Värdeformsanalys i Sovjetunionen

Den värdeformsanalys som Marx gör i början av Kapitalet har inom den traditionella sovjetiska marxismen-leninismen tolkats som en beskrivning av en historisk process. Många nutida läsare ser den snarare som en logisk analys. Nedan följer några översättningar av utdrag ur ”Politische Ökonomie. Lehrbuch”, tryckt i DDR 1964 men baserad på en ryskspråkig sovjetisk lärobok från 1959.

Om den enkla värdeformen: ”Ursprungligen hade utbytet, så som det uppstod redan i ursamhället, en tillfällig karaktär och genomfördes i en form där en produkt omedelbart byttes mot en annan. Detta utvecklingsstadium av utbytet motsvaras av den enkla eller tillfälliga värdeformen. 1 yxa = 20 kilogram korn

I den enkla värdeformen kan yxans värde bara uttryckas i bruksvärdet hos en vara, i vårt exempel kornets.”

Om den utvecklade värdeformen: ”Med uppkomsten av den första stora samhälleliga arbetsdelningen – avskiljandet av herdestammarna från de övriga stammarna – blir utbytet mer regelbundet. Enskilda stammar, t. ex. de som bedriver kreatursskötsel, börjar att producera överskottsprodukter som de byter mot produkter från jordbruk eller hantverk. Denna utvecklingsnivå motsvarar den totala eller utvecklade värdeformen. Vid utbytet är nu inte längre två utan en hel rad varor delaktiga: 1 får = 40 kilogram korn eller 20 meter linneväv eller 2 yxor eller 3 gram guld osv. Här är värdet inte uttryckt i en varas bruksvärde utan i flera varors, som alla gäller som ekvivalenter. Samtidigt erhåller de kvantitativa förhållanden i vilka varor uttrycker sig en mer stabil karaktär. Men trots detta kvarstår utbytet av en vara mot en annan på denna utvecklingsnivå.”

Om den allmänna värdeformen: ”Med utvecklingen av den samhälleliga arbetsdelningen och varuproduktionen visar sig det omedelbara utbytet av en vara mot en annan som otillräckligt. I utbytesprocessen uppträder svårigheter som är ett resultat av de ökande motsägelserna [Widersprüche] i varuproduktionen, motsägelser mellan privat och samhälleligt arbete, mellan bruksvärde och varornas värden.” ”Ur varornas krets urskiljs en vara, t. ex. kreatur, mot vilken alla andra varor kan bytas. Denna utvecklingsnivå hos utbytet motsvarar den allmänna värdeformen. 40 kilogram korn eller 20 meter linneväv eller 2 yxor eller 3 gram guld = 1 får.” ”Den allmänna värdeformen kännetecknas genom att gradvis alla andra varor utbytes mot den vara som har rollen som allmän ekvivalent.”

Om penningformen: ”Produktivkrafternas fortsatta tillväxt, övergången till metallverktyg, den andra stora samhälleliga arbetsdelningen – skiljandet mellan jordbruk och hantverk – ledde till varuproduktionens vidareutveckling och utvidgandet av marknaden. De många olika varorna som kunde agera som allmän ekvivalent motsvarade inte längre den växande marknadens behov, utan det krävdes en övergång till en enhetlig ekvivalent.” ”Så snart som rollen av allmän ekvivalent uppfylldes av en vara uppstod värdets penningform. Olika metaller började få rollen som penning, och till slut erövrade ädelmetallerna guld och silver denna roll.”

Man kan fråga sig varför man gör kopplingen mellan historiska epoker och olika värdeformer. Marx gör ju inte den kopplingen i Kapitalet. Det är också tydligt att man tänker sig ett premonitärt värdebegrepp. Åtminstone enligt min tolkning ser man värdet som något som kan finnas utan penningen. Man bryr sig inte heller om distinktionen mellan värde och bytesvärde.

Detta lilla inlägg baserar sig huvudsakligen på Carl-Erich Vollgrafs artikel “Marx auf dem Trampelpfad. Zur Plantreue eines großen Sozialisten (1844-1862)” [“Marx på gångstigen. Om plantroheten hos en stor socialist (1844-1862)] i Zeitschrift für marxistische Erneuerung, nr 111, September 2017

Lite om Kapitalets uppkomsthistoria

Redan 1845 har Marx lovat Engels att skriva ett tvåbandigt verk om “Kritik av politik och nationalekonomi”. Han har t. o. m. fixat ett kontrakt med förlagsbokhandlaren C. W. Leske. Men något bok blir det aldrig. Leske bryter kontraktet 1847 och publicerar istället Proudhons “Philosophie der Staatsökonomie oder Nothwendigkeit des Elends”, dvs. “Système des contradictions économiques, ou Philosophie de la misère” i översättning av Karl Grün.

Marx lyckades ju åtminstone skriva en bitsk kritik av Proudhons bok i form av “Eländets filosofi”, som också innehöll en del av Marx’ egen teori. Redan 1845 hade Engels uppmanat honom att sluta att bara kritisera andra, och istället skriva ned sin egen teori. Men Marx lyckades inte med detta. Han hade uppenbarligen mycket lättare för att formulera sig i polemik mot andra författare.

