Stark anslutning till det nya (1917)

Artikel ur "Politiken" 1917-4-10. Carl Lindhagen, borgmästare i huvudstaden och en av de ledande inom det som i maj 1917 skulle blir Sverges socialdemokratiska vänsterparti är i Göteborg och lägger linjen. Eller gör han det? Lindhagen var en speciell person, som lämnade liberalerna för socialdemokraterna, sedan hamnade han hos vänstersocialisterna några år, innan han bildade eget under en kort period. Frågan är om hans idéer var särskilt representativa för det nybildade vänstersocialistiska partiet. Vi vet ju att svälten var närvarande i Göteborg och att bröduppror snart skulle äga rum. I en sådan situation är frågor om andlig frihet kanske sekundära. Det finns en tendens inom historieskrivning att ge vältaliga män ur de bildande klasserna tolkningsföreträde, men jag anar att det finns en som grupp arbetare som inte förmådde uttrycka sig lika elegant som Lindhagen i tal och skrift, men som liktväl visste vad de ville: bröd och arbete.

Stark anslutning till det nya
Samtidigt med Stockholms nya arbetarkommuns lyckade start i Auditorium började Göteborgs nya arbetarkommun sin offentliga värksamhet på fredag med ett stort möte å Cirkus, som var till trängsel fylld. Vid mötet hölls ett längre föredrag av borgmästare Carl Lindhagen, som av ett ur publiken kommet rop "leve Lindhagen!" fick anledning att börja sitt föredrag med framhållande av, att det för det nya partiet skulle bli en huvudfråga att söka komma från personlighetspolitiken till sakpolitiken. Det nya partiet har uppstått därför att det förgäves sökt få fram andlig frihet vid politisk värksamhet inom det gamla partiet. Det ska därjämte stödja sig på politisk frihet sådan den framskridit ur franska revolutionen och den ekonomiska frihet som socialdemokratien kämpat för. Vänstersocialismen ska sålunda på sitt program främst uppta: förjupad demokrati med andlig frihet även inom partiet samt idépolitik i riksdagen vid sidan av realpolitiken.
Vad som inom det gamla partiet hindrar den andliga friheten är, sade tal., ledningens fordran på disciplin. Disciplin är nog nödvändig vid t. ex. arbetstvister, men då kommer den av sig själv och kravet på den framföres snarare från de jupa leden, medan man ofta får se ledarna hålla igen. Men i den politiska kampen är det en helt annan sak. Då kommer kravet på disciplin ovanifrån. Det betyder att man vill att de jupa leden ska tro på auktoriteter, vill ha underkastelse, ofrihet.
Vad slår vi vakt om? Demokratins ideer kan aldrig förvärkligas med knytknävarna. Kanske ligger det någon sanning i det gamla ordspråket: Kärleken övervinner allt. Därför har ungdomen inom partiet bort handlas med mer kärlek och handledas utan hårdhet. De gamlas erfarenhet och de ungas hängivenhet hade bort då gå hand i hand.
Efter att ha skildrat ledningens valtryck vid kongressen sade tal: Om man vill ha andlig frihet inom ett parti kan man ej gilla sådant. Utåt ryter det socialdemokratiska lejonen mot sådana förhållanden, men inåt finner man det förtjusande att det är så orättvist som möjligt. Tror någon att ett sådant parti kan erövra värden? (Publiken: nej!)
Det har blivit absolut nödvändigt för vänstern att gå ifrån det gamla partiet. Tal. hoppades dock att det nya partiet blott skulle behöva bli tillfälligt. Ingenting hindrar att de båda riktningarna åter mötes längre fram. Detta kan ske när partiets jupa led kräver att då den frihet, för vars ernående vänstern nu separerat.
Det nya partiet fordrar avrustning. De gamla socialisterna vill avskaffa militären blott för att stoppa den i nya hål. Ministersocialismen är också partiskiljande. Även socialistvänstern är villig att regera när socialismen får makten, men de gamla socialisterna vill går med i en blandningsregering, vilket vänstern ej kan gå med på. Det är från regeringarna som de stora och befriande förslagen skulle framkomma. Det finns värkligen också en regering som just i dagarna för fram sådana förslag, men den regeringen sitter icke i Stockholm, utan i Petrograd.
Föredraget hälsades med stormande jubel. Kommunordföranden hr Ståhlberg förklarade efteråt offentligt, att om han ej varit i Svärge skulle han ha velat utbringa ett leve för en viss statsform. Nu ville han i stället inskränka sig till att utbringa ett leve för hr Lindhagens republikmotion! Mötet sjöng därefter Internationalien, varefter hr Lindhagen åter kom upp på talarstolen och höjde ett leve för folkens slutliga förbrödring. Mötet avslutades med ett: Leve Lindhagen!