Valet till Andra Kammaren 1932

Valet 1932 innebar början på socialdemokratins rekordlånga regeringsinnehav i Sverige. För kommunisternas del hade valet föregåtts av partihistoriens mest kännbara splittring. 1929 hade partiet delats upp mellan ”sillénare” och ”kilbomare”. Det är inte här plats att gå in på vad splittringen berodde på, jag ska vara försöka bena ut var i landet respektive fraktion hade sina starka resp. svaga platser. Kilbomarna ställde i likhet med tidigare val upp i valkartell med socialdemokraterna. Sillénarna däremot ställde upp med en egen lista under beteckningen ”Klass mot klass”.

Valresultatet i riket:
SAP 41,7 (+4,7)
Högern 23,1 (-5,5)
Bondeförbundet 14,1 (+2,9)
Liberalerna 11,7 (-4,2)
SKP (kilbomare) 5,3 (+5,3)
SKP (sillénare) 3,0 (-3,4)
Nazister 0,6 (+0,6)

Som synes gick kommunisterna sammantaget fram, från 6,4 till 8,3 procent. Kilbomarna blev det större av de båda SKP, men skillnaden är inte extremt stor. Partiets splittring slog väldigt olika mot olika delar av landet. I Norrbotten gick 95% av kommunisternas röster 1932 till sillénarna, i Uppsala län bara 1%. Generellt sätt är kilbomarna starka i Mellansverige (t. ex. i Stockholm (11,8%), Gävleborg (13,4%), Dalarna (14,1%), Uppsala län (11,3%) och Värmland 10,6%)), sillénarna mer utspritt (Norrbotten (25,4%), Göteborg (8,8%), Gävleborg (6,8%), Västernorrland (6,7%)). Västernorrland och Gävleborg är de enda valkretsarna där båda partierna fick mer än 3% av rösterna var. I flera mindre distrikt blev båda partierna ungefär lika stora (Bohuslän, Blekinge, Kronoberg). I Stockholm fick sillénarna bara 2,0%.

I Göteborg såg siffrorna ut så här:
SAP 47,5%
Högern 26,8%
Liberalerna 8,9%
SKP (sillénare) 8,8%
Nazister 5,7%
SKP (kilbomare) 2,4%

I Göteborg gjorde sillénarna alltså ett bra val och fick hela 8,8% av rösterna. Detta var dock inte tillräckligt för att vinna något riksdagsmandat. Kilbomarna fick 2,4%. Av någon anledning fick Birger Furugårds nazistparti ”Svenska nationalsocialistiska partiet” hela 5,7% i Göteborg, något som gjorde Göteborg till partiets i särklass starkaste valkrets.

Av kommunisternas viktigaste fästen i Bohuslän tog sillénarna en klar majoritet i Jonsered (16,5% mot 2,4%) och Backa (11,4% mot 1,9%). Kilbomarna fick 12,9% i Hunnebostrand (0,0% för sillénarna), 14,0% på Malmön (0,2% för sillénarna), 11,8% i Askum (var det nu ligger) (0,3% för sillénarna). I korthet behöll alltså kommunisterna sina röstetal i norra Bohuslän, men rösterna gick nästan uteslutande till kilbomarna. I Mölndal kunde sillénarna räkna in 13,7% av rösterna, mot 5,6% för kilbomarna. I de övriga städerna i Bohuslän fick partierna väldigt få röster. Exv. fick partierna tillsammans mindre än tre procent i Uddevalla och mindre än en procent i Kungälv. I Lysekil låg siffran runt fyra procent.

Valet till Andra Kammaren 1928

Vid valet 1928 ställde (för en gångs skull ska kanske sägas) enbart ett parti till vänster om SAP upp: Sverges kommunistiska parti, sektion av tredje internationalen. Partiet gjorde ett bra val och fick 6,4% av rösterna, vilket inbringade åtta riksdagsmandat. Två mandat kom från Stockholms stad, ett från vardera Stockholms län, Värmland, Kopparberg, Gävleborg, Västernorrland och Norrbotten. Fortfarande var således övervikten för norra Sverige stor, men inte alls i samma proportion som tidigare.

Valrörelsen hade varit intenstiv (minns Högerns kosack-affischer) och valdeltagandet steg kraftigt, bland männen till 74,1% (+6,4) och bland kvinnorna till 72,6% (+9,9).

Valresultatet i riket:
SAP 37,0 (-4,1)
Högern 29,4 (+3,2)
Liberalerna 15,9 (-1,0)
Bondeförbundet 11,2 (+0,4)
SKP 6,4 (+2,8. Eller +1,3 om man räknar in höglundarna)


Valet i Göteborg
Vid detta val fick SKP för första gången till markant bättre valresultat i Göteborg än i riket i övrigt, nämligen 8,9% (+3,0). I antal röster gick partiet från 4309 till 8877, alltså mer än en fördubbling. Något mandat räckte rösterna inte till, men den här gången var det i alla fall nära.

Förstanamn på göteborgslistan var Knut Senander, tulltjänsteman.

De starkaste fästena i Göteborg:

Nummer	Stadsdel	(%)
8	Gamlestaden	19,0
12	Brämaregården m. fl.	18,9
21	Gårda	16,2
32	Del av Majorna	16,0
10	Kyrkbyn m. fl.	14,6
22	Krokslätt	13,2

Jag är lite förvånad över de mer modesta resultaten i de övriga valkretsarna i Majorna (9,7; 9,1; 8,6 och 7,8%), liksom bara 6,2% i Masthugget. Resultaten i stadsdelarna Heden, Vasastaden och Lorensberg (mellan 1,0 och 2,4%) är mer väntade.

Valet i Bohuslän
I Bohuslän fick SKP mer än 10% på följande ställen:

23% (-10) Jonsered
20% (+1) Malmön
15% (ny indelning) Stadsgränsen (dvs. Kungsten)
15% (+4) Mölndal
10% (+4)Backa

Valet till Andra kammaren 1924

Valet till Andra kammaren 1924
Valet 1924 ägde rum strax efter 1924 års partisplittring, då en del av partiet (kilbomarna) stannade kvar i Komintern, med andra (höglundarna) skapade ett kommunistiskt parti utanför den kommunistiska internationalen. Båda partierna hette SKP och för att särskilja dem använde även den officiella valstatistisken beteckningarna ”kilbomare” och ”höglundare”.

Röstdeltagande minskade något, från 62,0% till 60,0% för männen och från 47,2% till 46,7% för kvinnorna.

Valresultatet var enligt följande:
Höger 26,1 (+0,3)
Bondeförbundet 10,8 (-0,2)
Liberala + frisinnade 16,9 (-2,2)
Socialdemokrater 41,1 (+1,6 om man räknar in VS som hade anslutit sig till SAP. Annars +4,7)
Kommunister 5,1 (+0,5) (varav Höglund 1,5 och Kilbom 3,6)

För kommunisternas del innebar detta fem riksdagsplatser, varav fyra för kilbomarna och en för höglundarna. Kilbomarnas mandat kom från Norrbotten (2 st), Gävleborg, Värmland ; höglundarnas från Västernorrland. Till skillnad från den föregående splittringen ställde båda partifraktionerna upp i de allra flesta valkretsarna. Sympatiskt nog ställde man upp, tillsammans med SAP, under beteckningen ”Arbetarepartiet”, för att inga röster skulle gå till spillo. Splittringarna hade dock medfört en kraftig försvagning i norra Sverige i jämförelse med de tidigaste valen SSV/SKP ställt upp i. Inte ens i Norrbotten lyckades kommunisterna bli större än SAP (25,5 för SAP, 23,9 för SKP).

Valet i Göteborg
I Göteborg gjorde kommunisterna ännu ett val i paritet med riksgenomsnittet. SKP fick 5,9%. Intressant är att Göteborg är en av få valkretsar där höglundarna överhuvudtaget inte ställde upp. Alla de 5,9 procenten (4 309 röster) tillhör alltså de Kominterntrogna.

I och med Göteborgs expansion (det folkrika Örgryte hade inkorporerats i staden) är det lite vanskligt att göra jämförelser med tidigare val. I vilket fall fick partiet inget riksdagsmandat. Det skulle dröja ända till 1936 års val.

På kommunisternas valsedel stod följande namn:
1. Ernst Ohlsson, metallarbetare
2. Marin Andersson, stadsfullmäktige
3. Wallentin Eliason, ombudsman
4. Bror Westergren, kommunalarbetare
5. Vilma Janson, fru
6. Einar Adamson, redaktör
7. Claes Ivar Olsson, posttjänsteman
8. Harry Rådlund, målare
9. Johan Adolfson, tillskärare



De fem starkaste valkretsarna i Göteborg för kommunisterna var:
12,5%: 8:e (Sannegården m. fl. områden på Hisingen)
12,4%: 9:e (Brämaregården m. fl. områden på Hisingen)
10,4%: 6:e (Del av Bagaregården samt Gamlestaden)
9,9%: 27:e (Del av Majorna)
8,7%: 2:a (Nordstaden samt del av stadsdelen Inom Vallgraven)

Partiet är alltså starkt i Hisingens arbetarområden och i Östra Göteborg (även Olskroken gjorde att bra val, med 8,5%). Siffrorna i arbetarstadsdelarna Gårda (7,9%) och Annedal-Haga (5,1%) och Haga-Pustervik (4,9%) är aningen lägre. Allra sämst gick det, förstås, i överklasstadsdelarna. 1,1% resp. 1,4% i Vasastadens båda valkretsar och 1,0% i Lorensberg.

