Det är dags för studiecirkel på Kapitalets tredje bok. Känner mig just nu ganska pepp, även om jag vet att boken har sina ökenpartier. Kommer (förhoppningvis) inom kort skriva lite om bokens uppkomst, men just nu fokuserar jag mig på Engels förord. De båda inläggen kommer dock med nödvändighet att överlappa varandra en aning.
Engels berättar om mödan med att få Marx’ manuskript till den tredje boken i publiceringsbart skick. Men han hävdar samtidigt att han markerat de mer betydelsefulla förändringarna och utvidgningarna som han gjort i texten. Detta är inte helt sant. Engels redaktionella arbete var större än han medger. Det är framför allt första och femte avdelningen som skapat problem. Engels såg som sin uppgift att skapa en läsbar helhet, och det krävde att han gjorde visst våld på Marx’ texter. Det är viktigt att komma ihåg att Engels hade ganska dålig koll på vad Marx sysslade med och att hans tolkning av Marx’ ekonomikritik bara är en av många. Under senare perioder har somliga antagit att Marx och Engels varit typ identiska personer (inte bara marxist-leninisterna i Sovjetunionen, utan även bland mer kritiska läsare), vilket är väldigt ohistoriskt.
Engels kommer sedan till den s. k. ”Preisrätselliteratur” (”prisgåtelitteraturen”). Frågan rör hur en utjämnad profitkvot kan vara förenlig med värdelagen. Detta var en fråga som Engels berörde redan i förordet till Kapitalet II (1885) och som ekonomer sedan dess hade ägnat visst intresse åt. Jag tycker själv att frågan är ganska ointressant, men det har definitivt varit i fokus hos nationalekonomer av facket som diskuterat ”transformationsproblemet” utan att riktigt ha koll på Marx’ syn på värde så som det framkommer i Kaptialet I:s första avdelning. De invändningar som Engels bemöter påminner en hel del av dem som man fortfarande kan träffa på.
Engels ger också en känga åt ”gränsnytteteoretikerna”. I detta sammanhang kan det vara värt att nämna att inget tyder på att Marx läst dessa eller ens uppmärksammat det som senare kom att kallas ”den marginalistiska revolutionen” inom nationalekonomin. Johan Lönnroth brukar (senast för en månad sedan) hävda att han tror att Marx inte lyckades få Kaptialets andra och tredje böcker färdiga för att han insåg att marginalisterna ”hade kommit på något”. Men detta är inte sant. Varför Lönnroth ljuger har jag aldrig förstått. Marginalisterna sysslade med helt andra problemkomplex än Marx och det är inte konstigt att han inte brydde sig om honom. Och det hade bevisligen inget samband med andra och tredje bokens fördröjning.
Engels (och det här är fjärde stycket i rad som börjar med det ordet. Inte ok!) kommer sedan in på idén om ”den enkla varuproduktionen”. Detta är en väldigt kontroversiell tolkning av Marx ekonomikritik, som lett till ganska tokiga idéer de senaste seklet. Marx använder _aldrig_ termen och enligt min egen tolkning är den direkt oförenlig med Marx’ teori. Fast bland marxister har de flesta tagit den som en del av Marx’ teori. Tanken är att det funnits en icke-kapitalistisk ekonomi baserad på varuproduktion, och att första avdelningen i Kapitalets första bok berör detta. Fel, fel, fel. En sådan ekonomi har aldrig funnits, och första avdelningen i Kapitalets första bok handlar om kapitalismen, även om kapitalet ännu inte införts i den teoretiska framställningen. Markandsekonomi och kapitalism är ju för Marx samma sak (även om han inte använder någon av dessa termer).
onsdag 22 januari 2014
måndag 20 januari 2014
Marx och Engels brevväxling #3 1858-62
Marx ekonomiska problem tar aldrig slut. Och skulle han för en gångs skull tjäna lite pengar på sina skriverier ökar han genast sina utgifter. Engels gåvor blir allt större. En gång ger han familjen Marx 100 pund på ett bräde (vilket om jag inte räknat fel skulle motsvara runt 100 000 spänn i dagens penningvärde), men det tar inte många dagar innan Marx har problem igen. Han verkar närmast indignerad över att han måste betala räkningar. Det är lite tröttsamt att läsa. Nästa alla, eller åtminstone en bra bit över hälften av breven från Marx, innehåller beskrivningar över hans ekonomiska kaos.
Så fort Marx blir involverad i praktisk politisk eller publicistisk verksamhet (som när han tar över tidningen ”Das Volk” i London) präglas brevväxlingen av småaktiga intriger. Även detta blir lite tröttsamt i längden. Men för Marx var det tydligen viktigt. Å ena sidan kan han raljera över de andra emigranternas verksamhet, å andra sidan verkar han inte ett uns bättre själv.
1857-58 skriver han som bekant ”Grundrisse” och 1859 lyckas han med konststycket att faktiskt få en minimal del av sin ekonomikritik i publiceringsfärdigt skick. Resultatet är ”Till kritiken av den politiska ekonomin” som ska utgöra det första häftet i en serie. Men, som vi vet, lyckas Marx inte komma någon vart med detta. Han skriver ofta till Engels om de praktiska problemen med skriften, som att den försenas av förläggaren eller att den tystas ner i pressen. Men det är påfallande hur sällan han och Engels diskuterar teoriernas innehåll. Undantaget är ett berömt brev från 1858-04-02 där Marx på några sidor framlägger sin ”plan”, den planen som innehåller sex böcker (Om kapitalet, jordegendomen, lönarbetet, staten, den internationella handeln samt världsmarknaden). Engels förstår ingenting. Han skriver: ”Studiet av ditt abstract till det första halva häftet har hållit mig väldigt sysselsatt. Det är verkligen ett väldigt abstrakt abstract, någon som man inte kan undvika när man skriver så kort. Jag måste ofta söka de dialektiska övergångarna med stor möda, då allt abstrakt resonerande blivit mig främmande.”
Men efter det första häftet händer inte mycket. Marx blir istället besatt av en snubbe som heter Karl Vogt och som vore helt bortglömd om det inte vore för Marx. Vogt är en provokatör i den radikala rörelsen, som med pengar från Napoleon III sträller till med oreda. Visst, det är väl viktigt att avslöja provokatörer, men att lägga ett helt år åt det är kanske att ta i. Resultatet blir i alla fall boken ”Herr Vogt” (1860). Jag har inte läst den själv, men enligt säkra källor (Sven-Eric Liedman) är det något av det tråkigaste Marx har skrivit.
När det amerikanska inbördeskriget bryter ut blir detta centralt i brevväxlingen. Både Marx och Engels ser de ekonomiska orsakerna till kriget, och tror och hoppas att Nordstaterna ska vinna. Samtidigt ser de att söderns slavägare kämpar för sina liv under det att Nordstaternas befolkning, till de bådas irritation, förhåller sig ganska ointresserade.
Ett annat diskussionsämne är Ferdinand Lassalle, som de båda föraktar. Orkar inte gå in på alla detaljer. Det är dock inte särskilt smickrande för Marx när han ger sig in i rena rasbiologiska utfall mot ”judenegern”. ”Det är nu fullständigt klart för mig, vilket även bevisas av hans huvudbildning och hårväxt, att han härstammar från de negrer som anslöt sig till Moses vid uttåget från Egypten (om inte hans mamma eller farmor korsade sig med en neger). Denna förbindelse mellan judendom och germanitet med den negeroida grundsubstansen måste leda till en speciell produkt. Snubbens påträngande drag är också negerlika.” (1862-07-30) Varför, Marx, varför? Det är inte ens roligt.
Så fort Marx blir involverad i praktisk politisk eller publicistisk verksamhet (som när han tar över tidningen ”Das Volk” i London) präglas brevväxlingen av småaktiga intriger. Även detta blir lite tröttsamt i längden. Men för Marx var det tydligen viktigt. Å ena sidan kan han raljera över de andra emigranternas verksamhet, å andra sidan verkar han inte ett uns bättre själv.
1857-58 skriver han som bekant ”Grundrisse” och 1859 lyckas han med konststycket att faktiskt få en minimal del av sin ekonomikritik i publiceringsfärdigt skick. Resultatet är ”Till kritiken av den politiska ekonomin” som ska utgöra det första häftet i en serie. Men, som vi vet, lyckas Marx inte komma någon vart med detta. Han skriver ofta till Engels om de praktiska problemen med skriften, som att den försenas av förläggaren eller att den tystas ner i pressen. Men det är påfallande hur sällan han och Engels diskuterar teoriernas innehåll. Undantaget är ett berömt brev från 1858-04-02 där Marx på några sidor framlägger sin ”plan”, den planen som innehåller sex böcker (Om kapitalet, jordegendomen, lönarbetet, staten, den internationella handeln samt världsmarknaden). Engels förstår ingenting. Han skriver: ”Studiet av ditt abstract till det första halva häftet har hållit mig väldigt sysselsatt. Det är verkligen ett väldigt abstrakt abstract, någon som man inte kan undvika när man skriver så kort. Jag måste ofta söka de dialektiska övergångarna med stor möda, då allt abstrakt resonerande blivit mig främmande.”
Men efter det första häftet händer inte mycket. Marx blir istället besatt av en snubbe som heter Karl Vogt och som vore helt bortglömd om det inte vore för Marx. Vogt är en provokatör i den radikala rörelsen, som med pengar från Napoleon III sträller till med oreda. Visst, det är väl viktigt att avslöja provokatörer, men att lägga ett helt år åt det är kanske att ta i. Resultatet blir i alla fall boken ”Herr Vogt” (1860). Jag har inte läst den själv, men enligt säkra källor (Sven-Eric Liedman) är det något av det tråkigaste Marx har skrivit.
När det amerikanska inbördeskriget bryter ut blir detta centralt i brevväxlingen. Både Marx och Engels ser de ekonomiska orsakerna till kriget, och tror och hoppas att Nordstaterna ska vinna. Samtidigt ser de att söderns slavägare kämpar för sina liv under det att Nordstaternas befolkning, till de bådas irritation, förhåller sig ganska ointresserade.
Ett annat diskussionsämne är Ferdinand Lassalle, som de båda föraktar. Orkar inte gå in på alla detaljer. Det är dock inte särskilt smickrande för Marx när han ger sig in i rena rasbiologiska utfall mot ”judenegern”. ”Det är nu fullständigt klart för mig, vilket även bevisas av hans huvudbildning och hårväxt, att han härstammar från de negrer som anslöt sig till Moses vid uttåget från Egypten (om inte hans mamma eller farmor korsade sig med en neger). Denna förbindelse mellan judendom och germanitet med den negeroida grundsubstansen måste leda till en speciell produkt. Snubbens påträngande drag är också negerlika.” (1862-07-30) Varför, Marx, varför? Det är inte ens roligt.
måndag 13 januari 2014
Marx och Engels brevväxling #2 1853-57
Innehållet i brevväxlingen förändras så sakteliga under 1850-talet. När Marx och Engels direkta engagemang i de olika grupperna av emigrerade revolutionärer från kontinenten avtar, avtar också deras skvaller. Men det försvinner aldrig helt, och de båda finner viss njutning i att berätta om f.d. medkämpars misslyckanden, oavsett om dessa är av politisk eller privat karaktär.
Istället börjar den europeiska storpolitiken ta allt större utrymme. Detta hänger samman med Marx journalistiska verksamhet. Han har nu fått jobb som Londonkorrespondent på den största dagstidningen i USA, New York Tribune. Han är dock för lat för att skriva allt själv, och låter den heltidsarbetande Engels sköta mycket av skrivandet på sin fritid. De båda diskuterar ofta artiklarnas innehåll, men nästan lika mycket hur deras amerikanske kontakt, Dana, misshandlar artiklarna genom att korta ner dem, använda dem som ledarartiklar utan att ange författarens namn, eller helt enkelt inte publicera dem.
När Krimkriget bryter ut 1853 tar detta stort utrymme i brevväxlingen. Även angrepp på Västeuropas politiska ledare, främst Napoleon III och lord Palmerston ges mycket utrymme. Det är i den här vevan som Marx börjar hänga med den konservative politikerna Urquhart (hur uttalas det?), som han egentligen inte har mycket gemensamt med. De delar dock hatet mot såväl Palmerston som Ryssland och det räcker tydligen.
Marx får också i uppdrag av Dana att skriva artiklar till New American Cyclopedia, men ambitiös encylopedi. Som vanligt låter han Engels skriva en hel del (främst militärrelaterade artiklar). Så under en period handlar mycket om brevväxlingen om militära och historiska ämnen som (på engelska) börjar med bokstäverna A, B och C. För en svensk är väl kommentarerna kring Jean-Baptiste Bernadotte, stamfader till det ännu regerande kungahuset, av visst intresse. (Marx och Engels gillar honom inte.)
Som vanligt väntar de båda herrarna med iver på nästa ekonomiska kris. De är övertygade om att den ska komma, och att den kommer att medföra en revolution i Europa. När krisen verkligen bryter ut 1857 blir de båda glada, trots att de båda rent personligen förlorar pengar på den. Engels beskriver t. ex. hur han glad i hågen berättar för sina kapitalistkompisar på Manchester-börsen om hur långvarig och svår krisen kommer att bli.
Det är i den här vevan som Marx påbörjar skrivandet av det omfångsrika manuskript som gått till historien som ”Grundrisse”. Jag har ännu inte kommit så långt i min läsning, men än så länge är det påfallande hur lite han berättar för Engels som sina ekonomiska studier. Min hypotes att Engels hade mycket liten koll på vad Marx sysslade med när han studerade ekonomi på British Museum håller fortfarande.