Marx fortsatte att säga till sina vänner att han hade ett nästan färdigt verk som alldeles, alldeles strax skulle bli klart för publicering. 1851 skrev han till Engels de berömda raderna: “Jag har kommit så långt att jag om fem veckor är klar med hela den ekonomiska skiten.”

Marx fortsatte sina ekonomiska studier under 1850-talets första hälft. Till Lassalle skrev han om en planerad utgivning i tre böcker. Överhuvudtaget verkar det ha funnits en förväntan i Marx bekantskapskrets om den stora ekonomiska boken. Men efterhand övergick förväntan i besvikelse.

1857-58 författade Marx det stora manuskript som när det publicerades i Sovjetunionen 1939 skulle ges namnet “Grundrisse der Kritik der politischen Ökonomie. Rohentwurf.” Det finns inga belägg för att Engels någonsin såg detta manuskript. I samband med detta skrev Marx också de legendomsusade “krishäftena” där han sade sig dag för dag följa den kapitalistiska ordningens kris. Dessa häften publicerades inte förrän 2017.

1858 skrev Marx i ett brev till Lassalle om sin berömda sexboksplan. Dessa sex böcker skulle handla om:

1. Kapitalet

2. Jordegendomen

3. Lönarbetet

4. Staten

5. Den internationella handeln

6. Världsmarknaden

Därutöver skulle han skriva om den politiska ekonomins historia och de ekonomiska kategoriernas historia. Så man skulle lika gärna kunna prata om en åttaboksplan. Vollgraf menar dock att man inte ska ta denna plan på alltför stort allvar. Han skriver: “Enligt min mening handlade det inte om en reell plan, och definitivt inte om en för Marx realistisk plan, utan om en taktisk (och legitim) manöver[.]” Det handlade för Marx om att ge sken av att ha en plan som skulle falla förläggare i smaken, snarare om ett verkligt forskningsprojekt. Sexboksplanen har dock inom marxologin ofta tolkats mer bokstavligt. Men som Vollgraf konstaterar finns det inga belägg i 1860-talets manuskript om att Marx arbetade efter denna plan.

1859 får Marx äntligen ur sig sin första ekonomisk-kritiska skrift som inte är polemisk likt den mot Proudhon riktade “Filosofins elände” från 1847, nämligen “Till kritiken av den politiska ekonomin”. Marx plan är nu att ge ut sitt verk i form av “zwangslosen Heften”, alltså ungefär “självständiga häften”. Mottagandet av hans bok blev dock mycket svagt. Hans politiska allierade som hade höga förväntningar förstod inte riktigt bokens politiska användbarhet. Den akademiska kritiken svarade med tystnad.

Nästa år kom Marx att ägna åt en tämligen bortglömd polemik mot Carl Vogt. Jag vill nog psykologisera och tänker mig att Marx flydde från den stora uppgiften och istället fick energi av att göra något helt annat. Men han fortsatte att intala sina vänner och förläggare att han hade kommit långt i skrivandet av det stora ekonomiska verket.

1862 fick den tyske läkaren Louis Kugelmann kontakt med Marx. Kugelmann berättade att han såg fram mot att läsa Marx’ fortsatta ekonomiska skrifter. En vänskap inleddes, som förstås, på marxskt manér tog slut så småningom. Men för tillfället var vänskapen med Kugelmann (liksom förstås och alltid med Engels) en källa till inspiration för Marx. Efter att ha skrivit riktigt rejäla manuskript 1861-63 samt 1863-65 lyckades han till slut ge ut Kapitalets första bok 1867. Sedan tog det stopp igen. Han gjorde vissa redigeringar av boken under sin livstid, men det var först efter hans död som Engels fick den otacksamma uppgiften att så gott det gick ge ut de följande två böckerna med bas i Marx’ olika kvarlämnade manuskript.

Filosofins elände

I den pågående studiecirkeln “Den ekonomiska skiten” läser vi i kronologisk ordning en stor del av Karl Marx’ ekonomikritiska skrifter. Av någon anledning hoppade cirkeln dock över “Filosofins elände” från 1847. Jag har nu läst om boken. Det var närmare 30 år sedan sist, och jag får säga att jag blev positivt överraskad.

Bakgrunden är Marx’ läsning av Pierre-Joseph Proudhons (1809-65) bok “Systèmes des contradictions économiques, ou philosophie de la misère”. Marx och Proudhon hade tidigare umgåtts på relativt vänskaplig nivå i Paris, men nu hade Marx kommit till en punkt då det var dags att sätta ned foten. Proudhons teorier var helt enkelt för usla och Marx tog tillfället att skriva en förintande kritik. Och som vanligt i sin kritik ägnade han en hel del utrymme åt att beskriva sina egna teorier.

År 1847 hade Marx ännu inte formulerat de ekonomikritiska teorier som han 20 år senare skulle publicera i “Kapitalet”. Framför allt hade han ingen egen värdeteori. Men det är ändå mycket vi känner igen. Jag blev en smula förvånad över hur långt Marx hade kommit på ett så tidigt stadium. Han hade redan hunnit studera många av de ekonomiska klassikerna, och många av de teman vi möter i boken känns igen från de mer mogna skrifterna.

Så här skriver Marx om Proudhon i ett brev till J. B. Schweitzer 1865:

Hans första arbete, "Vad är egendom?" är otvivelaktigt hans bästa. Det måste betraktas som epokgörande - om inte precis därför att det säger så mycket nytt, så åtminstone därför att det presenterar sitt gamla material på ett så nytt och fyndigt sätt. Hos de franska socialister vilkas verk han studerat blev begreppet "egendom" naturligtvis inte endast kritiserat på en mängd olika sätt; det "avfärdades" också i utläggningar av närmast utopiskt slag. Proudhon har i denna bok ungefär samma inställning till Saint-Simon och Fourier som Feuerbach hade till Hegel. I jämförelse med Hegel ter sig Feuerbach ytterst torftig. Icke desto mindre blev han epokgörande efter Hegel, eftersom han betonade vissa saker som Hegel lämnat i mystiskt halvdunkel - de var nämligen obehagliga för ett kristligt betraktelsesätt men viktiga för kritikens vidareutveckling.

Denna bok präglas av den starka, muskulösa stil - om jag får använda det uttrycket - som enligt min mening utgör Proudhons främsta förtjänst. Till och med när han endast återger gammalt material, märker man att det som han talar om varit okänt för honom och därför också är att betrakta som nytt. Den provokativa oräddheten i hans sätt att behandla ekonomins "heliga kor", de briljanta paradoxer han använde för att driva med det borgerliga slentriantänkandet, hans skoningslösa kritik och bittra ironi, bakom vilka man då och då kunde skymta en djup och ärlig indignation över det rådande systemets orättvisor - allt detta gjorde, i förening med den uppriktigt revolutionära andan, att läsarna hänfördes och att skriften väckte stort uppseende då den först kom ut. I en rent vetenskaplig historik över den politiska ekonomins utveckling skulle den knappast alls behöva nämnas. Sensationsbetonade verk av detta slag spelar emellertid en lika stor roll inom vetenskapen som inom skönlitteraturen. Tänk till exempel på Malthus' bok om befolkningsfrågan! I sin första upplaga var den ingenting annat än en "sensationell pamflett" - dessutom plagiat från början till slut. Men hur mycken förargelse lyckades man inte ändå skapa genom denna smädeskrift mot mänskligheten!

Jag tror att man ska ta Marx på orden här - han hade inte mycket till övers för Proudhons idéer, men kunde ändå värdera hans stil och hans retoriska genomslag. Mediokra tänkare som Proudhon (eller senare personer som Dühring och Rodbertus) kunde nå ut till folk, eftersom deras halvgenomtänkta teorier motsvarade ett behov i befolkningen. Situationen har knappast blivit bättre idag.

I 1847 års förord skriver Marx:

Herr Proudhon åtnjuter olyckan att vara missförstådd på det mest egendomliga vis. I Frankrike har han rätt att vara en dålig ekonom eftersom man håller honom för en duktig tysk filosof; i Tyskland däremot får han vara en dålig filosof eftersom han räknas som en av de främsta franska ekonomerna. I vår dubbla egenskap som tysk och ekonom ser vi oss föranledda att lägga in en protest mot detta dubbla misstag.

Det är svårt att inte dra paralleller till samtidens tänkare. Ingen nämnd. Ingen glömd.

Första kapitlet handlar om motsättningen mellan bytesvärde och bruksvärde. Vi känner igen termerna från Kapitalet, även om vi här inte har att göra med någon självständig värdeteori från Marx’ sida. Jag kommer inte att här i detalj gå i genom Proudhons teorier eller Marx’ kritik, utan mest göra tillfälliga nedslag och komma med allmänna betraktelser.

Han kritiserar Proudhon utifrån principer som vi känner från hans senare kritiker. Jag skulle, tentativt, säga att Marx använder fyra metoder: Ta författarens grundläggande utsagor / axiom på allvar och sedan visa att antingen är självmotsägande, eller att författaren inte håller sig till dem. Visa att författarens utsagor bygger på förutsättningar som författaren inte tar hänsyn till / inte är medveten om. Ta författarens utsagor bokstavligt och visa att de får absurda konsekvenser. Att alltid vara bäst påläst och visa att saker som författaren beskriver som nya upptäckter finns belagda hos skriftställare långt tidigare. Till detta kommer en god portion ironi och enstaka personpåhopp. Proudhon kallas konsekvent lite nedsättande för “Herr Proudhon” eller i värsta fall “Herr Doktor Proudhon”. Då vet man att Marx är ute efter att förlöjliga.

Ett exempel på den första metoden är när Marx lyckas visa att Proudhon förutsätter arbetsdelningen för att bevisa arbetsdelningen. Denne menar nämligen att arbetsdelningen är nödvändig eftersom människor har behov som kräver arbetsdelning, vilka i sin tur är uppkomna just eftersom det finns arbetsdelning.

