Med historien som motståndare?

Den centerpartistiske lokalpolitikern från Umeå, Petter Bergner, har skrivit en bok (doktorsavhandling, gudbevars) som utger sig handla om "SKP/VPK/V:s uppgörelseprocess under perioden 1956-2006". ("Med historien som motståndare: SKP/VPK/V och det kommunistiska arvet 1956-2006", Bokförlaget Atlas, 2013)

Författaren menar alltså att Vänsterpartiet har eller har haft ett kommunistiskt arv att "göra upp med". Han avhåller sig dock från att definiera vad detta kommunistiska arv skulle bestå i. Själva termen kommunism har ju haft en mängd olika betydelser. Ursprungsbetydelsen är förstås härledd från latinets "communis", gemensam. Den unge Marx såg kommunismen som "människans väg till frigörelse". I "Det kommunistiska partiets manifest" beskriver Marx kommunisterna: "Kommunisterna skiljer sig från de övriga proletära partierna blott därigenom, att de å ena sidan i proletariatets olika nationella strider framhäver de av nationaliteten oberoende, för hela proletariatet gemensamma intressena och gör dem gällande, och å andra sidan därigenom, att de under de olika utvecklingsgrader, som kampen mellan proletariat och bourgeoisi genomgår, städse företräder hela rörelsens intressen.

Kommunisterna är alltså praktiskt den beslutsammaste, alltid framdrivande delen av arbetarpartierna i alla länder, och teoretiskt har de före den övriga massan av proletariatet kommit till insikt om betingelserna för, gången och de allmänna resultaten av den proletära rörelsen."

Efter den första världskriget och den ryska revolutionen splittrades som bekant den socialdemokratiska arbetarrörelsen, och den gren som kom att betecka sig som kommunistisk sammanslöt sig i den kommunistiska internationalen (1919-43). Men inte ens under detta knappa kvartssekel var termen "kommunism" särskilt entydig. Det uppstod en lång rad kommunistiska grupper som inte var medelmmar i Komintern och som stod i opposition till denna.

Så om Vänsterpartiets "kommunistiska arv" ska behandlas vetenskapligt (vilket Bergner föreger sig göra) kan man tycka att det är ett minimikrav att termen definieras eller åtminstone problematiseras. Så sker dock inte. Istället låtsas Bergner att kommunism är likställt med undergivenhet gentemot Sovjetunionen och dess kommunistiska parti (SUKP). På så sätt misstänkliggörs alla som kallar sig kommunister för att de är trötta på en värld av kapitalism och imperialism. Alla de arbetare som sett hur socialdemokraterna i fackföreningarna håller tillbaka lönekrav eller alla de bostadslösa som ser hur "marknaden" inte kan tillfredsställa ens den basala rättigheten att ha tak över huvudet likställs med Stalins knähundar.

På ett plan är det intressant att detta kan ske i Sverige 2013. Man kan tycka att det kalla kriget är över och att man inte längre kan skrämma människor med Sovjet. Tydligen kan man fortfarande göra det.

Jag återkommer inom kort med en auseinandersetzung med Bergners bok. Hittills har jag bara läst inledningen och kapitlet om åren 1956-64. Under denna period var aktiviteten på arbetsplatserna och i fackföreningarna central för partiet. En stor del av partiets medlemmar var anslutna till arbetsplatsorganisationer där partiets huvudsakliga basverksamhet skedde. Bergner nämner inte en enda gång i detta arbete. Det är som om man skulle beskriva socialdemokratin under samma period och inte en enda gång nämna att partiet befann sig i regeringsställning eller ens ställer upp i politiska val.

Det är inte en trovärdig utgångspunkt.