Vägvisare till Motståndets estetik 1

Vägvisare till Motståndets estetik 1
Studiehandledning av Magnus Bergh


Innehållsförteckning

Inledande kommentar..... 1
Studiecirkelsammankomster
1 Berlin, onsdagen den 22 september 1937 – eftermiddag..... 3
2 Berlin, onsdagen den 22 september 1937 – kväll..... 6
3 Far och son – socialdemokrat och kommunist..... 9
4 Kafka, Neukrafntz och proletärlitteraturen – ur ett vidsynt perspektiv..... 12
5 Spanien. Cueva la Potita (grottan)..... 16
6 Spanien. Påsken 1938..... 19
7 Inifrån Guernicas labyrinter..... 23

Att läsa vidare..... 29


(sid. 1)
Vägvisare till Motståndets estetik 1 är en studiehandledning till första bandet av Peter Weiss' romantriologi Motståndets estetik (i svensk översättning av Ulrika Wallenström 1976-1981). Jag har disponerat den i sju avsnitt, motsvarande sju studiecirkelsammankomster. Avsnitten bygger på en komprimering av den styckeindelning som finns i romanen, med orubricerade och onumrerade textblock om ca 10-15 sidor vardera.
Cirkeldeltagarna bör inledningsvis numrera dessa textblock i löpande följd eftersom hänvisningar i fortsättningen kommer att ske direkt till blocken. De är sammanlagt 33 st och de börjar på sidorna 7, 16, 28, 39, 58, 79, 87, 97, 105, 127, 140, 150, 158, 168, 187, 200, 213, 223, 234, 244, 252, 270, 278, 286, 296, 302, 312, 319, 338, 348, 355, 367 och 385.
De i det här sammanhanget föreslagna sju längre textavsnitten varierar mycket i storlek. Meningen har inte varit att dela texten i sju lika stora bitar, utan att strukturera den så att bokens undertitel bättre skulle komma till sin rätt. Roman står det under titeln på omslag och försättsblad.
Vid avgränsningen av avsnitten har jag lagt särskild vikt vid romanens nuplan: så fort berättarjaget byter vistelseort eller handlingen på annat sätt flyttas framåt i tiden uppstår en naturlig gräns för ett textavsnitt. En sådan uppstyckning av texten efter geografiskt nuplan och brott i tidsflödet – Berlin, Warnsdorf i Tjeckoslovakien, olika platser i Spanien – visar sig också någorlunda sammanfalla med andra tänkbara avgränsningsprinciper av innehållsligt slag: bitarna om Pergamonfrisen, Herakles och antiken, arbetarrörelsens historia, bakgrunden till det spanska inbördeskriget, nederlaget i Spanien, konsten, litteraturen o s v ordnar sig i ett likartat mönster Det är antagligen ingen tillfällighet. Det förefaller som om romanen är konstruerad på det sättet, som om det varit en genomgående konstnärlig formprincip, att förbinda varje politisk, historisk eller estetisk abstraktion med en konkret ort, en hemvist, som emellertid mer eller mindre förlorar sig som bakgrund allteftersom textväven breder ut sig.
Överallt i texten finns det vardagliga hållpunkter, datum, adresser, miljöer, utförliga beskrivningar av vyer, fasader, gator, rum, inredningar o s v, som vid första påseende kan passera som scenografiska anvisningar enbart för lokalfärgens, tidsprägelns och vardagsatmosfärens skull. Det högstämda tonfallet, de långa vindlande meningarna och den envist och exakt refererande berättarstilen i kombination med de avhandlade ämnenas allvarstyngd och svårighetsgrad kan tyckas svära alltför mycket emot det vardagliga och triviala för att detta skulle ha någon betydelse alls i sammanhanget. Men blir man bara varse ”rekvisitan” formar den sig till ett övergripande och synliggjort mönster i samklang med det övriga, och med en alldeles påtaglig verklighetsanknytning som gör att texten istället för att ögonblickligen förflyktigas dröjer sig kvar hos läsaren som minnet av en beröring.
Göran Therborns entusiastiska anmälan från 1976 träffar mitt i prick, när den hävdare att det finns ett plan i Motståndets estetik

(sid. 2)
”som direkt gäller vårt eget sätt att leva. Romanen förmedlar, drar fram och gör medvetet ett sätt att uppleva världen, som vi alla redan har mer eller mindre. Den skärper våra sinnen, vår nyfikenhet och vår fantasi när vi själva går ut och upplever en stad, ett landskap eller ett konstverk /.../ Weiss' bok ger en intensiv lust att leva med alla sinnen och alla delar av hjärnbarken.”

Nu går det inte att bortse ifrån att detta är ett avklarnat perspektiv, som infinner sig först efter avslutad läsning. Vägen dit är lång och utgången antagligen lika oviss som romanen är labyrintisk. Motståndets estetik är snårig, den gör motstånd, den kommer förväntningar på skam och den undandrar sig entydig sammanfattning. Det måste bli ett bestående intryck, och det är tillika en viktig del av den erfarenhet och livsinställning romanen vill vidarebefordra. Det finns inga genvägar. Kunskapsstoffet som romanen aktualiserar är gigantiskt och gäller snart sagt allt mellan himmel och jord och dess intressecentrum rör sig mellan politikens, historiens och estetikens områden på ett sätt om upphäver gränserna mellan dem. Innehållet tar form och formen blir innehåll. Romanen sammanfaller med sitt framställningssätt.

Bredvidläsningslitteraturen som finns förtecknad i anslutning till varje avsnitt är alltså medvetet sparsamt hållen och endast avsedd som komplement eller sidobelysning till texten, aldrig som en ersättning. Bäst fungerar det kanske om någon cirkeldeltagare tar sig an en bestämd bredvidläsningstext och sedan refererar den för de övriga. Till varje avsnitt finns en kort inledning, en sammanfattande redogörelse för vad som händer i de aktuella textblocken och ett försök att särskilja varje enskilt avsnitts förhållande till romanen som helhet. Romanen igenom sker innebördsförskjutningar, ofta föranledda eller förberedda av något bestämt konstverks innebördsrikedom. Det ser ut som om Peter Weiss med hjälp av sin bok velat iscensätta en serie experiment för att pröva olika sätt att beskriva och uppfatta verkligheten, och signalerar detta genom att varje gång ställe ett nytt konstverk, en särskild bild eller bok i centrum för framställningen.

När det några gånger framöver hänvisas till Peter Weiss' övriga författar- och konstnärskap sker det som en påminnelse om vilka intima anknytningspunkter som finns mellan allt han skrivit och gjort. Särskilt bör dock nämnas Notizbücher 1971-1980 – i fortsättningen kallade Notisböckerna – d v s författarens arbetsanteckningar från tiden för romantrilogins tillkomst. Tillsammans med allehanda dokument, utkast, läslistor, frågor, kommentarer och citat, plus så gott som hela bildmaterialet bekvämt samlat inom ett verks pärmar, förmedlar notiserna intrycket av ett lustfyllt fantiserande kring romanstoffet. Det här förhållningssättet blir sedan en bestående och viktig bit av Motståndets estetik. Härigenom stimulerar den till efterföljd och inbjuder till medskapande.

(Sid. 3)
1 Berlin, onsdagen den 22 september 1937 – eftermiddag (block 1-4, s 7-58)
Onsdagen den 22 september 1937 befinner sig Coppi, Heilmann och romanens berättarjag framför den tvåtusenåriga altarfrisen från Pergamon i Altes Museum i Berlin. Utanför pågår luftskyddsövningar och överallt på gatorna och i museet syns den bruna uniformen med hakkorset. Det är de unga kamraternas sista dag tillsammans. Dagen därpå ska berättaren resa till sina föräldrar i Warnsdorf, en liten tjeckisk stad alldeles på gränsen till Tyskland, för att därifrån kunna ansluta sig till den internationella brigaden i inbördeskrigets Spanien.
Det är Pergamonfrisen levandegjord som tornar upp sig för pojkarna på museet och som möter oss på romanens första sidor. Kropparna i stenen rör sig. Sedan följer ett långt, vindlande och alltmer analyserande samtal om vad som händer på frisens väggar, om figurerna på den, om de upproriska giganternas till synes hopplösa kamp mot de överlägsna gudarna. Ivrigt pratande lämnar pojkarna museet och vandrar längs Berlins gator. Resten av dagen och kvällen tillbringar de i köket hemma hos Coppis.
Samtalet utvecklar sig åt alla håll på ett sätt som kommer att bli typiskt för romanen. Man måste försätta sig bakåt i tiden för att kunna tala om Pergamonrikets uppgång och fall och om frisen som en samtidskrönika i mytisk förklädnad, och ännu längre bort i tid och rum – bortom gränsen för det helt mänskliga – för att kunna tillägna sig innehållet i myterna om gudarna och de upproriska. Kampen mellan dem däruppe och dem därnere växer till en fixeringsbild för klasskampen mellan utsugare och utsugna i alla tider, på alla platser. Pergamonfrisen kommer ständigt att finnas närvarande i Motståndets estetik, som en formande grundstruktur.
Frisen tillskrivs även en framåtblickande funktion. Man är överens om att frågan om de arbetandets och förtrycktas enhet – som verkar mer avlägsen än någonsin under den hårda repressionen efter nazisternas maktövertagande – måste vara den helt utslagsgivande frågan ifall den fasta strukturen från frisen någonsin ska kunna brytas. Att det finns ett gapande hål i frisen efter den bortvittrade Herakles ter sig plötsligt som ett löftesrikt omen. Herkales är den enda gudomliga gestalt, som har rykte om sig att inte helt och hållet handla efter ett förutbestämt schema. Son av en dödlig mor har han ett mänskligt arv att förvalta. Halvguden skulle kunna rekonstrueras som förebild: som den upprorsande och befriare ryktet redan på den tiden beskrev Herakles som.
Är det möjligt att vända kunskapsinnehållet i frisen så att de besegrade, som fått betala priset för andras kunskaper och rikedomar, själva skulle kunna få tillgång till den och dra nytta av den? Coppis mor tvivlar. Som gatabarrikad kanske marmorn kunde komma till användning, knappast till något annat. All erfarenhet talar mot det, och de andra är också tvungna att konstatera att en vetenskaplig, materialistisk och praktisk världsbild alltid varit förbehål-

(Sid. 4)
len de härskande och besuttna; handelsmän och sjöfarare som byggt sig broar, hamnar och befästningar, upprättat kartor, vidgat sitt vetande i takt med sin expansion. Så har det varit alltsedan antiken. Vidskeplighet och skönmålningar, hoppet om ett liv efter detta, har anstått folket, som tröst och narkotikum, för att de inte visste bättre. Klyftan mellan klasserna var en klyfta mellan olika kunskapsområden. Att känna världen betydde att behärska den. Så bunden är kunskapen vid makten, att inte ens en självklarhet som att ”jorden är rund och vrider sig kring sin axel” skulle gå att ograverad ta över. Den representerar också en kunskap som bekräftar att det finns besuttna och egendomslösa. Och ändå, menar Heilmann, kan man ta all världens samlade kunskaper till sig och för dem finna en utsiktspunkt bortom de självklarheter som håller ihop den rådande sociala ordningen – bara man envist håller de egna anspråken på tillvaron för ögonen. Kunskapen om jordens egenrotation behöver inte bekräfta skiftarbetet ofrånkomlighet, den kan också vara en känsla av att rusa fram i världsrymden på ett snurrande klot som skulle kunna rubba den vardagliga tilliten till orubbligheten i det som synes vara.
Nyckeln till kunskapen ligger för Heilmanns del i att den alltid kan tolkas på nytt. Heraklesmyten (s 20-27), historien om kunskapen (s 41-47) och Pergamonfrisen, som han återberättar dem, blir hans eget bidrag till förverkligandet av den föresatta erövringen av kunskapen och kulturen. Genom ifrågasättanden och omtolkningar av det fastlagda kan det ske.
Och i den tätnande skymningen rör sig än en gång frisen, projicerad av fantasin, bland skuggorna på väggen i köket framför Coppi, hans mor, Heilmann och berättaren.

Litteratur:
Någon allmän framställning av antiken och antika föreställningar är bra att ha till hands. Den kan bidra med något av den överskådlighet som saknas hos Peter Weiss, och som blir särskilt kännbar innan man vant sig vid hans framställning. Läser man uppmärksamt texten en gång till kommer man att uppräckta att den bakgrund man inte trodde fanns, ändå finns. Claes Lindskogs Grekiska myter och sagor och den utförligare Antikens historier av Alf Henriksson går bra att använda. Särskilt praktiska är de kartor och register över händelser, personer och mytiska väsen som man kan ta sin tillflykt till när romanens myller blir för överväldigande.
I Nordisk familjebok och Svensk uppslagsbok finns utmärka artiklar, beskrivningar och bilder av Pergamonfrisen.

Frågor, kommentarer:
Lyft fram några vardagliga detaljer som ger tidsprägel och lokalfärg åt framställningen. Beskriv hur pass väl inbäddade i texten de kan ligga.

Försök följa de tre kamraternas vandring genom Berlin på en karta. Starta från Altes Museum precis mitt i staden, gå sedan nästan rakt norrut till Coppis

(Sid. 5)
hem vid korsningen Rosenthaler Strasse-Linienstrasse. Berättarens hemtrakter, i närheten av Wedding, vid Pflugstrasse, går också att lokalisera. I Nordisk familjeboks andra upplaga finns en bra karta över Berlin.

Vad karaktäriserar Peter Weiss' skildring av vardagen i Nazityskland? Hur kan man förklara det faktum att han så ogärna nämner nazismen vid gängse benämningar, likaså nazisterna sjlva, deras emblem, symboler o s v? Det ”roterande och hackande emblemet”, ”han som var född i Braunau”.

Ge exempel på sådana stället i texten där övergången mellan olika tidsplan – t ex mytisk tid och nutid – sker abrupt och tydligt så att inga problem kan uppstå med att skilja det ena från det andra. Jämför med sådana ställen där övergången istället blir smygande, så omärklig ibland att de olika tidsplanen omöjligt går att särskilja. Skulle det sista överhuvudtaget ha varit möjligt att arrangera utan de kompakta textblocken?

Hur skiljer sig Coppis mors syn på det borgerliga kulturarvet från de unga männens? På vilket sätt är hennes perspektiv en kvinnas?

Redogör för Heilmanns idé om hur bildhuggarna, mer eller mindre medvetet, skulle komma att förmedla något av sina egna erfarenheter till stenfrisen, stick i stäv med uppdragsgivarnas intentioner. (Se s 53 f)

På s 53 beskrivs också vilka allmänna förutsättningr av ekonomisk och social art som gällde vid tiden för frisens tillkomst i Pergamon på 100-talet f Kr, och längre från på s 56 (i anmärkningsvärd överensstämmelse!) motsvarande för tiden – sent 1800-tal – då frisen återupptäcktes, grävdes fram, togs isär, paketerades och skickades till Berlin. Framgår det av romanen hur fascisterna förvaltat detta arv?

Gudamyter och andra religiösa föreställningar brukar anses föga tjänliga i progressiva sammanhang såsom varandra konservativa och passiviserande. Vad gör Heilmann med myten för att få den att fungera som ett redskap för förändring?

Heilmanns kunskapsoptimism är inte att ta miste på. Ändå bekräftas på varje punkt kunskapsklyftan mellan klasserna i hans berättelse om styrmännen gå galärernas däck, som äger hela havets vidd i sina huvudem, medan slavarna under däck bara känner det som ryms inom bojans räckvidd. Och desto mer ödesdiger framstår klyftan, när man som Heilmann formulerar själva frågan om makten som nästan uteslutande en fråga om kunskap. Varifrån hämtar han då sin optimism, som är så stor att den smittar själva framställningen av det saknade? Sällan har väl lärdomshistorien beskrivits i så vällustiga ordalag som här, ur deras perspektiv som hållits utanför den.

