Här följer en lägesbeskrivning för de Socialdemokratiska ungdomsklubbarna i Göteborg, publicerad i "Stormklockan" 1909-2-20.
Från "Lilla London"
Göteborgsbrev till Stormklockan
Trots det begränsade utrymmet vill jag sända "Klockan" några rader från vårt "Lilla London".
Vår pigga tidning har här såväl som på en del andra platser ej av alla klubbkamrater mottagits med jubel.
Men allt är övergående och så tycks även vara med antipartierna mot "Stormklockan". Nu frågas det allmänt efter tidningen, och det är som sig bör. Detta om tidningen.
Så kan jag meddela att vi haft en lite "platsrevolution" här. Ja, inte så att förstå att vi avsatt landshövdingen eller någon annan mer eller mindre god borgare - nej, men vi ha valt en ny kommunstyrelse med delvis nya medlemmar.
Bland partivännerna äro en del "äldre djupt indignerade". Men kära ni, det kan inte hjälpas. Nog för att klubbisterna gå och känna sig "skuldmedvetna", allra helst som de hört att "Statsministern" på Ny Tid sagt att "vi fått en dålig kommunstyrelse". Men flertalet kommunmedlemmar torde nog vänta med såna omdömen tills styrelsen fått tjänstgöra, så att var och en kan bedöma deras arbete.
Klubbarnes platsstyrelse arbetar utmärkt med upplysningsverksamheten.
Senaste beviset därpå är anordnandet av socialistiska föreläsningar av vår kamrat Rick. Sandler.
Inalles åtta förläsningar komma att hållas. De som hittills gått av stapeln ha dragit fulla hus.
Alla arbetarna böra passa på tillfällena. Entrén är så låg som 15 öre pr föreläsning.
Föreläsningsdagar bli onsdagar och torsdagar. Första föreläsningen hälls den 11 dennes.
Smutslitteraturfloden har översvämmat även denna stad, och några fördämningar ha icke gjorts.
Visserligen ha klubbarna tillsatt komittéer, vilka skulle göra något åt saken, men har dessa komittéers arbete strandat mot en kinesisk mur: distributörerna. Så fort cigarrhandlarna som i huvudsak sköter om försäljningen, blivit tillfrågade, har svarats: "Vänd er till distributörerna". Särskilt har då utpekats en som tillhör partiet, och enligt utsago är en av de som distribuerar det mästa.
Komitterade ha nu en längre tid gått havande med tanken att utlysa ett offentligt diskussionsmöte i saken, men har detta strandat på grund av att den vidtalade föredragshållaren insjuknat. Undrar dock om det ej går att få någon annan. t. ex. hr Janhekt. Han vore här den som mäst kvalicerad då han ju en lång följd av år sysslat med distribtioner.
Ja, ja, förslaget kanske tål att tänka på!
Hoppas dock att kommitterade fortast möjligt söker få tillstånd ett möte.
Alltså farväl till nästa gång!
Lacaron.
söndag 8 september 2013
På härjartåg genom Dalsland 1910
Artikel från Stormklockan 1910-8-7.
På härjartåg genom Dalsland
Man brukar alltid tala om det mörka Småland, men jag kan ej göra mig en föreställning om att Småland är mörkare i politiskt hänseende än Dalsland.
Jag har nu rest genom hela Dalsland bland pappers- och trämassefabrikerna och på de flästa platser har aldrig någon organisation funnits. Ja, det finnes platser där aldrig en demokratisk talare uppträtt. Under sådana förhållanden är det ej så underligt om det andliga tillståndet är betänkligt bland arbetarna i detta landskap. Detta är nu vad som gäller pappaers- och trämasseindustrien. Den övriga industrien känner jag ej så noga, men jag tror dock att förhållandet är liknande även där.
Jag började i Upperud. Vid den platsen har ej varit någon talare på 3 år. Möte hölls på landsvägen den 13 juli inför cirka 30 åhörare. Resultatet blev en ungdomsklubb på 15 personer. Jag har nu försport att denna klubb lade ned sitt arbete efter tre à fyra dagar. Vilket är utmärkande för platsens lojhet. Det tillsattes dock stryelse och två kommissionärer för Stormklockan och det lovades rundligt att upptaga arbetet med full iver. Jag reste därför från Upperud med tanke på att det fanns en elittrupp som skulle bryta mark för våra idéer, men nej! De har sovit och vill sova, på denna platsen.
Håvreströms och Standards pappersbruk var nästa platsen. Jag trodde inte att det i värkligheten skulle råda en sådan slöhet som här. Stormklockans spalter tillåter ej att relatera förhållandena så som borde göras. Visserligen finnes det även där en elittrupp som det vore förhoppning på att få att upptaga en klubb. Men då jag var där arbeta halva styrkan nattskrift, varför det ej gick att samla den på en gång.
Så gick färden vidare utan något vidare resultat, förr än jag kom till Skåpafors. Där bildades en klubb på 10 personer. Där finnes det stora förhoppningar att denna klubben tog saken på fullt allvar och kommer säkerligen att visa det också i framtiden. Styrelse och kommissionärer tillsattes även här.
Nästa plats blev Gustafsfors en sulfatfabrik i norra ändan av Dalsland. Här affischerade jag ut mötet dagen förut, men fick affischera om och om igen, ty här nedrevs affischerna av fabriksledningens lakejer. Resultatet blev att det samlades cirka 150 åhörare på den bestämda tiden. För dem redogjorde jag för organisationens betydelse.
Någon fackförening var ändå ej tänkbart att få till stånd.
En lista cirkulerade på vilken antecknade sig 30 st. för en ungdomsklubb. Efteråt tillsattes styrelse, revisorer och kommissionärer. Så hurrades det för klubben och arbetarerörelsens framgång på denna plats, samt avsjöngs ungdomsmarschen med kläm och entusiasm som avslutning på mötets resultat.
Denna agitationsturné var ju avsedd för att rycka upp och organisera pappers- och trämasseindustrins arbetare. Men att bilda fackföreningar är emellertid ingen lätt sak. Det fordras att de på en plats äro något så när eniga om saken; finnes det ej enighet så är det nästan omöjligt att bilda en fackförening på ett fåtal personer. Jag har i övrigt kommit till den uppfattningen att en klubb på en sådan plats kan uträtta mycket, vadan jag tror att klubben på Gustafsfors arbetat en tid, marken är även bruten för en fackförening.
Avlöningsförhållandena här i Dalsland äro så usla att man har svårt att fatta hur folk kan klara sig. Två och högst två och femtio är den vanliga dagspänningen. Färden genom Västergötland och Bohuslän visade att där betalades över tre kr. om dagen, men där har organisationen härjat i flera år, vadan man tydligen kan se dess värkningar. Om nu intet annat hjälper än ungdomsklubbar som rycker upp det sovande proletariatet här i Dalsland får man ändå vara nöjd med resultatet.
M-n [Vem är det?]
På härjartåg genom Dalsland
Man brukar alltid tala om det mörka Småland, men jag kan ej göra mig en föreställning om att Småland är mörkare i politiskt hänseende än Dalsland.
Jag har nu rest genom hela Dalsland bland pappers- och trämassefabrikerna och på de flästa platser har aldrig någon organisation funnits. Ja, det finnes platser där aldrig en demokratisk talare uppträtt. Under sådana förhållanden är det ej så underligt om det andliga tillståndet är betänkligt bland arbetarna i detta landskap. Detta är nu vad som gäller pappaers- och trämasseindustrien. Den övriga industrien känner jag ej så noga, men jag tror dock att förhållandet är liknande även där.
Jag började i Upperud. Vid den platsen har ej varit någon talare på 3 år. Möte hölls på landsvägen den 13 juli inför cirka 30 åhörare. Resultatet blev en ungdomsklubb på 15 personer. Jag har nu försport att denna klubb lade ned sitt arbete efter tre à fyra dagar. Vilket är utmärkande för platsens lojhet. Det tillsattes dock stryelse och två kommissionärer för Stormklockan och det lovades rundligt att upptaga arbetet med full iver. Jag reste därför från Upperud med tanke på att det fanns en elittrupp som skulle bryta mark för våra idéer, men nej! De har sovit och vill sova, på denna platsen.
Håvreströms och Standards pappersbruk var nästa platsen. Jag trodde inte att det i värkligheten skulle råda en sådan slöhet som här. Stormklockans spalter tillåter ej att relatera förhållandena så som borde göras. Visserligen finnes det även där en elittrupp som det vore förhoppning på att få att upptaga en klubb. Men då jag var där arbeta halva styrkan nattskrift, varför det ej gick att samla den på en gång.
Så gick färden vidare utan något vidare resultat, förr än jag kom till Skåpafors. Där bildades en klubb på 10 personer. Där finnes det stora förhoppningar att denna klubben tog saken på fullt allvar och kommer säkerligen att visa det också i framtiden. Styrelse och kommissionärer tillsattes även här.
Nästa plats blev Gustafsfors en sulfatfabrik i norra ändan av Dalsland. Här affischerade jag ut mötet dagen förut, men fick affischera om och om igen, ty här nedrevs affischerna av fabriksledningens lakejer. Resultatet blev att det samlades cirka 150 åhörare på den bestämda tiden. För dem redogjorde jag för organisationens betydelse.
Någon fackförening var ändå ej tänkbart att få till stånd.
En lista cirkulerade på vilken antecknade sig 30 st. för en ungdomsklubb. Efteråt tillsattes styrelse, revisorer och kommissionärer. Så hurrades det för klubben och arbetarerörelsens framgång på denna plats, samt avsjöngs ungdomsmarschen med kläm och entusiasm som avslutning på mötets resultat.
Denna agitationsturné var ju avsedd för att rycka upp och organisera pappers- och trämasseindustrins arbetare. Men att bilda fackföreningar är emellertid ingen lätt sak. Det fordras att de på en plats äro något så när eniga om saken; finnes det ej enighet så är det nästan omöjligt att bilda en fackförening på ett fåtal personer. Jag har i övrigt kommit till den uppfattningen att en klubb på en sådan plats kan uträtta mycket, vadan jag tror att klubben på Gustafsfors arbetat en tid, marken är även bruten för en fackförening.
Avlöningsförhållandena här i Dalsland äro så usla att man har svårt att fatta hur folk kan klara sig. Två och högst två och femtio är den vanliga dagspänningen. Färden genom Västergötland och Bohuslän visade att där betalades över tre kr. om dagen, men där har organisationen härjat i flera år, vadan man tydligen kan se dess värkningar. Om nu intet annat hjälper än ungdomsklubbar som rycker upp det sovande proletariatet här i Dalsland får man ändå vara nöjd med resultatet.
M-n [Vem är det?]
Kata i Åmål 1909
Artikel i "Stormklockan" 1909-5-8.
Kata i Åmål
Den 20 april skulle jag för "Textils" räkning ha föredrag i Åmål. Den lilla avdelningen hade i samband med Arbetarkommunen beslutat anordna offentligt möte, och kommun skulle hyra goodtemplarlokalen. Men möttes av ett "bleklagt nej" från den vettskrämda byggnadsstyrelsens sida. Till pjäsen hör att lokalen upplåtes åt alla andra talare t. o. m. åt ungsocialisten Werenskiöld i somras.
Slutligen efter mycken vedermöda hade kommunstyrelsens energiske ordf. fått hyra ett cirkustält för att därstädes anordna _enskilt möte_ med alla platsens fackföreningar.
Borgmästarn som i förväg fått nys om saken hade privatim varnat cirkusdirektören för att hyra ut lokal till mitt möte "enär man ej på villkor ville att den personen skulle tala i Åmål". Men trots allt fingo vi tältet. Då jag kom till Åmål voro kamraterna mig till möte och upplyste om, att vi fått ett cirkustält, att mötet skulle börja kl. 7 om inga hinder blev och att det var ett slutet fackföreningsmöte.
När vi kommo ned till tältet stod folket utanför, polis var där, och vi erhöllo av en räddhågad, långhårig "cirkusman" den upplysningen att magistraten förbjudit cirkusdirektören att hyra ut lokalen, vid risk att få sina föreställningar förbjudna.
Komunordföranden i väg till cirkusdirektören som dock ej kunde anträffas. Och trots alla försäkringar till den skrämde långhårige cirkusartisten att de faktiskt ej kunde hindra dem att hyra ut sitt tält, fingo vi ej.
De till minst nu tvåhundra uppgående åhörarne sågo mörka och dystra åt, och så sade jag "Det blir väl ingen annan råd änatt ta landsvägsmöte igen. Inte blir föredraget så långt men _lite_ hade jag hog att säga er." De dyrstra anletena ljusnade, och så satte vi oss i marsch, för att utom staden söka ny lokal.
Jag var i värsta krigshumör, rent upprörd över de vidriga förhållanden som tillåta myndigheterna att trakassera fredliga fackföreningar på slikt sätt och när vi så kommo till kyrkan, som låg på en kulle, gick jag rätt upp för backen och steg upp för kyrktrappan tog tag i kyrkdörrarnes portvred och yttrade några kraftiga ord till folket, samt höjde ett rungande leve för socialismen. Och bad dem så följa mig.
Så tågande vi i väg i fotsdjup sörja utom staden, där jag gående på landsvägen uppläste mina "Tvänne krigsförklaringar" vara O. Hermelin "Krig mot socialisterna" och min egen "Krig mot kapitalisterna" åtföljda af ej alltför milda komentarer, därpå höjdes ett rungande leve för socialismen, och så ett för mig, av kamraterna såsom tack för att jag trots allt, dock hållit mötet.
Såväl borgmästaren som stadsfiskalen hade under tiden anlänt, men funno för godt att ej ingripa.
Så ändades mitt tredje möte i Åmål.
Av stadens tre poliser voro två därute med, så att om "den intre fienden" sluppit lös inne i staden medan vi vore på möte, hade hela staden legat öppen för anfall.
Myndigheterna sörja på ett rörande sätt för reklam för våra möten och jag vill därför hembära dem mitt varma tack!
K. D-m. (Kata Dahlström)
Kata i Åmål
Den 20 april skulle jag för "Textils" räkning ha föredrag i Åmål. Den lilla avdelningen hade i samband med Arbetarkommunen beslutat anordna offentligt möte, och kommun skulle hyra goodtemplarlokalen. Men möttes av ett "bleklagt nej" från den vettskrämda byggnadsstyrelsens sida. Till pjäsen hör att lokalen upplåtes åt alla andra talare t. o. m. åt ungsocialisten Werenskiöld i somras.
Slutligen efter mycken vedermöda hade kommunstyrelsens energiske ordf. fått hyra ett cirkustält för att därstädes anordna _enskilt möte_ med alla platsens fackföreningar.
Borgmästarn som i förväg fått nys om saken hade privatim varnat cirkusdirektören för att hyra ut lokal till mitt möte "enär man ej på villkor ville att den personen skulle tala i Åmål". Men trots allt fingo vi tältet. Då jag kom till Åmål voro kamraterna mig till möte och upplyste om, att vi fått ett cirkustält, att mötet skulle börja kl. 7 om inga hinder blev och att det var ett slutet fackföreningsmöte.
När vi kommo ned till tältet stod folket utanför, polis var där, och vi erhöllo av en räddhågad, långhårig "cirkusman" den upplysningen att magistraten förbjudit cirkusdirektören att hyra ut lokalen, vid risk att få sina föreställningar förbjudna.
Komunordföranden i väg till cirkusdirektören som dock ej kunde anträffas. Och trots alla försäkringar till den skrämde långhårige cirkusartisten att de faktiskt ej kunde hindra dem att hyra ut sitt tält, fingo vi ej.
De till minst nu tvåhundra uppgående åhörarne sågo mörka och dystra åt, och så sade jag "Det blir väl ingen annan råd änatt ta landsvägsmöte igen. Inte blir föredraget så långt men _lite_ hade jag hog att säga er." De dyrstra anletena ljusnade, och så satte vi oss i marsch, för att utom staden söka ny lokal.
Jag var i värsta krigshumör, rent upprörd över de vidriga förhållanden som tillåta myndigheterna att trakassera fredliga fackföreningar på slikt sätt och när vi så kommo till kyrkan, som låg på en kulle, gick jag rätt upp för backen och steg upp för kyrktrappan tog tag i kyrkdörrarnes portvred och yttrade några kraftiga ord till folket, samt höjde ett rungande leve för socialismen. Och bad dem så följa mig.
Så tågande vi i väg i fotsdjup sörja utom staden, där jag gående på landsvägen uppläste mina "Tvänne krigsförklaringar" vara O. Hermelin "Krig mot socialisterna" och min egen "Krig mot kapitalisterna" åtföljda af ej alltför milda komentarer, därpå höjdes ett rungande leve för socialismen, och så ett för mig, av kamraterna såsom tack för att jag trots allt, dock hållit mötet.
Såväl borgmästaren som stadsfiskalen hade under tiden anlänt, men funno för godt att ej ingripa.
Så ändades mitt tredje möte i Åmål.
Av stadens tre poliser voro två därute med, så att om "den intre fienden" sluppit lös inne i staden medan vi vore på möte, hade hela staden legat öppen för anfall.
Myndigheterna sörja på ett rörande sätt för reklam för våra möten och jag vill därför hembära dem mitt varma tack!
K. D-m. (Kata Dahlström)
Göteborgs nya arbetarekommun
Göteborgsavdelningen av det som skulle bli Vänsterpartiet grundades i mars 1917. Så här beskrevs bildandet i tidningen "Politiken" 1917-3-26. (Den förste ordföranden Ståhlberg skulle inom kort ändra stavningen av sitt namn till Stålbärj.)
Göteborgs nya arbetarekommun.
I förra veckan bildades - som förut meddelats i Politiken - på ett talrikt besökt möte i Arbetarföreningen Göteborgs nya arbetarekommun. Hr Carl Ståhlberg inledde frågan om 'partikongressen och dess konsekvenser' varefter mötet efter en kort debatt enhälligt beslöt 'instämma i kongressminoritetens manifest och förklarade sig redo att deltaga i bildandet av det nya partiet'. 300 av mötets deltagare antecknade sig därpå för medlemskap, varefter möte hölls med den nybildade organisationen. Till interimsstyrelse utsågs Carl Ståhlberg, Sofia Svensson, Sven Johansson, Ture Rylander, Carl Larsson, Edv. Malmsjö, Ernst Olsson, Axel Ljunggren och Erik Abrahamsson. Suppleanter blev H. Rådlund, John Andersson och Eskil Wallén. Det lyckade mötet avslöts med leverop för den nya kommunen.
Göteborgs nya arbetarekommun.
I förra veckan bildades - som förut meddelats i Politiken - på ett talrikt besökt möte i Arbetarföreningen Göteborgs nya arbetarekommun. Hr Carl Ståhlberg inledde frågan om 'partikongressen och dess konsekvenser' varefter mötet efter en kort debatt enhälligt beslöt 'instämma i kongressminoritetens manifest och förklarade sig redo att deltaga i bildandet av det nya partiet'. 300 av mötets deltagare antecknade sig därpå för medlemskap, varefter möte hölls med den nybildade organisationen. Till interimsstyrelse utsågs Carl Ståhlberg, Sofia Svensson, Sven Johansson, Ture Rylander, Carl Larsson, Edv. Malmsjö, Ernst Olsson, Axel Ljunggren och Erik Abrahamsson. Suppleanter blev H. Rådlund, John Andersson och Eskil Wallén. Det lyckade mötet avslöts med leverop för den nya kommunen.
Lenin 1917
Så här beskrevs Lenin i en artikel i vänstersocialisternas tidning "Politiken" 5 april 1917. Ha i åtanke att detta är innan Lenin ens återkommit till Ryssland. Han är en maktlös skriftställare och politisk organisatör i exil i Schweiz, helt utan inflytande annat än inom det fortfarande lilla ryska socialdemokratiska partiet.
---
Lenin - den ryska radikalsocialismens ledare
Den man, vars porträtt ovan avtrycks, är en av den ryska socialdemokratins mäst ryktbara ledare. Han har växt upp med - och ur - det ryska proletariatets massrörelse, och hela hans liv, hela hans tänkande och handlande är oskiljaktigt förbundna med det ryska proletariatets öde. I lycka och olycka, i ögonblick av stolta revolutionär triumg och i de långa åren av kontrarevolutionärt tyranni förblev han trogen arbetarklassens och Internationalens intressen, och det finns för honom endast ett mål: socialismen, endast ett medel: klasskampen, endast en jälte: det revolutionärta, internationella proletariatet.
N. Lenin uppträdde som ung socialdemokratisk skiftställare och politiker redan under första hälften av 1890-talet. Det var en oinskränkta despotismens tid och varje socialistiskt arbete straffades med fängelse eller deportation till Sibirien. Men den unge Lenin och hans kamrater kunde arbete i hemlighet, anlägga hemliga tryckerier, anordna underjordiska möten - detta allt omgivna av tsarismens tusenögda spioner. Naturligtvis blev emellertid "förbrytarna" dock en dag häktade och måste sitta månader i fängelse, innan det allsmäktiga polisdepartementet behagade bestämma på vilken långt bort belägen plats i det stora ryska riket de skulle sona sina synder. Lenin vart sänd till Sibirien och måste stanna där tre år.
Men den proletäriska massrörelsen, vars pionärer Lenin och hans kamrater var, utvecklade sig under tiden med jättesteg och ännu innan L. hade avtjänat sitt straff, var han på det klara med att tiden vore inne för organiserande av det socialdemokratiska partiet och att man som centrum för organisationen måste ha en tidskrift. Så snart han blev fri, for han över ryska gränsen och grundade i utlandet med kamrater och den gamla socialdemokratiska gruppen Plekhanov - Axelrod - Zassulitsch tidskriften Iskra (Gnistan).
Iskras intellektuella och organisatoriska inflytande på den ryska socialdemokratin - den tiden huvudsakligen bestående av studerande ungdom och en numerärt obetydlig förtrupp av arbetarklassen - var oerhörd. Detta litterära företag gav möjlighet att samla de spridda krafterna, att ordna och rena idévärlden från antimarxistiskt mischmasch samt skapa grundvalarna för en partiorganisation. Det lyckades också att sommaren 1903 sammankalla den första värkliga partikongressen, som tyvärr dock slutade med en klyvning mellan den marxistiska majoriteten och den opportunistiska minoriteten.
Nu började de långa inre striderna mellan ryska socialdemokratins båda grupper, vari Lenin alltid stod trogen den konsekventa marxismen. År 1905 efter de ryktbara oktoberdagarna, kom han till Petersburg och startade den första legala socialdemokratiska tidningen därstädes. Novaja Zhysn (Det nya livet). Efter Stolypin-historien den 3 juni 1907 måste han fly. först till Finland, sedan till utlandet. Det nu pågående kriget träffade honom i Österrike, varifrån han med nätt nöd lyckades komma till Schweiz och där har han oavbrutet kunnat bedriva sitt socialdemokratiska arbete.
Det mäst karaktäristiska för denna man är hans outtröttliga energi och hans ovanliga principklarhet, som under reaktionsåren jälpt honom att förbli den revolutionära socialdemokratin trogen och samla sina meningsfränder kring Internationalens fana. Så har han uppträtt som en oförsonlig fiende till de krigande borgarklassera och deras socialdemokratiska medlöpare och är en av de mäst energiska förkämparna för Zimmerwald.
Inom kort återvänder Lenin till det befriade Ryssland, där hans kamrater med otålighet bidar sin efterlängtade ledares återkomst.
---
Den man, vars porträtt ovan avtrycks, är en av den ryska socialdemokratins mäst ryktbara ledare. Han har växt upp med - och ur - det ryska proletariatets massrörelse, och hela hans liv, hela hans tänkande och handlande är oskiljaktigt förbundna med det ryska proletariatets öde. I lycka och olycka, i ögonblick av stolta revolutionär triumg och i de långa åren av kontrarevolutionärt tyranni förblev han trogen arbetarklassens och Internationalens intressen, och det finns för honom endast ett mål: socialismen, endast ett medel: klasskampen, endast en jälte: det revolutionärta, internationella proletariatet.
N. Lenin uppträdde som ung socialdemokratisk skiftställare och politiker redan under första hälften av 1890-talet. Det var en oinskränkta despotismens tid och varje socialistiskt arbete straffades med fängelse eller deportation till Sibirien. Men den unge Lenin och hans kamrater kunde arbete i hemlighet, anlägga hemliga tryckerier, anordna underjordiska möten - detta allt omgivna av tsarismens tusenögda spioner. Naturligtvis blev emellertid "förbrytarna" dock en dag häktade och måste sitta månader i fängelse, innan det allsmäktiga polisdepartementet behagade bestämma på vilken långt bort belägen plats i det stora ryska riket de skulle sona sina synder. Lenin vart sänd till Sibirien och måste stanna där tre år.
Men den proletäriska massrörelsen, vars pionärer Lenin och hans kamrater var, utvecklade sig under tiden med jättesteg och ännu innan L. hade avtjänat sitt straff, var han på det klara med att tiden vore inne för organiserande av det socialdemokratiska partiet och att man som centrum för organisationen måste ha en tidskrift. Så snart han blev fri, for han över ryska gränsen och grundade i utlandet med kamrater och den gamla socialdemokratiska gruppen Plekhanov - Axelrod - Zassulitsch tidskriften Iskra (Gnistan).
Iskras intellektuella och organisatoriska inflytande på den ryska socialdemokratin - den tiden huvudsakligen bestående av studerande ungdom och en numerärt obetydlig förtrupp av arbetarklassen - var oerhörd. Detta litterära företag gav möjlighet att samla de spridda krafterna, att ordna och rena idévärlden från antimarxistiskt mischmasch samt skapa grundvalarna för en partiorganisation. Det lyckades också att sommaren 1903 sammankalla den första värkliga partikongressen, som tyvärr dock slutade med en klyvning mellan den marxistiska majoriteten och den opportunistiska minoriteten.
Nu började de långa inre striderna mellan ryska socialdemokratins båda grupper, vari Lenin alltid stod trogen den konsekventa marxismen. År 1905 efter de ryktbara oktoberdagarna, kom han till Petersburg och startade den första legala socialdemokratiska tidningen därstädes. Novaja Zhysn (Det nya livet). Efter Stolypin-historien den 3 juni 1907 måste han fly. först till Finland, sedan till utlandet. Det nu pågående kriget träffade honom i Österrike, varifrån han med nätt nöd lyckades komma till Schweiz och där har han oavbrutet kunnat bedriva sitt socialdemokratiska arbete.
Det mäst karaktäristiska för denna man är hans outtröttliga energi och hans ovanliga principklarhet, som under reaktionsåren jälpt honom att förbli den revolutionära socialdemokratin trogen och samla sina meningsfränder kring Internationalens fana. Så har han uppträtt som en oförsonlig fiende till de krigande borgarklassera och deras socialdemokratiska medlöpare och är en av de mäst energiska förkämparna för Zimmerwald.
Inom kort återvänder Lenin till det befriade Ryssland, där hans kamrater med otålighet bidar sin efterlängtade ledares återkomst.
lördag 7 september 2013
Vem står bakom Politiken?
1916 grundade vänsteroppositionen inom Socialdemokratiska partiet en egen tidning: Politiken (som senare skulle bli Folkets Dagblad - Politiken). Redan från början misstänkliggjordes de internationalistiska vänstersocialisterna. Den konservativa tidningen Nya Dagligt Allehanda insinuerade att partiet fick pengar från Ryssland - väl att märka det förrevolutionära Tsarryssland. Politiken svarar med följande ironiska artikel. (Observera att man använde sig av den kortlivade stavningsform som kommit att kallas nystavning, vilken var populär bland vissa radikaler på den här tiden)
---
Vem står bakom Politiken?
är en fråga, som satt åtskilligt med myror i huvet på en del av huvudstadens avisor.
Den aktade okände i Nya Dagligt Allehanda t. ex. har redan för länge sedan låtit världen förstå, att det här rör sig om ett alldeles enastående ruskigt fall och att ryska rublar ha rägnat i en jämn ström ned i våra kassavalv.
Som vanligt är det bara halva sanningen, som Allehandas vaksamma öga har uppdagat. Den hela är vida ruskigare, vadan vi, sedan länge marterade av infernaliska självförebråelser, begagnar tillfället att lätta vårt samvete gemen att avlägga en fullständig bekännelse.
Det är storfurst Nikolaus personligen som ursprungligen stod bakom Politiken och som egenhändigt knöck storkovan ur ryska statskassan för att få ett svenskt organ, sig och den panslavistiska tanken värdigt.
Där tror jag, att Ljunglund blev bräckt! Men det blir ännu värre.
Den amerikanske miljadören John D. Rockefaller senior - inte Rotschild, som oriktigt uppgetts - vilken fått nys om projektet satte sig genast medelst ett trådlöst telegram i förbindelse med oss som i torsdags förra veckan och meddelade, att han ville, inte endast löst ut Nikolaus Nikolajevitsch ur affären utan även att, så länge Politiken bibehöll en klar socialistisk färg, till redaktören och redaktionssekreteraren utbetala ett månadsgage av 50,000 dollar.
Källa: Politiken, 1916-4-29
fredag 6 september 2013
Personliga reflektioner om Vänsterpartiets senaste 20 år
Tänker ägna ännu några rader om min syn på situationen i Vänsterpartiet under 1990- och det tidiga 2000-talet. Min utgångspunkt är ett stycke ur Bergners bok (s. 437)
"På kongressen 1990 stod partiet inför beslutet att antingen återigen söka en medelväg som kunde samla partiets stridande viljor till en bräcklig enhet eller att 'korsa Rubicon' och en gång för alla rensa partiet från kommunismen och från kommunister. Även denna gång valde partiet att försöka bordlägga de interna konflikterna genom att söka en kompromiss som kunde hålla det samman. Vänsterpartiet blev ett parti som inte längre betecknade sig som kommunistiskt men som alltjämt stod fast vid visionen om ett klasslöst (kommunistiskt) samhälle och som i sina grundsatser deklararade att partiet ville organisera både kommunister och andra som sympatiserade med partiets politik. Därmed kunde en lågintensiv konflikt mellan partimedlemmar som identifierade sig som kommunister och de som uppfattade kommunismbegreppet som en symbol för realsocialismens förtryck leva vidare i partiet, för att efter Gudrun Schymans avgång i januari 2003 blossa upp med full styrka."
Jag delar inte alls Bergners syn att det "lågintensiva kriget" inom partiet skulle ha med kommunismbegreppet att göra, även om ordet "kommunism" ibland kom att kastas fram och åter mellan skyttegravarna. Jag delar dock synen att det under 1990-talet och delar av 2000-talet pågått konflikter inom partiet som mycket väl kan beskrivas som ett lågintensivt krig. Jag ska nedan ge min syn på dessa konflikter. Börjar med en lite resumé av mina egna erfarenheter.
Grunden i konflikten handlade enligt min mening som synen på verkligheten. Jag (född 1975) tillhörde en generation som var tonåring när den svenska ekonomin kraschade vid 1990-talets början. När jag skulle ut i vuxenlivet var arbetslöshet, osäkra anställningar och ett nedmonterat välfärdssystem fakta för dagen. Det var också en tid av växande högerextremism. Flyktingförläggningar brann. Dessa upplevelser kom att prägla min syn på politiskt arbete.
När jag gick med i Ung Vänster 1994 såg vi begynnelsen av en ny vänstervåg. Kanske skulle det ändå gå att vrida samhället åt det höll vi önskade. Ung Vänster var dock vid denna period fortfarande ganska svagt. Ungdomsförbundet hade (misstänker jag - jag har faktiskt ingen särskilt vidare koll) genomgått en kris runt 1990 och fortfarande inte hittat en ny roll. Man pratade mycket miljö och alternativa livstilar. Och inget ont i det. Miljö är viktigt.
Men några år senare hade situationen förändrats. Ung Vänster växte så att det knakade och blev Sveriges största politiska ungdomsförbund (Som jag sagt tidigare: det är vanskligt att uttala sig om politiska ungdomsförbunds medlemssiffror, men organisatoriskt torde Ung Vänster varit starkast, kanske också medlemsmässigt). Detta berodde säkerligen till en del på Vänsterpartiets ökade popularitet, till en del av Ung Vänsters eget agerande. Det är omöjligt och inte heller jätteintressant att bedöma vilka faktor som var starkast.
I denna uppgångsfas kom ungdomsförbundet att anta en delvis ny roll. Vi antog ett handlingsprogram, som var tänkt som ett långsiktigt strategidokument - lite som ett mellanting mellan verksamhetsplan och principprogram. I handlingsprogrammet betonades vikten av att kombinera långsiktiga mål och kortsiktiga politiska vinster. Ung Vänster skulle vara ett förbund där medlemmarna inte isolerade sig, utan istället aktivt arbeta inom fackföreningar, lokala organisationer, t.o.m. idrottsföreningar för att hjälpa till att organisera politisk kamp. Just kombinationen av långsiktigt och kortsiktigt kändes väldigt vettig. Som Ung Vänsters dåvarande förbundssekreterare Kalle Larsson brukade säga: "Utan reformer ingen revolution - utan revolution inga varaktiga reformer". Vi såg ingen konflikt mellan att å ena sidan kämpa för små förändringar i vardagen och å andra sidan fortfarande ha den socialistiska samhällsomdaning vi önskade i sikte. Tvärtom kändes dessa båda perspektiv som nödvändiga för varandra. Däremot var det viktigt att välja vilka frågor och vilka kampmetoder som skulle användas. Alla frågor var inte lika viktiga och alla kampmetoder inte lika bra. Facklig kamp på arbetsplatsen sågs exempelvis som bättre och viktigare än bojkottaktioner mot enskilda butikskedjor.
Tänk stort. Tänk smått. Organisera. Agera.
Jag tyckte att detta lät självklart och bra. Och det fungerade ju. Ung Vänster uppnådde kanske inte jättemycket, men mer än vi gjort med en annan strategi.
Det kändes därför väldigt konstigt när vänsterpartister på alla nivåer inom partiet beskyllde ungdomsförbundet för att vara "traditionalistiskt", "dogmatiskt" eller "sovjetnostalgiskt". (Jag har hört alla dessa epitet.) Vi var unga, vår kunskap var begränsad, visst. Men det var väldigt svårt att begripa vad som var fel med att exempelvis aktivera sig i Hyresgästföreningen (en mycket viktig organisation med problem att värva unga aktiva medlemmar) eller som jag själv gjorde, aktivera mig i Elevorganisationen.
I såväl Ung Vänster som i Vänsterpartiet fördes det diskussioner om förbundets respektive partiets roll. Och i båda fallen dök ordet "kommunism" ibland upp. Jag har förstått att frågan var mycket känslig i ungdomsförbundet i samband med namnbytet från Kommunistisk Ungdom till Ung Vänster. Med det var innan min tid. Jag upplevde aldrig att frågan om ordet "kommunism" var särskilt viktig. Det tenderade att bli ganska långa kongressdebatter (jag minns främst debatten vid kongressen i Örebro, min första Ung Vänster-kongress som jag bevittnade i egenskap av gäst från Elevorganisationen), men frågan var aldrig så infekterad som den var i partiet.
Vänsterpartiet hade 1998 gjort ett rekordbra val och fått 12% av rösterna. Den mest tydliga effekten av detta (något som Bergner missar nästan helt och hållet i sin avhandling) var att en stor del av partiets medlemmar kom att bindas vid parlamentariska uppdrag. Arbetsbördan på partimedlemmarna ökade, inte minst eftersom partiet inte upplevde samma medlemsmässiga ökning som ungdomsförbundet. Detta innebar även en förskjutning av makten inom partiet. De stora parlamentariska grupperna (riksdagsgruppen, kommunfullmäktigegrupper) kom genom sin storlek att växa i betydelse. Detta var en situation som partiet var oförberett på.
