Fortsätter att lägga upp artiklar ur Väst-svenska Kuriren, de västsvenska kommunisternas tidning på 1920-talet. Nu en något förvirrad text om hur "Kung Jazz" gör "flicksnärtor" av de unga kvinnorna.
1924-01-09:
"Bussiga flickor"
Flicksnärtorna som fyller gator o. torg, biografer och hem, äro inte så utan betydelse som man kanske tror - eller som de själva tro.
Det är inte betydelselöst att det är ont om flickor, kvinnor och gott om - flicksnärtor. Flicksnärtorna intaga för stor plats! De träffa i åldrar, ända upp mot 25 år. Det är en skam för vår kulturella ståndpunkt, som ju lär vara högre än gågna tiders. Jazzen är emellertid att betänkligt faktum. Den har angripit något som förre inte varit i fara i den vägen - den innersta, känslan.
Man erkänner att man är ytlig o. så skrattar man och menar kunna ursäkta sig själv genom att säga: Varför skulle man inte ha roligt!
Men det är en annan sak! Att ha roligt missunnas inte - men roligt får inte vara detsamma som ytlighet. Man lurar sig själv - och det är minsann inte roligt - med att säga, att man måste vara ytlig. Det är bara en slöhet, det är att smeka sitt samvete - så länge man sover. Men det finns något som heter "ett förfärligt uppvaknande".
Flicka - kvinna - det vackraste på jorden för en man! Vad har våra dagars flicksnärtor gemensamt med det vackra? Det som förr kallades "skön jungfru". Det träffas ingenstädes nu.
Det är kung Jazz' verk. Han förstår att begagna sig av människans svagheter - fegheten, ryggradslösheten, benägenheten att göra som andra gör, svagheten för det som är "populärt".
Det gäller att skapa en ny generation! Stark skön, god, glad! Men hur länge kan det dröja? Den gamla är gammal, ut leken - men utövar tyvärr ännu inflytande. Den unge är redan förd på villovägar, i stort sett.
Och sedan...
Skapa nya flickor, glada, sprudlande, ja vilda, men bara något ansvarsfyllda, reflekterande och duktiga - "bussiga!" Sådana "som männen älska", men också vilja gifta sig med.
Låt inte kvinnan sjunka till djur utan djurets bestämmelse. Mannen lever ändå alltid enligt sin bestämmelse...
Skapa goda kvinnor - och de skola leda männen. Börja inte med att omskapa mannen. Han gör det han vill - om kvinnan vill!
Vår livssyn är rutten. Den som betyder allt! Vår generation är på avvägar. Inte "förvillad", så som hänt förr i mänsklighetens historia - nej nu angripes det väsentliga hos människan, hennes innersta tankar, känslan för livet - ideal är nu för tiden "nöjen" och pengar. Hos flertalet, det är det sorgliga.
Men inte gräla om människornas låga nöjen! Giv dem istället smak för det bättre. I skolan och i hem! De ska bli tacksamma för det. De ha nämligen alla samvete. Att ideligen tysta ner samvetet, det är en plåga och det sänka människan steg för steg.
De ha förutsättningarna, människorna! Det är dumt att söka höja dem högre än de orkar med. Det är dumt att klandra dem för deras böjelser, och deras slapphet. Men - det är skam, att ej hjälpa dem ta vara på det av värde, som finns hos dem! De vilja mer gott än de orka med. De ha rätt att fordra den hjälp de behöva.
Goha
fredag 25 januari 2013
onsdag 23 januari 2013
Folkets park i Kikås
Efter bildandet av det nya partiet 1917 startades även verksamhet vid sidan av det ordinarie partiarbetet. Ett av många projekt som drogs i gång var Folkets park i Kikås, öster om Mölndal, som de vänstersocialistiska, senare kommunistiska, arbetarekommunerna i Göteborg och Mölndal ägde tillsammans.
Ur Västsvenska kuriren 1921-07-23.
