Folkets park i Kikås

Efter bildandet av det nya partiet 1917 startades även verksamhet vid sidan av det ordinarie partiarbetet. Ett av många projekt som drogs i gång var Folkets park i Kikås, öster om Mölndal, som de vänstersocialistiska, senare kommunistiska, arbetarekommunerna i Göteborg och Mölndal ägde tillsammans.


Ur Västsvenska kuriren 1921-07-23.

Folkets Park, Kikås
Strax utanför industrisamhällets hank och stör ligger parken, av en bergås avskild från den sammangyttring av trist och grått, som de många fabrikerna och de hundratals husen utgör. Platsen är förtjusande vacker, det kan ej bestridas, åtminstone den del av parkområdet som inhägnats, ett stycke natur i milda, veka former där man efter släpet i sotig fabrik bör kunna finna rekreation och vila. Med tanke särskilt härpå och med hopp om att den gång i framtiden få förverkligat tanken om en verklig Folkpark inköptes området våren 1918. Den äges av de kommunistiska arbetarekommunerna i Mölndal och Göteborg gemensamt. Under den gågna tiden, kan tryggt sägas, att företaget gått framåt, dock har utvecklingen av detsamma i hög grad hämmats, enär svårigheter och motgångar av olika slag mött, och dels den senare tiden med depression och arbetslöshet som givetvis inverkat på frekvens och omsättning och gjort densamma till en obetydlighet. Särskilt under sommaren 1919 voro motgångarna stora, parken stängdes av myndigheterna under flera veckors tid med anledning av "oroligheter och uppträden", som där förekommit. Parkstyrelsen hade ett ganska drygt göra innan den åter kunde få igång och måste flera gånger konferera med såväl Länsstyrelsen som härvarande Landsfiskal en hr Elving, vilken sistnämnde framlade flera vilkor, men slutligen gick med på att parken åter kunde få öppnas om den inhägnades. Nu hade man äntligen fått bukt med myndigheterna, men nu började i stället regnguden visa sig onådig och nedsläppte vattenkaskader varje söndag en tid framåt, och åt den saken var ju intet att göra. Ett staket inköptes emellertid och den 22 juni, en söndag voro en stor del av Mölndalskamraterna sysselsatta med uppsättning av detta. Att ha parken öppen lördagskvällar visade sig dock i fortsättningen omöjligt, ty en del av ungdomen som samlats däruppe ville sätta slagsmål och svineri som sitt främsta nöje. Det är mycket sorgligt att iakttaga hurusom eljest hygglig ungdom under spritens inflytande kan uppträda på ett sätt som visar frånvaron av all respekt för hygglighet och anständighet och tycks finna en dygd uti att vara så hänsynslös som möjligt mot sina medmänniskor. Men det är ju så och kommer alltid att vara så, så länge spriten får spela den roll den nu gör, och arbetarna äro nog dumma att bry sig om att förtära den. Sommaren 1920 var mera lyckosam och kunde då en del förbättringar av materiellt slag för parken åstadkommas; även kunde behovet av omväxlande program och engagerandet av olika förmågor någorlunda tillgodoses. Den allmänna ordningen var den allra bästa och allmänhetens uppträdande mönstergillt. Under innevarande säsong då total arbetslöshet eller minskad tillgång på arbete drabbat de allra flesta av arbetarna är naturligtvis antalet parkbesökare betydligt reducerat. Under sådana förhållanden är det ej heller nu möjligt att kunna åstadkomma något av värde eller engagera några medverkande för publikens nytta och nöje, mer än någon enstaka gång, då man ej kan begära att folk som inga slantar har skall kunna erlägga den inträdesavgift som vid varje sådant tillfälle måste upptagas. Dansen blir sålunda nu i de flesta fall enda nöhet, och det är ju ganska fattigt, men man måste härvidlag, för att kunna ekonomisera företaget lyda nödvändighetens hårda lag. Efter påstötning från flera parkbesökare har påstötning gjorts hos Landsfiskalen, att få ha parken öppen för allmänheten även lördagar. Vid tvänne tillfällen har detta beviljats, men nu har det fallit hr Elving in att förbjuda detsamma oaktat något verkligt skäl för denna åtgärd icke föreligger (huruvida något dylikt av aktuellt slag då det gäller att motarbeta kommunismen kan man ej veta). Faktum är dock att några störande uppträden i eller vid parken icke förekommit på långa tider, att berusade personer på helt andra ställen råka i slagsmål är ej parkens fel, ej heller att illasinnade personer genom omotiverade anmälningar söka komma företaget till livs. På flera platser finnes Folkparker som få ha öppet hur mycket som helst utan inblandning från myndigheternas sida, oaktat att man som t. ex. i Borås publiken måste efter föreställningarnas slut passera genom samhället. Hr Elving och hans närmaste man överkonstapel Dalbrand torde ursäkta att vi för vår del icke kunna betrakta tilltaget att förbjuda parkens öppethållande på lördagskvällarna som annat än kitslighet.
Folkets park i Mölndal går dock trots allt så småningom framåt, och är det våra fasta förhoppning att den skall kunna utvecklas till att bli något av värde för båda ung och gammal, att arbetarna där skall kunna samlas till nytta och nöje, att den med Mölndalsarbetarnas stöd skall bli en ljuspunkt - med ett ord, kunna fylla den uppgift en Folkpark har.
Rojo.