Internationella kvinnodagen i Göteborg 1912

Här kommer en rapport från det första firandet av den internationella kvinnodagen i Göteborg, den tolfte maj 1912.

Ur ”Ny Tid” 1912-05-13

Kvinnornas dag.

Socialdemokratiska kvinnoklubbens möte på söndagen i Arbetareföreningen hade samlat omkring 200 personer, mäst kvinnor. Efter ett musiknummer besteg klubbens ordförande, fru Andersson, tribunen och hälsade de närvarande välkomna, påminnande om att mötet var ett led i den mönstring som världen runt samma dag pågår bland kvinnorna. Det gäller uppslutning omkring de krav kvinnorna ha att ställa på samhället, främst då medborgarrätten.
Hos oss har denna fråga blivit aktuell, sedan regeringsförslag, nu framlagts för riksdagen. Därefter lämnades ordet åt fröken Signe Wolter från Trollhättan, dagens talarinna.
Tal. började med att konstatera den livaktighet som under senare tid varit rådande inom kvinnovärlden i Sverge. Kvinnorna här hemma ha också nått en milstolpe på vägen till de stora frågornas lösning. Det är första gången i svensk riksdagshistoria att regeringsproposition om rösträtt åt kvinnor förelegat.
Vi beklaga dock, att rösträtten icke, enligt förslaget, blir allmän, de gifta kvinnorna falla då deras män icke förmå reda sig mot strecken, men förslaget innebär dock, att kvinnorna få rösträtt på samma grunder som män och det är ett stort framsteg. Vi få hoppas, att de nya väljarna skola veta göra slut på alla rösträttsstreck.
Tal. behandlade därefter högerns gamla argumentering mot det kvinliga rösträttskravet, argument som klart vederlagts i regeringspropositionen. De större högertidningarna skämmas också nu för att dra dessa argument, men högerns små avläggare bland landsortsprässen vegeterar fortfarande därpå. Kvinnorna längta att gå ägna sig åt reformarbete som tjänar utvecklingen. Tal. gav exempel på, att den största välvilja från männens sida ej räcker till då det gäller att lösa de speciella kvinnofrågorna. Här måste kvinnorna själva vara med och därför måste deras medborgarfråga lösas. Men inga halvheter, den hela och fulla medborgarrätten är det vi begära.
Gent emot att hemmet skulle lida, om kvinnorna få rösträtt, genmälde tal. att en tredjedel av Sverges kvinnor äro självförsörjande o. Av de övriga två tredjedelarna finnas många som måste ut i arbete för att hålla nöden från hemmet. Vi begära rösträtten som ett medel i kampen för tillvaron och ett vapen varmed vi skola skydda oss mot orättvisor.
Livliga applåder.
Härefter antogs enhälligt följande resolution:
Kvinnor och män i Göteborg till ett antal av 200, samlade till möte på de socialdemokratiska kvinnornas internationella rösträttsdag d. 12 maj 1912, uttala som vår mening, att rösträtten bör genomföras på fullt demokratisk grund för såväl män som kvinnor i enlighet med den motion som från socialdemokratiskt håll föreligger vid årets riksdag. Men som härtill för närvarande ej finnes utsikter, anse vi dock att den föreliggande regeringspropositionen om rösträtt och valbarhet för kvinnor på samma villkor som för män, bör som en första början antagas. Ty härmed vore principen om medborgarrätt för kvinnor erkänd, och den orättvisa skillnaden mellan könen vore härmed borta. Samtidigt ställa vi en mening till Sverges arbetarkvinnor att mer än hittills beakta denna fråga och mer talrikt ansluta sig till den socialdemokratiska kvinnorörelsen.

Internationella kvinnodagen i Stockholm 1912

Den internationella kvinnodagen firas som bekant den åttonde mars varje år. Den så har det inte alltid varit. Första gången dagen firades i Sverige var 1912 och de var det den tolfte maj som gällde. Jag återger här några artiklar ut tidningen "Social-Demokraten" om det allra första firandet i Sverige.

Ur "Social-Demokraten" 1912-05-10.

Den socialdemokratiska kvinnodagen

Stora A-salsmöte på söndag eftermiddag

Alla länders kvinnor och män, som valt sin plats under socialismens röda fana, samlas söndagen 12 maj 1912 var i sin stad till en internationell kvinnornas dag. Först gången är det väl ej som folket under det röda fälttecknet i olika länder haft tillfälle att räcka varandra handen, över land som över hav, till hälsning, hjälp och uppmuntran. Men denna gången är det kvinnorna ensamma som i handling omsatt en idé, vilken icke synes kunna ha annat än gott med sig, då den avser att fästa kvinnornas och alla dem deras rösträttssak bevågna uppmärksamhet på, att kampens låga för vad de anse som sin rätt att bli tilldelade, hos dem inte slocknat och inte kommer att slockna. Det är en mönstringsdag, på vilken de böra kunna få klart för sig hur starka de dock äro – och en varningsdag åt den gamla tid, som aldrig tror sig skola behöva släppa taget.
Må det bli en ståtlig uppmarsch!
Må det bli en hälsning, som går fram till alla!
-
Här i Stockholm högtidlighålles dagen i Folkets Hus A-sal kl 3 e. m. efter ett synnerligen fint program vilket utförligt införes genom annons imorgon.