Folkets Park, Kikås
Strax utanför industrisamhällets hank och stör ligger parken, av en bergås avskild från den sammangyttring av trist och grått, som de många fabrikerna och de hundratals husen utgör. Platsen är förtjusande vacker, det kan ej bestridas, åtminstone den del av parkområdet som inhägnats, ett stycke natur i milda, veka former där man efter släpet i sotig fabrik bör kunna finna rekreation och vila. Med tanke särskilt härpå och med hopp om att den gång i framtiden få förverkligat tanken om en verklig Folkpark inköptes området våren 1918. Den äges av de kommunistiska arbetarekommunerna i Mölndal och Göteborg gemensamt. Under den gågna tiden, kan tryggt sägas, att företaget gått framåt, dock har utvecklingen av detsamma i hög grad hämmats, enär svårigheter och motgångar av olika slag mött, och dels den senare tiden med depression och arbetslöshet som givetvis inverkat på frekvens och omsättning och gjort densamma till en obetydlighet. Särskilt under sommaren 1919 voro motgångarna stora, parken stängdes av myndigheterna under flera veckors tid med anledning av "oroligheter och uppträden", som där förekommit. Parkstyrelsen hade ett ganska drygt göra innan den åter kunde få igång och måste flera gånger konferera med såväl Länsstyrelsen som härvarande Landsfiskal en hr Elving, vilken sistnämnde framlade flera vilkor, men slutligen gick med på att parken åter kunde få öppnas om den inhägnades. Nu hade man äntligen fått bukt med myndigheterna, men nu började i stället regnguden visa sig onådig och nedsläppte vattenkaskader varje söndag en tid framåt, och åt den saken var ju intet att göra. Ett staket inköptes emellertid och den 22 juni, en söndag voro en stor del av Mölndalskamraterna sysselsatta med uppsättning av detta. Att ha parken öppen lördagskvällar visade sig dock i fortsättningen omöjligt, ty en del av ungdomen som samlats däruppe ville sätta slagsmål och svineri som sitt främsta nöje. Det är mycket sorgligt att iakttaga hurusom eljest hygglig ungdom under spritens inflytande kan uppträda på ett sätt som visar frånvaron av all respekt för hygglighet och anständighet och tycks finna en dygd uti att vara så hänsynslös som möjligt mot sina medmänniskor. Men det är ju så och kommer alltid att vara så, så länge spriten får spela den roll den nu gör, och arbetarna äro nog dumma att bry sig om att förtära den. Sommaren 1920 var mera lyckosam och kunde då en del förbättringar av materiellt slag för parken åstadkommas; även kunde behovet av omväxlande program och engagerandet av olika förmågor någorlunda tillgodoses. Den allmänna ordningen var den allra bästa och allmänhetens uppträdande mönstergillt. Under innevarande säsong då total arbetslöshet eller minskad tillgång på arbete drabbat de allra flesta av arbetarna är naturligtvis antalet parkbesökare betydligt reducerat. Under sådana förhållanden är det ej heller nu möjligt att kunna åstadkomma något av värde eller engagera några medverkande för publikens nytta och nöje, mer än någon enstaka gång, då man ej kan begära att folk som inga slantar har skall kunna erlägga den inträdesavgift som vid varje sådant tillfälle måste upptagas. Dansen blir sålunda nu i de flesta fall enda nöhet, och det är ju ganska fattigt, men man måste härvidlag, för att kunna ekonomisera företaget lyda nödvändighetens hårda lag. Efter påstötning från flera parkbesökare har påstötning gjorts hos Landsfiskalen, att få ha parken öppen för allmänheten även lördagar. Vid tvänne tillfällen har detta beviljats, men nu har det fallit hr Elving in att förbjuda detsamma oaktat något verkligt skäl för denna åtgärd icke föreligger (huruvida något dylikt av aktuellt slag då det gäller att motarbeta kommunismen kan man ej veta). Faktum är dock att några störande uppträden i eller vid parken icke förekommit på långa tider, att berusade personer på helt andra ställen råka i slagsmål är ej parkens fel, ej heller att illasinnade personer genom omotiverade anmälningar söka komma företaget till livs. På flera platser finnes Folkparker som få ha öppet hur mycket som helst utan inblandning från myndigheternas sida, oaktat att man som t. ex. i Borås publiken måste efter föreställningarnas slut passera genom samhället. Hr Elving och hans närmaste man överkonstapel Dalbrand torde ursäkta att vi för vår del icke kunna betrakta tilltaget att förbjuda parkens öppethållande på lördagskvällarna som annat än kitslighet.
Folkets park i Mölndal går dock trots allt så småningom framåt, och är det våra fasta förhoppning att den skall kunna utvecklas till att bli något av värde för båda ung och gammal, att arbetarna där skall kunna samlas till nytta och nöje, att den med Mölndalsarbetarnas stöd skall bli en ljuspunkt - med ett ord, kunna fylla den uppgift en Folkpark har.
Rojo.
Ur Västsvenska kuriren 1921-07-23.
Folkets Park, Kikås
Strax utanför industrisamhällets hank och stör ligger parken, av en bergås avskild från den sammangyttring av trist och grått, som de många fabrikerna och de hundratals husen utgör. Platsen är förtjusande vacker, det kan ej bestridas, åtminstone den del av parkområdet som inhägnats, ett stycke natur i milda, veka former där man efter släpet i sotig fabrik bör kunna finna rekreation och vila. Med tanke särskilt härpå och med hopp om att den gång i framtiden få förverkligat tanken om en verklig Folkpark inköptes området våren 1918. Den äges av de kommunistiska arbetarekommunerna i Mölndal och Göteborg gemensamt. Under den gågna tiden, kan tryggt sägas, att företaget gått framåt, dock har utvecklingen av detsamma i hög grad hämmats, enär svårigheter och motgångar av olika slag mött, och dels den senare tiden med depression och arbetslöshet som givetvis inverkat på frekvens och omsättning och gjort densamma till en obetydlighet. Särskilt under sommaren 1919 voro motgångarna stora, parken stängdes av myndigheterna under flera veckors tid med anledning av "oroligheter och uppträden", som där förekommit. Parkstyrelsen hade ett ganska drygt göra innan den åter kunde få igång och måste flera gånger konferera med såväl Länsstyrelsen som härvarande Landsfiskal en hr Elving, vilken sistnämnde framlade flera vilkor, men slutligen gick med på att parken åter kunde få öppnas om den inhägnades. Nu hade man äntligen fått bukt med myndigheterna, men nu började i stället regnguden visa sig onådig och nedsläppte vattenkaskader varje söndag en tid framåt, och åt den saken var ju intet att göra. Ett staket inköptes emellertid och den 22 juni, en söndag voro en stor del av Mölndalskamraterna sysselsatta med uppsättning av detta. Att ha parken öppen lördagskvällar visade sig dock i fortsättningen omöjligt, ty en del av ungdomen som samlats däruppe ville sätta slagsmål och svineri som sitt främsta nöje. Det är mycket sorgligt att iakttaga hurusom eljest hygglig ungdom under spritens inflytande kan uppträda på ett sätt som visar frånvaron av all respekt för hygglighet och anständighet och tycks finna en dygd uti att vara så hänsynslös som möjligt mot sina medmänniskor. Men det är ju så och kommer alltid att vara så, så länge spriten får spela den roll den nu gör, och arbetarna äro nog dumma att bry sig om att förtära den. Sommaren 1920 var mera lyckosam och kunde då en del förbättringar av materiellt slag för parken åstadkommas; även kunde behovet av omväxlande program och engagerandet av olika förmågor någorlunda tillgodoses. Den allmänna ordningen var den allra bästa och allmänhetens uppträdande mönstergillt. Under innevarande säsong då total arbetslöshet eller minskad tillgång på arbete drabbat de allra flesta av arbetarna är naturligtvis antalet parkbesökare betydligt reducerat. Under sådana förhållanden är det ej heller nu möjligt att kunna åstadkomma något av värde eller engagera några medverkande för publikens nytta och nöje, mer än någon enstaka gång, då man ej kan begära att folk som inga slantar har skall kunna erlägga den inträdesavgift som vid varje sådant tillfälle måste upptagas. Dansen blir sålunda nu i de flesta fall enda nöhet, och det är ju ganska fattigt, men man måste härvidlag, för att kunna ekonomisera företaget lyda nödvändighetens hårda lag. Efter påstötning från flera parkbesökare har påstötning gjorts hos Landsfiskalen, att få ha parken öppen för allmänheten även lördagar. Vid tvänne tillfällen har detta beviljats, men nu har det fallit hr Elving in att förbjuda detsamma oaktat något verkligt skäl för denna åtgärd icke föreligger (huruvida något dylikt av aktuellt slag då det gäller att motarbeta kommunismen kan man ej veta). Faktum är dock att några störande uppträden i eller vid parken icke förekommit på långa tider, att berusade personer på helt andra ställen råka i slagsmål är ej parkens fel, ej heller att illasinnade personer genom omotiverade anmälningar söka komma företaget till livs. På flera platser finnes Folkparker som få ha öppet hur mycket som helst utan inblandning från myndigheternas sida, oaktat att man som t. ex. i Borås publiken måste efter föreställningarnas slut passera genom samhället. Hr Elving och hans närmaste man överkonstapel Dalbrand torde ursäkta att vi för vår del icke kunna betrakta tilltaget att förbjuda parkens öppethållande på lördagskvällarna som annat än kitslighet.
Folkets park i Mölndal går dock trots allt så småningom framåt, och är det våra fasta förhoppning att den skall kunna utvecklas till att bli något av värde för båda ung och gammal, att arbetarna där skall kunna samlas till nytta och nöje, att den med Mölndalsarbetarnas stöd skall bli en ljuspunkt - med ett ord, kunna fylla den uppgift en Folkpark har.
Rojo.
Svenson Sofia
Bruket att skallda kring aktuella politiker har dessbättre fallit i glömska. Så här kunde det låta 1920:
Vem är vem?
Vem är vem, som mot karlarna rasar,
Och ärelösa barnafäder basar?
Vem är vem, som är kvinnosakskvinna
Och strider för allt det feminimn?
Vem är vem, som vid rådhusrättsskranket
Ställe bråkiga manfolk mot planket?
Vem är vem, som lär barnen att läsa
Och sig själva i handklädet fräsa?
Vem är vem, som kan "tala" och diskutera
Och vill alla frågor grundligt disekera?
Vem är vem, som i svartaste natten
Rädes varken hin eller katten
När från möten och "barnavård" hon gångar
Och luften av svordomar ångar.
Vem är vem, som en käpp kan hantera
Om det gäller en karlslok exekvera?
Vem är vem, som där nöden vill stjälpa
Är städse beredd till att hjälpa?
Och som gladeligt offrar sin tia -
Vem är vem, om ej Svenson Sofia!
Ur Västsvenska kuriren 1920-01-28.
Vem är vem?
Vem är vem, som mot karlarna rasar,
Och ärelösa barnafäder basar?
Vem är vem, som är kvinnosakskvinna
Och strider för allt det feminimn?
Vem är vem, som vid rådhusrättsskranket
Ställe bråkiga manfolk mot planket?
Vem är vem, som lär barnen att läsa
Och sig själva i handklädet fräsa?
Vem är vem, som kan "tala" och diskutera
Och vill alla frågor grundligt disekera?
Vem är vem, som i svartaste natten
Rädes varken hin eller katten
När från möten och "barnavård" hon gångar
Och luften av svordomar ångar.
Vem är vem, som en käpp kan hantera
Om det gäller en karlslok exekvera?
Vem är vem, som där nöden vill stjälpa
Är städse beredd till att hjälpa?
Och som gladeligt offrar sin tia -
Vem är vem, om ej Svenson Sofia!
Ur Västsvenska kuriren 1920-01-28.
onsdag 21 november 2012
Kommunisterna i Göteborgs stadsfullmäktige 1923
Vid stadsfullmäktigevalen hösten 1922 gick kommunisterna framåt och fick tre av de 60 platserna i fullmäktige. Valda blev folkskollärarinnan Sofia Svensson, kontoristen Martin Andersson och sågverksarbetaren Viktor Svensson. Samtidigt vann socialdemokraterna 31 mandat, och fick för första gången egen majoritet i staden. Hur uppträdde kommunisterna och vilka frågor drev de första året i fullmäktige?
Redan vid det allra första sammanträdets första punkt blev det strid. Fullmäktige skulle utse en valkommitté vars uppgift bestod i att förbereda val till kommunala uppdrag. Av stadsfullmäktiges fyra partier var bara tre föreslagna till kommitténs nio platser. Självklart var det kommunisterna som inte fick vara med. Detta var något som orsakade kommunisternas första principdebatt i fullmäktige, och en fråga som även framledes skulle visa sig viktig. Eftersom kommunisterna inte fick vara med i valkommittén var de tvungna att lyfta varje namn de ville få valt till ett organ i fullmäktige, vilket ledde till onödigt långa debatter. Men, i vilket fall, inte en enda kommunist eller av kommunisterna föreslagen person fick något uppdrag. Socialdemokraterna föredrog att själva representera arbetarklassen, och frikostigt dela med sig av posterna till de borgerliga partierna och allehanda "högre" personer som präster, läkare och professorer.
I sakfrågorna lyfte Sofia Svensson frågor kring barn och kvinnor. I stort sett varje gång sådana frågor dryftades uttalade hon sig, i övrigt höll hon tyst. Viktor Svensson var nästan helt tyst, förutom i några mindre frågor. Desto mer debattivrig var Martin Andersson, som snart kom att dominera fullmäktigemötena (i alla fall i talartid räknat). Främst koncentrerade han sig på frågor rörande arbetslösa och bostadsfrågan, men snart deltog han i debatter om alla möjliga ämnen, högt som lågt. Hans jungfrutal handlade om att skära ner på det tryckta materialet från staden, något som socialdemokraten Axel Dahlkvist senare syrligt skulle påminna om när Anderssons tal blev alltför långa.
Sofia Svenssons jungfrutal gällde frågan om en allmän enhetsskola."Hr Mellgren frågade, hur det skulle vara, om icke föräldrar, som ha råd att betala, skulle få lov att bestämma själva, huruvida deras barn skulle få fortsätta studera? Ja, hur skall det kännas för fattiga föräldrar, som veta, att deras barn ha studiebegåvning men icke kunna låta dem fortsätta i skolan? Tänk så många fattiga det finnes, som velat studera, men icke kunnat få det, på grund av att de saknat medel! Detta är en fråga av allra största betydelse, och det gör mig ledsen att det nu för tiden skall vara så få läroverksmästare och professorer vid våra högskolor, som inse detta."
När Sofia Svensson avled sommaren 1923 ersattes hon av Ragnar Andersson, kommunalarbetare.
Flera av de viktigaste debatterna under året gällde arbetslösa och vilka villkor som skulle ställas på dem. Martin Andersson krävde att de inte skulle tvingas slå makadam. Att hugga sönder sten är självfallet något man redan 1923 kunde göra med maskiner, men herr Silfverstolpe tyckte inte att det var ovärdigt för Göteborgs stad att tvinga arbetslösa att göra det. Andersson: "Jag tror inte, att hr Silfverstolpe, om han bleve arbetslös, skulle vilja sitta där ute och knacka sten, utan skulle han säkerligen hellre vända detta samhälle ryggen."
Denna och andra frågor känns igen från dagens politiska debatter. (Dagens Fas 3-are behöver kanske inte stå ute i kylan och hugga sönder sten, men ge "Alliansen" några år till, så får vi se.) En fråga som var aktuell 1923, precis som nu, var frågan om tiderna för alkoholservering. "Jag förstår icke, vilken uppgift en sådan restaurang skall ha, eftersom det skall vara nödvändigt att sälja rusdrycker om kvällarna ända till kl. 2 på natten", menade Andersson. Men den socialdemokratiska majoriteten tyckte annorlunda, och tillät servering in på småtimmarna.
Överhuvudtaget var det Martin Andersson som förde kommunisternas talan i stadsfullmäktige. Ibland gick det väl ganska bra, och även om socialdemokraterna körde sitt eget race blev de och borgarna tvungna att bemöta kommunisternas krav på bättre bostäder, humanare fångvård, högre löner för de sämst ställda kommunalarbetarna osv. Men ibland urartade debatterna till rena gräl. Efter en synnerligen infekterad debatt om tillsättningen av kommunala uppdrag sade socialdemokraten herr Sjödahl: "Jag får säga, att här har hr Martin Andersson talat om arbetarerörelsen och att det är den, som bör främjas. Jag undrar, om det någon gång i den svenska parlamentariska arbetarerörelsens historia sagts något skamligare, något hänsynslösare eller fräckare än här varit fallet i afton. (Instämmanden) Jag protesterar i arbetarerörelsens namn."
I just den debatten hade Andersson gått för långt, men i många andra frågor blev hans pålästa och argumenterande stil och hans välunderbyggda förslag i alla fall beaktade, om än inte klubbade.
söndag 18 november 2012
Olof Aschberg 50 år
Ur "Västsvenska kuriren" 1927-07-23.
"Olof Aschberg 50 år.
På fredagen fyllde bankdirektör Olof Aschberg 50 år. Aschberg är som bekant en av våra främsta kapitalister, men som sådan säregen. Under hela tjugu års tid har han sått arbetarrörelsen nära, hjälpt med goda råd och ofta givit ekonomiska handtag i kritiska situationer. 1912 startade han med några arbetarledare Nya Banken. Under Aschbergs tid där lämnade denna bank lån till Folkets hus och parker, arbetartidningar och kooperativa företag. Vänligt stämd mot den ryska revolutionen lyckades han förmedla det första rysk-amerikanska lånet, bildade Svensk-Rysk-Asiatiska Kompaniet och Svenska Ekonomibolaget i syfte att befrämja affärer på Ryssland. Han har på allt sätt arbetet för att ekonomiskt knyta Sverige till Sovjet-Unionen.
För att hans ur kapitalistisk synpunkt egenartade blick på tinget, för gott stöd åt olika grenar av svensk arbetarrörelse, för vidsynt förståelse av den ryska arbetarrevolutionens nödvändighet för det ryska folket och betydelse för arbetarna i andra länder, för ljus optimism och djärva handlingar, för gott samarbete i helg och söcken - för allt detta hyllar även svenska kommunister Olof Aschberg på hans 50-årsdag."
"Olof Aschberg 50 år.
På fredagen fyllde bankdirektör Olof Aschberg 50 år. Aschberg är som bekant en av våra främsta kapitalister, men som sådan säregen. Under hela tjugu års tid har han sått arbetarrörelsen nära, hjälpt med goda råd och ofta givit ekonomiska handtag i kritiska situationer. 1912 startade han med några arbetarledare Nya Banken. Under Aschbergs tid där lämnade denna bank lån till Folkets hus och parker, arbetartidningar och kooperativa företag. Vänligt stämd mot den ryska revolutionen lyckades han förmedla det första rysk-amerikanska lånet, bildade Svensk-Rysk-Asiatiska Kompaniet och Svenska Ekonomibolaget i syfte att befrämja affärer på Ryssland. Han har på allt sätt arbetet för att ekonomiskt knyta Sverige till Sovjet-Unionen.
För att hans ur kapitalistisk synpunkt egenartade blick på tinget, för gott stöd åt olika grenar av svensk arbetarrörelse, för vidsynt förståelse av den ryska arbetarrevolutionens nödvändighet för det ryska folket och betydelse för arbetarna i andra länder, för ljus optimism och djärva handlingar, för gott samarbete i helg och söcken - för allt detta hyllar även svenska kommunister Olof Aschberg på hans 50-årsdag."
Röd flaggning 1 maj (1927)
Ur "Västsvenska kuriren" 1927-03-19. När jag var barn brukade LO och SAP flagga på Ale kommuns flaggstänger i Alafors, så helt orimligt var väl förslaget inte.
"Röd flaggning 1 maj.
Vid stadsfullmäktiges sammanträde väckte kamrat Einar Adamson följande motion:
Med anledning av att stadsfullmäktige vid aftonens sammanträde beslutat, att staden fortfarande skall officiellt deltaga i fästligheterna den 6 juni och 6 nov. och därmed understödja de nationalistiska strävandena, anser vi det lämpligt, att stadsfullmäktige - då dess majoritet består av representanter för arbetarklassen - beslutar att också officiellt deltaga i fästligheterna den 1 maj, arbetarklassens stora dag. Borgarklassen har ju två dagar per år, arbetarklassen endast denna.
