Den tyska ideologin – boken som inte finns

Band 3 av Marx-Engels-Werke ägnas nästan helt och hållet åt ett manuskript som givits titeln ”Die deutsche Ideologie. Kritik der neuesten deutschen Philosophie in ihren Repräsentanten Feuerbach, B. Bauer und Stirner, und des deutschen Sozialismus in seinen verschiedenen Propheten”, alltså ”Den tyska ideologin. Kritik av den nyaste tyska filosofin i dess representanter Feuerbach, B. Bauer och Stirner, samt av den tyska socialismen i dess olika profeter”, gemenligen kallad ”Tyska ideologin”. Problemet är bara att någon sådant sammanhållet manuskript inte finns. Det rör sig om en kompilation av ett antal olika texter som skrivits av Marx och Engels under åren 1845-47. I arbetet med att göra manuskripten till en någorlunda enhetlig skrift har utgivarna tagit sig en hel del friheter. Först år 2017 publicerades texterna i Marx-Engels-Gesamtausgabe i versioner som ligger närmare originalen. Jag säger närmare eftersom det inte går att publicera manuskripten helt och hållet i deras originalform. Det rör sig om ett helt gäng olika anteckningshäften, varav somliga skadade rent fysiskt, där viss oreda råder och där man inte alltid med säkerhet kan säga i vilken ordning de är skrivna eller i vilken ordning de rent logiskt passar in i en högst eventuell enhet.

Bakgrunden är att Marx och Engels (tillsammans med Moses Heß som de tydligen var på talande fot med just då) planerade att ge ut en kvartalstidskrift. Det första numret skulle ägnas åt en kritik av unghegelianerna, det andra numret åt den s. k. sanna socialismen. De tre vännerna ägnade en hel del möda åt att hitta en lämplig förläggare i Tyskland. Vissa kontakter knöts, och eventuellt slöts även ett muntligt kontrakt med en förläggare, vilket denne senare dock förnekade. I april 1846 hade man kommit så långt i arbetet att kapitlet om Max Stirner kunde smugglas in i Tyskland. I maj hade man ännu fler texter klara i tryckfärdigt skick, och smugglade även dessa till Tyskland (eller Preussen för att vara noga). De tilltänkta förläggarna drog sig dock ur.

Det känns som om Marx och de andra överskattade möjligheterna att ge ut en radikal tidskrift i Tyskland, precis som de överskattat möjligheterna för de tysk-franska årsböckerna tidigare. Den politiska konjunkturen var inte särskilt gynnsam under dessa år, något som skulle förändras kraftigt under revolutionsåren 1848-49.

När planerna på en tidskrift lades ner arbetade Marx och Engels istället enligt en plan på att ge ut sina texter som två böcker. De blev i samma veva ovänner med Heß, så han var ute ut bilden. Det enda märkliga med denna konflikt var att det verkar som om Engels var den som blev mest sur på Heß. Annars var det Marx som var snubben som hamnade i livslånga konflikter med folk. Marx och Heß skulle t o m komma att samarbeta lite grann i framtiden.

Sista kända försöket att publicera boken eller böckerna (det är en smula oklart om det i detta läge handlade om en eller två böcker) ägde rum i juli 1847. Det är också nu som Marx för första och enda gången kallar boken ”Tyska ideologin”. Efter det verkar det som de båda gav upp. Dessutom skulle ju 1848 föra med sig en europeisk revolution där de båda skulle bli mycket aktiva som redaktörer och journalister. Men det är en berättelse för nästa blogginlägg.

Marx skriver om sitt och Engels arbete i det berömda förordet till ”Till kritiken av den politiska ekonomin”.

”Manuskriptet, två digra oktavband, hade för länge sedan anlänt till sin förlagsort i Westfalen, då vi fick underrättelsen om att ändrade omständigheter omöjliggjorde tryckningen. Vi överlämnade manuskriptet åt råttornas gnagande kritik och det desto hellre som vi nått vårt viktigaste syfte - att reda ut begreppen för oss själva. ”

Sedan föll texterna i glömska. Engels fick dem efter Marx död 1883 och gjorde vissa anteckningar i dem. Han kan ha haft dem till hands när han skrev ”Familjens, statens och privategendomens ursprung” samt ”Ludwig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut”. Efter Engels död har åtminstone August Bebel, Eduard Bernstein och Franz Mehring tittat på dem. Samt bringat viss oordning tydligen. Det rörde sig ju om ett helt gäng anteckningsböcker och det var väl lätt hänt att de hamnade i oordning.