Ur "Social-demokraten" 1912-05-11

Kvinnodagens internationalitet

Med anledning av den internationella socialdemokratiska kvinnodagen, vilken i morgon firas här i Stockholm med att stort möte i Folkets Hus' A-sal, ha de tyska partiväninnorna utgivit en särskilt tidning ”Frauen-Wahlrecht”. Bland de många intressanta artiklarna i nämnd tidning märkes särskilt en om kvinnodagens internationalitet. Artikeln är författad av en av de mera verksamma österrikiska partiväninnorna, Adelheid Popp i Wien.
Kvinnodagens internationella betydelse synes mig – skriver hon – vara det värdefullaste i denna manifestation. Väl rör de sig om kvinnorösträtten, om kvinnornas rätt att lika med männen äga medborgerliga rättigheter, att direkt öva inflytande på avgörandena i lagstiftningen, att avgiva sin röst om skattebördor, som också de skola bära, och andra politiska åtgärder. Kvinnodagen är det kvinnliga proletariatets organiserade manifestation för sina rättigheter. Men utöver detta visar oss denna i Köpenhamn beslutade manifestation medverkan av den internationella solidariteten hos kvinnorna. Hos kvinnorna, detta kön,, som så ofta och åter och åter betecknats som andligt efterblivet och mindre utvecklingsmöjligt och vilket man dessutom tillägger alla möjliga dåliga egenskaper. Hos kvinnorna, som man hånar i alla tonarter som småsinnade, ofördragsamma, avundsamma och grälsjuka för att bevisa, att de aldrig i världen kunna stiga upp till den andliga höjd, där allt vad manligt är står. Kvinnorna visa genom sin manifestation, hur dåraktigt allt är, som man framställer som ”omisskännliga” kännetecken på deras släkte. Proletariatets till medvetande uppvaknande kvinnor ha äntligen gjort sig fria från de traditionella kvinnliga lasterna, och de bara i utbyte fått dygder, som hittills blott gällt som manliga. I stället för småsinne strävandet efter det höga, i stället för ofördragsamhet bemödandet att uppnå allt gott, som utmärker andra, och i stället för det grälsjuka sinnet, som står endräkten och bringar det höga i fara förståendet och erkännsamhet för vad andra uträtta. I stället för avskildheten från världen och dess strävanden har för de uppvaknande proletäriska kvinnorna trätt delaktighet i den internationella tanken. Det må finnas människor, tillbedjare av den officiella kvinnligheten, som skulle vilja bära sorgflor efter det döda idealet av den kvinna, som ödmjuk, hängiven, andligt inskränkt beundrande blickar upp mot allt manligt. Mänskligheten kommer att vinna på att kvinnorna bevisa, att stora egenskaper ej äro ouppnåeliga för dem.
Men det största, som den proletariska kvinnorörelsen kan utföra, är att alltjämt stärka känslan och uppfattningen av proletariatets internationalitet. Vi äro internationella. Vi känna oss närmare besläktade med de i striden deltagande kvinnorna av en nationalitet med ett främmande språk än med fienderna till vår klass i hemlandet. Australiens arbetarekvinnor stå oss närmare än de besittande klassernas damer i vårt fosterland. Med alla nationers, alla världsdelars proletärkvinnor förenar oss samma lidande, samma nöd: med dem sammanbinder oss även samma strävande mot det gemensamma stora målet. Men vad förenar oss med kvinnorna av de besittande klasserna i våra land. Vad ha vi gemensamt med dem?
Kvinnodagen som internationell manifestation tjänar oss till att ännu fastare sammanbinda de trådar, som förena proletärkvinnorna i alla länder, att föra de lidande och kämpande ännu närmare varandra. Liksom vi i Österrike redan i dag känner oss vara ett med Tysklands proletärkvinnor, så vilja vi vara förenade med alla länders arbeterskor och arbetarkvinnor, med bekännarna av socialismen i hela världen. Kvinnodagen för oss närmare detta mål, och så är manifestationen för kvinnornas politiska rätt även en bekännelse av vår vilja att förena alla proletärkvinnor, de må tillhöra vilken nation som helst, den är en kungörelse om socialistiskt internationalitet.


