks veta vad ett verkligt samvetsgrant vetenskapligt arbete innebär.
Friedrich Engels
Skrivet: oktober 1885
Originalspråk: engelska
Översatt från tyskan.
/Mattias Nilsson 2012-11-10
Hur man inte ska översätta Marx
MEW 21:229-237
Första bandet av ”Kapitalet” av Marx är allmän egendom vad beträffar översättningar till andra språk. Därför hade ingen haft någon rätt att invända mot en översättning av boken till engelska, trots att det är ganska välkänt i engelska socialistiska kretsar att Marx litterära testamentesexekutorer förbereder en översättning som inom kort kommer att offentliggöras. Men detta gäller bara om översättningen är texttrogen och bra.
De första sidorna i en Kapitaletöversättning av John Broadhouse publicerades i oktobernumret av ”To-Day”. Jag säger uttryckligen att denna översättning är väldigt långt ifrån att vara en trogen återgivning av texten, och detta eftersom herr Broadhouse inte besitter någon av de egenskapar en Marxöversättare behöver ha.
För ett översätta en sådan bok räcker det inte med goda kunskaper i det tyska litteraturspråket. Marx använder gärna vardagsuttryck och dialektala uttryck. Han präglar nya ord, han tar sina förklaringar från varje gren av vetenskapen, sina anspelningar från litteraturen på ett dussin språk. För att förstå honom måste man faktiskt vara en mästare i det tyska språket i ord och skrift och måste känna till något om det tyska livet.
Ett exempel. När några Oxfordstudenter rodde i en båt för fyra över kanalen vid Dover hette det i tidningarna att en av dem ”caught a crab”. Londonkorrespondenten för ”Kölniche Zeitung” tog detta bokstavligt att rapporterade troget till sin tidning att ”en krabba hade kolliderat med en av studenternas åror”. När en man som i åratal levt mitt i London är i stånd att göra en sådan blunder så snart det handlar om fackuttryck inom ett för honom okänt område, vad kan man då förvänta sig av någon som bara har hyfsade kunskaper i skriftlig tyska och företar sig att översätta den allra mest svåröversatta tyska författaren? Och verkligen, vi kommer att se att herr Broadhouse är utomordentligt skickad att ”fånga krabbor”.
Men för detta krävs ännu något mer. Marx är en av de mest kraftfulla författarna i vår tid. Han använder de mest pregnanta och koncisa uttrycken. För att återge honom riktigt måste man inte bara vara en mästare på tyska, utan även på engelska. Herr Broadhouse, visserligen tydligen en man av beaktansvärd journalistisk kapacitet, behärskar bara engelska så länge språket befinner sig inom ramarna för den konventionella litterära respektabiliteten. Här rör han sig vant, men denna sorts engelska är inte det språk som man alltid kan översätta ”Das Kapital” till. Kraftfull tyska kräver översättning till kraftfull engelska. Alla språkets resurser måste utnyttjas. Nypräglade tyska ord fordrar motsvarande nya ord på engelska. Men så snart herr Broadhouse stöter på ett sådant saknar han inte bara resurser, hans mod sviker honom också. Den minsta utvidgning av hans begränsade vokabulär eller den minsta förnyelsen av den vanliga vardagsengelskan skrämmer honom, och istället för att våga sig på sådana kätterier, återger han hellre det svåra tyska ordet med ett mer eller mindre obestämt uttryck som inte missljuder i hans öra, men som fördunklar författarens mening. Eller, vad som är värre, han översätter det svåra ordet, när det upprepas, med en hel radda olika uttryck, och glömmer därmed att ett fackuttryck alltid måste översättas med ett och samma motsvarande ord. Så översätter han ”Wertgröße” [värdestorlek] med ”extent of value”, utan att beakta att Größe är ett exakt bestämt matematiskt uttryck, likvärdigt med ”magnitude” eller en bestämd kvantitet, under det att ”extent” kan betyda mycket annat. Så är till och med den enkla nybildningen ”labour-time” för Arbeitszeit [arbetstid] för mycket för honom. Han översätter det med 1. ”time-labour”; det betyder, om överhuvudtaget något, arbete som blir betalt efter tid, eller arbete som någon utför när denne avtjänar sin strafftid genom tvångsarbete; 2. ”time of labour”; 3. ”labour-time” och 4. ”period of labour”, en term som Marx använder helt annorlunda i andra bandet. Nu är emellertid, som ni troligen vet, ”kategorin” arbetstid en av de mest fundamentala i hela boken, och att översätta den med fyra olika uttryck på mindre än tio sidor, är mer än oförlåtligt.
Marx börjar analysen med varan. Det första perspektivet som en vara visar sig genom är som ett bruksföremål. Som sådant kan den betraktas antingen med avseende på dess kvalitet eller kvantitet.
| ”Any such thing is a whole in itself, the sum of many qualities or properties, and may therefore be useful in different ways. To discover these different ways and therefore the various uses to which a thing may be put, is the act of history. So, too, is the finding and fixing of socially recognised standards of measure for the quantity of useful things. The diversity of the modes of measuring commodities arises partly from the diversity of the nature of objevts to be measured, partly from convention.” | ”Jedes solches Ding ist ein Ganzes vieler Eigenschaften und kann daher nach verschiedenen Seiten nützlich sein. Diese verschiedenen Seiten und daher die mannigfachen Gebrauchswerten der Dinge zu entdecken, ist geschichtliche Tat. So die Findung gesellschaftlicher Maße für die Quantität der nützlichen Dinge. Die Verschiedenheit der Warenmaße entspringt teils aus der verschiedenen Natur der zu messenden Gegenstände, teils aus Konvention.” | ” Varje sådant ting är en helhet av många egenskaper och kan därför göra nytta på olika sätt. Upptäckten av dessa olika sätt och därmed tingens mångsidiga användbarhet är en produkt av det historiska skeendet. Så även, när man uppfann samhälleliga mått för de nyttiga tingens kvantitet. Varumåttens olikhet har sitt ursprung dels i den olika naturen hos de föremål, som skall mätas, dels i konventionella omständigheter.” |
Detta återger herr Broadhouse som följer:
”To discover these various ways, and consequently the multifarious modes in which an object may be of use, is a work of time. So, consequently, is the finding of the social measure for the quantity of useful things. The diversity in the bulk of commodities arises partly from the different nature” etc.
