Bakgrunden till De ekonomisk-filosofiska manuskripten

Tidningen ”Vorwärts!” (”Framåt!”) var en tyskspråkig publikation som utkom i Paris två gånger i veckan sedan januari 1844. Den var i huvudsak opolitisk och skulle enligt sin egen programförklaring ”inte tillhöra något politiskt, kyrkligt, filosofiskt eller litterärt parti”. Man kunde rikta viss kritik mot bristen på pressfrihet i de tyska staterna, men i princip stödde man den monarkiska ordningen i Preussen. ”Deutsch-Französische Jahrbücher” hade man kritiserat p g a dess brist på ”fosterländskt sinnelag”. Paradoxalt nog ledde kritiken av Ruges och Marx projekt till att anhängare av såväl Ruge som Marx fick möjlighet att publicera svar i tidningen som därmed öppnades för deras åsikter. Karl Ludwig Bernays som arbetat som kontorschef på Deutsch-Französische Jahrbücher (tydligen var det en befattning som tidningen hade råd med) blev från juni 1844 redaktör för Vorwärts!. Marx sysslade under samma period med sina politisk-ekonomiska manuskript, men skrev i augusti sin första artikel för Vorwärts!, ”Kungen av Preussen och socialreformen”. Marx blev även medlem av tidningens redaktionskommitté inom vilken häftiga diskussioner ägde rum och där de socialistiska och kommunistiska idéerna började få överhanden över de rent humanistiska. I juni ägde dessutom det berömda vävarupproret rum i Schlesien. Tidningens analys av händelserna pekade mot en kritik av kapitalismen där privategendomens upphävande genom proletariatet sågs som den historiskt nödvändiga utvecklingen. Därmed hade tidningen definitivt blivit kommunistisk.

Tidningens nya revolutionära innehåll var naturligtvis något som retade myndigheterna. Den franska regeringen ville inte gå så långt som till att förbjuda den, men redaktör Bernays dömdes till böter på 300 francs samt två månaders fängelse för brott mot gällande presslagstiftning. Tidningen hade nämligen redigerats som en politisk journal utan att ha erlagt det borgensbelopp som krävdes för att få göra något sådant. Redaktionens motdrag var att göra tidningen till en månadstidning vilket inte skulle kräva någon borgenssumma. Men det hjälpte inte. Den franska staten beslöt att utvisa Marx, Bernays, Börnstein och lite senare även Ruge. Av dessa var det dock bara Marx som verkligen tvingades lämna landet, något som han gjorde 1 februari 1845. Hans nya boplats blev det belgiska Bryssel.

Så. Nu när vi är klara med bakgrunden kan vi äntligen gå in på arbetet med de ekonomisk-filosofiska manuskripten. Manuskripten är tre till antalet. Det första häftet består av en tämligen sammanhållen men ofullständig framställning. Av häfte II är enbart sida XL till XLIII bevarande. (Jag har ingen aning om varför utgivarna av MEGA envisas med att använda romerska siffror, men jag antar att de har någon smart poäng med det. Kanske såg Marx originalpaginering ut på det sättet.) Häfte III består av tre tillägg till några av de sidor ur häfte II som inte är bevarade. I MEGA väljer man att publicera manuskripten i två olika versioner, en som motsvarar textens kronologiska tillkomst, en som motsvarar dess logiska struktur.

Att Marx började ägna sig åt ekonomi var ett resultat av hans analys av de politiska förhållandena i Preussen. I förordet till ”Till kritiken av den politiska ekonomin” (1859) skriver han själv om sin utveckling: ”Under åren 1842-43 kom jag som redaktör för 'Rheinische Zeitung' för första gången i den kinkiga situationen att tvingas uttala mig om s. k. materiella intressen. […] [D]ebatter om frihandel och skyddstullar gav mig de första anledningarna att sysselsätta mig med ekonomiska frågor. […] Det första arbete jag tog itu med för att lösa de tvivel, som bestormade mig, var en kritisk revidering av den hegelska rättsfilosofin. […] Min undersökning ledde mig fram till den slutsatsen, att rättsförhållandena liksom statsformerna varken kan förstås ut sig själva eller ur den s. k. allmänna utvecklingen av det mänskliga tänkandet, utan tvärtom har sin rot i de materiella levnadsförhållanden[a].”

Marx hade redan kring 1842 börjat få upp ögonen för de franska s. k. utopiska socialisterna, främst Saint-Simon och Fourier. Det tycks vara en smula oklart i vilken utsträckning han läst dem, men han var i alla fall bekant med grunddragen i deras tänkande. Vi vet att han började sitt mer systematiska studium av nationalekonomin (en term som han själv använde vid tiden) med Says ”Traité d'économie politique”. Senare skulle Marx anse honom vara en vulgärekonom som inte nådde upp till Smiths eller Ricardos nivå. Marx läste även Smiths ”Nationernas välstånd” (i fransk översättning eftersom han ännu inte kunde läsa på engelska). Efter att ha läst klart ”Nationernas välstånd” började Marx nedtecknandet i häfte I. Och, ja, det är kul att det funnits och fortfarande finns människor som får betalt för att rota i Marx anteckningsblock och hitta ledtrådar kring i vilken ordning Marx har klottrat ner sina nästan oläsliga kråkfötter. Tydligen är det fastslaget att anteckningarna om Smiths bok skrevs strax innan häfte I.

Marx manuskript är indelat i tre spalter: ”arbetslön”, ”kapitalvinst” och ”jordränta”. Dessa tre kategorier motsvarar de tre klasserna arbetare, kapitalister och jordägare. Därmed fanns någon form av grundläggande begreppsapparat för att analysera moderna klassamhället. Marx utgick i huvudsak från Smiths kategorier och försökte kritisera dem inifrån. Samtidigt hade han redan tidigare kommit till slutsatsen att privategendomen måste upphävas, och därmed hade han även ett kritiskt utifrånperspektiv på Smiths teorier. Något förenklat kan man väl säga att Marx i viss mån accepterade Smiths analys av ekonomin, men att han själv inte nöjde sig med att förklara hur ekonomin fungerade utan han ville även analysera och kritisera ekonomins grundvalar, dvs. hela det kapitalistiska systemet.

Någon gång före nedskrivandet av det nästan helt försvunna häfte II verkar Marx ha läst John Ramsay McColloch och Guillaume Prevost. Den förstnämnde ses som en ledare i den ricardianska skolan, den senare är så obskyr att han inte ens har en wikipediasida på franska. Hur som helst verkar det som om Marx närmat sig den ricardianska skolan via dessa namn, och att han ännu inte läst Ricardos egna texter. Marx läste även vid denna tid Engels text ”Utkast till en kritik av nationalekonomin”. Denna text hade ju publicerats i Deutsch-Französische Jahrbücher, så rimligtvis hade Marx läst den redan när den publicerades, men nu skriver han även ned anteckningar, så vi får väl anta att han först nu tar itu med texten på allvar.

Häfte III skrevs av allt att döma under augusti 1844, dvs. strax före Marx och Engels hade sitt berömda möte.

Men varför skrev Marx dessa manuskript? Var de bara ett sätt för honom att formulera sina tankar eller hade han som avsikt att publicera dem? Det är lite oklart. Under slutet av augusti inledde Marx och Engels sin livslånga vänskap. Marx hade blivit far för första gången i maj när dottern Jenny föddes. (Det var inte helt ovanligt på den tiden att man döpte sina barn efter föräldrarna. Jenny Marx var således mor till Jenny Marx. Inget konstigt med det.) Jenny sr och Jenny jr åkte till Trier och tillbringade sommaren med Jennys sr:s mor. Inte heller det var något konstigt. Marx som nybliven far ansågs inte behöva tillbringa någon tid med sitt alldeles färska barn. Detta gjorde att han kunde ägna all sin tid åt sitt skrivande och åt att hänga med Engels. Deras möte ledde till en mycket produktiv tid där de under hösten skrev Den heliga familjen. I samma veva tänkte sig Marx också skriva en kritik av politiken och nationalekonomin. Troligen var det där som de ekonomisk-filosofiska manuskripten skulle komma till användning. Ett avtal slöts med en förläggare, men det blev inget av de planerna.

Marx fortsatte sitt studium av den brittiska nationalekonomin och läste Ricardo och James Mill (i fransk översättning). Enligt det häfte som finns bevarat framgår att Marx utvecklade sin egen syn på ekonomin och tog upp andra perspektiv än tidigare. Kanske var det detta som gjorde att de ekonomisk-filosofiska manuskripten inte kunde användas. Marx hade helt enkelt gått vidare i sin teoretiska utveckling. Istället kom de att ligga opublicerade fram till 1932 då de blev tryckta i den första Marx-Engels-Gesamtausgabe.

Marx och Deutsch-Französische Jahrbücher 1843-44

Källa: Marx-Engels-Gesamtausgabe, Abt I, Band 2, ”Werke. Artikel. Entwürfe. März 1843 bis August 1844”, Apparat (Berlin/DDR 1982)

20 januari 1843 fattade de preussiska myndigheterna beslut om att ”Rheinische Zeitung” skulle förbjudas från och med första april. Det blev dags för Marx att hitta andra vägar att fortsätta sin publicistiska verksamhet. Ett alternativ var att flytta till Schweiz och ge ut en månadstidskrift därifrån. Ruges ”Deutsche Jahrbücher” hade blivit förbjuden i Sachsen, så de båda herrarna fann det naturligt att samarbeta kring ett nytt projekt. Dock minskade toleransen för oppositionella tidningar även i Schweiz, så nästa plan var att istället försöka ge ut något från det franska Strassbourg. Planen på ett tyskt-franskt projekt väcktes. Marx hade under de senaste två åren distanserat sig från Bruno Bauers idéer om ”självmedvetandets filosofi” och istället närmat sig Feuerbachs materialism. Feuerbach hade en idé om att filosofin skulle basera sig på såväl tänkande som åskådning (Denken und Anschauung). I ett mer en vanligt flummigt resonemang förknippade han Tyskland med tänkande och skolastisk flegmatism, och Frankrike med åskådning och sangvinsk sensualism. Säga vad man vill om det resonemanget, men det gav i alla fall Marx ett skäl att fundera kring ett tysk-franskt samarbete och idén till ”Deutsch-Französische Jahrbücher” började gro. (Det ska väl i ärlighetens namn sägas att Feuerbachs idéer kanske inte var den främsta anledningen till de tysk-franska årsböckerna, men de gav åtminstone en liten smula ideologisk grund till projektet.) En viktigare anledning var, förutom det rent praktiska skälet att Tyskland började stängas för Marx, att Marx hade började intressera sig för det franska politiska tänkandet, inte minst de s k utopiska socialisterna.

Finansieringen av projektet var tänkt att ske genom utgivande av aktier. Man tänkte sig aktier för 50 taler stycket, vilket var mycket pengar. Enbart de förmögna skulle ha råd att stödja tidningen. När det gällde Rheinische Zeitung hade detta gått bra. Den tidningen hade haft ett stöd bland förmögna borgare i Köln med omnejd. Men konjunkturerna hade förändrats och intresset för radikala idéer hade mattats av i de kretsarna. Marx tendens att hysa en övertro till intresset för hans olika tidningsprojekt inleddes nu. När han bodde i London ett knappt decennium senare försökte han åter starta en tidning, men även då visade det sig överraskande svårt att få finansiering från människor i Tyskland.

Trots bristande finansiering beslöt sig Ruge och Marx att påbörja projektet med Deutsch-Französiche Jahrbücher. Efter visst dividerande flyttade båda till Paris istället för Strassbourg och flyttade tillsammans med sina fruar ihop med poeten Georg Herwegh och dennes hustru. Nu tillkom nästa problem. Poängen var ju att få med ett gäng franska skribenter i projektet, men folk som Proudhon och Louis Blanc var ointresserade. Marx betecknade fortfarande Proudhon som ”skarpsinnig”. Detta skulle inom några år förändras. Man fick i alla fall med sig ett gäng tyskar, Heinrich Heine, Moses Heß m fl, (men inte Feuerbach) samt en ryss vid namn Michail Bakunin. Bakunins och Marx vägar skulle senare skiljas åt, men när de stötte på varandra igen i Den första internationalen skulle de vara allt annat än såta vänner.

Marx betecknade sig vid tiden ännu inte som kommunist och hade ännu inte kommit fram till ståndpunkten att proletariatet utgjorde epokens viktigaste politiska kraft. Han hade börjat umgås med medlemmar i De rättfärdigas förbund, men förhåll sig ännu kritisk till dem. Marx utveckling gick dock snabbt under förberedandet av Deutsch-Französische Jahrbücher närmade han sig kommunismen.

I februari 1844 utkom tidningens första (och enda) utgåva i form av ett dubbelnummer. Marx bidrog med två texter: ”Om judefrågan” och ”Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin. Inledning”. Även Engels ”Utkast till en kritik av nationalekonomin” ingick.

Mottagandet av tidskriften i Tyskland var blandat. 2500 exemplar sändes till Tyskland och den blev recenserad i flera tidningar, men intresset var nog inte fullt så stort som Marx hade hoppats. Feuerbach uttalade sig positivt, Bruno Bauer negativt. Dessutom reagerade den preussiska staten. Bokhandlare vågade inte sälja Deutsch-Französische Jahrbücher eftersom de var rädda för repressalier. Företaget riskerade konkurs. Dessutom hamnade Marx och Ruge på kollisionskurs. Det tycks råda viss oklarhet om varför, men i mars 1844 blev de ovänner och lyckades inte försonas. Troligen spelade såväl personliga som politiska orsaker in. En grundläggande skiljelinje var i alla fall Marx nyvunna idé om proletariatets historiska roll. När han och Ruge påbörjade sitt samarbete hade han ännu inte några sådana idéer.

Ruge fick lämna skeppet och istället fördes Heinrich Heine fram som förslag till ny redaktör. Det fanns texter att trycka och eventuellt en förläggare i Tyskland som var beredd att gå in med pengar. Men Heine tackade nej och projektet gick i graven. Istället började Marx kasta blickar mot tidskriften ”Vorwärts!”.

Marx utveckling fram till 1843

Jag tycker att det är lite fascinerande hur Marx (och Engels, fram till 1844 oberoende av varandra) gick från att vara fokuserad på den intellektuella kritiken av idéer till att bli fokuserad på ekonomiska frågor och senare även klasskampen. Hur kom det sig att han successivt under första hälften av 1840-talet lämnade idéernas värld och började intressera sig för utvecklingen inom den i Tyskland ännu begynnande industrialismen och kapitalismen?

Huvudsaklig källa till nedanstående text är Marx-Engels-Gesamtausgabe, Abteilung I, band 1, ”Artikel, literarische Versuche bis März 1843", Apparat (Berlin/DDR 1975).

Som sjuttonåring tar Marx studenten i augusti 1835. Han flyttar därefter till Bonn och börjar plugga juridik i ett år innan han lämnar för Berlin där han stannar till 1841 då han är klar med sin doktorsavhandling. I Berlin kom hans intresse (till sin pappas förtret) att mest kretsa kring filosofin och hans avhandling handlar om gamla grekiska filosofiska skolor, närmare bestämt skillnaden mellan den demokritiska och epikuréiska naturfilosofin.

1841 flyttar Marx till Bonn. Hans plan är att bli docent vid universitetet. Den närmaste vännen under berlintiden, Bruno Bauer, arbetar redan där. Men på grund av den preussiska regeringens tilltagande repression mot radikala tänkare blir det inget med de planerna. Istället börjar han tillsammans med Bauer skriva ett kritiskt arbete om Hegels filosofi, och redan nu börjar Marx det som senare ska bli en vana. Han kontaktar en förläggare och lovar att inkomma med ett manuskript inom kort, men på grund av diverse orsaker blir manuskriptet inte klart. Det är det första men långt ifrån det sista ofärdiga manuskriptet och brutna löftet till en förläggare.

1842 hör Marx av sig till Arnold Ruge, redaktör för tidskriften ”Deutsche Jahrbücher” (som trots namnet inte var en årsbok utan ett sex gånger i veckan utkommande blad). Det räknas som ett ledande organ för den något diffusa idéströmning om brukar kallas unghegelianism. Han lovar att skriva artiklar, men är som alltid dålig på att hålla deadlines. Och när han verkligen skriver är det istället censuren som lägger hinder i vägen. Men Ruge tycks ändå ha varit glad över Marx vilja att medverka. Han sågs definitivt som ett lovande namn.

1842 började Marx också arbeta för ”Rheinische Zeitung”. I maj trycks hans allra första journalistiska artikel som handlar om debatten om pressfrihet i det rhenska provinsparlamentet. ”Rheinische Zeitung” var en tidning med liberal profil som bland annat publicerade texter från unghegelianerna. Moses Heß var en av de som låg bakom tidningens grundande.

Det kan redan här konstateras att ett gäng personligheter dykt upp (Bauer, Ruge, Heß) som Marx under en tid samarbetade med men som han sedan kom att kritisera mycket hårt. Detta är också det en vana som skulle sitta i hela livet. Förutom sin hustru, Engels, Heinrich Heine och en handfull förtrogna ytterligare skulle Marx göra sig till ovän och häftig kritiker av de flesta av de personer som han samarbetade med.

Rheinische Zeitung var hyfsat framgångsrik och samlade en lång rad namnkunniga personer bland sina skribenter. Samtidigt var relationen till de preussiska myndigheterna ansträngd. Från myndighetshåll gjorde man först bedömningen att tidningen ändå inte skulle få något större genomslag, och om den ändå fick det kunde den vara en bra motvikt till den katolska Kölnische Zeitung. Den preussiska staten var ju inte överdrivet positiv gentemot papismen. Men efterhand när unghegelianerna fick mer utrymme i tidningen hårdnade censuren och kraven på att tidningen skulle förbjudas höjdes.

Under några månader vinner Marx en ledande ställning inom tidningsredaktionen. Han driver en demokratisk linje och motarbetar Bruno Bauer och hans anhängare inom gruppen ”De fria” som driver en idealistisk kritik mot det bestående. "Den sanna teorin måste klargöras och utvecklas inom ramarna för konkreta tillstånd och de bestående förhållandena." menar Marx i ett brev från september 1842. I sin roll som skribent kommer Marx i kontakt med ekonomiska och politiska frågor. Han skriver om vedstöldslagen där han kritiserar de gamla feodala idéerna och ställer sig på de fattigas sida. Även den begynnande arbetarrörelsen i England (chartismen) väcker hans intresse. Men mest energi får ändå läggas på kampen mot de preussiska censurförsöken.

I oktober blir Marx invald i redaktionen. Det går ganska bra för tidningen. Upplagan går upp till 3300 ex i januari 1843, en för tiden inte obetydlig storlek. Den räknas som Tysklands vid tiden mest citerade tidning. Men det innebär också att myndigheternas vilja att stoppa tidningen stärks. I mars 1843 hoppar Marx av och från den första april är tidningen förbjuden.

Liedmans urval ur "Grundrisse"

Det manuskript av Marx från 1857-58 som brukar kallas "Grundrisse" finns inte översatt i sin helhet till svenska. Det enda som finns är ett urval som Sven-Eric Liedman översatt samt ett avsnitt som översatts av Erik af Edholm. 2010 gav Tankekraft förlag ut en bok med såväl Liedmans som af Edholms översättningar. Irriterande nog angavs inga sidnummer där man kunde se varifrån i manuskriptet styckena var hämtade. Detta har jag ju avhjälpt med denna tabell där man kan jämföra Tankekrafts utgåva med den tidigare normerande utgåvan från Dietz Verlag från 1953, Marx-Engels-Werke band 42 samt den engelska översättningen från Penguin.

Liedman	Liedman 2010	Gr 1953	MEW 42	Penguin 1973
Inledning	43 – 68	5 – 31	19 – 45	82 – 111
1	71 – 74	73 – 77	89 – 93	156 – 159
2	75 – 78	79 – 82	94 – 98	161 – 165
3	78 – 80	88 – 90	103 – 105	171 – 173
4	80 – 82	137 – 139	152 – 154	225 – 228
5	85 – 93	152 – 162	166 – 176	241 – 250
6	93 – 95	168 – 170	182 – 183	257 – 258
7	95	175 – 176	188 – 189	264 – 265
8	95 – 102	177 – 184	190 – 199	266 – 273
9	102 – 105	187 – 190	201 – 205	276 – 279
10	105 – 114	192 – 202	207 – 216	281 – 295
11	114 – 116	202 – 203	216 – 218	295 – 296
12	116 – 117	203 – 204	218 – 219	295 – 297
13	117 – 123	205 – 211	219 – 225	297 – 304
14	123 – 129	211 – 218	225 – 232	304 – 311
15	129 – 132	228 – 232	242 – 245	322 – 326
16	132 – 134	244 – 247	257 – 259	339 – 341
17	134 – 140	264 – 270	276 – 282	359 – 364
18	140	304 – 305 not	314 – 315	401 – 402 not
19	140 – 143	311 – 314	321 – 324	407 – 410
20	143 – 147	321 – 325	331 – 338	419 – 423
21	147 – 148	347 – 348	356 – 358	443 – 444
22	148 – 149	353 – 354	362 – 363	449 – 450
23	149 – 154	354 – 359	363 – 369	450 – 456
24	155 – 157	360 – 362	369 – 371	456 – 458
25	157 – 169	363 – 374	371 – 383	459 – 471
26	169 – 170	413 – 415	421 – 422	514 – 515
27	170 – 172	426 – 428	433 – 436	527 – 530
28	172 – 175	438 – 440	445 – 447	539 – 542
29	175 – 181	479 – 484	487 – 492	584 – 590
30	181 – 187	497 – 504	505 – 511	604 – 610
31	187 – 190	504 – 508	511 – 515	610 – 614
32	191 – 194	542 – 545	549 – 552	649 – 652
33	194 – 203	582 – 592	590 – 600	690 – 704
34	203 – 206	592 – 594	600 – 602	704 – 706
35	206 – 210	594 – 599	602 – 607	706 – 711
36	210 – 211	599 – 600	607 – 608	711 – 712
37	211 – 213	715 -717	721 – 723	831 – 833
Om förkapitalistiska produktions- och egendomsformer	215 – 251	375 – 413	383 – 421	471 – 514

Till Abraham Lincoln

Till Abraham Lincoln, Amerikas Förenta Staters president 

Skrivet av Karl Marx mellan 22 och 29 november 1864.

Översatt till svenska 2022.

Källa: Marx-Engels-Werke, band 16, s. 18-20

Sir,

vi önskar det amerikanska folket lycka till med anledning av Ert med stor majoritet vunna återval. Om motståndet mot slavägarnas makt var Er måttfulla lösen vid Ert första val är ”Död åt slaveriet!” det triumferande stridsropet vid Ert återval.

Från början av den amerikanska titankampen kände Europas arbetare instinktivt att dess klass' öde hängde på stjärnbaneret. Kampen om territorierna, som inledde den fruktansvärda mäktiga sagan om den jungfruliga jorden, bestämde den inte om denna omåttliga landmassa skulle förmälas med invandrarnas arbete eller om den skulle befläckas genom slavdrivarens fot?