I Göteborgs omnejd (jag undersöker främst Bohuslän) fick partiet anmärkningsvärda resultat i:
33% Jonsered
21% Malmön
16% Hunnebostrand
11% Mölndal

Valet till Andra kammaren 1921

Bara ett år efter 1920 års val hölls val på nytt. Detta val är, förstås, mest känt
som det första val där kvinnor hade rösträtt. Det är också det första val där två partiet till vänster som Socialdemokraterna ställde upp. Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti hade splittrats och under en kort period existerade både Sverges Kommunistiska Parti och Vänstersocialisterna sida vid sida. De senare återgick dock snart till S.

Kvinnornas entre vid valurnorna gjorde att det totala antalet svenskar upptagna i röstlängden gick från knappt 1,5 miljoner till 3.296.250. Av dessa hade faktiskt 3.222.917 rösträtt, det var alltså ”bara” 73.333 vuxna svenskar som inte hade rösträtt. (Siffran var nästan 300.000 valet innan, och då baserat enbart på männen.) Av dessa 73 tusen var 42 tusen uteslutna p.g.a. ”varaktigt fattigunderstöd”. Av hela befolkningen (inkl. barn) hade nu 79,8% rösträtt, en ökning med nästan 60%-enheter. Vid valet 1920 hade 84% av männen i socialgrupp I rösträtt, 92% i grupp II och 68% i grupp III. 1921 var motsvarande siffror 97%, 99% och 97%. Så det är väl okej att säga att vi hade allmän och lika rösträtt från och med 1921 års val, trots de 73 tusen uteslutna.

Valdeltagande var bland männen 62% (dvs högre än 1920, men lägre än 1917), bland kvinnorna 47%. Bland kvinnorna röstade hela 59% av dem som kategoriseradse som ”hustrur”, mot bara 30% av ”övriga familjemedlemmar och fria yrkesutövare”. Någon motsvarande statistik för männen finns inte. Bland industriarbetarna var siffrorna liknande dem för befolkningen i stort. 62% av männen röstade, 55% av kvinnorna. Totalt sett röstade 949.681 personer, en uppgång med 289 tusen.

Valresultatet innebär en kraftig vänstervridning:
Högern 25,8 (-2,0)
Bondeförbundet 11,1 (-3,0)
Liberalerna 18,7 (-3,1)
Socialdemokraterna 36,2 (+6,6)
Vänstersocialisterna 3,2 (-3,2)
Kommunisterna 4,6 (+4,6)

Splittringen av SSV ledde till att enbart SKP ställde upp i vissa valkretsar, enbart Vänstersocialisterna (inkl. den s.k. Lindhagen-listan i Stockholm) i andra, både i somliga och inga i Halland, Södra Älvsborg och på Gotland (som f.ö. stavades Gottland enligt samma logik som gjorde att Sverige stavades Sverge i SKP:s namn).

Taget var för sig var VS starkast i Västernorrland (19,4%), Norrbotten (16,7%) och Gävleborg (10,6%). Kommunisternas starkaste fästen var Norrbotten (21,1%), Värmland (12,4%) och Kopparberg (11,0%). Räknar man ihop de båda vänsterpartierna blev motsvarande siffror Norrbotten (37,8%), Västernorrland (27,1%) och Gävleborg (20,2%). I samtliga av rikets fyra mest nordligt belägna län blev VS och SKP tillsammans större än S.

Partierna fick sammanlagt en mandat (6 VS och 7 SKP), av dessa kom 3 SKP-mandat från Svealand, resten från Norrland.

Valet i Göteborg
"Komm. Partiets kandidatlistor
Martin Andersson första namn på Göteborgslistan
Göteborgs Komm. Arbetarekommun har fastställt följande kandidatlista till riksdagsmannavalet: Bokhållaren Martin Andersson, folkskollärarinnan Sofia Svensson, verkmästare Sven Johansson, järnarbetare Robert Carlsson och Gunnar Kristiansson, fröken Ester Andreasson, kommunalarbetaren Ragnar Andersson och posttjänstemannen Ivar Olsson." (ur Västsvenska kuriren, 1921-08-24)

I Göteborg fick Vänstersocialisterna inga röster, och kommunisterna 4,7%. Det är visserligen mycket mer än i omgivande landsbygd, men ändå inga imponerande siffror. De fem bästa valkretsarna för kommunisterna:
6:e valkretsen: 9,2% (Vallokal: Ånässkolan)
9:e valkretsen: 7,1% (Del av Lundby)
22:e valkretsen: 6,9% (Vallokal: Fjällskolan)
21:a valkretsen: 6,5% (Vallokal: Oskar Fredrikskolan)
3:e valkretsen: 6,2% (Tingstadsvass m.m.)

