Liedmans urval ur "Grundrisse"

Det manuskript av Marx från 1857-58 som brukar kallas "Grundrisse" finns inte översatt i sin helhet till svenska. Det enda som finns är ett urval som Sven-Eric Liedman översatt samt ett avsnitt som översatts av Erik af Edholm. 2010 gav Tankekraft förlag ut en bok med såväl Liedmans som af Edholms översättningar. Irriterande nog angavs inga sidnummer där man kunde se varifrån i manuskriptet styckena var hämtade. Detta har jag ju avhjälpt med denna tabell där man kan jämföra Tankekrafts utgåva med den tidigare normerande utgåvan från Dietz Verlag från 1953, Marx-Engels-Werke band 42 samt den engelska översättningen från Penguin.

Liedman	Liedman 2010	Gr 1953	MEW 42	Penguin 1973
Inledning	43 – 68	5 – 31	19 – 45	82 – 111
1	71 – 74	73 – 77	89 – 93	156 – 159
2	75 – 78	79 – 82	94 – 98	161 – 165
3	78 – 80	88 – 90	103 – 105	171 – 173
4	80 – 82	137 – 139	152 – 154	225 – 228
5	85 – 93	152 – 162	166 – 176	241 – 250
6	93 – 95	168 – 170	182 – 183	257 – 258
7	95	175 – 176	188 – 189	264 – 265
8	95 – 102	177 – 184	190 – 199	266 – 273
9	102 – 105	187 – 190	201 – 205	276 – 279
10	105 – 114	192 – 202	207 – 216	281 – 295
11	114 – 116	202 – 203	216 – 218	295 – 296
12	116 – 117	203 – 204	218 – 219	295 – 297
13	117 – 123	205 – 211	219 – 225	297 – 304
14	123 – 129	211 – 218	225 – 232	304 – 311
15	129 – 132	228 – 232	242 – 245	322 – 326
16	132 – 134	244 – 247	257 – 259	339 – 341
17	134 – 140	264 – 270	276 – 282	359 – 364
18	140	304 – 305 not	314 – 315	401 – 402 not
19	140 – 143	311 – 314	321 – 324	407 – 410
20	143 – 147	321 – 325	331 – 338	419 – 423
21	147 – 148	347 – 348	356 – 358	443 – 444
22	148 – 149	353 – 354	362 – 363	449 – 450
23	149 – 154	354 – 359	363 – 369	450 – 456
24	155 – 157	360 – 362	369 – 371	456 – 458
25	157 – 169	363 – 374	371 – 383	459 – 471
26	169 – 170	413 – 415	421 – 422	514 – 515
27	170 – 172	426 – 428	433 – 436	527 – 530
28	172 – 175	438 – 440	445 – 447	539 – 542
29	175 – 181	479 – 484	487 – 492	584 – 590
30	181 – 187	497 – 504	505 – 511	604 – 610
31	187 – 190	504 – 508	511 – 515	610 – 614
32	191 – 194	542 – 545	549 – 552	649 – 652
33	194 – 203	582 – 592	590 – 600	690 – 704
34	203 – 206	592 – 594	600 – 602	704 – 706
35	206 – 210	594 – 599	602 – 607	706 – 711
36	210 – 211	599 – 600	607 – 608	711 – 712
37	211 – 213	715 -717	721 – 723	831 – 833
Om förkapitalistiska produktions- och egendomsformer	215 – 251	375 – 413	383 – 421	471 – 514

Till Abraham Lincoln

Till Abraham Lincoln, Amerikas Förenta Staters president 

Skrivet av Karl Marx mellan 22 och 29 november 1864.

Översatt till svenska 2022.

Källa: Marx-Engels-Werke, band 16, s. 18-20

Sir,

vi önskar det amerikanska folket lycka till med anledning av Ert med stor majoritet vunna återval. Om motståndet mot slavägarnas makt var Er måttfulla lösen vid Ert första val är ”Död åt slaveriet!” det triumferande stridsropet vid Ert återval.

Från början av den amerikanska titankampen kände Europas arbetare instinktivt att dess klass' öde hängde på stjärnbaneret. Kampen om territorierna, som inledde den fruktansvärda mäktiga sagan om den jungfruliga jorden, bestämde den inte om denna omåttliga landmassa skulle förmälas med invandrarnas arbete eller om den skulle befläckas genom slavdrivarens fot?