När de 300 000 slavägarnas oligarki för första gången i världshistorien vågade skriva ordet ”slaveri” på ett väpnat upprors fana, på samma jord där knappt ett sekel tidigare för första gången tanken på en stor demokratisk republik uppstod, från vilken den första proklamationen av mänskliga rättigheter utgick och den första impulsen gavs till 1700-talets europeiska revolution, när på samma jord kontrarevolutionen, med systematisk grundlighet skröt om att stjälpa ”de härskande idéerna från tiden för den gamla författningens skapande” och proklamerade att ”slaveriet utgjorde den sunda inrättningen – ja den enda lösningen på de stora problemen i relationen mellan arbete och kapital” och cyniskt hävdade att äganderätten till människor är ”den nya byggnadens hörnsten”, då begrep Europas arbetare med en gång, redan innan de blev varnade genom överklassernas fanatiska ställningstagande för handeln med Konfederationen, att slavägarnas uppror var ett stormklocka för att allmänt korståg för egendomen mot arbetet och att det för arbetets män innebar att inte bara deras förhoppningar om framtiden stod på spel, utan även deras tidigare erövringar i denna jättekamp på andra sidan oceanen. Överallt bar de därför tålmodigt de lidanden som bomullskrisen lade på dem och satte sig med full entusiasm upp mot interventionen till slaveriets stöd som de högre och ”bildade” klasserna med sådan iver försökte få åstad. De betalade i de flesta delarna av Europa med sin blodskatt för den goda sakens skull.

Så länge arbetarna, de sanna bärarna av den politiska makten i nordstaterna, tillät att slaveriet besudlade den egna republiken, så länge de gentemot negern som utan egen stämma hade en herre och blivit såld hävdade att det var hans eget högsta privilegium att han själv sålde sig och kunde välja sin herre, så länge var de inkapabla att tillkämpa sig arbetarnas sanna frihet eller stödja sina europeiska bröder i deras befrielsekamp. Detta hinder mot framåtskridandet har inbördeskrigets röda hav spolat bort.

Europas arbetare har blivit övertygade om att det amerikanska frihetskriget inledde en ny epok som öppnade för medelklassens makt. På samma sätt är det amerikanska kriget mot slaveriet inledningen för en ny epok av arbetarklassens makt. De betraktar det som ett tecken för den kommande epoken att Abraham Lincoln, den envise, järnhårda sonen av arbetarklassen skulle vara den på vars lott det föll att föra sitt fosterland genom den exempellösa kampen för befrielsen av en undertryckt ras och för omgestaltningen av den sociala världen.

Untertecknat i Den internationella arbetarassociations namn av centralrådet.

Le Lubes, korresponderande sekreterare för Frankrike

F. Rybczinsky, Polen

Emile Holtorp, Polen

J. B. Bocquet

H, Jung, korresponderande sekreterare för Schweiz

Morisot

George W. Wheeler

J. Denoual

P. Bordage

Le Roux

Tallandier

Jourdain

Dupont

R. Gray

D. Lama

C. Setacci

F. Solustri

P. Aldouvrandi

D. G. Bagnagatti

G. P. Fontana, korresponderande sekreterare för Italien

G. Lake

J. Buckley

G. Howell

J. Osborne

J. D. Stainsby

J. Grossmith

G. Eccarius

Friedrich Leßner

Wolff

K. Kaub

Heinrich Bolleter

Ludwig Otto

N. P. Hansen, Danmark

Karl Pfänder

Georg Lochner

Peter Petersen

Karl Marx, korresponderande sekreterare för Tyskland

A. Dick

L. Wolff

J. Whitlock

J. Carter

W. Morgan

William Dell

John Weston

Peter Fox

Robert Shaw

John M. Longmaid

Robert Henry Side

William C. Worley

Blockmoor

R. Hartwell

W. Pidgeon

B. Lucraft

J. Nicass

G. Odger, rådets ordförande

William R. Cremer, generalsekreterare

Ur reseintrycken från Amerika. Av Friedrich Engels.

Här kommer ännu en resenotis från farbror resande Fred. 

Källa: Marx-Engels-Werke, band 21, s. 466-468

Redaktionens not

Detta fragment skrev Engels under andra hälften av september 1888 på ångfartyget ”City of New York” som han åkte hem med efter en amerikaresa tillsammans med Eleanor Marx-Aveling, Edward Aveling och sin vän Carl Schorlemmer. Engels uppehåll sig i Amerika från den 17 augusti till den 19 september. Han besökte, med New York som bas, Boston och andra närbelägna städer, Niagarafallen, Ontariosjön och gjorde även en avstickare till Kanada.

Engels hade för avsikt att skriva skisser om denna resa och ge sin bild av landets samhälleliga och politiska liv. Detta framgår av detta fragment och av andra bevarade anteckningar. Denna avsikt förverkligades inte. Det föreliggande fragmentet skrevs på ett av ångbåtsföretagets brevhuvuden och utgör enbart början på det planerade arbetet.

Ur reseintrycken från Amerika

Vi föreställer oss i regel Amerika som en ny värld – ny inte bara räknat från tiden för dess upptäckt, utan också genom alla dess institutioner. Långt före oss gammalmodiga och sömniga euopéer befinner de sig, genom sitt förakt för allt nedärvt. En värld som är uppbyggd från grunden på jungfruelig mark, enbart av moderna människor enligt moderna, praktiska och rationella grundsatser. Och amerikanerna gör sitt för att stärka oss i denna mening. De ser ner på oss med förakt och anser oss vara betänksamma, fångade i allsköns föråldrade fördomar. Ett opraktiskt folk som är rädda för allt nytt, samtidigt som de själva är världens mest framstegsvänliga nation (”the most go-ahead nation”). De prövar varje förbättringsförslag enbart efter dess praktiska nytta, och om det visar sig vara gott genomför de det med en gång, nästan från en dag till nästa. I Amerika borde allt vara nytt, allt rationellt, allt praktiskt, alltså allt annat än hos oss.

På ångfartyget ”City of Berlin” hamnade jag för första gången med en större grupp amerikaner. Det var mest trevligt folk. Herrar och damer som var mer tillgängliga än engelsmännen, ibland en smula rakt på i språket, men annars tämligen lika bättre klätt folk på andra ställen. Det som urskiljde dem var en märkligt småborgerlig personlighet – inte som hos de tveksamma och osäkra tyska småborgarna, inte heller som hos engelsmännen: en personlighet som just genom den stora säkerhet med vilken den framträdde uttryckte sig som vore den en nedärvd egenskap. Särskilt de yngre damerna gav intryck av en viss naivitet som man i Europa bara hittar i småstäderna. När de gick i två och två i arm eller när de stormade fram över däcket resolut och nästan häftigt med en man, hade de samma skuttande gång och höll sina av vinden hotade kjolar med samma sedesamma grepp som hos oss oskulden från landet. De påminde mig mest om svenskor – och jag väntade mig hela tiden att de skulle niga på svenskors vis. Av den kroppsliga och andliga stelhet som är en allmän arvedel i den germanska rasen hade de definitivt fått sin andel, och på intet sätt övervunnit den. Kort sagt, mitt första intryck av amerikanerna var inte att de hade någon nationell överlägsenhet över européerna, ingalunda en ny, ung nationaltyp, utan tvärtom att folket höll fast vid nedärvda småborgerliga vanor som redan gäller som föråldrade i Europa. Att vi européer ur detta hänseende är lika överlägsna dem som parisarna är provinsfolket.

Vad hittade jag när jag kom till mitt första sovrum i New York? Möbler av gammaldags form, kan man tänka. Kommoder med mässingsringar eller byglar till de utdragbara lådorna, så som var mode i början av detta århundrade och som i Europa bara förekommer på landet. Därutöver även nyare former av engelskt och franskt snitt, men även dessa lite omoderna och för det mesta på fel plats. Inget nytt efter det att den kolossala gungstolen som kunde gungas 240 grader åter kommit ur mode. Och så överallt. Stolarna, borden, skåpen, alla ser mest ut som arvegods från tidigare generationer. Kärrorna på New Yorks gator har ett så föråldrat utseende att man tänker sig att ingen europeisk bondgård kan uppvisa sådana modeller längre. Tittar man närmare ser man dock att dessa kärror har blivit rejält förbättrade med springfjädrar och att de är byggda av väldigt lätt men starkt trä. Men trots alla dessa förbättringar förblev de gammalmodiga modellerna oantastade. I London fanns det fortfarande i början av 40-talet droskor där man gick på där bak och sedan gick ut till höger eller vänster, och som på en omnibuss satt man mittemot varandra. Mig veterligen försvann dessa redan 1850. I Boston däremot, så vitt jag vet den enda amerikanska stad där droskor verkligen är i bruk, florerar fortfarande dessa skrotlådor. De amerikanska gästhusen av idag, med sina luxuösa inredningar och hundratals rum, visar med sin hela american plan att de är framvuxna ur den avsides belägna bondgården i en glesbygd som fortfarande ibland ger resande tak över huvudet och näring mot betalning – jag återkommer till detta. De uppvisar egendomliga drag som för oss inte bara är märkliga utan direkt gammaldags. Och så vidare.

Den som vill njuta av sin resa så som man gjorde i Europa under trettioåriga krigets dagar kan åka med järnvägen till slutstationen vid en bergstrakt och sedan fortsätta med hästskjuts ut i vildmarken. Vi fyra gjorde en sådan utflykt till Adirondacks och har sällan skrattat som på taket till denna skjuts. Ett gammalt åkdon gentemot vilken en preussisk vagn från anno dazumal är ett riktigt praktåk. En obeskrivlig modell med säten för sex eller nio personer på taket eller vid kusken, och det var det hela. Och nu gatan. Jag ber om ursäkt, det var ingen gata, man kan knappt kalla det väg: två djupa fåror i den sandiga leran, uppförs och nedförs.

Här slutar manuskriptet.

Uppenbarelseboken. Av Friedrich Engels

Källa: Marx-Engels-Werke, band 21, s. 9-15

Ursprungligen publicerad i Londontidningen ”Progress” 1883.

Översatt från tyskan av Mattias Nilsson 2020.

Kommentarer inom klammer är översättarens.

Uppenbarelseboken

Den historiska och språkliga kritiken av Bibeln, undersökningen av åldern, ursprunget och det historiska värdet av de skrifter som utgör det Gamla och det Nya testamentet är en vetenskap som knappast någon i det här landet [England], med undantag av några frisinnade teologer (som bemödar sig att hålla den så hemlig som möjligt), känner till.

Denna vetenskap är nästan uteslutande tysk. Dessutom har det lilla som lyckas tränga ut över Tysklands gränser inte direkt visat sig vara de bästa delarna. Det är den frisinnade kritiken som utger sig att vara fördomsfri, grundlig och samtidigt kristen. Böckerna är inte direkt uppenbarelser från den helige ande, utan uppenbarelser av det gudomliga genom mänsklighetens heliga ande etc. Så är företrädarna för Tübingerskolan (Baur, Gförer etc.) lika populära i Holland och Schweiz som i England. Vill man ändå gå lite utöver detta så följer man Strauß. Samma milda, men ohistoriska, anda behärskar den berömde Ernest Renan, som bara är en andefattig plagiator av de tyska kritikerna. Av allt i hans verk är det bara den genomträngande tankens estetiska sentimentalitet och det febersjuka språket som allt är klätt i som tillhör honom.

Något bra har Ernest Renan ändå sagt:

”När vi vill göra oss en närmare föreställning av vad de första kristna församlingarna var, då ska vi inte jämföra dem med vår tids kyrkoförsamlingar, utan med de lokala sektionerna av Internationella Arbetarassociationen.”

Och det stämmer. Kristendomen grep människorna precis så som den moderna socialismen gör. I gestalt av en mångfald sekter och ännu mer genom motsägande individuella uppfattningar – somliga klarare andra mer förvirrade. De senare utgjorde den stora majoriteten. Men alla är fientligt inställda till det härskande systemet, ”de bestående makterna”.

