Kommunisterna i Göteborgs stadsfullmäktige 1923

Vid stadsfullmäktigevalen hösten 1922 gick kommunisterna framåt och fick tre av de 60 platserna i fullmäktige. Valda blev folkskollärarinnan Sofia Svensson, kontoristen Martin Andersson och sågverksarbetaren Viktor Svensson. Samtidigt vann socialdemokraterna 31 mandat, och fick för första gången egen majoritet i staden. Hur uppträdde kommunisterna och vilka frågor drev de första året i fullmäktige?

Redan vid det allra första sammanträdets första punkt blev det strid. Fullmäktige skulle utse en valkommitté vars uppgift bestod i att förbereda val till kommunala uppdrag. Av stadsfullmäktiges fyra partier var bara tre föreslagna till kommitténs nio platser. Självklart var det kommunisterna som inte fick vara med. Detta var något som orsakade kommunisternas första principdebatt i fullmäktige, och en fråga som även framledes skulle visa sig viktig. Eftersom kommunisterna inte fick vara med i valkommittén var de tvungna att lyfta varje namn de ville få valt till ett organ i fullmäktige, vilket ledde till onödigt långa debatter. Men, i vilket fall, inte en enda kommunist eller av kommunisterna föreslagen person fick något uppdrag. Socialdemokraterna föredrog att själva representera arbetarklassen, och frikostigt dela med sig av posterna till de borgerliga partierna och allehanda "högre" personer som präster, läkare och professorer.

I sakfrågorna lyfte Sofia Svensson frågor kring barn och kvinnor. I stort sett varje gång sådana frågor dryftades uttalade hon sig, i övrigt höll hon tyst. Viktor Svensson var nästan helt tyst, förutom i några mindre frågor. Desto mer debattivrig var Martin Andersson, som snart kom att dominera fullmäktigemötena (i alla fall i talartid räknat). Främst koncentrerade han sig på frågor rörande arbetslösa och bostadsfrågan, men snart deltog han i debatter om alla möjliga ämnen, högt som lågt. Hans jungfrutal handlade om att skära ner på det tryckta materialet från staden, något som socialdemokraten Axel Dahlkvist senare syrligt skulle påminna om när Anderssons tal blev alltför långa.

Sofia Svenssons jungfrutal gällde frågan om en allmän enhetsskola."Hr Mellgren frågade, hur det skulle vara, om icke föräldrar, som ha råd att betala, skulle få lov att bestämma själva, huruvida deras barn skulle få fortsätta studera? Ja, hur skall det kännas för fattiga föräldrar, som veta, att deras barn ha studiebegåvning men icke kunna låta dem fortsätta i skolan? Tänk så många fattiga det finnes, som velat studera, men icke kunnat få det, på grund av att de saknat medel! Detta är en fråga av allra största betydelse, och det gör mig ledsen att det nu för tiden skall vara så få läroverksmästare och professorer vid våra högskolor, som inse detta."

När Sofia Svensson avled sommaren 1923 ersattes hon av Ragnar Andersson, kommunalarbetare.

Flera av de viktigaste debatterna under året gällde arbetslösa och vilka villkor som skulle ställas på dem. Martin Andersson krävde att de inte skulle tvingas slå makadam. Att hugga sönder sten är självfallet något man redan 1923 kunde göra med maskiner, men herr Silfverstolpe tyckte inte att det var ovärdigt för Göteborgs stad att tvinga arbetslösa att göra det. Andersson: "Jag tror inte, att hr Silfverstolpe, om han bleve arbetslös, skulle vilja sitta där ute och knacka sten, utan skulle han säkerligen hellre vända detta samhälle ryggen."