När de 300 000 slavägarnas oligarki för första gången i världshistorien vågade skriva ordet ”slaveri” på ett väpnat upprors fana, på samma jord där knappt ett sekel tidigare för första gången tanken på en stor demokratisk republik uppstod, från vilken den första proklamationen av mänskliga rättigheter utgick och den första impulsen gavs till 1700-talets europeiska revolution, när på samma jord kontrarevolutionen, med systematisk grundlighet skröt om att stjälpa ”de härskande idéerna från tiden för den gamla författningens skapande” och proklamerade att ”slaveriet utgjorde den sunda inrättningen – ja den enda lösningen på de stora problemen i relationen mellan arbete och kapital” och cyniskt hävdade att äganderätten till människor är ”den nya byggnadens hörnsten”, då begrep Europas arbetare med en gång, redan innan de blev varnade genom överklassernas fanatiska ställningstagande för handeln med Konfederationen, att slavägarnas uppror var ett stormklocka för att allmänt korståg för egendomen mot arbetet och att det för arbetets män innebar att inte bara deras förhoppningar om framtiden stod på spel, utan även deras tidigare erövringar i denna jättekamp på andra sidan oceanen. Överallt bar de därför tålmodigt de lidanden som bomullskrisen lade på dem och satte sig med full entusiasm upp mot interventionen till slaveriets stöd som de högre och ”bildade” klasserna med sådan iver försökte få åstad. De betalade i de flesta delarna av Europa med sin blodskatt för den goda sakens skull.

Så länge arbetarna, de sanna bärarna av den politiska makten i nordstaterna, tillät att slaveriet besudlade den egna republiken, så länge de gentemot negern som utan egen stämma hade en herre och blivit såld hävdade att det var hans eget högsta privilegium att han själv sålde sig och kunde välja sin herre, så länge var de inkapabla att tillkämpa sig arbetarnas sanna frihet eller stödja sina europeiska bröder i deras befrielsekamp. Detta hinder mot framåtskridandet har inbördeskrigets röda hav spolat bort.

Europas arbetare har blivit övertygade om att det amerikanska frihetskriget inledde en ny epok som öppnade för medelklassens makt. På samma sätt är det amerikanska kriget mot slaveriet inledningen för en ny epok av arbetarklassens makt. De betraktar det som ett tecken för den kommande epoken att Abraham Lincoln, den envise, järnhårda sonen av arbetarklassen skulle vara den på vars lott det föll att föra sitt fosterland genom den exempellösa kampen för befrielsen av en undertryckt ras och för omgestaltningen av den sociala världen.

Untertecknat i Den internationella arbetarassociations namn av centralrådet.

Le Lubes, korresponderande sekreterare för Frankrike

F. Rybczinsky, Polen

Emile Holtorp, Polen

J. B. Bocquet

H, Jung, korresponderande sekreterare för Schweiz

Morisot

George W. Wheeler

J. Denoual

P. Bordage

Le Roux

Tallandier

Jourdain

Dupont

R. Gray

D. Lama

C. Setacci

F. Solustri

P. Aldouvrandi

D. G. Bagnagatti

G. P. Fontana, korresponderande sekreterare för Italien

G. Lake

J. Buckley

G. Howell

J. Osborne

J. D. Stainsby

J. Grossmith

G. Eccarius

Friedrich Leßner

Wolff

K. Kaub

Heinrich Bolleter

Ludwig Otto

N. P. Hansen, Danmark

Karl Pfänder

Georg Lochner

Peter Petersen

Karl Marx, korresponderande sekreterare för Tyskland

A. Dick

L. Wolff

J. Whitlock

J. Carter

W. Morgan

William Dell

John Weston

Peter Fox

Robert Shaw

John M. Longmaid

Robert Henry Side

William C. Worley

Blockmoor

R. Hartwell

W. Pidgeon

B. Lucraft

J. Nicass

G. Odger, rådets ordförande

William R. Cremer, generalsekreterare

Ur reseintrycken från Amerika. Av Friedrich Engels.

Här kommer ännu en resenotis från farbror resande Fred. 

Källa: Marx-Engels-Werke, band 21, s. 466-468

Redaktionens not

Detta fragment skrev Engels under andra hälften av september 1888 på ångfartyget ”City of New York” som han åkte hem med efter en amerikaresa tillsammans med Eleanor Marx-Aveling, Edward Aveling och sin vän Carl Schorlemmer. Engels uppehåll sig i Amerika från den 17 augusti till den 19 september. Han besökte, med New York som bas, Boston och andra närbelägna städer, Niagarafallen, Ontariosjön och gjorde även en avstickare till Kanada.

