I den pågående studiecirkeln “Den ekonomiska skiten” läser vi i kronologisk ordning en stor del av Karl Marx’ ekonomikritiska skrifter. Av någon anledning hoppade cirkeln dock över “Filosofins elände” från 1847. Jag har nu läst om boken. Det var närmare 30 år sedan sist, och jag får säga att jag blev positivt överraskad.
Bakgrunden är Marx’ läsning av Pierre-Joseph Proudhons (1809-65) bok “Systèmes des contradictions économiques, ou philosophie de la misère”. Marx och Proudhon hade tidigare umgåtts på relativt vänskaplig nivå i Paris, men nu hade Marx kommit till en punkt då det var dags att sätta ned foten. Proudhons teorier var helt enkelt för usla och Marx tog tillfället att skriva en förintande kritik. Och som vanligt i sin kritik ägnade han en hel del utrymme åt att beskriva sina egna teorier.
År 1847 hade Marx ännu inte formulerat de ekonomikritiska teorier som han 20 år senare skulle publicera i “Kapitalet”. Framför allt hade han ingen egen värdeteori. Men det är ändå mycket vi känner igen. Jag blev en smula förvånad över hur långt Marx hade kommit på ett så tidigt stadium. Han hade redan hunnit studera många av de ekonomiska klassikerna, och många av de teman vi möter i boken känns igen från de mer mogna skrifterna.
Så här skriver Marx om Proudhon i ett brev till J. B. Schweitzer 1865:
Hans första arbete, "Vad är egendom?" är otvivelaktigt hans bästa. Det måste betraktas som epokgörande - om inte precis därför att det säger så mycket nytt, så åtminstone därför att det presenterar sitt gamla material på ett så nytt och fyndigt sätt. Hos de franska socialister vilkas verk han studerat blev begreppet "egendom" naturligtvis inte endast kritiserat på en mängd olika sätt; det "avfärdades" också i utläggningar av närmast utopiskt slag. Proudhon har i denna bok ungefär samma inställning till Saint-Simon och Fourier som Feuerbach hade till Hegel. I jämförelse med Hegel ter sig Feuerbach ytterst torftig. Icke desto mindre blev han epokgörande efter Hegel, eftersom han betonade vissa saker som Hegel lämnat i mystiskt halvdunkel - de var nämligen obehagliga för ett kristligt betraktelsesätt men viktiga för kritikens vidareutveckling.
Denna bok präglas av den starka, muskulösa stil - om jag får använda det uttrycket - som enligt min mening utgör Proudhons främsta förtjänst. Till och med när han endast återger gammalt material, märker man att det som han talar om varit okänt för honom och därför också är att betrakta som nytt. Den provokativa oräddheten i hans sätt att behandla ekonomins "heliga kor", de briljanta paradoxer han använde för att driva med det borgerliga slentriantänkandet, hans skoningslösa kritik och bittra ironi, bakom vilka man då och då kunde skymta en djup och ärlig indignation över det rådande systemets orättvisor - allt detta gjorde, i förening med den uppriktigt revolutionära andan, att läsarna hänfördes och att skriften väckte stort uppseende då den först kom ut. I en rent vetenskaplig historik över den politiska ekonomins utveckling skulle den knappast alls behöva nämnas. Sensationsbetonade verk av detta slag spelar emellertid en lika stor roll inom vetenskapen som inom skönlitteraturen. Tänk till exempel på Malthus' bok om befolkningsfrågan! I sin första upplaga var den ingenting annat än en "sensationell pamflett" - dessutom plagiat från början till slut. Men hur mycken förargelse lyckades man inte ändå skapa genom denna smädeskrift mot mänskligheten!
Jag tror att man ska ta Marx på orden här - han hade inte mycket till övers för Proudhons idéer, men kunde ändå värdera hans stil och hans retoriska genomslag. Mediokra tänkare som Proudhon (eller senare personer som Dühring och Rodbertus) kunde nå ut till folk, eftersom deras halvgenomtänkta teorier motsvarade ett behov i befolkningen. Situationen har knappast blivit bättre idag.