Proudhon menar att det finns något som heter “konstituerande värde”, vilket kan mätas i arbetstid. Lika arbetstider bör bytas mot varandra. Marx konstaterar att detta är omöjligt. Värde kan inte mätas i tid, och utan hänsyn till tillgång och efterfrågan skulle en bytesekonomi inte fungera. Detta är förstås marxistisk grundkunskap, men ändå intressant att Marx formulerat sig såpass tydligt redan 1847.

Marx konstaterar att Proudhon vill att det i framtidens bättre värld ska vara arbetstiden som reglerar utbytet. Marx konstaterar att det är så det är idag, om än inte på det direkta sätt som Proudhon tror. I framtiden däremot menar Marx att

[i] ett framtidssamhälle där klassmotsättningen är försvunnen, där det inte mer finns några klasser, skulle bruket inte mer bero av produktionstidens minimum; utan produktionstiden för olika föremål skulle bestämmas av deras samhälleliga nytta

. Det skulle alltså inte längre handla om ett utbyte av ekvivalenter, utan om en medvetet styrd produktion.

Marx ägnar också några sidor åt att kritisera Bray, som vi minns från hans förvånansvärt välvilliga kritik i “Teorier om mervärdet”.

Herr Bray upphöjer kälkborgarens illusion till ett ideal, som han skulle vilja förverkliga. Därigenom att han rensar det individuella utbytet, därigenom att han befriar det från alla motsägelsefulla element, han finner däri, tror han sig finna ett "egalitärt" förhållande, som man vore tvungen att införa i samhället.

Herr Bray anar inte, att detta egalitära förhållande, detta förbättringsideal, som han vill införa i världen, självt inte är någonting annat än reflexen av den nuvarande världen, och att det till följd härav är totalt omöjligt att konstruera samhället på en grundval, som bara är den förskönande skuggan av detta samhälle. I den mån skuggan tar gestalt märker man att denna gestalt långt ifrån att vara dess drömda förklaring är just samhällets nuvarande gestalt.

Bray påminner en del av de s. k. “marknadssocialister” som vill behålla marknadens bra sidor, men på något mystiskt sätt ändå avskaffa kapitalismen. Man får väl anta att den sortens förvirrade idéer fortsätter att leva så länge de har en materiell bas i den småborgerlighet vars vardag den reflekterar.

Marx kritiserar Proudhons penningteori:

Redan genom att uppställa frågan i dessa uttryck förutsätter herr Proudhon penningen. Den första frågan som han bort ställa sig hade varit varför man i utbytet sådant det för närvarande utbildat sig så att säga, måste individualisera bytesvärdet genom att skapa ett särskilt bytesmedel. Penningen är inte en sak utan ett samhälleligt förhållande. Varför är penningens förhållande ett produktionsförhållande som varje annat ekonomiskt förhållande, som arbetsfördelningen etc.? Om herr Proudhon hade gjort sig räkning beträffande detta förhållande, så skulle han i penningen ha sett icke ett undantag, icke ett led som slitits ur ett obekant sammanhang eller ett sammanhang som man först måste utforska.

Han skulle tvärtom ha funnit att detta förhållande endast är ett led i hela kedjan av de ekonomiska förhållandena, och som sådant på det intimaste förbundet med dessa och att detta förhållande i alldeles samma grad som det individuella utbytet, motsvarar ett bestämt produktionsförhållande. Men vad gör han? Han börjar med att slita ut penningen ur det nuvarande produktionssättets sammanhang för att senare göra den till första led i ett imaginärt sammanhang, ett som man först måste uppsöka.

Här känner vi igen Marx’ idé att de ekonomiska kategorierna hänger samman med varandra. Man kan inte bara ta penningen ur dess sammanhang och tro att det fungerar. Proudhon menar vidare att det är Suveränen, det får väl ses som en metafor för den politiska makten, som proklamerar penningen. Marx konstaterar torrt att Suveränen bara har ett böja sig för de ekonomiska förhållandena. Rätten är bara det officiella erkännandet av faktumet. Det här skulle kunna tolkas som att Marx inte tillskriver den politiska kampen något värde, men det stämmer inte vilket vi kommer att se i slutet av boken.

Bokens andra kapitel heter “Den politiska ekonomins metafysik”. Nu börjar Marx titulera Proudhon “Herr Doktor”, och då vet man att det är illa. Proudhon använder lite jargong från Hegel och “filosofiska” motiveringar av sina teorier. Marx är fruktansvärt oimponerad och tycker att Proudhon är mer än nådigt löjlig.

De ekonomiska kategorierna är blott de teoretiska uttrycken för, abstraktionerna av de samhälleliga produktionsförhållandena. Herr Proudhon ställer som äkta filosof sakerna på huvudet och ser i de verkliga förhållandena endast förkroppsligandet av de principer, de kategorier, vilka - såsom återigen herr Proudhon, filosofen, säger oss - slumrade i skötet hos "mänsklighetens opersonliga förnuft".

