Bergner och 90-talet

Ett sjätte inlägg om Bergners doktorsavhandling.

Så har vi kommit till 1990-talet, det decennium då jag själv blev politiskt aktiv i Ung Vänster.

1990-talet kännetecknades av en ekonomisk kris där Sverige för första gången på länge fick massarbetslöshet. Den välfärdsstat som socialdemokraterna byggt upp med stöd av bl. a. VPK monterades ned.

I denna situation skulle man kunna testa frågan om Vänsterpartiets eventuellt kvardröjande kommunistiska arv (eller levande kommunistiska praktik) med att se vilka metoder partiet använde för att bemöta kapitalismens och den svenska modellens kris. Det gör inte Bergner. Istället fortsätter han att fokusera på idédebatter i vilka ord som "kommunism", "Lenin" eller "Sovjetunionen" förekommer. Därigenom implicerar han att det kommunistiska arvet handlar om dessa ord, snarare än om politiska och samhällsvetenskapliga utgångspunkter.

För Vänsterpartiet kännetecknades 1990-talet bl. a. av framgångar i de allmänna valen. Paritet gick från drygt 4% 1991 till 12% 1998. Ungdomsförbundet stärktes kraftig, och blev Sveriges största. (Det är en lite svårt att bedöma ungdomsförbundens storlek med säkerhet, men Ung Vänster var i alla fall det bäst organiserade.) Mängder av människor lade alltså V:s valsedlar i kuvert och en anselig mängd ungdomar var åtminstone för en tid medlemmar i Ung Vänster. Vänsterpartiet fick dock inte någon exceptionell medlemstillströmning, och de medlemmar man hade tenderade att i högre grad än tidigare bindas upp av parlamentariska uppdrag.

Bergner fokuserar främst (nästan uteslutande) på angrepp av partiet från antikommunister som menade att Vänsterpartiet alltjämt var ett odemokratiskt parti. Partiet hade två strategier att bemöta dessa angrepp. Partiledaren Schyman och hennes vice ordförande Lönnroth undvek öppen polemik och inbjöd istället till opartiska undersökningar av partiets historia. Ungdomsförbundets Jenny Lindahl och andra gick i stället till offensiv och försvarade de delar av historien som de ansåg värda att försvara.

Så mycket mer skriver Bergner inte. Jag tycker att det är lite tunt. Min poäng är, som alla väl insett vid det här laget, att om man ska tala om ett kommunistiskt arv i Vänsterpartiet måste man se till partiets verkliga agerande, inte bara se till debatter på tidningssidor och vid kongresser. Men det gör ju Bergner inte.