(Sid. 6)
2 Berlin, onsdagen den 22 september 1937 – kväll (block 5-8, s 58-105)
Man sitter i taklampans sken bakom fördragna mörkläggningsgardiner hemma hos Coppi. Coppis far kommer hem från jobbet på vapenfabriken. Han är trött och slut. För honom mäts vetgirighetens gränser upp av tröttheten efter en arbetsdag. Inte kan han sätta sig ner och läsa en bok på kvällen. Han skulle ofelbart somna innan han hunnit ens en sida. Bakgårdsfasaderna med sina mörklagda fönsterrader på vilka speglade moln illusoriskt seglar fram omgärdar en väldig instängdhet.
Om konsten ska kunna vara en vägvisare till kunskapen, måste den vara en tydlig, lättfattlig och uppmuntrande vägvisare, som noga måste akta sig för att stöta bort den som saknar bildning och studievana och får framförallt inte komplicera bilden av en ändå nog så oöverskådlig och obegriplig värld. Förebilder till en konst av det proletära slaget finns hos 1800-talsmästarna, de som skandaliserade konstsalongerna med sina personliga vittnebörd från ett arbetets helvete: Repins pråmdragare, Pervos barnarbetare, Jarosjenkos eldare, Dorés rapporter från Londons hamn. Hos Courbet och hos Millet anar man början till en utveckling av temat arbetaren i konsten som ska fullbordas med de socialistiska realisternas fulla värdesättande av arbetet och den arbetande människan. Hos Courbets stenhuggare och hos Millets lantarbetare kan man skönja den uppdämda kraften från seklets alla misslyckade uppror, motståndstankens födelse. Det är fr a Coppi som formulerar sig kring den realistiska konsten, där arbetaren för första gången tillåts stiga fram, så att han kan känna igen sig själv, se sig bekräftad.
Även om Heilmann är kritisk till inslagen av idealisering och heroisering i den fullt utvecklade socialrealismen, ser också han den som ett nödvändigt led i skapandet av en fast grund för en världsåskådning. Men, säger han, så länge den gör anspråk på absolut giltighet, framför varje annan utsaga, kan han inte acceptera den. Den må aldrig så mycket sätta arbetaren i händelsernas centrum, den underskattar honom om den tillerkänner honom enbart en verklighetsaspekt: ”Konstnärliga frågor kan inte behandlas under emotionella och ideologiska hänsynstaganden /.../ de skyler över de motsägelsefulla processer i vilka något nytt uppstår.” Förenklingen blir så lätt förfalskande, och då riskerar varje handling, även den politiska, att ta miste.
Samtalet som ideligen växlar mellan antik historia, konst, nutidshistoria och politik bärs fram av olika stämmor, olika röster bland vilka Heilmanns och Coppis framstår som de extrema poler mellan vilka argumentet studsar. Motsättningarna dem emellan blir gärna antagonistiska, men som personer spelas de likväl aldrig ut mot varandra, tvärtom förses de hela tiden med bästa tänkbara argument. Förekommer det någon syntes alls, vid sidan om berättelsens totala verkan, är den nästan alltid lagd i berättarens mun. Block 6 kan ses som en sådan jämkanske sammanfattning av vad som dittills sagts i romanen om konst, ideologi, politisk medvetenhet och handlingsberedskap. I och

(sid. 7)
med den är det väl förberett för det steg vidare i diskussionen om estetik och politik som införandet av Dante och hans komedi innebär.
Divina Commedia blir ett konstverk av nästan samma vikt för Motståndets estetik som Pergamonfrisen. Men här handlar det om konstnärens roll vid sidan om det konstnärliga tecknet. Hur kan en person som Dante på en gång göra troligt ett helvete och samtidigt undgå att fängslas av det? Hur kan han och hans text överleva det mötet? Det hör ofrånkomligen till vad som krävs av den fullständiga och trogna verklighetsåtergivningen att konstnären ställs inför situationer av sådant ohyggligt slag att identifikation eller engagemang måste framstå som omänskligt. Som ett skydd mot verklighetens förlamande åsyn fungerar då den estetiskt formande konstnärliga distansen, och gör det möjligt för konstnären att skapa överblick även i kaos. Den absurda uppmaningen att hålla huvudet kallt i stridens hetta kan antagligen bara konstnären efterleva.
I samband med diskussionen om Divina Commedia har berättelsen för ett ögonblick flyttats från köket hemma hos Coppi till kyrkogården i Hedwigs församlingi Berlin, där Coppi, Heilmann och berättaren första gången gjorde florentinarens bekantskap, en plats med passande associationer till nedstigandet i dödsriket. Härmed har den en gång för alla knutits till Dante och hans komedi för romanens vidkommande. Varje gång Dante kommer på tal längre fram i trilogin finns kyrkogården i Hedwigs församling med som ett lösenord och en konkret förankring åt det abstrakta tankeinnehållet kring Dantes roll som konstnär.
Och nu är Coppi med igen som jämspelt, trots hans nyss redovisade reservationer inför borgerlig högkultur av just Dantes slag. Det är viktigt för förståelsen av Motståndets estetik, att man i varje läge, inför varje nytt problem, helt förutsättningslöst kan tänka sig att börja om från början.
I nästa block, i köket hemma hos berättaren – nu är det natt i Berlin, och berättaren har lämnat sina vänner och gått hem till sig på Pflugstrasse nr 7 – ställs antagligen varje läsare av Motståndets estetik på ett sådant drastiskt prov på den egna förutsättningslösheten i läsandet, att han eller hon tappar koncepterna och inte tror sina ögon. Vad som här beskrivs är otroligt, men egentligen inte konstigare än att figurerna på frisen från romanens första sidor rör sig, eller att Berlins gator här på en gång befolkas av påhittade personer som berättaren och hans familj och sådana som verkligen trampade dem, som Horst Heilmann och Hans Coppi. Men block 8 i Motståndets estetik har Peter Weiss på det mest handgripliga sätt förevisat en konst i Heilmanns anda, som både speglar och ifrågasätter verkligheten. Och därmed är onsdagen den 22 september till ända.

Frågor, kommentarer:
Försök renodla Coppis respektive Heilmanns ståndpunkter i diskussionerna om konst och politik. Risken är annars stor att man förbiser de konsekventa skillnaderna dem emellan, hänvisad som man är till berättelsens ”entoniga”

(sid. 8)
referat. Pröva ett enkelt rollspel: någon/några spelar Coppi, någon/några Heilmann. Till att börja med kan man läsa nyckelrepliker direkt ur boken, sedan kan man försöka spinna vidare på temat själv.

Mitt på s 65 finns en beskrivning av hur tröttheten efter en lång arbetsdag sätter stopp för alla försök med kvällskurser och studiecirklar. ”Pannorna dunkade i bänken” . . . Det har varit frestande att lyfta fram den biten som ett motto för den här studiecirkeln. Boken är jobbig. Han man inte tidigare vågat låtsas om det, är det nu hög tid. Försök beskriva vilka problem ni har med läsningen, och jämför er situation med den som finns beskriven i romanen kring det citerade stället.

Det finns drag i beskrivningen av Dantes Divina Commedia som lika gärna kunde syfta på Motståndets estetik. Försök att hitta några sådana och håll föreställningen aktuell under hela studiecirkelns gång. Dantes gudomliga komedi har varit en mycket viktig inspirationskälla för Peter Weiss under arbetet med Motståndets estetik. Det är inte bara blockindelningen – 33 stycken – i Peter Weiss' roman som kan föra tankarna till Dantes komedi.
Är det rimligt att tänka sig ett ”lidelsefritt engagemang” i Dantes efterföljd? Finns det överhuvudtaget en sådan konstnärlig distans, eller bör den kanske formuleras på något annat sätt?

Den förbryllande utvecklingen av block 8 finns faktiskt förebådad redan inledningsvis. Gestalterna i några av Giottos bibliska motiv, en bebådelse och en himmelsfärd, som berättaren frammanar för sitt öga (s 98 resp 102), ordnar sig till det mönster som kommer att upprepas i ”verkligheten” i romanen. Och det ena är ju inte märkvärdigare än det andra eller . . .?

*
På sätt och vis är de första 105 sidorna att betrakta som ett förspel till Motståndets estetik. Det avslöjar några takter i varje enskilt tema som sedan återkommer för full orkester längre fram i boken, då renodlade och inte så sammanvävda som här. Framställningssättet, med de oupphörliga övergångarna mellan olika tidsplan och skeenden, tycks mer markerat i början av romanen än kanske någon gång senare. Försöket att inom ramen för en enda eftermiddag söka komprimera allt påminner om James Joyces heroiska strävan att i sin roman Odysseus återskapa en hel värld inom loppet av ett dygn.
Peter Weiss måste ha varit angelägen om att genast visa sin boks rätta särart. Det är omvittnat att de inledande hundra sidorna i Motståndets estetik för många läsare blivit en tröskel man aldrig kommit över, men det visar sig också, att har man väl gjort det, blir de till en utsiktspunkt från vilken resten av romanen förefaller så mycket mindre snårig och så mycket lättare att forcera.

(sid. 9)
3 Far och son – socialdemokrat och kommunist (block 9-14, s 105-187)

På dryga åttiotalet sidor utvecklas ett för romanen ovanligt väl sammanhållet tema: den tyska arbetarrörelsens historia från första världskriget och framåt ur ett strikt historiskt och politiskt perspektiv och för ovanlighetens skull utan några utförligare sidoblickar på konst och litteratur. Den yttre ramen för framställningen är den lilla böhmiska staden Warnsdorf, dit berättaren nu alltså anlänt för att ta adjö av sina föräldrar innan han reser vidare till Spanien.
Under två mycket intensiva dygn – 28-29 september 1937 – håller far och son varandra vakna med ett långt, slingrande samtal om det politiska läget i Tyskland och om arbetarrörelsens ställningar. De sitter som vanligt i köket, den här gången under jorden i föräldrarnas tillfälligt hyrda källarvåning. Föräldrarna befinner sig sedan tre år tillbaka mer eller mindre konstant på flykt undan nazismen. Medan de bofastas fötter passerar fram och tillbaka i fönstergluggen mot gatan ovanför, hörs Mussolinis illavarslande svada från radion, blandad med führerns, en tysk-italiensk axel förs på tal, mellan Berlin och Rom, rakt igenom Warnsdorf, som en påminnelse om utsattheten.
Berättaren drar sig till minnes sin barndom i Bremen och hur han som årsbarn med den ryska oktoberrevolutionen alltid levat i upprorets tecken. Familjens skiftande öden och uppehållsorter blir en krönika och karta över den tyska arbetarrörelsen; från rådsrepublikens fall 1919 till upproret i Berlin 1929 och så småningom illegaliteten och exiltillvaron i nazityskland under 1930-talet.
Nu eftersträvas Peter Weiss knappast några kronologier eller några historier med början, kulmen, slut. Han väljer i stället att gestalta konflikten mellan fadern, socialdemokraten, och sonen, kommunisten. Konfrontationen blir en ögonblicksbild av den tyska arbetarrörelsens svåra inre splittring i två partier: en gång socialdemokrater i regeringsställning kontra spartakister, numera socialdemokrater och kommunister, båda illegala efter 1933 och nazisternas maktövertagande, men likväl oförsonliga.
Namn, platser, årtal myllrar i texten, kanhända välkända för en tysk publik, antagligen okända för en svensk. Nyttig bredvidläsningslitteratur till detta avsnitt är alltså någon enkel överskådlig historisk framställning med inriktning på arbetarrörelsen. Om man har de historiska sammanhangen klara för sig, kan man med desto större uppmärksamhet tillgodogöra sig det som är speciellt för just Motståndets estetik. Nämligen den trogna återgivningen av oense partiers bästa argument och en lyhördhet för de envisa enhetssträvanden som ändå fanns i Tyskland, och som när de misslyckades framstår i en än mer tragisk dager. Här redogörs för den misslyckade enhetsfronten och därpå om förberedelserna för en folkfront, och som ett slags förebud om vad som komma ska, berörs tecken på splittring i det spanska försvaret och rykten om processer mot kommunister i Sovjet.

(sid. 10)
Referatet av det långa samtalet plus den noggranna dokumentationen av namn på socialdemokrater och kommunister i ändlösa kataloger kan tyckas torrt i överkant och framställningen mindre inspirerad än i romanen i övrigt. Det är möjligt att kombinationen av tragik, misslyckade och dokumentär stil på ett olyckligt sätt döljer den underström av motstånd och poesi (estetik) som ändå finns här, som överallt annars i romanen.
Ty bilden av de rivaliserande arbetarpartierna som en far-son-relation innehåller inte vara associationer till motsättningar, styrkemätningar och fadersuppror, den växer fram i en känsla av innerlighet, tillgivenhet och ömsesidigt beroende. Den fanns rentav förebådad i förra avsnittets block 8, när sonen skapar fadern som ur en lerklump på köksgolvet (s 102 f). På ett estetiskt och poetiskt plan antyds en enhet och ett samförstånd av ett helt annat slag än det strikt politiska förbund som hela tiden hägrar för de samtalande. Det får bli konstnären Peter Weiss' utopiska motbild till förhållandena i Tyskland på 1930-talet. Vackert finns den tanken formulerad i sista blockets sista rader om det röda lövet som singlar ner på fadern.

Litteratur:
Wolfgang Abendroth: Den europeiska arbetarrörelsens historia, 1980

Arbetarrörelsen. En uppslagsbok. När?Var?Hur?Serien (1978). Efter kortfattade historiker från varje land, hittar man en utförlig biografisk del där åtskilliga av namnet från Weiss' långa namnlistor återkommer; ett socialdemokratiskt urval och perspektiv är dock markant – och intressant.

Vems är världen? Kultur och samhälle under Weimarrepubliken. Moderna museets katalog nr 162. Förutom den obligatoriska historiken massor av bilder och dokument från precis den tid och de miljört Weiss' figurer vistas i. Därtill är katalogen full av prov på sådan tillfällighetskonst av agitatoriskt slag – affischer, flygblad, pamfletter, gatuteater o s v – som Coppi sysslar med och som ofta förs på tal i romanen: nidteckningarna, karikatyrerna.

Far och son är oense om mycket ett gemensamt tycke har de dock – Rosa Luxemburg, ensam kvinna i denna manliga församling. Vill man komplettera läsningen av detta avsnitt kunde man med fördel läsa något av eller om Rosa Luxemburg. Hon finns med här som en fingervisning framåt i tiden, mot den enhet som ännu inte uppnåtts. Se t ex hennes berömda, profetiska angrepp på Lenins organisationsteori, ”Den ryska socialdemokratins organisationsfrågor” från 1904, före den stora splittringen och andra internationalens upplösning. Den uppsatsen hittar man i ett nyutkommet urval av hennes texter i Arkivs klassikerserie, Masstrejk, parti och revolution, 1983.

(Sid 11)
Frågor, kommentarer:
Socialdemokrater – Oavhängiga – Spartakusförbundet – Kommunistiska partiet – på s 155 finns dessutom en uppräkning av mindre vänsterfraktioner som Rote Kämpfer m fl. Är mängden ”cirklar, klickar, centra, flyglar och plattoformar”, som det står på ett ställe, resultatet av en splittring, eller orsakar de den? Hur fungerar det? Översätt till svenska förhållanden – då och nu, skillnader, likheter?

Folkfront – enhetsfront; red ut begreppet.

Redogör för Kominterns roll för enhetssträvandena.

Går det att formulera på vilket sätt socialdemokratiska enhetssträvanden skiljer sig från kommunistiska?

Hur ser de tyska arbetarråden från den allra första tiden efter första världskriget ut? Vad skiljer dem från t ex fackföreningar?

Sanningens minut. Vad svarar fadern egentligen, när sonen till slut, med en värdering som ger frågan en nära nog bibliskt ödesmättad ton ”och detta var på morgonen nästa dag”, frågar honom: ”Och varför anslöt inte du dig till Kommunistiska partiet”?

Diskussionen lämpar sig för ytterligare ett rollspel. Det är en av de verkligt centrala sammandrabbningarna i romanen. Återkommer några av motsättningarna från Heilmanns och Coppis diskussioner, eller är fronterna helt olika?

Det illegala motståndsarbetets speciella förutsättningar är av särskild relevans för en motståndets estetik, speciellt isoleringen och känslan av att befinna sig i odjurets buk får avgörande betydelse för dem som deltar. Men det blir sällan någon entydig beskrivning. Hur varieras den? I block 11 t ex förs illegaliteten och isoleringen i celler på tal flera gånger. Bl a blir det diskussion om det tilltagande hemlighetsmakeriet, sammansvärjningarna och konspirationerna: hur kommer uppriktigheten någonsin att kunna överleva i ett sådant kilmat?

Ur Notisböckerna: Coppi kommer, ger mig A. Rosenbergs bok, som han har stulit i en boklåda; sånt får man inte ge ut pengar på. Jag gömmer hans teckning mellan sidorna.

En poetisk dimension i den envist dokumenterande framställningen: En gång som liten stod berättaren hand i hand med sin far på etnografiska museet i Bremen framför en monter med en pygméfamilj i rekonstruerad ursprungs-

(sid. 12)
miljö. Den lilla proletära familjens påtvungna nomadtillvaro i en källare i Warnsdorf långt hemifrån, 15 år senare, påminner om dvärgfolkfamiljens situation, ryckt ur sitt sammanhang och satt till allmänt beskådande.

Willi Münzenbergs namn förknippas med mycket. På s 175 finns en lång lista. Den ger ett förvånansvärt aktuellt intryck. Som om den skulle härröra från slutet av 1960-talet rentav. Revolution i Kina. Uppror i kolonierna. Går det att urskilja ytterligare detaljer i Weiss' text som skulle peka framåt, och skvallra om att det i själva verket döljer sig en skrivande från 1970-talet bakom den – vars produktion på 60-talet just bestått i pjäser om förhållandena i tredje världen: Vietnam-diskurs Sången om skråpuken m fl – och inte två diskuterande på 1930-talet?

På s 181 står om Lutetiakommittén. Finns det några paralleller mellan Peter Weiss' sätt att namnge saker och ting och det slag av anspelningar, som han menar att Münzenberg använder sig av? Nämnandet av Rosa Luxemburgs namn kanske är ett sådant chiffer? eller Gramscics, som fadern för på tal i nästa cirkelavsnitt, hans skriverier kan väl knappast ha varit allmänt kända då?
I Notisböckerna förs chifferleken ofta på tal - ”Jag använder de autentiska namnen i romanen som chiffer” skriver han den 17/2-72 – men utan att för den skull ”avslöja” någonting. Och ibland förnekar han att så skulle vara fallet: ”Figurerna i boken: de är historiska, liksom även alla platser och händelser är autentiska – men allesammans behandlas ändå fritt, såsom anstår en roman. Jag har givit dem de autentiska namnen, därför att jag inte ville använda mig av chiffer.”

