Proudhon dog 19 januari 1865. Strax därefter fick Marx frågan av J. B. von Schweitzer om han ville skriva några rader om den nyligen avlidne. Marx var inte den som var den, och skrev nedanstående text. Jag tycker att hans angrepp mot Proudhon är ganska roliga att läsa Dessutom har han rätt i sak.

Översatt från tyskan 2022-07-27

Källa: Marx-Engels-Werke, band 16, Berlin 1971, s. 25-32

Publicerad i ”Der Social-Demokrat” nr 16, 17 och 18 1, 3 och 5 februari 1865

Om Proudhon

London, 24 januari 1865

Högt ärade herre!

Jag erhöll igår ett brev i vilket Ni begärde av mig en utförlig bedömning av Proudhon. Tidsbrist tillåter mig inte att tillfredsställa Er önskan. Dessutom har jag ingen av hans skrifter till hands här. För att visa Er min goda vilja rafsar jag snabbt ner en kort skiss. Ni kan komplettera, lägga till, ta bort, kort och gott, göra vad ni vill med den.

Proudhons första försök minns jag inte längre. Hans skolarbete om ”La Langue universelle” [universalspråket] visar hur ogenerat han vågade ta itu med problem vilkas lösningar han inte hade de ringaste kunskaper om.

Hans första verk ”Qu'est-ce que la propriéte?” [Vad är egendom?] är otvivelaktigt hans bästa. Det är epokgörande, inte genom något nytt innehåll, men genom det nya djärva sättet att säga gammal skåpmat på. I verk skriva av franska socialister och kommunister som han kände till hade ”la propriété” naturligtvis inte bara blivit kritiserad ett otal gånger utan också utopiskt blivit ”upphävd”. Proudhon förhöll sig i den texten till Saint-Simon och Fourier ungefär som Feuerbach förhöll sig till Hegel. I jämförelse med Hegel är Feuerbach andefattig. Och ändå var han epokgörande efter Hegel eftersom han lade betoningen på vissa för det kristliga medvetandet oangenäma och för kritikens framsteg viktiga punkter som Hegel hade lämnat i en mystisk klärobskyr.

Om jag får uttrycka mig så härskar i Proudhons skrift ännu stilens starka muskler. Och jag håller dess still som dess huvudsakliga förtjänst. Man ser att till och med där bara gammalt reproduceras hittar Proudhon något självständigt. Det han säger är nytt för honom och gäller som nytt för honom. Han kommer med en provocerande trotsighet som ger sig på det ”allra heligaste” inom ekonomin. Kvicka paradoxer som lurar det sunda borgarförståndet, bedömningar som river sönder, bittra ironier, och då och då lyser en djup och sann känsla av upprördhet mot det beståendes nedrighet och ett revolutionärt allvar igenom. Det låg något elektriskt hos ”Qu'est-ce que la propriéte?” och den fick när den först publicerades stort genomslag. I en strängt vetenskaplig historia över den politiska ekonomin vore samma skrift knappt värd att nämna. Men sådana sensationsskrifter spelar en lika stor roll inom vetenskaperna som inom romankonsten. Ta till exempel Malthus skrift ”Population”. I sin första utgåva är den inget annat än en ”sensational pamphlet”, dessutom ett plagiat från början till slut. Och ändå, hur mycket påverkade denna Pasquill människosläktet!

Hade jag haft Proudhons skrift framför mig hade jag enkelt kunnat visa några exempel på hans manér. I de paragrafer som han själv tyckte var viktigast härmar han Kants antinomier – detta var den ende tyske filosof som han kände till då (via översättningar) – och lämnar efter sig det starka intrycket att lösningen på antinomierna hos honom liksom hos Kant ligger ”bortom” det mänskliga förståndet, det vill säga att hans eget förstånd förblir i det oklara.

Trots allt skenbart himlastormeri hittar man redan i ”Qu'est-ce que la propriéte?” motsägelsen att Proudhon å ena sidan kritiserar samhället från en småbondes (senare småborgares) perspektiv, å andra sidan anlägger perspektiven från de tidigare socialisterna.

