Revolutionsåren och Neue Rheinische Zeitung

1846 bodde Marx och Engels i Bryssel efter att Marx blivit utvisad ur Frankrike. De skriver på artiklar i det som posthumt skulle utges som ”Den tyska ideologin” och är aktiva i politiska sammanhang i Belgien. Engels, som inte är persona non grata i Frankrike, flyttar efter ett tag till Paris.

Pierre-Joseph Proudhon var en ledande socialistisk tänkare i Frankrike. Fram tills nu hade Marx och Engels inte haft anledning att kritisera honom särskilt hårt, men det blev efterhand tydligare att deras politiska åskådningar inte var förenliga. I september 1846 kritiserar Engels för första gången i ett brev till Marx Pruodhons ”småborgerliga” uppfattningar. I december kritiserar även Marx Proudhon, denna gång i ett brev till den ryske litteraturkritikern Annenkov. Kritiken mot Proudhon skulle bli ett av Marx' huvudprojekt under första halvan av 1847 då han skriver ”Eländets filosofi”, en tämligen aggressiv kritik mot Proudhon.

I samma veva går Marx och Engels med i ”De rättfärdigas förbund”, som strax därefter byter namn till ”Kommunisternas förbund”. Förbundet har sitt säte i England, men Marx och Engels lyckas vinna det för sina åsikter och får i uppdrag att skriva dess manifest, något som resulterar i ”Det kommunistiska partiets manifest”, skrivet i slutet av 1847. Ungefär samtidigt håller Marx de föredrag för den tyska arbetarföreningen i Bryssel som ett och ett halvt år senare skulle tryckas som en serie ledarartiklar i Neue Rheinische Zeitung och som gått till historien som ”Lönarbete och kapital”.

Den femte mars 1848 får Marx med kort varsel reda på att han inte längre är välkommen att stanna i Belgien. Tillsammans med sin familj måste han åter söka ett nytt hem. Tur i oturen är att 1848 års revolution brutit ut i Frankrike. Under de nya förhållandena kan Marx återvända till Paris. Han engagerar sig omedelbart politiskt där och deltar förutom i Kommunisternas förbunds verksamhet i stora möten för tyska arbetare i Paris. Även i Wien och Berlin utbryter revolution. Några av Marx' medstridande (exv. Karl Schapper) får för sig att det vore en bra idé att beväpna tyska arbetare i Frankrike och låta dem gå mot den tyska gränsen. Marx är emot och bryter med Schapper. Dock ställs det upp några trupper på fransk jord som förutsägbart blir slagna så fort de kommer in i Tyskland.

Marx planerar istället att återvända till Tyskland och starta en ny tidning. Det är oklart var han ska slå sig ner, och han funderar på att åka till Berlin, men det blir istället Köln, där han verkat som tidningsman tidigare. Som en fortsättning av den förbjudna ”Rheinische Zeitung” bildas ”Neue Rheinische Zeitung”. I mitten av april är Marx i Köln och en och en halv månad senare utkommer den nya tidningens första nummer. På grund av preussisk lagstiftning kunde man inte starta tidningen i form av ett aktiebolag, utan fick grunda ett kommanditbolag istället. Jag vet inte riktigt vari skillnaden består, men det resulterade i alla fall i att Marx tog en stor ekonomisk risk och att han förlorade de pengar han hade kvar. Från denna tid skulle Marx förbli fattig, även om man med fog kan hävda att det till stor del var hans eget fel. Marx var inte den som klippte sig och skaffade ett jobb hur som helst. Även om han faktiskt rakade av sig skägget före sin död.

Neue Rheinische Zeitung utkom som en sjudagars dagstidning till en början, innan tryckare och sättare fick i genom att de skulle ha en ledig dag i veckan. Efter det utkom tidningen med sex nummer i veckan fram till 19 maj 1849 (med uppehåll hösten 1848 p g a de politiska oroligheterna). Upplagan låg mellan 5000 och 6000 vilket gjorde den till Kölns näst största tidning. Lokalkonkurrenten ”Kölnische Zeitung” hade vid samma tid en upplaga på mellan 9000 och 16000. Så Neue Rheinische Zeitung var inte någon jättestor tidning, men absolut inte heller något obskyrt blad för de närmast invigda. Tidningen hade spridning utanför Rhenlandet och var inte så mycket en kölnsk lokalavis som ett organ för den demokratiska oppositionen i Tyskland.