Denna och andra frågor känns igen från dagens politiska debatter. (Dagens Fas 3-are behöver kanske inte stå ute i kylan och hugga sönder sten, men ge "Alliansen" några år till, så får vi se.) En fråga som var aktuell 1923, precis som nu, var frågan om tiderna för alkoholservering. "Jag förstår icke, vilken uppgift en sådan restaurang skall ha, eftersom det skall vara nödvändigt att sälja rusdrycker om kvällarna ända till kl. 2 på natten", menade Andersson. Men den socialdemokratiska majoriteten tyckte annorlunda, och tillät servering in på småtimmarna.

Överhuvudtaget var det Martin Andersson som förde kommunisternas talan i stadsfullmäktige. Ibland gick det väl ganska bra, och även om socialdemokraterna körde sitt eget race blev de och borgarna tvungna att bemöta kommunisternas krav på bättre bostäder, humanare fångvård, högre löner för de sämst ställda kommunalarbetarna osv. Men ibland urartade debatterna till rena gräl. Efter en synnerligen infekterad debatt om tillsättningen av kommunala uppdrag sade socialdemokraten herr Sjödahl: "Jag får säga, att här har hr Martin Andersson talat om arbetarerörelsen och att det är den, som bör främjas. Jag undrar, om det någon gång i den svenska parlamentariska arbetarerörelsens historia sagts något skamligare, något hänsynslösare eller fräckare än här varit fallet i afton. (Instämmanden) Jag protesterar i arbetarerörelsens namn."

I just den debatten hade Andersson gått för långt, men i många andra frågor blev hans pålästa och argumenterande stil och hans välunderbyggda förslag i alla fall beaktade, om än inte klubbade.

Olof Aschberg 50 år

Ur "Västsvenska kuriren" 1927-07-23.


"Olof Aschberg 50 år.
På fredagen fyllde bankdirektör Olof Aschberg 50 år. Aschberg är som bekant en av våra främsta kapitalister, men som sådan säregen. Under hela tjugu års tid har han sått arbetarrörelsen nära, hjälpt med goda råd och ofta givit ekonomiska handtag i kritiska situationer. 1912 startade han med några arbetarledare Nya Banken. Under Aschbergs tid där lämnade denna bank lån till Folkets hus och parker, arbetartidningar och kooperativa företag. Vänligt stämd mot den ryska revolutionen lyckades han förmedla det första rysk-amerikanska lånet, bildade Svensk-Rysk-Asiatiska Kompaniet och Svenska Ekonomibolaget i syfte att befrämja affärer på Ryssland. Han har på allt sätt arbetet för att ekonomiskt knyta Sverige till Sovjet-Unionen.
För att hans ur kapitalistisk synpunkt egenartade blick på tinget, för gott stöd åt olika grenar av svensk arbetarrörelse, för vidsynt förståelse av den ryska arbetarrevolutionens nödvändighet för det ryska folket och betydelse för arbetarna i andra länder, för ljus optimism och djärva handlingar, för gott samarbete i helg och söcken - för allt detta hyllar även svenska kommunister Olof Aschberg på hans 50-årsdag."

Röd flaggning 1 maj (1927)

Ur "Västsvenska kuriren" 1927-03-19. När jag var barn brukade LO och SAP flagga på Ale kommuns flaggstänger i Alafors, så helt orimligt var väl förslaget inte.

"Röd flaggning 1 maj.
Vid stadsfullmäktiges sammanträde väckte kamrat Einar Adamson följande motion:
Med anledning av att stadsfullmäktige vid aftonens sammanträde beslutat, att staden fortfarande skall officiellt deltaga i fästligheterna den 6 juni och 6 nov. och därmed understödja de nationalistiska strävandena, anser vi det lämpligt, att stadsfullmäktige - då dess majoritet består av representanter för arbetarklassen - beslutar att också officiellt deltaga i fästligheterna den 1 maj, arbetarklassens stora dag. Borgarklassen har ju två dagar per år, arbetarklassen endast denna.
Att Göteborg är en arbetarstad, att småfolket har den kommunala makten här, borde kunna utmärkas genom ett beslut om, att staden också officiellt deltager i första-majfästligheterna. Det har ju fastslagits att omkostnaderna för flaggning är så ringa. Då bör det också fallas den första maj, men icke med blågula, utan med röda dukar. Arbetarklassens röda dukar bör då vaja över staden, som en heder åt det idoga arbetet, som utföres i landets och mänsklighetens tjänst. [...]"