4 Kafka, Neukranzt och proletärlitteraturen – ur ett vidsynt perspektiv (block 15-16, s 187 210)

Som ett slags parentes i romanens flöde står första delens två avslutande textblock. Ännu en vecka efter avskedet från kamraterna i Berlin väntar berättaren hos sina föräldrar på besked om när den illegala gränsövergången till Spanien kan ske. Han fotvandrar ensam i bergen. Uppflugen på en bergstopp, på själva gränsen mellan Tyskland och Tjeckoslovakien, läser han Kafkas Slottet. Överraskad måste han medge, att Kafka, trots den närmast programmatiska mångtydigheten och det ofrånkomliga religiösa tonfallet, ändå formulerat en mycket typisk proletär erfarenhet.
Vad Kafka har att säga om förtryck, kringskurenhet och förnedring påminner honom omedelbart om den vardag som annars fått honom och likasinnade att framför varje annan litteraturyttring ställa det realistiskt dokumentära, den mest igenkännliga och uppfordrande verklighetsskildringen, som i t ex Klaus Neukrantz' lilla roman Barrikaden am Wedding. Det är en uppbygglig

(sid. 13)
berättelse om kamp för förändring med motiv från berättarens hemtrakter i Berlin som direkt manar till efterföljd. Men fastän den utförligt beskriver de arbetandes förnedring och förtryck lyckas den ändå inte förmedla känslan och vardagen under detta ok. Slottet får berättaren att se detta tomrum, och skänker ord att beskriva det.
På det här sättet för Peter Weiss samman två verkliga typexempel på det som brukar kallas litterär modernism och socialrealism, som två kompletterande sätt att beskriva verkligheten och inte som brukligt är, som två oförenliga motsatser. Det här är ett tema man känner igen från Heilmanns och Coppis samtal tidigare. Och det är dessutom ett tema som är närvarande överallt i Peter Weiss' senare författarskap. Slagfärdigast, kanske, har han formulerat sammanställningen av modernism och dokumentarism, realism, subjektivitet och objektivitet, fantasi och verklighet i pjäsen Hölderlin från 1972, när den unge Karl Marx säger till den åldrande diktare Hölderlin, att:

Två vägar är framkomliga
när det gäller att förbereda
en genomgripande omvandling.
Den ena vägen är
analys av den konkreta
historiska situationen.
Den andra vägen är
visionär gestaltning
av en djup personlig erfarenhet.

Nu är emellertid inte valet av Kafka eller Neukrantz som exempel fullt så tillfälligt som det kan förefalla i Motståndets estetik. Som om två väsensskilda böcker skulle korsa varandras banor bara för att den ena romanens tillkomstort och den andra romanens ämne, Berlin 1929, råkar samspela med en påhittad tysk arbetarpojkes vistelse i Kafkas hemland. Weiss' val av åskådningsexempel kan i själva verket direkt återföras på en mycket bestämd debatt om konst och politik som fördes i exiltyska och sovjetiska kulturtidskrifter just vid den här tiden och vars mest kända deltagare var den ungerska litteraturkritikern, filosofen m m Georg Lukàcs och Bertolt Brecht.
Den gången stod de åsikter om konstnärens förmåga att göra sin verklighetsbeskrivning eller -vision gällande i en politisk praktik, som Peter Weiss redovisar här, alltid mot varandra, aldrig som de stöttande poler Weiss' berättare ville se dem som. Fr a den modernistiska, ”svåra” och exklusiva litteraturen, med Kafka som särskilt drastiskt och talande exempel, fick från vänsterhåll en stämpel på sig att vara dekadent och självupptaget. Den sågs som ett uttryck för en snedvriden och pessimistisk verklighetsupplevelse, som ur politisk synpunkt måste anses felaktig, negativ, fjärmad från kampens realitet och därmed förkastlig. Denna syn på modernismen har väl än idag en viss förankring om än mera fördolt.

(sid. 14)
Diskussionen om socialrealism och modernism som den beskrivs i Motståndets estetik kan tyckas väl teoretisk för att vara en frågeställning om verkligheten i konsten. Men som så ofta i Motståndets estetik finns jämsides med argument och ståndpunkter för och emot en annan framställning som arbetar med exempel och illustrationer och det med så fina medel att den kanske inte alltid märks.
Medan berättaren reflekterar kring litteratur och proletärlitteratur, låter han sig distraheras av några målningar av Bruegel. Konstnärens avbildade folkliv får en så påträngande verklighetskaraktär för berättaren, att flamländskt 1500-tal blir levande framför honom och blandar sig med en böhmiska vardagen och dagen på torget utanför bokhandeln, där han nu befinner sig. Den här intensivt gestaltade upplevelsen av en förhöjd eller fördjupad verklighetsåtergivning i Bruegels konst svarar på en gång mot Neukrantz' förmåga att komprimera ett stycke socialt liv och Kafkas envist formande subjektivitet som tycks sträva efter att genomlysa och prägla varje vrå av världen. Bruegel blir en brygga och det levande exemplet på en förening mellan Kafka och Neukrantz.

Litteratur:
Klaus Neukrantz: Barrikaden am Wedding. Boken gavs ut på svenska 1933 med titeln Barrikader i Wedding på Arbetarkultur förlag. 1971 kom den ut igen – på KFML:r:s förlag Proletärkultur – och då med titeln Röd front Berlin 1929. Utgåvorna är slut på förlagen. Men boken borde gå att beställa fram på vilket bibliotek som helst.

Lars Bjurman har rekonstruerat den s k realismdebatten från 1930-talet i Lukàcs/Brecht. Det gäller realismen. 1975

Om hur Kafka blivit bedömd från vänsterhåll sedan 1930-talet och framåt kan man läsa i en uppsats av Kurt Aspelin, ”Kafka och den marxistiska litteratursynen”, tryckt bl a i Klartext, 1972.

Frågor, kommentarer:
Försök ge exempel på liknande motsatspar i litteraturen som det Neukrantz-Kafka representerar. Journalistisk kontra skönlitteratur t ex. Svenska motsvarigheter?

Avsnitt 4 är ett bra exempel på ett överblickande berättarperspektiv som är vanligt i Motståndets estetik. Ofta får det en rent fysisk gestaltning, som när berättaren placeras högst uppe på bergstopparna vid tysk-tjeckiska gränsen. Man skulle kunna göra en inventering av sådana upphöjda perspektiv i boken: från torn, broar, fönster osv.

(sid. 15)
Perpektivet i Bruegels tavlor kännetecknas av suverän överblick, som hela världslandskap. Målaren Peter Weiss måste ha tagit stora intryck av Bruegel. På Moderna museet på Skeppsholmen kan man titta på hans tavla från 1937: Den stora världsteatern.

Det finns en visuell styrka i Peter Weiss' språk och sätt att skriva. Diskutera detta och försök hitta exempel. Ett fint sådant hittar man på s 28 i beskrivningen av hur köket och köksfönstret hemma hos Coppis speglar i moderns brosch och därtill i ögats pupill.

Försök applicera tankarna om litteraturen i avsnitt 4 på Weiss' egen bok. Hur pass långt ifrån eller nära Kafka står han? På s 200 finns en beskrivning av Kafkas roman – i jordbrunt band! - som för tankarna till hans egen. Och var kommer då Neukrantz in?

I block 7, om Dante och Divina Commedia, talades om den distans som är nödvändig också för en engagerad, ställningstagande konst. Diskutera Kafkas ”allmängiltighet”, ”mångtydighet” och hans konstnärliga grepp, subjektiviteten, det groteska, det overkliga osv utifrån det resonemanget.

En tysk litteraturvetare – Petter Bürger – har i detalj visat hur Peter Weiss går tillväga för att skapa känslan av samtidighet mellan skilda tidsplan, som när Bruegels gestalter från liv t ex. Det sker genom att Weiss använder samma tempus, imperfekt, när han beskriver vad som sker i ett konstverk och när han syftar på berättarens, betraktarens verklighetsnivå. Det normala vore att skilja de båda nivåerna åt, genom att istället välja presens i beskrivningarna av konstverken.
”Fastän slottet var synligt, med sina låga, långsträckta byggnader, sina runda, murgrönsbevuxna torn, sina kråksvärmar, var det ändå fullständigt omöjligt att nalkas det. Det plågsamma var, att denna skiljemur stod fast från första början, att ingen undrade, varför lagen om slottets otillgänglighet måste gälla.” Av dessa på varandra följande satser från s 194 i Motståndets estetik hänför sig den första till Kafkas huvudpersons, lantmätarens verklighetsnivå, den andra till Weiss' berättares verklighetsnivå. När det så lite längre fram står: ”Från våra överordnades sida, liksom från slottet, hade vi fått höra att man ville ha nöjda arbetare.” (s 194-195) flyter de båda perspektiven – lantmätarens och berättarens i Weiss' bok – samman till en enda sammanhängande erfarenhet.
Jämför med några andra stället i texten där konsten och livet får gå upp i varandra på det här sättet. Fungerar det där på samma sätt som Bürger visat, eller har Weiss fler metoder?

Vad mera karaktäriserar språket och stilen i Motståndets estetik? Meningarna är långa. Men ibland är de kortare. När? Finns det andra särdrag? Hur är det

(sid. 16)
med bildspråket? Är beskrivningen på s 31 av Kremls kupoler som öppnade rosafärgade liljor mot kvällshimlens små molntussar ensam i sitt slag?
De massiva, kompakta textblocken ges gärna en poetisk avrundning som står som färgklickar mot det övriga: ett rött blad (block 14), små svarta mustascher, och glänsande fläckar (block 18), guldstoft (block 22) m fl. De här små passagerna kommer alltid oförberett och är gärna på en gång sammanfattande och förebådande, på ett lite gäckande sätt.

Manuskriptsidorna till romanen, framgår av Notisböckerna, är i folioformat, vilket än mer understryker den eftersträvade kompakta typografin där varje ord, varje sats, varje block, varje band får en jämbördig ställning. Vilka konsekvenser skulle en omredigering av texten efter gängse mönster – anföringsmarkeringar, styckeindelningar, kanske kapitelrubriker (jämför studiehandledningen) – få?

5 Spanien. Cueva la Potita (grottan) (block 17-25, s 213-302)

På Pergamonfrisens plats i det spanska avsnittet i Motståndets estetik står Antonio Gaudis ofullbordade katedralbygge i Barcelona från 1882, Sagrada Familia, Den heliga familjens försoningskyrka. I oktober 1937 befinner sig berättaren, nu ansluten till den internationella brigaden, och hans vän Auschmann framför detta besynnerliga tempel, som aldrig blivit annat än en ruin, fragmentarisk och ändå fulländad. Det på en gång högspänt sakrala och våldsamt anarkistiska i katedralens surrealistiska arkitektur är drag som kommer att gå igen också i Peter Weiss' hyllning till Spanien, den spanska republiken och dess försvarare.
Berättarens placering i Spanien blir inte som han hade tänkt sig vid fronten, utan långt därifrån som sjukvårdare på olika konvalescenthem för sårade soldater, mindre ärofullt och betydligt vardagligare. Här strider man mot andra, ”inre” fiender: missmod, chocker och psykoser, utbredd sexualnöd osv. Sin första tid i tjänst tillbringar han i inlandet, på det gamla herresätet Cueva la Potita; strax efter årsskiftet 37/38 förflyttas han till kusten, till Villa Candida vid Denia.
I Cueva möter berättaren en bekant från Berlin, Max Hodann, läkare och chef för stationen. Där finns också Diaz, politiskt ansvarig och ombud för Moskva, Münzer, tysk frivillig, Gomez, spanjor och socialist, Sixten Rogeby, svensk frivillig. Då och då har dessutom personer i överordnad och överblickande ställning sina vägar förbi, som Mewis och Stahlmann från den militära staben och författare och internationella rapportörer som Ilja Ehrenburg, Nordahl Grieg och Lise Lindbaek. De här är alla personer med direkt anknytning till internationella brigaden och Kommunistiska internationalen och de-

(sid. 17)
ras insatser för den spanska saken är väl kända och utförligt dokumenterade på annat håll.
Peter Weiss regisserar emellertid sina romanfigurer ganska stramt och låter dem på ett konsekvent sätt representera motstridiga åsikter och erfarenheter mot bakgrund av den tragiska splittringen inom det antifascistiska motståndet i Spanien. Anarkister och syndikalister, marxistiska oppositionella, bland dem det trotskistiska POUM ”vars förkortade benämning, likt ett dovt skott, vi skulle få höra ofta”, som det olycksbådande heter på Weiss' omisskännliga idiom, socialister och kommunister i folkfrontsregeringen – alla hävdar de envist sin egen linje. Stämningen i denna ”polemikens kittel”, blir så pass oförsonlig, att så snart någon ställer upp till någon annans försvar framstår han i de övrigas ögon som en ”advocatus diaboli”, en djävulens advokat. Den av Komintern dikterade villkorslösa partitroheten och lojaliteten gör att varje ifrågasättande varje utslag av tvivel av princip avfärdas som irrelevant eller rent av fientligt. Någon plats för övertygelse eller spontan uppriktighet finns inte, och ändå var det kanske sådana personliga kvaliteter som fört just dem och inga andra samman till försvar av den spanska republiken.
Den känsla av instängdhet som berättaren förknippar med det labyrintiska hus dit han ”förvisats” kommer i takt med att de inre motsättningarna i fronten uppenbaras att gälla också för verkligheten och omständigheterna utanför. Cueva la Potita ”var en plats där något skulle komprimeras”, står det; i Weiss' bok får det inrymma hela den spanska republiken, inklusive en försvarslinje, en front mot en fiende som blir allt otydligare.

En av Hodanns kungstankar är att studier för ökad förståelse av den spanska problematisken måste verka som en medicin mot håglösheten och de inbördes stridigheterna soldaterna emellan. I block 20, 21 och 22 redogörs på ett för romanen typiskt sätt, i refererande dialogform, för hur anarkismen och sedan syndikalismen fanns särskilt god grogrund just i Spanien, som var så mycket mindre industrialiserat och så strängt patriarkaliskt organiserat att det inte liknade något annat land i Europa vid 1800-talets slut. Arbetarrörelsen i Spanien har varit sitt anarkistiska arv trogen, dess styrka och svaghet. En Don Quijote lik reagerar den blixtsnabbt på den fascistiska falangen, men lika blint som riddaren störtar den sig också rakt i armarna på en övermäktig fiende.
Don Quijote, nationalhelgonet, förs ofta på tal i Weiss' text, men helst i förbigående; än skymtar han i gatuvimlet i Albacete på gatuteaterns scen, än dyker han upp bakom axeln på någon talande i Cueva som en iögonenfallande väggdekoration osv. Han är ständigt närvarande som en del av den spanska bakgrunden, allifrån spanienavsnittets första mening. Och finns det inte en överensstämmelse i temperament också mellan den oförvägne riddaren och de spanska antifascisterna och deras förbundna, som blir än mer talande som de båda har en modererande och kanske för förslagen väpnare vid sin sida, Sancho Panza eller Kommunistiska partiet?

(sid. 18)
Därtill äger riddaren av den sorgliga skepnaden en mångtydighet som uppväger det enbart sorgliga eller tragikomiska i hand uppenbarelse. Weiss' sätt att låta Don Quijote passera förbi som av en tillfällighet, understryker detta gäckande drag hos honom. Don Quijote får en funktion som är mer än dekorativ, han blir en pockande detalj i Weiss' väldiga textfris, som frestar till samma slags tolkningar som de ”jag”, Heilmann och Coppi gett så många vältaliga exempel på. Frågan är om man inte i den undflyende bilden av Don Quijote kan finnas en indirekt hänvisning till den flera gånger i texten uttalade misstanken att brigadörer, kommunister (och Weiss själv?) aldrig riktigt kommit åt den ”spanska problematiken”.

Litteratur:
Given bredvidläsningslitteratur är naturligtvis Lise Lindbaeks:s m fl:s reportage och rapporter från kriget, som berättaren anspelar på. Genom dem kan man få historiska och politiska fakta ordnade på ett mer överskådligt sätt än i romanen samt ett fascinerande tillskott av verklighetsbakgrund till Weiss' romanfigurer. Någorlunda lättåtkomliga böcker är Sixten Rogebys De stupade för Spaniens demokrati (1977), Nordahl Griegs kortroman Spansk sommar som ingår i antologin Frihet och liv är ett (1983), samt Lise Lindbaeks Bataljon Thälmann (norsk utg. 1980)

Frågor, kommentarer:
Rekonstruera berättarens resväg genom Spanien – från franska gränsen till Cueva la Potita.

Försök med några få nyckelord återge Weiss' spanska landskapsbeskrivningar: färger, former, ljud.

