På härjartåg genom Dalsland 1910

Artikel från Stormklockan 1910-8-7.

På härjartåg genom Dalsland
Man brukar alltid tala om det mörka Småland, men jag kan ej göra mig en föreställning om att Småland är mörkare i politiskt hänseende än Dalsland.
Jag har nu rest genom hela Dalsland bland pappers- och trämassefabrikerna och på de flästa platser har aldrig någon organisation funnits. Ja, det finnes platser där aldrig en demokratisk talare uppträtt. Under sådana förhållanden är det ej så underligt om det andliga tillståndet är betänkligt bland arbetarna i detta landskap. Detta är nu vad som gäller pappaers- och trämasseindustrien. Den övriga industrien känner jag ej så noga, men jag tror dock att förhållandet är liknande även där.
Jag började i Upperud. Vid den platsen har ej varit någon talare på 3 år. Möte hölls på landsvägen den 13 juli inför cirka 30 åhörare. Resultatet blev en ungdomsklubb på 15 personer. Jag har nu försport att denna klubb lade ned sitt arbete efter tre à fyra dagar. Vilket är utmärkande för platsens lojhet. Det tillsattes dock stryelse och två kommissionärer för Stormklockan och det lovades rundligt att upptaga arbetet med full iver. Jag reste därför från Upperud med tanke på att det fanns en elittrupp som skulle bryta mark för våra idéer, men nej! De har sovit och vill sova, på denna platsen.
Håvreströms och Standards pappersbruk var nästa platsen. Jag trodde inte att det i värkligheten skulle råda en sådan slöhet som här. Stormklockans spalter tillåter ej att relatera förhållandena så som borde göras. Visserligen finnes det även där en elittrupp som det vore förhoppning på att få att upptaga en klubb. Men då jag var där arbeta halva styrkan nattskrift, varför det ej gick att samla den på en gång.
Så gick färden vidare utan något vidare resultat, förr än jag kom till Skåpafors. Där bildades en klubb på 10 personer. Där finnes det stora förhoppningar att denna klubben tog saken på fullt allvar och kommer säkerligen att visa det också i framtiden. Styrelse och kommissionärer tillsattes även här.
Nästa plats blev Gustafsfors en sulfatfabrik i norra ändan av Dalsland. Här affischerade jag ut mötet dagen förut, men fick affischera om och om igen, ty här nedrevs affischerna av fabriksledningens lakejer. Resultatet blev att det samlades cirka 150 åhörare på den bestämda tiden. För dem redogjorde jag för organisationens betydelse.
Någon fackförening var ändå ej tänkbart att få till stånd.
En lista cirkulerade på vilken antecknade sig 30 st. för en ungdomsklubb. Efteråt tillsattes styrelse, revisorer och kommissionärer. Så hurrades det för klubben och arbetarerörelsens framgång på denna plats, samt avsjöngs ungdomsmarschen med kläm och entusiasm som avslutning på mötets resultat.
Denna agitationsturné var ju avsedd för att rycka upp och organisera pappers- och trämasseindustrins arbetare. Men att bilda fackföreningar är emellertid ingen lätt sak. Det fordras att de på en plats äro något så när eniga om saken; finnes det ej enighet så är det nästan omöjligt att bilda en fackförening på ett fåtal personer. Jag har i övrigt kommit till den uppfattningen att en klubb på en sådan plats kan uträtta mycket, vadan jag tror att klubben på Gustafsfors arbetat en tid, marken är även bruten för en fackförening.
Avlöningsförhållandena här i Dalsland äro så usla att man har svårt att fatta hur folk kan klara sig. Två och högst två och femtio är den vanliga dagspänningen. Färden genom Västergötland och Bohuslän visade att där betalades över tre kr. om dagen, men där har organisationen härjat i flera år, vadan man tydligen kan se dess värkningar. Om nu intet annat hjälper än ungdomsklubbar som rycker upp det sovande proletariatet här i Dalsland får man ändå vara nöjd med resultatet.
M-n [Vem är det?]