Sämst gick det i 13:e valkretsen (Lorensberg) med 0,8%.

I Göteborgs omgivningar nådde partiet hyfsade resultat i Partille (6,8%) och Fässberg (4,1%). Bäst område i Bohuslän var Malmön med 11,3%.

Kritik av Johan Lönnroths avhandling

Johan Lönnroth skrev sin doktorsavhandling i nationalekonomi ”Marxism som matematisk ekonomi. En kritik av några moderna marxtolkningar” 1977. Det kanske är lite överdrivet att nu, tre och ett halv decennium senare, kritisera den. Det som föranleder mig att göra det är ett inlägg av Lönnroth i Facebook-gruppen ”Vänsterpartiets framtid”, där Lönnroth skriver: ”jag tror att jag är den ende som disputerat i svensk nationalekonomi på Marx”. Min huvudinvändning mot detta är att hans avhandling enligt min tolkning inte handlar om Marx, utan, som undertiteln säger, om en ”kritik av några moderna marxtolkningar”. Dessa, på 1970-talet, moderna marxtolkningar har väl förlorat det mesta av sin aktualitet. Enligt min mening har Marx originalteori inte gjort det. Och det är ett problem när nationalekonomer tror att Marx ekonomikritiska teori kan reduceras till en arbetsmängdsteori, så som jag anser att Lönnroth gör.

Redan på inledningens sida två träffar Lönnroth lite huvudet på spiken.

”Denna marxismens ökade respektabilitet inom svensk nationalekonomi kan delvis tillskrivas de nytolkningar av marxismen som under senare år gjorts av etablerade matematiska ekonomer. I de två kansek mest omtalade av dessa nytolkningar – Bródys (1970) och Morishimas (1973) – försöker man visa att det marxistiska begreppsschemat kan presenteras på ett språk av samma typ som det som används i etablerad icke-marxistisk modern nationalekonomi.”

Det är det som är prolemet. Marx kan inte anpassas till det ”språk” som används inom modern nationalekonomi, och försöker man göra det missar man Marx’ viktigaste poänger. Jag förstår intentionen att göra Marx salongsfähig genom att presentera honom i en form som är aptitlig även för förhärdade ekonomer, men priset man får betala är att Marx’ ekonomikritik i bästa fall blir nationalekonomi, i värsta (och vanligaste) fall dålig nationalekonomi.

På sidan tre skriver Lönnroth:

”Bródys och Morishimas metod är att renodla en ’kärna’ i det marxistiska begreppsschemat, bestående av en matematisk modell från vilken man kan härleda de marxistiska arbetsvärde- och reproduktionsbegreppet.”

Den som läst sin Marx vet att man redan nu befinner sig på djupt vatten. Marx hade inget ”arbetsvärdebegrepp”. Eller för att vara mer konkret: termen arbetsvärde förekommer aldrig hos Marx. Problemet i Marx framställning, som öppnar upp tolkningar som Morishimas, är att han själv använder termer som ”värde” och ”arbete” ganska slarvigt. Ibland befinner sig Marx kanske på en ”arbetsvärdeteoris” terräng, men ofta förflyttar han sig till sin egen, nyskapade terräng, där värde ses som en social relation mellan människor, som yttrar sig i varors möjlighet att vara utbytbara. Värdets substans är visserligen ”arbete” – eller ”abstrakt arbete” för att vara exakt, men värdet ligger inte förborgat i de enskilda varorna. Snarare är värdet något som enbart kommer till uttryck och därmed i någon mån bara ”finns” under själva utbytet. Marx är väldigt tydlig med att arbetet självt saknar värde.

Men måste förstå denna ambivalens i Marx skrifter. Det är förstås lätt, inte minst för en matematiskt skolad nationalekonom, att se tendenserna till arbetsmängdsteori hos Marx. Men om man bara ser dem, och inte den radikalt andra värdeteori som också återfinns i Kapitalet, så har man reducerat Marx till en ekonom, snarare än en kritiker av det ekonomiska fältet.

Lönnroth börjar sin avhandling med värdebegreppet. Han refererar till Morishima, ”Enligt Morishima fyller värdebegreppet hos Marx två funktioner: att förklara varors jämviktspriser och att tillhandahålla aggregationer vid övergång till mikro och makro”. Lönnroth hävdar att den första är den mest omdiskuterade och ägnar första kapitlet åt den.

Detta är en mycket märklig tolkning av Marx’ värdebegrepp. Man skulle nästan kunna tro att det finns folk som tror att Marx ägnar sig åt... pristeori! Jag vet, det finns vissa avsnitt hos Marx som med lite fantasi (eller brist på fantasi kanske) skulle kunna leda tankarna åt det hållet. Men läser man originaltexterna blir det ju klart att Marx inte är särskilt intresserad av priser. Någonstans i Tredje Boken (jag hittar inte citatet just nu) skriver Marx något i stil med att ”hur priser bestäms är ointressant och jag struntar i det i min framställning”. (Formuleringen är hämtad ur minnet och antagligen mer tillspetsad än i Marx text.)