Engels hade för avsikt att skriva skisser om denna resa och ge sin bild av landets samhälleliga och politiska liv. Detta framgår av detta fragment och av andra bevarade anteckningar. Denna avsikt förverkligades inte. Det föreliggande fragmentet skrevs på ett av ångbåtsföretagets brevhuvuden och utgör enbart början på det planerade arbetet.

Ur reseintrycken från Amerika

Vi föreställer oss i regel Amerika som en ny värld – ny inte bara räknat från tiden för dess upptäckt, utan också genom alla dess institutioner. Långt före oss gammalmodiga och sömniga euopéer befinner de sig, genom sitt förakt för allt nedärvt. En värld som är uppbyggd från grunden på jungfruelig mark, enbart av moderna människor enligt moderna, praktiska och rationella grundsatser. Och amerikanerna gör sitt för att stärka oss i denna mening. De ser ner på oss med förakt och anser oss vara betänksamma, fångade i allsköns föråldrade fördomar. Ett opraktiskt folk som är rädda för allt nytt, samtidigt som de själva är världens mest framstegsvänliga nation (”the most go-ahead nation”). De prövar varje förbättringsförslag enbart efter dess praktiska nytta, och om det visar sig vara gott genomför de det med en gång, nästan från en dag till nästa. I Amerika borde allt vara nytt, allt rationellt, allt praktiskt, alltså allt annat än hos oss.

På ångfartyget ”City of Berlin” hamnade jag för första gången med en större grupp amerikaner. Det var mest trevligt folk. Herrar och damer som var mer tillgängliga än engelsmännen, ibland en smula rakt på i språket, men annars tämligen lika bättre klätt folk på andra ställen. Det som urskiljde dem var en märkligt småborgerlig personlighet – inte som hos de tveksamma och osäkra tyska småborgarna, inte heller som hos engelsmännen: en personlighet som just genom den stora säkerhet med vilken den framträdde uttryckte sig som vore den en nedärvd egenskap. Särskilt de yngre damerna gav intryck av en viss naivitet som man i Europa bara hittar i småstäderna. När de gick i två och två i arm eller när de stormade fram över däcket resolut och nästan häftigt med en man, hade de samma skuttande gång och höll sina av vinden hotade kjolar med samma sedesamma grepp som hos oss oskulden från landet. De påminde mig mest om svenskor – och jag väntade mig hela tiden att de skulle niga på svenskors vis. Av den kroppsliga och andliga stelhet som är en allmän arvedel i den germanska rasen hade de definitivt fått sin andel, och på intet sätt övervunnit den. Kort sagt, mitt första intryck av amerikanerna var inte att de hade någon nationell överlägsenhet över européerna, ingalunda en ny, ung nationaltyp, utan tvärtom att folket höll fast vid nedärvda småborgerliga vanor som redan gäller som föråldrade i Europa. Att vi européer ur detta hänseende är lika överlägsna dem som parisarna är provinsfolket.

Vad hittade jag när jag kom till mitt första sovrum i New York? Möbler av gammaldags form, kan man tänka. Kommoder med mässingsringar eller byglar till de utdragbara lådorna, så som var mode i början av detta århundrade och som i Europa bara förekommer på landet. Därutöver även nyare former av engelskt och franskt snitt, men även dessa lite omoderna och för det mesta på fel plats. Inget nytt efter det att den kolossala gungstolen som kunde gungas 240 grader åter kommit ur mode. Och så överallt. Stolarna, borden, skåpen, alla ser mest ut som arvegods från tidigare generationer. Kärrorna på New Yorks gator har ett så föråldrat utseende att man tänker sig att ingen europeisk bondgård kan uppvisa sådana modeller längre. Tittar man närmare ser man dock att dessa kärror har blivit rejält förbättrade med springfjädrar och att de är byggda av väldigt lätt men starkt trä. Men trots alla dessa förbättringar förblev de gammalmodiga modellerna oantastade. I London fanns det fortfarande i början av 40-talet droskor där man gick på där bak och sedan gick ut till höger eller vänster, och som på en omnibuss satt man mittemot varandra. Mig veterligen försvann dessa redan 1850. I Boston däremot, så vitt jag vet den enda amerikanska stad där droskor verkligen är i bruk, florerar fortfarande dessa skrotlådor. De amerikanska gästhusen av idag, med sina luxuösa inredningar och hundratals rum, visar med sin hela american plan att de är framvuxna ur den avsides belägna bondgården i en glesbygd som fortfarande ibland ger resande tak över huvudet och näring mot betalning – jag återkommer till detta. De uppvisar egendomliga drag som för oss inte bara är märkliga utan direkt gammaldags. Och så vidare.

Den som vill njuta av sin resa så som man gjorde i Europa under trettioåriga krigets dagar kan åka med järnvägen till slutstationen vid en bergstrakt och sedan fortsätta med hästskjuts ut i vildmarken. Vi fyra gjorde en sådan utflykt till Adirondacks och har sällan skrattat som på taket till denna skjuts. Ett gammalt åkdon gentemot vilken en preussisk vagn från anno dazumal är ett riktigt praktåk. En obeskrivlig modell med säten för sex eller nio personer på taket eller vid kusken, och det var det hela. Och nu gatan. Jag ber om ursäkt, det var ingen gata, man kan knappt kalla det väg: två djupa fåror i den sandiga leran, uppförs och nedförs.

Här slutar manuskriptet.

Uppenbarelseboken. Av Friedrich Engels

Källa: Marx-Engels-Werke, band 21, s. 9-15

Ursprungligen publicerad i Londontidningen ”Progress” 1883.

Översatt från tyskan av Mattias Nilsson 2020.

Kommentarer inom klammer är översättarens.

Uppenbarelseboken

Den historiska och språkliga kritiken av Bibeln, undersökningen av åldern, ursprunget och det historiska värdet av de skrifter som utgör det Gamla och det Nya testamentet är en vetenskap som knappast någon i det här landet [England], med undantag av några frisinnade teologer (som bemödar sig att hålla den så hemlig som möjligt), känner till.

Denna vetenskap är nästan uteslutande tysk. Dessutom har det lilla som lyckas tränga ut över Tysklands gränser inte direkt visat sig vara de bästa delarna. Det är den frisinnade kritiken som utger sig att vara fördomsfri, grundlig och samtidigt kristen. Böckerna är inte direkt uppenbarelser från den helige ande, utan uppenbarelser av det gudomliga genom mänsklighetens heliga ande etc. Så är företrädarna för Tübingerskolan (Baur, Gförer etc.) lika populära i Holland och Schweiz som i England. Vill man ändå gå lite utöver detta så följer man Strauß. Samma milda, men ohistoriska, anda behärskar den berömde Ernest Renan, som bara är en andefattig plagiator av de tyska kritikerna. Av allt i hans verk är det bara den genomträngande tankens estetiska sentimentalitet och det febersjuka språket som allt är klätt i som tillhör honom.

Något bra har Ernest Renan ändå sagt:

”När vi vill göra oss en närmare föreställning av vad de första kristna församlingarna var, då ska vi inte jämföra dem med vår tids kyrkoförsamlingar, utan med de lokala sektionerna av Internationella Arbetarassociationen.”

Och det stämmer. Kristendomen grep människorna precis så som den moderna socialismen gör. I gestalt av en mångfald sekter och ännu mer genom motsägande individuella uppfattningar – somliga klarare andra mer förvirrade. De senare utgjorde den stora majoriteten. Men alla är fientligt inställda till det härskande systemet, ”de bestående makterna”.

Tar vi t. ex. Uppenbarelseboken. Vi kommer att se att den istället för att vara den dunklaste och hemlighetsfullaste av Nya testamentets böcker, är den enklaste och klaraste boken. I ögonblicket måste vi be läsaren att tro vad vi successivt kommer att bevisa: att den skrevs år 68 eller 69 e. v. t. och att den därmed inte bara är den enda boken i Nya testamentet vars datum verkligen är fastställt, utan att det också är den äldsta boken. Hur kristendomen såg ut år 68 kan vi här se i spegeln.

Först. Sekter och ännu fler sekter. I rundskrivelsen till Asiens sju kyrkor [Upp 2-3] nämns minst tre sekter som vi annars inte vet någonting om: nikolaiterna, bileamiterna samt anhängarna till en kvinna som symboliseras med namnet Isebel. Om alla tre sägs det att de tillåter sina anhängare att äta av det som offrats till gudarna och att de var begivna till otukt. Det är ett märkligt faktum att det i varje stor revolutionär rörelse blir frågan om ”den fria kärleken” som träder i förgrunden. Hos en del av människorna som ett revolutionärt framsteg, som ett sätt att göra sig av med gamla traditionella bojor som inte längre är nödvändiga. Hos andra som en välkommen lära som bekvämt nog täcker alla former av tygellösa handlingar mellan man och kvinna. De senare, nämligen filistrarna, förefaller snabbt ha fått överhanden, ty ”horeriet” sätts alltid i samband med ätandet av ”avgudaoffer”, något som var strängt förbjudet för judar och kristna, men som också kunde vara farligt eller i alla fall obehagligt att avstå från. Detta visar tydligt att de här nämnda anhängarna av den fria kärleken i största allmänhet strävade efter att vara bästa vän med envar och att de inte var av samma skrot och korn som martyrerna.

