Kapitel 8 - Ränta, kredit och "fiktivt kapital"
I kapitel 8 befinner vi oss huvudsakligen på en empirisk nivå. De flesta företeelser som Heinrich tar upp är synliga och befinner sig så att säga på ytan av det kapitalistiska samhället. Begreppsapparaten skiljer sig inte längre hela tiden fundamentalt från den som borgerlig nationalekonomi använder. (Borgerlig skall här förstås som "tar de borgerliga produktionsförhållandena för givna".)
Heinrich börjar med att behandla räntan. Att pengar lånas ut i utbyte mot mer pengar är ingenting specifik för kapitalismen, men räntans funktion är ändå en helt annan. Ett tydlig exempel på hur man måste relatera ett fenomen till dess plats i den ekonomiska helheten.
Räntan är något som kritierats av både höger- och vänsterpopulister. Det ser ut som om ockraren är en lat och ond person som tjänar pengar på andras arbete - till skillnad från den kapitalist som investerar i produktionen och därmed bidrar med något. Även inom den politiska vänstern kan man ibland höra idéer om "lata" kapitalister som skiljer sig från de "innovativa" industrikapitalisterna.
- Är det någon moralisk skillnad mellan ränte- och industrikapitalister?
- Är det ett problem att dagens kapitalister blivit "lata" och gärna investerar i ränte- och spekulationskapital istället för industriellt kapital?
s. 197
Frågan om "penningvaran". Tidigare marxister (inkl Karl Marx i egen hög person) har utgått från att penningen måste ha sin bas i en verklig vara med verkligt värde. Heinrich menar att detta är ett felslut. Marx teori bevisar bara att penningformen behövs, inte penningvaran.
- Spelar det någon roll för ekonomin eller den ekonomiska teorin om pengarna är konvertibla till någon verklig vara med värde i Marx mening?
s. 198
"I den förhärskande ekonomiska teorin skiljer man dock inte mellan pris och värde." Vi kan i samband med börsnedgångar läsa "Börsen förlorade X miljarder i värde på en timme" eller liknande.
- Spelar det någon roll om börsen går upp eller ned?
- Vad är det för "värden" som utraderas vid en börsnedgång?
- Kan man överhuvudtaget tala om "börsbubblor" om man antar att det inte finns något sådant som värde utan bara priser?
s. 200f
Heinrich påpekar att kreditsystemet inte är någon "överbyggnad" till det industriella kapitalet. Vi kan inte tänka oss kapitalism utan krediter, och när Marx i kapitalets första band bortser från krediten handlar det bara om en teoretisk abstraktion med syftet att göra framställningen möjlig.
Kapitel 9 - Kris
Det är självklart för marxister att kapitalismen är ett krisbenäget system. Det saknas dock en sammanhållen marxistisk kristeori. Det råder inte heller någon samstämmighet i frågan om kapitalismens kriser, förr eller senare, kommer att bli dess död, eller om kapitalismen har förutsättningar att gång på gång övervinna sina kriser.
- Kommer kapitalismen att gå under av sina egna inneboende kriser eller kommer det att krävas en utomstående kraft?
- Kan vi tänka oss en evig kapitalism?
- Vilka olika marxistiska kristeorier finns det? Är de relevanta i förståelsen av dagens kris?
En av kapitalismens mest aburda motsägelser är den mellan alltför mycket produktion som inte kan konsumeras trots att det finns behov, då de som är i behov av produkterna saknar pengar. Kapitalismen är med andra ord ett synnerligen ineffektivt system när det gäller att allokera resurser. Trots detta hävdar borgerliga ekonomer motsatsen.
- Hur kan man tror att marknadsekonomi är effektivt?
s. 212
Heinrich menar att kriserna visserligen är destruktiva, men att de ändå har en för kapitalismen produktiv sida.
- Är argumentet hållbart?
Enligt min mening fegar Heinrich ur lite grann i behandlingen av kriserna. Hans bok är visserligen en introduktion till Kapitalets tre band, och där finns ingen entydlig kristeori. Det hade ändå varit möjligt för Heinrich att säga något mer konkret om hur kriser uppkommer. I andra frågor är Heinrich inte rädd för att göra en egen tolkning alternativt en vidareutveckling av Marx teorier.
s. 214ff
Heinrich kritiserar idén om att kapitalismen med nödvändighet behöver bryta samman. Han påpekar också den ideologiska funktion som sammanbrottsteorin haft under 1900-talet.
onsdag 10 april 2013
tisdag 9 april 2013
Heinrich kapitel 6 och 7
Fortsätter publicera mina spridda och lätt tankspridda kommentarer till Heinrichs introduktion till Marx ekonomikritik. Någon måste ju göra det också.
Kapitel 6 - Kapitalets cirkulation
s. 163
Heinrich pratar, precis som Marx om improduktiva arbetsuppgifter, som dock är nödvändiga under kapitalismen. Som exempel nämner Heinrich kassapersonal. När vi för några år sedan hade en cirkel om Kapitalets andra band uppstod en ganska lång diskussion om denna distinktion. Varför säger Marx och Heinrich att vissa arbetsuppgifter är improduktiva trots att de är nödvändiga under kapitalismen? Själva distinktionen produktiv-improduktiv gäller ju i vilket fall enbart under kapitalistisk produktion. Jag tänker mig cirkulationskostnaderna som vilka andra kostnader som helst, och arbetet inom cirkulationen som vilket annat arbete som helst under kapitalismen.
Visst förstår jag poängen i ett inget värde skapas i själva varuutbytet, men är inte det arbete som exv. kassapersonal eller bokförare sköter lika värdeskapande som annat arbete?
s. 164
Heinrich nämner termen "industriellt kapital". Någonstans har jag läst att termen är tillförd K2:an av Engels. Jag kan dock missminna mig, och kanske spelar det ingen roll.
s. 165
Heinrich gör en distinktion mellan "köpmanskapital" och "industriellt kapital". Även detta är en distinktion som jag tror mig förstå, men som känns en smula godtycklig. Jag tänker på de stora, globala försäljningsföretagen som själva inte tillverkar varor utan använder sig av billiga underleverantörer runt om i världen. Kan man säga att det är underleverenatörernas arbetare som tillför värdet, och att exv. Nike eller IKEA bara är köpmän som köper och säljer varor. Det är ju dessa köpmän som de facto kontrollerar produktionen, även om den formellt sker i självständiga företag.
s. 169
Marx reproduktionsscheman. Vad säger dessa och vad säger de inte? Visar de att kapitalismen kan fungera krisfritt, eller visar de tvärtom att kapitalismen alltid kommer att drabbas av kriser?