Valframgången innebar att Vänsterpartiet fick en ny roll i den parlamentariska politiken. Man kunde nu sitta och förhandla med socialdemokrater (och ibland miljöpartister) innan beslut lades fram i riksdagen/kommunfullmäktige. Istället för att påverka genom att bedriva utomparlamentariskt opinionsarbete kunde man påverka genom att förhandla direkt med socialdemokraterna. Jag förstår att det måste varit skönt för härdade kommunpolitiker att äntligen få vara med och utforma konkreta förslag som kunde bli antagna i kommunfullmäktige. Men samtidigt har jag väldigt svårt att förstå hur dessa kommunfullmäktigeledamöter kunde göra en dygd av nödvändigheten och se kompromissandet med socialdemokratin som en vinst i sig. Det visade sig nämligen tämligen omgående att Vänsterpartiets påverkan av politiken inte steg i nämnvärt.
Situationen blev väldigt tydlig i min egen hemkommun, Göteborg. Vänsterpartiets kommunfullmäktigegrupp deltog i ett majoritetssamarbete där politiken var tydligt inriktad på nedskärningar. När partiet gick med på att lägga ned Lundbys gymnasieskola och sälja ut Komvux var måttet rågat, och det ifrågasättas om kommunfullmäktigegruppen på ett kompetent sätt tillvaratog Vänsterpartiets politik i samarbetet.
Det hela utvecklade sig till ett "lågintensivt krig" för att använda Bergners terminologi, men inte ens i den vildaste fantasi kan man säga att det hade något med oenighet angående "kommunism" att göra. Det handlade snarare om vilka metoder som var effektiva för att förverkliga partiets politik och vart man skulle dra gränsen när det inte längre var rimligt att samarbete med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Distriktsstyrelsen gjorde en annan bedömning än kommunfullmäktigegruppen, men den senare vägrade ge med sig, trots att den självklart var underställd distriktets ledning. Konfliktens första fas slutade med att distriktsordföranden och flera andra medlemmar av distriktsstyrelsen avgick. Den andra fasen slutade med att stora delar av kommunfullmäktigegruppen inte fick förnyat förtroende vid nästan listspikning. Partimedlemmar på båda sidor passiviserades eller lämnade partiet.
Jag tror att denna typ av konflikter var ganska vanlig i Vänsterpartiet mandatperioderna 1998-2006. En ny situation i parlamentet ledde till situationer där olika viljor fanns och det saknades en form att hantera dessa konflikter. I media ville man gärna framställa detta som konflikter mellan "traditionalister" och "förnyare". De som betecknades som "förnyare" använda sig själva ibland av samma termer. Detta innebar att en nybliven vänsterpartist i tonåren som protesterade mot att partiet drivit igenom att hennes egen skola skulle läggas ner på fullt allvar kunde bli kallad "traditionalist" och anses inte vara tillräckligt "realpolitisk". (Exemplet är fiktivt och en aning tillspetsat, men inte orealistiskt.) Partiets kommunalråd i Göteborg kunde i en debattartikel (minns inte om det var i GP eller GT) hävda att ungdomsförbundet dragit till sig personer som inte delade "arbetarrörelsens traditioner och värderingar". Det var i alla fall omväxlande att inte bli stämplad som traditionalist, men vi kände oss ändå en smula förvirrade. Vad var det vi hade gjort som retade upp honom (och andra äldre partimedlemmar) till den milda grad?
Men Vänsterpartiet mognade. Idag är det inte lika svårt att få kommunalpolitiker att se lite längre än till sossen mittemot förhandlingsbordet. Fler vänsterpartister inser att en effektiv kommunalpolitik kräver en aktiv utomparlamentarisk agitation. De som vägrade anpassa sig till detta lämnade partiet. En del hamnade i Socialdemokraterna, en del i Miljöpartiet. Många av dem gör ett gott arbete där och jag känner ingen personlig aversion mot dem. Men jag undrar ibland varför de gick med i Vänsterpartiet i första läget, om de inte var intresserade av mer än att sitta i sammanträden med S och MP.
Det som jag beskrivit som en mognadsprocess uppfattade andra som en återgång till tidigare idéer. När Gudrun Schyman avgick (eller tvangs avgå) upplevde partiet sin sista (till dags dato) uppblossande konflikt.
Jag förstår ärligt talat inte det missnöje som vissa s. k. förnyare kände 2003. Uppropet "Vägval för Vänsterpartiet" med en lång rad namnkunniga och mindre namnkunniga undertecknare kändes inte särskilt relevant för mig och jag har aldrig satt mig in i exakt vad de ville. Jag är nog en smula orättvis, men i mycket kändes det som personer som var bittra över att blivit petade från diverse positioner inom partiet. Personligen tycker jag att de ersattes av mer kompetenta personer, men det kan man ju ha olika åsikter om. De åsikter som fördes fram i "Vägval för Vänsterpartiet" och sedan i den fristående föreningen "Vägval vänster" kändes visserligen lite mossiga och verklighetsfrånvända, men inte värre än att de kunde rymmas inom Vänsterpartiet. Deras prat om vikten av att bredda partiet kändes överflödigt. Vilka var det som skulle inkluderas? Var Vänsterpartiet inte redan ett brett parti med en levande intern debatt där olika viljor kunde samsas?
Men kanske fanns ändå en nyckel till gåtan Vägval vänster ändå i idén om breddning. Somliga företrädare ville nämligen att den breda vänster de talade om även skulle inkludera vänsterliberaler. Detta var inget som kunde ske inom Vänsterpartiet. Dels fanns det inte så många vänsterliberaler. Ingela Mårtensson och några till hade visserligen lämnat Folkpartiet när detta parti gick åt höger, men någon större grupp var de inte. Dels visar det var skillnaden mellan min syn på politik och Vägval vänsters går: handlar politik om att diskutera idéer eller om konkreta politiska förändringar. Liberalism, den må vara aldrig så frisinnad, är inget som ger mig större trygghet på arbetsplatsen eller lättare att få en bostad. Tvärtom. Sedan kan enskilda liberaler vara nog så snälla och ha jättefina värderingar. För mig är klasskamp viktigare än idékamp - och det har väldigt konkreta anledningar. Men jag kan förstå att den som inte vet hur det känns att vara arbets- eller bostadslös har lättare att se politik som idéernas kamp.
Hursomhelst. Det blev visst hullaballo (hur detta ord nu stavas) på kongressen 2004. En liten grupp gick i opposition mot majoriteten. Inget konstigt i detta. De var inte så många (30 personer röstade för Alice Åström som partiledare istället för Lars Ohly som fick 195 röster. Det var även 30 personer som röstade på Johan Lönnroths alternativa förslag till partiprogram.). Det konstiga var att den förlorande minoriteten visade sig vara förbaskat dåliga förlorare. I det smått mytiska dokumentet "Plan B" talades det om fraktionsbildning och andra sätt att vägra acceptera kongressens beslut. Konspirationsförsöket (om det nu var ett allvarligt menat sådant) fick stort genomslag i media, men i praktiken hände inte så mycket. Det hela kan väl ses som en repris av splittringen 1977, fast i ännu mindre skala. Om 1977 hade varit "en flisa som brutit sig ur VPK" (orden är CH Hermanssons) var 2004 års splittring på sin höjd några atomer.
Efter 2004 har konflikterna inom partiet lagt sig. Det verkar som om de flesta är eniga om att den väg partiet tog var bra. Visst bråkas det en del. Så ska det vara i ett parti. Men i huvudsak håller vi med varandra. Ett utmärkt exempel är partiledarvalet här om året. Vi hade fyra kandidater som alla samarbetade i en öppen process som ledde fram till en omröstning i kamratlig anda på kongressen. Jag tycker att alla fyra var bra och skulle blivit nöjd oavsett vem av dem som vunnit. Det känns som om Vänsterpartiet blivit ett moget parti som hittat sin roll i svensk politik.
