Det sena 1980-talet

Femte delen av min behandling av SKP/VPK/V:s historia med utgångspunkt i Petter Bergners avhandling "Med historien som motståndare".

Jag har aldrig riktigt intresserat mig för VPK:s interna debatter under 1980-talet. Det är ett decennium som jag upplevt själv (även om jag var en smula ung i början), och därmed har jag inte behövt gå tillbaka till källorna för att skapa mig en bild. Jag har således egna minnesbilder, men ingen riktig överblick över decenniet. Därför blir jag här mer beroende av att ta Bergners utsagor för givna, trots att han tidigare visat sig vara långt ifrån pålitlig.

Bergner väljer att ägna ganska många sidor åt de debatter som omgärdarde kongresserna under 1980-talets slut. Han redovisar dock inte vilja prinicper har valt för sitt urval. Vetenskaplighet, någon?

Debatterna ter ganska förvirrade. Min misstanke är att detta beror på att de var ganska förvirrade.

Först dock en allmän karaktäristik av tidsperioden.

Under 1980-talets andra hälft härskade Gorbatjov, omdaning och slutligen kollaps i öster. Detta påverkade förstås många av VPK:s medlemmar i deras allmänna politiska uppfattning. Samtidigt härjade en högervåg i Västeuropa och Nordamerika. I framför allt Storbritannien och USA hade välfärdssystemen monterats ned. I Sverige syntes högervågen dock mest i form av självmedvetna ungmoderater i fjantiga kläder. Den välfärd som den svenska arbetarrörelsen hade byggit upp kunde fortfarande te sig som oomkullrunkelig. Arbetslösheten var i det närmast obefintlig och skulle väl så förbli. Kunde man tro då.

Det är den här aningslösheten som utgör klyftan mellan VPK:s 1980-tal och den generation som jag själv tillhör. Jag gick med i Ung Vänster 1994, och det var i ett Sverige som på bara några år hade förändrats dramatiskt. Vi hade massarbetslöshet, högerregering och framtidstron var utraderad. Och därför kändes frågor om vissa termers vara eller inte vara i partivokabulären synnerligen perifera, samtidigt som frågor om hur partiet skulle agera kändes synnerligen relevanta. Tydligen var det svårt för vissa äldre partikamrater att förstå detta. De som var några decennier äldre än oss ungdomar hade sina tygga liv och kunde inte förstå att arbetslöshet, bostadsbrist och ökade klyftor var väldigt konkreta och kännbara saker för oss.

Nåja. Åter till Bergners referat (det känns i alla fall mer som referat än analys) av VPK:s interna debatt.

Vid kongressen 1987 antog partiet ett nytt program. Detta hade föregåtts av en strid mellan olika uppfattningar. På den ena sidan stod Jörn Svensson och den andra Göran Therborn. Enligt Bergner hade den senare karaktäriserat skillnaden som stode den mellan en "marxist-leninistisk falang" och en falang som ville knyta en till en bred vänstertradition. Denna indelning kan mycket väl motsvara den bild som den senare "falangen" har av striden. Bristen i karaktäriseringen är förstås att den inte klargör vilka de praktiska skillnaderna blir i den politik som partiet förväntas föra. "En bred vänstertradition" kan ju låta ofarligt och lite sött, men i en situation som den på 1990-talet där det gällde att slå vakt om grundläggande demokratiska och ekonomiska framsteg som gjorts under 1900-talet kommer man inte långt med floskler. Då behövs det konkret politisk kamp, och en sådan kamp vinner man inte genom svepande hänvisningar.

Det som kom att bli den stora frågan var ju annars K-ordet. Skulle partiet fortsätta att kalla sig kommunistiskt? Denna debatt var mycket omfattande, och får man säga, mycket förvirrad. Det var många olika saker som behandlades samtidigt, många känslor var involverade och frågans egentliga innebörd kom ofta bort. "Kommunism" är ju bara ett ord. Rimligtvis blir det intressant att diskutera ordet först när man gett det ett innehåll. Riktigt så långt kom man dock inte alltid i debatten.

Jag ska inte gå in i detalj i denna debatt. Läs Bergner istället. Jag tror att han fångat debatten hyfsat väl (även om det är frustrerande att han inte berättar för oss läsare hur hans urvalskriterier ser ut). Några perspektiv tycker jag dock är värda att lyfta fram.