1932 gavs ”Den tyska ideologin” ut i såväl Tyskland som Sovjetunionen, dock i olika versioner. De politiska konjunkturerna hade blivit sådana att man inte hur som helst kunde presentera Marx och Engels skrifter, utan de försågs med ett förord i enlighet med tidens stalinistiska ideologi. Man betonade textens enhetlighet och gav dessutom kritiken mot Feuerbach det främsta utrymmet, något som inte med nödvändighet motsvarade Marx och Engels intentioner. I samma anda publicerades texten i Marx-Engels-Werke 1958. Men redan på 1960-talet uppstod en debatt kring hur texten skulle förstås och om de befintliga kompilationerna var rimliga. Redan under början av 1970-talet påbörjades arbetet med att ge ut texterna i en form som mer motsvarade originalen. Det visade sig dock vara ett mycket komplicerat arbete. Det dröjde ända till 2017 innan Marx-Engels-Gesamtausgabe publicerade texten i en ordentlig källkritisk form.

Detta om uppkomsthistorien och texternas fortsatta liv. Men vad handlar de om?

Marx och Engels skriver i en polemisk situation. De begår kritik mot diverse samtida radikala tänkare, men formulerar i sin kritik även sina egna åsikter. Utgångspunkten är inte som 1900-talets utgivare hävdat kritiken mot Feuerbach, utan snarare mot Bauer och Stirner. Tvärtom tvekade de båda om de skulle kritisera Feuerbach. Han sågs som den främste tänkaren bland tidens intellektuella radikaler och hade dessutom nyligen bekänt sig till kommunismen.

Så här sammanfattas skriften i tyskspråkiga wikipedia. (Översättningen huvudsakligen gjort med wikipedias översättningsverktyg, därav det något haltande språket.)

”I Die Deutsche Ideologie etablerar författarna ett samband mellan människors livsvillkor och deras tankar. I synnerhet är tankarna hos människor från en viss epok, region och social position om moral, etiska begrepp, skönhetsideal etc. alltid en återspegling av de specifika levnadsvillkoren för denna epok, region och samhällsklass (och skikt etc.). ). Enkelt uttryckt kan man säga: Medvetandet bestämmer inte livet, utan livet bestämmer medvetandet. De olika livsvillkoren i en viss epok och region återspeglas i en hierarkisk ordning av de olika klasserna . Tankarna hos medlemmarna i alla klasser fungerar här för att säkerställa styret av den klass som drar mest nytta av respektive social struktur. De dominerande tankarna är alltid de styrandes tankar. Den härskande klassens intressen framställs som de som skenbart är gemensamma för alla samhällsmedlemmar. Marx och Engels hänvisar till idéer som tjänar den härskande klassens intressen och som framställs som de enda giltiga som ideologi . Ideologi kan avslöjas genom kritik, men elimineras endast genom revolutionär praktik ("omvälvande praktik", som Marx skrev i den tredje tesen om Feuerbach ) genom att förändra de materiella förhållandena. Den tyska ideologin markerar gränsen mellan den så kallade tidiga och den mogna Marx, dvs hans lösgörande från Feuerbachs humanistiska materialism. Den innehåller, som Engels skrev, den första formuleringen av Marx "stora teori", den historiska materialismen.”

Dessutom börjar idén ta form att borgarklassens revolution måste föregå arbetarklassens. Detta skulle få konsekvenser under 1848-49 års revolutioner då Marx och Engels visserligen hoppades på att arbetarklassen skulle mogna och få förmågan att ta makten, men under tiden skulle arbetarrörelsen stödja bourgeoisins kamp mot kungahus, byråkrati och feodala kvarlevor.

Marx och Engels blir kompisar och skriver en bok

I slutet av augusti 1844 träffas Marx och Engels i Paris och inleder sin livslånga vänskap. De hade träffats som hastigast i Köln tidigare, men först nu börjar de sin bromance. Engels var två år yngre, men minst lika etablerad som Marx. Han hade arbetat på sin pappas firma i Manchester (liksom i Barmen, Bremen och Italien) och hade en helt annan inblick i den moderna industrikapitalismens värld än Marx och de filosofer som denne umgåtts med tidigare.

De skriver ”Den heliga familjen eller Kritik av den kritiska kritiken. Mot Bruno Bauer & c:o” i ett för den senare Marx ovanligt högt tempo. Redan i januari 1845 är den mer än 200-sidiga boken färdig och i februari har den gått i tryck. Bruno Bauer hade varit Marx närmaste vän under berlintiden, men sådant hindrade inte Marx när han gav sig i kast med filosofisk kritik. Jag har inte läst boken själv, jag har ju en smula svårt för att förstå den unge Marx, men den lär kritisera Bauer med flera unghegelianer och ta ställning för Feuerbachs filosofi. Det ska dock betonas att Marx och Engels var inne i en period av snabb teoretisk utveckling. Redan någon gång under våren 1845 skriver Marx sina elva teser om Feuerbach där han tar avstånd från denne.

Engels skriver under ungefär samma period sin ”Den arbetande klassens läge i England”.

Redan hösten 1845 påbörjar Marx och Engels nya projekt, i första hand det som blivit känt som Den tyska ideologin. Mer om denna nästa gång.

Bakgrunden till De ekonomisk-filosofiska manuskripten

Tidningen ”Vorwärts!” (”Framåt!”) var en tyskspråkig publikation som utkom i Paris två gånger i veckan sedan januari 1844. Den var i huvudsak opolitisk och skulle enligt sin egen programförklaring ”inte tillhöra något politiskt, kyrkligt, filosofiskt eller litterärt parti”. Man kunde rikta viss kritik mot bristen på pressfrihet i de tyska staterna, men i princip stödde man den monarkiska ordningen i Preussen. ”Deutsch-Französische Jahrbücher” hade man kritiserat p g a dess brist på ”fosterländskt sinnelag”. Paradoxalt nog ledde kritiken av Ruges och Marx projekt till att anhängare av såväl Ruge som Marx fick möjlighet att publicera svar i tidningen som därmed öppnades för deras åsikter. Karl Ludwig Bernays som arbetat som kontorschef på Deutsch-Französische Jahrbücher (tydligen var det en befattning som tidningen hade råd med) blev från juni 1844 redaktör för Vorwärts!. Marx sysslade under samma period med sina politisk-ekonomiska manuskript, men skrev i augusti sin första artikel för Vorwärts!, ”Kungen av Preussen och socialreformen”. Marx blev även medlem av tidningens redaktionskommitté inom vilken häftiga diskussioner ägde rum och där de socialistiska och kommunistiska idéerna började få överhanden över de rent humanistiska. I juni ägde dessutom det berömda vävarupproret rum i Schlesien. Tidningens analys av händelserna pekade mot en kritik av kapitalismen där privategendomens upphävande genom proletariatet sågs som den historiskt nödvändiga utvecklingen. Därmed hade tidningen definitivt blivit kommunistisk.

Tidningens nya revolutionära innehåll var naturligtvis något som retade myndigheterna. Den franska regeringen ville inte gå så långt som till att förbjuda den, men redaktör Bernays dömdes till böter på 300 francs samt två månaders fängelse för brott mot gällande presslagstiftning. Tidningen hade nämligen redigerats som en politisk journal utan att ha erlagt det borgensbelopp som krävdes för att få göra något sådant. Redaktionens motdrag var att göra tidningen till en månadstidning vilket inte skulle kräva någon borgenssumma. Men det hjälpte inte. Den franska staten beslöt att utvisa Marx, Bernays, Börnstein och lite senare även Ruge. Av dessa var det dock bara Marx som verkligen tvingades lämna landet, något som han gjorde 1 februari 1845. Hans nya boplats blev det belgiska Bryssel.

Så. Nu när vi är klara med bakgrunden kan vi äntligen gå in på arbetet med de ekonomisk-filosofiska manuskripten. Manuskripten är tre till antalet. Det första häftet består av en tämligen sammanhållen men ofullständig framställning. Av häfte II är enbart sida XL till XLIII bevarande. (Jag har ingen aning om varför utgivarna av MEGA envisas med att använda romerska siffror, men jag antar att de har någon smart poäng med det. Kanske såg Marx originalpaginering ut på det sättet.) Häfte III består av tre tillägg till några av de sidor ur häfte II som inte är bevarade. I MEGA väljer man att publicera manuskripten i två olika versioner, en som motsvarar textens kronologiska tillkomst, en som motsvarar dess logiska struktur.

Att Marx började ägna sig åt ekonomi var ett resultat av hans analys av de politiska förhållandena i Preussen. I förordet till ”Till kritiken av den politiska ekonomin” (1859) skriver han själv om sin utveckling: ”Under åren 1842-43 kom jag som redaktör för 'Rheinische Zeitung' för första gången i den kinkiga situationen att tvingas uttala mig om s. k. materiella intressen. […] [D]ebatter om frihandel och skyddstullar gav mig de första anledningarna att sysselsätta mig med ekonomiska frågor. […] Det första arbete jag tog itu med för att lösa de tvivel, som bestormade mig, var en kritisk revidering av den hegelska rättsfilosofin. […] Min undersökning ledde mig fram till den slutsatsen, att rättsförhållandena liksom statsformerna varken kan förstås ut sig själva eller ur den s. k. allmänna utvecklingen av det mänskliga tänkandet, utan tvärtom har sin rot i de materiella levnadsförhållanden[a].”