Kapitel 7 - Profit, genomsnittsprofit och "lagen av profitkvotens fallande tendens"
I den empiriska verkligheten syns inga värden. Allt som syns är priser. Av detta faktum kan man dra olika slutsatser. En slutsats är att värden överhuvudtaget inte finns. En annan är att vi måste hitta en teoretisk modell för hur värden som uppkommer i produktionen omvandlas till priser via cirkulationen. Denna senare modell står i centrum för teoretiker som diskuterar det s. k. transformationsproblemet.
- Finns värden?
- Finns det något transformationsproblem?
- Vilka konsevenser för synen på kapitalismen får det om man inte har med värdebegreppet?
Heinrich påpekar riktigt att Marx försök att lösa transformationsproblemet i Kapitalets tredje bok inte var särskilt framgångsrikt. Somliga har tolkat detta som en falsifiering av hela teorin. Men Heinrich söker en annan lösning på problemet - eller snarare han menar att frågan om transformationsproblemet är felställd och att problemet inte existerar, åtminstone inte så som tidigare marxister har uppfattat det.
s. 181
" 'Transformationen av värden till produktionspriser' utgör snarare en begreppslig vidareutveckling av varans formbestämning." och "Övergånen från värde och mervärde till produktionspris och genomsnittsprofit har inte att göra med en historik eller överhuvudtaget tidslig ordningsföljd, utan utgör en övergång mellan olika framställningsnivåer".
- Är Heinrichs resonemang hållbart?
- Vilken är egentligen kopplingen mellan värden och priser enligt Heinrich? Finns den överhuvudtaget?
Personligen tycker jag att Heinrich har rätt, även om kritiken mot honom inte är helt harmlös. Det hade ju varit skönt att hitta handfasta empiriska belägg för "arbetsvärdelärans" riktighet. Men jag tror att det är fel ingång. Marx värdeteori är en teoretisk konstruktion som förklarar det "moderna samhällets utvecklingslag". "Prissystemet" är ett empiriskt fenomen som tvärtom skymmer sikten till förståelse av kapitalismen. Det betyder inte att det senare är sannare än det tidigare. Men försök övertyga en positivist om det.
s. 182ff
Om "profitkvotens fallande tendens". Har man två marxister i ett rum och de ska diskutera Marx idé om profitkvotens fallande tendens kommer de med största sannolikhet i luven på varandra. Precis som det s. k. transformationsproblemet är detta en fråga som diskuterats livligt under 1900-talet och en fråga där ingen samsyn nåtts. Jag ser detta som ett tecken på vad Heinrich kallar ambivalensen i Marx teori. Om man inte kan enas om även ganska fundamentala teoretiska satser, är det rimligt att anta att teorin är lite oklar.
- Sjunker profitkvoterna?
- Spelar det någon roll?
Kapitel 6 - Kapitalets cirkulation
s. 163
Heinrich pratar, precis som Marx om improduktiva arbetsuppgifter, som dock är nödvändiga under kapitalismen. Som exempel nämner Heinrich kassapersonal. När vi för några år sedan hade en cirkel om Kapitalets andra band uppstod en ganska lång diskussion om denna distinktion. Varför säger Marx och Heinrich att vissa arbetsuppgifter är improduktiva trots att de är nödvändiga under kapitalismen? Själva distinktionen produktiv-improduktiv gäller ju i vilket fall enbart under kapitalistisk produktion. Jag tänker mig cirkulationskostnaderna som vilka andra kostnader som helst, och arbetet inom cirkulationen som vilket annat arbete som helst under kapitalismen.
Visst förstår jag poängen i ett inget värde skapas i själva varuutbytet, men är inte det arbete som exv. kassapersonal eller bokförare sköter lika värdeskapande som annat arbete?
s. 164
Heinrich nämner termen "industriellt kapital". Någonstans har jag läst att termen är tillförd K2:an av Engels. Jag kan dock missminna mig, och kanske spelar det ingen roll.
s. 165
Heinrich gör en distinktion mellan "köpmanskapital" och "industriellt kapital". Även detta är en distinktion som jag tror mig förstå, men som känns en smula godtycklig. Jag tänker på de stora, globala försäljningsföretagen som själva inte tillverkar varor utan använder sig av billiga underleverantörer runt om i världen. Kan man säga att det är underleverenatörernas arbetare som tillför värdet, och att exv. Nike eller IKEA bara är köpmän som köper och säljer varor. Det är ju dessa köpmän som de facto kontrollerar produktionen, även om den formellt sker i självständiga företag.
s. 169
Marx reproduktionsscheman. Vad säger dessa och vad säger de inte? Visar de att kapitalismen kan fungera krisfritt, eller visar de tvärtom att kapitalismen alltid kommer att drabbas av kriser?
Kapitel 7 - Profit, genomsnittsprofit och "lagen av profitkvotens fallande tendens"
I den empiriska verkligheten syns inga värden. Allt som syns är priser. Av detta faktum kan man dra olika slutsatser. En slutsats är att värden överhuvudtaget inte finns. En annan är att vi måste hitta en teoretisk modell för hur värden som uppkommer i produktionen omvandlas till priser via cirkulationen. Denna senare modell står i centrum för teoretiker som diskuterar det s. k. transformationsproblemet.
- Finns värden?
- Finns det något transformationsproblem?
- Vilka konsevenser för synen på kapitalismen får det om man inte har med värdebegreppet?
Heinrich påpekar riktigt att Marx försök att lösa transformationsproblemet i Kapitalets tredje bok inte var särskilt framgångsrikt. Somliga har tolkat detta som en falsifiering av hela teorin. Men Heinrich söker en annan lösning på problemet - eller snarare han menar att frågan om transformationsproblemet är felställd och att problemet inte existerar, åtminstone inte så som tidigare marxister har uppfattat det.
s. 181
" 'Transformationen av värden till produktionspriser' utgör snarare en begreppslig vidareutveckling av varans formbestämning." och "Övergånen från värde och mervärde till produktionspris och genomsnittsprofit har inte att göra med en historik eller överhuvudtaget tidslig ordningsföljd, utan utgör en övergång mellan olika framställningsnivåer".
- Är Heinrichs resonemang hållbart?
- Vilken är egentligen kopplingen mellan värden och priser enligt Heinrich? Finns den överhuvudtaget?
Personligen tycker jag att Heinrich har rätt, även om kritiken mot honom inte är helt harmlös. Det hade ju varit skönt att hitta handfasta empiriska belägg för "arbetsvärdelärans" riktighet. Men jag tror att det är fel ingång. Marx värdeteori är en teoretisk konstruktion som förklarar det "moderna samhällets utvecklingslag". "Prissystemet" är ett empiriskt fenomen som tvärtom skymmer sikten till förståelse av kapitalismen. Det betyder inte att det senare är sannare än det tidigare. Men försök övertyga en positivist om det.
s. 182ff
Om "profitkvotens fallande tendens". Har man två marxister i ett rum och de ska diskutera Marx idé om profitkvotens fallande tendens kommer de med största sannolikhet i luven på varandra. Precis som det s. k. transformationsproblemet är detta en fråga som diskuterats livligt under 1900-talet och en fråga där ingen samsyn nåtts. Jag ser detta som ett tecken på vad Heinrich kallar ambivalensen i Marx teori. Om man inte kan enas om även ganska fundamentala teoretiska satser, är det rimligt att anta att teorin är lite oklar.
- Sjunker profitkvoterna?
- Spelar det någon roll?
fredag 29 mars 2013
Heinrich – kapitel 5
Glad (?) långfredag till er alla! Skriver ned några tankar och frågor om kapitel fem också.
Det femte kapitlet i Heinrichs bok handlar som den kapitalistiska produktionsprocessen. MH skiljer från arbetsprocess (en allmänhistorisk process mellan människa och natur) och produktionsprocessen (som är historiskt specifik). I den kapitalistiska produktionsprocessen är det kapitalisten som bestämmer över produktionens inriktning och avkastning.
s. 125
MH skriver: ”Kapitalets värdeförmering resulterar enbart från dess variabla del.” Detta är strängt taget fel. Värdeförmeringen kommer från användandet av arbetskraften, inte från utbetalningen av lön. Det variabla kapitalet skapar självklart inget värde alls och själva poängen i Marx utsugningsteori är att v och det nyskapade värdet skiljer sig åt.
s. 127
Det kapitalistiska produktionenssättet kännetecknas av ett ”gränslöst behov av merarbete”. Har sådant inte förekommit tidigare i historien? Jag tänker på medeltidens Europa där varje furste behövde resurser för att kunna kriga med sina grannar. Var inte också det en konkurrens som visserligen var utomekonomisk, men som ledde till att ekonomin måste optimeras? Robert Kurz sätter marknadsekonomins uppkomst i samband med att krutet infördes i Europa. Krutet ledde till en kapprustning som tvang furstarna konkurrensutsätta ekonomin, ungefär. Jag tycker att denna tankegång känns en aning spekulativ, men intressant.
s. 128ff
Om hur konkurrensen tvingar kapitalisterna att utveckla arbetets produktivkraft. Heinrich räknar hela tiden i värdetermer, trots att kapitalisterna räknar i pristermer. Spelar det någon roll? Både värden och priser mäts ju i pengar.
s. 133
Konkurrensen tvingar alltså kapitalisterna till vissa handlingar. Våra vänner liberalerna brukar hylla ohämmad kapitalism som ett under av frihet, trots att denna frihet enbart innebär att man är fri att lyda kapitalismens lagar. Hur tänker de? Hur kan frihet och tvång ses som samma sak?
s. 135
Fabrikssystemet. Fabriker (och andra större arbetsplatser, jag ser ingen principiell skillnad mellan en fabrik och exv. ett större kontor eller ett sjukhus, en skola osv.) kännetecknas av att kapitalisterna har en despotisk makt. Ibland kan denna makt uttrycka sig genom att kapitalisterna ”ger” arbetarna möjlighet att själva bestämma över produktionens tillvägagångssätt, men bara så länge det är gynnsamt för kapitalets värdeförmeringsbehov. Skulle vi kunna tänka oss fabriker som är organiserade på ett annat sätt? Vad är materiellt resp. socialt produktionssätt?
s. 137
Kapitalfetischen. Det förefaller som om det är kapitalet som skapar den ökande effektiviteten, och därmed framstår kapitalet som nödvändigt. ”Utan företag stannar Sverige” och liknande slogans är väl exempel på hur kapitalisterna utnyttjar detta sken i propagandan.
Heinrichs/Marx framställning känns väldigt logisk. Med utgångspunkt i varan hamnar vi i värde- och penningformerna som leder till kapitalformen som leder till den kapitalistiska produktionsprocessen där arbetarna är underordnade kapitalets despoti. Finns det några logiska felslut på vägen? Leder marknadsekonomin verkligen med nödvändighet till despoti?
s. 144
Om kapitalismens resp. industrialismens miljöförstörande. Är det kapitalismen eller industrialismen som förstör miljön?
s. 148ff
Produktivt och improduktivt arbete. Under kapitalismen har distinktionen ingenting med arbetets innehåll att göra. Allt arbete som genererar värde och mervärde åt kapitalisterna är produktivt. Detta förklarar borgarnas krav på privatiseringar – offentlig sjukvård är improduktiv, privat är produktiv, även om det är samma arbetare som utför identiska arbetsuppgifter.
Heinrich avslutar kapitlet med en diskussion om kapitalismens dynamik om man så vill. Konkurrensen tvingar fram investeringar i konstant kapital (om översättaren Ramsay av någon anledning väljer att beteckna med ett ”k”, trots att det är sedvänja att beteckna det ”c” såväl i tyska och svenska som i engelskan. På Marx tid var den tyska stavningen inte normerad och Marx själv brukade stava konstant med c.).
Hur skiljer sig framställningen i ”Kommunistiska manifestet” från ”Kapitalet”? Hur kan vissa personer (ni vet vem jag tänker på!) säga att Manifestet är bättre än Kapitalet?
Det femte kapitlet i Heinrichs bok handlar som den kapitalistiska produktionsprocessen. MH skiljer från arbetsprocess (en allmänhistorisk process mellan människa och natur) och produktionsprocessen (som är historiskt specifik). I den kapitalistiska produktionsprocessen är det kapitalisten som bestämmer över produktionens inriktning och avkastning.
s. 125
MH skriver: ”Kapitalets värdeförmering resulterar enbart från dess variabla del.” Detta är strängt taget fel. Värdeförmeringen kommer från användandet av arbetskraften, inte från utbetalningen av lön. Det variabla kapitalet skapar självklart inget värde alls och själva poängen i Marx utsugningsteori är att v och det nyskapade värdet skiljer sig åt.
s. 127
Det kapitalistiska produktionenssättet kännetecknas av ett ”gränslöst behov av merarbete”. Har sådant inte förekommit tidigare i historien? Jag tänker på medeltidens Europa där varje furste behövde resurser för att kunna kriga med sina grannar. Var inte också det en konkurrens som visserligen var utomekonomisk, men som ledde till att ekonomin måste optimeras? Robert Kurz sätter marknadsekonomins uppkomst i samband med att krutet infördes i Europa. Krutet ledde till en kapprustning som tvang furstarna konkurrensutsätta ekonomin, ungefär. Jag tycker att denna tankegång känns en aning spekulativ, men intressant.
s. 128ff
Om hur konkurrensen tvingar kapitalisterna att utveckla arbetets produktivkraft. Heinrich räknar hela tiden i värdetermer, trots att kapitalisterna räknar i pristermer. Spelar det någon roll? Både värden och priser mäts ju i pengar.
s. 133
Konkurrensen tvingar alltså kapitalisterna till vissa handlingar. Våra vänner liberalerna brukar hylla ohämmad kapitalism som ett under av frihet, trots att denna frihet enbart innebär att man är fri att lyda kapitalismens lagar. Hur tänker de? Hur kan frihet och tvång ses som samma sak?
s. 135
Fabrikssystemet. Fabriker (och andra större arbetsplatser, jag ser ingen principiell skillnad mellan en fabrik och exv. ett större kontor eller ett sjukhus, en skola osv.) kännetecknas av att kapitalisterna har en despotisk makt. Ibland kan denna makt uttrycka sig genom att kapitalisterna ”ger” arbetarna möjlighet att själva bestämma över produktionens tillvägagångssätt, men bara så länge det är gynnsamt för kapitalets värdeförmeringsbehov. Skulle vi kunna tänka oss fabriker som är organiserade på ett annat sätt? Vad är materiellt resp. socialt produktionssätt?
s. 137
Kapitalfetischen. Det förefaller som om det är kapitalet som skapar den ökande effektiviteten, och därmed framstår kapitalet som nödvändigt. ”Utan företag stannar Sverige” och liknande slogans är väl exempel på hur kapitalisterna utnyttjar detta sken i propagandan.
Heinrichs/Marx framställning känns väldigt logisk. Med utgångspunkt i varan hamnar vi i värde- och penningformerna som leder till kapitalformen som leder till den kapitalistiska produktionsprocessen där arbetarna är underordnade kapitalets despoti. Finns det några logiska felslut på vägen? Leder marknadsekonomin verkligen med nödvändighet till despoti?
s. 144
Om kapitalismens resp. industrialismens miljöförstörande. Är det kapitalismen eller industrialismen som förstör miljön?
s. 148ff
Produktivt och improduktivt arbete. Under kapitalismen har distinktionen ingenting med arbetets innehåll att göra. Allt arbete som genererar värde och mervärde åt kapitalisterna är produktivt. Detta förklarar borgarnas krav på privatiseringar – offentlig sjukvård är improduktiv, privat är produktiv, även om det är samma arbetare som utför identiska arbetsuppgifter.
Heinrich avslutar kapitlet med en diskussion om kapitalismens dynamik om man så vill. Konkurrensen tvingar fram investeringar i konstant kapital (om översättaren Ramsay av någon anledning väljer att beteckna med ett ”k”, trots att det är sedvänja att beteckna det ”c” såväl i tyska och svenska som i engelskan. På Marx tid var den tyska stavningen inte normerad och Marx själv brukade stava konstant med c.).
Hur skiljer sig framställningen i ”Kommunistiska manifestet” från ”Kapitalet”? Hur kan vissa personer (ni vet vem jag tänker på!) säga att Manifestet är bättre än Kapitalet?
torsdag 28 mars 2013
Inför Heinrichcirkeln #3 2013-04-03
Hej! Jag har varit upptagen med lönarbete sista veckan och inte hunnit förbereda mig inför cirkeln ännu. Har dock skrivit lite tankar och frågor till kapitel 4 i Heinrichs bok. Hoppas hinna skriva något om kapitel 5 under påskhelgen. /M.
4. Kapital, mervärde och utsugning
Heinrich flyttar nu sin kommentar till Kapitalets andra avdelning som Marx kallar för "Penningens förvandling till kapital". Den första avdelningen ("Vara och pengar") handlade ju, som titeln antyder, och varor och pengar, men inte om kapital. I andra avdelningen förs kapitalet in i analysen. Vissa Marxtolkare (inte minst den trotskistiske ekonomen Ernest Mandel) har uppfattat detta som en historisk övergång - i begynnelsen fanns varor och pengar men inget kapital. Heinrich polemiserar mot denna uppfattning, och menar tvärtom att det är omöjligt att tänka sig en icke-kapitalistisk marknadsekonomi.
Denna diskussion är inte bara en teoretisk spetsfundighet om relationen mellan "det historiska" och "det logiska", utan en central fråga kring hur vi ska förstå marknadsekonomi/kapitalism. Det finns ju s. k. "marknadssocialister" som vill behålla marknadsekonomi, men avskaffa kapitalismen. Marx ger oss synnerligen starka argument mot en sådan hållning. Det hindrar förstås inte marknadssocialister, eftersom de sällan refererar till Marx ekonomikritik, men när de gör det blir det lätt lite pinsamt.
Heinrich menar alltså att Kapitalets första avdelning inte handlar om "enkel varuproduktion", utan om "enkel cirkulation". "Enkel cirkulation" påminner mycket om den synliga marknaden - där varor och pengar cirkulerar utan att någon utsugning sker. På marknaden byts nämligen, åtminstone i princip, ekvivalenter. Eller annorlunda uttryckt, på marknaden sker ingen utsugning. Alla transaktioner sker mellan jämbördiga parter som är fria att avstå om de finner en viss transaktion ofördelaktig. Men, som vi alla vet, är detta ett sken. Under marknadens yta sker nämligen saker som inte syns, men för den sakens skull inte är mindre verkliga.
I parentes kan sägas att en av Heinrichs kritiker, Robert Kurz, ifrågasätter denna syn på cirkulationen. Han förnekar t. o. m. att cirkulationen överhuvudtaget existerar. Jag kommer att behandla denna fråga någon annan gång.
Nåväl. De den enkla cirkulationen gäller (eller förefaller gälla) formeln V-P-V. En vara byts mot pengar som byts mot en vara. Varornas bruksvärden är rörelsens mål. Heinrich visar hur V-P-V med nödvändighet leder till P-V-P' där ökningen av pengarna är rörelsens mål.
- Håller Heinrichs resonemang?
- Skulle vi kunna tänka oss en marknadsekonomi där bruksvärdet är målet? Det är ju det som gängse nationalekonomi hävdar. Kan verkligen hela nationalekonomin bygga på felaktiga förutsättningar?
En liten utvikning om Marx syn på cirkulationen i Kapitalets andra bok.
I K2 beskriver Marx industrikapitalets (för att använda en term myntad av Engels) kretslopp. Kapitalisten börjar med en summa pengar, köper arbetskraft och produktionsmedel, låter dessa verka i produktionen och få på så sätt en ny, mer värdefull vara, säljer denna och får på så sätt (om allt gick väl) en större summa pengar, som i sin tur kan utgöra grunden för en ny produktionsprocess. P - V < (Pm, A) ... Prod ... V' - P'.
Marx visar hur detta kretslopp uppfattas olika beroende på var i kedjan man börjar. Om man istället för att börja vid pengarna börjar vid produktionen får man formeln: Prod ... V' - P' - V < (Pm, A) ... Prod. "Den egentliga cirkulationen framstår blott som förmedlning av den periodiskt förnyade och genom förnyelsen kontinuerliga reproduktionen." (K2, s. 38 i Sandlers översättning) Man kan också börja med varan: V' - P' - V ... Prod - V'. I denna formel förefaller bruksvärdet vara rörelsens utgångspunkt och mål.
- Är det rimligt att börja med just pengarna när man analyserar kapitalismens kretslopp?
På s. 108 för Heinrich in kapitalisten i resonemanget. Kapitalisten ses, med Marx ord, som "med vilja och medvetande begåvat kapital". En kapitalist är här en person som utför kapitalets funktoner.
- Är det kapitalet eller kapitalisten som är subjekt?
Observerar att Marx använder orden "kapitalst" och "lönearbetare" i en tämligen abstrakt betydelse. Det är inte frågan om en sociologisk klassteori. I verkligheten är vi människor, inte ens under kapitalismen, enbart personifikationer av ekonomiska förhållanden. Ibland kan man stöta på argument om att "vi alla blivit kapitalister" och att även lönearbetarna strävar efter att tjäna så mycket pengar som möjligt. Jo, men det är väl ändå ganska självklart att vi vill tjäna så mycket pengar som möjligt, men det gör oss knappast till kapitalister. Inte ens om vi äger aktier eller räntebärande värdepapper blir vi kapitalister. Och tvärtom: även de individer som huvudsakligen lever kapital har ofta en anställning eller annan position (styrelseledamot i företag osv.) som ger lön eller arvode. Detta gör inte dem till arbetare. Men sådant här intresserar oss inte på den abstraktionsnivå vi befinner oss på nu. Vi har hittills bara att göra med arbetare och kapitalister som personifikationer av ekonomiska förhållanden.
- Kan man vara kapitalist och lönearbetare samtidigt?
- Skulle ett arbetarägt företag vara mindre kapitalistiskt än ett som är ägt av kapitalister?
- Varför uppmanas lönearbetare att köpa aktier och spela på börsen?
På sid. 112 tar Heinrich upp den marxska distinktionen mellan "arbete" och "arbetskraft".
- Säger vi fortfarande att vi "säljer vårt arbete" till "arbetsgivaren"?
- Är det i så fall bara ett enklare uttryckssätt eller uttrycker det något annat?
Den gamle trotskisten Klas Eklund använder termen "arbetskraft" i sin "Vår ekonomi", men de flesta (?) nationalekonomer pratar om "arbete" som en "produktionsfaktor" jämställd med kapital och naturresurser.
Arbetarna måste vara "dubbelt fria", dvs. både sakna egendom (till produktionsmedel) och vara juridiskt fria.
- Måste arbetarna under kapitalismen vara "dubbelt fria"? Varför fungerar inte ofri arbetskraft? Eller gör den det?
- Kapitalförhållandet är nödvändigt under kapitalismen. Hur blir det med småföretagare och arbetarägda företag? Existerar kapitalförhållandet även i dessa företag?
s. 116
Varan arbetskraft har ett värde som bestäms precis som vilken annan vara, dvs. genom dess abstrakta arbete.
- Hur är det med det obetalda reproduktiva arbetet (främst i hemmen)? Det skapar inte värde, men har ändå en central roll under kapitalismen.
s. 119
- "Objektiva tankeförhållanden". Skapas verkligen tankar "objektivt" ur vissa samhällsförhållanden?
söndag 24 mars 2013
De nya spårvagnstyperna
Inköpet av Sirio-spårvagnarna från AnsaldoBreda är inte första gången nya spårvagnsmodeller ställer till problem. Så här lät det i Västsvenska Kuriren 1922.
1922-10-07
De nya spårvagnstyperna.
Ett uttryck för spårvägsstyrelsens huvudlösa sparsamhetsmani.
Det är allmänt bekant, att en viss ny reforms- och sparsamhetsmani gripit en stor del av landets alla möjliga institutioner, och vi har även fått en släng av denna sjukdom här i Göteborg. I främsta rummet kommer då spårvägen med sina nya vagntyper, orsaker till att dessa anskaffats är för att man skall kunna inbespara personal, det arbete som i vanliga fall utgöres av två konduktörer är här förlagt på en. Man skulle kunna tycka att tiden för dylika inbesparningar inte är lämpig, alldenstund spårvägen har överflöd på personal, och det är endast tack vare dennas solidaritet, som genom semester och fridagsförändring, har räddat en stor del av sina kamrater från att bli kastade ut i arbetslöshet. Dylika reformer under sådana förhållanden kan endast försvaras från en synpunkt, nämligen när det kan bevisas att anordningen är fullt praktiskt och kan betecknas som ett framsteg på teknikens område, men detta torde inte vara fallet här.
De nya långedragsvagnarne är bekväma att åka i när man väl kommer in, men när man tar i betraktande de två fotstegen blir de allt annat än praktiska. Dessa vagnar rymmer lika många passagerare som två av de vanliga och då borde man - för att underlätta på- och avstigning och största möjliga fortgång i denna - ha gjort den bekvämare i detta avseende i stället för som nu, dubbelt så besvärliga. Man kan ta exempel från Kristiania, där förekommer en liknande vagntyp, men med den skilnaden att där finnes endast en plattform, vilken är placerad i vagnens mitt, och byggd på ett sådant sätt att den är nedsänkt mellan hjulparen och därför i jämhöjd med refugen, varför inga fotsteg förekomma; däremot är dessa placerade inuti vagnen från plattformen och upp till de partier där sittplatserna finnas. Denna stora rymliga plattform är försedd med två dörrar, d. v. s. på vardera sidan, varför på- och avstigning går synnerligen fort och bekvämt. När man ser denna till alla delar praktiska vagntyp måste man förundra sig över spårvägsstyrelsen här i Göteborg - som i förbigående sagt företaget studieresor - verkligen kan komma med dylika opraktiska vagnar. Men det är inte nog med denna olägenhet, det har visat sig att när konduktören befinner sig längst fram i vagnen för att ta upp avgiften så kan han, på grund utav att vagnens ändar ej äro försedda med fönster, inte se när det är klart utan måste gå genom hela vagnen och till plattformen. För att undvika denna långa försenande promenad, öppnar han främre plattformen och därifrån övertygar sig om att det är klart till avgång, och detta handlingssätt torde inte vara lämpligt, i synnerhet om vintern. Följderna av vagnarnes opraktiska byggnad visar sig genom så gott som ständiga förseningar. Enligt order från höga vederbörande skall det handskas synnerligen försiktigt med dessa vagnar, men detta tycks inte hållas så styvt på om kvällarne när halvtimmas trafiken inträtt och vänteminuterna vid ändstationerna bortfaller, då uppmanas förarna att skynda på så att de hinner fram i rätt tid.
Vidare har vi den andra typen, den s. k. "två rum och kök", av vilken spårvägen enligt uppgift skall bygga ett tiotal till, det blir då uteslutande dylika vagnar å blå linje och kanske lite svårare att tillämpa det system som nu visar sig nödvändigt, nämligen att köra från en del passagerare för att hinna med den ordinarie körtiden. Dessa vagnar blir synnerligen "praktiska" under utställningen, då vi får besök av en stor del som inte ens kan läsa svenska och följaktligen måste ha tolk med sig för att förstå det anslag som anger vilka dörrar man får använda sig av vid resp. på- och avstigning. Enligt vad Grebst under förbudsstriden uttalade så är göteborgarne ett frihetsälskande folk, men nu tvingas de att genomvandra denna obehagliga vagn, kanske även själva Grebst med sin utpräglade frihetskänsla kommer inför denna obehagliga situation någon gång, undrar om han opponerar sig.
Emellertid är inte förarne, som måste tjänstgöra å denna vagn vidare nöjda, för de håller på att sluta ut talapparaten för att upplysa passagerare om vad de enligt spårvägsstyrelsens beslut får lov att placera sig.
För inte så länge sedan utgav denna överkultiverade spårvägsstyrelse en bestämmelse om att övergång till annan vagn endast får förekomma där vagnarne mötas eller skiljas, denna bestämmelse blir nu fullkomligt ihjälslagen. Vi tänker oss t. ex. att en passagerare kommer från Slottskogen och skall åka till Majorna, i stället för att ta den blå vagnen vid Järntorget kan han uträtta div. ärenden nedåt 2:dra Långgatan och Masthuggstorget och där stiga på majvagnen, här kan han ta plats i främre avdelningen och när han sedan stiger utav, är det omöjligt för konduktören, som står ställd i "köket" att konstatera var passageraren steg på med sin övergångsbiljett. Är sådana missförhållanden obekanta för spårvägsstyrelsen, eftersom den, i sin iver över att på alla möjliga sätt förtrycka personalen och behandla allmänheten efter eget godtycke, fattar sådana huvudlösa beslut. Det vore tid att allmänheten opponerade sig mot dessa herrers barocka handlingssätt.
"Ett nummer"
1922-10-07
De nya spårvagnstyperna.
Ett uttryck för spårvägsstyrelsens huvudlösa sparsamhetsmani.
Det är allmänt bekant, att en viss ny reforms- och sparsamhetsmani gripit en stor del av landets alla möjliga institutioner, och vi har även fått en släng av denna sjukdom här i Göteborg. I främsta rummet kommer då spårvägen med sina nya vagntyper, orsaker till att dessa anskaffats är för att man skall kunna inbespara personal, det arbete som i vanliga fall utgöres av två konduktörer är här förlagt på en. Man skulle kunna tycka att tiden för dylika inbesparningar inte är lämpig, alldenstund spårvägen har överflöd på personal, och det är endast tack vare dennas solidaritet, som genom semester och fridagsförändring, har räddat en stor del av sina kamrater från att bli kastade ut i arbetslöshet. Dylika reformer under sådana förhållanden kan endast försvaras från en synpunkt, nämligen när det kan bevisas att anordningen är fullt praktiskt och kan betecknas som ett framsteg på teknikens område, men detta torde inte vara fallet här.
