Lite om Vänsterpartiets 2000-tal

Jag ska bara som hastigast polemisera lite mot Bergners beskrivning av Vänsterpartiets 2000-tal. Mest blir det väl snarare polemik mot Vägval vänster och de dogmatiska strömningar som deltog där. Det är väl egentligen lite off topic, men vad fan. Det var en ändå en på sitt sätt skön samling dårar som flockade i VVV.

Partiordförande Gudrun Schyman avgick 2003 och ersattes efter några turer av Lars Ohly. Bergner gör en poäng av att denne kallade sig kommunist. Men som så ofta annars är detta ganska intetsägande. Det är i och för sig sant att borgerliga och socialdemokratiska debattörer gjorde en poäng av Ohlys kommunism, men jag har svårt att ta denna debatt på allvar. I samma veva ägnade sig staten via "Forum för levande historia" åt antikommunism och statligt sanktionerad propaganda och mytspridning. Det är pinsamt för en demokratisk stat, men troligen ganska harmlöst i relation till allt annat elände i världen. SVT:s Janne Josefson gjorde för tredje gången i sin journalistiska karriär en show av Vänsterpartiets föregivet dunkla förflutna. (Ni minns säkert de skakiga kamerabilderna på något som en gång i tiden varit DDR:s ambassad i Stockholm.) Osv, osv, in absurdum. Hela antikommunismcirkusen på 2000-talet är dock bara en fortsättning på och repetition av 1990-talets dito. Inget nytt under solen.

Bergner lägger några sidor på fenomenet "Vägval Vänster" - en kortlivad organisation för missnöjda vänsterpartister. (Även om organisationens självbild var en annan.) Jag förstod aldrig riktigt vad detta forum sysslade med, och är ganska säker på att jag inte missade så mycket. Fundamentalt för Vägval vänster var en dogmatisk inställning till politiken. De hade svårt att ta till sig nya argument och svårt att förstå att Sverige hade förändrats under 1990-talet och att de gamla kartorna kanske behövdes bytas ut. Vissa företrädare för VVV tycker exempelvis tro att Sovjetunionen fortfarande bestod. Varför skulle de annars vara så rädda för att Vänsterpartiet skulle återgå till att bli ett gammaldags kommunistparti? (Vilket i VVV:s retorik var något mycket negativt.)

Bildandet av denna organisation hade föregåtts av en artikel i Vänsterpress 2003, undertecknat av 180 partimedlemmar, bl. a. nuvarande partiordföranden Jonas Sjöstedt. Artikeln betonade ansvar, realpolitik, pragmatism och realism. Fina ord, utan tvekan. Men vad detta innebure i praktiken var en smula mer oklart. Min tolkning är att uppropet främst var ett sätt att smutskasta Ohly och andra inom partiet som ville fortsätta med en realistisk, pragmatisk och ansvarstagande politik men med en marginellt annan inriktning. Hur som helst rann detta upprop ut i sanden. Vid 2004 års kongress valdes Ohly med stor marginal till ordförande (195 röster, mot 30 för den andra kandidaten Alice Åström). Under kongressen cirkulerade ett närmast mytiskt dokument kallat "Plan B", där några partikamrater spekulerade kring att bilda en egen fraktion inom partiet om deras linje inte gick igenom. Tillvägagångssättet påminde inte så lite om Hagberg/Hagel-fraktionens splittring 1977. Man överskattade kraftigt sin egen styrka och saknade förståelse för vilken situation man befann sig i. Karin Svensson Smith och hennes anhängare var dock om möjligt ännu mer misslyckade än Hagel. Det är ibland svårt att skilja på fars och tragedi.

I vissa media kom konflikten mellan VVV och Vänsterpartiet att beskrivas som en konflikt mellan "förnyare" och "traditionalister". Detta är dock en distinktion som Bergner finner olämplig. Detta är en smula märkligt, eftersom han annars i sin avhandling genomgående tänker i ett endimensionellt framåt-eller-bakåt-perspektiv. Men i sak är det ju sant. Dogmatikerna i VVV var knappast mer förnyare än de inom Vänsterpartiet som befann sig i majoritet och försökte skapa en politik som lämpade sig från 2000-talet.

En kul anekdot i sammanhanget är att Bergner låter partiets vid tiden avgående viceordförande Johan Lönnroth säga att han aldrig kallat sig kommunist. Jag satt för ett drygt år sedan med Lönnroth och några andra partikamrater på Regionarkivet i Göteborg och lyssnade på gamla inspelningar av intervjuer med VPK-are angående partiets moderna historia och 1977 års splittring. Där hörde vi hur Johan Lönnroth av år 1978 kallade sig kommunist. Så jag stoppade bandet och frågade 2012 års version av Johan Lönnroth om det kanske var så att han visst hade kallat sig kommunist en gång i tiden. Och det kunde han ju inte förneka när vi precis hört honom säga det på band. Tydligen är det lätt att glömma ibland, och då är det ju bara att det finns inspelningar.