Och slutligen: ja, Marx har fortfarande penningbekymmer och vart och vartannat brev börjar med ett tack för den senaste fempundschecken som Engels skickad. Och, ja, han har fortfarande problem med hälsan. Levern, tänderna, ryggen, röven – alla ställer de till problem. Och det blir inte bättre av att hans hustru Jenny också mår dåligt och att hennes senaste graviditet ledde till ett dödfött barn. Även Engels är sjuk. Skillnaden är att han har råd att ta semester några månader och kan åka på kur till de brittiska småöarna för att andas havsluft, vilket anses mycket välgörande. Däremot tar han inte Marx medicinska råd (Ät mycket järnjodid! Norsk fiskleverolja regerar!) på så stort allvar.
Istället börjar den europeiska storpolitiken ta allt större utrymme. Detta hänger samman med Marx journalistiska verksamhet. Han har nu fått jobb som Londonkorrespondent på den största dagstidningen i USA, New York Tribune. Han är dock för lat för att skriva allt själv, och låter den heltidsarbetande Engels sköta mycket av skrivandet på sin fritid. De båda diskuterar ofta artiklarnas innehåll, men nästan lika mycket hur deras amerikanske kontakt, Dana, misshandlar artiklarna genom att korta ner dem, använda dem som ledarartiklar utan att ange författarens namn, eller helt enkelt inte publicera dem.
När Krimkriget bryter ut 1853 tar detta stort utrymme i brevväxlingen. Även angrepp på Västeuropas politiska ledare, främst Napoleon III och lord Palmerston ges mycket utrymme. Det är i den här vevan som Marx börjar hänga med den konservative politikerna Urquhart (hur uttalas det?), som han egentligen inte har mycket gemensamt med. De delar dock hatet mot såväl Palmerston som Ryssland och det räcker tydligen.
Marx får också i uppdrag av Dana att skriva artiklar till New American Cyclopedia, men ambitiös encylopedi. Som vanligt låter han Engels skriva en hel del (främst militärrelaterade artiklar). Så under en period handlar mycket om brevväxlingen om militära och historiska ämnen som (på engelska) börjar med bokstäverna A, B och C. För en svensk är väl kommentarerna kring Jean-Baptiste Bernadotte, stamfader till det ännu regerande kungahuset, av visst intresse. (Marx och Engels gillar honom inte.)
Som vanligt väntar de båda herrarna med iver på nästa ekonomiska kris. De är övertygade om att den ska komma, och att den kommer att medföra en revolution i Europa. När krisen verkligen bryter ut 1857 blir de båda glada, trots att de båda rent personligen förlorar pengar på den. Engels beskriver t. ex. hur han glad i hågen berättar för sina kapitalistkompisar på Manchester-börsen om hur långvarig och svår krisen kommer att bli.
Det är i den här vevan som Marx påbörjar skrivandet av det omfångsrika manuskript som gått till historien som ”Grundrisse”. Jag har ännu inte kommit så långt i min läsning, men än så länge är det påfallande hur lite han berättar för Engels som sina ekonomiska studier. Min hypotes att Engels hade mycket liten koll på vad Marx sysslade med när han studerade ekonomi på British Museum håller fortfarande.
Och slutligen: ja, Marx har fortfarande penningbekymmer och vart och vartannat brev börjar med ett tack för den senaste fempundschecken som Engels skickad. Och, ja, han har fortfarande problem med hälsan. Levern, tänderna, ryggen, röven – alla ställer de till problem. Och det blir inte bättre av att hans hustru Jenny också mår dåligt och att hennes senaste graviditet ledde till ett dödfött barn. Även Engels är sjuk. Skillnaden är att han har råd att ta semester några månader och kan åka på kur till de brittiska småöarna för att andas havsluft, vilket anses mycket välgörande. Däremot tar han inte Marx medicinska råd (Ät mycket järnjodid! Norsk fiskleverolja regerar!) på så stort allvar.
torsdag 9 januari 2014
Marx och Engels brevväxling #1
Har ägnat de senaste dagarna åt att läsa korrespondensen mellan Marx och Engels. Börjar från början och arbetar mig framåt. Kör dock softcore med Marx-Engels-Werke, och inte hardcore med MEGA. Någon måtta får det ändå vara.Har kommit fram till 1853.
Från 1840-talet finns inte jättemånga brev publicerade i MEW. Delvis beror det på att brev försvunnit, delvis på att Marx och Engels befann sig på samma plats och därmed inte hade behov av korrespondens brevvägen. Detta gäller i allra högsta grad revolutionsåret 1848. Det är egentligen först 1850 då Marx befinner sig i London och Engels i Manchester som brevväxlingen blir regelbunden. De skickar ett eller två brev vardera i veckan ungefär, med undantag för de tillfällen då de hälsar på varandra.
Vad innehåller breven? Man skulle ju vilja att de innehöll skarpsinniga analyser och spännande utkast till idéer. Tyvärr händer detta högst sporadiskt. Istället är det två teman som dominerar: Marx penningnöd och käbbel med f.d. stridskamrater.
Marx behöver alltid pengar. Han är helt inkapabel att tjäna pengar på egen hand, och Engels får hela tiden skicka honom pengar ut firma Ermen & Engels handkassa. Summorna låter kanske inte så stora – ett, två, fem pund åt gången. Jag kan ha fel, men jag tror att jag någon gång räknade ut att ett pund under mitten av 1800-talet motsvarar typ 1000 spänn i dagens valuta. Så Engels pappa och affärskompanjon Ermen förlorade genom åren en hel del pengar genom Engels juniors nallande. Men det drabbade ju ingen fattig.
Sedan har vi käbblet, eller vad man ska kalla det. Marx och Engels hade en stark läggning för att förakta andra människor. Det absolut vanligaste epitetet de använder är ”åsna”. Även de egna bundsförvanterna kritiseras brutalt. Det är inte vackert, men kanske förståeligt. Efter revolutionsvågen 1848/49 får en mängd tyskar och fransoser fristad i England. Där bildas små och maktlösa emigrantgrupper som drömmer om att kunna återvända till kontinenten och fortsätta sitt revolutionära arbete. I väntan på bättre tillfälle ägnar man sig åt intriger internt. Utan att veta har jag en känsla av att det är så det brukar bli i sådana situationer. Det är inte lätt att gå från att vara en aktiv revolutionär till att bli en flykting i främmande i land. Det blir inte lättare när det finns polisspioner i de egna leden. Och ännu svårare blir det när man saknar såväl mänskliga som ekonomiska resurser för att skapa mer hållfasta organisatoriska strukturer.
Ett ständigt återkommande problem är att Marx inte lyckas få de texter han skriver publicerade. Detta började redan före landsförvisningen. ”Den tyska ideologin” blev ju liggande i brist på intresserade bokförläggare. Och de egna försöken att starta en tidning eller tidskrift fallerar. Ett manuskript (”Stora män i exil”) hamnar i händerna på en agent provocateur och försvinner den vägen.