Marx är intresserad av hur de sociala relationerna i den kapitaltiska marknadsekonomin ser ut, hur det kommer sig att arbetarklassen förblir utsugen och kapitalistklassen förblir utsugare, trots att alla utbyten av varor följer principen att det är ekvivalenter som utbyts. Han är också intresserad av varuekonomins krisbenägenhet, kapialismens gränser och massa andra saker. Men just priser intresserar honom faktiskt inte särskilt mycket. Det kan vara svårsmält för en nationalekonom.

Ungefär här i framställningen hade det varit intressant om Lönnroth sagt åtminstone något om Marx samhällsvetenskapliga metod. Istället plumsar vi rakt in i matematiska formuleringar av värdebegreppet. Men eftersom Lönnroth aldrig givet en definition av begreppet eller en förklaring av vad det skulle kunna användas till, hänger hela föreställningen i luften. Ta en väldigt enkel och självklar sak: för Marx mäts värde i penningenheter. Ingen som läst Kapitalet kan ha undgått ett märka detta. Marx kallar ju t.o.m. penningens funktion som värdemätare dess första funktion (de andra två är som cirkulationsmedel och som skatt). Trots detta mäter Lönnroth värde i timmar! Det är ungefär som att mäta längd i timmar. Visst kan man svara på frågan ”Hur långt är det till havet?” med ”En timme om ni promenerar.” Men det är inte rätt.

Slutsatsen i avhandlingens kapitel 1.4 sägs vara ”Nyttomaximering är således logiskt förenlig med värderna som jämviktspriser.” Må så vara. Men det har ju faktiskt ingenting med Marx’ teori att göra.

På sidan 14 gör Lönnroth en av sina grövsta tabbar. I sin berömda ”Inledning” från 1857 kritiserar Marx föreställningen att produktionen är den enda bestämdande instansen i ekonomin (de andra instanserna för Marx är cirkulation, distribution och konsumtion). Lönnroth lyckas dock missuppfatta detta totalt. Marx ägnar en dryg sida (MEW 42:24-25) åt att redovisa detta, enligt honom, felaktiga synsätt. Lönnroth citerar ett stycke därur som om det vore Marx egen åtsikt. Det spelar kanske inte så stor roll, men det är pinsamt. För Marx var sambandet mellan produktion, cirkulation, distribution och konsumtion mycket mer sammansatt. Exempelvis hävdar han att alla konsumtion också är produktion, och vice versa.

Dumheterna fortsätter på sidan 15. Där hävdar Lönnroth att Marx hade en ”model för enkel varuproduktion”. Visserligen befinner sig Lönnroth här i gott sällskap, men nog borde han (om man verkligen läst Kapitalet ordentligt) upptäkt att Marx inte en enda gång pratar om enkel varuproduktion. Marx pratar om ”enkel varucirkulation” och även om skillnaden mellan ”enkel varuproduktion” och ”enkel varucirkulation” kan tyckas vara en fråga om hårklyverier är det en viktig distinktion. För Marx gäller nämligen den s.k. ”värdelagen” enbart under en utvecklad kapitalism. Ett tänkt tillstånd av utvecklad icke-kapitalistisk marknadsekonomi (för Marx en orimlighet) förekommer inte som teoretisk modell i Kapitalet.

Lönnroth fortsätter att tillskriva Marx egendomliga åsikter. Han skriver: ”En abstrakt modell av nyttomaximerande individer ger inte den bild av människorna som Marx’ avsåg att ge. Det är då betydelselöst om modellerna är logiskt-matematiskt förenliga och om de eventellt kan användas för härledning av identiska hypoteser för statistisk mätning.” Johan har delvis rätt. Självklart vore det Marx främmande att se människor nyttomaximernade atomer. Men för att förklara hur marknadenfungerar är det ibland ett mycket rimligt postulat. Jag vet inte hur Marx skulle ha reagerat på den s.k. marginalistiska revolutionen om han tagit del av de tidiga marginalnytteteoretikernas skrifter (vilket han av allt att döma inte gjorde). Men hans teori skulle inte ha påverkats. Marx och marginalnytteteoretikerna skrev helt enkelt om helt olika saker.

Fast Johan har ju helt rätt när han skriver att:

”Den marxistiska föreställningen om produktionen som grundläggande faktor och om människan som samhällsvarelse leder till andra vetenskapliga frågor och andra läroboksframställningar än neoklassiska föreställningar om ’konsumentsuveränitet’ och människan som nyttomaximerande individ.”