Hos Marx innebär upptäckandet av tingens olika nyttiga sidor en väsentlig del av det historiska framåtskridandet; hos herr Broadhouse är det bara ett verk av tiden. Hos Marx används samma uppskattning för att fastställa allmänna samhälleliga mått. Hos herr Broadhouse förefinns ännu ett ”tidens verk” i ”hur man finner det samhälleliga måttet för kvantiteten hos de nyttiga tingen”, en sorts mått som Marx säkerligen aldrig brytt sig om. Och så avslutar Broadhouse med att felaktigt blanda ihop Maße (measure [mått]) med Masse (bulk [massa]) och på så sätt tillskriva Marx en av de vackraste krabborna som någonsin fångats.
Vidare säger Marx:
| ”Use-values form the material out of which wealth is made up, whatever may be the social form of that wealth.” | ”Gebrauchswerte bilden den stofflichen Inhalt des Reichstums, welches immer seine gesellschaftliche Form sei.” | ”Bruksvärden bildar rikedomens materiella innehåll, vilken dess samhälleliga form än må vara.” |
(den specifika form av tillägnelsen genom vilken den [rikedomen] tas i besittning och fördelas).
Herr Broadhouse översätter:
”Use values constitute the actual basis of wealth which is always their social form”, vilket antingen är en lämplig plattityd eller rätt och slätt nonsens.
Det andra perspektivet som en vara visar sig ur är dess bytesvärde. Att alla varor kan utbytas mot varandra i bestämda, ständigt växlande proportioner, att de har bytesvärden, detta faktum innebär att de innehåller något som är gemensamt för dem alla. Jag hoppar över det slarviga sätt på vilket herr Broadhouse här återger en av Marx finaste analyser, och går direkt till stället där Marx säger:
| ”This something common to all commodities cannot be a geometrical, physical, chemical or other natural propoerty. In fact their material properties come into consideration only in so far as they make them useful, that is, in so far as they turn into use-values.” | ”Dies Gemeinsame kann nicht eine geometische, physikalische, chemische oder sonstige natürliche Eigenschaft der Waren sein. Ihre körperlichen Eigenschaften kommer überhaupt nur in Betracht, soweits selbe sie nutzbar machen, also zu Gebrauchswerten.” | ”Detta gemensamma kan inte vara en geometrisk, fysikalisk, kemisk eller annan naturegenskap hos varorna. Deras kroppsliga egenskaper kommer över huvud taget i betraktande, endast i den mån de gör dem nyttiga, alltså till bruksvärde.” |
Och han fortsätter:
| ”But it is the very act of making abstraction form their use-values which evidently is the characteristic point of the exchange-relation of commodities. Within this relation, one use-value is equivalent to any other, so long as it is provided in sufficient proportion.” | ”Andererseits aber ist, die Abstraktion von ihren Gebrauchswerten, was das Austauschverhältnis der Waren augenscheinlich charakterisiert. Innerhalb desselbst gilt ein Gebrauchswert grade soviel wie jeder andre, wenn er nur in gehöriger Proportion vorhanden ist.” | ” Men å andra sidan är det just abstraktionen från deras nyttokaraktär, som skenbarligen karakteriserar varornas utbytesförhållande. I detta gäller det ena bruksvärdet precis lika mycket som det andra, om det blott föreligger i rätt proportion.” |
Nu herr Broadhouse:
”But on the other hand, it is precisely these use-values in the abstract which appraently characterise the exchange-ratio of the commodities. In itself, one use-value is worth just as much as another if it exists in the same proportion.”
På detta sätt låter Broadhouse, om man bortser från vissa mindre felaktigheter, Marx säga exakt motsatsen till vad han egentligen säger. Hos Marx är det utmärkande för utbytesförhållandet mellan varor det faktum att man helt abstraherar från deras bruksvärden, att de ses som helt utan bruksvärde. Hans tolk låter honom säga att det utmärkande för utbytesproportionen (som det inte är tal om här) är just bruksvärdet, bara taget ”abstrakt”. Och sedan, några rader längre ned, ger han oss meningen där Marx åter säger: ”Som bruksvärden är alla varor av olika kvalitet, som bytesvärden kan de bara vara av olika kvantitet, innehåller alltså inte en atom bruksvärde”, varken abstrakt eller konkret. Vi borde väl fråga: ”Förstår du vad du läser?”
På denna fråga kan man omöjligen svara jakande, ty vi slår fast att herr Broadhouse ständigt återupprepar den felaktiga uppfattningen. Efter den just citerade meningen fortsätter Marx:
| ”Now, if we leave out of consideration” (that is, make abstraction from) ”the use-values of the commodities, there remains to them but one property: that of being products of labour. But even this product of labour has already undergone a change in our hands. If we make abstraction from its use-value, we also make abstraction from the bodily components and forms which make it into a use-value.” | ”Sieht man nun vom Gebrauchswert der Warenkörper ab” (das heißt, davon abstrahieren), ”so bleibt ihnen noch eine Eigenschaft, die von Arbeitsprodukten. Jedoch ist uns auch das Arbeitsprodukt bereits in der Hand verwandelt. Abstrahieren wir von seinem Gebrauchswert, so abstrahieren wir auch von den körperlichen Bestandteilen und Formen, die es zum Gebrauchswert machen.” | ”Bortser man nu från varukropparnas bruksvärde, så återstår dem endast en egenskap, nämligen att vara arbetsprodukter. Emellertid har även arbetsprodukten redan förvandlats under våra händer. Bortser vi från dess bruksvärde, då bortser vi också från de kroppsliga beståndsdelar, som gör den till ett bruksvärde.” |
Detta återges av herr Broadhouse så här på engelska:
”If we separate use-values from the actual material of the commodities, there remains” (where? with the use-values of with the actual material?) ”one property only, that of the product of labour. But the product of labour is already transmuted in our hands. If we abstract from it its use-value, we abstract also the stamina and form which constiute its use-value.”
Återigen Marx:
| ”In the exchange-relation of commodities, their exchange-value presented itself to us as something perfectly independent of their use-values. Now, if we actually make abstraction from the use-value of the products of labour, we arrive at their value, as previously determined by us.” | ”Im Austauschverhältnis der Waren selbst erschien uns ihr Tauschwert als etwas von ihren Gebrauchswerten durchaus Unabhängiges. Abstrahiert man nun wirklich vom Gebrauchswert der Arbeitsprodukte, so erhält man ihren Wert, wie er eben bestimmt ward.” | ” I själva utbytesförhållandet mellan varorna syntes oss deras bytesvärde vara alldeles oavhängigt av deras bruksvärden. Bortser man nu verkligen från arbetsprodukternas bruksvärde, så erhåller man deras värde, såsom det just nu bestämdes.” |
Detta lyder hos herr Broadhouse enligt följande:
”In the exchange-ratio of commodities their exchange-value appears to us as something altogether independent of their use-value. If we now in effect abstract the use-value form the labour-produkts, we have their value as it is then determined.”