I brevväxlingen framgår sällan varför Marx och Engels befinner sig på kollisionskurs med sina exkamrater. Mer eller mindre okända namn som Willich, Schapper, Kinkel osv. skulle förstås kunna ge ledtrådar om man orkar leta upp dessa mäns texter. Men inte ens jag orkar gå så långt. Marx och Engels skriver sällan något om sina egna politiska projekt, troligen eftersom de redan vet vad de vill. Istället blir det mycket skvaller. Typ vem som varit på möte med vem, och vem som gjort bort sig på vilket möte. Ganska trist läsning. Samtidigt är det tydligt att Marx och Engels tar intrigerna i emigrantgrupperna på stort allvar. För dem är revolutionen fortfarande nära, och därmed är det viktigt hur de olika revolutionära konstellationerna ser ut. Det är en fråga om månader eller kanske några enstaka år innan kapitalismen hamnar i nästa djupa kris, och kris leder närmast med nödvändighet till revolution enligt deras synsätt på den här tiden.
En del av breven handlar förstås om dagspolitik, även utanför emigranternas intriger. Dels brittisk inrikespolitik. Marx och Engels försöker själva gripa in genom att upprätthålla kontakter med chartiströrelsens vänsterflygel. Dels europeisk politik i stort, där Marx och Engels visserligen stödjer frihetssträvandena och strävandena efter nationell enighet i länder som Tyskland, Italien och Ungern, men samtidigt i regel föraktar de ledare som finns i dessa kamper. De är ju åsnor hela bunten.
Ibland nämner Marx att han sitter på British Museums bibliotek och ägnar sig åt den ekonomiska skiten, och Engels uppmanar honom att bli klar med ekonomin och gå vidare till andra ämnen. Som vi vet skulle Marx aldrig bli klar. Tråkigt nog skriver Marx väldigt sällan vad det är han gör på biblioteket, och man får anta att Engels har mycket vaga idéer om Marx ekonomiska studier. Visst, kanske pratade de om detta när de möttes på tu man hand, men det är i alla fall inte satt särskilt många spår i brevväxlingen så här långt.
Lär man sig något av att läsa brevväxlingen? Jo, kanske lite ändå. Som intellektuella försöker Marx och Engels hela tiden hålla sig a jour med den politiska utvecklingen. De försöker också påverka den genom att skapa kontakter med de existerande radikala organisationerna, och genom att försöka få sina texter publicerade. Man känner deras vanmakt när ingen (eller i alla fall mycket få) vill lyssna till dem. Deras texter blir refuserade och deras bundsförvanter visar sig vara åsnor. Det är svårt att vara i exil.
torsdag 2 januari 2014
Engels om de nordiska folken
Kan inte sova, så jag passar på att översätta några rader som Engels skrev om de nordiska folken. Han och Marx tyckte om att uttrycka sig nedsättande om folkgrupper i sina privata brev. Somliga kanske tycker att det är olämpligt, men personligen tycker jag att det är ganska kul.
Bakgrunden till Engels intresse är den pågående konflikten kring hertigdömena Slesvig och Holstein, som skulle leda till det slesvig-holsteinska kriget.
Ur ett brev från Engels till Marx från december 1846.
Källa: Marx-Engels-Werke, band 27, s. 71f
Danskarna på bilden har inget direkt samband med Engels text.
Som ett oskyldigt sidonöje har jag under den senaste dåliga tiden förutom töserna också ägnat mig åt Danmark och den övriga Norden. Det är svinigt för en. Hellre den minste tysken, än den störste dansken! Ett sådant klimax av sedlighets-, skrå- och ståndsmisär finns inte längre någon annanstans. Dansken håller Tyskland för att land dit man åker för att ”hålla sig med älskarinnor och förslösa sin förmögenhet med dem”. (imedens at han reiste i Tydskland, havde han en Maitresse, som fortärede ham den bedste del af hand Midler, står det i en dansk skolbok!) – han kallar tysken för en tydsk vindflöjel och ser sig själv som en äkta representant för det germanska väsendet – svensken å sin sida föraktar dansken som ”förtyskad” och urartad, pladdrig och förvekligad – norrmannen ser ner på den förfranskade svensken med dess adel och gläder sig över att Norge fortfarande behärskas av samma korkade bondeekonomi som under den ädle kung Knuts tid – och därför blir han, norrmannen, åter behandlad som en kanalje av islänningen, som dock pratar samma språk som de smöriga vikingarna av anno 900, super tran, bor i en jordhåla och inte står ut i en atmosfär som inte luktar rutten fisk. Jag har flera gånger utsatts för frestelsen att känna mig stolt över att vara tysk och inte dansk eller islänning. Redaktören för den mest avancerade svenska tidningen, Aftonbladet, har varit här i Paris två gånger, för att lära sig om organisationen av arbetet, har i åratal hållit sig med ”Bon Sens” och ”Démocratie pacifique”, samtalat med Louis Blanc och Considérant, men han har inte fattat någonting, och gått iväg precis lika klok som han kom. Nu som förr yrar han om den fria konkurrensen, eller som det heter på svenska, näringsfriheten eller också själfförsörjningsfrihet (det är dock vackrare än förvärvsfrihet). Naturligtvis sitter de med skråskiten upp över öronen och borgarna är det mest fanatiska konservativa. I hela landet finns det bara två ordentliga städer med 80 000 respektive 40 000 invånare. Den tredje staden, Norrköping, har vara 12 000, alla andra typ 1000, 2000, 3000. En poststation för varje människa. I Danmark är det knappast bättre. Där finns bara en enda stad, förfallen genom de mest gudfruktiga skråprocesser, galnare än i Basel eller Bremen, och man får inte gå på promenaden utan inträdesbiljett. Det enda goda med dessa länder är att man kan se vad tyskarna skulle kunna åstadkomma om de hade pressfrihet, nämligen det som danskarna faktiskt gjort, både ett ”sällskap för det sanna bruket av den fria pressen” och tryckandet av en kristligt-välmenande kalender. Det svenska Aftonbladet är lika tam som Kölner Zeitung, ser sig dock som ”demokratisk i ordets sanna bemärkelse”. Svenskarna har romanerna av fröken Bremer och danskarna herr Etatsraad (statsråd) Oehlenschläger, Commandör af Dannebrogsordenen. Det finns även förskräckligt många hegelianer där, och språket, där vart tredje ord är lånat från tyskan, lämpar sig alldeles förträffligt för spekulation.
Bakgrunden till Engels intresse är den pågående konflikten kring hertigdömena Slesvig och Holstein, som skulle leda till det slesvig-holsteinska kriget.
Ur ett brev från Engels till Marx från december 1846.
Källa: Marx-Engels-Werke, band 27, s. 71f
Danskarna på bilden har inget direkt samband med Engels text.
Som ett oskyldigt sidonöje har jag under den senaste dåliga tiden förutom töserna också ägnat mig åt Danmark och den övriga Norden. Det är svinigt för en. Hellre den minste tysken, än den störste dansken! Ett sådant klimax av sedlighets-, skrå- och ståndsmisär finns inte längre någon annanstans. Dansken håller Tyskland för att land dit man åker för att ”hålla sig med älskarinnor och förslösa sin förmögenhet med dem”. (imedens at han reiste i Tydskland, havde han en Maitresse, som fortärede ham den bedste del af hand Midler, står det i en dansk skolbok!) – han kallar tysken för en tydsk vindflöjel och ser sig själv som en äkta representant för det germanska väsendet – svensken å sin sida föraktar dansken som ”förtyskad” och urartad, pladdrig och förvekligad – norrmannen ser ner på den förfranskade svensken med dess adel och gläder sig över att Norge fortfarande behärskas av samma korkade bondeekonomi som under den ädle kung Knuts tid – och därför blir han, norrmannen, åter behandlad som en kanalje av islänningen, som dock pratar samma språk som de smöriga vikingarna av anno 900, super tran, bor i en jordhåla och inte står ut i en atmosfär som inte luktar rutten fisk. Jag har flera gånger utsatts för frestelsen att känna mig stolt över att vara tysk och inte dansk eller islänning. Redaktören för den mest avancerade svenska tidningen, Aftonbladet, har varit här i Paris två gånger, för att lära sig om organisationen av arbetet, har i åratal hållit sig med ”Bon Sens” och ”Démocratie pacifique”, samtalat med Louis Blanc och Considérant, men han har inte fattat någonting, och gått iväg precis lika klok som han kom. Nu som förr yrar han om den fria konkurrensen, eller som det heter på svenska, näringsfriheten eller också själfförsörjningsfrihet (det är dock vackrare än förvärvsfrihet). Naturligtvis sitter de med skråskiten upp över öronen och borgarna är det mest fanatiska konservativa. I hela landet finns det bara två ordentliga städer med 80 000 respektive 40 000 invånare. Den tredje staden, Norrköping, har vara 12 000, alla andra typ 1000, 2000, 3000. En poststation för varje människa. I Danmark är det knappast bättre. Där finns bara en enda stad, förfallen genom de mest gudfruktiga skråprocesser, galnare än i Basel eller Bremen, och man får inte gå på promenaden utan inträdesbiljett. Det enda goda med dessa länder är att man kan se vad tyskarna skulle kunna åstadkomma om de hade pressfrihet, nämligen det som danskarna faktiskt gjort, både ett ”sällskap för det sanna bruket av den fria pressen” och tryckandet av en kristligt-välmenande kalender. Det svenska Aftonbladet är lika tam som Kölner Zeitung, ser sig dock som ”demokratisk i ordets sanna bemärkelse”. Svenskarna har romanerna av fröken Bremer och danskarna herr Etatsraad (statsråd) Oehlenschläger, Commandör af Dannebrogsordenen. Det finns även förskräckligt många hegelianer där, och språket, där vart tredje ord är lånat från tyskan, lämpar sig alldeles förträffligt för spekulation.
onsdag 11 december 2013
Vad är pengar?
Journalisten Andreas Cervenka (känd från Svenska Dagbladet) har skrivit en bok med den lovande titelt "Vad är pengar?" (Natur och kultur, 2012). Titeln låter lovande. Det är ju en av de stora bristerna med den gängse nationalekonomin, att den inte bryr sig om pengar. I den vanliga mikroekonomin antas en simpel bytesekonomi vara grunden och pengarna bara ett fiffigt sätt att förenkla bytet ("minska transaktionskostnaderna"). Man struntar helt i vad pengar är och vilka deras funktioner i ekonomin är.
När man studerar pengar i makroekonomin är man mest intresserad av penningmängder och pengars omloppshastighet. Men frågan "Vad är pengar?" ställs inte.
Så var säger Cervenka. Besvarar han sin egen fråga? Nej, det gör han inte. Hans bok handlar överhuvudtaget inte om vad pengar är. Han skriver visserligen en del om hur pengar kan skapas ur tomma intet av banker och att vi inte kan lita på pengars värde. Längre än så kommer han inte.
Det är då pengar?
Alla som någonsin befunnit sig i en marknadsekonomi vet att pengar är centrala. Med tillräckligt mycket pengar på fickan kan man köpa vad man vill, och t.o.m. vem man vill. Pengar är makt. Vi jagar pengar, oroar oss för pengar. Vissa skryter om hur mycket pengar de har, andra tycker att det är fult att ens prata om pengar. Pengar berör oss. Pengar påverkar oss inte enbart som individer. Hela ekonomin styrs av pengar. Detta är marknadsekonomins utmärkande drag. Andra ekonomiska system styrs på andra sätt. En ekonomi av småbönder styrs av traditioner, behov och naturkrafter. En demokratisk planekonomi styrs av människors kollektivt fattade beslut. Men en marknadsekonomi styrs alltså av pengar.
Kanske är det därför som markandsekonomins försvarare inte vill prata om vad pengar är. Tror man att pengar är något naturligt och självklart, något som inte ens behöver förklaras, kan det förefalla som om marknadsekonomi är något naturligt och självklart. Vilket det inte är.
Men vad är pengar då?
Enkelt uttryckt är pengar värdets självständiga form. För att förstå detta måste vi ta några steg tillbaks.
I alla mänskliga samhällen måste de mänskliga behoven tillfredsställas. Detta gäller såväl evigt mänskliga behov av mat, kläder, skydd mot vädrets makter osv., som alla mer eller mindre tillfälliga behov av andra saker. I alla samhällen finns också någon form av arbetsdelning - alla kan inte göra allt. Detta medför att människor inte konsumerar enbart de produkter som de själva producerat, och att det således måste finnas någon mekanism som fördelar produkterna mellan samhällets olika individer.
Det enklast tänkbara samhället utgörs av en självförsörjande bondgård. I verkligheten har det inte funnits några helt självförsörjande bondgårdar, men det har funnits gårdar där en mycket stor del av produktionen konsumeras av gårdens invånare. På en sådan gård finns det är arbetsdelning som huvudsakligen baseras på tradition och beprövad erfarenhet. Kvinnor ägnar sig åt vissa sysslor, män åt andra. Gårdens ägare har andra uppgifter än drängar och pigor. Produktionens resultat fördelas också enligt traditionen. Det finns inget behov av pengar och allt som sker är genomskinligt. Man ser tydligt vem som gör vad, och varför. Finns det något som behöver göras och någon som kan göra det, gör den personen det. Lätt som en plätt.
Men en marknadsekonomi fungerar på helt andra sätt. Produktionen sker inte för att direkt tillfredsställa mänskliga behov, utan för att kunna säljas för en vinst på marknaden. Det är vinstmekanismen som leder till att produktion överhuvudtaget sker. Och vinsten mäts i pengar. Det betyder att det mycket väl kan finns mänskliga behov som skulle kunna uppfyllas med de tillgängliga resurserna i ett samhälle, som som förblir ouppfyllda bara för att det inte går att skapa vinst genom att uppfylla dem.