Kristendomen skapades, som varje annan stor revolutionär rörelse, av massorna. Det skedde på ett för oss okänt sätt i Palestina under en tid då nya sekter, nya religioner och nya profeter uppstod i hundratal. Faktum är att det bara handlade om en genomsnittsföreteelse som bildades spontant genom friktionen mellan dessa sekter och därefter genom tillskott av teorem från den alexandrinska juden Filon, och senare med tillskott från stark stoisk infiltration. Om vi i själva verket kan kalla Filon för kristendomens andlige fader, så var Seneca dess onkel. Hela avsnitt i Nya testamentet förefaller nästan ordagrant vara avskrifter ur hans verk. Å andra sidan kan man hitta hela avsnitt i Persius satirer som förefaller komma från det då ännu oskrivna Nya testamentet. Av alla dessa element beträffande läran finner man intet i Uppenbarelseboken. Här har vi den mest primitiva formen av kristendomen som är bevarad för oss. Det finns där bara en dominerande dogmatisk punkt: att de troende har blivit räddade genom Kristi offer. Men hur eller varför kan absolut inte förklaras. Det är inget annat än den gamla judiska eller hedniska föreställningen att Gud eller gudarna måste försonas genom offer som blivit omvandlad till den specifikt kristna föreställningen (vilken i själva verket gjorde kristendomen till den allmänna religionen), nämligen att Kristi död är ett en gång för alla tillräckligt offer.

Av arvssynden inte ett spår. Inget om treenighet. Jesus är ”Lammet”, men underordnad Gud. Faktum är att han i en vers (Upp 15:3) ställs i nivå med Moses. Istället för den enda helige ande finns det ”Guds sju andar” (3:1 och 4:5) som uppmanar Gud till hämnd:

”Hur länge, du helige och sannfärdige härskare, skall du dröja med att hålla dom och utkräva hämnd för vårt blod på jordens invånare?” (6:10)

Ett känsloutbrott som senare noggrant stryks ur kristendomens teoretiska moralkodex, men som i praktiken desto häftigare utövades så snart de kristna fick överhanden gentemot hedningarna.

Naturligtvis utgör kristendomen bara en sekt inom judendomen. Så i rundskrivelsen till de sju församlingarna:

”Jag känner ditt lidande och din fattigdom – men du är rik – och jag vet hur du smädas av dem som kallar sig judar” (inte kristna) ”men inte är det utan är en Satans synagoga.” (2:9)

och ännu en gång (3:9):

”Se, jag skall låta några komma från Satans synagoga, några som kallar sig judar, men som inte är det utan ljuger.”

Vår författare hade alltså år 69 e. v. t. ingen som helst uppfattning om att han företrädde en ny fas i den religiösa utvecklingen, en fas som var bestämd till att bli ett av de väsentligaste elementen i revolutionen. Därför är det också när de heliga närmar sig Guds tron först 144000 judar, 12000 från varje av de tolv stammarna, och först därefter ges hedningarna tillåtelse, att gå med i denna nya fas av judendomen.

Så såg kristendomen ut år 68, som det beskrivs i den äldsta och enda boken i Nya testamentet vars äkthet inte kan betvivlas. Vem författaren var vet vi inte. Han kallar sig Johannes. Han utger sig inte ens att vara ”aposteln” Johannes, ty ”det nya Jerusalems” grundstenar förborgar ”namnen på Lammets tolv apostlar”. (21:14). Dessa måste därför ha varit döda när han skrev boken. Att han var jude ser man tydligt på de rikligt förekommande hebreismerna i hans grekiska, som kraftigt överträffar t. o. m. de andra böckerna i Nya testamentet när det gäller dålig grammatik. Det s. k. Johannesevangeliet, Johannesbreven och denna bok måste ha åtminstone tre olika författare, det syns entydigt i språket om det inte redan är bevisat i deras fullständigt motsägande doktriner.