"Knyta an till SSV". Hos vissa VPK-medlemmar blev det viktigt att hitta något annat att "knyta an till", efter det att man inte längre ville kännas vid "kommunismen" (vad som nu menades med detta). Somliga började nostalgiskt prata om partiets allra första år, då det fortfarande hetter Sverges socialdemokratiska vänsterparti och ännu inte var knutet till Kommunistiska internationalen. Dessa år målades upp som ett frihetligt eldorado av mångfald och socialistisk kreativitet. Jag förstår ärligt talat inte varför man måste "knyta an" till en viss historisk period. Hade det inte varit bättre att formulera en dagsaktuell analys? Och när man "knöt an" (Förlåt alla mina citationstecken. Jag tycker dock att termen "knyta an" är löjlig och vill inte använda den utan dessa irriterande hartassar.) till SSV var det sällan partiets verkliga politik, utan snarare tankar från några av dess ledare (C. Lindhagen, K. Dahlström, Månsson. Kanske någon ytterligare. Förvånansvärt sällan Höglund.). Jag ska någon gång snart (förhoppningsvis) skriva om SSV. Det är inte fullt så enkelt att SSV var ett öppet, brett och frihetligt vänstersocialistiskt parti som blev leninististiskt stelt och byråkratiskt i samma stund som partiet gick med i Komintern. Det fanns en verklighet som gjorde sig påmind då som nu. Men vissa personer har lite svårt att förstå att det inte är idéer som styr politiken. I alla fall inte bara idéer.

"Förnyelse". Ett annat slagord i debatten var "förnyelse". Förnyelse är fräscht. Men, vari, mer konkret bestod denna förnyarnas förnyelse? Detta förblev en smula oklart. Och de som valde att kalla sig själva förnyare och sina motståndare traditionalister var sällan särskilt måna om att komma med nya analyser. Jag kanske är lite orättvis, men jag kan inte på rak arm minnas att dessa "förnyare" bidrog särskilt mycket till att förklara den kris som kom att dominera 1990-talet. Snarare "knöt de an" för att använda denna hiskeliga term till traditionell socialdemokratisk politik. Fast ofta var de inte lika skickliga realpolitiker som de mer vana socialdemokraterna.

"Renlärighet". Bergner menar att det fanns en konflikt inom VPK mellan mer pragmatiska politiker, som gärna kompromissade med socialdemokrater i parlamentariska församlingar för att uppnå konkreta resultat, och de som betonade partiets "ideologiska principfasthet och identitet". Detta är dock enligt min mening är grov förenkling. Frågan var mer komplex och handlade snarare om hur man rent taktiskt skulle bete sig för att få så mycket inflytande som möjligt. I vissa situationer kunde det vara befogat att binda sig i omfattande samarbeten med andra partier, i andra situationer vore det bättre att behålla sin egen självständighet. Detta behövde inte adlas till en principfråga, utan handlade snarare om vad som var bäst för stunden. Men samtidigt var det förstås sant att vilka avvägningar man gjorde berodde på hur man uppfattade den politiska situationen och vilken roll man tillskrev parlamentariskt arbete i relation till alla andra kampformer som partiet kunde använda sig av. Det är lite kul att termer som "renlärighet" och "principfasthet" ses som hinder för parlamentariskt schackrande. Man kan jämföra detta med SKP under 1950-talet under Hagbergs tid då partiet i regel lade sig så nära SAP som möjligt i de parlamentariska församlingarna. Var detta att betrakta som "förnyelse"? Nej, självklart inte. Men åtminstone sedan 1935 (Sjunde världskongressen!) hade kommunisterna varit synnerligen pragmatiska, närmast principfast och renlärigt pragmatiska. Vad jag vill ha sagt är väl mest att distinktionen "pragmatisk" kontra "principfast" stämmer dåligt överens om partiets politik, såväl 1950 som 1990. Fast jag borde ha formulerat mig bättre.

Konklusion. Det fanns flera dimensioner i det sena 1980-talets debatt, men dessa tenderade att osynliggöras när debatten kom att handla om ett enkelt ja eller nej till ordet kommunism. Som partiets senare historia skulle visa var dessa dimensioner dock nog så viktiga. Enligt min mening betydligt viktigare än det ordet "kommunism" som blivit så laddat med betydelser att det kunde innebära både allt och intet. Frågan är om VPK/Vänsterpartiets debatter kring 1990 hade gjort partiet bättre rustat att hantera 1990-talet ekonomiska kris, nedmontering och välfärdet och begynnande högerextremism. Jag låter den frågan förbli obesvarad.