Tänker ägna ännu några rader om min syn på situationen i Vänsterpartiet under 1990- och det tidiga 2000-talet. Min utgångspunkt är ett stycke ur Bergners bok (s. 437)
"På kongressen 1990 stod partiet inför beslutet att antingen återigen söka en medelväg som kunde samla partiets stridande viljor till en bräcklig enhet eller att 'korsa Rubicon' och en gång för alla rensa partiet från kommunismen och från kommunister. Även denna gång valde partiet att försöka bordlägga de interna konflikterna genom att söka en kompromiss som kunde hålla det samman. Vänsterpartiet blev ett parti som inte längre betecknade sig som kommunistiskt men som alltjämt stod fast vid visionen om ett klasslöst (kommunistiskt) samhälle och som i sina grundsatser deklararade att partiet ville organisera både kommunister och andra som sympatiserade med partiets politik. Därmed kunde en lågintensiv konflikt mellan partimedlemmar som identifierade sig som kommunister och de som uppfattade kommunismbegreppet som en symbol för realsocialismens förtryck leva vidare i partiet, för att efter Gudrun Schymans avgång i januari 2003 blossa upp med full styrka."
Jag delar inte alls Bergners syn att det "lågintensiva kriget" inom partiet skulle ha med kommunismbegreppet att göra, även om ordet "kommunism" ibland kom att kastas fram och åter mellan skyttegravarna. Jag delar dock synen att det under 1990-talet och delar av 2000-talet pågått konflikter inom partiet som mycket väl kan beskrivas som ett lågintensivt krig. Jag ska nedan ge min syn på dessa konflikter. Börjar med en lite resumé av mina egna erfarenheter.
Grunden i konflikten handlade enligt min mening som synen på verkligheten. Jag (född 1975) tillhörde en generation som var tonåring när den svenska ekonomin kraschade vid 1990-talets början. När jag skulle ut i vuxenlivet var arbetslöshet, osäkra anställningar och ett nedmonterat välfärdssystem fakta för dagen. Det var också en tid av växande högerextremism. Flyktingförläggningar brann. Dessa upplevelser kom att prägla min syn på politiskt arbete.
När jag gick med i Ung Vänster 1994 såg vi begynnelsen av en ny vänstervåg. Kanske skulle det ändå gå att vrida samhället åt det höll vi önskade. Ung Vänster var dock vid denna period fortfarande ganska svagt. Ungdomsförbundet hade (misstänker jag - jag har faktiskt ingen särskilt vidare koll) genomgått en kris runt 1990 och fortfarande inte hittat en ny roll. Man pratade mycket miljö och alternativa livstilar. Och inget ont i det. Miljö är viktigt.
Men några år senare hade situationen förändrats. Ung Vänster växte så att det knakade och blev Sveriges största politiska ungdomsförbund (Som jag sagt tidigare: det är vanskligt att uttala sig om politiska ungdomsförbunds medlemssiffror, men organisatoriskt torde Ung Vänster varit starkast, kanske också medlemsmässigt). Detta berodde säkerligen till en del på Vänsterpartiets ökade popularitet, till en del av Ung Vänsters eget agerande. Det är omöjligt och inte heller jätteintressant att bedöma vilka faktor som var starkast.
I denna uppgångsfas kom ungdomsförbundet att anta en delvis ny roll. Vi antog ett handlingsprogram, som var tänkt som ett långsiktigt strategidokument - lite som ett mellanting mellan verksamhetsplan och principprogram. I handlingsprogrammet betonades vikten av att kombinera långsiktiga mål och kortsiktiga politiska vinster. Ung Vänster skulle vara ett förbund där medlemmarna inte isolerade sig, utan istället aktivt arbeta inom fackföreningar, lokala organisationer, t.o.m. idrottsföreningar för att hjälpa till att organisera politisk kamp. Just kombinationen av långsiktigt och kortsiktigt kändes väldigt vettig. Som Ung Vänsters dåvarande förbundssekreterare Kalle Larsson brukade säga: "Utan reformer ingen revolution - utan revolution inga varaktiga reformer". Vi såg ingen konflikt mellan att å ena sidan kämpa för små förändringar i vardagen och å andra sidan fortfarande ha den socialistiska samhällsomdaning vi önskade i sikte. Tvärtom kändes dessa båda perspektiv som nödvändiga för varandra. Däremot var det viktigt att välja vilka frågor och vilka kampmetoder som skulle användas. Alla frågor var inte lika viktiga och alla kampmetoder inte lika bra. Facklig kamp på arbetsplatsen sågs exempelvis som bättre och viktigare än bojkottaktioner mot enskilda butikskedjor.
Tänk stort. Tänk smått. Organisera. Agera.
Jag tyckte att detta lät självklart och bra. Och det fungerade ju. Ung Vänster uppnådde kanske inte jättemycket, men mer än vi gjort med en annan strategi.