Det råder inget tvivel. Herr Broadhouse har aldrig hört talas om någon annan sorts abstraktion än den tingliga, exempelvis hur man abstraherar pengar från en kassa eller ett kassaskåp. Att likställa abstraktion med subtraktion, det är oförlåtligt för en Marxöversättare.
Ytterligare ett exempel hur tysk mening blir till engelsk meningslöshet. En av Marx mest förträffliga undersökningar är upptäckten av arbetets dubbelkaraktär. Arbetet betraktat som skapare av bruksvärden är av en annan karaktär och har andra egenskaper än samma arbete som skapare av värde. De ena är ett arbete av specifik art: att spinna, väva, ploga osv. Det andra är den gemensamma karaktären hos all mänsklig produktiv verksamhet, som är gemensam för spinnandet, vävandet, plogandet osv. och som gör att alla sammanfattas under det gemensamma begreppet arbete. Det ena är konkret, det andra abstrakt arbete. Det ena är arbete i teknisk mening, det andra i ekonomisk. Kort sagt – engelskan har uttryck för båda – det ena är work till skillnad från labour, det andra är labour till skillnad från work. Efter denna analys fortsätter Marx:
| ”Originally a commodity presented itself to us as something duplex: use-value and exchange-value. Further on we saw that labour, too, as far as it is expressed in value, does no longer possess the same characteristics which belong to it in its capacity as a creator of use-value.” | ”Ursprünglich erschien uns die Ware als ein Zwieschlächtiges, Gebrauchswert und Tauschwert. Später zeigte sich, daß auch die Arbeit, soweit sie im Wert ausgedrückt ist, nicht mehr dieselben Merkmale besitzt, die ihr als Erzeugering von Gebrauchswerten zukommen.” | ”Ursprungligen framträder varan för oss som ett slags tvillingväsen: bruksvärde och bytesvärde. Senare visade det sig, att inte heller arbetet äger samma karaktär, då det är uttryckt i värdet, som då det frambringar bruksvärden.” |
Herr Broadhouse vill absolut visa att han inte har förstått ett ord av Marx analys och översätter stycket ovan enligt följande:
”We say the commodity at first as a compound of use-value and exchange-value. Then we say that labour, so far as it is expressed in value, only possesses that character so far as it is a generation of use-value.”
När Marx säger ”vit” inser herr Broadhouse inte varför kan inte skulle kunna översätta med ”svart”.
Men nog om det. Vi ämnar komma till något mer underhållande. Marx sagt: ”I det borgerliga samhället härskar den fictio juris att varje människa i egenskap av varuköpare besitter en encyclopedisk varukännedom.” Även om uttrycket ”Civil Society” är rakt igenom engelskt och Ferguesons ”History of Civil Society” mer än hundra år gammal, är herr Broadhouse inte vuxen detta uttryck. Han översättet det med ”amongst ordinary people” och förvanskar meningen till vansinne. Ty det är just ”ordinary people” som ständigt knorrar över att de bedras av småhandlare osv. eftersom de inte känner beskaffenheten och värdet på de varor som de måste köpa.
Produktionen av ett bruksvärde återges med ”the establishing of a use-value”. Marx säger: ”Om det lyckas att med lite arbete förvandla kol till diamant så kan dess värde sjunka under tegelstenens.” Herr Broadhouse, för vilken det tydligen inte är bekant att diamant är en allotropisk form av ämnet kol, förvandlas kol till koks. På liknande sätt förvandlar han ”the total yield of the Brazilian diamond mines” till ”the entire profits of the whole yield”. ”The primitive communities of India” blir i hans händer ”venerable communities”.
Marx säger:
| ”In the use-value of a commodity is contained” (steckt, vilket hellre hade översatts med: For the production of the use-value of a commodity there has been spent) ”a certain productive activity, adapted to the peculiar purpose, or a certain useful labour.” | ”In dem Gebrauchswert jeder Ware steckt” (steckt, was man besser übersetzen sollte: Für die Produktion des Gebrauchswerts einer Ware ist verausgabt worden) ”eine bestimmte zweckmäßig produktive Tätigkeit oder nützliche Arbeit.” | ” Vi har alltså sett, att i varje varas bruksvärde ligger en bestämd, ändamålsenligt produktiv verksamhet eller ett visst nyttigt arbete. ” |
Herr Broadhouse måste säga:
”In the use-value of a commodity is contained a certain quantity of productive power of useful labour”, och så förvanskar han inte bara kvalitet till kvantitet, utan produktiv verksamhet som utgavs blir till produktivkraft som först ska bli utgiven.
Men nog. Jag skulle kunna dra fram tiofalt fler exempel vilka visar att herr Broadhouse på intet sätt är en man ägnad att översätta Marx, och detta huvudsakligen eftersom han inte tycks veta vad ett verkligt samvetsgrant vetenskapligt arbete innebär.
Friedrich Engels
Skrivet: oktober 1885
Originalspråk: engelska
Översatt från tyskan.
fredag 9 november 2012
Friedrich Engels: Om antisemitismen
Engels talar ut mot dem som tycker att antisemitism och socialism kan gå hand i hand. Källa: Marx-Engels-Werke, band 22, s. 49-51. Min översättning.
Om antisemitismen
Antisemitismen är kännetecken för en efterbliven kultur och man hittar den därför bara i Preussen och Österrike resp. Ryssland. Om man skulle ägna sig åt antisemitism här i England eller i Amerika skulle man helt enkelt bli utskrattad, och herr Drumont skapar i Paris med sina skrifter – vilkas geist ändå är oändligt överlägsen de tyska antisemiternas – bara lite verkningslös sensationslystnad. Dessutom måste han, efter som han ställer upp som kandidat till stadsrådet, säga att han är lika mycket mot det kristna kapitalet som det judiska. Och herr Drumont skulle man läsa, även om han vore av motsatt uppfattning.
I Preussen är det lågadeln, junkrarna, som tar in 10 000 mark och spenderar 20 000 och därför hamnar i klorna på ockrarna, som skapar antisemitism. Och i Preussen och Österrike är det småborgarna, skråhantverkarna och småhandlarna som drivs till undergång genom av den storkapitalistiska konkurrensen, som bildar kören och skriker med. Om kapitalet förintar dessa klasser som är rakt i genom reaktionära, gör det vad det ska och utför ett gott verk, oavsett om de är judar eller arier, omskurna eller döpta. Det hjälper de efterblivna Preussen och Österrike framåt så att de slutligen kommer till den moderna nivån, där alla samhälleliga skillnader uppgår i den stora motsatsen mellan kapitalister och lönarbetare. Bara där som detta inte existerar, där ännu ingen stark kapitalistklass och därmed ingen stark lönarbetarklass, där kapitalet är för svagt för att bemäktiga sig den samlade nationella produktionen, och dess huvudskådeplats därför är värdepappersbörsen, där produktionen fortfarande är i händerna på bönder, godsherrar, hantverkare och liknande klasser som utgör rester av medeltiden – bara där är kapitalet huvudsakligen judiskt och bara där finns det antisemitism.
I hela Nordamerika, där det finns miljonärer vars rikedom knappt kan uttryckas i våra sketna mark, gulden eller franken, är inte en enda jude, och Rothschilds är verkliga tiggare i jämförelse med dessa amerikaner. Och till och med i England är Rothschild en man med tämligen modesta medel, i jämförelse med t. ex. hertigen av Westminster. Till och med hos oss vid Rhen, där vi med hjälp av fransmännen jagade ut adeln ut landet för 95 år sedan och skapade vår moderna industri, var är då judarna?
Antisemitismen är alltså inget annat än en reaktion från de medeltida, undergående samhällsskikten mot det moderna samhället, som huvudsakligen består av lönarbetare och kapitalister. Antisemitismen tjänar därför enbart reaktionära syften, även under skenbart socialistisk täckmantel. Det är av avart av feodal socialism, och med sådant har vi inget att skaffa. Är den möjlig i ett land är det bara ett bevis att där inte finns tillräckligt med kapital. Kapital och lönarbete är i dag oskiljaktiga. Ju starkare kapitalet, desto starkare lönarbetarklassen, desto närmare slutet av kapitalisternas välde. För oss tyskar, dit jag även räknar wienarna, önskar jag alltså en framgångsrik utveckling av den kapitalistiska ekonomin, och ingalunda dess ruttnande i stillestånd.
Till detta kommer att antisemitismen förfalskar hela sakläget. Den känner inte ens till judarna, som den baktalar. Annars skulle den veta att det här i England och i Amerika, tack vare de östeuropeiska antisemiterna, Turkiet och den spanska inkvisitionen, finns tusen och åter tusen judiska proletärer. Och dessa judiska arbetare tillhör de värst utsugna och allra mest eländiga. Var har de senaste tolv månaderna haft tre strejker av judiska arbetare här i England. Och då skulle vi driva antisemitismen som en kamp mot kapitalet?
Dessutom har vi alltför mycket att tacka judarna för. Utan att nämna Heine och Börne. Marx var av ärkejudiskt blod. Lassalle var jude. Flera av våra bästa är judar. Min vän Victor Adler, som nu sitter i fängelse i Wien för sin hängivelse åt proletärernas sak, Eduard Bernstein, redaktör för ”Sozialdemokrat” i London, Paul Singer, en av vara bästa riksdagsmän – människor vilkas vänskap jag är stolt över, är alla judar! Till och med jag har gjorts till jude av tidningen ”Gartenlaube”, och om jag skulle tvingas välja skulle jag hellre välja jude än ”Herr von”!
London, 19 april 1890
Om antisemitismen
Antisemitismen är kännetecken för en efterbliven kultur och man hittar den därför bara i Preussen och Österrike resp. Ryssland. Om man skulle ägna sig åt antisemitism här i England eller i Amerika skulle man helt enkelt bli utskrattad, och herr Drumont skapar i Paris med sina skrifter – vilkas geist ändå är oändligt överlägsen de tyska antisemiternas – bara lite verkningslös sensationslystnad. Dessutom måste han, efter som han ställer upp som kandidat till stadsrådet, säga att han är lika mycket mot det kristna kapitalet som det judiska. Och herr Drumont skulle man läsa, även om han vore av motsatt uppfattning.
I Preussen är det lågadeln, junkrarna, som tar in 10 000 mark och spenderar 20 000 och därför hamnar i klorna på ockrarna, som skapar antisemitism. Och i Preussen och Österrike är det småborgarna, skråhantverkarna och småhandlarna som drivs till undergång genom av den storkapitalistiska konkurrensen, som bildar kören och skriker med. Om kapitalet förintar dessa klasser som är rakt i genom reaktionära, gör det vad det ska och utför ett gott verk, oavsett om de är judar eller arier, omskurna eller döpta. Det hjälper de efterblivna Preussen och Österrike framåt så att de slutligen kommer till den moderna nivån, där alla samhälleliga skillnader uppgår i den stora motsatsen mellan kapitalister och lönarbetare. Bara där som detta inte existerar, där ännu ingen stark kapitalistklass och därmed ingen stark lönarbetarklass, där kapitalet är för svagt för att bemäktiga sig den samlade nationella produktionen, och dess huvudskådeplats därför är värdepappersbörsen, där produktionen fortfarande är i händerna på bönder, godsherrar, hantverkare och liknande klasser som utgör rester av medeltiden – bara där är kapitalet huvudsakligen judiskt och bara där finns det antisemitism.
I hela Nordamerika, där det finns miljonärer vars rikedom knappt kan uttryckas i våra sketna mark, gulden eller franken, är inte en enda jude, och Rothschilds är verkliga tiggare i jämförelse med dessa amerikaner. Och till och med i England är Rothschild en man med tämligen modesta medel, i jämförelse med t. ex. hertigen av Westminster. Till och med hos oss vid Rhen, där vi med hjälp av fransmännen jagade ut adeln ut landet för 95 år sedan och skapade vår moderna industri, var är då judarna?
Antisemitismen är alltså inget annat än en reaktion från de medeltida, undergående samhällsskikten mot det moderna samhället, som huvudsakligen består av lönarbetare och kapitalister. Antisemitismen tjänar därför enbart reaktionära syften, även under skenbart socialistisk täckmantel. Det är av avart av feodal socialism, och med sådant har vi inget att skaffa. Är den möjlig i ett land är det bara ett bevis att där inte finns tillräckligt med kapital. Kapital och lönarbete är i dag oskiljaktiga. Ju starkare kapitalet, desto starkare lönarbetarklassen, desto närmare slutet av kapitalisternas välde. För oss tyskar, dit jag även räknar wienarna, önskar jag alltså en framgångsrik utveckling av den kapitalistiska ekonomin, och ingalunda dess ruttnande i stillestånd.
Till detta kommer att antisemitismen förfalskar hela sakläget. Den känner inte ens till judarna, som den baktalar. Annars skulle den veta att det här i England och i Amerika, tack vare de östeuropeiska antisemiterna, Turkiet och den spanska inkvisitionen, finns tusen och åter tusen judiska proletärer. Och dessa judiska arbetare tillhör de värst utsugna och allra mest eländiga. Var har de senaste tolv månaderna haft tre strejker av judiska arbetare här i England. Och då skulle vi driva antisemitismen som en kamp mot kapitalet?
Dessutom har vi alltför mycket att tacka judarna för. Utan att nämna Heine och Börne. Marx var av ärkejudiskt blod. Lassalle var jude. Flera av våra bästa är judar. Min vän Victor Adler, som nu sitter i fängelse i Wien för sin hängivelse åt proletärernas sak, Eduard Bernstein, redaktör för ”Sozialdemokrat” i London, Paul Singer, en av vara bästa riksdagsmän – människor vilkas vänskap jag är stolt över, är alla judar! Till och med jag har gjorts till jude av tidningen ”Gartenlaube”, och om jag skulle tvingas välja skulle jag hellre välja jude än ”Herr von”!
London, 19 april 1890
måndag 5 november 2012
Parismanuskripten
De manuskript av Marx som skrevs 1844 i Paris och gavs ut 1932 i Moskva med den redaktionella titeln ”Ekonomisk-filosofiska manuskript från 1844” är hans första försök att skriva en egen analys av nationalekonomin. Naturligtvis är det innehållet i manuskripten som är det intressanta, men jag tror att det kan vara nyttigt att göra en kortare resumé av manuskriptens uppkomst och vad som hände, nästan 90 år senare, när de publicerades. Nedanstående text bygger huvudsakligen på uppgifter i Marx-Engels-Gesamtausgabe (MEGA (2)), Abteilung I, Band 2.
Marx hade kommit i kontakt med ”den materiella verkligheten” i egenskap av redaktör för tidningen ”Rheinische Zeitung”. Den första ekonom han läste var troligen Friedrich List. 1844 hade han lämnat ”Rheinische Zeitung” och Tyskland och bosatt sig i Paris där han tillsammans med Arnold Ruge gav ut tidskriften ”Deutsch-Französische Jahrbücher”. Hans teoretiska utveckling under den här perioden förde honom till idén att arbetarklassen spelade en nyckelroll i den samtida politiska utvecklingen. För att förstå arbetarklassen var det nödvändigt att förstå den politiska ekonomin, och därmed började Marx sin ”kritiska tillägnelse av den borgerliga politiska ekonomin”, en uppgift som han skulle ägna en stor del av resten av sitt liv till.
Marx läste även de tidigare socialistiska tänkarna, män som Saint-Simon, Proudhon, Leroux, Considérant och Dézamy. Även dessa teoretiker hade sina ekonomiska teorier, eller sina egna socialistiska tolkningar av borgerliga ekonomer, som exv. J-B Say och Adam Smith. Även Engels text ”Umrisse zu einer Kritik der Nationalökonomie” bidrog till Marx ekonomiintresse. Under denna period var den två år yngre Engels fortfarande den skarpaste ekonomerna av de båda.
En händelse som kan ha fått Marx att mer koncentrerat ägna sig åt ekonomisk teori just våren och sommaren 1844 var de schlesiska vävarnas uppror 1844. Detta uppror ledde förstås till diskussioner bland socialister, och intresset kring upprorets orsaker ledde också naturligt till ett studium av ekonomi och ekonomisk teori.
Enligt MEGA påbörjade Marx sitt systematiska studium av ekonomisk teori med J-B Says ”Traité d’économie politique”. Marx hade vanan att alltid skriva av utdrag ut böcker han läste, vilket gör att det ofta går att säga exakt när han läste en viss bok. Det är lite kul och ironiskt att Marx började just med Say, en ekonom som han senare kom att förakta och som han gav det stående epitetet ”fadd”. Marx läste även Adam Smiths ”On the Wealth of Nations”, fast på franska. Marx engelska var fortfarande inte tillräckligt bra. När Marx skriv sina ekonomisk-filosofiska manuskript hade han inte excerpterat något av David Ricardo, vilket ger oss anledning att tro att han ännu inte hade läst något av denne ekonom, som han senare i livet skulle betrakta som den främste av de borgerliga ekonomerna.
Själva texten skrev Marx i tre häften som utgivarna kallar häfte I, II och III. Utgivarna av MEGA (2) är väldigt noggranna när de beskriver dem. Exempelvis står det om häfte I: ”Första arkets höjd – vänstra sidan 310 mm, högra sidan 308 mm [...] arkens bredd övervägande 399 mm [...] Skrivmaterial: bläck, missfärgat brunt, med nyanser i färgtonen orsakade av bläckflöde, fjäderpennans styrka, pennföring osv”. Kanske inte det mest upphetsande. Men det är intressant att texten i häfte I är skriven i tre kolumner, av Marx rubricerade ”Arbetslön”, ”Kapitalprofit” och ”Jordränta”. Marx har av allt att döma fyllt på kolumnerna allt eftersom. MEGA väljer därför att presentera texten i två versioner: en som följer den kronologi som man tror att Marx skrivit den i, och en version som följer Marx rubriksättning.
En svårighet i sammanhanget är Marx notoriskt oläsliga handstil. Ofta blir tolkningen av denna handstil en tämligen godtycklig verksamhet. MEGA har sida efter sida med förslag till olika tolkningar, och någon definitiv enstämmighet vad Marx egentligen skrev kommer vi väl aldrig att få uppleva. För läsarens skull har MEGA valt att publicera fotokopior av samtliga sidor ur häfte I. Jag visar en av dem, så ni får ett intryck av hur Marx texter plägar se ut.
Nå. Jag vet inte om det här är jätterelevant, men kanske bidrar det till att sätta Marx text i någon form av sammanhang som gör den mer begriplig.
Återkommer med en text om manuskriptens mottagande från 1932 och framåt.
söndag 4 november 2012
Ur Förordet till Marx-Engels-Werkes första band
Jag har väldigt svårt för dogmatik och floskler, inte minst när det gäller förhållandet till Marx, Marx texter och marxismen. Detta gäller såväl kritiker av Marx (personer som mycket sällan anser det vara mödan värt att läsa Marx, men som ändå gillar att ha synpunkter), eller marxister av olika schatteringar. Ibland har jag lite svårt att ens förstå riktig var dogmatiken kommer ifrån. Då kan det löna sig att läsa floskler utgivna i Sovjetunionen eller DDR. Någonstans var det väl där den fick sitt bränsle.
Följande stycke är en översättning ur förordet till den tyska utgåvan av Marx och Engels samlade verk. Det var inte alls okontroversiellt att ge ut Marx och Engels i de s.k. socialistiska länderna. Det första försöket slutade i och med Stalins terror och utgivarna, med David Rjazanov i spetsen ”rensades ut”. Rjazanov dog troligen i Stalins fängelser, men det är oklart var och när.
Efter andra världskriget utropades ju en tysk ”arbetar- och bondestat”. Det dröjde dock ända till 1956 innan man fick klartecken att ge ut Marx och Engels samlade verk, och den utgåva man gav ut var inte särskilt heltäckande eller vetenskapligt noggrann. (Den mer omfattande och källkritiska Marx-Engels-Gesamtausgabe började ges ut först på 1970-talet. Den är fortfarande in progress.)
Men så här lät det ändå 1956:
Ur ”Förord till den tyska upplagan”
Källa: Marx-Engels-Werke, Band 1, sid. IX-X
”Utgivningen av Karl Marx och Friedrich Engels verk på det tyska språket, som följer på beslut av Tysklands socialistiska enhetspartis centralkommitté, är en händelse av stor politisk och vetenskaplig betydelse. För första gången blir därmed det mäktiga livsverket av det tyska folkets bästa söner tillgängligt för alla arbetande i Tyskland, Marx och Engels hemland.
Den tyska utgåvan håller sig med mindre ändringar till den ryskspråkiga utgåvan som ombesörjs av Institutet för marxismen-leninismen vid Sovjetunionens kommunistiska partis centralkommitté. De riktlinjer kring sammanställning, ordnande och omfång som fastställs i förordet till den sovjetiska utgåva gäller även för den tyska.
Den tyska arbetarklassen och hela det tyska folket kan vara stolta över att de geniala tänkarna och glödande revolutionärerna Karl Marx och Friedrich Engels har sprungit ur deras fädernesland. Inga andra tyskar har genom sitt verk utövat så stort inflytande på det mänskliga samhällets utveckling. De skänkte mänskligheten den största landvinningen i världshistorien: vetenskapen om befrielsen för proletariatet och alla förtryckta, vetenskapen om upprättandet av det kommunistiska samhället.
Marxismen är det tyska folkets mest värdefulla kulturarv. Vi är de rättmätiga arvtagarna till denna stora arv. Därur växer den stora plikten att noggrant bevara det, att rent och oförfalskat förmedla det till vårt folk, så att detta kan skrida framåt raskare på den väg som dess största söner har visat.
Denna stora uppgift tjänar den föreliggande utgåvan av Marx och Engels verk. Genom denna uppfylls en ärofylld förpliktelse gentemot de två största tyska tänkarna och kämparna, gentemot det tyska folket och gentemot den internationella arbetarklassen.”
Som Popper, fast tvärtom och lika tokigt, skulle jag säga.
lördag 3 november 2012
Kommunala valen 1946
Vid 1946 års kommunala val hade rösträtten utvidgats ytterligare några steg. Borta var kraven på att ej vara i konkurs, ej vara av fattigvården varaktigt omhändertagen till försörjning, eller att ha betalt sina kommunalskatter. De enda vuxna som nu saknade rösträtt var omyndigförklarade och utländska medborgare. Valdeltagande var 74,5% för männen och 67,9% för kvinnorna. Rekord i båda fallen för kommunala val.
Landstingsmannavalen
1946 års val innebar kommunisternas starkast val någonsin. Paritet fick 11,2% (+5,3).
Höger 14,9% (-2,7)
Bondeförbundet 13,5% (-0,4)
Folkpartiet 15,6% (+3,2)
Socialdemokraterna 44,4% (-5,9)
Kommunisterna 11,2% (+5,3)
Övriga 0,3% (-0,3)
53 kommunister blev valda till landstingsfullmäktige, motsvarande 4,5% av det totala antalet. Trots partiets framgångar blev det alltså fortsatt kraftigt missgynnad av valsystemet. Hade systemet varit proportionellt (enligt D’Hondts metod) skulle partiet fått 111 mandat. Bondeförbundet, som bara fick 2,3 procentenheter fler röster, kunde mönstra hela 242 landstingsfullmäktige. Eller med andra ord: det behövdes 4583 kommunister för att få ett mandat, 1870 bondeförbundare.
Stadsfullmäktigevalen
Höger 19,8% (-3,9)
Bondeförbundet 0,7% (+0,3)
Folkpartiet 18,4% (+4,9)
Socialdemokrater 45,6% (-7,2)
Socialister 0,0% (-0,3)
Vänstersocialister 0,1% (0,0)
Kommunister 14,8% (+6,6)
Nationella 0,2% (-0,1)
Övriga 0,4% (-0,3)
419 kommunister blev valda till stadsfullmäktige runt om i landet. Detta motsvarade 10,1% av det totala antalet stadsfullmäktige. I kategorin ”industristäder” lyckades SKP knipa 14,8% av mandaten. 50 av kommunisterna var kvinnor, alltså 11,9%. Det är lite under genomsnittet (12,5%), men bättre än Socialdemokraterna (11,4%). Skillnaden är dock som synes inte särskilt stor.
Resultat i Västsverige
Mönstret är föga överraskande ganska likt det vid 1944 års andrakammarsval. Göteborg och Mölndal är partiets starkaste fäste i Västsverige. I större delen av Bohuslän, Älvsborg och Skaraborg får partiet mycket få röster, speciellt på landsbygden. Men vissa undantag finns, såsom Bohus-Malmön. Jag tycker det är intressant att partiet inte går fram nämnvärt på de småorter i Bohuslän där partiet varit starkt under 1920-talet. Ta Hunnebostrand som ett exempel. Där nådde partiet 16% 1924. Efter splittringen 1929 fick dessa röster huvudsakligen till Kilbomspartiet (13% både 1932 och 1936). Efter detta partis kollaps skulle man kunna tänka sig att några av dessa skulle rösta på kommunisterna. Men icke. 1946 fick SKP sju röster där, motsvarande 0,8%.
Räknat i landtingsmandat blev dock valframgången tämligen begränsad i Västsverige. SKP vann ett mandat i vardera Göteborgs och Bohuslän, Älvsborgs län och Skaraborgs län och fick därmed två mandat i de båda förstnämnda och ett i det sistnämnda.
I Göteborg fick kommunisterna 23,9% i valet till stadsfullmäktige och blev näst största parti. I både första och tredje valkretsen fick partiet 27%, mot bara 18% i den andra.
Landstingsmannavalen
1946 års val innebar kommunisternas starkast val någonsin. Paritet fick 11,2% (+5,3).
Höger 14,9% (-2,7)
Bondeförbundet 13,5% (-0,4)
Folkpartiet 15,6% (+3,2)
Socialdemokraterna 44,4% (-5,9)
Kommunisterna 11,2% (+5,3)
Övriga 0,3% (-0,3)
53 kommunister blev valda till landstingsfullmäktige, motsvarande 4,5% av det totala antalet. Trots partiets framgångar blev det alltså fortsatt kraftigt missgynnad av valsystemet. Hade systemet varit proportionellt (enligt D’Hondts metod) skulle partiet fått 111 mandat. Bondeförbundet, som bara fick 2,3 procentenheter fler röster, kunde mönstra hela 242 landstingsfullmäktige. Eller med andra ord: det behövdes 4583 kommunister för att få ett mandat, 1870 bondeförbundare.
Stadsfullmäktigevalen
Höger 19,8% (-3,9)
Bondeförbundet 0,7% (+0,3)
Folkpartiet 18,4% (+4,9)
Socialdemokrater 45,6% (-7,2)
Socialister 0,0% (-0,3)
Vänstersocialister 0,1% (0,0)
Kommunister 14,8% (+6,6)
Nationella 0,2% (-0,1)
Övriga 0,4% (-0,3)
419 kommunister blev valda till stadsfullmäktige runt om i landet. Detta motsvarade 10,1% av det totala antalet stadsfullmäktige. I kategorin ”industristäder” lyckades SKP knipa 14,8% av mandaten. 50 av kommunisterna var kvinnor, alltså 11,9%. Det är lite under genomsnittet (12,5%), men bättre än Socialdemokraterna (11,4%). Skillnaden är dock som synes inte särskilt stor.
Resultat i Västsverige
Mönstret är föga överraskande ganska likt det vid 1944 års andrakammarsval. Göteborg och Mölndal är partiets starkaste fäste i Västsverige. I större delen av Bohuslän, Älvsborg och Skaraborg får partiet mycket få röster, speciellt på landsbygden. Men vissa undantag finns, såsom Bohus-Malmön. Jag tycker det är intressant att partiet inte går fram nämnvärt på de småorter i Bohuslän där partiet varit starkt under 1920-talet. Ta Hunnebostrand som ett exempel. Där nådde partiet 16% 1924. Efter splittringen 1929 fick dessa röster huvudsakligen till Kilbomspartiet (13% både 1932 och 1936). Efter detta partis kollaps skulle man kunna tänka sig att några av dessa skulle rösta på kommunisterna. Men icke. 1946 fick SKP sju röster där, motsvarande 0,8%.
Räknat i landtingsmandat blev dock valframgången tämligen begränsad i Västsverige. SKP vann ett mandat i vardera Göteborgs och Bohuslän, Älvsborgs län och Skaraborgs län och fick därmed två mandat i de båda förstnämnda och ett i det sistnämnda.
I Göteborg fick kommunisterna 23,9% i valet till stadsfullmäktige och blev näst största parti. I både första och tredje valkretsen fick partiet 27%, mot bara 18% i den andra.
Kommunala valen 1942
Rösträtten
Vid de kommunala valen 1942 hade rösträttsåldern sänkts från 23 till 21 år. Annars var rösträtten som tidigare, dvs. ”envar inom kommunen mantalsskriven man eller kvinna, som är svensk undersåte [...] med undantag för den som: a) är förklarad omyndig, b) är i konkurstillstånd, c) är av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning, eller d) i avseende å påförda utskylder till kommunen, vilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna kalenderåren, häftar för utskylder för flera än två av dessa år.” Nytt är också att rätten för vissa yrkesgrupper att använda sig av ”valsedelsförsändelseinstitutet” har avskaffats. Fortfarande kunde dock en gift make/maka rösta med en av den andra maken avgiven valsedelsförsändelse. 71.8% av Sveriges totala folkmängd hade rösträtt. 143 039 personer diskvalificerades från rösträtt. Den vanligaste (73 831 personer) orsaken var ”oguldna kommunalutskylder”, följd av ”fattigvårdsunderstöd” (37 122 personer).
Av statistiken kan man dra en hel rad intressanta slutsatser. Jag nöjer mig med den kanske mest uppenbara: kvinnorna drog in till städerna. I storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö gick det över 1200 röstberättigade kvinnor på 1000 män. På landbygden var siffran 963.
Valdeltagandet
69,2% (-1,2) av männen och 62,9% (+2,6) av kvinnorna röstade. Totalt 66,0% (+0,7). Siffrorna inom parentes är skillnaden i procentenheter sedan förra landstingsmannan valet 1938. Högst av valdeltagandet i Malmöhus län, lägst i Jämtlands land. Det skall dock påpekas att de landstingsfria städerna inte räknas in i den här statistiken.
Valresultatet i landstingsmannavalen
Höger 15,8% (-0,8)
Bondeförbundet 16,6 (+0,7)
Folkpartiet 12,3 (0)
Socialdemokrater 50,1 (+0,6)
Socialister 0,0 (-1,6)
Kommunister 4,8 (+1,6)
Nationalsocialister 0,0 (-0,5)
Övriga 0,4 (-0,4)
Detta gäller alltså landstingsmannavalen. Resultaten är ganska stabila, vilket väl är en smula anmärkningsvärt med tanke på det rådande politiska klimatet (världskriget, ni vet). Det havererade Socialistiska partiet fick bara några ströröster, och de 1,6% av partiet hade 1938 motsvarar Kommunisternas ökning. Därmed inte sagt att gamla socialister gick direkt till kommunisterna, men nog känns det som en rimlig hypotes.
Valresultatet i stadsfullmäktigevalen
Höger 23,7% (+0,8)
Bondeförbundet 0,4% (+0,2)
Folkpartiet 13,5% (+0,7)
Socialdemokrater 52,8% (-1,2)
Socialister 0,3% (-1,9)
Kommunister 8,2% (+3,1)
Nationella 0,3% (-0,5)
Nationalsocialister 0,0% (-1,2)
Övriga 0,8% (0)
I gruppen ”övriga” finns bl. a. Vänstersocialisterna och ”Socialistiska oppositionen”. Sekter fanns alltså redan på 1940-talet.
Kommunisternas starkaste fästen fanns i de stora städerna. I kategorin ”städer med över 40 000 invånare” fick partiet 9,9%, jämfört med bara 2,5% i kategorin ”ständer med högst 5 000 invånare”.