Marx hade redan kring 1842 börjat få upp ögonen för de franska s. k. utopiska socialisterna, främst Saint-Simon och Fourier. Det tycks vara en smula oklart i vilken utsträckning han läst dem, men han var i alla fall bekant med grunddragen i deras tänkande. Vi vet att han började sitt mer systematiska studium av nationalekonomin (en term som han själv använde vid tiden) med Says ”Traité d'économie politique”. Senare skulle Marx anse honom vara en vulgärekonom som inte nådde upp till Smiths eller Ricardos nivå. Marx läste även Smiths ”Nationernas välstånd” (i fransk översättning eftersom han ännu inte kunde läsa på engelska). Efter att ha läst klart ”Nationernas välstånd” började Marx nedtecknandet i häfte I. Och, ja, det är kul att det funnits och fortfarande finns människor som får betalt för att rota i Marx anteckningsblock och hitta ledtrådar kring i vilken ordning Marx har klottrat ner sina nästan oläsliga kråkfötter. Tydligen är det fastslaget att anteckningarna om Smiths bok skrevs strax innan häfte I.

Marx manuskript är indelat i tre spalter: ”arbetslön”, ”kapitalvinst” och ”jordränta”. Dessa tre kategorier motsvarar de tre klasserna arbetare, kapitalister och jordägare. Därmed fanns någon form av grundläggande begreppsapparat för att analysera moderna klassamhället. Marx utgick i huvudsak från Smiths kategorier och försökte kritisera dem inifrån. Samtidigt hade han redan tidigare kommit till slutsatsen att privategendomen måste upphävas, och därmed hade han även ett kritiskt utifrånperspektiv på Smiths teorier. Något förenklat kan man väl säga att Marx i viss mån accepterade Smiths analys av ekonomin, men att han själv inte nöjde sig med att förklara hur ekonomin fungerade utan han ville även analysera och kritisera ekonomins grundvalar, dvs. hela det kapitalistiska systemet.

Någon gång före nedskrivandet av det nästan helt försvunna häfte II verkar Marx ha läst John Ramsay McColloch och Guillaume Prevost. Den förstnämnde ses som en ledare i den ricardianska skolan, den senare är så obskyr att han inte ens har en wikipediasida på franska. Hur som helst verkar det som om Marx närmat sig den ricardianska skolan via dessa namn, och att han ännu inte läst Ricardos egna texter. Marx läste även vid denna tid Engels text ”Utkast till en kritik av nationalekonomin”. Denna text hade ju publicerats i Deutsch-Französische Jahrbücher, så rimligtvis hade Marx läst den redan när den publicerades, men nu skriver han även ned anteckningar, så vi får väl anta att han först nu tar itu med texten på allvar.

Häfte III skrevs av allt att döma under augusti 1844, dvs. strax före Marx och Engels hade sitt berömda möte.

Men varför skrev Marx dessa manuskript? Var de bara ett sätt för honom att formulera sina tankar eller hade han som avsikt att publicera dem? Det är lite oklart. Under slutet av augusti inledde Marx och Engels sin livslånga vänskap. Marx hade blivit far för första gången i maj när dottern Jenny föddes. (Det var inte helt ovanligt på den tiden att man döpte sina barn efter föräldrarna. Jenny Marx var således mor till Jenny Marx. Inget konstigt med det.) Jenny sr och Jenny jr åkte till Trier och tillbringade sommaren med Jennys sr:s mor. Inte heller det var något konstigt. Marx som nybliven far ansågs inte behöva tillbringa någon tid med sitt alldeles färska barn. Detta gjorde att han kunde ägna all sin tid åt sitt skrivande och åt att hänga med Engels. Deras möte ledde till en mycket produktiv tid där de under hösten skrev Den heliga familjen. I samma veva tänkte sig Marx också skriva en kritik av politiken och nationalekonomin. Troligen var det där som de ekonomisk-filosofiska manuskripten skulle komma till användning. Ett avtal slöts med en förläggare, men det blev inget av de planerna.

Marx fortsatte sitt studium av den brittiska nationalekonomin och läste Ricardo och James Mill (i fransk översättning). Enligt det häfte som finns bevarat framgår att Marx utvecklade sin egen syn på ekonomin och tog upp andra perspektiv än tidigare. Kanske var det detta som gjorde att de ekonomisk-filosofiska manuskripten inte kunde användas. Marx hade helt enkelt gått vidare i sin teoretiska utveckling. Istället kom de att ligga opublicerade fram till 1932 då de blev tryckta i den första Marx-Engels-Gesamtausgabe.