I 1847 års förord skriver Marx:
Herr Proudhon åtnjuter olyckan att vara missförstådd på det mest egendomliga vis. I Frankrike har han rätt att vara en dålig ekonom eftersom man håller honom för en duktig tysk filosof; i Tyskland däremot får han vara en dålig filosof eftersom han räknas som en av de främsta franska ekonomerna. I vår dubbla egenskap som tysk och ekonom ser vi oss föranledda att lägga in en protest mot detta dubbla misstag.
Det är svårt att inte dra paralleller till samtidens tänkare. Ingen nämnd. Ingen glömd.
Första kapitlet handlar om motsättningen mellan bytesvärde och bruksvärde. Vi känner igen termerna från Kapitalet, även om vi här inte har att göra med någon självständig värdeteori från Marx’ sida. Jag kommer inte att här i detalj gå i genom Proudhons teorier eller Marx’ kritik, utan mest göra tillfälliga nedslag och komma med allmänna betraktelser.
Han kritiserar Proudhon utifrån principer som vi känner från hans senare kritiker. Jag skulle, tentativt, säga att Marx använder fyra metoder:
Ta författarens grundläggande utsagor / axiom på allvar och sedan visa att antingen är självmotsägande, eller att författaren inte håller sig till dem.
Visa att författarens utsagor bygger på förutsättningar som författaren inte tar hänsyn till / inte är medveten om.
Ta författarens utsagor bokstavligt och visa att de får absurda konsekvenser.
Att alltid vara bäst påläst och visa att saker som författaren beskriver som nya upptäckter finns belagda hos skriftställare långt tidigare.
Till detta kommer en god portion ironi och enstaka personpåhopp. Proudhon kallas konsekvent lite nedsättande för “Herr Proudhon” eller i värsta fall “Herr Doktor Proudhon”. Då vet man att Marx är ute efter att förlöjliga.
Ett exempel på den första metoden är när Marx lyckas visa att Proudhon förutsätter arbetsdelningen för att bevisa arbetsdelningen. Denne menar nämligen att arbetsdelningen är nödvändig eftersom människor har behov som kräver arbetsdelning, vilka i sin tur är uppkomna just eftersom det finns arbetsdelning.
Proudhon menar att det finns något som heter “konstituerande värde”, vilket kan mätas i arbetstid. Lika arbetstider bör bytas mot varandra. Marx konstaterar att detta är omöjligt. Värde kan inte mätas i tid, och utan hänsyn till tillgång och efterfrågan skulle en bytesekonomi inte fungera. Detta är förstås marxistisk grundkunskap, men ändå intressant att Marx formulerat sig såpass tydligt redan 1847.
Marx konstaterar att Proudhon vill att det i framtidens bättre värld ska vara arbetstiden som reglerar utbytet. Marx konstaterar att det är så det är idag, om än inte på det direkta sätt som Proudhon tror. I framtiden däremot menar Marx att
[i] ett framtidssamhälle där klassmotsättningen är försvunnen, där det inte mer finns några klasser, skulle bruket inte mer bero av produktionstidens minimum; utan produktionstiden för olika föremål skulle bestämmas av deras samhälleliga nytta
. Det skulle alltså inte längre handla om ett utbyte av ekvivalenter, utan om en medvetet styrd produktion.
Marx ägnar också några sidor åt att kritisera Bray, som vi minns från hans förvånansvärt välvilliga kritik i “Teorier om mervärdet”.
Herr Bray upphöjer kälkborgarens illusion till ett ideal, som han skulle vilja förverkliga. Därigenom att han rensar det individuella utbytet, därigenom att han befriar det från alla motsägelsefulla element, han finner däri, tror han sig finna ett "egalitärt" förhållande, som man vore tvungen att införa i samhället.
Herr Bray anar inte, att detta egalitära förhållande, detta förbättringsideal, som han vill införa i världen, självt inte är någonting annat än reflexen av den nuvarande världen, och att det till följd härav är totalt omöjligt att konstruera samhället på en grundval, som bara är den förskönande skuggan av detta samhälle. I den mån skuggan tar gestalt märker man att denna gestalt långt ifrån att vara dess drömda förklaring är just samhällets nuvarande gestalt.
