Prekariatet #3

Dags för den tredje och avslutande delen i min kritik av Guy Standings bok ”Prekariatet: den nya farliga klassen.”

Standing kritiserar arbetsbegreppet. Han menar att vi måste skilja på jobb (dvs. förvärvsarbete) och arbete, som är ett vidare begrepp som innesluter massa viktiga och meningsfulla aktiviteter som människor sysslar med på sin fritid. Det är dags att sluta värdera jobbet så högt, på arbetets bekostnad. Fint så. Jag håller med. Men som vanligt saknar Standing varje spår av ekonomisk analys. Han problematiserar inte varför jobbet är så viktigt, inte bara som inkomstkälla utan även som identitetsskapare för individerna och som motor i det kapitalistiska systemet. Istället får vi en bild av att partiella reformer, t. ex. grundinkomst för alla medborgare skulle vara problemets saliggörande lösning.

Han menar nämligen att grundinkomst vore något att sträva efter. Om alla individer i ett land skulle få en blygsam inkomst som är helt garanterad skulle detta leda till mindre otrygghet och därmed bättre livsvillkor. Har går inte in i detalj på hur stor han tänker jag att denna grundinkomst ska vara. Ska den vara tillräckligt stor för att man ska kunna leva på den (om än blygsamt) eller är den bara ett litet tillskott? Den enda Standing säger är att storleken inte ska vara bestämd demokratiskt, utan korporativistiskt av intresseorganisationer (för prekariatet och andra).

Spontant kan jag känna viss sympati för Standings förslag. Visst vore det bra för många människor att ha en garanterad och villkorslös grundtrygghet. Men Standing går aldrig in på de problem som detta skulle föra mig sig. Skulle grundinkomst innebära sänka löner? Vad händer med könsmaktsordningen? Skulle detta innebära att fler kvinnor skulle trängas bort från arbetsmarknaden?

Standings förslag till en politik för prekariatet (vad han kallar ”en paradispolitik”) är mer än lovligt tunn. Mest är det faktiskt rena floskler. Som när han pratar om arbetarkooperativ (även om Standing kallar dem ”arbetskooperativ”, allt för att leda tankarna bort från arbetarklassen och arbetarrörelsen. Dessa är ju nämligen inte aktuella längre.): ”Den egalitära grundsynen har gått vidare. Staffettpinnen är på väg att plockas upp av prekariatet, en klass mot frammarsch i ett tertiärt samhälle där produktionsmedlen är nebulösa och skingrade, och ofta i arbetarnas ägo hur som helst.” (s. 254) Antingen lever jag eller Standing i en fantasivärld. Jag är nämligen fast övertygad om att ”produktionsmedlen” inte är det minsta nebulösa. Varken fabriker, kontor, transportmedel eller sjukhus och andra platser för vård, omsorg eller utbildning är det minsta nebulösa i den världs jag lever i. Tydligen är det annorlunda i Standings värld. Och att de skulle vara i arbetarnas ägo. Det var nytt för mig.

Det finns två grundproblem i Standings text: 1. Han saknar en analys av det kapitalistiska produktionssättet. 2. Han menar att prekariatet är en helt egen klass, skild från arbetarklassen. Jag tar upp den i tur och ordning.

Kapitalismen är ett ekonomiskt system vars drivkraft är skapande av vinst och därmed ackumulationen av kapital. Mekanismen som upprätthåller detta är konkurrensen. Det är inte kapitalisternas fria vilja, deras goda eller onda intentioner, som gör att de tvingas ackumulera, utan risken att bli utkonkurrerade. Men kapitalismen befinner sig inte i ett vakuum. Den är ”inbäddad” som modeordet lyder i ett politiskt system som kan förändra kapitalismen, åtminstone lindra dess konsekvenser. Men politikens makt över kapitalismen är inte totalt (inte kapitalismens över politiken heller). Man måste förstå hur den konkret existerande kapitalismen ser ut, vilka maktförhållanden som finns, för att kunna bedriva en politik inom dess ramar. Eller man kan välja att driva en politiken som syftar till att spränga kapitalismens ramar. Standing är inte revolutionär, utan nöjer sig med inomkapitalistiska reformer. Eftersom man inte förstår hur systemet fungerar blir dessa reformer helt godtyckliga. Han raddar upp några grejer som han tycker verka fräsiga: basinkomst, etiska regler inom olika yrken (detta är ett absolut måste!), omfördelning av inkomsterna av kapital, fullständig kommodifiering av arbetet.

Det sista är lite intressant, på sitt sätt. Under kapitalismen är arbetskraften, dvs. människors förmåga att arbeta en vara. När Standing pratar om kommodifiering handlar det emellertid inte om arbetskraften (eller ”arbetet” som Standing säger) är en vara eller inte, utan om den uppfattas som en sådan. Arbetet ska framledes alltså inte bara vara en vara, utan också uppfattas som en.

Den andra bristen: hans klassanalys. Det är alltså en grundläggande tanke att prekariatet eller något helt skilt från arbetarklassen. Det är en smula oklart hur dessa klasser förhåller sig till varandra. Rimligtvis är ju steget från att vara en fastanställd arbetare till att bli anställd i en ”prekär” form inte särskilt stor. Inte heller motsatsen. Men för Standing är prekariatet alltså en klass i vardande. En stabil klass, med stabila intressen som Standing själv kan utläsa.

Han nämner visserligen i förbigående att de traditionella fackföreningarna skulle kunna omvandlas till organisationer för prekariatet, men konstaterar utan att ens bry sig om att argumentera för saken att detta inte kommer att ske.

Ska vi tolka detta som att prekariatet ska driva klasskamp mot arbetarklassen? Eller kan prekariatet och arbetarklassen tillsammans driva prekariatets frågor? Standing pratar inte särskilt mycket om detta, men det verkar som om man räknar bort arbetarklassen helt och hållet. I hans värld (”den teritära världen”, gudbevars) är arbetarklassen tydligen borta från ekvationen.

Konklusion
Standing har rätt i att det finns människor som befinner sig i ”prekära” situationen, människor vars intressen de traditionella arbetarrörelseorganisationerna varit dålig på att företräda. Men han har fel när man ser prekariatet som framtidens progressiva klass och arbetarklassen som en förlegad och ointressant klass. Han har fel när han tror att prekariatet kommer att formera sig som en klass (Vad skulle vara prekariatets gemensamma nämnare som gör att de kan skapa kamporganisationer?). Han har fel när han tror att frigörelsen består i att ”uppvärdera” vissa saker, men samtidigt hålla fast vid det kapitalistiska systemet. Han har fel när han tror att vi är på väg in i en ny ”tertiärt” tid, vad detta nu skulle innebära. Han har fel när han tror att ”nyliberalismen” är problemens rot, snarare än det kapitalistiska systemet.

I stället för Standings uppgivna och frasradikala idealism måste arbetarrörelsen skärpa sig och skapa organisationsformer som motsvarar dagens klasskampssituation. Vi måste fortsätta att kämpa för allas rätt till arbete, för en generell välfärd, för arbetarnas maktövertagande. I den kampen står ”proletariat” och ”prekariat” sida vid sida, helt oavsett vad förvirrade akademiker med hemmasnickrade teorier vill få oss att tro.