Ps. Läs gärna partiprogrammet. Det är bra.
"På kongressen 1990 stod partiet inför beslutet att antingen återigen söka en medelväg som kunde samla partiets stridande viljor till en bräcklig enhet eller att 'korsa Rubicon' och en gång för alla rensa partiet från kommunismen och från kommunister. Även denna gång valde partiet att försöka bordlägga de interna konflikterna genom att söka en kompromiss som kunde hålla det samman. Vänsterpartiet blev ett parti som inte längre betecknade sig som kommunistiskt men som alltjämt stod fast vid visionen om ett klasslöst (kommunistiskt) samhälle och som i sina grundsatser deklararade att partiet ville organisera både kommunister och andra som sympatiserade med partiets politik. Därmed kunde en lågintensiv konflikt mellan partimedlemmar som identifierade sig som kommunister och de som uppfattade kommunismbegreppet som en symbol för realsocialismens förtryck leva vidare i partiet, för att efter Gudrun Schymans avgång i januari 2003 blossa upp med full styrka."
Jag delar inte alls Bergners syn att det "lågintensiva kriget" inom partiet skulle ha med kommunismbegreppet att göra, även om ordet "kommunism" ibland kom att kastas fram och åter mellan skyttegravarna. Jag delar dock synen att det under 1990-talet och delar av 2000-talet pågått konflikter inom partiet som mycket väl kan beskrivas som ett lågintensivt krig. Jag ska nedan ge min syn på dessa konflikter. Börjar med en lite resumé av mina egna erfarenheter.
Grunden i konflikten handlade enligt min mening som synen på verkligheten. Jag (född 1975) tillhörde en generation som var tonåring när den svenska ekonomin kraschade vid 1990-talets början. När jag skulle ut i vuxenlivet var arbetslöshet, osäkra anställningar och ett nedmonterat välfärdssystem fakta för dagen. Det var också en tid av växande högerextremism. Flyktingförläggningar brann. Dessa upplevelser kom att prägla min syn på politiskt arbete.
När jag gick med i Ung Vänster 1994 såg vi begynnelsen av en ny vänstervåg. Kanske skulle det ändå gå att vrida samhället åt det höll vi önskade. Ung Vänster var dock vid denna period fortfarande ganska svagt. Ungdomsförbundet hade (misstänker jag - jag har faktiskt ingen särskilt vidare koll) genomgått en kris runt 1990 och fortfarande inte hittat en ny roll. Man pratade mycket miljö och alternativa livstilar. Och inget ont i det. Miljö är viktigt.
Men några år senare hade situationen förändrats. Ung Vänster växte så att det knakade och blev Sveriges största politiska ungdomsförbund (Som jag sagt tidigare: det är vanskligt att uttala sig om politiska ungdomsförbunds medlemssiffror, men organisatoriskt torde Ung Vänster varit starkast, kanske också medlemsmässigt). Detta berodde säkerligen till en del på Vänsterpartiets ökade popularitet, till en del av Ung Vänsters eget agerande. Det är omöjligt och inte heller jätteintressant att bedöma vilka faktor som var starkast.
I denna uppgångsfas kom ungdomsförbundet att anta en delvis ny roll. Vi antog ett handlingsprogram, som var tänkt som ett långsiktigt strategidokument - lite som ett mellanting mellan verksamhetsplan och principprogram. I handlingsprogrammet betonades vikten av att kombinera långsiktiga mål och kortsiktiga politiska vinster. Ung Vänster skulle vara ett förbund där medlemmarna inte isolerade sig, utan istället aktivt arbeta inom fackföreningar, lokala organisationer, t.o.m. idrottsföreningar för att hjälpa till att organisera politisk kamp. Just kombinationen av långsiktigt och kortsiktigt kändes väldigt vettig. Som Ung Vänsters dåvarande förbundssekreterare Kalle Larsson brukade säga: "Utan reformer ingen revolution - utan revolution inga varaktiga reformer". Vi såg ingen konflikt mellan att å ena sidan kämpa för små förändringar i vardagen och å andra sidan fortfarande ha den socialistiska samhällsomdaning vi önskade i sikte. Tvärtom kändes dessa båda perspektiv som nödvändiga för varandra. Däremot var det viktigt att välja vilka frågor och vilka kampmetoder som skulle användas. Alla frågor var inte lika viktiga och alla kampmetoder inte lika bra. Facklig kamp på arbetsplatsen sågs exempelvis som bättre och viktigare än bojkottaktioner mot enskilda butikskedjor.
Tänk stort. Tänk smått. Organisera. Agera.
Jag tyckte att detta lät självklart och bra. Och det fungerade ju. Ung Vänster uppnådde kanske inte jättemycket, men mer än vi gjort med en annan strategi.
Det kändes därför väldigt konstigt när vänsterpartister på alla nivåer inom partiet beskyllde ungdomsförbundet för att vara "traditionalistiskt", "dogmatiskt" eller "sovjetnostalgiskt". (Jag har hört alla dessa epitet.) Vi var unga, vår kunskap var begränsad, visst. Men det var väldigt svårt att begripa vad som var fel med att exempelvis aktivera sig i Hyresgästföreningen (en mycket viktig organisation med problem att värva unga aktiva medlemmar) eller som jag själv gjorde, aktivera mig i Elevorganisationen.
I såväl Ung Vänster som i Vänsterpartiet fördes det diskussioner om förbundets respektive partiets roll. Och i båda fallen dök ordet "kommunism" ibland upp. Jag har förstått att frågan var mycket känslig i ungdomsförbundet i samband med namnbytet från Kommunistisk Ungdom till Ung Vänster. Med det var innan min tid. Jag upplevde aldrig att frågan om ordet "kommunism" var särskilt viktig. Det tenderade att bli ganska långa kongressdebatter (jag minns främst debatten vid kongressen i Örebro, min första Ung Vänster-kongress som jag bevittnade i egenskap av gäst från Elevorganisationen), men frågan var aldrig så infekterad som den var i partiet.
Vänsterpartiet hade 1998 gjort ett rekordbra val och fått 12% av rösterna. Den mest tydliga effekten av detta (något som Bergner missar nästan helt och hållet i sin avhandling) var att en stor del av partiets medlemmar kom att bindas vid parlamentariska uppdrag. Arbetsbördan på partimedlemmarna ökade, inte minst eftersom partiet inte upplevde samma medlemsmässiga ökning som ungdomsförbundet. Detta innebar även en förskjutning av makten inom partiet. De stora parlamentariska grupperna (riksdagsgruppen, kommunfullmäktigegrupper) kom genom sin storlek att växa i betydelse. Detta var en situation som partiet var oförberett på.
Valframgången innebar att Vänsterpartiet fick en ny roll i den parlamentariska politiken. Man kunde nu sitta och förhandla med socialdemokrater (och ibland miljöpartister) innan beslut lades fram i riksdagen/kommunfullmäktige. Istället för att påverka genom att bedriva utomparlamentariskt opinionsarbete kunde man påverka genom att förhandla direkt med socialdemokraterna. Jag förstår att det måste varit skönt för härdade kommunpolitiker att äntligen få vara med och utforma konkreta förslag som kunde bli antagna i kommunfullmäktige. Men samtidigt har jag väldigt svårt att förstå hur dessa kommunfullmäktigeledamöter kunde göra en dygd av nödvändigheten och se kompromissandet med socialdemokratin som en vinst i sig. Det visade sig nämligen tämligen omgående att Vänsterpartiets påverkan av politiken inte steg i nämnvärt.
Situationen blev väldigt tydlig i min egen hemkommun, Göteborg. Vänsterpartiets kommunfullmäktigegrupp deltog i ett majoritetssamarbete där politiken var tydligt inriktad på nedskärningar. När partiet gick med på att lägga ned Lundbys gymnasieskola och sälja ut Komvux var måttet rågat, och det ifrågasättas om kommunfullmäktigegruppen på ett kompetent sätt tillvaratog Vänsterpartiets politik i samarbetet.
Det hela utvecklade sig till ett "lågintensivt krig" för att använda Bergners terminologi, men inte ens i den vildaste fantasi kan man säga att det hade något med oenighet angående "kommunism" att göra. Det handlade snarare om vilka metoder som var effektiva för att förverkliga partiets politik och vart man skulle dra gränsen när det inte längre var rimligt att samarbete med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Distriktsstyrelsen gjorde en annan bedömning än kommunfullmäktigegruppen, men den senare vägrade ge med sig, trots att den självklart var underställd distriktets ledning. Konfliktens första fas slutade med att distriktsordföranden och flera andra medlemmar av distriktsstyrelsen avgick. Den andra fasen slutade med att stora delar av kommunfullmäktigegruppen inte fick förnyat förtroende vid nästan listspikning. Partimedlemmar på båda sidor passiviserades eller lämnade partiet.
Jag tror att denna typ av konflikter var ganska vanlig i Vänsterpartiet mandatperioderna 1998-2006. En ny situation i parlamentet ledde till situationer där olika viljor fanns och det saknades en form att hantera dessa konflikter. I media ville man gärna framställa detta som konflikter mellan "traditionalister" och "förnyare". De som betecknades som "förnyare" använda sig själva ibland av samma termer. Detta innebar att en nybliven vänsterpartist i tonåren som protesterade mot att partiet drivit igenom att hennes egen skola skulle läggas ner på fullt allvar kunde bli kallad "traditionalist" och anses inte vara tillräckligt "realpolitisk". (Exemplet är fiktivt och en aning tillspetsat, men inte orealistiskt.) Partiets kommunalråd i Göteborg kunde i en debattartikel (minns inte om det var i GP eller GT) hävda att ungdomsförbundet dragit till sig personer som inte delade "arbetarrörelsens traditioner och värderingar". Det var i alla fall omväxlande att inte bli stämplad som traditionalist, men vi kände oss ändå en smula förvirrade. Vad var det vi hade gjort som retade upp honom (och andra äldre partimedlemmar) till den milda grad?
Men Vänsterpartiet mognade. Idag är det inte lika svårt att få kommunalpolitiker att se lite längre än till sossen mittemot förhandlingsbordet. Fler vänsterpartister inser att en effektiv kommunalpolitik kräver en aktiv utomparlamentarisk agitation. De som vägrade anpassa sig till detta lämnade partiet. En del hamnade i Socialdemokraterna, en del i Miljöpartiet. Många av dem gör ett gott arbete där och jag känner ingen personlig aversion mot dem. Men jag undrar ibland varför de gick med i Vänsterpartiet i första läget, om de inte var intresserade av mer än att sitta i sammanträden med S och MP.
Det som jag beskrivit som en mognadsprocess uppfattade andra som en återgång till tidigare idéer. När Gudrun Schyman avgick (eller tvangs avgå) upplevde partiet sin sista (till dags dato) uppblossande konflikt.
Jag förstår ärligt talat inte det missnöje som vissa s. k. förnyare kände 2003. Uppropet "Vägval för Vänsterpartiet" med en lång rad namnkunniga och mindre namnkunniga undertecknare kändes inte särskilt relevant för mig och jag har aldrig satt mig in i exakt vad de ville. Jag är nog en smula orättvis, men i mycket kändes det som personer som var bittra över att blivit petade från diverse positioner inom partiet. Personligen tycker jag att de ersattes av mer kompetenta personer, men det kan man ju ha olika åsikter om. De åsikter som fördes fram i "Vägval för Vänsterpartiet" och sedan i den fristående föreningen "Vägval vänster" kändes visserligen lite mossiga och verklighetsfrånvända, men inte värre än att de kunde rymmas inom Vänsterpartiet. Deras prat om vikten av att bredda partiet kändes överflödigt. Vilka var det som skulle inkluderas? Var Vänsterpartiet inte redan ett brett parti med en levande intern debatt där olika viljor kunde samsas?
Men kanske fanns ändå en nyckel till gåtan Vägval vänster ändå i idén om breddning. Somliga företrädare ville nämligen att den breda vänster de talade om även skulle inkludera vänsterliberaler. Detta var inget som kunde ske inom Vänsterpartiet. Dels fanns det inte så många vänsterliberaler. Ingela Mårtensson och några till hade visserligen lämnat Folkpartiet när detta parti gick åt höger, men någon större grupp var de inte. Dels visar det var skillnaden mellan min syn på politik och Vägval vänsters går: handlar politik om att diskutera idéer eller om konkreta politiska förändringar. Liberalism, den må vara aldrig så frisinnad, är inget som ger mig större trygghet på arbetsplatsen eller lättare att få en bostad. Tvärtom. Sedan kan enskilda liberaler vara nog så snälla och ha jättefina värderingar. För mig är klasskamp viktigare än idékamp - och det har väldigt konkreta anledningar. Men jag kan förstå att den som inte vet hur det känns att vara arbets- eller bostadslös har lättare att se politik som idéernas kamp.
Hursomhelst. Det blev visst hullaballo (hur detta ord nu stavas) på kongressen 2004. En liten grupp gick i opposition mot majoriteten. Inget konstigt i detta. De var inte så många (30 personer röstade för Alice Åström som partiledare istället för Lars Ohly som fick 195 röster. Det var även 30 personer som röstade på Johan Lönnroths alternativa förslag till partiprogram.). Det konstiga var att den förlorande minoriteten visade sig vara förbaskat dåliga förlorare. I det smått mytiska dokumentet "Plan B" talades det om fraktionsbildning och andra sätt att vägra acceptera kongressens beslut. Konspirationsförsöket (om det nu var ett allvarligt menat sådant) fick stort genomslag i media, men i praktiken hände inte så mycket. Det hela kan väl ses som en repris av splittringen 1977, fast i ännu mindre skala. Om 1977 hade varit "en flisa som brutit sig ur VPK" (orden är CH Hermanssons) var 2004 års splittring på sin höjd några atomer.
Efter 2004 har konflikterna inom partiet lagt sig. Det verkar som om de flesta är eniga om att den väg partiet tog var bra. Visst bråkas det en del. Så ska det vara i ett parti. Men i huvudsak håller vi med varandra. Ett utmärkt exempel är partiledarvalet här om året. Vi hade fyra kandidater som alla samarbetade i en öppen process som ledde fram till en omröstning i kamratlig anda på kongressen. Jag tycker att alla fyra var bra och skulle blivit nöjd oavsett vem av dem som vunnit. Det känns som om Vänsterpartiet blivit ett moget parti som hittat sin roll i svensk politik.
Ps. Läs gärna partiprogrammet. Det är bra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)