Det otillräckliga i hans skrift antyddes redan i titeln. Frågan var ställd så felaktigt att den inte kunde besvaras korrekt. Antikens ”egendomsförhållanden” gick under i de feodala som gick under i de ”borgerliga”. Historien själv hade så utövat sin kritik mot de tidigare egendomsförhållandena. Det som det handlade om för Proudhon var egentligen den bestående modernt-borgerliga egendomen. På frågan vad detta är kunde man bara svara genom en kritisk analys av ”den politiska ekonomin”, som omfattade dess egendomsförhållanden inte i deras juridiska uttryck såsom viljeförhållanden utan i deras reella gestalt, alltså som produktionsförhållanden. Eftersom Proudhon blandade ihop alla dessa ekonomiska förhållanden i den allmänna juridiska föreställningen om ”egendomen”, ”la propriété” kunde han inte komma längre än Brissot hade gjort i en liknande skrift redan före 1789: ”La proritété c'est le vol.” [Egendom är stöld.]

I bästa fall får man av detta bara ut att de borgerligt-juridiska föreställningarna om ”stöld” även passar in på borgarens ”redliga” förvärv. Å andra sidan trasslade Proudhon in sig eftersom ”stölden” som en våldsam kränkning av egendomen förutsätter egendomen. Detta ledde till oklara resonemang om den sanna borgerliga egendomen.

Under mitt uppehåll i Paris 1844 lärde jag känna Proudhon personligen. Jag säger det här eftersom jag i någon mån är skyldig till hans ”sophistication”, som engelsmännen säger om förfalskade handelsartiklar. Under långa debatter som ibland varade genom hela natten inympade jag honom till stor skada med hegelianism. Hans brist på kunskap i det tyska språket gjorde dock att han inte kunde studera den ordentligt. Vad jag påbörjat fortsatte sedan Karl Grün efter min utvisning. Han hade som lärare i tysk filosofi den fördelen framför mig att han själv ingenting begrep.

Kort före att hans andra betydande verk ”Philosophie de la misère etc.” [ Eländets filosofi] kom ut fick jag ett utförligt brev av Proudhon där han bland annat skrev att ”j'attends votre férule critique” [jag väntar på er stränga kritik]. Denna kom i en form (i min skrift ”Misère de la philosophie etc.”, Paris 1847) [Filosofins elände] som för alltid gjorde slut på vår vänskap.

Av detta ser ni att Proudhons ”Philosophie de la misère ou Système des contradictions économiques” egenligen först innehöll svaret på frågan ”Qu'est-ce que la propriéte?”. Han hade i själva verket påbörjat sina ekonomiska studier först efter denna skrift. Han hade upptäckt att frågan inte kunde besvaras med ett invektiv, utan bara genom en analys av den moderna ”politiska ekonomin”. Han försökte även framställa de ekonomiska kategoriernas system dialektiskt. Istället för Kants olösbara ”antinomier” skulle Hegels ”motsägelse” träda.

Som bedömning av hans andra tvåbandstjocka verk måste jag hänvisa till min motskrift. Jag visar där hur lite han trängt in i den vetenskapliga dialektikens hemlighet. Hur han å andra sidan delar den spekulativa filosofins illusioner i det att han ser de ekonomiska kategorierna som preexisternade eviga idéer istället för som teoretiska uttryck för historiska produktionsförhållanden på ett bestämt utvecklingsstadium av den materiella produktionen. Och hur han genom denna omväg återkommer till den borgerliga ekonomin.

”När ekonomerna säger att de nuvarande förhållandena - de borgerliga produktionsförhållandena - är naturliga vill de därmed låta förstå att det är förhållanden, i vilka rikedomsalstringen och produktivkrafternas utveckling sker i enlighet med naturlagarna. På så sätt är dessa förhållanden själva av tidens inflytande oavhängiga naturlagar. Det är eviga lagar, som alltid måste styra samhället. På så sätt har det funnits en historia, men det finns inte längre någon; det har funnits en historia därför att feodala institutioner ägt bestånd och därför att man i dessa feodala institutioner finner produktionsförhållanden fullständigt olika det borgerliga samhällets, som ekonomerna vill ha erkända som naturliga och följaktligen eviga.” [s. 128 i Proletärkulturs utgåva]

Jag visar vidare hur bristfällig och ibland rent elevaktig hans bekantskap med den ”politiska ekonomin” som han kritiserar är. Han går tillsammans med utopisterna ut på jakt efter en så kallad ”vetenskap” som ska ”lösa den sociala frågan” genom en på förhand framfantiserad formel istället för att skapa vetenskap genom en kritisk kännedom om den historiska rörelse som själv producerar emancipationens materiella förutsättningar. Vidare visar jag hur Proudhon förblir i det oklara, falska och halva vad gäller sakens hela förutsättning: bytesvärdet. Ja, han tror att den nya vetenskapens fundament utgörs av en utopisk utläggning av Ricardos värdeteori. Över hans allmänna ståndpunkt uttalar jag mig som följer:

”Varje ekonomiskt förhållande har en god och en dålig sida; det är den enda punkten där herr Proudhon inte vederlägger sig själv. Den goda sidan ser han ekonomerna framhålla, den dåliga ser han socialisterna anklaga. Av ekonomerna lånar han de eviga förhållandenas nödvändighet, av socialisterna illusionen att i eländet inte se något annat än eländet. Ense med båda söker han stödja sig på vetenskapens auktoritet. Vetenskapen åter reduceras för honom till det tunna omfånget av en vetenskaplig formel. Han är mannen på jakt efter formler. I enlighet härmed smickrar sig herr Proudhon med att ha levererat kritiken av såväl den politiska ekonomin som kommunismen: han står i verkligheten djupt under båda. Under ekonomerna därför att han som filosof med en magisk formel på hand tror sig kunna underlåta att gå in på de rent ekonomiska detaljerna; under socialisterna därför att han varken har nog mod eller nog kunskaper för att ens spekulativt höja sig över borgarens horisont. Han vill vara syntesen, och han är ett sammansatt misstag. Han vill som vetenskapsman höja sig över borgare och proletärer; han är blott småborgaren, som ständigt kastas fram och åter mellan kapitalet och arbetet, mellan den politiska ekonomin och kommunismen.” [s. 133f i Proletärkulturs utgåva]

Hur hård denna dom än klingar måste jag även idag skriva under på varje ord. Samtidigt ska man komma ihåg att på den tiden då jag bevisade att Proudhons bok var kodexen för den småborgerliga socialismen, gällde Proudhon fortfarande bland så väl politiska ekonomer som socialister som ultraärkerevolutionär. Därför har jag aldrig instämt i ropen om hans ”förräderi” mot revolutionen. Det var inte hans fel att han från början blev missförstådd av såväl andra som sig själv och att han inte uppfyllde de aldrig berättigade förhoppningarna.

I ”Philosophie de la misère” framträder alla bristerna i hans framställningssätt väldigt tydligt i kontrast till ”Qu'est-ce que la propriéte?”. Stilen är ofta vad fransmännen kallas ampoulé [svulstig]. Högtravande, spekulativ rotvälska som ska förefalla tysk-filosofisk träder in där hans galliska förståndsskärpa går ut. Han har en ton som är både påträngande och självgod, med ständiga longörer och vedervärdiga utsmyckningar med ”vetenskap” som får det att ringa i öronen på en. Istället för den verkliga värme som återfinns i den första boken deklamerar han här sig fram till en flygande hetta. Därtill den tafatta och osäkra lärdomen hos en autodidakt vars naturligt framvuxna stolthet över ett originellt eget tänkande redan brutits, och som i egenskap av uppkomling inom vetenskapen behöver bete sig som en viktigpetter med det han inte är och inte har.

Med småborgarens sinnelag angriper han en man som Cabet, som förtjänar respekt för sin praktiska ställning gentemot det franska proletariatet. Han gör det oanständigt brutalt, varken skarpt eller djupt eller ens korrekt. Däremot uppträder han anständigt till exempel gentemot Dunoyer (förvisso ”statsråd”), fastän dennes betydelse bestod i att han i tre tjocka band med ett komiskt allvar predikade den rigorösa hållningen som Helvétius karaktäriserade som: ”On veut que les malheureux soient parfaits”. [Man vill att de olyckliga ska vara perfekta.]

Februarirevolutionen kom olägligt för Proudhon som bara några veckor tidigare oomkullrunkeligen bevisat att ”revolutionernas epok är över”. Hans uppträdande i nationalförsamlingen, trots att han där visade sig sakna varje insikt i de aktuella förhållandena, förtjänar ändå beröm. Efter juniupproret var det en akt av stod mod. Det hade dessutom den gynnsamma följden att herr Thiers i sitt tal mot Proudhons förslag, som senare publicerades som en särskild skift, bevisade för hela Europa vilken småbarnskatekespedestal denne andlige hörnpelare för den franska bourgeoisien stod på. Gentemot herr Thiers svällde Proudhon upp till en jätte från tiden före syndafloden.