Ur "Social-Demokraten" 1912-05-13

Den internationella kvinnodagen

Mötet i Folkets Hus

Präktigt program och bästa stämning

Söndagens socialdemokratiska kvinnomöte i Folkets Hus' A-sal, vilket som bekant hölls i anslutning till den internationella socialdemokratiska kvinnodagen, hade samlat en rätt talrik publik.
Salen var dekorerad med fanor och standar, varjämte talarstolen pryddes med gröna girlander på röd boten och en praktfull blomsterbukett.
Fröken Signe Svensson höll ett kort men varmhjärtat och agitatoriska hälsningstal, vari betonades arbetarkvinnornas internationella solidaritet.
Borgmästare Carl Lindhagen talade därefter om ”Kvinnorna och medborgarrätten” och gav en intressant skildring av kvinnornas kamp för medborgarrätten, vilken för arbetarkvinnorna en gång skulle bli ett betydande vapen i kampen för socialismen, mot fattigdomen och eländet – fram till frihet, bröd och självansvar.
Hr Lindhagen, som vid sitt framträdande hälsades med hjärtliga och kraftiga applåder, lämnade tribunne under ett ihållande bifall, som steg till ovationer, då fröken Svensson å kvinnoorganisationernas vägnar överräckte en ståtlig bukett röda rosor.
Vid mötet uppläste fru Greta Holmgren en längre av fröken Julia Ström schwungfullt skriven prolog, vilken hälsades med livligt bifall.
Vidare utfylldes programmet med sång och uppläsning av fru Holmgren, vilken i likhet med sången av kvinnoklubbens sångkör hälsades med ett synnerligen livligt och ihållande bifall.
Till det internationella soc.-dem. kvinnosekretariatet i Stuttgart sändes ett hälsningstelegram. Dess utom antogs följande resolution:
En bland socialismens väsentligaste fordringar är allmän, lika och direkt rösträtt till stat och kommun för alla medborgare.
Den allmänna rösträtten är en av de viktigaste förutsättningarna för proletariatets frigörelse därigenom, att arbetareklassens ökade politiska inflytande innebär de största möjligheter för att omdaningen av samhälls- och rättsförhållandena skola kunna ske på parlamentarisk väg. Enligt hävdvunnen uppfattning om den starkares rätt, har rösträtt och valbarhet hittills huvudsakligast tillkommit männen, men i och med att kvinnan, på grund av den nya tidens ekonomiska utveckling samt dess orättfärdiga egendomsfördelning och arbetsklassens fattigdom, alltmer drivits från den plats i hemmen, där en tidigare samhällsordning åtminstone till synes tryggat hennes ställning, ut i förvärvsarbetet, har såsom en konsekvens av denna utveckling växt fram insikten om att även kvinnorna, genom att tillerkännas politisk och kommunal rösträtt och valbarhet, böra få möjlighet att utöva inflytande på samhällsförhållandena och sina egna öden.
Som klassmedvetna socialdemokrater ha i dag i flera länder kvinnorna samlats till massdemonstrationer för att uttala sin mening, att proletariatets frigörelse ur löneslaveri och elände, på samma gång må bli till befrielse för kvinnan ur tusenårs fördomar och förtryck.
Med rösträtten skola vi främja socialismen!
Med socialismen skola vi erövra världen!

Möte i Göteborg

Ett soc.-dem. kvinnomöte i anslutning till det internationella kvinnodagen har hållits här, besökt av 500 personer. Föredraget hölls av fröken Signe Wollter.

Marx och Engels den nationella frågan

Frågan hur man ska ställa sig till nationalism och patriotism har alltid varit en central och svårknäckt fråga för arbetarrörelsen. Det gällde under 1800-talet och det gäller i allra högsta grad fortfarande. Olika arbetarrörelser har intagit helt olika ställningar i frågan: allt från ett kosmopolitiskt förnekande av nationernas relevans till en socialchauvunistisk nationalism. Frågan är brännande. Vår syn på Europeiska unionen, på USA:s agerande som världspolis på Rysslands politik gentemot Ukraina osv. är alla mer eller mindre beroende på hur vi ser på nationernas roll.

Som vanligt är det inget egenvärde att gå tillbaks och se hur Marx och Engels resonerade. Men jag tycker ändå att deras syn på 1800-talets olika nationalismer är intressant.

Det konkreta anledningen till att jag skriver dessa rader är att jag läser en nyutkommen bok (2013): ”Reform eller revolt: Litterär propaganda i socialdemokratisk, kommunistisk och nationalsocialistisk press” av Jimmy Vulovic. Denne för mig okände Vulovic har nämligen inga problem alls att ljuga rakt ut när han presenterar Marx och Engels syn på den nationella frågan. Det faktum att han kan göra det antyder att det finns väl ingrodda fördomar om hur de båda ställde sig, och att man därmed inte behöver hänvisa till fakta.

Vulovic hävdar nämligen att författarna till Det kommunistiska manifestet hade en helt annan syn på nationen än vad det sena 1800-talets svenska socialdemokrati hade. Han menar att den första internationalen präglades av en ”uttalad kosmopolitisk internationalism”, och säger socialdemokratins föreställning om en ”folklig nation byggd på folkets rätt” stod långt från Karl Marx och Friedrich Engels påstående om att arbetarna inte har något fosterland. Detta är helt enkelt inte sant. Poängen i citatet om att arbetarna inte har något fosterland är ju att de inte ännu har det, men att den kommunistiska rörelsen ska ge dem ett! Precis som socialdemokratin resonerade under den här perioden. Detta är en viktig tanke som Marx och Engels återkommer till gång på gång. Men ändå kan man tydligen hävda motsatsen. Märkligt.