Ur Notisböckerna: Cueva gastarnas och demonernas grotta. Lövverkets rasslande. Det gråa diset mellan popplarna, floden nedanför plaskande i klyftan -

Vilken särskild roll skulle anarkismen spela i Spanien? (En bra utgångspunkt för denna och liknande övergripande frågeställningar är blocken som beskriver Hodanns ”studiecirkel” i Cueva, block 20, 21 och 22)

Försök beskriva linjen från enhetsfront till folkfront i Spanien. Finns det några betydande likheter eller skillnader i förhållande till motsvarande tyska utveckling som berättarens far beskrev den?

Liksom tidigare i Berlinavsnittet beskrivs fienden egentligen inte alls. Vad får man veta om fascismen i Spanien?

Vilka aspekter av soldatens vardag är det som intresserar Hodann mest? Vad är det särskilt i hans verksamhet som militärläkare som irriterar och som väcker kritik?

(sid. 19)
En ständigt återkommande frågeställning i Motståndets estetik är, som det formuleras på ett ställe, ”huruvida ett auktoritärt mönster, ett brukat system som vi insett var felaktigt, fortfarande måste göra anspråk på giltighet under förhållanden då det uteslutande frågades efter vem som var den starkare”.
Var skulle man kunna hitta sådana auktoritära mönster i texten? Finns de personifierade, hos Marty, Diaz, Lewis, Lindbaek, Ayschmann, Hodann eller rent av hos berättaren själv?

Myllret av detaljer, den dokumentära tonen, katalogariorna osv behöver inte alltid vara ett uttryck för ett uppmärksamt och alltomfattande sinne, ibland verkar det mera handla om en förvirrning. När berättaren sent på kvällen anländer till den medicinska byrån i Albacete, spelar inredningens speglar och glas honom sådana spratt, att omvärlden blir kaleidoskopisk, splittrad i sina beståndsdelar (s 234).
Det är ett exempel på hur ett och samma stildrag i romanen – detaljrikedomen – mycket väl kan motsvaras av två helt olika verklighetsbeskrivningar: en som tar fasta på det objektiva och som är konstruktiv, en annan som är subjektiv, upplösande. De går hand i hand i romanen.

Hur fungerar Gaudis katedral som inkörsport till Spanienavsnittet? Om man skulle ta fasta på katedralen som en spegel av den spanska republiken, vad skulle man då särskilt fästa sin uppmärksamhet vid?

6 Spanien. Påsken 1938 (block 26-29, s 302-348)

I januari 1938 bryter berättaren uppehållsort. Han får följa Hodann som bl a av hälsoskäl fått förflyttning till Villa Candida, en sanitetsstation utanför den lilla staden Denia längst ut på spanska östkusten. Här råder förhållanden av ännu värre slag än de i Cueva la Potita; knappt har de anlänt förrän de överraskar några män i färd med att våldföra sig på en av de få kvinnorna på platsen, Marcauer. Berättelsen om Marcauers förnedring och hennes fruktlösa men envisa motstånd mot de hierarkiska och utpräglat manschauvinistiska tendenser som gjort sig alltmer gällande inom det antifascistiska lägret ju längre krigstillståndet varat, tvinnas så samman med redogörelser för katastrofala bakslag och nederlag på samtliga motståndets fronter. Ryktena om processer i Moskva, där bl a Lenins forna medarbetare en efter en skulle dömas till döden efter de mest absurda och otroliga bekännelser om landsförrädisk och annan konspiratorisk verksamhet, besannas nu dagligen i radion. Samtidigt blir Hitlers avsikter med Europa efter den brutala annekteringen av Österrike uppenbara även för den mest godtrogna. Nu förbereder sig västmakterna på storkrig och då kan de spanska republikanernas förhoppningar om hjälp utifrån definitivt skrinläggas. Ur det cyniskt politiska och diploma-

(sid. 20)
tiska perspektiv som an anläggs, fr a från franskt håll, måste till varje pris förhållanden i Spanien stabiliseras, t o m om det skulle innebära att den fascistiska falangen skulle komma till makten.
Den stora yttre press som läggs på det sviktande republikanska motståndet i Spanien gör varje inre motsättning och stridighet än mer accentuerad och ödesdiger. I Motståndets estetik blir det främst Marcauer som får vittna för de oliktänkande och med tiden alltmer brutalt förföljda anarkisterna och de marxistiska oppositionella. Det finns alltså anledning att räkna med fler processer än de ryska.
Marcauers kritiska invändningar formuleras i en lång polemik med den norske skriftställaren Nordahl Grieg, som, fastän han vet bättre, av lojalitet mot Sovjetmakten föredrar att låtsas som om han ingenting har att invända mot processerna och maktkampen i Moskva. Han skriver hellre under på Bucharins m fl svårsmält bekännelser om långtgående komplettor än han för ett ögonblick vidgår splittring eller brottslighet inom de egna leden. Medveten taktik av detta slag eller långsökta strategier, som att skuldfrågan måste skjutas på framtiden, avfärdar Marcauer som utslag av typisk manlig feghet, eller ännu värre, manligt självförhärligande. Sådant gör det bara till en tillfällighet vem som sitter bakom eller framför domarskranket. I längden, menar hon, måste förställningen och rollspelet verka deformerande; för dessa manliga intrigerande yrkesrevolutionärer har för länge sedan varje gränsdragning mellan uppriktighet och lögn upphört att finnas till. Spanska inbördeskriget, enligt Marcauer, är också ett inbördes krig republikaner emellan.
När Marcauer efter upprepade varningar under våren och sommaren 1938 ändå inte tystnar i sin kritik, arresteras hon och förs bort mot ett ovisst öde. Själv har hon Goyas klassiska bild av de upproriska framför exekutionspatrullens gevär för ögonen. Med den bildassociationen avslutar Peter Weiss berättelsen om Marcauer. På sätt och vis kunde Goyas bild av det sista ögonblicket av motstånd ha tjänat som punkt för hela romanföretaget. Efter det spanska nederlaget och folkfrontens upplösning finns inte längre något organiserat motstånd i Europa att tala om, återstår gör nu bara världskriget och den gigantiska omfördelningen av makten och herraväldet. När romanen ändå fortsätter blir det på delvis nya premisser. Motståndet blir ett motstånd i exil och dess former måste i grunden bli annorlunda när samtliga dess grundvalar har raserats. Allt måste byggas upp på nytt och från början. Det är nu konsten blir så viktig. Konsten och den estetiskt uppdrivna känslan för verklighetens komplexitet och formrikedom kan i bästa fall erbjuda just det mått av förutsättningslöshet, som skulle kunna komma alla uttjänta strategier, politiska och andra, på skam och bli en bättre förvaltare av hoppet och föreställningarna om en annorlunda och bättre framtid. Det skulle innebära en förskjutning av den estetiska dimensionen i romanen, från att huvudsakligen handla om det givna, den gestaltade verkligheten, så som det fortfarande gör i t ex avsnittet om Kafka och realismen, till att röra det ännu bara föreställde, om man så vill konstens framsynta sidor.

(sid. 21)

Under ytan på berättelsen om Marcauer och nederlagen finns redan en annan berättelse som inte i första hand ger sig ut för att återge verkligheten utan söker återskapa sådana tillstånd när ännu otaliga möjligheter står öppna. En verklig kulmen nådde nederlagsskeendet under påsken 1938; falangisterna avancerar och hotar att klyva fronten och landet i två delar. Hitler går in i Österrike, Moskvaprocesserna pågår för fullt och Marcauers och hennes gelikars öden tycks beseglade. Ironiskt nog, påpekas det, sker allt detta i påskens stilla vecka. Det är ett sammanträffande vars symboliska innebörder Peter Weiss noga tagit till vara. Tanken bakom den kristna påskhögtiden, den samtidiga åminnelsen av döden och pånyttfödelsen får på ett djupare plan strukturera denna sammanbrottshistoria, så att den på associativ väg förenas med ett hopp som verkligheten knappast kunde erbjuda.
I linje med ovanstående kan man tolka vissa andra enskildheter i den yttre beskrivningen av det spanska landskapet. Denias belägenhet, ytterst på en udde, på tre sidor omgivet av hav, tillmäts genomgående en positiv inverkan, livsbefrämjande inte bara för Hodanns luftrör. Och de apelsinlundar som präglar omgivningarna och som så ofta nämns i texten påminner berättaren om tillvarons inneboende föränderlighet, så att tanken på en kommande seger trots motgångarna förefaller honom lika naturlig och självklar som att apelsinträden ”samtidigt med de mogna frukterna bar blommor till en kommande skörd.”

Litteratur:
”Griegs arbeten var okända för mig”, säger berättaren. För att man inte ska behöva sväva i samma okunnighet rekommenderas till läsning Griegs roman från 1938, Ännu är världen ung. Den sammanfaller dessutom nära både i problematik och stoff med Motståndets estetik.
Mer om bakgrunden till Moskvaprocesserna hittar man i ex vis Stephen F Cohens Bucharin och den ryska revolutionen. Av Notisböckerna framgår att den hörde till Weiss' egna källor.

Frågor, kommentarer:

Vilka är de krav som Lise Lindbaek respektive Nordahl Grieg ställer på en politisk skriftställare?

På vilka sätt avviker Peter Weiss från de kraven i sin skildring av spanska inbördeskriget? Kan tidsrymden som passerat sedan 1930-talet spela någon roll?
Utifrån deras position som var samtida är det t ex omöjligt att ge skildringen av Spanien den avslutade, avrundade form som Peter Weiss kan. Se hur han knyter ihop sin berättelse om Spanien och låter den börja och sluta på samma sätt; på ett lastbilsflak på väg från Valencia i solnedgången (s 213 och s 401).

Ur Notisböckerna: Revolutionärerna och natten. De stönar, skriker i sömnen.

(sid. 22)

”Genomslagskraften hos fyrtiofemmillimetersgranaterna kan jag redogöra för, ett sakförhållande kan jag återge, det är först när det blir fråga om att skildra de personliga krafterna bakom varje handling som det blir svårt”, säger Lindbaek. Försök att med hennes egna argument formulera varför det ena måste utesluta det andra? Vilka invändningar kan man rikta mot hennes resonemang?

På sidorna 319-338 väver Peter Weiss samman en rad dramatiska skeenden från Europas alla hörn under en kritisk vecka 1938. Falangisternas offensiv i Spanien, som blir en vändpunkt i inbördeskriget, Hitlers intåg i Österrike, Moskvaprocesserna, det politiska och diplomatiska spelet i Frankrike och England. Ge exempel på hur det i en enda mening kan rymmas de flesta av dessa orter.

Sammandrabbningarna mellan Nordahl Grieg och Marcauer lämpar sig för ett tredje rollspel. I vilka andra politiska frågor stöter man på en liknande motsättning?

Kan man utifrån detta mycket tydliga könspolitiska inslag gå tillbaka i romanen och urskilja andra konfrontationer mellan manligt och kvinnligt? Coppis och berättarens mödrar t ex, hur avgränsas de från männen i deras omgivning?

Ett av sätten att urskulda Bucharins handlande, som Marcauer fördömer, är att karaktärisera hans bekännelser som dubbelbottnade, som om de like Aisopos' fabler bokstavligen skulle säga en sak men egentligen syfta på något helt annat. Hur skulle ett sådant förtäckt sanningssägande se ut i praktiken? Vad har Marcauer emot hypotesen?

Ur Notisböckerna: Ett apelsinträd kan ge en skörd på 70-80 kilo – trädet måste bli 25-45 år gammalt för att uppnå sin fulla bärförmåga (som människan) – man kan ympa apelsingrenar på citronträden – och tvärtom – ur ympstället spirar citronskott som violetta blommor, de unga frukterna även de ljusvioletta -

Ur Notisböckerna: Läsefrukter, med vilkas hjälp vi fantiserar fritt -

Cueva la Potita och Villa Candida beskrivs som stationer på en väg, de spanska länkarna i kedjan Berlin, Warnsdorf, och så småningom i band två och tre av romanen, Paris, Stockholn, Berlin igen osv. Stationerna följer på varandra och ställs gärna i kontrast som ytterligare en markering av utveckling och riktning i berättelsen. I romanens första del stiger berättaren uppåt från det belägrade Berlins stadsgytter till de ännu fria bergspassen i Böhmen. Så korsar han en gräns vid Perpignan. Och i romanens andra del börjar han upp-

(sid. 23)
åtstigandet igen, från grottorna i inlandet utanför Albacete mot kastelberget vid havet.
Men stationerna framstår dessutom som varandras spegelbilder: varje skeende i Cueva la Potita återkommer i Villa Candida, fast stegrat. Berättarens första tjänsteåliggande i Cueva blir att skriva ett protokoll om försnillade höns, på sin höjd en pinsam incident; i Villa Candida är demoraliseringen redan ett faktum och det obligatoriska protokollet handlar om det sexuella övergreppet på Marcauer.
På samma sätt finns Moskvaprocesserna förberedda, på ett psykologiska plan, genom de ideliga utfrågningar som Hodann blir föremål för och i en vidare mening i beskrivningarna av de spanska utrensningarna av anarkister och trotskister. Det uppstår hela tiden belysande korrespondenser av det här slaget mellan olika tidsavsnitt och olika orter. Det är ett karaktäristiska drag i Peter Weiss' sätt att berätta som ger hans text en betydligt vidare innebörd än en historisk krönika eller ett dokumentärt återberättande.

7 Inifrån Guernicas labyrinter (block 30-33, s 348-401)

De slutande 50 sidorna i första bandet av Motståndets estetik skiljer sig från de föregående avsnitten. Här finns inte samma bestämda förankring i tid och rum, och även om berättarens position stärkts i förhållandet till övriga språkrör växlar ändå berättarperspektivet på ett mera abrupt sätt. Dialogformen består men vittnar nu oftare om åsiktsgemenskap än om motsatta ståndpunkter. Den polemiska udden riktas istället bakåt mot det som varit, i en kritisk dialog med tidigare textavsnitt. Kompositionen i de avslutande partierna är öppnare, rymlig nog för Heilmanns brev, exkurser i antik historia, utförliga redogörelser för resor fram och tillbaka i det spanska landskapet plus de långa avslutande exposén över bildkonstverk, beskrivna och analyserade in i minsta detalj – Picassos Guernica och Minotauromachi, Legers Akter i skogen, Goyas Avrättning, Delacroiz' Friheten på barrikaderna, Géricaults Medusas flotte. Arbetarens plats i konsten illustreras med hjälp av Menzels Järnvalsverket, Koehlers Strejken och Munchs Arbetare på väg hem i ett slags inskjuten epilog lagd i berättarens fars mun.
Det är som om uppbrottet från Spanien och den väntande exilen för berättarens del fått ta ut sin rätt; nu när han inte längre hör hemma någonstans får konsten och historien, bilderna och böckerna bli hans tillflykt. När lastbilskolonnen med demobiliserade Spanienfrivilliga på bokens sista sida jör ut från Valencia och den kvardröjande vännens uppmuntrande skratt förtonar i skymningen, är avskedet redan ett faktum, trots bedyrandena om att ”Spanien var stort, låg överallt. Spaniens sak följde oss, vart vi än kom.”
Kanske lämnade han Spanien den gången, strax efter arresteringen av Marcauer, då han besökte ruinerna efter Spaniens första kolonisatörer? Längst ut

(sid. 24)

på spanska östkusten hade greker i Herakles' kölvatten just på Denias plats mer än tvåtusen år tidigare grundat en koloni och ett handelscentrum. Hemeroskopeion kallade de hamnstaden, som blev den utpost i väst ”från vilket de landstigna kunde vänta blicken i riktning mot sin egen stad bortom havet och samtidigt mot den uppåtgående solen”. Berättarens placering på kastellberget vid Denia i en position utanför och ovanför det spanska fastlandet blir samtidigt en hänvisning till hans personliga belägenhet. Fastän han redan i praktiken entledigats från sitt spanska uppdrag, återstår motgångarna, besvikelserna och minnena att bearbeta, men i ensamt återtåg. Situationen påminner om när han, precis ett år tidigare, befann sig i de tjeckisk-tyska bergspassen. Då hade han just lämnat Tyskland och väntade ännu på att komma till Spanien. Det var också en ort där det förflutna blandade sig med det kommande, ett ögonblick då man måste vända sig om, minnas och lära av det som varit, för att kunna fortsätta utan att jagas av det.
Berättaren erinrar sig brevet från Heilmann om Herakles som just nått honom i Villa Candida och som återgetts i blocket närmast före. Heilmanns brev får bilda utgångspunkt för en uppgörelse med sådana föreställningar som försvårat motståndet mot fascismen både i Tyskland och i Spanien. Det blir en läxa om de patriarkala och auktoritära hierarkiernas förlamande strukturer, och om hur lite den gemensamma kampen är betjänt av heroiska bragder. En Herakles som aldrig vänder sig om, som alltid har siktet inställt framåt, som ständigt syftar till att med lögn och självbedrägeri övervinna och förneka den egna svagheten kunde precis lika gärna fungera som inspiratör för kolonialistisk expansionskraft och kapitalistisk självhävdelse.
Omvärderingen av Herakles' hjälteroll speglar naturligtvis en nedergångsstämning, men den vittnar också om en psykologisk insikt av nytt slag som bättre motsvarar motståndskampens realiteter och som därför måste ses som ett hoppingivande framsteg.
Berättaren får en frist på några veckor innan han måste lämna landet för gott; de två första veckorna i september 1938 blir den yttre tidsramen i detta sista avsnitt. Han hinner bl a besöka Valencia och återser sin vän från den första tiden i Spanien, Ayschmann. Vid floden Turias bädd, alldeles utanför staden, visar Ayschmann på några reproduktioner av Picassos då bara årsgamla Guernica som han har hittat i en fransk konsttidskrift. Återgiven i de båda vännernas samtal reser sig Guernica på de sista sidorna i Motståndets estetik som en väldig brusten spegelmosaik av reflekterande bitar och fragment från hela den föreliggande romantexten; först det omedelbart näraliggande: det till synes hopplösa nederlaget i Spanien, krigets helveten, barnens och kvinnornas ofattbara och oförskyllda lidanden, och de stridande männens oförsonlighet, som paradoxalt nog kan få dem att påminna om varandra, trots den väsensskiljande fiendskapen; sedan det mer avlägsna men till formen så lika: reminiscenser från Pergamonfrisen från romanens allra första sidor, förvrängda och i nya konstellationer, men ihopfogade till samma makabra dödsdans av stridande på ett golv av lemlästade och stupade, samma förvridna ansikten,