Det kändes därför väldigt konstigt när vänsterpartister på alla nivåer inom partiet beskyllde ungdomsförbundet för att vara "traditionalistiskt", "dogmatiskt" eller "sovjetnostalgiskt". (Jag har hört alla dessa epitet.) Vi var unga, vår kunskap var begränsad, visst. Men det var väldigt svårt att begripa vad som var fel med att exempelvis aktivera sig i Hyresgästföreningen (en mycket viktig organisation med problem att värva unga aktiva medlemmar) eller som jag själv gjorde, aktivera mig i Elevorganisationen.
I såväl Ung Vänster som i Vänsterpartiet fördes det diskussioner om förbundets respektive partiets roll. Och i båda fallen dök ordet "kommunism" ibland upp. Jag har förstått att frågan var mycket känslig i ungdomsförbundet i samband med namnbytet från Kommunistisk Ungdom till Ung Vänster. Med det var innan min tid. Jag upplevde aldrig att frågan om ordet "kommunism" var särskilt viktig. Det tenderade att bli ganska långa kongressdebatter (jag minns främst debatten vid kongressen i Örebro, min första Ung Vänster-kongress som jag bevittnade i egenskap av gäst från Elevorganisationen), men frågan var aldrig så infekterad som den var i partiet.
Vänsterpartiet hade 1998 gjort ett rekordbra val och fått 12% av rösterna. Den mest tydliga effekten av detta (något som Bergner missar nästan helt och hållet i sin avhandling) var att en stor del av partiets medlemmar kom att bindas vid parlamentariska uppdrag. Arbetsbördan på partimedlemmarna ökade, inte minst eftersom partiet inte upplevde samma medlemsmässiga ökning som ungdomsförbundet. Detta innebar även en förskjutning av makten inom partiet. De stora parlamentariska grupperna (riksdagsgruppen, kommunfullmäktigegrupper) kom genom sin storlek att växa i betydelse. Detta var en situation som partiet var oförberett på.
Valframgången innebar att Vänsterpartiet fick en ny roll i den parlamentariska politiken. Man kunde nu sitta och förhandla med socialdemokrater (och ibland miljöpartister) innan beslut lades fram i riksdagen/kommunfullmäktige. Istället för att påverka genom att bedriva utomparlamentariskt opinionsarbete kunde man påverka genom att förhandla direkt med socialdemokraterna. Jag förstår att det måste varit skönt för härdade kommunpolitiker att äntligen få vara med och utforma konkreta förslag som kunde bli antagna i kommunfullmäktige. Men samtidigt har jag väldigt svårt att förstå hur dessa kommunfullmäktigeledamöter kunde göra en dygd av nödvändigheten och se kompromissandet med socialdemokratin som en vinst i sig. Det visade sig nämligen tämligen omgående att Vänsterpartiets påverkan av politiken inte steg i nämnvärt.
Situationen blev väldigt tydlig i min egen hemkommun, Göteborg. Vänsterpartiets kommunfullmäktigegrupp deltog i ett majoritetssamarbete där politiken var tydligt inriktad på nedskärningar. När partiet gick med på att lägga ned Lundbys gymnasieskola och sälja ut Komvux var måttet rågat, och det ifrågasättas om kommunfullmäktigegruppen på ett kompetent sätt tillvaratog Vänsterpartiets politik i samarbetet.
Det hela utvecklade sig till ett "lågintensivt krig" för att använda Bergners terminologi, men inte ens i den vildaste fantasi kan man säga att det hade något med oenighet angående "kommunism" att göra. Det handlade snarare om vilka metoder som var effektiva för att förverkliga partiets politik och vart man skulle dra gränsen när det inte längre var rimligt att samarbete med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Distriktsstyrelsen gjorde en annan bedömning än kommunfullmäktigegruppen, men den senare vägrade ge med sig, trots att den självklart var underställd distriktets ledning. Konfliktens första fas slutade med att distriktsordföranden och flera andra medlemmar av distriktsstyrelsen avgick. Den andra fasen slutade med att stora delar av kommunfullmäktigegruppen inte fick förnyat förtroende vid nästan listspikning. Partimedlemmar på båda sidor passiviserades eller lämnade partiet.
Jag tror att denna typ av konflikter var ganska vanlig i Vänsterpartiet mandatperioderna 1998-2006. En ny situation i parlamentet ledde till situationer där olika viljor fanns och det saknades en form att hantera dessa konflikter. I media ville man gärna framställa detta som konflikter mellan "traditionalister" och "förnyare". De som betecknades som "förnyare" använda sig själva ibland av samma termer. Detta innebar att en nybliven vänsterpartist i tonåren som protesterade mot att partiet drivit igenom att hennes egen skola skulle läggas ner på fullt allvar kunde bli kallad "traditionalist" och anses inte vara tillräckligt "realpolitisk". (Exemplet är fiktivt och en aning tillspetsat, men inte orealistiskt.) Partiets kommunalråd i Göteborg kunde i en debattartikel (minns inte om det var i GP eller GT) hävda att ungdomsförbundet dragit till sig personer som inte delade "arbetarrörelsens traditioner och värderingar". Det var i alla fall omväxlande att inte bli stämplad som traditionalist, men vi kände oss ändå en smula förvirrade. Vad var det vi hade gjort som retade upp honom (och andra äldre partimedlemmar) till den milda grad?