Marx passar också på att komma med en kort sammanfattning av historiematieralismen. Faktiskt ännu kortare än i Förordet till “Till kritiken av den politiska ekonomin” från 1859.

Herr Proudhon, ekonomen, har mycket väl förstått att människorna tillverkar kläde, linne, siden under bestämda produktionsförhållanden. Men vad han inte förstått är att dessa bestämda, sociala förhållanden lika väl är produkter av människorna som kläde, linne etc. De sociala förhållandena är intimt förknippade med produktivkrafterna. I och med förvärvandet av nya produktivkrafter förändrar människorna sitt produktionssätt och med förändringen av produktionssättet, av sättet att vinna sitt livsuppehälle, förändrar de alla sina samhälleliga förhållanden. Handkvarnen ger ett samhälle med feodalherrar, ångkvarnen ett med industrikapitalister.

Men samma människor som utformar de sociala förhållandena i överensstämmelse med sitt materiella produktionssätt utformar också principerna, idéerna, kategorierna i enlighet med sina samhälleliga förhållanden.

Dessa idéer, dessa kategorier är alltså lika litet eviga som de förhållanden de uttrycker. De är historiska och övergående produkter.

Vi lever mitt i en ständig rörelse i fråga om tillväxt av produktivkrafterna, förstöring av sociala förhållanden, utformning av idéer; det är endast abstraktionen från rörelsen som är orörlig - mors immortalis.

Proudhon menar att varje ekonomisk kategori har en bra och en dålig sida. Det gäller att få bort den dåliga och behålla den braiga. Detta gör honom på något sätt till dialektiker. Marx tycker förstås att detta är fjantigt, men han lägger ändå ganska många sidor på att kritisera det. Det är något som ofta förekommer hos Marx - han lägger påfallande många sidor åt att kritisera idéer som är så dåliga att de inte borde behöva någon längre utläggning.

Ett fint citat:

Ekonomerna förfar på ett säreget sätt. Det finns för dem endast två slag av institutioner, konstlade och naturliga. Feodalismens institutioner är konstlade, bourgeoisins naturliga. De liknar i detta avseende också teologerna, som också skiljer på två slags religioner. Varje religion, som inte är deras egen, är en uppfinning av människorna, medan deras egen religion är en uppenbarelse av Gud.

Jag hoppar över resten av Marx’ kritik av Proudhon och nämner bara lite spridda saker som jag finner intressanta.

Marx lägger några sidor på att beskriva manufakturens härkomst. Alltså något vi känner igen från Kapitalet.

Han menar vidare att “människans natur ständigt befinner sig i förändring”. Det finns rimligtvis mycket skrivet om detta, men jag känner inte till någon bra sammanfattning av naturbegreppet hos Marx.

Sedan blir det lite jordränta, och därmed outhärdligt trist. Varför är det alltid så tråkigt att läsa om jordränta?

I bokens avslutning tar det sig lite. Proudhon menar att strejker och fackföreningar är onödiga. En stegring av lönen skulle bara medföra höjda priser och därmed är intet vunnet. Marx menar förstås att en löneförhöjning kan äga rum på profitens bekostnad. Han konstaterar även att fackföreningarnas ökande antal visar att de är i samklang med den ekonomiska utvecklingen. Marx avslutar revolutionärt:

En undertryckt klass är livsbetingelsen för varje på klassantagonismen grundat samhälle. Den undertryckta klassens befrielse slutar alltså nödvändigt med skapandet av ett nytt samhälle. Skall den undertryckta klassen kunna befria sig måste en nivå vara uppnådd där de redan förvärvade produktivkrafterna och de rådande samhällsinstitutionerna inte längre kan bestå vid sidan av varandra. Av alla produktionsredskap är den revolutionära klassen själv den största produktivkraften. De revolutionära elementens organisation som klass förutsätter den färdiga existensen av alla produktivkrafter, som överhuvud taget kunde utvecklas i det gamla samhällets sköte.

Betyder detta att det efter det gamla samhällets störtande kommer att finnas ett nytt klassherravälde, som kulminerar i en ny politisk makt? Nej.

Betingelsen för arbetarklassens befrielse är avskaffandet av alla klasser, liksom betingelsen för tredje ståndets befrielse, den borgerliga ordningen, var avskaffandet av alla stånd.[8*])

Arbetarklassen kommer under gången av sin utveckling att i stället för det gamla borgerliga samhället sätta en association, som utesluter klasserna och deras motsättning, och det kommer inte längre att finnas någon egentlig politisk makt, därför att just den politiska makten är det officiella uttrycket för klassmotsättningen inom det borgerliga samhället.

Emellertid är motsättningen mellan proletariat och bourgeoisi en kamp mellan klass och klass, en kamp som i sitt högsta uttryck är en fullständig revolution. Behöver man för övrigt förundra sig över att ett på klassmotsättningen grundat samhälle leder till den brutala motsägelsen, till sammanstötningen man mot man som sista utväg?