(sid. 25)
den förstenande Medusas offer. I Picassos bild finns liksom i gudafrisen en Nike, en segergudinna, men här tornar hon inte upp sig bakom fiender. Hon är en ensam ljusbärerska i det apokalyptiska mörkret och i ljuset från hennes lampa skymtar ett nytt och mera mänskligt perspektiv, när krigsskådeplatsen tonar fram som ett boningshus, ett kök. Det förstärker på en gång intrycket av utifrån kommande övervåld som det understryker motståndets absoluta ofrånkomlighet, utan ett spår av idealisering. Som ett tecken på bevarad motståndskraft framstår dessutom tjurens reträtt mot dörren.
I en annan tavla från ett annat århundrade, Géricaults Medusas flotte, återfinner de båda samtalande samma grundstruktur som i Picassos tavla. I bilden av flotten med de nödställda skeppsbrutna avtecknar sig en rörelse uppåt, bortåt, i gestalt av den ännu stående afrikanen på utkiksposten; en Nikelik figur längst fram på flotten som möjligen skulle kunna skymta en antydd räddning och ett gryningsljus i fjärran. ”Så”, sa Heilmann den första dagen på museet, ”bryter en ny dag in efter det fruktansvärda skeendet”, och visade på Eos, morgonrodnadens gudinna på frisens sydsida.
Första bandet av Motståndets estetik ger inget besked om vad som väntar efter slakten i Spanien. Vi vet att det är nu mörkret verkligen breder ut sig över Europa. Men romanen klingar ut i ett antal variationer på temat: hur ska man i en samtid präglad av bödlarnas herravälde kunna finna en utsiktspunkt mot en framtid som inte bara skulle bekräfta nödvändighetens lag och inte heller skulle bygga på förenklingar och fromma förhoppningar utan skulle ta fasta på möjligheterna i tillvarons komplexitet och oförutsägbarhet. Motståndets estetik vill göra konsten trovärdig som en sådan utsiktspunkt. Här ges exempel på en konst som förmår ge upplevelsen av det fasansfulla, vanställda och ofattbara en gripbar form och samtidigt är öppen för den profetiska visionens möjligheter.
Guernicas labyrinter, Dantes kretsar, Medusas flotte, alla får de bekräfta att det finns en vändpunkt och en väg uppåt igen, men först på botten av den stora förtvivlans djupaste schakt.

Bilder, litteratur:
Konstverken som analyseras av Motståndets estetiks första band – Guernica, Medusas flotte, Friheten på barrikaderna osv – hittar man i så gott som varje konsthistoriska verk. Koehlers Strejken är ett undantag, men den finns i Notisböckerna. Annars är detta verkligen något av det mest konventionella urval konstbilder man kan tänka sig. Tag bara den spanska kulturen som här får representeras av Cervantes, Goya och Picasso, urvalet kan tyckas följa minsta motståndets lag. Nu tolkas och används ju konstverken på ett sätt som är allt annat än konventionellt, och det ligger naturligtvis en poäng i att kontrasten mellan ett stelnat borgerligt kulturarv och Weiss' motståndskonst blir så stor som möjligt. Men man måste också hålla i minnet, att möjligen dessa bilder – konsthistoriernas paradexempel – skulle ha kunnat korsa en ung arbetares väg i Berlin på 1930-talet, i tidningar, kanske på kvällskursen, men

(sid. 26)

knappast några andra. En annan viktig poäng i sammanhanget är att det nästan uteslutande rör sig om reproduktioner av konstnärernas verk i tidningar och böcker. Förutsättningen för en friare tolkning av Pergamonfrisens annars så fast fixerade innebörder var hålet i den anfrätta marmorn; bristfälliga konstreproduktioner på dåligt papper borde på samma sätt kunna ge upphov till lika fräscha ”missuppfattningar” och ”förbättringar” av den mest bornerade museikonst. Första bästa konsthistoria från biblioteket skulle alltså räcka långt i den här fallet, kanske t o m vara att rekommendera.

Mer om Picasso och lite grann om Guernica kan man läsa i Artur Lundkvists essä ”Legenden Picasso” som finns i den numera klassiska essäsamlingen om modernismen: Ikarus' flykt (1939, 1965).

Ett mycket teoretiskt med klargörande resonemang om den allra mest abstrakta och nonfigurativa konstens sociala och revolutionära innebörder hittar man i en uppsats av Torsten Bergmark som finns i hans bok Konstnären som politiker (1972): ”En bild identisk med världen” heter den.

Frågor, kommentarer:

”Nu har jag, skrev Heilmann, studerat inte bara dodekathlos än en gång utan annat därutöver som berättar om spåren av Herakles, och därigenom har hans gestalt blivit mångsidigare men även mer problematisk”, står det i början av Heilmanns brev. Dodekathlos är de tolv storverken, den fasta kärnan i sagorna om Herakles och tillika ramen för Heilmanns första återberättande av myten på väg hem till Coppi i bokens första avsnitt. Den här gången är det alltså delvis annat stoff han utgått ifrån: Herakles' mänskligare, svagare sidor, hans rädsla för det okända, för kvinnorna, för döden. Försök relatera brevets innehåll till berättarens upplevelser i Spanien.

Peter Weiss har skivit om Pergamonfrisen tidigare. I den självbiografiska romenen Brännpunkt från 1964 heter det apropå gudafrisen från Pergamon: ”krigarhjältarna i den grekiska bildkonsten var släkt med den nationella berusningen i makt och storhet” och längre fram att han (Peter Weiss) ”stod främmande för en konst där kampen och styrkan förhärligades”. På vilka punkter skiljer sig Heilmanns kritiska hållning till Herakles från ett sådant kategoriskt avståndstagande?

Ur Notisböckerna: Herakles – drömmen om att allt fantiserat går i uppfyllelse – proletären som äntligen äger allt som tidigare undanhållits honom -

Herakles i augeiasstallet: äntligen ut med all gammal skit!

Diskutera likheter och olikheter mellan Picassos Guernica och Pergamonfri-

(sid. 27)

sen. Hur mycket av överensstämmelserna måste man skylla på Peter Weiss' sätt att beskriva konstverken?
”Hekate, Hjälperskan, utrustad med tre par armar och tre huvuden” från Pergamonfrisen (s 58) kunde rentav ses som en motsvarighet till Picassos perspektiviska deformationer!

I vilka avseenden skulle en motståndskonst vara bättre betjäna av en modernistiskt mångtydig och formbeskrivande konst än en strikt dokumentär eller illusoriskt verklighetsanknuten? (se särskilt s 374 och 377)

Sartre som envist hävdade kravet på engagemang hos konstnären, frågade sig en gång om det verkligen fanns någon som trodde att Guernica vunnit en enda själ för Spaniens sak. (Jean-Paul Sartre: Vad är litteratur?, 1970.) När han inte kunde få något entydligt svar på frågan nöjde han sig med att befria måleriet (och på samma gång poesin) från engagemangskravet och enbart ställa den berättande prosan till svars för sin verklighetsåtergivning. Guernicas senare öde, skulle bestyrka Sartres allra värsta farhågor angående konsten.
Varifrån hämtar då Peter Weiss det omisskännliga engagemanget i Picassos tavla. Är det så att Sartre har rätt och att tavlans bestämda tilltal beror på att Peter Weiss översatt bilden till prosa, gett formspelet en bakgrund och tidsdimension genom hänvisandet till förarbetena t ex och därigenom förlänat bilden en tydlighet som den i själva verket inte alls har?

När Guernica sent omsider nådde Sverige efter kriget kom den som en bekräftelse på en ny konstnärsgenerations strävanden i riktning mot ett icke-avbildande, abstrakt måleri. Lennart Rodhe, Olle Bonnier m fl. För dem framstod Guernica som ett ”ogripbart rum”, inte en avbildning av ett rum, utan en vision om alla rummets möjligheter, verklighetens föränderlighet.
I Peter Weiss' Guernica finns den här mångtydigheten bevarad, som något så pass ogripbart som själva konstens – pegasens – gäckande skugga (jfr s 371), men kombinerat med en känsla för vad avbildande är. I Guernica framställs verkligen en värld på gränsen till upplösning. Men Weiss gör oss också uppmärksamma på den konkreta detaljen vars verklighetsanknytning är så stark att det aldrig kan ifrågasättas vilken verklighet som är hotad och måste ersättas med konstens alla uppenbarade möjligheter: ”Att förstöringen av Guernica ägde rum på de fyrkantiga golvplattorna i ett kök, det var en sak som jag utan vidare kunde förstå. I ett sådant rum hade också jag kommit till insikt om att det inte fanns något som skilde de sociala och politiska materialisationerna från konstens väsen.” (s 384)

Ur Notisböckerna: I ljuset från kökslampans sken blandar sig visionens ljus

Allt utspelar sig i ett kök

(sid. 28)

Nike, den bevingade segergudinnan, uppenbarar sig överallt i Motståndets estetik: på Pergamonfrisen, i Guernica, i Friheten på barrikaderna, i afrikanen på Medusas flotte, på häst i Rousseaus Kriget osv. Diskutera hennes skiftande innebörder.

Delacroiz och Géricault får sina porträtt ganska utförligt tecknade i romanen. Själva har de också en svaghet för att smyga in självporträtt i sina motiv, om än inte alltid medvetet. Vaska fram deras respektive levnadshistorier ur texten, de är delvis sammanvävda. Osäkerhet, brustenhet, leda präglar deras livsbanor som får en anmärkningsvärd parallellitet med Herakles' i Heilmanns brev: ”Klarsynthet och indignation utmärkte målarna, likaväl som vankelmod och förblindelse. Med sina verk höjde de sig över den egna osäkerheten och besegrade sitt tänkandes otillförlitlighet”, heter det (s 388) och som ”en som ibland höjde sig vida över sig själv och sedan åter var räddningslöst snärjd i sina fantasier”, skriver Heilmann om Herakles (s 352): Herakles – konstnären.
Men skulle kunna renodla tre konstnärstyper i Motståndets estetik. Först och främst Dante som framstår som något av ett ideal. Han hyser en absolut förtröstan till konsten och språket, med dem kan han nå ut och påverka sin omgivning och med dem kan han t o m försätta döden. Nordahl Grieg däremot litar inte en sekund på sin konst, den måste censureras av samtliga instanser inklusive honom själv innan den kan släppas loss och då är den ändå intet värd jämfört med handlingen. Han representerar ingen framkomlig väg, bara en återvändsgränd. Delacroix och Géricault befinner sig mellan Dantes gudomliga självmedvetenhet och Griegs hopplösa självförakt, än i lag med den ene, än den andre. Peter Weiss omfattar samtliga dessa positioner i sin text. Försök beskriva honom som en Dante, som en Grieg och när han i likhet med Delacroix och Géricault någon gång måhända målar ett självporträtt.
Epilogen om arbetaren i konsten (s 389-401) beskriver arbetarens tveksamma inträde i konsten som det kan te sig i Menzels bild från Järnsvalsverket, hans begynnande självkänsla manifesterad i Koehlers Strejken och till slut arbetaren på väg i helfigur som Munch målar honom. När berättaren på bokens sista sida är på väg att lämna Spanien möter han arbetaren som stigit ur Munchs tavla, de snuddar vid varandra innan de skiljs åt. Blir det en illustration till en bestående motsättning mellan liv och konst, arbete och konst, motstånd och konst? Berättarens väg tycks ju gå från den handfasta insatsen till konsten medan arbetarens väg är den motsatta, ut ur bilden och in i livet? Eller är de motsatta riktningarna, som det ju också står, ändå sammanvävda. Då måste den avslutande bildserien Menzel, Koehler, Munch, som är lagd i faderns mun, än en gång variera Heilmanns optimistiska tema om kunskapsvägen genom konsten och den lätta beröringen av blusärmen, cigarettdoften bekräfta ett möte mellan konst och liv, motstånd och estetik.

(sid. 29)

Att läsa vidare kring Motståndets estetik:
(Här tas inte upp dagstidningsrecensioner.)

Om hela Motståndets estetik skriver Peter Weiss i Notisböckerna: ”Band I den kollektiva kampen för att inta kulturen, erövra uttrycksmedlet med vilket de eftersattas, de förnedrades erfarenheten låter sig gestaltas. Band II individuationsprocessens försök att förvandla estetiken från ett verktyg för att nå kunskap om kulturella förlopp till ett instrument för att gripa in. Band III berätta i enlighet med de vunna insikterna 12/6-79.”

Eva Adoldsson/Lars Bjurman: ”Hercules och klasskampen”, intervju med Peter Weiss, Ord och Bild nr 2-3 1977

Magnus Bergh/Birgit Munkhammar: ”Konsten, politiken och halvgudarna”, Ord och Bild nr 4 1979
”Med hoppet som arbetshypotes”, intervju med Peter Weiss, BLM nr 6 1981.
”Att höra framtiden till”, Ord och Bild nr 2 1982.

Christa Bürger: ”Historien som sorgearbete”, Ord och Bild nr 2 1982

Peter Bürger: ”Konstupplevelsen som arbetsprocess”, Ord och Bild nr 2 1982

Carl-Göran Ekerwald: ”Drömmen om Fontinbras”, Vår Lösen nr 3 1982

Horace Engdahl: ”Myten i texten”, BLM nr 2 1982

Ola Holmgren: ”Motståndets estetik”, Häften för kritiska studier nr 1 1977
”I skola hos mina egna erfarenheter”, BLM nr 5 1979

Ulf Olsson: ”Revolutionens passionerade avvikare”, Ord och Bild nr 2 1982

Sven Hugo Persson: Från grymhetens till motståndets estetik, 1979
”Den flygande arbetaren och modernismen”, i Birgitta Ahlmo-Nilsson (red): Inte bara kampsång, 1979

Arne Ruth/Peter Weiss: ”Ingenting kan vara för svårt för den arbetande människan”, Expressen 30.1 1979

Göran Therborn: ”Arbetarklassen, kulturen och motståndet mot fascismen”, Ny Dag 17.3 1976

Några ordförklaringar till Kapitalets första avdelning

Källa:
Michael Heinrich: ”Wie das Marxsche 'Kapital' lesen?. Lese Anleitung und Kommentar zum Anfang des 'Kapital'. Teil 1.” Stuttgart, 2009. s.273-277

Jag har följt det tyska originalet ganska nära och valt svenska ord som ligger så nära de tyska som möjligt. Exv. har jag konsekvent översatt ”gegenständlich” med ”föremålslig”, även om ordet ”objektiv” i vissa situationer är mer begriplig svenska. Det är en snabböversättning utan varje estetisk amibition.


Ordlista
I de båda första kapitlen av ”Kapitalet” möter man en hel radda begrepp som torde vara nya för många läsare. Några av dessa begrepp myntade Marx, andra fanns sedan tidigare men gavs delvis nya meningar av honom. I denna ordlista kan inte alla dessa begrepp förklaras, jag ämnar bara gå in på de som har ett sammanhang med vara och värde liksom med arbete. Uppslagsorden är inte alfabetiskt ordnade, snarare behandlas begrepp som innehållsmässigt hör samman efter varandra. Förklaringarna har hållits väldigt korta och de förutsätter att man läst den föreliggande kommentaren [alltså Heinrichs bok]. Kursiveringar betyder att även dessa begrepp har en förklaring i listan. Sidangivelserna anger särskilt viktiga passager [i MEW 23] där dessa begrepp används.

Vara och värde
Vara: Ett ting (eller en tjänst) som uppträder i dubbelform: i naturalform (som fysiskt ting, bruksföremål) och som värdeföremål (62). Ting och tjänster blir till varor först när de är produkter av från varandra oberoende privatarbeten och utbyts mot varandra (87). Arbetsprodukternas varuform är en särskild samhällelig form, som bara existerar i samhällen som beror på utbytet.

Bruksvärde: Nyttan hos en sak (eller en tjänst) gör denna till ett bruksvärde. Det beror på sakens fysiska egenskaper, förutsätter dock människornas kunskap att nyttja dessa egenskaper (49f).