Avhandlingen andra kapitel handlar om frågan om utsugning. Hos Marx är det enkelt. Om en arbetare producerar mer under en given period är hen själv behöver för att reproducera sig, finns det utrymme för en kapitalist att sno åt sig mellanskillnaden. Eftersom kapitalismen kännetecknas av att en viss klass, kapitalistklassen, har monopoliserat produktionsmedlen är arbetarna tvugna att finna sig i detta. Som jag förstår Lönnroths framställning kommer även denna fram till att det kan vara så. Jag är ingen matematiker och vet inte riktigt hur man matematiskt-formellt säkerställer en teori. Jag tycker att Marx är klar nog i sin framställning, men det är klart, vill man ha med lite vektorer och matriser och annat sköj så är det helt okej för mig. Jag fattar bara inte vitsen. Men slutsatsen verkar ju vara rimlig. Men ändå lyckas Lönneroth snurra till det.

På sidan 23 hävdar han, i polemik mot den berömde läroboksförfattaren Paul Samuelson att ”ett moraliskt förkastande av arbetsfria inkomster kan ju uttryckas i monetär termer – profit och lön – direkt utan att använda värden.” Värde är ju, som sagt, hos Marx ”ett monetärt begrepp”. Det är visserligen bara värdets ”form”, men det är ju just en av Marx stora och viktiga poänger – under kapitalismen syns de sociala relationerna mellan människor just som pengar, dvs. värde. Och värdebegreppet behövs för att förklara vad pengar är.

Kapitel tre handlar om kapital. I korthet är det en jämförelse mellan en av Sraffas teorier, och jag tycker inte att det är något särskilt intressant i det. Men Lönnroth lyckas dock missuppfatta en av Marx poänger. På sidan 30 hävdar han att det variabla kapitalet ger upphov till mervärde. Det gör det förstås inte. Det är arbetet som skapar värde och därmed också mervärde. Det variabla kapitalet är arbetarnas lön och är något som arbetarna förbrukar utanför produktionsprocessen. Visst måste kapitalisten betala arbetarna lön för att de ska arbete, men kapitalisten måste också köpa produktionsmedel (medelst konstant kapital), så på det sättet är såväl konstant som variabelt kapital nödvändigt för att skapa mervärde.

I kapitel fyra förflyttar vi oss till makronivån och Marx berömda reproduktionsschemata från Kaptialets andra bok tas in i bilden. Återigen tycker jag att Lönnroth missar det viktiga i Marx teori. Istället fokuserar han på det perifera. I kapitlet kommer frågan om det s.k. ”transformationsproblemet” upp och Lönnroth diskuterar om man ska använda sig av värden eller priser i makromodeller. Jag är av uppfattningen att det saknas ett transformationsproblem i Marx teori, och då blir ju hela frågeställningen absurd.

Jag orkar inte gå igenom avhandlingen sista kapitel ikväll, utan nöjer mig med en summering av min kritik av Lönnroths avhandling.

Min huvudsakliga poäng är att det Lönnroth sysslar med överhuvudtaget inte är Marx ekonomi-kritiska arbeten. Lönnroth reducerar Marx till en värdemängds- (eller arbetsvärde-) teoretiker och missar därmed det centrala hos Marx. Jag tycker att ”några moderna marxtolkningar” är ett rimligt ämne för en doktorsavhandling. Men fortfarande hävdar Lönnroth att han skrivit en avhandling om Marx och det är helt enkelt inte sant. Lönnroth har skrivit om Morishima. Man kan gilla honom, man kan gillar Marx, man kan gilla båda, men Morishima är inte Marx.

Marx har fortfarande mycket att ge oss idag, men vi måste i så fall tolka Marx på ett annat sätt än Morishima och Lönnroth gör. Intressanta exempel på sådan tolkning har exempelvis Michael Heinrich i ”Wissenschaft vom Wert” och ”Wie das Marxsche ’Kapital’ lesen?” och Michael Berger i ”Karl Marx: ’Das Kapital’ ”. Tyvärr finns dessa titlar inte översatta till svenska eller engelska. Men de är bra!

Valet till Andra kammaren 1920

Valet till Andra kammaren 1920 var det sista riksdagsvalet där kvinnorna inte hade rösträtt. Sveriges totala befolkning var 1920-01-01 5.847.037 personer. Av dessa var 1.494.437 upptagna i röstlängden, dvs.25,6% av totalbefolkningen. Av dessa var i sin tur 79,8% röstberättigade. Alltså hade i runda tal var femte svensk rösträtt (inräknat alla, inklusive barn, utlänska medborgare och annat löst folk). Detta var dock en uppgång med någon procentenhet sedan valet innan. Jag skriver detta för att betona att införandet av allmän och lika rösträtt var en gradvis process. I och med valet 1921 fick kvinnorna rösträtt, och detta ses allmänt som införandet av demokratin i Sverige. Men även 1921 och senare var grupper uteslutna från rösträtten (barn och utländska undersåtar, men även folk med trasslig ekonomi, fängelsestraff osv.).