De apokalyptiska visioner som upptar nästan hela Uppenbarelseboken är i de flesta fall ordagrant kopierade från Gamla testamentets klassiska profeter och deras senare imitatörer, med början hos Daniel (cirka 160 f. v. t., som profeterade om saker som inträffat sekler tidigare) och slutar med Henoks bok, en apokryfisk produkt på grekiska som skrevs strax före vår tideräknings början. Den ursprungliga uppdiktningen, t. o. m. grupperandet av de plagierade versionerna, är synnerligen torftig. Professor Ferdinand Benary, vars föreläsning vid Berlins universitet 1841 jag har att tacka för det följande, har visat med angivelse av kapitel och vers, varifrån vår författare hämtat varje föregiven vision. Det är därför meningslöst att följa vår ”Johannes” i alla hans tokiga infall. Vi borde snarare direkt komma till den punkt som avtäcker hemligheten i denna i varje fall märkvärdiga bok.

I fullkomlig motsats till alla sina ortodoxa kommentatorer som alla förväntar sig att hans profetior ännu ska inträffa, efter mer än 1800 år upphör ”Johannes” aldrig att säga:

”Tiden är nära. Allt detta kommer att ske inom kort.”

Detta gäller särskilt krisen som han förutsäger och uppenbarligen väntar på.

Denna kris är den stora avgörande kampen mellan Gud och ”Antikrist” som andra kallat honom. De avgörande kapitlen är kapitel 13 och 17. Lämnar vi alla överflödiga utsmyckningar därhän: ”Johannes” ser ett djur med sju huvuden och tio horn stiga ut havet (hornen intresserar oss överhuvudtaget inte).

”Ett av dess huvuden såg ut att ha fått ett dödligt hugg, men det dödliga såret hade läkts.” [(13:3)]

Detta djur skulle ha makten över jorden mot Gud och Lammet i 42 månader (ena halvan av de heliga sju åren), och alla människor skulle under denna tid vara tvungna att ha detta djurs märke eller dess namns tal inskrivet på höger hand eller i pannan.

”Här behövs vishet. Den som har förstånd ska tolka odjurets tal, ty det är en människas tal, och talet är 666.” [(13:18)]

Under andra århundradet visste Irinaeus ännu att det som åsyftades var kejsar Neros sårade och läkta huvud. Nero var den förste stora förföljaren av de kristna. Vid hans död utbredde sig ett rykte, särskilt i Achaia [i nuvarande Grekland] och [Mindre] Asien, att han inte var död utan bara sårad och att han åter skulle framträda en dag och sprida skräck över hela världen. (Tacitus, Hist. II, 8) Samtidigt kände Irenaeus till en annan väldigt gammal läsart enligt vilken namnet gav talet 616 istället för 666.

I kapitel 17 uppträder djuret med sju huvuden igen, denna gång ridet av den berömda scharlakansröda damen vars behagliga beskrivning läsaren själv kan hitta i boken. [Det stora Babylon, moder till alla skökor och skändligheter på jorden (17:5)]

”Odjuret som du såg, det var men är inte mer... De sju huvuderna är sju berg som kvinnan sitter på, och de är också sju kungar. Fem har fallit, en finns nu, och en har inte kommit än, och när han kommer skall han stanna bara en kort tid. Och odjuret som var och inte mer är, han är den åttonde och ändå en av de sju... Och kvinnan som du såg är den stora staden, den som har kungavälde över kungarna på jorden.” [Ur (17:8-18)]

Här har vi alltså två tydliga angivelser. 1. Den scharlakansröda damen är Rom, den stora staden som regerar över världens kungar. 2. Vid tiden för bokens nedskrivande regerade den sjätte romerske kejsaren, efter honom skall en annan komma som regerar en kort tid och därefter återkommer en som är ”en av de sju”, som var sårad men är läkt och vars namn innehåller det hemlighetsfulla talet, och om vem Irenaeus ännu visste att det var Nero.

Börjar vi med Augustus så har vi Augustus, Tiberius, Caligula, Claudius och Nero som den femte. Den sjätte är Galba vars tronbestigning var en signal till uppror bland legionerna, särskilt i Gallien och lett av Otho, Galbas efterträdare. Därför måste vår bok vara skriven under Galbas regeringstid, mellan 9 juni 68 och 14 januari 69. Detta följer av att man förväntar sig Neros återkomst.

Men nu till det avgörande beviset: talet. Även detta är upptäckt av Ferdinand Benary och därefter aldrig omstritt av vetenskapen.

Ungefär trehundra år före vår tideräkning började judarna använda sina bokstäver som symboler för tal. De spekulativa rabbinerna såg i detta en metod för mystisk tolkning eller kabbala. Hemliga ord uttrycktes som tal som man kom fram till genom att addera de numeriska värdena hos bokstäverna. Denna nya vetenskap kallade de för gematriah, geometri. Just denna vetenskap används här av vår ”Johannes”. Vad vi ska bevisa är 1. att talet innehåller namnet på en man och att denna man är Nero, 2. att lösningen gäller såväl för läsarten 666 som för den gamla läsarten 616. Vi tar de hebreiska bokstäverna och deras värden.

נ (nun) n = 50

ר (resh) r = 200

ו (vav) för o = 6

נ (nun) n = 50

ק (qof) k (q) = 100

ס (samekh) s = 60

ר (resh) r = 200

Neron Kesar, kejsar Nero, på grekiska Nêron Kaisar. Om vi emellertid använder det latinska Nero Caesar istället och översätter det till hebreiska bokstäver, försvinnet nun i slutet av Neron och därmed ett värde av 50. Detta ger oss den gamla läsarten, alltså 616. Och därmed är beviset så fullkomligt som man bara kan önska sig. (Skrivsättet ovan, såväl med som utan det andra nun:et motsvarar skrivsättet i Talmud och är därmed autentiskt.)

Därmed ligger innehållet i den hemlighetsfulla boken i klar dager för oss. ”Johannes” förutsäger att Neros återkomst och skräckvälde ska komma kring år 70 och vara i 42 månader eller 1260 dagar. Efter detta tidsspann framträder Gud, får övermakten gentemot Nero, Antikrist, och förstör den stora staden genom eld och fängslar Djävulen i ett årtusende. Det tusenåriga riket börjar etc. Allt detta har nu förlorat sin betydelse, undantaget för enfaldiga personer som ännu försöker räkna ut datumet för den yttersta domen. Dock som autentisk bild över en närmast primitiv kristendom, nedtecknad av en av de egna, har boken mer värde än alla de övriga böckerna i Nya testamentet sammantagna.

Några förstasidor ur "Folkets Dagblad Politiken" november 1918

Arisk ras och gul och svart

Återgår till att hoppa in i den vänsterpolitiska miljön vid första världskrigets slut. Här en artikel som synen på arv och miljö, typ.

Ur ”Stormklockan” 1919-08-23.

Arisk ras och gul och svart

Den avlidne förtjänstfulle vetenskapsmannen och socialistiske skriftställaren Bengt Lidforss talde ibland om sig som arier. Detta tal träffar man rätt ofta på hos mera betydande tänkare, ständigt i förbindelse med ett framhållande av den ariska rasens överlägsna egenskaper. Inom skönlitteraturen hittar man lovprisande av den ariska rasen särskilt i senare tid hos Jack London, som hänfört besjunger sin ariska härstamning.

Denna intellektuella glädje över vår ras är förklarlig. Den ariska rasens insatser på jorden är ju ofantliga.

I sin imperialistiska form ter sig dock detta stadgande på rasen avskyvärt. Den överför i förstärkt form på andra rasers folk den slavägareanda, som är en av ariernas samhällsgrundvalar.

Intellektualisterna må fröjda sig aldrig så mycket över den ariska rasen, imperialisterna skrävlar aldrig så mycket av samma orsak. I själva verket är det icke en utan två raser, överras och underras, eller som de också kallas överklass och underklass. Den övre exploaterar den undre, med de inskränkningar den senare till självförsvar framtvingat. Hos främmande raser blir denna vår överras exploateringslusta renodlad slavägareandra.

Intellektualisten genomsträvar som forskningsresande av vita män dittills okända landområden. Han gläder sig åt att vara banbrytare för civilisationen. Efter honom kommer imperialisten med ”civilisationen”. Slavägaren träder i civilisationens fotspår.

Läkare har gjort den erfarenheten att bland ariska folkslag helt vanliga och oskyldiga sjukdomar, när de överföras till andra folkslag uppträder med epedemisk kraft och våldsamhet. Så är fallet exempelvis med skarlakansfebern, som på Stillahavs-örarna ryckt bort nästan hela öbefolkningar. Att denna sjukdom och liknande hos oss har lindrigare former anses bero därpå att de sedan århundraden inhemska medfört en gradvis stigande immunitet hos släktleden. Detsamma kan sägas om en av vår kapitalistiska civilisations grundvalar, utsugningsbegäret. Hos oss är det i någon mån tillbakahållet, vi har tvingats till det onda uppdämmande åtgärder, som hejdar dess härjningar. Andra raser, med vilka den vite imperialisten nyss gjort bekantskap, har icke haft anledning att skaffa sig denna sociala motståndskraft. De kastar undan slavägare-andans tryck tillbaka i ett socialt tillstånd, underlägset deras förra (se Kongo-Civilisationen) som skulle föra dem till en högre kultur, för dem i förstone ned, därför att det icke är civilisationens bästa utan dess sämsta del de först får göra bekantskap med. Först sedan den imperialistiska slavägareandan förtryckt så länge att en slavarnas solidariska frihetsvilja skapats, kan de uppnå en social nivå, som ej blott är lika hög som deras föregående utan högre, och alltså ställer dessa den verkliga civilisationen närmare. För tillvaron av en dylik de färgades frihetsvilja därom vittnar de otaliga kolonialkrigen, krigen mot kolonierna och icke om dem.

För ariern, som skryter med sin ras, bör dessa krig vara lärorika. De vittnar icke endast om det bakvända i den imperialistiska ariska civilisationen, utan även om tillvaron hos de utom-ariska folken av egna civilisatoriska höjningsmöjligheter, så vitt som frihetsvilja är en omistlig faktor för uppnående av en högre civilisation.

Som andre ras efter den ariska kommer den asiatiska. Dess inflytande på kulturutvecklingen i stort har som den ariska varit omätligt. Utan tvivel finns det hos den, fast i denna stund nästan halvslumrande, lika mycket intelligens som hos den ariska, den i full utveckling varandra ras-intelligensen. Vår ras' intelligens är oerhört förkvävd under kapitalismen, och kan alltså icke sägas vara i full verksamhet. Den är i utveckling, kommunismen, det samhälleliga intelligenstänkandets hittills nådda högsta topp, skall frigöra den.

Om den gula rasen haft den ariskas naturmöjligheter och omvänt skulle givetvis den blivit den förste ledande. Europa med sina inskurna kuster, Amerika med sina hundratals mil segelbara floder, har givit arierna de naturföreträden, utan vilka det varit dem omöjligt att utföra vad de gjort. Asiens oerhörda landmassa har varit kvävande band på de gula. Dock har de ej haft Afrikas heta klimat, och därför har de ändå blivit andre ledande ras.

Som tredje står den svarta rasen, vilkens inflytande på den vita och gula rasen varit omärkbart. Afrikanerna har bundits av sitt klimat och världsdelens otillgänglighet. Övervinnes den senare, och det blir den vardande kommunistiska världsfederationens uppgift att här träda afrikanerna till mötes, så kommer de självklart att rycka upp vid sidan av sina två ryska raser.

Gottfrid Rosén

Glöm ej bort att på nästa klubbmöte se till att studiefrågan tages upp till behandling. Det är varje kamrats plikt att verksamt deltaga i en studiecirkel.

Jakob Rosner

Här kommer en översättning från tyskspråkiga wikipedia. Orkar inte wikiformattera just nu, så jag lägger temporärt upp artikeln här.


Jakob Rosner, född 25 mars 1890 i Sniatyn, Galizien, död 18 juni 1970 i Wien var en politisk journalist och marxist.

Biografi
Rosner flyttade 1905 till Wien. 1919 blev han medlem i Ungerns kommunistiska parti. Från 1926 var han medarbetare till Dimitrov. Fram till 1928 bodde han i Wien, 1928-33 i Berlin. 1936-39 var han personlig sekreterare till Dimitrov i Moskva. Från september 1939 till december 1944 levde han illegalt i Sverige där han gav ut Komintern-tidningen "Die Welt". Därefter blev han åter medarbetare till Dimitrov och flyttade i september 1945 till Österrike.
Till sin pensionering ledde han de utrikespolitiska redaktionen vid Österrikes kommunistiska partis (KPÖ) centralorgan "Die Volksstimme" (Folkets röst). En av Rosners särskilda talanger var att främja journalistiska talanger, såsom Eva Priester och Ernst Wimmer. Fram till 1965 var han vidare personlig sekreterare till KPÖ:s ordförande Johann Kopenig.
I oktober 1967 tillhörde han den grupp som undertecknade "Upprop för grundandet av ett revolutionärt arbetarparti på marxismen-leninismens grund", ur vilken "Föreningen Österrikes revolutionära arbetare (marxist-leninister)" uppstod. Till 1969 var han funktionär i denna organisation. 1970 återinträdde han i KPÖ.

Skrifter
- Kommunist und Katholik (1965)
- Der Faschismus : Seine Wurzeln, seine Wesen, seine Ziele (1966) (Fascismen: dess rötter, väsen och mål)