Att Göteborg är en arbetarstad, att småfolket har den kommunala makten här, borde kunna utmärkas genom ett beslut om, att staden också officiellt deltager i första-majfästligheterna. Det har ju fastslagits att omkostnaderna för flaggning är så ringa. Då bör det också fallas den första maj, men icke med blågula, utan med röda dukar. Arbetarklassens röda dukar bör då vaja över staden, som en heder åt det idoga arbetet, som utföres i landets och mänsklighetens tjänst. [...]"
"Röd flaggning 1 maj.
Vid stadsfullmäktiges sammanträde väckte kamrat Einar Adamson följande motion:
Med anledning av att stadsfullmäktige vid aftonens sammanträde beslutat, att staden fortfarande skall officiellt deltaga i fästligheterna den 6 juni och 6 nov. och därmed understödja de nationalistiska strävandena, anser vi det lämpligt, att stadsfullmäktige - då dess majoritet består av representanter för arbetarklassen - beslutar att också officiellt deltaga i fästligheterna den 1 maj, arbetarklassens stora dag. Borgarklassen har ju två dagar per år, arbetarklassen endast denna.
Att Göteborg är en arbetarstad, att småfolket har den kommunala makten här, borde kunna utmärkas genom ett beslut om, att staden också officiellt deltager i första-majfästligheterna. Det har ju fastslagits att omkostnaderna för flaggning är så ringa. Då bör det också fallas den första maj, men icke med blågula, utan med röda dukar. Arbetarklassens röda dukar bör då vaja över staden, som en heder åt det idoga arbetet, som utföres i landets och mänsklighetens tjänst. [...]"
Kommunisternas Första Maj i Göteborg 1926
Ur Västsvenska kuriren 1926-05-01
Uppställningen sker efter följande plan:
1. Musik av Ungdomsklubbarnas Musikkår.
2. Pionjärkårerna. 1 fana, 4 standar.
3. Göteborgsklubben. 1 fana, 3 standar.
4. Gbgs Komm. Arbetarekommun. 1 fana, 4 standar.
5. Reseeffektarbetare. 1 fana.
6. Musik av Surte Musikkår.
7. Sjömansunionen. 1 fana.
8. Eldareunionen. 1 fana.
9. Porslinsarbetarne. 1 fana.
10. Kommunalarbetarne. 1 fana.
11. Textilarbetarne. 1 fana.
12. Nödhjälpsarbetarne. 1 fana.
13. Musik av S. J. Musikkår.
14. Metallarbetarne. 1 fana, 4 standar.
15. Övriga grupper
Agitera för anslutning till demonstrationen. Röda Nejlikan är kommunisternas demonstrationsmärke.
Föredrag på Heden kommer att hållas från tre talarestolar av Hinke Bergegren, Stockholm, K. E. Senander, Wallentin Eliason och Martin Andersson, Göteborg.
Huvudordningsman är Posttjänsteman Klaes Ivar Olsson.
Göteborgs Komm. Arbetarekommun
Ur "Västsvenska Kuriren" 1926-05-04.
4,000 åhörare vid våra talarstolar.
Göteborgskommunisterna kunna vara storbelåtna med sin 1:sta maj. En sådan uppslutning till de kommunistiska talarstolarne, som det var detta år, har det aldrig förut varit. Vi hade tre talarstolar och kring samtliga flockades åhörarskarorna i täta massor. Lågt beräknat var det 4,000 åhörare kring våra talarstolar. Även vårt demonstrationståg hade samlat flera deltagare än något föregående år. Detta förhållande och tillslutningen i övrigt visar, att kommunismen börjar vinna mark i landet. Att kommunismen planterad i svensk jord sedan icke passar borgarne är en sak för sig.
Det var intressant att göra en jämförelse mellan kommunisternas o. socialdeomkraternas demonstrationståg. Visserligen såg man i socialdemokraternas en mängd fackföreningsfanor, men var fanns standaren från fordom med de tändande parollerna och pockande kraven? De var gravlagda i stor utsträckning. Ty inte har det tredje borgarpartiet någa krav! Har vi inte en arbetarnes egen regering? är inte demokratin fulländad? har inte alla pamparne fått sitt på det torra? Jovisst! Vad behöver vi väl mer? Svaret gav ett stnasar i demokraternas tåg.
Bort med mattvånget och en lättning i restriktionerna för klass II
Se där ett ärligt socialdemokratiskt krav. Om detta kan alla svältande proletärer samla sig. För det kravets genomdrivande kommer med liv och själ de socialdemokratiska förtroendemännen att träda i breschen. Det är namnam för suplullarne, 'de mätta bukarnas stat'.
Det fanns ju även några andra standar. På ett lästes: 'Vi kräva lagstadgad arbetslöshetsförsäkring'. De stackars arbetare i socialdemokraternas tåg, som demonstrerade under det kravet skulle blott veta vilket öde deras egen regering beskärt just denna arbetarnes angelägenhet. Borgarne vill icke denna frågas lösning och vad borgarne icke vill, det vill icke heller kungliga socialdemokratiska partipåvar.
Kommunisternas tåg, som räknade omkring 2,000 deltagare livades upp av standarens mångfald. Borgarne, som kantade gatorna, såg att här kom folket som ville något. 'Leve leninismen' lästes på ett av de första standaren. Göteborgs kommunistiska ungdomsklubbar utsände parollen: 'Fred bland nationerna, krig mellan klasserna'. Vidare såg man inskriptionen som: 'Arbetare, skärp kampen mot strejkbrytare'. 'Front mot ungdomssuperiet, fram för en nykter arbetarungdom'. 'Ungdomen in i fackföreningarna'. 'Fram för facklig enhet'. 'Skärpt kamp mot fascister och sugrötter'.
Vid Heden delade sig vårt tåg i tre avdelningar.
Vid vår första talarstol talade Sjömans-Unionens ombudsman Wallentin Eliason om sjöfolkets kamp mot ett glupskt redarkapital. Framhöll huru litet det var att vinna med parlamentariska medel. Ingick på skeppstjänstkommitterades försök att med lagstiftning skapa drägligare förhållanden för sjöfolket. Sjöfolket fick t. ex. en ny sjömanslag, en ny arbetstidslag och en ny spisordning. Men ingendera innebar någon förbättring i förut gällande förordningar. Spisordningen medgav t. o. m. sämre förhållanden än vad som förut praktiskt tillämpats och enligt den nya arbetstidslagen kunde sjömännen få arbete ända till 84 timmar pr vecka. Andra vapen än parlamentariska måste till. Den fackliga kampen är den enda vi kan räkna med. Hittills har vi fört vår kamp efter nationella linjer, ja, efter skråprinciper. Vi måste gå den internationella linjen och i gärning förverkliga parollen: Facklig enhet.
Hinke talar och hyllas
Sedan besteg Hinke Bergegren talarstolen, hälsad av kommunens ordförande, vilken överlämnade en bukett röda nejlikor till jubilaren. Någon i folkmassan utbringade ett 4-faldigt leve för den outtröttlige kämpen, följt av entusiastiska hurrarop varefter kamrat Hinke höll ett livligt, temperamentsfullt agitationsföredrag som gång efter annan avbröts med instämmanden och applåder. [...]
Vid den andra talarestolen talade tulltjänstemannen K. E. Senander och red. Martin Andersson.
Efter hälsningsanförande av ordf., Erik Mattsson, överlämnades ordet till Senander, som började sitt anförande med en admonition till de göteborgska polismyndigheternas tilltag att förbjuda kommunisterna att i tåget medföra standar med protest mot barnmördarna i Bulgarien och Kina. (Bravo!) [...]
Därefter besteg red. Martin Andersson talarstolen, hälsad med hurrarop och applåder. Denna formade sitt anförande till en svidande vidräkning med den socialdemokratiska politiken i Göteborgs stadsfullmäktige och dess underlydande organ, allt under åhörarnes ständigt återkommande bifall och instämmanden. [...]
Från pionjärernas talarstol
Vid barnens talarstol höll Martin Andersson ett kortare anförande där han, med utgångspunkt från den snedvridna uppfostran i skolorna manade barnen till vakenhet mot övergrepp och orättvisor samt solidaritet inbördes.[...]
"
Upp till demonstration 1 maj
Uppställning sker å Järntorgsgatan med teten vid Rialtobiografen kl. 2,30, avmarsch strax efter kl. 3 em. till Heden.Uppställningen sker efter följande plan:
1. Musik av Ungdomsklubbarnas Musikkår.
2. Pionjärkårerna. 1 fana, 4 standar.
3. Göteborgsklubben. 1 fana, 3 standar.
4. Gbgs Komm. Arbetarekommun. 1 fana, 4 standar.
5. Reseeffektarbetare. 1 fana.
6. Musik av Surte Musikkår.
7. Sjömansunionen. 1 fana.
8. Eldareunionen. 1 fana.
9. Porslinsarbetarne. 1 fana.
10. Kommunalarbetarne. 1 fana.
11. Textilarbetarne. 1 fana.
12. Nödhjälpsarbetarne. 1 fana.
13. Musik av S. J. Musikkår.
14. Metallarbetarne. 1 fana, 4 standar.
15. Övriga grupper
Agitera för anslutning till demonstrationen. Röda Nejlikan är kommunisternas demonstrationsmärke.
Föredrag på Heden kommer att hållas från tre talarestolar av Hinke Bergegren, Stockholm, K. E. Senander, Wallentin Eliason och Martin Andersson, Göteborg.
Huvudordningsman är Posttjänsteman Klaes Ivar Olsson.
Göteborgs Komm. Arbetarekommun
Ur "Västsvenska Kuriren" 1926-05-04.
"Ståtlig uppslutning till kommunisternas 1:sta majdemonstration i Göteborg.
2,000 deltagare i demonstrationståget.4,000 åhörare vid våra talarstolar.