Marx och Deutsch-Französische Jahrbücher 1843-44

Källa: Marx-Engels-Gesamtausgabe, Abt I, Band 2, ”Werke. Artikel. Entwürfe. März 1843 bis August 1844”, Apparat (Berlin/DDR 1982)

20 januari 1843 fattade de preussiska myndigheterna beslut om att ”Rheinische Zeitung” skulle förbjudas från och med första april. Det blev dags för Marx att hitta andra vägar att fortsätta sin publicistiska verksamhet. Ett alternativ var att flytta till Schweiz och ge ut en månadstidskrift därifrån. Ruges ”Deutsche Jahrbücher” hade blivit förbjuden i Sachsen, så de båda herrarna fann det naturligt att samarbeta kring ett nytt projekt. Dock minskade toleransen för oppositionella tidningar även i Schweiz, så nästa plan var att istället försöka ge ut något från det franska Strassbourg. Planen på ett tyskt-franskt projekt väcktes. Marx hade under de senaste två åren distanserat sig från Bruno Bauers idéer om ”självmedvetandets filosofi” och istället närmat sig Feuerbachs materialism. Feuerbach hade en idé om att filosofin skulle basera sig på såväl tänkande som åskådning (Denken und Anschauung). I ett mer en vanligt flummigt resonemang förknippade han Tyskland med tänkande och skolastisk flegmatism, och Frankrike med åskådning och sangvinsk sensualism. Säga vad man vill om det resonemanget, men det gav i alla fall Marx ett skäl att fundera kring ett tysk-franskt samarbete och idén till ”Deutsch-Französische Jahrbücher” började gro. (Det ska väl i ärlighetens namn sägas att Feuerbachs idéer kanske inte var den främsta anledningen till de tysk-franska årsböckerna, men de gav åtminstone en liten smula ideologisk grund till projektet.) En viktigare anledning var, förutom det rent praktiska skälet att Tyskland började stängas för Marx, att Marx hade började intressera sig för det franska politiska tänkandet, inte minst de s k utopiska socialisterna.

Finansieringen av projektet var tänkt att ske genom utgivande av aktier. Man tänkte sig aktier för 50 taler stycket, vilket var mycket pengar. Enbart de förmögna skulle ha råd att stödja tidningen. När det gällde Rheinische Zeitung hade detta gått bra. Den tidningen hade haft ett stöd bland förmögna borgare i Köln med omnejd. Men konjunkturerna hade förändrats och intresset för radikala idéer hade mattats av i de kretsarna. Marx tendens att hysa en övertro till intresset för hans olika tidningsprojekt inleddes nu. När han bodde i London ett knappt decennium senare försökte han åter starta en tidning, men även då visade det sig överraskande svårt att få finansiering från människor i Tyskland.

Trots bristande finansiering beslöt sig Ruge och Marx att påbörja projektet med Deutsch-Französiche Jahrbücher. Efter visst dividerande flyttade båda till Paris istället för Strassbourg och flyttade tillsammans med sina fruar ihop med poeten Georg Herwegh och dennes hustru. Nu tillkom nästa problem. Poängen var ju att få med ett gäng franska skribenter i projektet, men folk som Proudhon och Louis Blanc var ointresserade. Marx betecknade fortfarande Proudhon som ”skarpsinnig”. Detta skulle inom några år förändras. Man fick i alla fall med sig ett gäng tyskar, Heinrich Heine, Moses Heß m fl, (men inte Feuerbach) samt en ryss vid namn Michail Bakunin. Bakunins och Marx vägar skulle senare skiljas åt, men när de stötte på varandra igen i Den första internationalen skulle de vara allt annat än såta vänner.

Marx betecknade sig vid tiden ännu inte som kommunist och hade ännu inte kommit fram till ståndpunkten att proletariatet utgjorde epokens viktigaste politiska kraft. Han hade börjat umgås med medlemmar i De rättfärdigas förbund, men förhåll sig ännu kritisk till dem. Marx utveckling gick dock snabbt under förberedandet av Deutsch-Französische Jahrbücher närmade han sig kommunismen.

I februari 1844 utkom tidningens första (och enda) utgåva i form av ett dubbelnummer. Marx bidrog med två texter: ”Om judefrågan” och ”Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin. Inledning”. Även Engels ”Utkast till en kritik av nationalekonomin” ingick.

Mottagandet av tidskriften i Tyskland var blandat. 2500 exemplar sändes till Tyskland och den blev recenserad i flera tidningar, men intresset var nog inte fullt så stort som Marx hade hoppats. Feuerbach uttalade sig positivt, Bruno Bauer negativt. Dessutom reagerade den preussiska staten. Bokhandlare vågade inte sälja Deutsch-Französische Jahrbücher eftersom de var rädda för repressalier. Företaget riskerade konkurs. Dessutom hamnade Marx och Ruge på kollisionskurs. Det tycks råda viss oklarhet om varför, men i mars 1844 blev de ovänner och lyckades inte försonas. Troligen spelade såväl personliga som politiska orsaker in. En grundläggande skiljelinje var i alla fall Marx nyvunna idé om proletariatets historiska roll. När han och Ruge påbörjade sitt samarbete hade han ännu inte några sådana idéer.