Man må inte säga att den sociala rörelsen utesluter den politiska. Det finns ingen politisk rörelse som inte samtidigt är social.

Endast i en tingens ordning där det inte finns klasser och klassantagonism kommer de sociala revolutionerna att upphöra att vara politiska revolutioner. Till dess kommer den sociala vetenskapens sista ord före varje allmän nygestaltning av samhället alltid att lyda:

"Kamp eller död; blodigt krig eller tomma intet. Så är frågan obönhörligt ställd." (GEORGE SAND.)

Om utgivningen av Teorier om mervärdet

Följande text baserar sig huvudsakligen på Rolf Heckers artikel: ”Die Herausgabe der 'Theorien über den Mehrwert' (1956/1962)” i Rolf Hecker, Springpunkte. Beiträge zur Marx-Forschung und 'Kapital'-Diskussion, Dietz Berlin 2018.

Den text som kommit att publicerats som ”Teorier om mervärdet” utgörs av en del av de 23 notisböcker i vilka Marx 1861-63 skrev ned ett stort ekonomikritiskt manuskript. Första gången en text publicerats under denna beteckning var Karl Kautskys utgåva från 1905-10. Kautsky tog sig en hel del friheter med texten. Han arrangerade om den i tematisk ordning och strök en del partier.

Under 1920- och 1930-talen påbörjades arbetet med att ge ut en textkritisk utgåva av hela Marx' och Engels' verk, den första MEGA (Marx-Engels-Gesamtausgabe), inklusive manuskript, brev excerpter osv. Arbetet leddes av David Rjazanov, men stötte på problem i och med det hårdnande politiska klimatet i Sovjetunionen under Stalin. 1939 publicerades för första gången Marx' stora manuskript från 1857-58 under titeln ”Grundrisse der Kritik der politischen Ökonomie. Rohentwurf”. Mannen bakom detta var en Pavel Veller som lyckades klara sig undan Stalins utrensningar. Han dog dock i striderna mot Hitlertyskland 1941.

Arbetet med MEGA lades aldrig formellt ned, men den politiska viljan att fortsätta projektet var begränsad. Däremot fortsatte man med arbetet att ge ut Marx och Engels samlade verk på ryska. 1945 ägde diskussioner rum kring vad man skulle göra med Teorier om mervärdet. Detta fanns olika meningar om hur texten skulle publiceras. Somliga ville ha en text som låg så nära Marx' original som möjligt, andra tyckte att man kunde stryka passager som återkom i Kapitalet, ytterligare andra ville ha en tematisk disposition (som hos Kautsky) snarare än en kronologisk. Även idén att göra två olika versioner – en avsedd för en bredare allmänhet och en för en mer begränsad krets av experter – lyftes fram. Någon menade dock att detta var onödigt, då texten i vilket fall främst riktade sig till experterna.

1948 sattes två herrar vid namn Il'ja Isaakovič Prejs och Vladimir Konstantinovič Brušlinskij att leda arbetet. 1950 publicerade de en prospekt med en omfattande motivering över hur de tänkte sig att texten skulle organiseras. Denna prospekt innehöll förstås också en vid tiden obligatorisk känga mot Kautsky, där hans arbete klassades som revisionistiskt.

Prejs och Brušlinskij argumenterade för att Teorier om mervärdet skulle ses som Kapitalets fjärde band och att det borde publiceras som ett eget verk och inte som en del av 1861-63 års manuskript.

De bestämde sig vidare för att texten skulle ordnas tematiskt, bl. a. införde de egna kapitel- och styckesrubriker som inte fanns hos Marx. De menade sig dock inte ha rätten att strycka något i texten, utan allt skulle med. Frierich Engels var nämligen den ende som utöver Marx själv hade haft rätten att strycka i texten.

1954, 1957 och 1961 publicerades Teorier om mervärdet i tre band på ryska inom ramen för Marx och Engels samlade verk.

1956-62 publicerades texten på tyska, även här i tre band. Den följde den disposition som gjorts i den ryska utgåvan. 1965, 1967 och 1968 gavs texten ut i Marx-Engels-Werke (MEW). De båda utgåvorna är inte identiska. Vid första publiceringsomgången hade de tyska utgivarna inte tillgång till kopior av Marx' manuskript, utan var tvungna att förlita sig på de sovjetryska förlagorna. Det gick så långt att DDR:s ledare Walter Ulbricht skickade en skrivelse till M. A Suslov i Sovjetunionen för att få tillgång till kopiorna, men av oklara skäl dröjde det. MEW-utgåvan innehåller inte direkta nyheter, men man kunde i alla fall korrigera fel och göra direkta jämförelser med Marx' originaltext.

1977, 1978 och 1979 publicerades Teorier om mervärdet inom ramarna för Marx-Engels-Gesamtausgabe (MEGA eller MEGA(2) för att skilja det från 1920- och 1930-talens MEGA). Nu valde man den textkritiska vägen och publicerade manuskripten i den ordning de fanns i Marx' anteckningsböcker. ”Teorier om mervärdet” skiljs inte ut som ett eget verk, utan ses som en del av det större manuskriptet. Mellan 1988 och 1994 kom hela 1861-63 års manuskript ut på engelska i Marx Engels Collected Works, och där följde de texten från MEGA(2).

Heinrich och Urtext

I sitt magnum opus ”Die Wissenschaft vom Wert” (”Vetenskapen om värdet”) från 1999 (fjärde utvidgade upplagan från 2006 är den som används här) nämns Urtext femton gånger. Jag har helt enkelt gått igenom dessa femton omnämnanden och sammanfattat varför Heinrich återkommer till denna något bortglömda text.

Första gången texten nämns är i samband med Marx' dialektiska metod och hur den skiljer sig från Hegels. Ett problem som Heinrich återkommer till är i vilken mån Marx' har en dialektisk metod som han håller fast vid, eller om hans metod förändras över tid. Somliga marxologer har ansett att alla Marx' texter efter 1857 innehåller en dialektisk metod, andra har ansett att han successivt utvecklat sin metod, och åter andra har snarare menat att han efter Grundrisse och Urtext populariserat sin framställning och därmed tonat ned, eller snarare döljt, dialektiken. Heinrich å sin sida menar att saken är mer komplicerad än så. Under Marx senare utveckling har han såväl preciserat sin metod som populariserat framställningen. Man måste bedöma varje text utifrån båda perspektiven. Heinrich varnar för att se Grundrisse och Urtext som de bästa texterna för att förstå Marx' dialektik, eftersom man då missar senare gjorda framsteg.

Heinrich nämner vidare Urtext i en diskussion om relationen mellan det logiska och det historiska. Han menar att framställningen [die Darstellung] av den historiska processen ligger utanför den logiska eller dialektiska utvecklingen av kategorier. I Urtext skriver Marx': ”Hans [den frie arbetarens] existens är resultatet av en långvarig historisk process i samhällets ekonomiska gestalning. Det visar sig vid denna punkt med bestämdhet att den dialektiska formen av framställning bara är riktig om man känner dess gränser.” (MEGA II.2/91, min översättning)

Heinrich menar vidare att Marx' redan när han skrev Grundrisse var klar över begränsningarna i den dialektiska framställningen. I Urtext är det mer precist den dialektiska övergången till kapital som blir ett problem.

Vidare nämns en passage i Urtext när Heinrich kritiserar idén om en ”arbetsvärdelära” hos Marx. Heinrich går här inte in på passagens innehåll, utan använder den bara som ett belägg för Marx' syn på att det i det borgerliga samhället råder ett system där alla produkter slutat vara omedelbara bruksvärden för deras producenter.

Heinrich använder även ett citat ur Urtext för att visa på Marx' brott med idén om en homo oeconomicus. Det är inte människans inneboende egenskaper som används för att förstå ekonomin, utan Marx håller sig till de ekonomiska processernas formbestämningar.

Heinrich driver tesen att Marx' i sina ekonomiska teorier visar på behovet av en penningform. Däremot menar Heinrich att Marx inte bevisat behovet av en penningvara (exv. guld). I Urtext skriver Marx att den borgerliga produktionsprocessen bemäktigar sig en redan förefintlig metallcirkulation. Detta är ett historisk faktum. Däremot menar Heinrich att Marx överhuvudtaget inte ställer sig frågan om detta även är en begreppslig förutsättning för att man ska förstå varan och penningen i den borgerliga ekonomin.

Heinrich går också in på den ganska stora frågan om den enkla cirkulationen utgör ett historiskt stadium. Förenklat kan man säga att vissa tänkare (exv. en inte helt okänd fabrikörsson vid namn Friedrich Engels) tänkte sig att det under vissa tider på vissa platser funnits en s. k. enkel varuproduktion, dvs. en icke-kapitalistisk marknadsekonomi. Detta är en tanke som Heinrich kraftigt vänder sig mot. Han stödjer sig bland annat på ett citat från Urtext, där Marx skriver att den enkla cirkulationen är en ”abstrakt sfär av den borgerliga totalproduktionsprocessen”. Det är alltså inte ett särskilt produktionssätt utan snarare en aspekt av kapitalismen. Heinrich konstaterar vidare att Marx i såväl Grundrisse som Urtext, men inte i senare skrifter, försöker sig på en kategorial avledning av kapitalbegreppet. Marx beskriver en icke-empirisk, logisk, övergång från penningen till kapitalet, där kapitalformen blir en nödvändig vidare formbestämning av värdeformen. Denna övergång saknas helt i Kapitalet, och, menar Heinrich, har bidragit till idén om den enkla varuproduktionen som ett eget stadium. Heinrich å sin sida menar att hela Marx' värdeteori är en kapitalteori och att det är orimligt med ett icke-kapitalistiskt stadium där produktion av värde sker. Han konstaterar att Marx ingenstans berättar varför han låtit denna logiska övergång falla. Heinrichs hypotes är att det är gjort för att framställningen ska bli mer ”populär”, alltså lättillgänglig. Heinrich menar att Marx' framställning i Kapitalet bara kan förstås om man tar framställningen i Grundrisse och Urtext i beaktande.

