"Med historien som motståndare". 1970-talet.

Tredje delen av min kritik av Bergners avhandling. Innehåller en del upprepningar från tidigare blogginlägg.

Vid 1970-talets ingång stod VPK inför en rad nya utmaningar. Partiet hade vid riksdagsvalet 1968 (det sista valet till andra kammaren) fått det usla resultatet 3,0%, vilket troligen berodde på den sovjetiska inmarschen i Tjeckoslovakien. Det var ju VPK som hårdast av alla svenska riksdagspartiet fördömde inmarschen, men ändå kopplades partiet samman med Sovjetunionen.

När partiet vid 1970-talets början åter fick de sedvanliga röstetalen runt 5% var det på flera sätt ett annat parti än vad det varit ett tiotal år tidigare. I Bergners avhandling behandlas detta enbart som en fråga om konflikten mellan å ena sidan CH Hermansson och å andra sidan Hermanssons motstånadre Hilding Hagberg och "den nya vänstern", som sinsemellan var motståndare. Det är inte förvånande att Bergner inte nämner att partiets förändrats situation hade andra orsaker också. Jag tänker främst på att partiets tidigare relativt framgångsrika fackliga arbete (som Bergner konsekvent förtiger) hade slutat fungera. Även under de kalla krigets hårdaste vindar på 1950-talet hade kommunisterna nämligen, genom träget basarbete, kunnat vinna inflytande i några av landets största fackklubbar. I min egen hemstad Göteborg gäller detta de stora varven, hamnen och Volvo. Att jag åter påtalar det fackliga basarbetets betydelse beror på att det var centralt för partiet. Om man som Bergner enbart fokuserar på relationen till Sovjetunionen missar man helt hur partiet fungerade, och även diskussionen om Sovjetunionen blir oförståelig.

Vid ingången av 1970-talet arbetade partiet fram ett helt nytt politiskt program. Detta kan beskrivas som "nyleninistiskt". Som alltid är en beteckning en oerhörd förenkling, men i detta fall tycker jag att det är en rimlig beteckning, om man vet vad den innebär. I korthet innebär nämligen det nya partiprogrammet en ny, modern tolkning av det rådande samhället. Tolkningen var också självständig (från Sovjetunionen). Detta är för den insatte läsaren så självklart att det inte borde behöva påtalas, men Bergner lyckas med konststycket att bunta ihop den Sovjetlojalitet som funnits under Hagbergs 50-tal med 70-talets modernistiska samhällsanalys. Hur lyckas Bergner med detta? Lösningen är lika enkel som ohederlig: han bara gör det. Säger att båda sakerna är exempel på bakåtsträvan, och bryr sig inte om att argumentera för sin sak. Troligen beroende på att det inte går. Ohederligt är ordet.

Bergner har rätt i att konflikten mellan gruppen kring Norrskensflammen/Hagberg/Hagel och resten av partiet kom att spela en stor roll under vissa år av 1970-talet. Konflikten bör dock inte övervärderas. De som stod på Hagbergs sida var få, och när partisplittringen blev ett faktum 1977 var det som CH Hermansson kunde konstatera bara en flisa som lämnat VPK. Istället fortsatte partiet att utveckla sin politik. Men eftersom detta skedde med hjälp av marxistiska och leninistiska verktyg föredrag Bergner att se detta som något konservativt. Hans argument för detta? Inga alls.

Bland annat ser Bergner det nystartade ungdomsförbundet KU som en konservativ bastion. ""KU skulle dock vare sig under 1970-talet eller senare under 1980-talet knappast bli någon blåslampa för vidare socialistisk förnyelse, utan snarare en konserverande kraft där ständigt nya generationer marxist-leninister kunde få sin politiska skolning för att sedan gå vidare till fortsatt politisk verksamhet inom moderpartiet." Bergner bryr sig aldrig om att förklara vad han menar med "marxism-leninism" eller varför detta skulle vara något konservativt. Han problematiserar inte heller det faktum att KU och dess "marxist-leninister" inte hade något gemensamt med Hagberg/Hagel-falangen och att KU kom att spela en inte oväsentlig roll när det gällde att reparera de skador som uppstod på vissa håll i landet när APK:arna bröt sig loss. Annars utgår ju Bergner från att dessa två helt disparata grupperingar båda skulle stå för en konservativ linje inom partiet.

En annan sak som Bergner tolkar som konservativt är att partiet betonade den demokratiska centralismen, dvs. att majoritetsbeslut ska följas av partimedlemmarna. Detta är en princip som alla Sveriges riksdagspartier följer. Det finns helt enkelt en gräns för hur mycket en enskild medlem får motarbeta partiet. Visst kan denna gräns vara olika hård i olika partier, men principen finns i vilket fall. Det hade varit en intressant frågeställning att jämföra de olika svenska riksdagspartierna och se vilket som kom närmast Lenins vision om det enhetliga och disciplinerade partiet. Det är en ganska säker gissning att det inte bleve VPK på 1970-talet eller för den delen Vänsterpartiet idag.

I behandlingen av 1970-talet tar Bergner upp kvinno- och miljörörelserna, och ser hur personer från dessa rörelser går med i VPK. Han tolkar detta som att främmande element kommer in i partiet, för vilka den av Bergner uppfunna "uppgörelseprocessen" blir central. Han hade förstås kunnat betrakta tidigare decenniers folkrörelser på samma sätt. De som blev medlemmar i SKP/VPK via den fackliga rörelsen, fredsrörelsen, den antiimperialistiska rörelsen osv. Det gör han dock inte. Och han bryr sig inte om att motivera varför. Bergner väljer de källor som passar honom och iakttar en total tystnad om dem som inte passar honom. Så kan man också göra. Men vackert är det inte.