Den vanligaste anledningen till att vuxna, svenska män saknade rösträtt var ”oguldna krono- och/eller kommunalutskylder” (alltså skatteskulder), 181.362 personer. Näst vanligast var kategorin ”nyinflyttade”, 70.329, och därefter ”fattigunderstödda”, 34.908.

Valet 1920 utgjorde en tillfällig tillbakagång för arbetarrörelsen. I valet 1917 hade Socialdemokraterna och Vänstersocialisterna tillsammans fått 39% av rösterna, 1920 landade siffran på 36%. Av dessa fick S 29,6% (-1,4) och SSV 6,4% (-1,6). Även valdeltagandet sjönk, från 65,8% (ca 739,000 röstande) till 55,3% (ca 660,000).

Liksom valet innan var rösterna för SSV kraftigt snedfördelade till förmån för norra Sverige. I delar av södra Sverige var partiet helt utan röster. I en storstad som Malmö lyckades man bara få 1,1%. I Stockholm fick partiet hyfsade 5,3%.

I Göteborg gick valet riktigt dåligt. 1917 hade SSV fått ungefär samma rösteandel i Göteborg som i riket i stort. 1920 tappade man 3,5%-enhet och nådde bara 4,3%. Varför? Det återstår att forska kring. Fortfarande hade partiet sina starkaste fästen i Masthuggsbergen, men siffrorna var även där sämre än 1917. I vallokalen på Fjällskolan fick partiet 8,4% (dvs. elfte valkretsen) vilket var bäst i staden.

Bäst valkretsarar var Ångermanlands södra (41%), Norrbottens norra (34%) och Norrbottens södra (25%).

Egentligen finns det väl inte så mycket intressant att läsa ur valstatistiken för Göteborgsområdet. Partiets tidigare starkaste fäste, Fässberg, gick tillbaka från 17% till 5%. Istället seglade Partille upp som partiets starkaste valdistrikt i Göteborgsområdet, från 1% till 14%. Det vore väl intressant att ta reda på mer om verksamheten i just Partille åren 1918-20.

Partiet fick 7 mandat (-4). Bl.a. förlorades det enda mandatet i södra Sverige (Kalmar läns norra). Partiets mandat kom från Gävleborg, Västernorrland (2 st), Jämtland och Norrbotten (3 st).

Valet till Andra kammaren 1917

Här följer en kortfattad analys av Vänsterpartiets resultat i det första riksdagsval som partiet ställde upp vid. Tyngdpunkten ligger på Göteborg med omnejd.

Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSV eller Vänstersocialisterna) bildades i maj 1917. Hösten 1917 ställde partiet upp i valet till Andra kammaren (den direktvalda delen av riksdagen. Första kammaren valdes indirekt).

Valrätten var vid denna tid begränsad. Så här löd formuleringen i riksdagsordningen: ”Enligt § 16 riksdagsordningen tillkommer rösträtt till Riksdagens Andra kammare varje välfrejdad svensk man från och med kalenderåret näst efter det, varunder han uppnått tjugofyra års ålder, med undantag för
a) den, som står under förmynderskap eller är i konkurstillstånd;
b) den, som häftar för understöd, vilket under löpande eller sistförflutna kalenderåret av fattigvårdssamhälle tilldelats honom själv, hans hustru eller minderåriga barn;
c) den, som icke erlagt de honom påförda utskylder till stat och kommun, vilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna kalenderåren;
d) värnpliktig, som icke fullgjort de honom till och med utgången av sistförflutna kalenderåret åliggande värnpliktsövningar.”

Kvinnor hade alltså ingen rösträtt. Inte heller alla män. Sammanlagt saknade 22,2% av alla vuxna (dvs. över 24 år) män rösträtt. I utpräglade arbetarklassområden var siffran betydligt högre. I Örgryte saknade hälften av alla vuxna män rösträtt. Och, ja, tro det eller ej, Örgryte var ett utpräglat arbetarklassområde. (Till Örgryte räknades bl. a. Krokslätt, Gårda och Lunden.) Statistiska centralbyrån är vänliga nog att delge oss rösträtten för olika yrkesgrupper. Några exempel: Bland ”Husägare och kapitalister” (jo, det står faktiskt så!) hade 92,4% rösträtt. För folkskollärare var siffran 93,6%, handelsbiträden 69,7%, torpare 90,0%, sjömän 48,7%, ”ej specificarade arbetare” 61,3%. I den sistnämnda gruppen som bl.a. omfattar industriarbetare saknade 186621 personer rösträtt.

Valdeltagandet i landet låg på 66%. I Göteborg låg det på 72%. Överlag var röstningsbenägenheten större i städerna än på landsbygden. På Styrsö röstade bara 23%, i Västra Frölunda 44%. Valdeltagandet bland arbetare i landet var 68,1%, alltså något över genomsnittet. (Bland ”Husägare och kapitalister” röstade 64,3%. Lärarna låg i topp med 81,1%. I botten låg sjömän, sjökaptener och fiskare samt diverse ”övriga grupper”.)

Valsystemet skiljde sig en del från det vi har idag. I varje valkrets ställde, som nu, ett antal partier upp. En skillnad var att varje valkrets räknades för sig. Det fanns alltså ingen motsvarighet till 4-%-spärren. En annan skillnad var att flera partier kunde ställa upp i en partikartell. Exempelvis ställde Socialdemokraterna och Vänstersocialisterna ofta både upp under beteckningen ”Arbetarepartiet”, men med olika listor. Vilka partier som bildade kartell skiljde sig åt mellan valkretsarna. Ibland ställde SSV upp helt själva (exv. Norrbottens norra valkrets, då under beteckningen ”Det arbetande folket”), men i regel med Socialdemokraterna, men ibland även med S och Liberalerna (I Jämtland under beteckningen ”De frisinnade”.) Det gällde alltså att ha koll på listbeteckningen i sin egen valkrets. En norrbottning som röstade på ”Det arbetande folket” i södra Norrbotten kunde rösta på Socialdemokraterna, men i norra Norrbotten skulle han istället lagt sin röst på ”Vänsterpartierna” (men aktat sig för den Liberala valsedeln med samma namn!).

Överhuvudtaget är listnamnet lite lustiga. En Vänstersocialist i Värmland skulle rösta med ”Småbrukare-, arbetare- och nykterhetsvänner”, en Socialdemokrat på Gotland med ”För fred och samhällslycka”, en högerman i Kronoberg med ”Smålands allmoge för Sveriges väl” eller ”Smålands allmoge för konung och fosterland”.

Nåväl, detta var väl en utvikning. I SCB:s sammanställning redåvisas partierna efter sina gängse partinamn.

Nu till själva valresultatet.

I riket i sin helhet utföll rösterna:
Moderata 24,7%
Jordbrukarnas riksförbund 3,1
Bondeförbundet 5,3
Liberaler 27,6
Socialdemokrater 31,1
Vänstersocialister 8,1

Arbetarpartiernas sammanlagda andel var alltså 39,2% en ökning från de 36,4% som Socialdemokraterna fått valet innan, 1914.

SSV:s röstandel varierade stort över landet. Enkelt uttryckt: inga eller mycket få röster i söder, många röster i norr. I Norrbottens båda valkretsar fick partiet 40,9 resp 41,2%. I södra Ångermanland hela 49,5%. För Västsveriges del var siffrorna mer modesta. I Göteborg fick partiet 7,8%. I Södra Bohuslän 2,1, Halland 0,0%, i Södra Älvsborg 5,8%.

Göteborg var uppdelat i fjorton valkretsar. Intressant är att röstandelen för SSV varierar förvånansvärt lite. I de flesta valkretsar får partiet runt 7%. (Med några undantag. 3,7 som sämst, 14,7 som bäst.) Variationen för de andra partierna är mycket större. (Jag hade förstås kunnat räkna ut standardavvikelser, men liksom orka.) Socialdemokraterna fick 43,5%, De moderata (dvs. Högern) 26,4% och liberalerna 22,3%. Intressant är att trots att SSV fick från 0% 1914 till 7,2% 1917 ökade även Socialdemokraterna i Göteborg (från 42,3 till 43,5). I riket som helhet minskade ju partiet från 36,4 till 31,1. Hur detta ska tolkas vet jag inte.

Partiets starkaste fäste i Göteborg var elfte valkretsen (Kring Fjällskolan) med 14,7% och tionde valkretsen (Kring Oskar Fredriks skola) med 11,8%. Därefter kom tredje distriktet (Olskroken m. fl.) med 9,8%.

Bäst resultat i Göteborg med omnejd fick partiet i Fässberg (i nuvarande Mölndal). Där fick SSV 17%. Men siffrorna varierar stort. I arbetarområdet Örgryte (då inte en del av Göteborg) fick exv. Socialdemokraterna hela 63%, men SSV bara 2%. På hela västra Hisingen (då inte en del av Göteborg) fick partiet bara en ynka röst.

Det är lite svårt att dra några slutsatser av insatsen i valet i Göteborg. SSV fick en siffra i linje med riksgenomsnittet, men mycket högre än omgivande landsbygd. Mest intressant tycker jag att arbetarpartiernas sammanlagda framgång i Göteborg är. Partierna fick sammantaget över 50% av rösterna, detta trots att rösträtten för arbetare var begränsad i mycket högre omfattning än för mer välbeställda personer.