Göteborgskommunisterna kunna vara storbelåtna med sin 1:sta maj. En sådan uppslutning till de kommunistiska talarstolarne, som det var detta år, har det aldrig förut varit. Vi hade tre talarstolar och kring samtliga flockades åhörarskarorna i täta massor. Lågt beräknat var det 4,000 åhörare kring våra talarstolar. Även vårt demonstrationståg hade samlat flera deltagare än något föregående år. Detta förhållande och tillslutningen i övrigt visar, att kommunismen börjar vinna mark i landet. Att kommunismen planterad i svensk jord sedan icke passar borgarne är en sak för sig.
Det var intressant att göra en jämförelse mellan kommunisternas o. socialdeomkraternas demonstrationståg. Visserligen såg man i socialdemokraternas en mängd fackföreningsfanor, men var fanns standaren från fordom med de tändande parollerna och pockande kraven? De var gravlagda i stor utsträckning. Ty inte har det tredje borgarpartiet någa krav! Har vi inte en arbetarnes egen regering? är inte demokratin fulländad? har inte alla pamparne fått sitt på det torra? Jovisst! Vad behöver vi väl mer? Svaret gav ett stnasar i demokraternas tåg.
Bort med mattvånget och en lättning i restriktionerna för klass II
Se där ett ärligt socialdemokratiskt krav. Om detta kan alla svältande proletärer samla sig. För det kravets genomdrivande kommer med liv och själ de socialdemokratiska förtroendemännen att träda i breschen. Det är namnam för suplullarne, 'de mätta bukarnas stat'.
Det fanns ju även några andra standar. På ett lästes: 'Vi kräva lagstadgad arbetslöshetsförsäkring'. De stackars arbetare i socialdemokraternas tåg, som demonstrerade under det kravet skulle blott veta vilket öde deras egen regering beskärt just denna arbetarnes angelägenhet. Borgarne vill icke denna frågas lösning och vad borgarne icke vill, det vill icke heller kungliga socialdemokratiska partipåvar.
Kommunisternas tåg, som räknade omkring 2,000 deltagare livades upp av standarens mångfald. Borgarne, som kantade gatorna, såg att här kom folket som ville något. 'Leve leninismen' lästes på ett av de första standaren. Göteborgs kommunistiska ungdomsklubbar utsände parollen: 'Fred bland nationerna, krig mellan klasserna'. Vidare såg man inskriptionen som: 'Arbetare, skärp kampen mot strejkbrytare'. 'Front mot ungdomssuperiet, fram för en nykter arbetarungdom'. 'Ungdomen in i fackföreningarna'. 'Fram för facklig enhet'. 'Skärpt kamp mot fascister och sugrötter'.
Vid Heden delade sig vårt tåg i tre avdelningar.
Vid vår första talarstol talade Sjömans-Unionens ombudsman Wallentin Eliason om sjöfolkets kamp mot ett glupskt redarkapital. Framhöll huru litet det var att vinna med parlamentariska medel. Ingick på skeppstjänstkommitterades försök att med lagstiftning skapa drägligare förhållanden för sjöfolket. Sjöfolket fick t. ex. en ny sjömanslag, en ny arbetstidslag och en ny spisordning. Men ingendera innebar någon förbättring i förut gällande förordningar. Spisordningen medgav t. o. m. sämre förhållanden än vad som förut praktiskt tillämpats och enligt den nya arbetstidslagen kunde sjömännen få arbete ända till 84 timmar pr vecka. Andra vapen än parlamentariska måste till. Den fackliga kampen är den enda vi kan räkna med. Hittills har vi fört vår kamp efter nationella linjer, ja, efter skråprinciper. Vi måste gå den internationella linjen och i gärning förverkliga parollen: Facklig enhet.
Hinke talar och hyllas
Sedan besteg Hinke Bergegren talarstolen, hälsad av kommunens ordförande, vilken överlämnade en bukett röda nejlikor till jubilaren. Någon i folkmassan utbringade ett 4-faldigt leve för den outtröttlige kämpen, följt av entusiastiska hurrarop varefter kamrat Hinke höll ett livligt, temperamentsfullt agitationsföredrag som gång efter annan avbröts med instämmanden och applåder. [...]
Vid den andra talarestolen talade tulltjänstemannen K. E. Senander och red. Martin Andersson.
Efter hälsningsanförande av ordf., Erik Mattsson, överlämnades ordet till Senander, som började sitt anförande med en admonition till de göteborgska polismyndigheternas tilltag att förbjuda kommunisterna att i tåget medföra standar med protest mot barnmördarna i Bulgarien och Kina. (Bravo!) [...]
Därefter besteg red. Martin Andersson talarstolen, hälsad med hurrarop och applåder. Denna formade sitt anförande till en svidande vidräkning med den socialdemokratiska politiken i Göteborgs stadsfullmäktige och dess underlydande organ, allt under åhörarnes ständigt återkommande bifall och instämmanden. [...]
Från pionjärernas talarstol
Vid barnens talarstol höll Martin Andersson ett kortare anförande där han, med utgångspunkt från den snedvridna uppfostran i skolorna manade barnen till vakenhet mot övergrepp och orättvisor samt solidaritet inbördes.[...]
"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)