Bytesvärde (hos/i/av A): Mängden av en annan sak B, som man erhåller i utbyte mot A (50). Bytesvärdet är värdets framträdelseform.

Värde: Det gemensamma hos de utbytta varorna (50), bara som värden är varorna kvantitativt jämförbara (64).

Värdesubstans: Det som grundlägger värdet. Det handlar om en för varorna ”gemensamt samhällelig” substans (52). Denna substans utgörs inte helt enkelt av arbetet, utan av likartat mänskligt arbete, abstrakt mänskligt arbete (52).

Värdestorlek: Värdets storlek beror på kvantiteten ”värdebildande arbete” som en vara innehåller. Denna kvantitet är inte identisk med den av producenten utgivna individuella arbetstiden, det som räknas är enbart den samhälleligt nödvändiga arbetstiden (53).

Värdeföremålslighet, värdeting, arbetsprodukternas värdekaraktär: Med detta betonar Marx att varorna förutom deras fysiska föremålslighet också är värdeföremål. Visserligen får tingen denna från deras bruksföremålslighet skilda värdeföremålslighet först i utbytet (87). Värde uppträder som varornas sakliga, föremålsliga egenskap, trots att det – som en rent samhällelig egenskap – inte kan uppfattas sinnligt, fysiskt. Därför talar Marx om en ”spöklik” föremålslighet (52), om värdet som en ”övernaturlig” egenskap hos tingen (71) och om varorna som ”sinnligt översinnliga” ting (85, 86).

Värdeabstraktion: Detta är en abstraktion som vi som iakttar gör när vi fastställer att varor är värdeföremål. Vi har då reducerat varorna till deras värdeegenskap (65).

Värdeform (värdeuttryck, bytesvärde): I värdeformen erhåller värdet hos varan A ett föremålsligt uttryck (det är inte längre bara en abstraktion). Detta föremålsliga uttryck erhåller värdet hos varan A som en bestämd kvantitet av en annan vara B. Värdet hos varan A är inte längre omöjligt att iaktta. Det framkommer i relation med en annan vara som en kvantitet av denna.

Värdeförhållande: Varornas relation till varandra som värdeföremål.

Varans fetischkaraktär (varufetischismen): Under varuproduktionen framträder arbetenas samhälleliga karaktär som föremålsliga karaktärer hos arbetsprodukterna. Detta faktum betecknar Marx som varufetischism. Denna fetischkaraktär är ingen inbildning, inget sken. Det är verkligt och kommer av den ”det varuproducerande arbetets egendomliga samhälleliga karaktär” (87). Man kan dock inte utan vidare genomskåda att fetischkaraktären uppstår p g a de särskilda samhälleliga förhållandena i varuproduktionen. Det som bara är giltigt i varuproduktionen uppfattas av de människor som är fångna i varuproduktionen som evigt. Här har vi att göra med ett falskt sken, nämligen att arbetsprodukterna nödvändigtvis i varje samhällsform är värdeföremål (88).

Utbytesförhållande: Detta betraktas bara som ett förhållande mellan två varor som utbyts. Det abstraheras fortfarande från varornas ägare. Utbytesförhållandet undersöks i ”Kapitalets” första kapitel.

Utbytesprocessen: Den process av utbyten som genomförs av varornas ägare. Till skillnad från utbytesförhållandet agerar här varornas ägare. Utbytesprocessen undersöks i ”Kapitalets” andra kapitel.

Arbete
Arbetskraft: Människans förmåga att arbeta.

Arbete: Processen i vilken denna förmåga används.

Konkret nyttigt arbete: Den synliga, faktiska arbetsprocessen, som förlöper i ett bestämt, konkret sätt och som frambringar något nyttigt. Konkret nyttigt arbete producerar bruksvärden (52, 56ff)

Abstrakt mänskligt arbete (likartat mänskligt arbete): I utbytet abstraherar man från de olika arbetarnas särskildheter, dessa olika arbeten reduceras till likartat mänskligt arbete eller även till abstrakt mänskligt arbete (52). Under det att konkret nyttigt arbete som frambringar bruksvärden existerar i alla samhällsformer (57), är abstrakt mänskligt arbete en specifikt samhällelig bestämning av arbetet, som existerar i ett bestämt samhälleligt sammanhang, ett samhälle som beror av utbyte (87f, MEW 13, s. 23f)

Dubbelkaraktären hos det i varorna nedlagda arbetet: Detta betecknar det faktum att arbetet, vars produkt är varan, både är konkret nyttigt arbete och abstrakt mänskligt arbete.

Individuell arbetstid: Detta är den arbetstid som en individuell producent (detta behöver inte vara en enskild person, det kan också röra sig om ett helt företag) behöver för att framställa en specifik produkt (53).

Samhälleligt nödvändig arbetstid: Detta är den arbetstid som är nödvändig för att framställa ett bestämt bruksvärde med en samhälleligt normala produktionsförutsättningar och likaledes vanlig skicklighet (53). Denna tekniska bestämning kompletteras i det tredje kapitlet genom att man tar hänsyn till efterfrågan: samhälleligt nödvändig är bara den arbetstid som framställer produkter i en omfattning för vilken det även finns en samhällelig efterfrågan (121f). Varken vad beträffar normala produktionsförutsättningar eller efterfrågesidebestämningen av samhälleligt nödvändig arbetstid är en bestämning i den enskilda produktionsprocessen. Det är samhälleliga bestämningar som existerar först i utbytet.

Privatarbete: Arbete som spenderas oberoende av andra producenter (dvs. utan överenskommelser eller samarbete). Varor är produkter av privatarbete (57). Visserligen försöker varje producent att uppskatta marknadens förutsättningar, men det är först på marknaden han erfar om produkten blir samhälleligt accepterad och hans privatarbete därmed också räknas som en del av det samhälleliga totalarbetet (87). Det privat spenderade konkret nyttiga arbetet blir under varuproduktionen en del av det samhälleliga totalarbetet först genom att reduceras till likartat mänskligt arbete, abstrakt mänskligt arbete.

Samhälleligt totalarbete: Vid allmän varuproduktion består det samhälleliga totalarbetet av de många privatarbetena. Visserligen blir privatarbetena bara till en beståndsdel av det samhälleliga totalarbetet när deras produkter rent faktiskt utbyts (87).

Arbete i omedelbart samhällelig form: Detta är arbetet vars produkt befinner sig i omedelbart samhällelig form (produkten behöver alltså inte längre någon förmedling för att bli en samhällelig produkt). Under varuproduktionens förutsättningar är enbart det arbete som framställer den allmänna ekvivalenten omedelbart samhälleligt (73). I samhälleliga förhållanden som inte beror av varuproduktionen, utan på personliga herre- och drängförhållanden ingår arbetet redan i sin naturalform som konkret nyttigt arbete i det samhälleliga maskineriet. Därför är arbete i sådana förhållanden redan till sin naturalform arbete i omedelbart samhällelig form (91).

Omedelbart församhälleligat arbete: Även här är arbetet redan i sin naturalform arbete i omedelbart samhällelig form. Till omedelbart församhälleligat arbete blir det genom att det spenderas gemensamt och använder sig av gemensamt samhälleligliga produktionsmedel. Som exempel nämner Marx ”ett bondefamiljs lantligt-patriarkala industri” eller ”föreningen av fria människor” (92f).

Kommunisternas Första maj i Göteborg 1928

Ur Väst-Svenska Kuriren 1928-05-02

Ståtlig kommunistisk uppmarsch

Över 3,000 demonstranter 1:sta maj i Göteborg
Vällyckade möten och god stämning i de olika stadsdelarna.

Redan kl: 1 började de olika förmötena. Vid Rantorget talade kamrat Bertil Jansson inför omkring 300 åhörare som med intresse åhörde vår kamrats utmärkta anförande, vilket formade sig till en kraftig maning att med uppmärksamhet följa de olika tidsföreteelserna och framför allt den hets som föres mot kommunisterna uti världen.
Därefter företogs avmarschen genom staden till Järntorgsgatan dit demonstrationståget anlände en stund före avmarschen till Heden.
Vid samma tid talade kamrat Bertil Burge inför omkring 500 personer på Kvillebäckens Torg vid vilken Tingstads arbetare samlats, varefter mötesdeltagarne, bland vilka befann sig Porslinsarbetarnes fackförening i teten, under musik och sång avmarscherade till samlingsplatsen på Järntorgsgatan. Vid denna talarstol erhölls en ganska stor kollekt.
Vid Kusttorget samlades arbetarne i Majorna varefter kamrat Ragnar Andersson höll ett kort anförande inför omkring 250 åhörare som med intresse åhörde talaren. Vid avmarschen anslöt sig de strejkande sockerbruksarbetarne till tåget varefter avmarschen skedde till samlingsplatsen.
Vidare hade arbetarne i de östra stadsdelarna samlats till möte i Olskrokstorget där kamrat Albert Johansson talade inför omkring 300 åhörare varefter antogs enhälligt en protest mot häktningarne av våra finska klasskamrater vilken skall tillsändas vitfinnarnes legation i Stockholm. Även här upptogs kollekt. Demonstranterna samlades därefter till avmarsch genom staden till Järntorgsgatan.
Slutligen var ett möte anordnat i Landala där kamrat Ernst Lundin talade inför omkring 300 personer som med stort intresse åhörde talarens anförande. God stämning var rådande även vid detta demonstrationsmöte. Även här antogs enhälligt en protest mot förföljelserna av våra kämpande finska kamrater.
1:sta maj kom med önskeväder. Redan tidigt märktes att något särskilt var i görningen. Vid trakterna kring Järntorget samlades massor av helgdagsklädda arbetare. De olika partiernas kommissionärer för blommor och tidningar etx. torde ha haft en god marknad för sina alster. Av vår demonstrationsblomma, röda nejlikan, utlämnades från kommunexpeditionen över 9,000 varav nästan alla torde blivit sålda. Framemot 2-tiden ställe demonstrationsdeltagarna upp på vanliga platser. Kommunisterna på Norra Allégatan och Järntorgsgatan samt angränsande gator, socialdemokraterna ställde upp på Första Långgatan, Linnégatan och Nya Kajen.

Ett polisförbjudet standar !

Bland kommunisternas talrika standar märktes ett som förbjudits av polisen. Detta förbud visar ännu en gång att det måste fattas en hel del i Göteborgs polislednings omdömesförmåga. Standaret bestod nämligen av en förstorning av den teckning som förut varit publicerad i denna tidning och som vi i nästa nummer ännu en gång återge. Teckningen visar kungafjäskaren Axel Dahlström i färd med att samla in pängar till Gustav den sistes 70-årsdag och har kommit till därför att denne borgardräng funnit med sin ställning som arbetarledare förenligt att underteckna en insamlingslista för kungen. Kan någon förnuftig människa finna någon reson i detta att en bild som återgivits offentligt i en tidning blir förbjuden att visas för allmänheten när den förstorats? Hela denna historia får man säkerligen förklara med att herr Dahlström har synnerligen varma beundrare inom Göteborgs omdömessvaga polisledning. Strax efter kl. 3 e. m. skedde avmarschen. I kommunisternas led deltogo ett flertal musikkårer samt två sångkörer. Under marschen till Heden avlöste den ena kampsången den andra, den kampvilja och stämning som vilade över vårt demonstrationståg bådar gott inför framtiden. Den sorgliga företeelse som så ofta påtalats, att stora massor, vars plats vore i ledet, kantade gatorna upprepades även i år. Gatkanternas antal – mäst kvinnor – torde kunna uppskattas till minst lika många som demonstranterna. I det socialdemokratiska tåget deltog något över 4,000 personer, därav 350 metallarbetare och 150 ungklubbister. Kommunisternas tåg räknade något över 3,000 deltagare, varav 300 pionjärer, 500 ungdomsklubbister och 1,300 metallarbetare. Vid mötena på Heden talade för kommunisterna Oscar Samulesson och K. Senander. Kamrat M. Andersson och Vera Tengberg talade för pionjärerna.
I ledet bars för kommunisterna 26 fanor och 22 standar.
[...]

Handlingsprogrammet från 1998

"Handlingsprogrammet" är ett program som antogs av Ung Vänsters riksting 1998. Det skapade en stor debatt inom förbundet, och när det väl var antaget bidrog det till att ganska kraftigt omforma Ung Vänster. Många av dem som var aktiva i Ung Vänster sent 90-tal och tidigt 00-tal kom att tänka i de banor som handlingsprogrammet anger. Många som inte var aktiva i ungdomsförbundet (jag tänker förstås främst på lite äldre medlemmar i Vänsterpartiet) kom att uppfatta detta som värsta formen av nyleninism. Jag tror att dokumentet fortfarande påverkar verksamheten inom Ung Vänster och Vänsterpartiet, även om det är 16 år sedan det antogs, och personligen tycker jag fortfarande att det är värt att läsas och beaktas.

Inledning

Ung Vänsters kamp för socialism och kvinnofrigörelse är kon­kret. Det har under en tid fattats ett program som inte bara är allmänpolitiskt, vad vi tycker, utan också tar sin utgångspunkt i vår verksamhet, vad ska vi göra? Det här programmet har tillkommit för att råda bot på detta. Vår förhoppning är att det kommer till användning i hela förbundet för att stärka verksamheten och öka vårt engagemang för ungdomens rätt och värdighet. Nu, under högerpolitikens och marknadsanpass­ningens tryck behövs ett aktivt och brett arbetande Ung Vänster mer än någonsin. Det är dags att starkare än tidigare lyfta fram vår kanske viktigaste uppgift. Att vara ett kämpande ungdomsförbund!

Ett kämpande förbund

Ung Vänster har utan tvekan växt sig starkare och bredare under de senaste åren. Studiearbetet fungerar väl och vi har många aktiva klubbar. Det är alltså dags att efter en mer defensiv period flytta fram positionerna. Följande kapitel handlar om hur detta ska gå till. Det kan vara svårt att nå upp till de ideal som målats upp i texten men det viktiga är att vi har verksamhet som utgår ifrån vår medlemsbas och vår politik. Vad vi vill göra med denna text är framförallt att sätta ett fing­er på vissa problem idag och peka på lösningar. Tillsammans ska vi ta ännu ett steg i kampen för socialism och kvinnofri­görelse!

Bredda - inte tunna ut

Trots våra framgångar kvarstår en mängd problem. Ung Vänster består idag till väldigt stor utsträckning av studerande ungdom på högskolor, universitet och teoretiska program på gymnasiet och högstadieelever som är på väg till dessa. Utan att på något sätt antyda att dessa grupper ungdomar är ovikti­ga för vår kamp menar vi nu att det är dags att bredda för­bundets sociala bas. Ett revolutionärt ungdomsförbund som Ung Vänster behöver också mycket medlemmar som studerar på praktiska program som t.ex. Barn- och fritid eller El- och energi samt komvux- och folkhögskolestuderande. Vi behöver också medlemmar som redan kommit ut i arbetslivet. Anledningen till detta är enkel. Det går inte att kämpa för löntagares intressen utan att ha blivande eller nuvarande LO-medlemmar i förbundet. Då blir det lätt en "tycka synd om-attityd" i förbundet som bättre hör hemma hos välgörande liberaler. En förutsättning för att utgöra ett verkligt hot mot kapitalismen är också att Ung Vänster växer och blir en massrörelse.

För att göra detta måste vårt förbund förbättras på en rad områden. Det viktigaste, och egentligen självklara, är att vi måste finnas där ungdomar finns. På fritidsgårdarna, på sko­lan, utanför arbetsförmedlingen osv. Detta räcker dock tyvärr inte. Den lokala Ung Vänsterklubben måste dessutom vara öppen, på ett mer konkret sätt vara en naturlig del i närområ­det. För att göra detta kan man inte endast erbjuda verksam­het i form av studiecirklar och flygbladsutdelningen. Båda dessa saker är mycket viktiga men till detta måste läggas stor vikt på bredare sociala arrangemang som riktar sig till alla ungdomar. Att vi arbetar i bredare sammanhang innebär dock inte att vi hymlar om var vi står. Alla de konserter som anordnats för olika solidaritetsprojekt såsom Arbetarkonvojen, Angola eller Colombia är här de bästa exemplen. Sådant bör vara naturlig verksamhet för en Ung Vänsterklubb. När vi sedan visat att vi finns, att vi bryr oss och att vi har roligt ihop blir det naturligare för ungdomar att gå på sitt första studiecirkel­möte. För många ungdomar som inte redan är övertygade är det ett mycket stort steg att gå på sitt första klubbmöte.

Klubben är ingen tebjudning!

När en av närområdets unga till slut letar sig fram till sitt för­sta klubbmöte börjar nästa utmaning. Det får inte vara så att identiteten som Ung Vänstrare är inåtvänd och fördömande. Det behöver väl inte påpekas att den som på sitt första möte får höra eller upplever att han/hon ser fel ut, äter/dricker fel saker, lyssnar på fel musik och dessutom inte förstår ett dyft av politik och ideologi aldrig dyker upp igen.