Som vanligt missgynnade valsystemet kommunisterna. 8,2% av rösterna innebar endast 4,4% av de valda ledamöterna, eller 167 stycken. Av dessa var 17 kvinnor. Även inom de andra partierna var andelen valda kvinnor runt 10%. Folkpartiet med 13,7% valda kvinnor låg i toppen, Socialdemokraterna med 9,3% i botten.
Kommunisterna i Västsverige
Här följer en lista över samtliga platser i Göteborgs och Bohuslän, Älvsborgs län samt Skaraborgs län där kommunisterna fick mer än 10% i landstingsmannavalen.
Partille 18,6% (Jonsered 31,6%, Sävedalen 12,7% och Partille 16,2%)
Råda 13,1%
Stadsgränsen (del av Västra Frölunda, motsvarar dagens Kungsten) 13,5%’
Backa 14,0%
Mölndal 25,6%
Fröskog 11,4% (i dagens Åmåls kommun)
Lilla Edet 10,9% (del av Fuxerna)
Starkärr 10,1%
Fritsla 11,2%
Österplana 12,3%
Våmb 16,3%
Lidköping 13,7%
Tidaholm 11,5%
Endast två kommunister blev valda: en representant i Bohuslandstinget från Mölndal och en representant i Älvsborgs landstinget från Borås.
Stadsfullmäktigevalet i Göteborg
Högern 19,5%
Folkpartet 14,4%
Socialdemokraterna 47,5%
Kommunisterna 17,9%
Övriga 0,7% (nästan uteslutande Albin Ströms Vänstersocialister).
Kommunisterna gjorde sitt bästa val dittills av kunde mönstra 10 ledamöter av kommunfullmäktige.
Vid de kommunala valen 1942 hade rösträttsåldern sänkts från 23 till 21 år. Annars var rösträtten som tidigare, dvs. ”envar inom kommunen mantalsskriven man eller kvinna, som är svensk undersåte [...] med undantag för den som: a) är förklarad omyndig, b) är i konkurstillstånd, c) är av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning, eller d) i avseende å påförda utskylder till kommunen, vilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna kalenderåren, häftar för utskylder för flera än två av dessa år.” Nytt är också att rätten för vissa yrkesgrupper att använda sig av ”valsedelsförsändelseinstitutet” har avskaffats. Fortfarande kunde dock en gift make/maka rösta med en av den andra maken avgiven valsedelsförsändelse. 71.8% av Sveriges totala folkmängd hade rösträtt. 143 039 personer diskvalificerades från rösträtt. Den vanligaste (73 831 personer) orsaken var ”oguldna kommunalutskylder”, följd av ”fattigvårdsunderstöd” (37 122 personer).
Av statistiken kan man dra en hel rad intressanta slutsatser. Jag nöjer mig med den kanske mest uppenbara: kvinnorna drog in till städerna. I storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö gick det över 1200 röstberättigade kvinnor på 1000 män. På landbygden var siffran 963.
Valdeltagandet
69,2% (-1,2) av männen och 62,9% (+2,6) av kvinnorna röstade. Totalt 66,0% (+0,7). Siffrorna inom parentes är skillnaden i procentenheter sedan förra landstingsmannan valet 1938. Högst av valdeltagandet i Malmöhus län, lägst i Jämtlands land. Det skall dock påpekas att de landstingsfria städerna inte räknas in i den här statistiken.
Valresultatet i landstingsmannavalen
Höger 15,8% (-0,8)
Bondeförbundet 16,6 (+0,7)
Folkpartiet 12,3 (0)
Socialdemokrater 50,1 (+0,6)
Socialister 0,0 (-1,6)
Kommunister 4,8 (+1,6)
Nationalsocialister 0,0 (-0,5)
Övriga 0,4 (-0,4)
Detta gäller alltså landstingsmannavalen. Resultaten är ganska stabila, vilket väl är en smula anmärkningsvärt med tanke på det rådande politiska klimatet (världskriget, ni vet). Det havererade Socialistiska partiet fick bara några ströröster, och de 1,6% av partiet hade 1938 motsvarar Kommunisternas ökning. Därmed inte sagt att gamla socialister gick direkt till kommunisterna, men nog känns det som en rimlig hypotes.
Valresultatet i stadsfullmäktigevalen
Höger 23,7% (+0,8)
Bondeförbundet 0,4% (+0,2)
Folkpartiet 13,5% (+0,7)
Socialdemokrater 52,8% (-1,2)
Socialister 0,3% (-1,9)
Kommunister 8,2% (+3,1)
Nationella 0,3% (-0,5)
Nationalsocialister 0,0% (-1,2)
Övriga 0,8% (0)
I gruppen ”övriga” finns bl. a. Vänstersocialisterna och ”Socialistiska oppositionen”. Sekter fanns alltså redan på 1940-talet.
Kommunisternas starkaste fästen fanns i de stora städerna. I kategorin ”städer med över 40 000 invånare” fick partiet 9,9%, jämfört med bara 2,5% i kategorin ”ständer med högst 5 000 invånare”.
Som vanligt missgynnade valsystemet kommunisterna. 8,2% av rösterna innebar endast 4,4% av de valda ledamöterna, eller 167 stycken. Av dessa var 17 kvinnor. Även inom de andra partierna var andelen valda kvinnor runt 10%. Folkpartiet med 13,7% valda kvinnor låg i toppen, Socialdemokraterna med 9,3% i botten.
Kommunisterna i Västsverige
Här följer en lista över samtliga platser i Göteborgs och Bohuslän, Älvsborgs län samt Skaraborgs län där kommunisterna fick mer än 10% i landstingsmannavalen.
Partille 18,6% (Jonsered 31,6%, Sävedalen 12,7% och Partille 16,2%)
Råda 13,1%
Stadsgränsen (del av Västra Frölunda, motsvarar dagens Kungsten) 13,5%’
Backa 14,0%
Mölndal 25,6%
Fröskog 11,4% (i dagens Åmåls kommun)
Lilla Edet 10,9% (del av Fuxerna)
Starkärr 10,1%
Fritsla 11,2%
Österplana 12,3%
Våmb 16,3%
Lidköping 13,7%
Tidaholm 11,5%
Endast två kommunister blev valda: en representant i Bohuslandstinget från Mölndal och en representant i Älvsborgs landstinget från Borås.
Stadsfullmäktigevalet i Göteborg
Högern 19,5%
Folkpartet 14,4%
Socialdemokraterna 47,5%
Kommunisterna 17,9%
Övriga 0,7% (nästan uteslutande Albin Ströms Vänstersocialister).
Kommunisterna gjorde sitt bästa val dittills av kunde mönstra 10 ledamöter av kommunfullmäktige.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)