Pengar är inte bara ett neutralt verktyg för att underlätta cirkulationen, utan hela ekonomins centrala drivkraft. Och att avskaffa pengarna går inte. Det är nämligen inte pengarna som är roten till marknadsekonomin, utan de är bara ekonomins motor.
I en varuekonomi (marknadsekonomi, kapitalism. De tre begreppen är synonyma. Och, nej, det finns inget sådant som en icke-kapitalistisk marknadsekonomi.) förs alltså produkterna ut på marknaden. I princip är varje producent helt autonom. Ett företag producerar prylar eller tjänster, men det är först när dessa prylar och tjänster kan säljas för pengar som företaget uppnått sitt mål. Det är alltså genom pengar som de olika företagen agerar gentemot varandra. De samhälleliga relationerna mellan människor antar alltså penningens form.
Pengar luktar inte. Man kan inte se på pengar varifrån de kommer. De är helt anonyma. På marknaden är vi alla bara innehavare av pengar eller varor. Vem vi är spelar ingen roll. Den som har större behov får inte mer för sina pengar än den som har mindre behov. Marknaden tar inte hänsyn till person, bara till plånbokens tjocklek.
Pengar kan mycket väl "skapas" av stater och riksbanker genom att trycka sedlar. Men pengar kan lika gärna "skapas" genom bankernas krediter, eller på många andra sätt. Det är inget konstigt med detta. Det är nämligen pengarnas form (dvs. deras egenskap av att vara värdets självständiga form, att vara den allmänna ekvivalenten med vilken alla andra varor/tjänster kan köpas) som gör dem unika, inte deras innehåll.
Men med ojämna mellanrum kollapsar penningsystem. Krediter visar sig vara värdelösa. Och i sådana situationer måste staten gå in och säkra de stora bankernas värden. Detta är nödvändigt. Kollapsar bankerna så kollapsar ekonomin, och det kan vi inte tillåta.
Visst kan man lindra symptomen genom att lagstifta om bankernas skyldigheter. Men själva grundproblematiken med valuta-, kredit- eller finanskriser är inneboende i marknadsekonomin. Marknadsekonomin är nämligen synnerligen krisbenägen. Men det är också ganska skicklig på att övervinna kriser, och det finns inget som säger att kapitalismen kommer att kollapsa som system p.g.a. sina kriser.
När man studerar pengar i makroekonomin är man mest intresserad av penningmängder och pengars omloppshastighet. Men frågan "Vad är pengar?" ställs inte.
Så var säger Cervenka. Besvarar han sin egen fråga? Nej, det gör han inte. Hans bok handlar överhuvudtaget inte om vad pengar är. Han skriver visserligen en del om hur pengar kan skapas ur tomma intet av banker och att vi inte kan lita på pengars värde. Längre än så kommer han inte.
Det är då pengar?
Alla som någonsin befunnit sig i en marknadsekonomi vet att pengar är centrala. Med tillräckligt mycket pengar på fickan kan man köpa vad man vill, och t.o.m. vem man vill. Pengar är makt. Vi jagar pengar, oroar oss för pengar. Vissa skryter om hur mycket pengar de har, andra tycker att det är fult att ens prata om pengar. Pengar berör oss. Pengar påverkar oss inte enbart som individer. Hela ekonomin styrs av pengar. Detta är marknadsekonomins utmärkande drag. Andra ekonomiska system styrs på andra sätt. En ekonomi av småbönder styrs av traditioner, behov och naturkrafter. En demokratisk planekonomi styrs av människors kollektivt fattade beslut. Men en marknadsekonomi styrs alltså av pengar.
Kanske är det därför som markandsekonomins försvarare inte vill prata om vad pengar är. Tror man att pengar är något naturligt och självklart, något som inte ens behöver förklaras, kan det förefalla som om marknadsekonomi är något naturligt och självklart. Vilket det inte är.
Men vad är pengar då?
Enkelt uttryckt är pengar värdets självständiga form. För att förstå detta måste vi ta några steg tillbaks.
I alla mänskliga samhällen måste de mänskliga behoven tillfredsställas. Detta gäller såväl evigt mänskliga behov av mat, kläder, skydd mot vädrets makter osv., som alla mer eller mindre tillfälliga behov av andra saker. I alla samhällen finns också någon form av arbetsdelning - alla kan inte göra allt. Detta medför att människor inte konsumerar enbart de produkter som de själva producerat, och att det således måste finnas någon mekanism som fördelar produkterna mellan samhällets olika individer.
Det enklast tänkbara samhället utgörs av en självförsörjande bondgård. I verkligheten har det inte funnits några helt självförsörjande bondgårdar, men det har funnits gårdar där en mycket stor del av produktionen konsumeras av gårdens invånare. På en sådan gård finns det är arbetsdelning som huvudsakligen baseras på tradition och beprövad erfarenhet. Kvinnor ägnar sig åt vissa sysslor, män åt andra. Gårdens ägare har andra uppgifter än drängar och pigor. Produktionens resultat fördelas också enligt traditionen. Det finns inget behov av pengar och allt som sker är genomskinligt. Man ser tydligt vem som gör vad, och varför. Finns det något som behöver göras och någon som kan göra det, gör den personen det. Lätt som en plätt.
Men en marknadsekonomi fungerar på helt andra sätt. Produktionen sker inte för att direkt tillfredsställa mänskliga behov, utan för att kunna säljas för en vinst på marknaden. Det är vinstmekanismen som leder till att produktion överhuvudtaget sker. Och vinsten mäts i pengar. Det betyder att det mycket väl kan finns mänskliga behov som skulle kunna uppfyllas med de tillgängliga resurserna i ett samhälle, som som förblir ouppfyllda bara för att det inte går att skapa vinst genom att uppfylla dem.
Pengar är inte bara ett neutralt verktyg för att underlätta cirkulationen, utan hela ekonomins centrala drivkraft. Och att avskaffa pengarna går inte. Det är nämligen inte pengarna som är roten till marknadsekonomin, utan de är bara ekonomins motor.
I en varuekonomi (marknadsekonomi, kapitalism. De tre begreppen är synonyma. Och, nej, det finns inget sådant som en icke-kapitalistisk marknadsekonomi.) förs alltså produkterna ut på marknaden. I princip är varje producent helt autonom. Ett företag producerar prylar eller tjänster, men det är först när dessa prylar och tjänster kan säljas för pengar som företaget uppnått sitt mål. Det är alltså genom pengar som de olika företagen agerar gentemot varandra. De samhälleliga relationerna mellan människor antar alltså penningens form.
Pengar luktar inte. Man kan inte se på pengar varifrån de kommer. De är helt anonyma. På marknaden är vi alla bara innehavare av pengar eller varor. Vem vi är spelar ingen roll. Den som har större behov får inte mer för sina pengar än den som har mindre behov. Marknaden tar inte hänsyn till person, bara till plånbokens tjocklek.
Pengar kan mycket väl "skapas" av stater och riksbanker genom att trycka sedlar. Men pengar kan lika gärna "skapas" genom bankernas krediter, eller på många andra sätt. Det är inget konstigt med detta. Det är nämligen pengarnas form (dvs. deras egenskap av att vara värdets självständiga form, att vara den allmänna ekvivalenten med vilken alla andra varor/tjänster kan köpas) som gör dem unika, inte deras innehåll.
Men med ojämna mellanrum kollapsar penningsystem. Krediter visar sig vara värdelösa. Och i sådana situationer måste staten gå in och säkra de stora bankernas värden. Detta är nödvändigt. Kollapsar bankerna så kollapsar ekonomin, och det kan vi inte tillåta.
Visst kan man lindra symptomen genom att lagstifta om bankernas skyldigheter. Men själva grundproblematiken med valuta-, kredit- eller finanskriser är inneboende i marknadsekonomin. Marknadsekonomin är nämligen synnerligen krisbenägen. Men det är också ganska skicklig på att övervinna kriser, och det finns inget som säger att kapitalismen kommer att kollapsa som system p.g.a. sina kriser.
fredag 6 december 2013
Tankar efter ett seminarium
Har varit på seminarium idag. Mats Lindberg (f.d. Dahlkvist) fick berätta lite om sin syn på Marx och det nya förord till Kapitalet som han skrivit. En panel bestående av Sven-Eric Liedman, Johan Lönnroth och Per Månson fick diskutera och kritisera, under ledning av seminariets ordförande Håkan Thörn. Seminariet var välbesökt och fick flytta till en större lokal. Räknade inte besökarna, men det kan ha varit 60 pers eller så.
Jag ska väl erkänna att det var med en skräckblandad förtjusning jag kom till seminariet. Å ena sidan är Lindbergs doktorsavhandling "Att studera Kapitalet" riktigt bra. Den har format min syn på Marx' ekonomikritik och står sig även i en internationell jämförelse. Å andra sidan är uppställningen med fem grånade akademiker, vars främsta insatser inom den marxistiska forskningen ligger flera decennier tillbaka i tiden inte direkt framåtsyftande. Jag hade väntat mig en diskussion där de senaste årens livliga ekonomikritiska debatter lyste med sin frånvaro, och där gamla övervunna perspektiv dominerade. Och jag får nog säga att jag fick rätt i det.
Lindberg beskrev i sin inledning hur olika generationer tolkat Marx olika och hur Marx text överlagrats av ideologisk bråte. Jag håller med. Och med detta perspektiv hade det kanske varit intressant att få höra lite från olika generationer Marx-läsare och inte bara män i övre medelåldern och uppåt. Lindberg varnade för dogmatiska läsningar av Marx. Dessa förekommer förstås fortfarande, men har väl ändå blivit tämligen marginaliserade på senare år. Det känns lite konstigt att göra så stort nummer av att Marx befinner sig långt från marxismen-leninismen av sovjetiskt stuk. För det är väl få som tror det idag? Liedman chockade lite grann genom att berätta att det faktiskt var längesedan Berlinmuren föll och Sovjetväldet kollapsade. Om 1970-talet varit grundläggande för ens politiska och teoretiska ställningstaganden (vilket jag misstänker att det varit för Lindberg, Månson och Lönnroth) är detta kanske något nytt. För oss som är lite yngre är uppgörelsen med marxismen-leninismen sedan länge slutförd.
Men på det hela taget håller jag med om vad Lindberg anförde. Marx' teorier som politisk ideologi har blivit föråldrade. Japp, det skriver jag under på. Men hans samhällsvetenskapliga teorier har fortfarnade mycket att ge. Japp, så är det.
Sven-Eric Liedman presenterade sin bild av Marx genom att berätta kortfattat om sitt arbete med en Marx-biografi. Han har "gett sig fan på att läsa allt Marx har skrivit. Och det tar tid, men läser man 300-400 sidor om dagen så". Det är utan tvekan uppfriskande att Liedman fortsätter att verkligen läsa Marx. Han refererade lite till Marx artiklar i New York Daily Tribune om situationen i Indien, Persien, Kina osv. och jämförde dem med dagens globalisering. Ett kul kuriosum är att Liedman har svårt att få bibliotekarierna på Göteborgs universitets bibliotek att komma upp med rätt band av MEGA, ett problem som jag själv har allt för ofta. (Och jag känner att jag just passerade gränsen när nördighet inte längre är charmigt, utan bara autistiskt.)
Jag håller väl med om det mesta Liedman sa också. Han nämnde att Marx hade en mer strukturell syn på kapitalismen, under det att Engels fört in "utvecklings"-perspektiv som kan närma sig det deterministiska.
Lönnroth började med att ursäkta sig att han skulle läsa innantill, eftersom han "är van att bli mosad i den här sortens församlingar". Men han blev väl inte direkt mosad. Alla höll god min när han började berätta om vad Marx skulle tycka om marknadsekonomi om han hade levt idag. När Liedman använder metoden att läsa gamla Marx-texter använder Lönnroth metoden att fantisera om vad Marx hade kunnat skriva om han levde idag. Och intressant nog hade denne Fantasi-Marx kommit fram till samma saker som Lönnroth. Kan man tänka!
I övrigt framförde Lönnroth sin vanliga konspriationsteori om att Marx egentligen insåg att marginalnytteteoretikerna hade rätt, trots att han inte nämnde något om detta i sina efterlämnade manuskript. Lönnroth har ibland lite svårt att skilja på det historiskt existerande Marx och Fantasi-Marx. Det är faktiskt lite... märkligt.
Det är också lite märkligt att Lönnroth, till skillnad från de andra herrarna, betonar Marx som ideolog, snarare än vetenskapsman. Jag vet inte exakt vad han menar med detta. Och jag misstänker att han inte vet det själv heller. (Och om du läser det här, Johan. Ja, jag är lite elak mot dig. Men tills du preciserar dig och bemöter den kritik du fått från mig och andra (Ankarloo t. ex.) är det lite svårt att argumentera mer sakligt mot dig. Du biter dig fast vid vad Marx hade kunnat säga men aldrig sa. Är det då inte bättre att släppa Marx helt och hållet?)
Per Månson slutligen betonade Marx som en tidig samhällsvetenskapsman, och framförde åsikten att det är Marx verkningshistoria som gör honom intressant. För vem hade brytt sig om Marx' texter om de ledat oupptäckta länge och publicerats helt nyligen? Jag tycker att det är en kul och provocerande tanke.