Tar vi t. ex. Uppenbarelseboken. Vi kommer att se att den istället för att vara den dunklaste och hemlighetsfullaste av Nya testamentets böcker, är den enklaste och klaraste boken. I ögonblicket måste vi be läsaren att tro vad vi successivt kommer att bevisa: att den skrevs år 68 eller 69 e. v. t. och att den därmed inte bara är den enda boken i Nya testamentet vars datum verkligen är fastställt, utan att det också är den äldsta boken. Hur kristendomen såg ut år 68 kan vi här se i spegeln.

Först. Sekter och ännu fler sekter. I rundskrivelsen till Asiens sju kyrkor [Upp 2-3] nämns minst tre sekter som vi annars inte vet någonting om: nikolaiterna, bileamiterna samt anhängarna till en kvinna som symboliseras med namnet Isebel. Om alla tre sägs det att de tillåter sina anhängare att äta av det som offrats till gudarna och att de var begivna till otukt. Det är ett märkligt faktum att det i varje stor revolutionär rörelse blir frågan om ”den fria kärleken” som träder i förgrunden. Hos en del av människorna som ett revolutionärt framsteg, som ett sätt att göra sig av med gamla traditionella bojor som inte längre är nödvändiga. Hos andra som en välkommen lära som bekvämt nog täcker alla former av tygellösa handlingar mellan man och kvinna. De senare, nämligen filistrarna, förefaller snabbt ha fått överhanden, ty ”horeriet” sätts alltid i samband med ätandet av ”avgudaoffer”, något som var strängt förbjudet för judar och kristna, men som också kunde vara farligt eller i alla fall obehagligt att avstå från. Detta visar tydligt att de här nämnda anhängarna av den fria kärleken i största allmänhet strävade efter att vara bästa vän med envar och att de inte var av samma skrot och korn som martyrerna.

Kristendomen skapades, som varje annan stor revolutionär rörelse, av massorna. Det skedde på ett för oss okänt sätt i Palestina under en tid då nya sekter, nya religioner och nya profeter uppstod i hundratal. Faktum är att det bara handlade om en genomsnittsföreteelse som bildades spontant genom friktionen mellan dessa sekter och därefter genom tillskott av teorem från den alexandrinska juden Filon, och senare med tillskott från stark stoisk infiltration. Om vi i själva verket kan kalla Filon för kristendomens andlige fader, så var Seneca dess onkel. Hela avsnitt i Nya testamentet förefaller nästan ordagrant vara avskrifter ur hans verk. Å andra sidan kan man hitta hela avsnitt i Persius satirer som förefaller komma från det då ännu oskrivna Nya testamentet. Av alla dessa element beträffande läran finner man intet i Uppenbarelseboken. Här har vi den mest primitiva formen av kristendomen som är bevarad för oss. Det finns där bara en dominerande dogmatisk punkt: att de troende har blivit räddade genom Kristi offer. Men hur eller varför kan absolut inte förklaras. Det är inget annat än den gamla judiska eller hedniska föreställningen att Gud eller gudarna måste försonas genom offer som blivit omvandlad till den specifikt kristna föreställningen (vilken i själva verket gjorde kristendomen till den allmänna religionen), nämligen att Kristi död är ett en gång för alla tillräckligt offer.

Av arvssynden inte ett spår. Inget om treenighet. Jesus är ”Lammet”, men underordnad Gud. Faktum är att han i en vers (Upp 15:3) ställs i nivå med Moses. Istället för den enda helige ande finns det ”Guds sju andar” (3:1 och 4:5) som uppmanar Gud till hämnd:

”Hur länge, du helige och sannfärdige härskare, skall du dröja med att hålla dom och utkräva hämnd för vårt blod på jordens invånare?” (6:10)

Ett känsloutbrott som senare noggrant stryks ur kristendomens teoretiska moralkodex, men som i praktiken desto häftigare utövades så snart de kristna fick överhanden gentemot hedningarna.

Naturligtvis utgör kristendomen bara en sekt inom judendomen. Så i rundskrivelsen till de sju församlingarna:

”Jag känner ditt lidande och din fattigdom – men du är rik – och jag vet hur du smädas av dem som kallar sig judar” (inte kristna) ”men inte är det utan är en Satans synagoga.” (2:9)

och ännu en gång (3:9):

”Se, jag skall låta några komma från Satans synagoga, några som kallar sig judar, men som inte är det utan ljuger.”

Vår författare hade alltså år 69 e. v. t. ingen som helst uppfattning om att han företrädde en ny fas i den religiösa utvecklingen, en fas som var bestämd till att bli ett av de väsentligaste elementen i revolutionen. Därför är det också när de heliga närmar sig Guds tron först 144000 judar, 12000 från varje av de tolv stammarna, och först därefter ges hedningarna tillåtelse, att gå med i denna nya fas av judendomen.

Så såg kristendomen ut år 68, som det beskrivs i den äldsta och enda boken i Nya testamentet vars äkthet inte kan betvivlas. Vem författaren var vet vi inte. Han kallar sig Johannes. Han utger sig inte ens att vara ”aposteln” Johannes, ty ”det nya Jerusalems” grundstenar förborgar ”namnen på Lammets tolv apostlar”. (21:14). Dessa måste därför ha varit döda när han skrev boken. Att han var jude ser man tydligt på de rikligt förekommande hebreismerna i hans grekiska, som kraftigt överträffar t. o. m. de andra böckerna i Nya testamentet när det gäller dålig grammatik. Det s. k. Johannesevangeliet, Johannesbreven och denna bok måste ha åtminstone tre olika författare, det syns entydigt i språket om det inte redan är bevisat i deras fullständigt motsägande doktriner.

De apokalyptiska visioner som upptar nästan hela Uppenbarelseboken är i de flesta fall ordagrant kopierade från Gamla testamentets klassiska profeter och deras senare imitatörer, med början hos Daniel (cirka 160 f. v. t., som profeterade om saker som inträffat sekler tidigare) och slutar med Henoks bok, en apokryfisk produkt på grekiska som skrevs strax före vår tideräknings början. Den ursprungliga uppdiktningen, t. o. m. grupperandet av de plagierade versionerna, är synnerligen torftig. Professor Ferdinand Benary, vars föreläsning vid Berlins universitet 1841 jag har att tacka för det följande, har visat med angivelse av kapitel och vers, varifrån vår författare hämtat varje föregiven vision. Det är därför meningslöst att följa vår ”Johannes” i alla hans tokiga infall. Vi borde snarare direkt komma till den punkt som avtäcker hemligheten i denna i varje fall märkvärdiga bok.

I fullkomlig motsats till alla sina ortodoxa kommentatorer som alla förväntar sig att hans profetior ännu ska inträffa, efter mer än 1800 år upphör ”Johannes” aldrig att säga:

”Tiden är nära. Allt detta kommer att ske inom kort.”

Detta gäller särskilt krisen som han förutsäger och uppenbarligen väntar på.

Denna kris är den stora avgörande kampen mellan Gud och ”Antikrist” som andra kallat honom. De avgörande kapitlen är kapitel 13 och 17. Lämnar vi alla överflödiga utsmyckningar därhän: ”Johannes” ser ett djur med sju huvuden och tio horn stiga ut havet (hornen intresserar oss överhuvudtaget inte).

”Ett av dess huvuden såg ut att ha fått ett dödligt hugg, men det dödliga såret hade läkts.” [(13:3)]

Detta djur skulle ha makten över jorden mot Gud och Lammet i 42 månader (ena halvan av de heliga sju åren), och alla människor skulle under denna tid vara tvungna att ha detta djurs märke eller dess namns tal inskrivet på höger hand eller i pannan.

”Här behövs vishet. Den som har förstånd ska tolka odjurets tal, ty det är en människas tal, och talet är 666.” [(13:18)]

Under andra århundradet visste Irinaeus ännu att det som åsyftades var kejsar Neros sårade och läkta huvud. Nero var den förste stora förföljaren av de kristna. Vid hans död utbredde sig ett rykte, särskilt i Achaia [i nuvarande Grekland] och [Mindre] Asien, att han inte var död utan bara sårad och att han åter skulle framträda en dag och sprida skräck över hela världen. (Tacitus, Hist. II, 8) Samtidigt kände Irenaeus till en annan väldigt gammal läsart enligt vilken namnet gav talet 616 istället för 666.

I kapitel 17 uppträder djuret med sju huvuden igen, denna gång ridet av den berömda scharlakansröda damen vars behagliga beskrivning läsaren själv kan hitta i boken. [Det stora Babylon, moder till alla skökor och skändligheter på jorden (17:5)]

”Odjuret som du såg, det var men är inte mer... De sju huvuderna är sju berg som kvinnan sitter på, och de är också sju kungar. Fem har fallit, en finns nu, och en har inte kommit än, och när han kommer skall han stanna bara en kort tid. Och odjuret som var och inte mer är, han är den åttonde och ändå en av de sju... Och kvinnan som du såg är den stora staden, den som har kungavälde över kungarna på jorden.” [Ur (17:8-18)]

Här har vi alltså två tydliga angivelser. 1. Den scharlakansröda damen är Rom, den stora staden som regerar över världens kungar. 2. Vid tiden för bokens nedskrivande regerade den sjätte romerske kejsaren, efter honom skall en annan komma som regerar en kort tid och därefter återkommer en som är ”en av de sju”, som var sårad men är läkt och vars namn innehåller det hemlighetsfulla talet, och om vem Irenaeus ännu visste att det var Nero.

Börjar vi med Augustus så har vi Augustus, Tiberius, Caligula, Claudius och Nero som den femte. Den sjätte är Galba vars tronbestigning var en signal till uppror bland legionerna, särskilt i Gallien och lett av Otho, Galbas efterträdare. Därför måste vår bok vara skriven under Galbas regeringstid, mellan 9 juni 68 och 14 januari 69. Detta följer av att man förväntar sig Neros återkomst.

Men nu till det avgörande beviset: talet. Även detta är upptäckt av Ferdinand Benary och därefter aldrig omstritt av vetenskapen.

Ungefär trehundra år före vår tideräkning började judarna använda sina bokstäver som symboler för tal. De spekulativa rabbinerna såg i detta en metod för mystisk tolkning eller kabbala. Hemliga ord uttrycktes som tal som man kom fram till genom att addera de numeriska värdena hos bokstäverna. Denna nya vetenskap kallade de för gematriah, geometri. Just denna vetenskap används här av vår ”Johannes”. Vad vi ska bevisa är 1. att talet innehåller namnet på en man och att denna man är Nero, 2. att lösningen gäller såväl för läsarten 666 som för den gamla läsarten 616. Vi tar de hebreiska bokstäverna och deras värden.

נ (nun) n = 50

ר (resh) r = 200

ו (vav) för o = 6

נ (nun) n = 50

ק (qof) k (q) = 100

ס (samekh) s = 60

ר (resh) r = 200

Neron Kesar, kejsar Nero, på grekiska Nêron Kaisar. Om vi emellertid använder det latinska Nero Caesar istället och översätter det till hebreiska bokstäver, försvinnet nun i slutet av Neron och därmed ett värde av 50. Detta ger oss den gamla läsarten, alltså 616. Och därmed är beviset så fullkomligt som man bara kan önska sig. (Skrivsättet ovan, såväl med som utan det andra nun:et motsvarar skrivsättet i Talmud och är därmed autentiskt.)

Därmed ligger innehållet i den hemlighetsfulla boken i klar dager för oss. ”Johannes” förutsäger att Neros återkomst och skräckvälde ska komma kring år 70 och vara i 42 månader eller 1260 dagar. Efter detta tidsspann framträder Gud, får övermakten gentemot Nero, Antikrist, och förstör den stora staden genom eld och fängslar Djävulen i ett årtusende. Det tusenåriga riket börjar etc. Allt detta har nu förlorat sin betydelse, undantaget för enfaldiga personer som ännu försöker räkna ut datumet för den yttersta domen. Dock som autentisk bild över en närmast primitiv kristendom, nedtecknad av en av de egna, har boken mer värde än alla de övriga böckerna i Nya testamentet sammantagna.