Ung Vänster är till för alla ungdomar som vill kämpa mot orättvisorna i samhället, inte bara de som redan vet allt eller de som verkar mest alternativa. Vi måste visa stor förståelse för olika åsikter och vi ska alltid visa stor förståelse för olika kamraters livsstil. Mångfald gör oss starkare, och gör det lättare för fler att komma med.

För att lyckas med att skapa bredd i klubben kan man dock inte stanna här. Det gäller att ta del i den konkreta kampen för ungdomars rättigheter, d.v.s. klasskampen. Det är viktigt att klubben inte utvecklas till en plats där man en gång i veckan träffas för att dricka te och diskutera världsrevolutionen, och aldrig gör något annat. Att ha trevligt tillsammans och disku­tera våra visioner är bra, men klubben måste också ut på gator och torg, i utåtriktat arbete. Det utåtriktade arbetet kan inte endast inriktas på internationella symbolfrågor. som t.ex. anti-Shell eller anti-Mc Donalds utan måste också ta sin utgångs­punkt ur ungdomars lokala situation. Finns det dåligt med billiga bostäder på orten? Protestera! Ska de stänga fritidsgår­den? Ockupera! På varje b& för arbetslösa i landet bör det all­tid finnas Ung Vänster material och Ung Vänstrare måste vara där för att diskutera och propagera. På så sätt får vi mer respekt för våra långsiktiga krav och vår ideologi.

På varje skola, på varje arbetsplats

Ung Vänster är ett förbund med höga mål. Vi vill skapa det klasslösa, kommunistiska, samhället, där alla former av för­tryck är avskaffade. Vägen dit är dock lång. Till att börja med måste vi organisera oss där vi studerar eller arbetar. Den fack­liga och elevfackliga kampen är av yttersta vikt för vårt för­bund.

För att vinna ungdomar för socialismen måste vi utgå från problem som rör vardagen. Den övervägande majoriteten av ungdomar spenderar en stor del av sin vakna tid antingen på skolan eller på arbetet. På dessa områden har de senaste åren grava försämringar i ungdomars sociala situation genomförts. Med den heliga marknaden som argument har man skurit ned på pengarna till skolan och slängt in ungdomar på arbets­marknaden för att under otrygga arbetsförhållanden arbeta heltid för pengar som inte kommer i närheten av socialbidrag. Praktik kallas det. På varje skola, på varje arbetsplats måste det finnas en eller flera Ung Vänstrare som är redo att, tillsam­mans med elever eller löntagare, ta upp kampen för en dräglig tillvaro.

På båda dessa ställen finns idag organisationer som Ung Vänstrare måste bli bättre på att arbeta i Elevorganisationen och LO/TCO. Det är en självklarhet att varje Ung Vänstrare som går i skolan är aktiv medlem i Elevorganisationen och varje arbetande medlem är aktiv medlem i facket. Andra vik­tiga organisationer au föra massarbete i är Hyresgästföreningen och Konsumentföreningen. Genom att arbeta med grundläggande rättigheter som kamp mot skolmåltidsavgifter eller bättre löner visar vi att vårt tal om rättvi­sa inte bara dyker upp vid festligheter och i principprogrammet. Den som har vunnit en skol-/arbetskamrats respekt genom konkret kamp har sedan oändligt mycket lättare att övertyga om större, ideologiska frågor.

Med, inte mot partiet

Vårt förbund är en del av en större rörelse med stolta traditio­ner. Det är viktigt att vi på lokal nivå utvecklar ett nära och väl fungerande samarbete med vänsterpartiet. Viktigt är att komma ihåg att vi är självständiga delar av samma rörelse. Det innebär att vänsterpartisterna inte kan komma och bestämma vad en klubb ska göra men också att Ung Vänster-klubben inte kan göra anspråk på att styra partiets verksamhet. Stundtals tycker vänsterpartiet och Ung Vänster olika i frågor av större eller mindre vikt. Det är helt naturligt eftersom vi är två organisationer. Utåt bör Ung Vänster arbeta för att partiet stärks och internt för en ökad dialog med vänsterpartiet. De medlemmar som känner sig redo bör dessutom givetvis träda in i partiet och arbeta för att förändra även där.

Det som är roligt är inte alltid fel

Det finns en seglivad myt i vår rörelse att det skall vara plikt och tråkigt att arbeta politiskt. Sant är att det inte alltid är spe­ciellt roligt att dela flygblad i regn, affischera i 20 graders kyla eller komma på ett klubbmöte där för tredje gången i rad bara två kamrater dykt upp. Det behövs göras ändå. Men det finns också stora möjligheter att vitalisera klubbarbetet på ett roligt och spännande vis.

Ett socialistiskt förbund

Vi lever i ett kapitalistiskt samhälle. Kapitalismens grund är att ett fåtal äger och kontrollerar produktionsmedlen. Dessa människor är inte demokratiskt valda men har en oerhörd makt över människors liv och arbete. Många människor går idag arbetslösa p.g.a. av nedskärningar i offentlig sektor och massavsked från stora vinstdrivande privata företag vars aktie­ägare kräver ännu högre profiter. Ung Vänster menar att rät­ten till arbete är grundläggande och att kampen för arbete åt alla är den viktigaste dagspolitiska kampen för en socialistisk rörelse. Vi pekar också ut det system vi lever i, det kapitalistis­ka, som huvudskyldigt för dagens situation med massarbets­löshet för vissa och förslitningsskador och låga löner för andra.

Kapitalismens ständiga kriser gör att massarbetslösheten är inbyggd i systemet. När många går arbetslösa kan arbetsköparna pressa ner lönerna och försämra de rättigheter vi till­kämpat oss genom klasskampen under 1900-talet. Det gör att arbetslösheten för oss inte bara är ett problem då den skapar utslagning och misär, utan också ur strategisk synvinkel. Massarbetslösheten gör det svårare för oss att få gehör för våra krav, och försvara uppnådda framgångar. Det är tydligt idag när högern använder arbetslösheten som argument för sin politik, och argument för att sänka skatter och ta bort arbets­rätt. När företagen avskedar eller flyttar utomlands visar de att den ekonomiska makten, makten över vår vardag, ligger hos företagsägarna. Ericssons flytt från Norrköping visar att vare sig statligt och kommunalt fjäsk eller höga vinster räcker för att ett storföretag skall välja att låta människor behålla jobben. Företagen kommer aldrig att kunna ta ansvar för samhället och människors behov. De ständiga katastrofer som drabbar människor i Sverige och i världen på grund av kapitalismens kortsiktighet och profitjakt visar tydligt behovet av en socia­listisk samhällsomvandling. I frågan om jobben ställs klass­kampen och företagens makt på sin spets på ett sätt som gör arbetslösheten till en av våra absolut viktigaste frågor idag. Det är vår uppgift att förklara att det finns de som tjänar på arbets­löshet.

Lokalt massarbete

Det är viktigt för varje Ung Vänster klubb att arbeta både lokalt och nationellt med våra rättvisekrav och vår kamp mot arbetslöshet. Det innebär i praktiken att vi måste bli en del av varje vettig proteströrelse mot avskedanden och uppsägningar. Finns ingen sådan rörelse måste vi vara beredda att starta en sådan. Många människor som tidigare trott att vi levt i den bästa av världar har efter de senaste årens utveckling börjat tvivla på att kapitalismen egentligen är så saliggörande som vi varje dag får höra. Det är naturligt för Ung Vänster att särskilt kämpa för arbetslösa ungdomar på orten. Det finns ofta arbetslöshetskaféer där det passar att ordna Ung Vänster-akti­viteter. Ofta har socialdemokraterna en dominerande plats i facket och rörelsen för arbete. Denna dominans måste brytas. Det skall bli naturligt att se Ung Vänster som en självklar del av arbetarrörelsen. Genom att delta i bredare massrörelser för arbete visar vi att våra krav inte bara är tomma ord. Vi är beredda att gå till handling. När vi arbetar i massarbetet gör vi dock inte detta på ett sekteristiskt och enbart självhävdande vis. Vissa politiska rörelser som t.ex. Rättvisepartiet Socialisterna, f.d. Offensiv är svåra att arbeta med eftersom de ofta ljuger om såväl politik som praktiska detaljer för att skapa sig eget utrymme. Vanligt är också att de bildar politiska frontorganisationer för att framstå som en större rörelse än de är i verkligheten Detta är ett dåligt sätt att arbeta på. Men vi får heller inte utradera vår egen betydelse i massarbetet. Det måste märkas när vi är med. Vi skall synas med banderoller, Röd Pressförsäljning och flygbladsutdelning. Vi menar att ett ärligt samarbete där man visar andra organisationer respekt i längden ger mer sympati och därmed medlemmar. Propaganda behövs också för att få människor att delta i våra öppna möten och demonstrationer. Desto fler flygblad man delar ut och desto fler affischer som sätts upp, desto större är möjligheten att få fler människor att delta i våra aktiviteter.

Klubbens propaganda

I vår kamp för socialismen räcker det givetvis inte bara med att protestera lokalt. Vi måste också nationellt arbeta för våra socialistiska krav. Här är vårt Arbetsmarknadspolitiska pro­gram en bra vägledningen i arbetet med konkreta rättvisekrav. Där finns massor av uppslag för debattartiklar i lokalpressen och till lokala flygblad. För även på det lokala planet måste våra nationella och internationella krav komma fram. Här spe­lar också våra studier en viktig roll.

Ett feministiskt förbund

I dagens samhälle förtrycks kvinnor eftersom vi lever i ett patriarkalt samhälle, dvs ett samhälle som domineras av män. Kvinnoförtrycket beror inte bara på olika värderingar. I det patriarkala samhället finns en könsbestämd maktstruktur där kvinnor underordnas män. Det har alltid funnits en arbetsdel­ning mellan kvinnor och män i samhället och den har som regel alltid inneburit en nedvärdering av kvinnors liv och arbe­te. Från det att vi är små behandlas vi olika beroende av kön, och på så sätt fostras vi in i könsrollerna. Vi lär oss hur killar och tjejer ska vara, och agerar efter det. Ung Vänster strävar efter kvinnans ekonomiska, politiska och sociala frigörelse. I Sverige har vi kommit långt med jämställdhetsarbetet men det är fortfarande inte svårt att upptäcka förtrycket. Kvinnans underordning ser vi tydligt i arbetslivet där mansdominerade yrken har högre lön än yrken där det är flest kvinnor. Många kvinnor står fortfarande utanför arbetsmarknaden och de utför den största delen av det obetalda arbetet i hemmet. En majoritet av de som jobbar inom offentliga sektorn är kvinnor och det är en sektor som av högern stämplats som tärande och där lönerna är låga. Detta grundläggs redan i skolan. Där det är killarna som får mest uppmärksamhet och det är fortfaran­de så att både tjejer och killar följer de traditionella könsrol­lerna när de väljer tillval och program till gymnasiet. Kvinnoförtrycket genomsyrar hela samhället. I reklam och media framställs kvinnor som objekt, som är till för att behaga männen. Genom pornografin och prostitutionen skapas en snedvriden bild av både kvinnor och män. Kvinnans kropp blir en vara som ska stå till männens förfogande. Det handlar inte om kärlek utan om mannens makt över kvinnan. Denna vilja till makt visar sig också genom de fysiska och psykiska övergrepp kvinnan utsätts för i och utanför hemmet.

Kvinnoförtrycket skiljer sig väsentligt från klassförtrycket på grund av kvinnans förhållande till mannen. Samtidigt som män som grupp förtrycker kvinnorna i dagens samhälle är de våra föräldrar, bröder och kamrater. Vi är ett förbund som uti­från feministiska värderingar bekämpar kvinnoförtrycket på alla plan, för att uppnå kvinnofrigörelse. För Ung Vänster innebär att vara feminist att man identifierar kvinnoförtryck­et och ser det som ett problem som vi ska lösa. Vi, kvinnor och män, arbetar tillsammans i en medveten kamp för nedbrytandet av hela manssamhället. En sådan kamp är revolutionär, då den också utmanar det kapitalistiska samhället, byggt på patri­arkala fundament.

Feministisk bildning

För att förstå kvinnoförtrycket behövs studier, precis som när det gäller att förstå kapitalismen och klassamhället. En lämp­lig början är att i klubben arrangera en studiecirkel kring Ung Vänsters kvinnopolitiska dokument, som är utformat för att det skall gå att ha en cirkel på. Det kan man beställa från Ung Vänsters förbundscentral. Därefter finns det olika vägar att gå för att ordna fortsättningsstudier, man kan höra av sig till för­bundscentralen eller kvinnopolitiska utskottet för hjälp eller litteraturtips. Det är viktigt att inte glömma bort diskussio­nerna och studierna om feminismen. Om vi skall krossa patri­arkatet kräver det kunskaper och medvetenhet om maktstruk­turerna.

Tjejer i Ung Vänster

Ung Vänster är ingen isolerad ö, även de killar och tjejer som kommer med oss är uppväxta i ett patriarkalt samhälle. Det gör att vi måste vara medvetna om, och jobba särskilt med att se till att tjejerna tar sig plats i Ung Vänster. Inför större arran­gemang brukar vi i förbundet ha tjejförträffar, där bara tjejer­na pratar igenom de kommande debatterna, och uppmuntrar varandra till att ta plats i talarstolen, och inte låta killarna ta över. Det kan vara bra att ha även på distriktsnivå. Ett områ­de där det är tydligt att tjejer inte tar lika mycket utrymme som killarna i Ung Vänster är interndebatten, både på kon­gresser och riksting och i Rak Vänster. Det måste vi förbättra. Förbundet måste i större grand uppmuntra och ge möjlighet till alla kvinnliga medlemmar att ge sig in i debatten, och kil­larna måste fundera över om det verkligen är just de som skall ta alla debatter för sin klubb eller sitt distrikt. Eftersom vi har kvotering i Ung Vänster skall båda könens representation i alla styrelser och kongressvalda organ vara minst 40 procent förbundstyrelsen undantagen där representationen för båda könen skall vara 50 procent, däremot är det inte säkert att det innebär att tjejerna i alla organ har lika mycket inflytande. Detta är något man måste diskutera regelbundet i styrelser och på medlemsmöten. Vi ser dock kvotering endast som ett tillfälligt redskap i vår kamp mot det mansdominerade samhället.

Klubbarbete för kvinnofrigörelse

På de flesta orter finns det kvinnoorganisationer, som till exempel kvinnojourerna, man kan söka samarbete med kring större arrangemang, som till exempel demonstrationer på internationella kvinnodagen, eller kampanjer. Det kan vara svårt att genomdriva demonstrationer om man inte är så många i klubben. Att protestera mot pornografin är ett kon­kret sätt att visa på vårt samhälles objektifiering av kvinnan, men också att direkt verka mot en bransch vars verksamhet sprider propaganda som försvarar förnedringen av kvinnor. På nästan alla orter finns det porrklubbar, affärer som säljer porr­filmer eller vanliga kiosker med porrtidningar att på olika sätt manifestera mot En viktig uppgift för Ung Vänster-medlemmarna är att sprida feministiska tankegångar till fler. Skriv insändare till den lokala eller regionala tidningen om kvinnoförtryck och unga tjejers situation som objekt i dagens samhälle. Feminism är en fråga som ofta väcker reaktioner och debatt. Vi är ju det enda ungdomsförbund som har en ordentlig feministisk grund, och det skall vi få ut till unga tjejer, både för att sprida medvetenhet om frågorna och för att genom detta få nya med­lemmar.

Ett röd-grönt förbund

Vi står idag inför stora miljöproblem som hotar vår fortsatta existens på jorden. Vår uppgift är att verka för ett ekologiskt hållbart samhälle.

Hotet mot miljön hänger till stor del samman med de privata företagens makt i samhället och att kapitalistiska företag har ett huvudsakligt mål — högsta möjliga vinst. I alla de fall det är möjligt att öka vinsten på miljöns bekostnad kommer konkurrensen tvinga de privata företagen att göra detta. Det har inneburit och det innebär att både människor och miljö offras för högre vinster. För att kunna genomföra en miljöpo­litik värd namnet måste storfinansens makt brytas. Ekonomin måste övergå till att tillgodose mänskliga behov istället för en ohejdad materiell konsumtion där det inte spelar någon roll om det är sjukvård eller barbiedockor som tillverkas. Utsläppen från trafiken är ett av våra största miljöproblem. Genom utsläpp av svavel- och kväveoxidsföreningar, samt kol­dioxid skapar biltrafiken miljöproblem som försurning, väx­thuseffekt och uttunning av ozonskiktet.
Vi måste arbeta för att minska bilismen, det gör vi genom att satsa på kollektiva alternativ som buss och tåg. En viktig del i detta är att den lokala kollektivtrafiken måste vara gratis att använda. Pengarna som idag satsa på miljöskadliga motorvägsprojekt ska istället satsas på alternativa infrastruktursats­ningar eller andra offentliga satsningar. Kärnkraften är osäker och det finns idag ingen lösning på hur vi ska ta hand om det radioaktiva avfall som skapas. Vi måste istället satsa på säkra och miljövänliga alternativ. Kärnkraften ska avvecklas till år 2010 och det är möjligt eftersom det finns alternativ. T.ex. vattenkraft, vindkraft, bioenergi och solenergi. Satsning på vattenkraften får dock inte innebära en utbyggnad av de sista orörda älvarna. Det måste också till en effektivisering och pla­nering av energiförbrukningen. Den svenska regeringen har beslutat att de ska börja avvecklingen av kärnkraften. Sommaren 1998 ska en av Barsebäcks reaktorer stängas. En miljöomställning av samhället kommer att leda till nya jobb. De nya jobben kommer vi att finna t.ex. vid forskning och utveckling av nya energikällor, vid arbetet ute i kommunerna samt i företag där en rejäl satsning på s.k. grön teknologi är nödvändig. Vid en energiomställning skulle vi också få fler arbetstillfällen vid t.ex. vindkraftverk, odling av energiskog och vid tillvaratagandet av spillvärme från olika industriella processer.

Vår politik är en röd-grön politik. Vår miljöpolitiks mål är att förbättra livet för oss människor som lever på jorden och
som skall leva här i framtid. Kraven på en bra miljö får inte ställas i motsättning till fattiga människors rätt till en modern och hög levnadsstandard. För att det skall vara möjligt måste slösaktig privat konsumtion ersättas av kollektiva lösningar. Ett tydligt exempel på det är privatbilismen jämfört med kol­lektivtrafik.

Miljöarbete i klubben

Ung Vänster ska på alla nivåer se till att miljöfrågorna lyfts upp på dagordningen. På de flesta orter är det inte så bra ställt
med kollektivtrafiken. De som inte har bil är många gånger begränsade i sin rörelsefrihet, vilket är såväl en klassfråga som miljöfråga. Ung Vänsterklubben kan bedriva ett arbete på lokal nivå för att få till stånd bra och billig kollektivtrafik som går även på natten. Det är särskilt viktigt för de ungdomar som inte bor centralt. Pengar i kommunens budget kan ofta tas från vägtrafiksatsningar. Väg- bil- och oljelobbyn är ofta stark, och satsningar görs nästan bara för att förbättra för bilis­ter, med nya vägar och parkeringshus. Bilismen är ett av de största hoten mot miljön. Ung Vänster ordnar bilblockader och cykelturnéer för att på ett symboliskt vis föra ut vår poli­tik. Vi ordnar demonstrationer och driver kampanjer mot stora motorvägsprojekt så som Öresundsbron.

Vad gäller kärnkraftens avveckling arbetar vi med andra miljöorganisationer. Vår uppgift är att, genom demonstratio­ner och insändarskrivande, jobba för en avveckling och för att lyfta upp alternativen till kärnkraften.

Möjligheten att föra en progressiv miljöpolitik hindras av dagens marknadsekonomi. Samhällsekonomin måste bygga på en demokratisk plane­ring som ger oss en möjlighet att ta hänsyn till miljön. De allra största miljöproblemen finns hos företagen och de kommer inte frivilligt ställa om sin produktion. Att komma till rätta med miljöproblemen är inte något som kan göras av individer på frivillig basis utan något som måste ske kollektivt. De räcker inte att köpa Svan-märkt tvättmedel. Det gäller att tillsammans verka för politiska beslut och förändringar, genom lokala rörelser mot lokala miljöproblem. Har man en fabrik på orten som släpper ut gift i vattnet ska vi protestera. Tänker kommunen satsa på en motorväg istället för kollektiv­trafik skall vi driva opinion tillsammans med andra miljöen­gagerade ungdomar, skriva insändare och dela ut flygblad. Det är konkreta sätt att verka för en bättre miljö på lokal nivå.

Ett internationalistiskt förbund

Nord & Syd

Inför 2000-talet hade många av oss hoppats på och kämpat för en ny och rättvis världsordning, men verkligheten i vår värld är orättvisare och våldsammare än förr. Decennier av plundring och förtryck av länderna i Syd har medfört en ökad fattigdom och större klasskillnader. Varje dag dör i syd mer än 40.000 barn, på grund av svält och svältrelaterade sjukdomar. Fanns politisk vilja skulle jor­dens resurser kunna fördelas genom ett rättvist system.

Under kapitalismen kan en sådan förändring inte ske. Först genomfördes en våldsam kolonialism, som sedan ersat­tes med en aggressiv expansion som vi benämner imperialism, där ändamålet var och fortfarande är att spränga nationalgrän­serna i jakt på nya marknader och råvarukällor. Detta har medfört en total ekonomisk och politisk dominans över Syd.

Även om länderna i syd numera lyckats erövra en formell självständighet är de flesta ekonomiskt beroende av länderna i Nord genom handelsrelationer, bistånd och krediter. Vidare har länderna i Nord skapat specifika, kapitalistiska institutioner som IMF och Världsbanken, som genom sina så kallade stabiliserings- och strukturanpassningsprogram tving­ar skuldsatta länder i Syd att föra en ekonomisk politik som är anpassad efter nyliberala värderingar. Detta har medfört att Syds regeringar inte kan eller får investera i social trygghet, skola och sjukvård.

Europa och EU

Å andra sidan har. Europa idag stora problem. Östeuropas för­ sök att övergå till kapitalism har fördjupat en social och eko­nomisk kris medan miljoner drivits in i fattigdom p.g.a. en nyliberal politik. Detta har utgjort grogrund för nationalistis­ka och fascistiska strömningar som vuxit sig starka och i flera fall lett till väpnade konflikter.

Istället för en politik och debatt om hur Europas problem kan lösas satsas alltmer kraft på den Europeiska Unionen. EU byggs upp med stora och allvarliga demokratiska brister och med den otyglade marknadsliberalismen som ideologisk grund. EU:s vilja att skapa fri rörlighet för kapital och varor överordnas sociala- och ekologiska hänsyn. EU är ett makt­block som sätter det europeiska storkapitalets intressen främst och är en organisation som medvetet bidrar till en mer orätt­vis värld. EU:s valutaunion, EMU, är ännu ett steg i denna riktning. Vi i Ung Vänster säger nej till EMU och jobbar för ett svenskt utträde ur EU.

Internationellt samarbete för socialism

Ung Vänster skall också i framtiden fortsätta kämpa för en ny och rättvis världsordning, grundad på solidaritet, jämlikhet och rättvisa. Vi kan aldrig acceptera de nuvarande världshan­delsavtalen. De fattiga ländernas skulder skall omedelbart avskrivas. Vi måste även bekämpa nyliberala krafter så som MAI-avtalet som förstärker kapitalets makt över nationella intressen på statens bekostnad.

Många av dessa förändringar kan vi inte genomföra ensam­ma. Därför behövs lokala, regionala, nationella och interna­tionella nätverk där vi skall vara en drivande kraft. Tillsammans eller ensamma skall vi genomföra slagkraftiga aktioner, som baseras på den internationella kunskap som finns inom förbundet.

Vi skall i fortsättning utveckla vårt trestegssamarbete. Efter att ha skapat bättre kontakter i Norden och Europa skall vi nu göra detsamma i resten av världen.

Med vår samarbetsorganisation i Norden, SUN (Socialistiska ungdomsorganisationer i Norden) skall vi samordna aktiviteter och kampanjer, eftersom många av våra ana­lyser är mycket likartade. Men det nordiska samarbetet skall inte bara vara på central nivå. Därför skall t. ex. klubbar, distrikt och förbundsutskott uppmanas till en mer direkt kontakt och utbyte med våra systerorganisationer. Detta tror vi kom­mer att engagera och skapa i förståelse för ibland skilda verk­ligheter. Detta är ett bra sätt att utbyta erfarenhet. En konkret förslag är att bjuda klubbar och distrikt från våra systerorgani­sationer till våra kurser och andra arrangemang. Vi kan skriva i varandras interntidningar.
På europeisk nivå har vi tidigare varit med i ENDYL (European Network of Democratic Young Left). Numer arbe­tar vi med bilaterala kontakter innanför och utanför detta nät­verk. Vi prioriterar kontakten med de organisationer vi upp­levt det lätt att samarbeta med inom ENDYL och försöker utveckla våra andra kontakter runtom i världen.

Solidaritetsarbete

SUN och det europeiska samarbetet är viktiga redskap i vårt internationella samarbete och politik, men inte de enda. En av
de viktigaste grundpelarna i vår internationella politik är vår internationella solidaritet med socialistiska och progressiva krafter i Syd. Under många år har Ung Vänster genomfört solidaritetskampanjer för olika länder i Syd. I Palestina bygg­de vi en förskola, i Angola i samarbete med Afrikagrupperna bidrog vi till byggande av skolor och rehabilitering av minof­fer och under hösten 1997 har vi haft ett insamlingskampanj för att bygga ett ungdomens hus i Colombia.

Målet är att bidra till en bättre utveckling för ungdomar samt att väcka allmänhetens intresse för den kritiska situatio­nen för de mänskliga rättigheterna i Colombia. I samband med detta har vi tillsammans med SU, Colombias ungkom­munister och progressiva krafter i Guatemala även genomfört ett seminarium i Guatemala.

På detta sätt har våra internationella kontakter med socia­listiska och progressiva rörelser i Syd ökat, något som bör vår­das och uppehållas.

Vårt internationella engagemang är och förbli en viktig grundpelare i vår politisk arbete, men klubbarna och distrikten skall ha en större del i detta. De skall kunna anordna semi­narier som behandlar den internationella problematiken och det praktiska solidaritetsarbetet.

Ett antirasistiskt förbund

En av de mest allvarliga konsekvenser som den nuvarande världsordningen har fört med sig är att miljontals människor befinner sig på flykt runt om i världen, men endast ett fåtal når den rika delen av världen. Idag har var femte invånare i Sverige invandrarbakgrund. Vi lever alltså i ett mångkulturellt samhälle där olika kulturer ständigt borde mötas och påverka varandra.
Men många invandrare och deras barn lever eller växer upp under dåliga sociala och ekonomiska villkor i nedslitna bostadsområden, på samma sätt som den svenska arbetarklas­sen.

Oftast verkar det inte finnas någon möjlighet att skapa sig ett bättre liv. De känner sig inte behövda utan blir ofta passi­va och slutas bry sig, vilket förvärrar deras sociala problem. Det är denna materiella verklighet som bestämmer deras syn på det svenska samhället.

Invandrare diskrimineras såväl socialt som ekonomiskt. De är ofta hänvisade till lågavlönade jobb eller arbetslöshet. Vidare styrs möjligheten till nytt arbete eller befordran av hudfärg, etniskt ursprung eller vilken brytning personen har, något som är helt förkastligt. Att invandrare diskrimineras på arbetsmarknaden gör också att de är särskilt utsatta när fun­damentala fackliga rättigheter ifrågasätts.

I tider av kris och ekonomisk lågkonjunktur som innebär försämrade levnadsförhållanden för människor ökar ofta främlingsfientligheten. De kapitalistiska makthavarna tjänar på dessa avskyvärda strömningar, eftersom dessa i oroliga tider splittrar arbetarklassen och kampen för ett bättre samhälle. Därför är det lättare även för rasistiska krafter att hävda att vi faktiskt inte har råd att ta emot fler flyktingar eller invandra­re.

Främlingsfientligheten är i dagens Sverige utbredd. Den är en grogrund för ökad rasism och populistiska och fascistiska partier. Sådana partier har den senaste tiden vuxit sig starka runt om i Europa. Ny demokratis snabba framgång hängde samman med att man spelade just på den främlingsfientlighe­ten. De mer extrema rasistiska grupperna har inte samma potential att växa sig starka, däremot utgör de ett konkret hot mot vissa grupper.

Klubbarbete för solidaritet

Ung Vänsters främsta uppgift är att bidra till en rättvisare världsordning, så att människor själva kan välja var de vill leva utan att vara rädda för politisk, religiös eller annan förföljelse och förtryck. Så länge verkligheten ser ut som den gör skall vi jobba för en human flyktingpolitik. Klubbarna och distrikten skall självklart visa solidaritet med de illegala flyktingar som befinner sig i Sverige och större engagemang och ekonomisk hjälp behövs i Fristadsfonden som är Vänsterpartiets solidari­tetsfond för dessa flyktingar. Fråga på din ort, det finns säkert organisationer som behöver praktisk hjälp.

På lokal och nationell nivå skall vi agera mot varje diskri­minering av invandrare, genom olika aktioner och kampanjer. Som ungdomsförbund skall vi se till att skapa mötesplatser, och vi ska få fler invandrarungdomar in i politiken och i vår organisation. många av dessa ungdomar besitter en kunskap som kan utnyttjas och berika förbundet. Så ordna antirasistis­ka arrangemang på din ort, skola och ungdomshus.

Krossa rasismen

Vårt förbund skall vara en av flera ledande i kampen mot nazism och rasism. Aldrig kan vi tillåta att högerextrema manifestationer och demonstrationer får stå oemotsagda. Detta är en högt prioriterad uppgift i klubbarbetet.
Enligt Ung Vänster skall kampen mot rasism, nazism, fas­ cism föras i bred front. Vi uppfattar de mindre grupper som genom maskering, beväpning och provokativt agerande idag söker våldsam konfrontation med högerextremister som ett indirekt hot mot antirasistiska rörelsen. För oss är det viktigt att samla alla de människor som försvarar allas lika värde i den antirasistiska rörelsen. Genom detta skall vi, på alla nivåer i organisationen, genomföra solidaritetsmanifestationer, motdemonstrationer och blockader av antirasistiska demonstra­tionståg och möten med större kraft.

Ett marxistiskt förbund

Även om en av huvudpoängerna med detta program är att våt förbund inte endast bör syssla med studier och diskussioner innebär det givetvis inte att vi ska sluta studera. Teoribildning och analys är fortfarande viktiga beståndsdelar i vår verksam­het. Marxismen som analysmetod av kapitalismen lika aktuell nu som förr.

Den marxistiska analysen är lika aktuell som någonsin tidi­gare. Människor som äger kapital ökar sina personliga till­gångar och de transnationella bolagen sina vinster medan de som arbetar tvingas hålla nere sina lönekrav i rädsla för arbets­löshet.
De ekonomisk teorierna aktualiseras med den internationella och svenska krisen som i allt väsentligt är en kapitalistisk kris. Kapitalet koncentreras dessutom på färre och färre händer medan stora delar av jordens befolkning proletariseras och
faller ännu djupare i fattigdom. Här står nyliberaler och mark­nadsfanatiker svarslösa medan vi kan peka på grundläggande tendenser som redan från början regelbundet gjort sig gällan­de i kapitalismen.

Studier för socialism

I detta läge blir det viktigt för oss i Ung Vänster att förbättra och effektivisera våra studier. Omfattningen är det oftast inget fel på (ibland kan den till och med vara för hög), men ofta kan man via samordning och planering få ut mer av studierna.
Studieplanen i Ung Vänster lägger upp strategin för hur vi ska studera för att förändra världen. En viktig aspekt i den är behovet av fortsättningsstudier. Idag har vi stundtals problem med att äldre medlemmar lämnar förbundet eftersom de varje år i flera års tid gått samma grundcirkel om och om igen.

För att råda bot på detta anordnar förbundet i samarbete med grannskapen vartannat år en vidareutbildning för de
medlemmar som redan gått igenom vår grundcirkel »Röda Tråden«. Den är uppdelad i två helgkurser som följer tätt på varandra i tid för att skapa en sammanhållen och koncentre­rad bild av våra marxistiska teorier.

Den första kursen kallas »Arbetarrörelsens historia/Historiematerialismen«. Där tar vi oss, via arbetarrörelsen historia, an den historiematerialistiska teorin. På ett konkret och begripligt sätt lär vi oss mer om klasskampen som historiens drivkraft. Marx teorier förklaras och vår rörelses his­toria förklaras närmare.

Del två kallas »Den svenska kapitalismen«. Genom att stu­dera den svenska kapitalismen som den fungerar idag studerar
vi där de marxistiska ekonomiska teorierna och går närmare in på begrepp som alienation och imperialism. Kursen innehåller dement av ekonomi, sociologi och även lite filosofi. Vi använ­der helt enkelt marxismen och feminismen i vår vardag.
Förutom fortsättningsstudierna använder vi givetvis vår nybörjarcirkel »Ny i Ung Vänster« och grundcirkel »Röda
Tråden«. Det huvudsakliga arbetet för dessa två bör givetvis genomföras på klubbinivå. Våra studier är aldrig ett självän damål. Teori och praktik ska alltid gå hand i hand. I Ung Vänster har vi tagit fasta på ett av de viktigaste citaten av karl Marx från »Teser om Feuerbach«: »Filosoferna har bara på olika sätt förklarat världen men vad gäller är att förändra den.«

Avslutning

Det är inte alltid lätt att konkretisera vårt politiska handlande. Ofta förekommer lokala skillnader som gör att allmänna omdömen om vad vi bör arbeta med är svåra. En mindre ort och en storstad har sällan samma förutsättningar. Detta är dock en av poängerna med vårt program. Det är de lokala för­utsättningarna som avgör!
Det stora, viktiga, arbetet att genomföra programmets principer i verkligheten kvarstår. Vi har inga illusioner om att det kommer att gå snabbt att göra förbundet till en verkligt bred massrörelse. men med hårt långsiktigt arbete kommer vi att lyckas. Ung Vänster är redan idag Sveriges starkaste vän­sterrörelse bland ungdomar och starkare kommer vi att bli. Vi ska ta ledningen och makten!