Bray påminner en del av de s. k. “marknadssocialister” som vill behålla marknadens bra sidor, men på något mystiskt sätt ändå avskaffa kapitalismen. Man får väl anta att den sortens förvirrade idéer fortsätter att leva så länge de har en materiell bas i den småborgerlighet vars vardag den reflekterar.
Marx kritiserar Proudhons penningteori:
Redan genom att uppställa frågan i dessa uttryck förutsätter herr Proudhon penningen. Den första frågan som han bort ställa sig hade varit varför man i utbytet sådant det för närvarande utbildat sig så att säga, måste individualisera bytesvärdet genom att skapa ett särskilt bytesmedel. Penningen är inte en sak utan ett samhälleligt förhållande. Varför är penningens förhållande ett produktionsförhållande som varje annat ekonomiskt förhållande, som arbetsfördelningen etc.? Om herr Proudhon hade gjort sig räkning beträffande detta förhållande, så skulle han i penningen ha sett icke ett undantag, icke ett led som slitits ur ett obekant sammanhang eller ett sammanhang som man först måste utforska.
Han skulle tvärtom ha funnit att detta förhållande endast är ett led i hela kedjan av de ekonomiska förhållandena, och som sådant på det intimaste förbundet med dessa och att detta förhållande i alldeles samma grad som det individuella utbytet, motsvarar ett bestämt produktionsförhållande. Men vad gör han? Han börjar med att slita ut penningen ur det nuvarande produktionssättets sammanhang för att senare göra den till första led i ett imaginärt sammanhang, ett som man först måste uppsöka.
Här känner vi igen Marx’ idé att de ekonomiska kategorierna hänger samman med varandra. Man kan inte bara ta penningen ur dess sammanhang och tro att det fungerar. Proudhon menar vidare att det är Suveränen, det får väl ses som en metafor för den politiska makten, som proklamerar penningen. Marx konstaterar torrt att Suveränen bara har ett böja sig för de ekonomiska förhållandena. Rätten är bara det officiella erkännandet av faktumet. Det här skulle kunna tolkas som att Marx inte tillskriver den politiska kampen något värde, men det stämmer inte vilket vi kommer att se i slutet av boken.
Bokens andra kapitel heter “Den politiska ekonomins metafysik”. Nu börjar Marx titulera Proudhon “Herr Doktor”, och då vet man att det är illa. Proudhon använder lite jargong från Hegel och “filosofiska” motiveringar av sina teorier. Marx är fruktansvärt oimponerad och tycker att Proudhon är mer än nådigt löjlig.
De ekonomiska kategorierna är blott de teoretiska uttrycken för, abstraktionerna av de samhälleliga produktionsförhållandena. Herr Proudhon ställer som äkta filosof sakerna på huvudet och ser i de verkliga förhållandena endast förkroppsligandet av de principer, de kategorier, vilka - såsom återigen herr Proudhon, filosofen, säger oss - slumrade i skötet hos "mänsklighetens opersonliga förnuft".
Marx passar också på att komma med en kort sammanfattning av historiematieralismen. Faktiskt ännu kortare än i Förordet till “Till kritiken av den politiska ekonomin” från 1859.
Herr Proudhon, ekonomen, har mycket väl förstått att människorna tillverkar kläde, linne, siden under bestämda produktionsförhållanden. Men vad han inte förstått är att dessa bestämda, sociala förhållanden lika väl är produkter av människorna som kläde, linne etc. De sociala förhållandena är intimt förknippade med produktivkrafterna. I och med förvärvandet av nya produktivkrafter förändrar människorna sitt produktionssätt och med förändringen av produktionssättet, av sättet att vinna sitt livsuppehälle, förändrar de alla sina samhälleliga förhållanden. Handkvarnen ger ett samhälle med feodalherrar, ångkvarnen ett med industrikapitalister.
Men samma människor som utformar de sociala förhållandena i överensstämmelse med sitt materiella produktionssätt utformar också principerna, idéerna, kategorierna i enlighet med sina samhälleliga förhållanden.
Dessa idéer, dessa kategorier är alltså lika litet eviga som de förhållanden de uttrycker. De är historiska och övergående produkter.
Vi lever mitt i en ständig rörelse i fråga om tillväxt av produktivkrafterna, förstöring av sociala förhållanden, utformning av idéer; det är endast abstraktionen från rörelsen som är orörlig - mors immortalis.
Proudhon menar att varje ekonomisk kategori har en bra och en dålig sida. Det gäller att få bort den dåliga och behålla den braiga. Detta gör honom på något sätt till dialektiker. Marx tycker förstås att detta är fjantigt, men han lägger ändå ganska många sidor på att kritisera det. Det är något som ofta förekommer hos Marx - han lägger påfallande många sidor åt att kritisera idéer som är så dåliga att de inte borde behöva någon längre utläggning.
Ett fint citat:
Ekonomerna förfar på ett säreget sätt. Det finns för dem endast två slag av institutioner, konstlade och naturliga. Feodalismens institutioner är konstlade, bourgeoisins naturliga. De liknar i detta avseende också teologerna, som också skiljer på två slags religioner. Varje religion, som inte är deras egen, är en uppfinning av människorna, medan deras egen religion är en uppenbarelse av Gud.
Jag hoppar över resten av Marx’ kritik av Proudhon och nämner bara lite spridda saker som jag finner intressanta.
Marx lägger några sidor på att beskriva manufakturens härkomst. Alltså något vi känner igen från Kapitalet.
Han menar vidare att “människans natur ständigt befinner sig i förändring”. Det finns rimligtvis mycket skrivet om detta, men jag känner inte till någon bra sammanfattning av naturbegreppet hos Marx.
Sedan blir det lite jordränta, och därmed outhärdligt trist. Varför är det alltid så tråkigt att läsa om jordränta?
I bokens avslutning tar det sig lite. Proudhon menar att strejker och fackföreningar är onödiga. En stegring av lönen skulle bara medföra höjda priser och därmed är intet vunnet. Marx menar förstås att en löneförhöjning kan äga rum på profitens bekostnad. Han konstaterar även att fackföreningarnas ökande antal visar att de är i samklang med den ekonomiska utvecklingen. Marx avslutar revolutionärt:
En undertryckt klass är livsbetingelsen för varje på klassantagonismen grundat samhälle. Den undertryckta klassens befrielse slutar alltså nödvändigt med skapandet av ett nytt samhälle. Skall den undertryckta klassen kunna befria sig måste en nivå vara uppnådd där de redan förvärvade produktivkrafterna och de rådande samhällsinstitutionerna inte längre kan bestå vid sidan av varandra. Av alla produktionsredskap är den revolutionära klassen själv den största produktivkraften. De revolutionära elementens organisation som klass förutsätter den färdiga existensen av alla produktivkrafter, som överhuvud taget kunde utvecklas i det gamla samhällets sköte.
Betyder detta att det efter det gamla samhällets störtande kommer att finnas ett nytt klassherravälde, som kulminerar i en ny politisk makt? Nej.
Betingelsen för arbetarklassens befrielse är avskaffandet av alla klasser, liksom betingelsen för tredje ståndets befrielse, den borgerliga ordningen, var avskaffandet av alla stånd.[8*])
Arbetarklassen kommer under gången av sin utveckling att i stället för det gamla borgerliga samhället sätta en association, som utesluter klasserna och deras motsättning, och det kommer inte längre att finnas någon egentlig politisk makt, därför att just den politiska makten är det officiella uttrycket för klassmotsättningen inom det borgerliga samhället.
Emellertid är motsättningen mellan proletariat och bourgeoisi en kamp mellan klass och klass, en kamp som i sitt högsta uttryck är en fullständig revolution. Behöver man för övrigt förundra sig över att ett på klassmotsättningen grundat samhälle leder till den brutala motsägelsen, till sammanstötningen man mot man som sista utväg?
Man må inte säga att den sociala rörelsen utesluter den politiska. Det finns ingen politisk rörelse som inte samtidigt är social.
Endast i en tingens ordning där det inte finns klasser och klassantagonism kommer de sociala revolutionerna att upphöra att vara politiska revolutioner. Till dess kommer den sociala vetenskapens sista ord före varje allmän nygestaltning av samhället alltid att lyda:
"Kamp eller död; blodigt krig eller tomma intet. Så är frågan obönhörligt ställd." (GEORGE SAND.)