Marx och Engels var internationalister. De var bl. a. verksamma i det internationella arbetarassociationen (Första internationalen). De var övertygade om att den grundläggande skiljelinjen inte gick mellan nationer utan mellan klasser och att arbetarklassen i de olika länderna tjänade på att sluta sig samman över nationsgränserna. Detta är centralt, men har två sidor. Å ena sidan: samarbete över gränserna. Å andra sidan: samarbete över gränserna. Det handlade nämligen inte alls om att upphäva gränserna. Tvärtom. Det var centralt för arbetarrörelsen att upprätta centraliserade nationalstater. Först inom ramarna för nationalstaten kunde klasskampen komma i förgrunden. Och det var självklart att arbetarrörelsen organiserade sig på nationell basis.

1800-talet var en period av nationsformering. Det fanns ett par sedan länge etablerade nationalstater, men större delen av Europa bestod antingen av multinationella imperier (Tsar-Ryssland, Osmanska riket, Dubbelmonarkin Österrike-Ungern) eller småstater (de italienska och tyska staterna). De nationella rörelserna i de olika länderna såg olika ut. Vissa var konservativa, andra radikala. Men de strävade alla efter att förena en viss nation i en stat.

Marx och Engels tog ställning till varje nationell rörelse för sig. Marx och Engels hyste inga abstrakta idéer om nationers rätt till självbestämmande. De menade inte att varje liten folksspillra borde bli en egen stat. Tvärtom menade de att vissa nationer var dömda till undergång. Exempelvis hade Engels inget annat än förakt över för den skandinavistiska tanken. Han såg de nordiska folken som underutvecklade och tog ställning mot Danmark i kriget om Schleswig-Holstein. De ogillade också försöken att skapa en panslavistisk rörelse med syftet att ena de olika slaviska folket. Dessa försök (understödda av bl a. Bakunin) såg de som den ryska tsarismens försök att sprida sitt efterblivna välde.

Vissa nationella rörelser bedömdes således som progressiva och förtjänade stöd, andra bedömdes som reaktionerna och skulle motarbetas. De nationer som Marx och Engels främst stödde var Italien, Tyskland, Polen, Ungern och Irland. De gjorde det med klasskampen i sikte. Exv. konstaterade de att Tysklands arbetarrörelse aldrig skulle kunna växa sig stark innan den nationella frågan var löst för Tysklands del. Först i en enhetlig och centraliserad nationalstat skulle klasskampen kunna framträda som den centrala skiljelinjen.

De stödde Irlands frihet. Men inte bara för irländarnas skull, utan även för den engelska arbetarklassens skull. Så länge England förblev en kolonialmakt skulle den engelska arbetarklassen aldrig kunna befria sig.

Marx och Engels gick aldrig in på några mer teoretiska resonemang om nationens väsen. De föraktade visserligen det de kallade ”Teutschthum” (”tyskhet”), den nationkonservativa tyska Blut-und-Boden-nationalismen där man hyllade det tyska folkets rasegenskaper och förkristna myter. Wagner var en fjant. Men de föraktade lika mycket Bismarck (”Pissmarck”) och hans idéer om ett stympat tyskt rike (utan Tysk-Österrike) där staten Preussen snarare än det tyska folket stod i fokus. De behövde inte heller spekulera i vad en nation egentligen var. Den iakttagbara verkligheten räckte fint. Är man inte bunden av fina men opraktiska dogmer kommer man ganska långt den vägen.

Kan man lära sig något av Marx och Engels idéer kring nationen från förrförra seklet? Inte jättemycket kanske. Situationen ser helt annorlunda ut idag. Men det finns i alla fall två saker som är viktiga och fortfarande ytterst relevanta: 1) Nationerna spelar roll. Oavsett vad vi tycker om dem så gör de faktiskt det. Önskedrömmar om att alla folk ska smälta samman i en stor gemenskap är kanske fina, men de förändrar inte fakta. 2) Det går inte att ha några allmängiltiga principer kring hur man bedömer nationella rörelser. Varje rörelse måste behandlas för sig. Man måste ta hänsyn till klasskampen. Ibland är nationella rörelser väldigt progressiva (som under den koloniala frigörelsen under 1900-talet), ibland är de väldigt reaktionära.

Sedan kanske man kan lägga till att det är fult att ljuga. Att kalla Marx och Engels idéer om nationerna ”kosmopolitiska” är rätt och slätt osanning. Sluta med det.

Prekariatet #3

Dags för den tredje och avslutande delen i min kritik av Guy Standings bok ”Prekariatet: den nya farliga klassen.”

Standing kritiserar arbetsbegreppet. Han menar att vi måste skilja på jobb (dvs. förvärvsarbete) och arbete, som är ett vidare begrepp som innesluter massa viktiga och meningsfulla aktiviteter som människor sysslar med på sin fritid. Det är dags att sluta värdera jobbet så högt, på arbetets bekostnad. Fint så. Jag håller med. Men som vanligt saknar Standing varje spår av ekonomisk analys. Han problematiserar inte varför jobbet är så viktigt, inte bara som inkomstkälla utan även som identitetsskapare för individerna och som motor i det kapitalistiska systemet. Istället får vi en bild av att partiella reformer, t. ex. grundinkomst för alla medborgare skulle vara problemets saliggörande lösning.

Han menar nämligen att grundinkomst vore något att sträva efter. Om alla individer i ett land skulle få en blygsam inkomst som är helt garanterad skulle detta leda till mindre otrygghet och därmed bättre livsvillkor. Har går inte in i detalj på hur stor han tänker jag att denna grundinkomst ska vara. Ska den vara tillräckligt stor för att man ska kunna leva på den (om än blygsamt) eller är den bara ett litet tillskott? Den enda Standing säger är att storleken inte ska vara bestämd demokratiskt, utan korporativistiskt av intresseorganisationer (för prekariatet och andra).

Spontant kan jag känna viss sympati för Standings förslag. Visst vore det bra för många människor att ha en garanterad och villkorslös grundtrygghet. Men Standing går aldrig in på de problem som detta skulle föra mig sig. Skulle grundinkomst innebära sänka löner? Vad händer med könsmaktsordningen? Skulle detta innebära att fler kvinnor skulle trängas bort från arbetsmarknaden?

Standings förslag till en politik för prekariatet (vad han kallar ”en paradispolitik”) är mer än lovligt tunn. Mest är det faktiskt rena floskler. Som när han pratar om arbetarkooperativ (även om Standing kallar dem ”arbetskooperativ”, allt för att leda tankarna bort från arbetarklassen och arbetarrörelsen. Dessa är ju nämligen inte aktuella längre.): ”Den egalitära grundsynen har gått vidare. Staffettpinnen är på väg att plockas upp av prekariatet, en klass mot frammarsch i ett tertiärt samhälle där produktionsmedlen är nebulösa och skingrade, och ofta i arbetarnas ägo hur som helst.” (s. 254) Antingen lever jag eller Standing i en fantasivärld. Jag är nämligen fast övertygad om att ”produktionsmedlen” inte är det minsta nebulösa. Varken fabriker, kontor, transportmedel eller sjukhus och andra platser för vård, omsorg eller utbildning är det minsta nebulösa i den världs jag lever i. Tydligen är det annorlunda i Standings värld. Och att de skulle vara i arbetarnas ägo. Det var nytt för mig.

Det finns två grundproblem i Standings text: 1. Han saknar en analys av det kapitalistiska produktionssättet. 2. Han menar att prekariatet är en helt egen klass, skild från arbetarklassen. Jag tar upp den i tur och ordning.

Kapitalismen är ett ekonomiskt system vars drivkraft är skapande av vinst och därmed ackumulationen av kapital. Mekanismen som upprätthåller detta är konkurrensen. Det är inte kapitalisternas fria vilja, deras goda eller onda intentioner, som gör att de tvingas ackumulera, utan risken att bli utkonkurrerade. Men kapitalismen befinner sig inte i ett vakuum. Den är ”inbäddad” som modeordet lyder i ett politiskt system som kan förändra kapitalismen, åtminstone lindra dess konsekvenser. Men politikens makt över kapitalismen är inte totalt (inte kapitalismens över politiken heller). Man måste förstå hur den konkret existerande kapitalismen ser ut, vilka maktförhållanden som finns, för att kunna bedriva en politik inom dess ramar. Eller man kan välja att driva en politiken som syftar till att spränga kapitalismens ramar. Standing är inte revolutionär, utan nöjer sig med inomkapitalistiska reformer. Eftersom man inte förstår hur systemet fungerar blir dessa reformer helt godtyckliga. Han raddar upp några grejer som han tycker verka fräsiga: basinkomst, etiska regler inom olika yrken (detta är ett absolut måste!), omfördelning av inkomsterna av kapital, fullständig kommodifiering av arbetet.

Det sista är lite intressant, på sitt sätt. Under kapitalismen är arbetskraften, dvs. människors förmåga att arbeta en vara. När Standing pratar om kommodifiering handlar det emellertid inte om arbetskraften (eller ”arbetet” som Standing säger) är en vara eller inte, utan om den uppfattas som en sådan. Arbetet ska framledes alltså inte bara vara en vara, utan också uppfattas som en.

Den andra bristen: hans klassanalys. Det är alltså en grundläggande tanke att prekariatet eller något helt skilt från arbetarklassen. Det är en smula oklart hur dessa klasser förhåller sig till varandra. Rimligtvis är ju steget från att vara en fastanställd arbetare till att bli anställd i en ”prekär” form inte särskilt stor. Inte heller motsatsen. Men för Standing är prekariatet alltså en klass i vardande. En stabil klass, med stabila intressen som Standing själv kan utläsa.

Han nämner visserligen i förbigående att de traditionella fackföreningarna skulle kunna omvandlas till organisationer för prekariatet, men konstaterar utan att ens bry sig om att argumentera för saken att detta inte kommer att ske.

Ska vi tolka detta som att prekariatet ska driva klasskamp mot arbetarklassen? Eller kan prekariatet och arbetarklassen tillsammans driva prekariatets frågor? Standing pratar inte särskilt mycket om detta, men det verkar som om man räknar bort arbetarklassen helt och hållet. I hans värld (”den teritära världen”, gudbevars) är arbetarklassen tydligen borta från ekvationen.