Ruge fick lämna skeppet och istället fördes Heinrich Heine fram som förslag till ny redaktör. Det fanns texter att trycka och eventuellt en förläggare i Tyskland som var beredd att gå in med pengar. Men Heine tackade nej och projektet gick i graven. Istället började Marx kasta blickar mot tidskriften ”Vorwärts!”.

Marx utveckling fram till 1843

Jag tycker att det är lite fascinerande hur Marx (och Engels, fram till 1844 oberoende av varandra) gick från att vara fokuserad på den intellektuella kritiken av idéer till att bli fokuserad på ekonomiska frågor och senare även klasskampen. Hur kom det sig att han successivt under första hälften av 1840-talet lämnade idéernas värld och började intressera sig för utvecklingen inom den i Tyskland ännu begynnande industrialismen och kapitalismen?

Huvudsaklig källa till nedanstående text är Marx-Engels-Gesamtausgabe, Abteilung I, band 1, ”Artikel, literarische Versuche bis März 1843", Apparat (Berlin/DDR 1975).

Som sjuttonåring tar Marx studenten i augusti 1835. Han flyttar därefter till Bonn och börjar plugga juridik i ett år innan han lämnar för Berlin där han stannar till 1841 då han är klar med sin doktorsavhandling. I Berlin kom hans intresse (till sin pappas förtret) att mest kretsa kring filosofin och hans avhandling handlar om gamla grekiska filosofiska skolor, närmare bestämt skillnaden mellan den demokritiska och epikuréiska naturfilosofin.

1841 flyttar Marx till Bonn. Hans plan är att bli docent vid universitetet. Den närmaste vännen under berlintiden, Bruno Bauer, arbetar redan där. Men på grund av den preussiska regeringens tilltagande repression mot radikala tänkare blir det inget med de planerna. Istället börjar han tillsammans med Bauer skriva ett kritiskt arbete om Hegels filosofi, och redan nu börjar Marx det som senare ska bli en vana. Han kontaktar en förläggare och lovar att inkomma med ett manuskript inom kort, men på grund av diverse orsaker blir manuskriptet inte klart. Det är det första men långt ifrån det sista ofärdiga manuskriptet och brutna löftet till en förläggare.

1842 hör Marx av sig till Arnold Ruge, redaktör för tidskriften ”Deutsche Jahrbücher” (som trots namnet inte var en årsbok utan ett sex gånger i veckan utkommande blad). Det räknas som ett ledande organ för den något diffusa idéströmning om brukar kallas unghegelianism. Han lovar att skriva artiklar, men är som alltid dålig på att hålla deadlines. Och när han verkligen skriver är det istället censuren som lägger hinder i vägen. Men Ruge tycks ändå ha varit glad över Marx vilja att medverka. Han sågs definitivt som ett lovande namn.

1842 började Marx också arbeta för ”Rheinische Zeitung”. I maj trycks hans allra första journalistiska artikel som handlar om debatten om pressfrihet i det rhenska provinsparlamentet. ”Rheinische Zeitung” var en tidning med liberal profil som bland annat publicerade texter från unghegelianerna. Moses Heß var en av de som låg bakom tidningens grundande.

Det kan redan här konstateras att ett gäng personligheter dykt upp (Bauer, Ruge, Heß) som Marx under en tid samarbetade med men som han sedan kom att kritisera mycket hårt. Detta är också det en vana som skulle sitta i hela livet. Förutom sin hustru, Engels, Heinrich Heine och en handfull förtrogna ytterligare skulle Marx göra sig till ovän och häftig kritiker av de flesta av de personer som han samarbetade med.

Rheinische Zeitung var hyfsat framgångsrik och samlade en lång rad namnkunniga personer bland sina skribenter. Samtidigt var relationen till de preussiska myndigheterna ansträngd. Från myndighetshåll gjorde man först bedömningen att tidningen ändå inte skulle få något större genomslag, och om den ändå fick det kunde den vara en bra motvikt till den katolska Kölnische Zeitung. Den preussiska staten var ju inte överdrivet positiv gentemot papismen. Men efterhand när unghegelianerna fick mer utrymme i tidningen hårdnade censuren och kraven på att tidningen skulle förbjudas höjdes.

Under några månader vinner Marx en ledande ställning inom tidningsredaktionen. Han driver en demokratisk linje och motarbetar Bruno Bauer och hans anhängare inom gruppen ”De fria” som driver en idealistisk kritik mot det bestående. "Den sanna teorin måste klargöras och utvecklas inom ramarna för konkreta tillstånd och de bestående förhållandena." menar Marx i ett brev från september 1842. I sin roll som skribent kommer Marx i kontakt med ekonomiska och politiska frågor. Han skriver om vedstöldslagen där han kritiserar de gamla feodala idéerna och ställer sig på de fattigas sida. Även den begynnande arbetarrörelsen i England (chartismen) väcker hans intresse. Men mest energi får ändå läggas på kampen mot de preussiska censurförsöken.

I oktober blir Marx invald i redaktionen. Det går ganska bra för tidningen. Upplagan går upp till 3300 ex i januari 1843, en för tiden inte obetydlig storlek. Den räknas som Tysklands vid tiden mest citerade tidning. Men det innebär också att myndigheternas vilja att stoppa tidningen stärks. I mars 1843 hoppar Marx av och från den första april är tidningen förbjuden.

Liedmans urval ur "Grundrisse"

Det manuskript av Marx från 1857-58 som brukar kallas "Grundrisse" finns inte översatt i sin helhet till svenska. Det enda som finns är ett urval som Sven-Eric Liedman översatt samt ett avsnitt som översatts av Erik af Edholm. 2010 gav Tankekraft förlag ut en bok med såväl Liedmans som af Edholms översättningar. Irriterande nog angavs inga sidnummer där man kunde se varifrån i manuskriptet styckena var hämtade. Detta har jag ju avhjälpt med denna tabell där man kan jämföra Tankekrafts utgåva med den tidigare normerande utgåvan från Dietz Verlag från 1953, Marx-Engels-Werke band 42 samt den engelska översättningen från Penguin.

Liedman	Liedman 2010	Gr 1953	MEW 42	Penguin 1973
Inledning	43 – 68	5 – 31	19 – 45	82 – 111
1	71 – 74	73 – 77	89 – 93	156 – 159
2	75 – 78	79 – 82	94 – 98	161 – 165
3	78 – 80	88 – 90	103 – 105	171 – 173
4	80 – 82	137 – 139	152 – 154	225 – 228
5	85 – 93	152 – 162	166 – 176	241 – 250
6	93 – 95	168 – 170	182 – 183	257 – 258
7	95	175 – 176	188 – 189	264 – 265
8	95 – 102	177 – 184	190 – 199	266 – 273
9	102 – 105	187 – 190	201 – 205	276 – 279
10	105 – 114	192 – 202	207 – 216	281 – 295
11	114 – 116	202 – 203	216 – 218	295 – 296
12	116 – 117	203 – 204	218 – 219	295 – 297
13	117 – 123	205 – 211	219 – 225	297 – 304
14	123 – 129	211 – 218	225 – 232	304 – 311
15	129 – 132	228 – 232	242 – 245	322 – 326
16	132 – 134	244 – 247	257 – 259	339 – 341
17	134 – 140	264 – 270	276 – 282	359 – 364
18	140	304 – 305 not	314 – 315	401 – 402 not
19	140 – 143	311 – 314	321 – 324	407 – 410
20	143 – 147	321 – 325	331 – 338	419 – 423
21	147 – 148	347 – 348	356 – 358	443 – 444
22	148 – 149	353 – 354	362 – 363	449 – 450
23	149 – 154	354 – 359	363 – 369	450 – 456
24	155 – 157	360 – 362	369 – 371	456 – 458
25	157 – 169	363 – 374	371 – 383	459 – 471
26	169 – 170	413 – 415	421 – 422	514 – 515
27	170 – 172	426 – 428	433 – 436	527 – 530
28	172 – 175	438 – 440	445 – 447	539 – 542
29	175 – 181	479 – 484	487 – 492	584 – 590
30	181 – 187	497 – 504	505 – 511	604 – 610
31	187 – 190	504 – 508	511 – 515	610 – 614
32	191 – 194	542 – 545	549 – 552	649 – 652
33	194 – 203	582 – 592	590 – 600	690 – 704
34	203 – 206	592 – 594	600 – 602	704 – 706
35	206 – 210	594 – 599	602 – 607	706 – 711
36	210 – 211	599 – 600	607 – 608	711 – 712
37	211 – 213	715 -717	721 – 723	831 – 833
Om förkapitalistiska produktions- och egendomsformer	215 – 251	375 – 413	383 – 421	471 – 514

Till Abraham Lincoln

Till Abraham Lincoln, Amerikas Förenta Staters president 

Skrivet av Karl Marx mellan 22 och 29 november 1864.

Översatt till svenska 2022.

Källa: Marx-Engels-Werke, band 16, s. 18-20

Sir,

vi önskar det amerikanska folket lycka till med anledning av Ert med stor majoritet vunna återval. Om motståndet mot slavägarnas makt var Er måttfulla lösen vid Ert första val är ”Död åt slaveriet!” det triumferande stridsropet vid Ert återval.

Från början av den amerikanska titankampen kände Europas arbetare instinktivt att dess klass' öde hängde på stjärnbaneret. Kampen om territorierna, som inledde den fruktansvärda mäktiga sagan om den jungfruliga jorden, bestämde den inte om denna omåttliga landmassa skulle förmälas med invandrarnas arbete eller om den skulle befläckas genom slavdrivarens fot?

När de 300 000 slavägarnas oligarki för första gången i världshistorien vågade skriva ordet ”slaveri” på ett väpnat upprors fana, på samma jord där knappt ett sekel tidigare för första gången tanken på en stor demokratisk republik uppstod, från vilken den första proklamationen av mänskliga rättigheter utgick och den första impulsen gavs till 1700-talets europeiska revolution, när på samma jord kontrarevolutionen, med systematisk grundlighet skröt om att stjälpa ”de härskande idéerna från tiden för den gamla författningens skapande” och proklamerade att ”slaveriet utgjorde den sunda inrättningen – ja den enda lösningen på de stora problemen i relationen mellan arbete och kapital” och cyniskt hävdade att äganderätten till människor är ”den nya byggnadens hörnsten”, då begrep Europas arbetare med en gång, redan innan de blev varnade genom överklassernas fanatiska ställningstagande för handeln med Konfederationen, att slavägarnas uppror var ett stormklocka för att allmänt korståg för egendomen mot arbetet och att det för arbetets män innebar att inte bara deras förhoppningar om framtiden stod på spel, utan även deras tidigare erövringar i denna jättekamp på andra sidan oceanen. Överallt bar de därför tålmodigt de lidanden som bomullskrisen lade på dem och satte sig med full entusiasm upp mot interventionen till slaveriets stöd som de högre och ”bildade” klasserna med sådan iver försökte få åstad. De betalade i de flesta delarna av Europa med sin blodskatt för den goda sakens skull.

Så länge arbetarna, de sanna bärarna av den politiska makten i nordstaterna, tillät att slaveriet besudlade den egna republiken, så länge de gentemot negern som utan egen stämma hade en herre och blivit såld hävdade att det var hans eget högsta privilegium att han själv sålde sig och kunde välja sin herre, så länge var de inkapabla att tillkämpa sig arbetarnas sanna frihet eller stödja sina europeiska bröder i deras befrielsekamp. Detta hinder mot framåtskridandet har inbördeskrigets röda hav spolat bort.

Europas arbetare har blivit övertygade om att det amerikanska frihetskriget inledde en ny epok som öppnade för medelklassens makt. På samma sätt är det amerikanska kriget mot slaveriet inledningen för en ny epok av arbetarklassens makt. De betraktar det som ett tecken för den kommande epoken att Abraham Lincoln, den envise, järnhårda sonen av arbetarklassen skulle vara den på vars lott det föll att föra sitt fosterland genom den exempellösa kampen för befrielsen av en undertryckt ras och för omgestaltningen av den sociala världen.

Untertecknat i Den internationella arbetarassociations namn av centralrådet.

Le Lubes, korresponderande sekreterare för Frankrike

F. Rybczinsky, Polen

Emile Holtorp, Polen

J. B. Bocquet

H, Jung, korresponderande sekreterare för Schweiz

Morisot

George W. Wheeler

J. Denoual

P. Bordage

Le Roux

Tallandier

Jourdain

Dupont

R. Gray

D. Lama

C. Setacci

F. Solustri

P. Aldouvrandi

D. G. Bagnagatti

G. P. Fontana, korresponderande sekreterare för Italien

G. Lake

J. Buckley

G. Howell

J. Osborne

J. D. Stainsby

J. Grossmith

G. Eccarius

Friedrich Leßner

Wolff

K. Kaub

Heinrich Bolleter

Ludwig Otto

N. P. Hansen, Danmark

Karl Pfänder

Georg Lochner

Peter Petersen

Karl Marx, korresponderande sekreterare för Tyskland

A. Dick

L. Wolff

J. Whitlock

J. Carter

W. Morgan

William Dell

John Weston

Peter Fox

Robert Shaw

John M. Longmaid

Robert Henry Side

William C. Worley

Blockmoor

R. Hartwell

W. Pidgeon

B. Lucraft

J. Nicass

G. Odger, rådets ordförande

William R. Cremer, generalsekreterare