Nåväl. Jag tycker att det är intressant vad som inte nämndes. Mina favoritperspektiv på Marx' ekonomikritik nämligen. De perspektiv som Reichelt och Backhaus började föra fram kring 1970 ("Neue Marx-Lektüre) och som idag fått Michael Heinrich som största namn, liksom kritik av denna i form av Robert Kurz värdeavspaltningsteori osv. Istället rådde tämligen stor enighet om att Marx teori kan kallas "arbetsvärdelära". Relationen mellan begrepp som arbete, värde och pris (tänk: "transformationsproblemet") berördes och problematiserades lite grann, men tämligen styvmoderligt.
Slutsats. Det är kul att höra folk prata om Marx. Det är kul med personer som Sven-Eric Liedman som ägnar sig åt att verkligen läsa Marx. Det är samtidigt lite tråkigt att den senaste decenniernas Marx-diskussion är så marginaliserad att inte ens "Marx-experter" som Lindberg, Liedman, Månson och Lönnroth tycks vara särskilt insatta i den. Tyvärr verkar de istället fortfarande befinna sig i ett 1970-talet där kampen mot den dogmatiska sovjetmarxismen överskuggar andra perspektiv.
Jag ska väl erkänna att det var med en skräckblandad förtjusning jag kom till seminariet. Å ena sidan är Lindbergs doktorsavhandling "Att studera Kapitalet" riktigt bra. Den har format min syn på Marx' ekonomikritik och står sig även i en internationell jämförelse. Å andra sidan är uppställningen med fem grånade akademiker, vars främsta insatser inom den marxistiska forskningen ligger flera decennier tillbaka i tiden inte direkt framåtsyftande. Jag hade väntat mig en diskussion där de senaste årens livliga ekonomikritiska debatter lyste med sin frånvaro, och där gamla övervunna perspektiv dominerade. Och jag får nog säga att jag fick rätt i det.
Lindberg beskrev i sin inledning hur olika generationer tolkat Marx olika och hur Marx text överlagrats av ideologisk bråte. Jag håller med. Och med detta perspektiv hade det kanske varit intressant att få höra lite från olika generationer Marx-läsare och inte bara män i övre medelåldern och uppåt. Lindberg varnade för dogmatiska läsningar av Marx. Dessa förekommer förstås fortfarande, men har väl ändå blivit tämligen marginaliserade på senare år. Det känns lite konstigt att göra så stort nummer av att Marx befinner sig långt från marxismen-leninismen av sovjetiskt stuk. För det är väl få som tror det idag? Liedman chockade lite grann genom att berätta att det faktiskt var längesedan Berlinmuren föll och Sovjetväldet kollapsade. Om 1970-talet varit grundläggande för ens politiska och teoretiska ställningstaganden (vilket jag misstänker att det varit för Lindberg, Månson och Lönnroth) är detta kanske något nytt. För oss som är lite yngre är uppgörelsen med marxismen-leninismen sedan länge slutförd.
Men på det hela taget håller jag med om vad Lindberg anförde. Marx' teorier som politisk ideologi har blivit föråldrade. Japp, det skriver jag under på. Men hans samhällsvetenskapliga teorier har fortfarnade mycket att ge. Japp, så är det.
Sven-Eric Liedman presenterade sin bild av Marx genom att berätta kortfattat om sitt arbete med en Marx-biografi. Han har "gett sig fan på att läsa allt Marx har skrivit. Och det tar tid, men läser man 300-400 sidor om dagen så". Det är utan tvekan uppfriskande att Liedman fortsätter att verkligen läsa Marx. Han refererade lite till Marx artiklar i New York Daily Tribune om situationen i Indien, Persien, Kina osv. och jämförde dem med dagens globalisering. Ett kul kuriosum är att Liedman har svårt att få bibliotekarierna på Göteborgs universitets bibliotek att komma upp med rätt band av MEGA, ett problem som jag själv har allt för ofta. (Och jag känner att jag just passerade gränsen när nördighet inte längre är charmigt, utan bara autistiskt.)
Jag håller väl med om det mesta Liedman sa också. Han nämnde att Marx hade en mer strukturell syn på kapitalismen, under det att Engels fört in "utvecklings"-perspektiv som kan närma sig det deterministiska.
Lönnroth började med att ursäkta sig att han skulle läsa innantill, eftersom han "är van att bli mosad i den här sortens församlingar". Men han blev väl inte direkt mosad. Alla höll god min när han började berätta om vad Marx skulle tycka om marknadsekonomi om han hade levt idag. När Liedman använder metoden att läsa gamla Marx-texter använder Lönnroth metoden att fantisera om vad Marx hade kunnat skriva om han levde idag. Och intressant nog hade denne Fantasi-Marx kommit fram till samma saker som Lönnroth. Kan man tänka!
I övrigt framförde Lönnroth sin vanliga konspriationsteori om att Marx egentligen insåg att marginalnytteteoretikerna hade rätt, trots att han inte nämnde något om detta i sina efterlämnade manuskript. Lönnroth har ibland lite svårt att skilja på det historiskt existerande Marx och Fantasi-Marx. Det är faktiskt lite... märkligt.
Det är också lite märkligt att Lönnroth, till skillnad från de andra herrarna, betonar Marx som ideolog, snarare än vetenskapsman. Jag vet inte exakt vad han menar med detta. Och jag misstänker att han inte vet det själv heller. (Och om du läser det här, Johan. Ja, jag är lite elak mot dig. Men tills du preciserar dig och bemöter den kritik du fått från mig och andra (Ankarloo t. ex.) är det lite svårt att argumentera mer sakligt mot dig. Du biter dig fast vid vad Marx hade kunnat säga men aldrig sa. Är det då inte bättre att släppa Marx helt och hållet?)
Per Månson slutligen betonade Marx som en tidig samhällsvetenskapsman, och framförde åsikten att det är Marx verkningshistoria som gör honom intressant. För vem hade brytt sig om Marx' texter om de ledat oupptäckta länge och publicerats helt nyligen? Jag tycker att det är en kul och provocerande tanke.
Nåväl. Jag tycker att det är intressant vad som inte nämndes. Mina favoritperspektiv på Marx' ekonomikritik nämligen. De perspektiv som Reichelt och Backhaus började föra fram kring 1970 ("Neue Marx-Lektüre) och som idag fått Michael Heinrich som största namn, liksom kritik av denna i form av Robert Kurz värdeavspaltningsteori osv. Istället rådde tämligen stor enighet om att Marx teori kan kallas "arbetsvärdelära". Relationen mellan begrepp som arbete, värde och pris (tänk: "transformationsproblemet") berördes och problematiserades lite grann, men tämligen styvmoderligt.
Slutsats. Det är kul att höra folk prata om Marx. Det är kul med personer som Sven-Eric Liedman som ägnar sig åt att verkligen läsa Marx. Det är samtidigt lite tråkigt att den senaste decenniernas Marx-diskussion är så marginaliserad att inte ens "Marx-experter" som Lindberg, Liedman, Månson och Lönnroth tycks vara särskilt insatta i den. Tyvärr verkar de istället fortfarande befinna sig i ett 1970-talet där kampen mot den dogmatiska sovjetmarxismen överskuggar andra perspektiv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)