Kommunisternas Första Maj i Göteborg 1926

Ur Västsvenska kuriren 1926-05-01

Upp till demonstration 1 maj

Uppställning sker å Järntorgsgatan med teten vid Rialtobiografen kl. 2,30, avmarsch strax efter kl. 3 em. till Heden.
Uppställningen sker efter följande plan:
1. Musik av Ungdomsklubbarnas Musikkår.
2. Pionjärkårerna. 1 fana, 4 standar.
3. Göteborgsklubben. 1 fana, 3 standar.
4. Gbgs Komm. Arbetarekommun. 1 fana, 4 standar.
5. Reseeffektarbetare. 1 fana.
6. Musik av Surte Musikkår.
7. Sjömansunionen. 1 fana.
8. Eldareunionen. 1 fana.
9. Porslinsarbetarne. 1 fana.
10. Kommunalarbetarne. 1 fana.
11. Textilarbetarne. 1 fana.
12. Nödhjälpsarbetarne. 1 fana.
13. Musik av S. J. Musikkår.
14. Metallarbetarne. 1 fana, 4 standar.
15. Övriga grupper
Agitera för anslutning till demonstrationen. Röda Nejlikan är kommunisternas demonstrationsmärke.
Föredrag på Heden kommer att hållas från tre talarestolar av Hinke Bergegren, Stockholm, K. E. Senander, Wallentin Eliason och Martin Andersson, Göteborg.
Huvudordningsman är Posttjänsteman Klaes Ivar Olsson.
Göteborgs Komm. Arbetarekommun


Ur "Västsvenska Kuriren" 1926-05-04.

"Ståtlig uppslutning till kommunisternas 1:sta majdemonstration i Göteborg.

2,000 deltagare i demonstrationståget.
4,000 åhörare vid våra talarstolar.