De nya långedragsvagnarne är bekväma att åka i när man väl kommer in, men när man tar i betraktande de två fotstegen blir de allt annat än praktiska. Dessa vagnar rymmer lika många passagerare som två av de vanliga och då borde man - för att underlätta på- och avstigning och största möjliga fortgång i denna - ha gjort den bekvämare i detta avseende i stället för som nu, dubbelt så besvärliga. Man kan ta exempel från Kristiania, där förekommer en liknande vagntyp, men med den skilnaden att där finnes endast en plattform, vilken är placerad i vagnens mitt, och byggd på ett sådant sätt att den är nedsänkt mellan hjulparen och därför i jämhöjd med refugen, varför inga fotsteg förekomma; däremot är dessa placerade inuti vagnen från plattformen och upp till de partier där sittplatserna finnas. Denna stora rymliga plattform är försedd med två dörrar, d. v. s. på vardera sidan, varför på- och avstigning går synnerligen fort och bekvämt. När man ser denna till alla delar praktiska vagntyp måste man förundra sig över spårvägsstyrelsen här i Göteborg - som i förbigående sagt företaget studieresor - verkligen kan komma med dylika opraktiska vagnar. Men det är inte nog med denna olägenhet, det har visat sig att när konduktören befinner sig längst fram i vagnen för att ta upp avgiften så kan han, på grund utav att vagnens ändar ej äro försedda med fönster, inte se när det är klart utan måste gå genom hela vagnen och till plattformen. För att undvika denna långa försenande promenad, öppnar han främre plattformen och därifrån övertygar sig om att det är klart till avgång, och detta handlingssätt torde inte vara lämpligt, i synnerhet om vintern. Följderna av vagnarnes opraktiska byggnad visar sig genom så gott som ständiga förseningar. Enligt order från höga vederbörande skall det handskas synnerligen försiktigt med dessa vagnar, men detta tycks inte hållas så styvt på om kvällarne när halvtimmas trafiken inträtt och vänteminuterna vid ändstationerna bortfaller, då uppmanas förarna att skynda på så att de hinner fram i rätt tid.
Vidare har vi den andra typen, den s. k. "två rum och kök", av vilken spårvägen enligt uppgift skall bygga ett tiotal till, det blir då uteslutande dylika vagnar å blå linje och kanske lite svårare att tillämpa det system som nu visar sig nödvändigt, nämligen att köra från en del passagerare för att hinna med den ordinarie körtiden. Dessa vagnar blir synnerligen "praktiska" under utställningen, då vi får besök av en stor del som inte ens kan läsa svenska och följaktligen måste ha tolk med sig för att förstå det anslag som anger vilka dörrar man får använda sig av vid resp. på- och avstigning. Enligt vad Grebst under förbudsstriden uttalade så är göteborgarne ett frihetsälskande folk, men nu tvingas de att genomvandra denna obehagliga vagn, kanske även själva Grebst med sin utpräglade frihetskänsla kommer inför denna obehagliga situation någon gång, undrar om han opponerar sig.
Emellertid är inte förarne, som måste tjänstgöra å denna vagn vidare nöjda, för de håller på att sluta ut talapparaten för att upplysa passagerare om vad de enligt spårvägsstyrelsens beslut får lov att placera sig.
För inte så länge sedan utgav denna överkultiverade spårvägsstyrelse en bestämmelse om att övergång till annan vagn endast får förekomma där vagnarne mötas eller skiljas, denna bestämmelse blir nu fullkomligt ihjälslagen. Vi tänker oss t. ex. att en passagerare kommer från Slottskogen och skall åka till Majorna, i stället för att ta den blå vagnen vid Järntorget kan han uträtta div. ärenden nedåt 2:dra Långgatan och Masthuggstorget och där stiga på majvagnen, här kan han ta plats i främre avdelningen och när han sedan stiger utav, är det omöjligt för konduktören, som står ställd i "köket" att konstatera var passageraren steg på med sin övergångsbiljett. Är sådana missförhållanden obekanta för spårvägsstyrelsen, eftersom den, i sin iver över att på alla möjliga sätt förtrycka personalen och behandla allmänheten efter eget godtycke, fattar sådana huvudlösa beslut. Det vore tid att allmänheten opponerade sig mot dessa herrers barocka handlingssätt.
"Ett nummer"
tisdag 19 mars 2013
Kort om Kurz #2
Fortsätter min "Auseinandersetzung" med Kurz. Som alltid när man stöter på en ny teori tar det lång tid innan man förstått vad den handlar om. De här små texterna får väl närmast ses som mitt eget försök att långsamt närma mig Kurz teori. Troligen är de oläsbara för de flesta andra.
Det som jag först slås av är Kurz tankerikdom. Jag vet inte om jag håller med honom eller tycker att hans teorier är meningsfulla, men det är slående hur nedtystad den Marxinfluerade kapitalismkritiken är i Sverige. Kurz bok ("Geld ohne Wert") fanns exv. inte på ett enda universitetsbibliotek i Sverige (enligt libris) innan jag föreslog Göteborgs UB att beställa in den. Samma sak med Michael Heinrichs "Wissenschaft vom Wert". Detta kan kanske delvis bero på att böckerna är på tyska och inte på engelska. Men det faktum att de inte finns översatta till engelska säger väl någon om hur marginaliserade de är. (Kurz bok är visserligen ny, men Heinrichs har ju ett drygt decennium på nacken och borde, i den bästa av väldar, vara intressant nog att översättas.) För vi är väl ändå överens om att det behövs en kritisk kritik mot kapitalismen, och att den vanliga "vänster"-kritiken ofta är väldigt ytlig.
Kurz skriver: "De kapitalistiska Zumutungs-förhållandena [hur fan ska man översätta 'Zumutung'?] skriker mer än någonsin efter en radikal kritik, men de sådan kritik är under de förändrade historiska villkoren inte mer formulerbar med marxismens tolkningsraster och därför paralyserad." (s. 13)
Jag håller med, om man med "marxism" menar de mer eller mindre "ortodoxa" teorier som gått under namnet "marxism" under 1900-talet. Menar man istället Marx ekonomikritik är jag inte lika säker, även om denna också, förstås, är i behov av omtolkning och vidareutveckling.
Kurz förhåller sig kritisk, för att inte säga avvisande, mot all hittills varande marxism. Såväl "ortodoxin" som "revisionismen" betecknar han som "positivistisk". De har i grunden missförstått ekonomikritikens kategorier och tolkat dem som "definitioner av det objektiva och i stor utsträckning transhistoriska sakförhållandet att en s. k. ekonomi rakt av kan förstås som en förmenad "bas" i mänskliga samhället." (s. 19)
Det är mig emellertid fortfarande ytterst oklart vad Kurz själv vill. Han nämner i förbigående att han står för en "wert-abspaltungskritische Interpretation", vad det nu innebär.
Fortsättning följer.
Det som jag först slås av är Kurz tankerikdom. Jag vet inte om jag håller med honom eller tycker att hans teorier är meningsfulla, men det är slående hur nedtystad den Marxinfluerade kapitalismkritiken är i Sverige. Kurz bok ("Geld ohne Wert") fanns exv. inte på ett enda universitetsbibliotek i Sverige (enligt libris) innan jag föreslog Göteborgs UB att beställa in den. Samma sak med Michael Heinrichs "Wissenschaft vom Wert". Detta kan kanske delvis bero på att böckerna är på tyska och inte på engelska. Men det faktum att de inte finns översatta till engelska säger väl någon om hur marginaliserade de är. (Kurz bok är visserligen ny, men Heinrichs har ju ett drygt decennium på nacken och borde, i den bästa av väldar, vara intressant nog att översättas.) För vi är väl ändå överens om att det behövs en kritisk kritik mot kapitalismen, och att den vanliga "vänster"-kritiken ofta är väldigt ytlig.
Kurz skriver: "De kapitalistiska Zumutungs-förhållandena [hur fan ska man översätta 'Zumutung'?] skriker mer än någonsin efter en radikal kritik, men de sådan kritik är under de förändrade historiska villkoren inte mer formulerbar med marxismens tolkningsraster och därför paralyserad." (s. 13)
Jag håller med, om man med "marxism" menar de mer eller mindre "ortodoxa" teorier som gått under namnet "marxism" under 1900-talet. Menar man istället Marx ekonomikritik är jag inte lika säker, även om denna också, förstås, är i behov av omtolkning och vidareutveckling.
Kurz förhåller sig kritisk, för att inte säga avvisande, mot all hittills varande marxism. Såväl "ortodoxin" som "revisionismen" betecknar han som "positivistisk". De har i grunden missförstått ekonomikritikens kategorier och tolkat dem som "definitioner av det objektiva och i stor utsträckning transhistoriska sakförhållandet att en s. k. ekonomi rakt av kan förstås som en förmenad "bas" i mänskliga samhället." (s. 19)
Det är mig emellertid fortfarande ytterst oklart vad Kurz själv vill. Han nämner i förbigående att han står för en "wert-abspaltungskritische Interpretation", vad det nu innebär.
Fortsättning följer.
lördag 16 mars 2013
Kort om Kurz #1
Har börjat läsa ”Geld ohne Wert” (”Penning utan värde”) av den nyligen avlidne tysken Robert Kurz. Känner inte till särskilt mycket om honom sedan tidigare, mer än att han varit med i tidskriften Exit!. Jag kom i kontakt med hans namn i samband med att jag läst och läst på om den likaledes tyske Michael Heinrich och hans bok "Wissenschaft vom Wert" ("Vetenskapen om värdet").
Kurz positionerar sig i opposition till såväl Heinrich och "die neue Marx-Lektüre" ("den nya Marx-läsningen") som den nyortodoxa marxismen, med Wolfgang Fritz Haug som främsta namn. Kurz ägnar den del möda åt att hitta invektiv mot dessa båda riktningar. Det är däremot lite oklart var Kurz själv står. Jag har hittills bara läst en tredjedel av boken, så egentligen är det väl för tidigt att säga någonting överhuvudtaget, men jag ger mig ändå in i ett försök att sammanfatta Kurz kritik.
Kurz börjar med att presentera fyra teman eller projekt:
1. Problemet med förmoderna och förkapitalistiska samhällen (Kurz använder ordet "Sozietäten" istället för det vanligare "Gesellschaften". Oklart varför.) och deras grundläggande skillnad gentemot det modernas "ekonomiska" församhälleligande ("Vergesellschaftung" - kommer inte på någon bättre översättning just nu).
2. Kapitalets konstitueringsprocess i det tidigmoderna samhället.
3. Kapitalets logik och kategoriala sammanhang eller dess kretslopp i sin egen reproduktionsproces.
4. Kapitalismens dynamiks inre självmotsägelser och skrankor.
Det framgår inte varför dessa fyra områden förtjänar behandling. Men det kanske blir tydligare längre fram.
Fortsättning följer inom kort.
Kurz positionerar sig i opposition till såväl Heinrich och "die neue Marx-Lektüre" ("den nya Marx-läsningen") som den nyortodoxa marxismen, med Wolfgang Fritz Haug som främsta namn. Kurz ägnar den del möda åt att hitta invektiv mot dessa båda riktningar. Det är däremot lite oklart var Kurz själv står. Jag har hittills bara läst en tredjedel av boken, så egentligen är det väl för tidigt att säga någonting överhuvudtaget, men jag ger mig ändå in i ett försök att sammanfatta Kurz kritik.
Kurz börjar med att presentera fyra teman eller projekt:
1. Problemet med förmoderna och förkapitalistiska samhällen (Kurz använder ordet "Sozietäten" istället för det vanligare "Gesellschaften". Oklart varför.) och deras grundläggande skillnad gentemot det modernas "ekonomiska" församhälleligande ("Vergesellschaftung" - kommer inte på någon bättre översättning just nu).
2. Kapitalets konstitueringsprocess i det tidigmoderna samhället.
3. Kapitalets logik och kategoriala sammanhang eller dess kretslopp i sin egen reproduktionsproces.
4. Kapitalismens dynamiks inre självmotsägelser och skrankor.
Det framgår inte varför dessa fyra områden förtjänar behandling. Men det kanske blir tydligare längre fram.
Fortsättning följer inom kort.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)