Under det påtvingade höstuppehållet 1848 stannade Marx kvar i Köln, men Engels åkte tillbaka till Paris. När tidningen sedan åter kunde ges ut skrev Marx till Engels att omedelbart komma tillbaka. Det är nu som Engels tar sin berömda vandring genom Frankrike och Schweiz. Istället för att genast ställa sig i revolutionens tjänst vandrar han vägarna fram i en alldeles lagom takt och får tillfälle att dricka de lokala vinerna och titta på de lokala kvinnorna.

Marx var tidningens chefredaktör. De andra medlemmarna i redaktionen var alla medlemmar i Kommunisternas förbund. Eftersom de allra flesta artiklarna i tidningen saknar signatur är det svårt att säga vem som författat vad. Det har suttit nördar och försökt gissa alternativt veta vem som skrivit vad, och nu för tiden finns ganska stor konsensus kring vilka texter Marx respektive Engels har skrivit. Exempelvis kan man anta att alla artiklar som bygger på någon dansk källa skrivits av Engels, eftersom han var den ende i redaktionen som förstod detta grötiga tungomål. Tidningen hade förutom sin redaktion ett stort antar korrespondenter runt om i Tyskland, kanske runt 70 stycken.

Neue Rheinische Zeitung verkade alltså under revolutionsåren 1848-49 och dess politiska inriktning kom förstås att bestämmas av detta. Mycket av materialet i tidningen handlade om de politiska omvälvningarna, inte minst kritiserades bristen på konsekvens hos de nyvalda parlamenten i Frankfurt och Berlin. Engels har senare beskrivit tidningens politiska program som bestående av två huvudpunkter: en enda, odelbar tysk republik samt anfallskrig mot Ryssland. Den förra punkten var en kritik mot de republikaner som ville se en federativ författning liknande den i Schweiz. Den senare punkten får förstås dels genom att Marx och Engels betraktade Tsarryssland som den europeiska reaktionens viktigaste stöttepelare, dels genom deras syn på nationalitetsfrågan.

Europa bestod under 1800-talets mitt av ett antal multinationella imperier (Ryssland, Osmanska riket, det habsburgska Österrike (som efter 1848 skulle bli Österrike-Ungern) och Storbritannien (inklusive Irland), ett antal nationalstater samt i det som senare skulle enas som Tyskland och Italien av ett stort antal småstater. Marx och Engels menade att det var dags att skapa enhetliga nationalstater, och de stödde Polens, Ungerns, Tysklands, Italiens och senare även Irlands kamp för enhet och självständighet. Men de menade inte att vilken liten folkgrupp som helst skulle ha rätt att att bilda nationalstat. Frågan var alltid underställd överväganden kring vad som gynnade demokratin i stort. Exempelvis var de vid denna tid negativt inställda till att de mindre slaviska folken (till exempel tjeckerna) skulle få nationell självständighet. Dessa nationer sågs som reaktionära och de skulle kunna bli ett stöd åt Ryssland. Dessutom trodde Marx och Engels att många mindre folk skulle gå under och assimilera sig med de större folken, så som skett med de skottska gälerna eller med bretagnarna i Frankrike.

Marx och Engels trodde redan 1848 att den proletära revolutionen stod vid dörren. Det var bara en tidsfråga innan arbetarklassen skulle bli tillräckligt mogen för att kunna ta den politiska makten. Men innan de hade en realistisk chans att vinna borde arbetarrörelsen istället stödja borgarklassens kamp mot monarkin. Detta var en tanke som Engels utvecklat i några artiklar 1845-47 och som skulle komma att spela en stor roll i arbetarrörelsens fortsätta kamp för politiska rättigheter.

När 1848-49 års revolutioner slutligen nedkämpats blev det dags för Marx att flytta på nytt. Han hade tidigare avsagt sig till preussiska medborgarskap och kunde därför utvisas ut landet. Efter en kortare vistelse i Paris varifrån han också blev förvisad kom han sedan att bo och verka från London resten av sitt liv. Han skulle visserligen besöka Tyskland flera gånger senare, inte minst som badgäst i Karlsbad där hans hustru Jenny ibland skrev artiklar åt den lokala badtidningen, men aldrig mer bosätta sig utanför London.