Proudhons upptäckt av ”crédit gratiut” [räntefri kredit] och den på denna baserade ”Folkbanken” (banque du peuple) var hans sista ekonomiska ”gärningar”. I min skrift ”Till kritiken av den politiska ekonomin”, häfte 1, Berlin 1859 [MEW 13:64-69] finner man bevis för att det teoretiska fundamentet för hans åsikt var ett missförstånd av de första elementen i den borgerliga ”politiska ekonomin”, nämligen förhållandet mellan varor och pengar. Den praktiska överbyggnaden var en reproduktion av betydligt äldre och bättre utarbetade planer. Det råder inget tvivel om att kreditväsendet, till exempel så som det under början av 1700-talet och senare åter under 1800-talet i England tjänade till att flytta förmögenheten från en klass till en annan, under bestämda ekonomiska och politiska omständigheter kan snabba på den arbetande klassens befrielse. Detta är självklart och inget som någon tvivlar på. Men att betrakta det räntebärande kapitalet som kapitalets huvudform, och genom en speciell användning av kreditväsendet nämligen det föregivna avskaffandet av räntan, göra detta till samhällsomvandlingens bas är en rakt igenom kälkborgerlig fantasi. Man hittar därför denna fantasi mest utvecklad redan hos de ekonomiska talesmännen för det engelska småborgerskapet under 1600-talet. Proudhons kritik mot Bastiat (1850) med avseende på det räntebärande kapitalet står långt under nivån i ”Philosophie de la misère”. Han lyckas med konststycket att till och med bli slagen av Bastiat och brister ut i ett burleskt grin när han får stryk av sin motståndare.

För några år sedan skrev Proudhon en prisbelönad text – jag tror på uppdrag av regeringen i Lausanne – om ”skatterna”. Här försvinner det sista spåret av genialitet. Det blir inte kvar något annat än petit bourgeois tout pur. [småborgare av renaste vatten]

Vad gäller Proudhons politiska och filosofiska skrifter så visar sig i dem alla samma motsägelsefulla, splittrade karaktär som i de ekonomiska arbetena. De har enbart lokalt franskt värde. Hans angrepp på religionen, kyrkan osv. hade dock stora förtjänster under en tid då de franska socialisterna ansåg att deras religiositet var överlägsen 1700-talets borgerliga voltairianism eller 1800-talets tyska gudlöshet. När Peter den store slog ner det ryska barbariet med barbari så gjorde Proudhon sitt bästa att smula sönder det franska fraserimakandet med fraser.

Hans skrift om ”Coup d'état” är inte bara dålig, utan nedrig om än nedrig på ett för den småborgerliga ståndpunkten passande sätt. Han koketterar med L. Bonaparte och gör denne i praktiken aptitlig för de franska arbetarna. I sin sista skrift mot Polen bedriver han, till tsarens ära, en rent utvecklingstörd [kretinarig] cynism.

Man har ofta jämfört Proudhon med Rousseau. Inget kunde vara mer felaktigt. Han liknar snarare Nicolas Linguet, vars ”Théorie des loix civiles” för övrigt är en mycket genial bok.

Proudhon drogs av naturen till dialektiken. Men då han aldrig begrep den riktigt vetenskapliga dialektiken lyckades han bara bli en sofist. Faktum är att detta hängde samman med hans småborgerliga ståndpunkt. Småborgare är liksom historieskrivaren Raumer sammansatt av å ena sidan och å andra sidan. Så i sina ekonomiska intressen, och därför i politik, sina religiösa, vetenskapliga och konstnärliga åskådningar. Så i sin moral, så in everything. Han är den levande motsägelsen. Är han också, som Proudhon, en man rik i anden, så lär han sig leka med sina motsägelser. Allt efter omständigheterna utarbetar han uppseendeväckande, bullrande, ibland skandalösa ibland briljanta paradoxer. Vetenskapligt charlataneri och politiskt kappvänderi går inte att skilja från en sådan ståndpunkt. Kvar blir subjektets fåfänga, och det frågar sig som vid all fåfänga bara om framgången i ögonblicket, om dagens sensation. Så slocknar med nödvändighet den enkla sedliga måttfullheten som till exempel hos en Rousseau håller varje skenkompromiss med den bestående makten på avstånd.

Kanske kommer eftervärlden karaktärisera fransoseriets senaste fas som att Louis Bonaparte var dess Napoleon och Proudhon dess Voltaire.

Ni måste själv ta på er ansvaret för att ni så snart efter mannens död lade bördan att vara hans dödsdomare på mig.

Er helt tillgivne Karl Marx.