Göteborgskommunisterna kunna vara storbelåtna med sin 1:sta maj. En sådan uppslutning till de kommunistiska talarstolarne, som det var detta år, har det aldrig förut varit. Vi hade tre talarstolar och kring samtliga flockades åhörarskarorna i täta massor. Lågt beräknat var det 4,000 åhörare kring våra talarstolar. Även vårt demonstrationståg hade samlat flera deltagare än något föregående år. Detta förhållande och tillslutningen i övrigt visar, att kommunismen börjar vinna mark i landet. Att kommunismen planterad i svensk jord sedan icke passar borgarne är en sak för sig.
Det var intressant att göra en jämförelse mellan kommunisternas o. socialdeomkraternas demonstrationståg. Visserligen såg man i socialdemokraternas en mängd fackföreningsfanor, men var fanns standaren från fordom med de tändande parollerna och pockande kraven? De var gravlagda i stor utsträckning. Ty inte har det tredje borgarpartiet någa krav! Har vi inte en arbetarnes egen regering? är inte demokratin fulländad? har inte alla pamparne fått sitt på det torra? Jovisst! Vad behöver vi väl mer? Svaret gav ett stnasar i demokraternas tåg.
Bort med mattvånget och en lättning i restriktionerna för klass II
Se där ett ärligt socialdemokratiskt krav. Om detta kan alla svältande proletärer samla sig. För det kravets genomdrivande kommer med liv och själ de socialdemokratiska förtroendemännen att träda i breschen. Det är namnam för suplullarne, 'de mätta bukarnas stat'.
Det fanns ju även några andra standar. På ett lästes: 'Vi kräva lagstadgad arbetslöshetsförsäkring'. De stackars arbetare i socialdemokraternas tåg, som demonstrerade under det kravet skulle blott veta vilket öde deras egen regering beskärt just denna arbetarnes angelägenhet. Borgarne vill icke denna frågas lösning och vad borgarne icke vill, det vill icke heller kungliga socialdemokratiska partipåvar.
Kommunisternas tåg, som räknade omkring 2,000 deltagare livades upp av standarens mångfald. Borgarne, som kantade gatorna, såg att här kom folket som ville något. 'Leve leninismen' lästes på ett av de första standaren. Göteborgs kommunistiska ungdomsklubbar utsände parollen: 'Fred bland nationerna, krig mellan klasserna'. Vidare såg man inskriptionen som: 'Arbetare, skärp kampen mot strejkbrytare'. 'Front mot ungdomssuperiet, fram för en nykter arbetarungdom'. 'Ungdomen in i fackföreningarna'. 'Fram för facklig enhet'. 'Skärpt kamp mot fascister och sugrötter'.
Vid Heden delade sig vårt tåg i tre avdelningar.
Vid vår första talarstol talade Sjömans-Unionens ombudsman Wallentin Eliason om sjöfolkets kamp mot ett glupskt redarkapital. Framhöll huru litet det var att vinna med parlamentariska medel. Ingick på skeppstjänstkommitterades försök att med lagstiftning skapa drägligare förhållanden för sjöfolket. Sjöfolket fick t. ex. en ny sjömanslag, en ny arbetstidslag och en ny spisordning. Men ingendera innebar någon förbättring i förut gällande förordningar. Spisordningen medgav t. o. m. sämre förhållanden än vad som förut praktiskt tillämpats och enligt den nya arbetstidslagen kunde sjömännen få arbete ända till 84 timmar pr vecka. Andra vapen än parlamentariska måste till. Den fackliga kampen är den enda vi kan räkna med. Hittills har vi fört vår kamp efter nationella linjer, ja, efter skråprinciper. Vi måste gå den internationella linjen och i gärning förverkliga parollen: Facklig enhet.

Hinke talar och hyllas
Sedan besteg Hinke Bergegren talarstolen, hälsad av kommunens ordförande, vilken överlämnade en bukett röda nejlikor till jubilaren. Någon i folkmassan utbringade ett 4-faldigt leve för den outtröttlige kämpen, följt av entusiastiska hurrarop varefter kamrat Hinke höll ett livligt, temperamentsfullt agitationsföredrag som gång efter annan avbröts med instämmanden och applåder. [...]
Vid den andra talarestolen talade tulltjänstemannen K. E. Senander och red. Martin Andersson.
Efter hälsningsanförande av ordf., Erik Mattsson, överlämnades ordet till Senander, som började sitt anförande med en admonition till de göteborgska polismyndigheternas tilltag att förbjuda kommunisterna att i tåget medföra standar med protest mot barnmördarna i Bulgarien och Kina. (Bravo!) [...]
Därefter besteg red. Martin Andersson talarstolen, hälsad med hurrarop och applåder. Denna formade sitt anförande till en svidande vidräkning med den socialdemokratiska politiken i Göteborgs stadsfullmäktige och dess underlydande organ, allt under åhörarnes ständigt återkommande bifall och instämmanden. [...]

Från pionjärernas talarstol
Vid barnens talarstol höll Martin Andersson ett kortare anförande där han, med utgångspunkt från den snedvridna uppfostran i skolorna manade barnen till vakenhet mot övergrepp och orättvisor samt solidaritet inbördes.[...]
"

Göteborgs Arbetares Idrottsklubb 1925

En artikel ur "Västsvenska kuriren" 1925-06-17. Jag vet inte om Gbgs AIK är samma som som Gbgs AIF, eller om det rör sig om två olika klubbar.

"Göteborgs Arbetares Idrottsklubb.
Gbgs Arbetares idrottsklubb bildades den 26 maj 1924, så klubben har alltså inte existerat mer än ett år, men kan ändå se tillbaka på en livlig verksamhet. Från början var det ett 40-tal arbetarpojkar från Hisingen, som satte igång klubben. Våra belackare spådde - ett kort liv. Om ett par månader, så är det slut med klubben, påstod man. Men spådomarna slogo slint, det fanns kärnvirke i pojkarna, framåt bara lydde parollen. Under förra sommaren spelades fotboll med ett senior och ett juniorlag. Allmänna idrotten hade blott ett fåtal intresserade, på grund av att träningsplats saknades. I vinter har klubben haft en gymnastiktrupp på 25 st. unga, friska pojkar och där tränades även i höjdhopp och 7 av pojkarna klarade 160 cm. och det är inte dåligt, bäst flyger 'Tossan' över. Klubben har i år hyrt mark till en egen plan ovanför N. K. A:s fabriker och å densamma har erhållits tillstånd att uppföra ett klubbhus som blir 6X9 1/2 m., alltså rätt så stort, arbetet å detsamma påbörjas om en månad. Arbetet å plan har bedrivits rätt energiskt, men det återstår ännu en hel del arbete, alltså blir det att ta nya friska tag så blir den färdig och då torde det bli en av Hisingens bästa. Klubben har på grund av det myckna arbetet inte fått tillräckligt tid över till träning - varken i fotboll eller allmän idrott, men trots detta har pojkarna givit vackra insatser för klubben. På terränglöpningarna i våras löpte 'Bagarn', 'Gubben', 'Bror' och 'Geget' bra, och nu i de pågående propagandatävlingarna mellan Hisingsföreningarna har våra juniorer hedrat klubben, utan någon träning de har tagit både 1, 2 och 3 priser, främst bland juniorerna är E. Forsgren, med de övriga, Sven, Harry, 'Sotarn', lilla Allen, m. fl. har fina resultat, bra, pojkar! blott lite mera träning bara.
Fotbollslagen har gjort en lyckad start, det käcka juniorlaget ligger på första plats och av alla tecken att döma, så det laget hem serien. Seniorlaget ligger på andra plats i sin klass tills vidare. Ja, detta är en kort återblick på klubbens verksamhet på 1-årsdagen. Resultatet är alltså ej dåligt. Arbetarungdom, anslut Er till Gbgs Arb. Idrottsklub. Fram för den sunda idrotten till arbetarungdomen."

Driftscellen

Ur "Västsvenska kuriren" 1925-01-03.
Jag antar att det är ett syftningsfel i slutet av artikeln. Det är driftcellerna, och inte de som står utanför dem som ska utgöra kärnan i partiet. Systemet med driftceller fungerade väl bäst i teorin, och övergavs efter en tid.

"Driftcellen
Lenins ord: 'Varje fabrik skall vara oss en fästning', bör bli ett motto för våra organisationer, ett motto som i alla sin korthuggenhet uttrycker driftcellens vikt och nödvändighet. För att bli en verklig, effektiv klasskampsorganisation måste vårt parti, liksom vårt ungdomsförbund, ha sina fasta rötter och sin huvudsakliga tillvaro och verksamhet just i fabrikerna och de övriga arbetsplatserna eller i samband med dem. Därigenom blir organisationen en daglig, alltid närvarande, levande verklighet. Medlemmens intresse i sin organisation hålles ständigt vid liv, det blir inte blott tillfälligt, avbrutet mellan de mer eller mindre ofta återkommande kommun- eller klubbmötena. Han känner sig beständigt som en aktiv del av en levande organisation, hans verksamhetsfält är i hans dagliga omgivning, han behöver aldrig känna sig överflödig av brist på arbetsuppgifter.
Det är i själva verket så naturligt, att en klasskampsorganisation skall ha sin förläggning just till arbetsplatsen, där konflikten mellan arbetarens och arbetsköparens sinsemellan oförenliga ekonomiska intressen äger rum. Där avgöres striderna om arbetarnas förnämsta dagskrav, där får även de revolutionära kraven sin bästa belysning. Genom driftcellen kan de på arbetsplatserna oupphörligt uppkommande spörsmålen upptagas till omedelbar behandling, genom driftcellen kan agitationen, tidnings- och litterturspridningen samt medlemsvärvningen rationellast skötas.
När driftcellsystemet är fullt genomförbart kommer detta givetvis inte att hindra sådana som av naturliga skäl inte kan tillhöra en driftcell (enskilda hantverkare o. dyl.) från att ansluta sig till partiet. Dessa får då ansluta sig, liksom nu, direkt till den lokala organisationen. Dessa bildar därigenom kärnan i partiet, o. detta blir ett verkligt proletärparti, som inte riskerar den småborgerliga förflackning som blivit socialdemokratins öde."

Internationella kommunistiska kvinnodagen 1922

Ur Västsvenska kuriren 1922-03-11.

"Internationella kommunistiska kvinnodagen.
Kommunistiska Internationalens andra kvinnokongress beslöt enhälligt, på förslag av de bulgariska kamraterna, att den 8 mars skulle firas över hela världen som den kommunistiska kvinnodagen. På den dagen skall arbetarkvinnorna i alla länder samlas under de röda dukarna och ge sig själva ett heligt löfte att aldrig svika i proletariatets befrielsekamp.
Den 8 mars är en bemärkelsedag i revolutionens historia. Den 8 mars 1917 tog tålamodet slut hos Petrograds arbeterskor. De ville inte längre se sina barn hungra och svälta, de ville inte längre böja sin nacke i armod och förtvivlan. I besinningslöst trots rusade de fram. Männen rycktes med av deras hänförelse och beslutsamhet. Det var den första attacken mot det bestående samhället, det första steget mot världens första rådsrepublik.
Det är detta minne, som skall firas. Icke med vackra tal och hurrarop, utan med klart medvetande av, att det minnet förpliktar till handling. Den sociala revolutionen hägrar icke längre långt i fjärran, ibland synes den rent hotfullt nära. Hundratusentals arbetslösa män och kvinnor utgör den armé som förr eller senare rycker fram mot kapitalismens störtande. Många av dem äro kanske inte medvetna om sin historiska uppgift, men det förändrar ingenting, vad som skall ske, det sker. En dag reser sig dock denna utsvultna och förtryckta armé, ty nöden är starkare än lagar och dogmer.
När den dagen kommer, måste kvinnorna veta sin plats. För eller emot proletariatet? Något tredje gives icke. Då går det inte att vara slö och likgiltig, då tvingas man åt antingen ena eller andra sidan. Men väl vore om det valet skett långt förut, medvetet och beslutsamt- Då kanske många lidanden skulle undslippas.
Det är vår ofrånkomliga plikt, att särskilt under denna vecka 5-12 mars klargöra för våra kvinnliga kamrater, hur fruktansvärt allvarligt läget är. Kvinnorna står inte skyddade, tvärtom är det de, som bittrast får lida all den nöd, som det bestående kapitalistsamhället så frikostigt skänker dem. De lider inte endast själva, de lider också med barnen. Och just för barnens skull måste vi få kvinnorna in i våra organisationer. Det är barnen och ungdomar, som efter oss skall föra kampen och uppbygga det kommunistiska samhället. När vi hellre låter våra barn lida nöd, än vi med egna händer tar det nödvändigaste åt dem, då riskerar vi inte endast deras hälsa och framtid utan vi begår ett brott mot kommunismen.
Låt oss resa huvudet! Låt oss inte längre stirra oss blinda i det elände och mörker, som nu råder runt omkring oss, utan låt oss se de röda dukarna, som en gång skall fladdra över den kommunistiska världsbyggnaden, där varje människobarn skall få leva i sol och lycka. Kamrater! Låt oss ge varandra det löftet, att högre än allt annat är dock kampen för ett rättivst samhälle. A. S. P." [Anna-Stina Pripp]