Detta lilla inlägg baserar sig huvudsakligen på Carl-Erich Vollgrafs artikel “Marx auf dem Trampelpfad. Zur Plantreue eines großen Sozialisten (1844-1862)” [“Marx på gångstigen. Om plantroheten hos en stor socialist (1844-1862)] i Zeitschrift für marxistische Erneuerung, nr 111, September 2017

Lite om Kapitalets uppkomsthistoria

Redan 1845 har Marx lovat Engels att skriva ett tvåbandigt verk om “Kritik av politik och nationalekonomi”. Han har t. o. m. fixat ett kontrakt med förlagsbokhandlaren C. W. Leske. Men något bok blir det aldrig. Leske bryter kontraktet 1847 och publicerar istället Proudhons “Philosophie der Staatsökonomie oder Nothwendigkeit des Elends”, dvs. “Système des contradictions économiques, ou Philosophie de la misère” i översättning av Karl Grün.

Marx lyckades ju åtminstone skriva en bitsk kritik av Proudhons bok i form av “Eländets filosofi”, som också innehöll en del av Marx’ egen teori. Redan 1845 hade Engels uppmanat honom att sluta att bara kritisera andra, och istället skriva ned sin egen teori. Men Marx lyckades inte med detta. Han hade uppenbarligen mycket lättare för att formulera sig i polemik mot andra författare.

Marx fortsatte att säga till sina vänner att han hade ett nästan färdigt verk som alldeles, alldeles strax skulle bli klart för publicering. 1851 skrev han till Engels de berömda raderna: “Jag har kommit så långt att jag om fem veckor är klar med hela den ekonomiska skiten.”

Marx fortsatte sina ekonomiska studier under 1850-talets första hälft. Till Lassalle skrev han om en planerad utgivning i tre böcker. Överhuvudtaget verkar det ha funnits en förväntan i Marx bekantskapskrets om den stora ekonomiska boken. Men efterhand övergick förväntan i besvikelse.

1857-58 författade Marx det stora manuskript som när det publicerades i Sovjetunionen 1939 skulle ges namnet “Grundrisse der Kritik der politischen Ökonomie. Rohentwurf.” Det finns inga belägg för att Engels någonsin såg detta manuskript. I samband med detta skrev Marx också de legendomsusade “krishäftena” där han sade sig dag för dag följa den kapitalistiska ordningens kris. Dessa häften publicerades inte förrän 2017.

1858 skrev Marx i ett brev till Lassalle om sin berömda sexboksplan. Dessa sex böcker skulle handla om:

1. Kapitalet

2. Jordegendomen

3. Lönarbetet

4. Staten

5. Den internationella handeln

6. Världsmarknaden

Därutöver skulle han skriva om den politiska ekonomins historia och de ekonomiska kategoriernas historia. Så man skulle lika gärna kunna prata om en åttaboksplan. Vollgraf menar dock att man inte ska ta denna plan på alltför stort allvar. Han skriver: “Enligt min mening handlade det inte om en reell plan, och definitivt inte om en för Marx realistisk plan, utan om en taktisk (och legitim) manöver[.]” Det handlade för Marx om att ge sken av att ha en plan som skulle falla förläggare i smaken, snarare om ett verkligt forskningsprojekt. Sexboksplanen har dock inom marxologin ofta tolkats mer bokstavligt. Men som Vollgraf konstaterar finns det inga belägg i 1860-talets manuskript om att Marx arbetade efter denna plan.

1859 får Marx äntligen ur sig sin första ekonomisk-kritiska skrift som inte är polemisk likt den mot Proudhon riktade “Filosofins elände” från 1847, nämligen “Till kritiken av den politiska ekonomin”. Marx plan är nu att ge ut sitt verk i form av “zwangslosen Heften”, alltså ungefär “självständiga häften”. Mottagandet av hans bok blev dock mycket svagt. Hans politiska allierade som hade höga förväntningar förstod inte riktigt bokens politiska användbarhet. Den akademiska kritiken svarade med tystnad.

Nästa år kom Marx att ägna åt en tämligen bortglömd polemik mot Carl Vogt. Jag vill nog psykologisera och tänker mig att Marx flydde från den stora uppgiften och istället fick energi av att göra något helt annat. Men han fortsatte att intala sina vänner och förläggare att han hade kommit långt i skrivandet av det stora ekonomiska verket.

1862 fick den tyske läkaren Louis Kugelmann kontakt med Marx. Kugelmann berättade att han såg fram mot att läsa Marx’ fortsatta ekonomiska skrifter. En vänskap inleddes, som förstås, på marxskt manér tog slut så småningom. Men för tillfället var vänskapen med Kugelmann (liksom förstås och alltid med Engels) en källa till inspiration för Marx. Efter att ha skrivit riktigt rejäla manuskript 1861-63 samt 1863-65 lyckades han till slut ge ut Kapitalets första bok 1867. Sedan tog det stopp igen. Han gjorde vissa redigeringar av boken under sin livstid, men det var först efter hans död som Engels fick den otacksamma uppgiften att så gott det gick ge ut de följande två böckerna med bas i Marx’ olika kvarlämnade manuskript.