Sista gången Heinrich nämner Urtext gäller tillägnelselagens omslag, dvs. att idén om att den direkta producenten äger rätten till sitt arbete slår om och leder till att den direkta producenten inte äger rätten till sitt arbete. Heinrich menar att denna lag formulerats tydligare i Urtext än i Kapitalet.

Bakgrunden till ”Urtext”

Den text som brukar kallas ”Till kritiken av den politiska ekonomin. Urtext” skrevs av Marx sommaren och hösten 1858. I slutet av maj hade han avbrutit ”Grundrisse” och bestämt sig för att skriva rent texten, något som han trodde skulle gå ganska fort. Han hade ett avtal med förläggaren Franz Dunker om att publicera sina ekonomiska teorier i kortare häften, och planen var att skriva ett första häfte med kapitlen ”1) Värdet, 2) Penningen, 3) Kapitalet i allmänhet (kapitalets produktionsprocess, kapitalets cirkulationsprocess, de bådas enhet eller kapital och profit, ränta)”. Detta motsvarar ungefär vad som senare skulle bli Kapitalets tre böcker, alltså ett arbete som Marx överhuvudtaget inte lyckades slutföra.

Marx började med att skriva två stycken index till Grundrisses sju häften. Sedan stannade arbetet av något. Han var tvungen att arbeta för sin brödföda och han var sjuk. Istället för att helhjärtat kunna fokusera på de ekonomiska teorierna skrev han en rad artiklar till ”New York Daily Tribune” om så blandade ämnen som den brittiska dagspolitiken, slavhandeln, opiumhandeln i Kina och livegenskapen i Ryssland med mera. Det där med att Marx blev sjuk i samband med att han skulle publicera något stort är lite av ett mönster som skulle fortsätta att återkomma.

I augusti kommer han i alla fall i gång med skrivandet. Han betraktar texten som redo för tryckeriet och tror fortfarande att det ska gå ganska fort. Men någon gång i oktober ändrar han sig igen. Han anser nu att texten inte är tillräckligt korrekt och avbryter sig ännu en gång. Strax därpå börjar han med skrivandet av den text som faktiskt skulle komma att publiceras 1859 under titeln ”Till kritiken av den politiska ekonomin”. Denna relativt tunna bok var alltså avsedd att vara ett första häfte i en serie, men av det blev ju intet. Istället började Marx åter på ny kula, och först 1867 kunde ”Kapialet. Första boken. Kapitalets produktionsprocess” skickas till trycket.

”Urtext” är inte bevarad i sin helhet. Bara en del av kapitlet om penningen finns kvar, liksom det aldrig avslutade kapitlet om kapitalet. Anmärkningsvärt är att två rubriker som inte kommer med i ”Till kritiken av den politiska ekonomin” är med: ”5) Appropriationslagens framträdande i den enkla cirkulationen” och ”6) Övergång till kapital”. Dessa stycken kritiserar idén om att utbytets sfär är ett utopiskt rike av jämlikt och frihet. Istället visar Marx hur marknadsutbytet leder till att kapitalet uppstår, med allt vad detta innebär. I någon mån är det väl liknande idéer som han också skriver om i ”Den omedelbara produktionsprocessens resultat” från ungefär 1863.

”Urtext” publicerades för första gången 1941 i samband med publiceringen av ”Grundrisse”. Dock hade världen annat att syssla med just då, och senare blev ”Grundrisse” oerhört mycket mer diskuterad än ”Urtext”. ”Urtext” är så pass obskyr att Sven-Eric Liedman i sin stora Marxbiografi från 2015 överhuvudtaget inte nämner den. Den finns inte heller upptagen i Marx-Engels-Werke. Däremot finns den i MEGA, Abteilung II, Band 2 samt i engelsk översättning i Marx Engels Collected Works, volym 29.

Till min morfar (av Friedrich Engels)

Källa: Marx-Engels-Werke. Ergänzungsband. Zweiter Teil. s. 507

Så här på Friedrich Engels tvåhundraandra födelsedag passar jag på att översätta en nyårshälsning som han skickade till sin morfar Bernhard von Haar inför nyåret 1833/34. Tänker att få trettonåringar skiver så nu för tiden.

Till min morfar
O, du kära morfar som alltid möter mig med välvilja.
Som du alltid hjälpte oss när det var ont om arbete.
Som berättade så vackra historier för mig när du var här.
Om Cercyon och Theseus, om Argos med hundra ögon.
Om minotauren, om Ariadne, om den drunknade Argeus.
Om det gyllene skinnet, om argonauterna och Jason.
Om den starke Herkules, om Danaus och Kadmos.
Och – jag vet inte längre vad mer du berättat för mig.
Nu önskar jag dig, morfar, ett gott nytt år.
Ett gott och långt liv, mycken glädje och få sorger.
Allt gott som människan kan uppleva.
Allt det önskas dig av ditt älskande barnbarn.