Men Vänsterpartiet mognade. Idag är det inte lika svårt att få kommunalpolitiker att se lite längre än till sossen mittemot förhandlingsbordet. Fler vänsterpartister inser att en effektiv kommunalpolitik kräver en aktiv utomparlamentarisk agitation. De som vägrade anpassa sig till detta lämnade partiet. En del hamnade i Socialdemokraterna, en del i Miljöpartiet. Många av dem gör ett gott arbete där och jag känner ingen personlig aversion mot dem. Men jag undrar ibland varför de gick med i Vänsterpartiet i första läget, om de inte var intresserade av mer än att sitta i sammanträden med S och MP.
Det som jag beskrivit som en mognadsprocess uppfattade andra som en återgång till tidigare idéer. När Gudrun Schyman avgick (eller tvangs avgå) upplevde partiet sin sista (till dags dato) uppblossande konflikt.
Jag förstår ärligt talat inte det missnöje som vissa s. k. förnyare kände 2003. Uppropet "Vägval för Vänsterpartiet" med en lång rad namnkunniga och mindre namnkunniga undertecknare kändes inte särskilt relevant för mig och jag har aldrig satt mig in i exakt vad de ville. Jag är nog en smula orättvis, men i mycket kändes det som personer som var bittra över att blivit petade från diverse positioner inom partiet. Personligen tycker jag att de ersattes av mer kompetenta personer, men det kan man ju ha olika åsikter om. De åsikter som fördes fram i "Vägval för Vänsterpartiet" och sedan i den fristående föreningen "Vägval vänster" kändes visserligen lite mossiga och verklighetsfrånvända, men inte värre än att de kunde rymmas inom Vänsterpartiet. Deras prat om vikten av att bredda partiet kändes överflödigt. Vilka var det som skulle inkluderas? Var Vänsterpartiet inte redan ett brett parti med en levande intern debatt där olika viljor kunde samsas?
Men kanske fanns ändå en nyckel till gåtan Vägval vänster ändå i idén om breddning. Somliga företrädare ville nämligen att den breda vänster de talade om även skulle inkludera vänsterliberaler. Detta var inget som kunde ske inom Vänsterpartiet. Dels fanns det inte så många vänsterliberaler. Ingela Mårtensson och några till hade visserligen lämnat Folkpartiet när detta parti gick åt höger, men någon större grupp var de inte. Dels visar det var skillnaden mellan min syn på politik och Vägval vänsters går: handlar politik om att diskutera idéer eller om konkreta politiska förändringar. Liberalism, den må vara aldrig så frisinnad, är inget som ger mig större trygghet på arbetsplatsen eller lättare att få en bostad. Tvärtom. Sedan kan enskilda liberaler vara nog så snälla och ha jättefina värderingar. För mig är klasskamp viktigare än idékamp - och det har väldigt konkreta anledningar. Men jag kan förstå att den som inte vet hur det känns att vara arbets- eller bostadslös har lättare att se politik som idéernas kamp.
Hursomhelst. Det blev visst hullaballo (hur detta ord nu stavas) på kongressen 2004. En liten grupp gick i opposition mot majoriteten. Inget konstigt i detta. De var inte så många (30 personer röstade för Alice Åström som partiledare istället för Lars Ohly som fick 195 röster. Det var även 30 personer som röstade på Johan Lönnroths alternativa förslag till partiprogram.). Det konstiga var att den förlorande minoriteten visade sig vara förbaskat dåliga förlorare. I det smått mytiska dokumentet "Plan B" talades det om fraktionsbildning och andra sätt att vägra acceptera kongressens beslut. Konspirationsförsöket (om det nu var ett allvarligt menat sådant) fick stort genomslag i media, men i praktiken hände inte så mycket. Det hela kan väl ses som en repris av splittringen 1977, fast i ännu mindre skala. Om 1977 hade varit "en flisa som brutit sig ur VPK" (orden är CH Hermanssons) var 2004 års splittring på sin höjd några atomer.
Efter 2004 har konflikterna inom partiet lagt sig. Det verkar som om de flesta är eniga om att den väg partiet tog var bra. Visst bråkas det en del. Så ska det vara i ett parti. Men i huvudsak håller vi med varandra. Ett utmärkt exempel är partiledarvalet här om året. Vi hade fyra kandidater som alla samarbetade i en öppen process som ledde fram till en omröstning i kamratlig anda på kongressen. Jag tycker att alla fyra var bra och skulle blivit nöjd oavsett vem av dem som vunnit. Det känns som om Vänsterpartiet blivit ett moget parti som hittat sin roll i svensk politik.
Ps. Läs gärna partiprogrammet. Det är bra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar