20 januari 1843 fattade de preussiska myndigheterna beslut om att ”Rheinische Zeitung” skulle förbjudas från och med första april. Det blev dags för Marx att hitta andra vägar att fortsätta sin publicistiska verksamhet. Ett alternativ var att flytta till Schweiz och ge ut en månadstidskrift därifrån. Ruges ”Deutsche Jahrbücher” hade blivit förbjuden i Sachsen, så de båda herrarna fann det naturligt att samarbeta kring ett nytt projekt. Dock minskade toleransen för oppositionella tidningar även i Schweiz, så nästa plan var att istället försöka ge ut något från det franska Strassbourg. Planen på ett tyskt-franskt projekt väcktes. Marx hade under de senaste två åren distanserat sig från Bruno Bauers idéer om ”självmedvetandets filosofi” och istället närmat sig Feuerbachs materialism. Feuerbach hade en idé om att filosofin skulle basera sig på såväl tänkande som åskådning (Denken und Anschauung). I ett mer en vanligt flummigt resonemang förknippade han Tyskland med tänkande och skolastisk flegmatism, och Frankrike med åskådning och sangvinsk sensualism. Säga vad man vill om det resonemanget, men det gav i alla fall Marx ett skäl att fundera kring ett tysk-franskt samarbete och idén till ”Deutsch-Französische Jahrbücher” började gro. (Det ska väl i ärlighetens namn sägas att Feuerbachs idéer kanske inte var den främsta anledningen till de tysk-franska årsböckerna, men de gav åtminstone en liten smula ideologisk grund till projektet.) En viktigare anledning var, förutom det rent praktiska skälet att Tyskland började stängas för Marx, att Marx hade började intressera sig för det franska politiska tänkandet, inte minst de s k utopiska socialisterna.
Finansieringen av projektet var tänkt att ske genom utgivande av aktier. Man tänkte sig aktier för 50 taler stycket, vilket var mycket pengar. Enbart de förmögna skulle ha råd att stödja tidningen. När det gällde Rheinische Zeitung hade detta gått bra. Den tidningen hade haft ett stöd bland förmögna borgare i Köln med omnejd. Men konjunkturerna hade förändrats och intresset för radikala idéer hade mattats av i de kretsarna. Marx tendens att hysa en övertro till intresset för hans olika tidningsprojekt inleddes nu. När han bodde i London ett knappt decennium senare försökte han åter starta en tidning, men även då visade det sig överraskande svårt att få finansiering från människor i Tyskland.
Trots bristande finansiering beslöt sig Ruge och Marx att påbörja projektet med Deutsch-Französiche Jahrbücher. Efter visst dividerande flyttade båda till Paris istället för Strassbourg och flyttade tillsammans med sina fruar ihop med poeten Georg Herwegh och dennes hustru. Nu tillkom nästa problem. Poängen var ju att få med ett gäng franska skribenter i projektet, men folk som Proudhon och Louis Blanc var ointresserade. Marx betecknade fortfarande Proudhon som ”skarpsinnig”. Detta skulle inom några år förändras. Man fick i alla fall med sig ett gäng tyskar, Heinrich Heine, Moses Heß m fl, (men inte Feuerbach) samt en ryss vid namn Michail Bakunin. Bakunins och Marx vägar skulle senare skiljas åt, men när de stötte på varandra igen i Den första internationalen skulle de vara allt annat än såta vänner.
Marx betecknade sig vid tiden ännu inte som kommunist och hade ännu inte kommit fram till ståndpunkten att proletariatet utgjorde epokens viktigaste politiska kraft. Han hade börjat umgås med medlemmar i De rättfärdigas förbund, men förhåll sig ännu kritisk till dem. Marx utveckling gick dock snabbt under förberedandet av Deutsch-Französische Jahrbücher närmade han sig kommunismen.
I februari 1844 utkom tidningens första (och enda) utgåva i form av ett dubbelnummer. Marx bidrog med två texter: ”Om judefrågan” och ”Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin. Inledning”. Även Engels ”Utkast till en kritik av nationalekonomin” ingick.
Mottagandet av tidskriften i Tyskland var blandat. 2500 exemplar sändes till Tyskland och den blev recenserad i flera tidningar, men intresset var nog inte fullt så stort som Marx hade hoppats. Feuerbach uttalade sig positivt, Bruno Bauer negativt. Dessutom reagerade den preussiska staten. Bokhandlare vågade inte sälja Deutsch-Französische Jahrbücher eftersom de var rädda för repressalier. Företaget riskerade konkurs. Dessutom hamnade Marx och Ruge på kollisionskurs. Det tycks råda viss oklarhet om varför, men i mars 1844 blev de ovänner och lyckades inte försonas. Troligen spelade såväl personliga som politiska orsaker in. En grundläggande skiljelinje var i alla fall Marx nyvunna idé om proletariatets historiska roll. När han och Ruge påbörjade sitt samarbete hade han ännu inte några sådana idéer.
Ruge fick lämna skeppet och istället fördes Heinrich Heine fram som förslag till ny redaktör. Det fanns texter att trycka och eventuellt en förläggare i Tyskland som var beredd att gå in med pengar. Men Heine tackade nej och projektet gick i graven. Istället började Marx kasta blickar mot tidskriften ”Vorwärts!”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar