Med historien som motståndare? #2

Fortsätter min kritik av Petter Bergners doktorsavhandling, som föreger sig handla om Vänsterpartiets historia och dess uppgörelse med densamma.

Vi har nu lämnat 1950-talet och ankommit till 1960-talet, studentrevoltens och "den nya vänsterns" decennium. För SKP:s del präglades decenniet förvisso av förändringar på toppnivå. Hilding Hagberg ersattes 1964 som partiordförande av C-H Hermansson. Ungdomsförbundet bytte namn, roll och kastade sig ut i avgrundsvänstern. Detta påverkade rimligtvis också partiets basarbete, men detta är inget som intresserar Bergner.

Bergner fortsätter att måla upp en endimensionell bild där konflikten inom partiet enbart handlar om relationen till SUKP och de andra "broderpartierna" resp. "socialistiska länderna". Det kan ju vara så att Bergner på fullt allvar tror att SKP:s politik handlade om detta. Eller så är det bara så att han vill svartmåla partiet. I verkligheten var ju andra frågor viktigare. Fortfarande prioriterades arbetsplatskampen. Kampen för högre lön och bättre arbetsvillkor var partiets kärna. Detta nämner Bergner inte alls. Hade Bergners avhandling handlat om SKP:s relation till Sovjetunionnen (ett legitimt och intressant ämne) vore detta inte en lika stor brist, men när han på allvar (?) hävdar att avhandlingen handlar om partiets "uppgörelseprocess" det det kommunistiska förflutna skulle man kunna tycka att synen på fackligt arbete, eller andra kommunistiska kärnfrågor vore ett nödvändigt ämne att ta upp i avhandlingen. Som jag skrivit tidigare undviker Bergner detta genom att å ena sidan aldrig explicit definiera vad han menar med partiets kommunistiska förflutna, å andra sidan implicit likställa kommunism med det som är mest opportunt för honom själv. Hittills har det enbart varit följsamhet gentemot SUKP, men denna definition kommer att ändras (även om Bergner inte är ärlig nog att själv ange när och hur hans term förändras).

Bergners implicita omdefiniering av begreppet "kommunism" kommer i samband med diskussionen om 1972 års partiprogram. Det är nämligen ett partiprogram där partiets samhällsanalys präglas av idéer som formulerats av Lenins. Nu ses detta som exempel på kommunistisk konservatism. Bergner pratar om "kommunistiska identitetsmarkörer". Det skulle ju kunna vara så att partiet ansåg att Lenins teorier vore vettiga redskap för att förstå samtiden, men det är en tanke som Bergner inte ens berör.

För en utomstående är begreppen "Sovjetunionen" och "Lenin" kanske så intimit förknippade (det som på engelska brukar kallas "guilt by association") att Bergners terminologiska glidning knappt märks, eller i alla fall inte ses som särskilt avgörande. Det är den dock. Under Hilding Hagbergs partiledarskap hade SKP nämligen i många frågor följt en "sovjettrogen" linje, dvs. låtit sig ledas av den politik som fördes i Sovjetunionen. När partiet i kring decennieskiftet 1970 återupptäcker Lenin som en intressant revolutionär teoretiker har detta mycket lite med den samtida Sovjetunionen att göra. Snarare handlar det om att skapa en ny och modern samhällsanalys, oberoende av vad herrarna i Moskva anser. Men för Bergner för skillnaden noll och intet. För honom handlar det om en endimensionell utveckling: framåt eller bakåt. Och det är klar vem som bestämmer vad som är framåt och bakåt: det gör Bergner själv.

Bergner får lite problem när han i sin analys måste förena Hilding Hagbergs moskvatrohet och Lars Herlitz nyleninism till en och samma sak. Men eftersom han inte är så noga i analyserna och inte tycks sky för intellektuell ohederlighet så blir det inget större problem. På samma sätt kan han förknippa det nyleninistiska (och nystartade) Kommunistisk Ungdom med Rolf Hagels linje. Argument: KU grundades i Göteborg, där Hagel verkade! Man kan skratta åt argumentet. Men det verkar finnas folk som tar Bergner på allvar. Det är en smula märkligt.