Konklusion
Standing har rätt i att det finns människor som befinner sig i ”prekära” situationen, människor vars intressen de traditionella arbetarrörelseorganisationerna varit dålig på att företräda. Men han har fel när man ser prekariatet som framtidens progressiva klass och arbetarklassen som en förlegad och ointressant klass. Han har fel när han tror att prekariatet kommer att formera sig som en klass (Vad skulle vara prekariatets gemensamma nämnare som gör att de kan skapa kamporganisationer?). Han har fel när han tror att frigörelsen består i att ”uppvärdera” vissa saker, men samtidigt hålla fast vid det kapitalistiska systemet. Han har fel när han tror att vi är på väg in i en ny ”tertiärt” tid, vad detta nu skulle innebära. Han har fel när han tror att ”nyliberalismen” är problemens rot, snarare än det kapitalistiska systemet.

I stället för Standings uppgivna och frasradikala idealism måste arbetarrörelsen skärpa sig och skapa organisationsformer som motsvarar dagens klasskampssituation. Vi måste fortsätta att kämpa för allas rätt till arbete, för en generell välfärd, för arbetarnas maktövertagande. I den kampen står ”proletariat” och ”prekariat” sida vid sida, helt oavsett vad förvirrade akademiker med hemmasnickrade teorier vill få oss att tro.

Marx och Engels brevväxling #5 1868-1871

År 1868 hade Kapitalets första band alltså kommit ut. Det är först nu som Engels verkligen får inblick i vad Marx sysslat med i British Museums bibliotek. Det är således först nu som de mer ingående diskuterar Kapitalets innehåll. Engels tycker att boken är jättebra, men kommer ändå med viss kritik. Och Engels är nog den ende person vars kritik Marx lyssnar på. Resultatet blir att Marx ändrar framställningen i början av boken. Den version som vi brukar läsa nu för tiden är ju inte 1867 års version, utan den som användes av Marx i bokens andra upplaga. Detta är Engels förtjänst.
Ibland skriver de också om Kapitalets andra bok. Men det går även långa perioder när de inte berör denna. Vi vet ju att Marx fortsatte att fila på denna bok ändå till sin död (eller fram till åtminstone 1882), men kanske var det så att varken han eller Engels verkligen trodde att den skulle komma ut.
Som ett kuriosum kan nämnas att en kompis till Marx blivande svärson, Lafargue, under en resa i Sverige upptäckte att Kapitalet omtalades mycket i landets högre kretsar. Marx uttrycker visst tvivel på denna uppgift. (1868-09-19)
Engels, som ju har arbetat i Manchesters bomullsindustri i nästan två decennier, har nu kommit fram till en punkt då han äntligen kan lämna förvärvsarbetet. Han går förstås inte lottlös som den kapitalist han är. Tvärtom är det först nu när han lämnar företaget som hans ekonomi blir riktigt bra. Han firar genom att lova Marx ett årligt apanage på 350 pund. Här kan man göra jämförelser för att se hur mycket pengar detta var: http://www.victorianweb.org/economics/wages2.html. Det motsvarade alltså mer än vad en brittisk officer i Indien tjänade, eller tre årslöner för en ingenjör. Marx tackade och tog emot, men lyckades inte hushålla med pengarna. Med ojämna mellanrum fick Engels skjuta till extrapengar. Det var ju trots allt inte gratis att leva, helst om man hade en familj och således absolut behövde betala för hushållerska, danslektioner, kurortsvistelser osv.
I samband med Engels avveckling av engagemanget i bomullsindustri passade han också på att flytta från Manchester till London. Detta var väl trevligt för honom, men tråkigt för oss. För från 1870 slutar Marx och Engels regelbundna brevväxling. De skriver nu bara brev till varandra när den ene av dem är på resande fot. Vilket de inte är jätteofta.
Mot slutet av 1868 började en ny fiende framträda inom Internationalen: Michail Bakunin. Marx och Engels hade träffat honom redan under revolutionen 1848/49. När Marx träffade honom igen på 1860-talet fick han i förstone ganska positiva intryck. Men nu var det slut på det positiva. I egenskap av panslavist, alltså idén om en gemenskap mellan alla slaviska folk, såg Marx honom som ett verktyg i Rysslands tjänst. Och Ryssland var den största fienden till allt framsteg i Europa. Engels förlöjligade Bakunins strävan att upplösa könsskillnaderna. (Detta är en fråga där Bakunin kraftigt skiljde sig från Proudhon. Denne såg nämligen kvinnorna som lägre stående än männen, närmare bestämt som 8/27 av männen värde.)
I den politiska taktiken förordade Marx oftast måttfullhet. Han hade kanske blivit en smula mindre revolutionär med åren. Visst trodde han fortfarande på revolutionen, men inte på samma direkta sätt som i sin ungdom. Att ställa omöjliga krav var ingen bra kampmetod.
En fråga som engagerar främst Engels är Irland. Hans livskamrat Lizzie Burns var irländska och aktiv i kampen för ett fritt Irland. Även Marx döttrar tog denna kamp till sina hjärtan. Engels planerade en ambitiös bok om Irland och samlade mycket material, men lyckades aldrig slutföra den. Marx och Engels konstaterade att den engelska arbetarklassen aldrig kunde bli fri innan Irland hade befriats. De betonade som alltid vikten av nationernas frihet och centralisering.
Och a propos frågan om nationen. Marx och Engels hade ju hela sina liv drömt om ett enat Tyskland. Och nu hade den frågan blivit mer aktuell än någonsin. Det fransk-preussiska kriget blev ett nationellt krig för tyskarna. Som vi vet slutade kriget med det franska kejsardömets kollaps, Pariskommunen och Tysklands partiella enande under preussisk ledning. Marx och Engels diskuterade förstås kriget ingående. De menade att det var ett legitimt försvarskrig för Preussen/Tyskland så länge det fördes på tysk jord, och så länge preussarna/tyskarna inte ställde territoriella krav på Frankrike. De var emot annekteringen av Elsass och Lothringen, och konstaterade att mycket riktigt att denna skulle leda till framtida konflikter mellan Tyskland och Frankrike.
De var självklart inte nöjda med det tyska kejsardöme som skapades, men samtidigt såg de övervinnandet av ”småstateriet” som ett steg framåt. I ett enat Tyskland skulle arbetarrörelsen kunna växa, och klasskampen kunde bli tydligare när den nationella frågan var löst. Bl. a. välkomnade de valet av arbetarrepresentanter till den tyska riksdagen.

Marx och Engels brevväxling #4 1863-1867

1864 dog Lassalle till följderna av en duell. Nu kunde Marx kosta på sig några positiva ord om honom: ”Han var ändå en av den gamla stammen och en fiende till våra fiender.” (1864-09-07). Men trots allt förblev kampen mot Lassalles efterföljare viktig, kanske ännu viktigare än tidigare.
På hösten 1864 grundades nämligen Internationella arbetarassociationen (”Första internationalen”). Marx deltog från början och fick ledande funktioner. Därmed var han åter insyltad i politiken, med alla dess intriger. Internationalen var en heterogen sammanslutning från början till slut. Där fanns brittiska fackföreningar, franska anarkister, tyska lassalleanhängare, och, förstås, Marx och Engels. Marx satt i styrelsen och påverkade Internationalens politik, bl. a. genom sin berömda Inaugraladress. Men faktum kvarstod: Marx och Engels inflytande var begränsat. De var ganska isolerade från händelserna på kontinenten genom sin exil i England. Deras främste anhängare i Tyskland var Wilhelm Liebknecht, en person som de bara hade förakt till övers för. Han var aktiv och grundade både tidningar och organisationer, men Marx och Engels var aldrig nöjda med honom. Bland annat hade de helt andra åsikter än honom om vikten av att skapa ett enat Tyskland. Liebknecht flörtade istället med de sydtyska borgare som ville ha kvar de tyska småstaterna. För Marx och Engels däremot var skapandet av en centraliserad tysk nationalstat grundläggande. Innan denna var skapad skulle tysk arbetarrörelse aldrig kunna fokusera på klasskampen.
Det andra stora ämnet i brevväxlingen var förstås Marx’ stora bok – Das Kapital. Efter åratal av fördröjning lyckades Marx till slut år 1867 skriva klart första boken. Och nu blev han helt plötsligt väldigt otålig. Han uttryckte upprepade gången sin förbittring över att förläggaren, Meissner i Hamburg, dröjde i flera veckor för länge med att skicka över skriftens korrekturark till Marx i London.
Men till slut kom ju boken verkligen ut. Nu återstod att göra folk uppmärksamma på den. Inte heller detta gick särskilt strålande. De fåtaliga tyska kontakterna (främst förläggaren Meissner och Wilhelm Liebknecht) gjorde inte sitt jobb enligt Marx. Det blev Engels som fick försöka prångla ut recensioner i pressen. Några tidningar tog verkligen in recensionerna, men på det hela taget rönte boken inte den uppmärksamhet som Marx och Engels tyckte att den förtjänade. Och de som verkligen uppmärksammade boken fattade ju ingenting!
Marx hälsa och ekonomi var som vanligt vacklande. När Wilhelm Wolff, mannen som Marx dedicerade första bandet av Kapitalet till, dog, fick Marx det mesta av arvet. Men även om det inte var småpengar det rörde sig om (824 pund, 14 shilling och 9 pence för att vara exakt) var Marx snart på bar backe igen. Enligt http://www.measuringworth.com/ motsvarar denna summa 64.700 pund i 2011 års värde, eller 1.276.000 pund om man räknar ”purchasing power”.
Vad beträffar Marx hälsa dominerades denna av leverbesvär och karbunklar. Marx skriver ibland ganska öppenhjärtigt om dessa och hur han experimenterar med att skära upp dem och vad som händer då. Engels tycker att Marx ska ta arsenik mot sina besvär, något som Marx ibland gör, men denne föredrar ändå kurer som innebär att man dricker vin. Eller att man åker till kusten och njuter av bad och havsluft. 1800-talets läkarvetenskap föreslog ibland metoder som känns en smula främmande idag.
Internationalen och Kapitalet dominerade alltså brevväxlingen (vid sidan av Marx hälsa och ekonomi). Men de båda dioskurerna berörde också en rad andra ämnen. De diskuterade naturvetenskap, språkvetenskap, militärvetenskap, historia osv.

Prekariatet #2

Kort summering: Guy Standing hävdar i sin bok ”Prekariatet: den nya farliga klassen” att personer som inte har en fast anställning och som därmed inte har tillgång till alla de förmåner och tryggheter som en sådan medför tillhör något som han kallar ”prekariatet”. Prekariatet är en egen klass (en av sju klasser) skild från arbetarklassen. Från 1970-talet har arbetsmarknaden avreglerats i enlighet med nyliberal ideologi, något som fört med sig att prekariatet växt i storlek. Dessutom finns det något diffust i bakgrunden som Standing kallar ”globaliseringen” som på ett något mer oklart sätt har ett finger med i spelet.

Standing går nu vidare i sin analys med att berätta för oss vilka som tillhör prekariatet och vad de sysslar med. Alltså inte i första hand vilka arbetsuppgifter eller arbetsvillkor de har, utan snarare hur deras livsstil ser ut. ”De unga utgör huvuddelen av världens urbana nomader, kringjäktande mellan offentliga platser, från internetcaféer till andra tänkbara kombinerade rum för arbete och lek.” (s. 121) Jo, exakt så är det. Eller också inte alls.

Standing har en tendens att basera sin beskrivning på anekdotisk evidens. Ibland refererar han visserligen till empirisk forskning, men oftast tycks han spekulera helt fritt och obundet av något som trist som den verkliga verkligheten.

En fråga som Standing tar på stort allvar är den s. k. ”pensionbomben”. Om medellivslängden ökar (och det gör den ju) och pensionsåldern hålls konstant kommer fler människor att behöva försörjas av dem som är i arbete. Visst, så är det ju. Men så länge vi har arbetslösa och så länge de välbärgade kan öka sin konsumtion är detta knappast något problem. Effektiviseringar och omfördelning skulle med lätthet kunna fixa biffen, utan att arbetarna behöver arbeta längre eller mer. Men sådant tar Standing inte upp. Istället ser han ett framväxande prekariat även bland de äldre. Människor, som när pensionsystemet (som var en del av industrisamhället, ett samhälle som vi enligt Standing inte längre lever i) försämras, tvingas ut på arbetsmarknaden igen. Det är en smula oklart om även dessa äldre hänger på internetcaféer dagarna i ända.

Visst är det sant att högern (och i detta fall får tyvärr socialdemokratin räknas in i högern) attackerar pensionssystemet genom att anföra myten om pensionsbomben. Och det är sant att en del äldre tvingas fortsätta arbeta för att dryga ut pensionen. Men det slutsatser som Standing drar att detta är inte särskilt intressanta eller trovärdiga. Exempelvis hävdar han (tydligen på fullt allvar) att yngre personer under ”industrialismen” inte behövde ta hand om de äldre, eftersom de ändå dog och om de mot förmodan skulle överleva var deras krav ändå så låga. Säg de till alla kvinnor som under industrialismen århundrade tvingats ta hand om åldrande föräldrar. Men som sagt: verkligheten är ett mindre intressant studieobjekt för Standing.

Efter att ha berört frågan om det geografiskt rotade prekariatet kommer Standing in på migranterna. ”Den ursprungliga nomaden visste inte vart han eller hon var på väg eller varför.” (s. 137) Det fanns alltså en gång människor som flyttade runt utan att veta varför. ”Spännande” teori. Men dagens migration ser annorlunda ut. Den skiljer sig nämligen på sju (inte sex, inte åtta, utan sju. Verkar vara ett heligt tal för Standing) sätt från tidigare migrationer. Och jag lovar, ni vill inte veta och behöver inte bry er om vilka dessa sju sätt är.

Standing diskuterar problemet med invandring ganska ingående. Hur billig arbetskraft från fattiga länder rör sig över gränserna och skapar sämre anställningsvillkor även i de rika delarna av världen. Han tycks se detta som en nödvändighet. Han diskuterar inte varför gränserna öppnats, eller vilka konsekvenser det skulle få om man stängde dem.

Dessa migranter (oavsett om de flyttar över statsgränser eller rör sig inom ett land) kommer aldrig att bli arbetarklass (enligt Standings defintion). I stället är de dömda att för evigt förbli i prekariatet.

En sak som Standing diskuterar och som faktiskt är relevant är frågan om hur den generella välfärden monteras ned och ersätts av behovsprövade bidrag. Det är kanske inte så mycket nytt han anför, men han ger i alla fall argument för varför det är viktigt att försvara den generella välfärden. Om det främst är medelinkomsttagare som beskattas, men det enbart är fattiga som får bidrag kommer systemet att betraktas som orättvist. Om de fattiga dessutom har en annan hudfärg än skattebetalarna kommer rasism att uppstå.

Ändå är Standing positiv till fri rörlighet.

(Fortsättning följer)