Om trotskismen

Ger mig nu ut på hal is. Jag vet inte så jättemycket om trotskismen och den insatte läsaren hittar säkert såväl brister som rena faktafel. Men jag gör ändå ett försök att ge min bild av företeelsen i fråga. Och var inte rädda att påpeka fel och brister. Man lär sig inget om man inte bli uppmärksammad på sina fel.
Leo Trotskij var som bekant en av ledarna i den unga sovjetstat (obs! Inte Sovjetunionen, utan Sovjetryssland. Distinktionen är viktig, även om den ofta förbises.) som bildades efter bolsjevikernas oktoberrevolution 1917. Går man tillbaka till samtida källor ser man att han vid sidan av Lenin var den i utlandet mest kände av bolsjevikerna. Samtidigt är det också sant att Trotskij hade haft en självständig hållning gentemot de olika socialdemokratiska fraktionerna i Ryssland. När han senare blev avpolleterad var detta något som användes mot honom.
Historien efter 1917 torde vara bekant i sina huvuddrag. För Trotskijs del innebar den att han framgångsrikt ledde uppbyggandet av den röda armén som segrade i det inbördeskrig som härjade Ryssland efter revolutionen. I egenskap av folkkommissarie (dvs. minister. Idén att kalla sovjetstatens ministrar folkkommissarier är för övrigt Troskijs) för utrikes ärenden slöt han fred med Tyskland och blev ännu mer känd utomlands.
Men i Ryssland och inom bolsjevikpartiet var hans ställning relativt svag. Trots att han visat sin organisatoriska talang när han byggde upp armén lyckades han aldrig skapa någon personlig maktbas i bolsjevikpartiet. Under Lenins sjukdom och efter dennes död 1924 kunde Trotskij relativt enkelt utmanövreras av Stalin, Zinovjev, Kamenev och andra.
Det är väl egentligen när Trotskij förlorar makten som trotskismen har sin början. Trotskij försätts nämligen i en mycket svår situation och måste hitta sätt att hantera denna. Å ena sidan ser han hur Stalin och dennes anhängare förvanskar revolutionen, å andra sidan ser han fortfarande revolutionen som ett historiskt framsteg och vill inte öppet kritisera den. Han går således inte till öppet angrepp mot Stalin. Han lämnar inte frivilligt partiet.
Det är förstås en extrem förenkling att hävda att det är Stalin som person som gör att den ryska revolutionen inte utvecklas så som tänkt. Andra faktorer är viktigare - den uteblivna revolutionen i Europa, Rysslands efterblivenhet, den första arbetarstatens isolering, revolutionens allmänna kaos osv. Men bland trotskister finns det ofta en tendens att lägga stort fokus på Stalin som person, alternativt på den byråkratisering av partiapparaten som ses som en orsak till revolutionens deformering, snarare än som ett resultat av andra krafter.
Efterhand blir Trotskijs situation allt svårare. Den vänsteropposition som han är med om att leda isoleras och olagligförklaras. Trotskij själv deporteras inte bara från Moskva till det avlägsna Alma Ata, utan även ut ur Sovjetunionen.
Nu börjar trotskismen ta fastare form. Jag bortser här från idén om den permanenta revolutionen. Enligt mig är de ideologiska debatterna mellan Trotskij och Stalin ("socialism i ett land") i stor utsträckning ett spel för gallerierna. Det handlar inte så mycket om idéer som om hård realpolitik.
Det problem Trotskij ställs inför är hur man ska kunna skapa en revolultionär, marxistisk (eller för den delen leninistisk. Begreppet "leninism" myntades av Stalin, men kom snart att användas även av Trotskij) arbetarrörelse utan att vara lojal mot Stalin. Uppgiften är svårare än vad man kanske tror. Det fanns nämligen inget utrymme mellan eller bredvid de socialdemokratiska och kommunistiska (i den här kontexten betyder "kommunistisk" ansluten till den kommunistiska internationalen, vilket i sin tur de facto betyder underställd Stalin) partierna. Försök gjordes, men ingenstans lyckades det. Sverige hade efter SKP:s splittring 1929 ett av de största icke-moskvatrogna revolutionära partierna (Socialistiska partiet) som fick flera procent av rösterna i valen, men som snabbt havererade. I andra länder förblev partierna ännu mindre.

Enterism eller egna organisationer?
En lösning som Trotskij förordade var att som trotskist gå med i de socialdemokratiska partierna ("Enterism" eller "entrism" kallas detta). Dessa partier var visserligen inte revolutionära, men en tid skulle komma då kapitalismen hamnade i kris, vilket skulle medföra arbetarklassens radikalisering. I denna situation skulle de köpta / korrupta / reformistiska ledarna avslöjas och trotskisterna kunde leda arbetarklassens massor mot socialismens seger. Jag förenklar måhända argumentet, men ungefär så brukar det återges. Ett problem var förstås att de socialdemokratiska partierna inte var särskilt intresserade av att bli infiltrerade av grupper som ansåg att partiernas demokratiska valda ledningar var köpta av kapitalisterna. Ett annat problem är att arbetarklassen aldrig radikaliserats på det sätt som Trotskij tänkte sig. Även i tider av kris fortsätter arbetarklassen att lita på sina vanliga ledare. Eller så går de till extremhögern. Eller blir politisk indifferenta. Ibland kan de förstås bli mer radikala, men det tillhör verkligen undantagen att de då sätter sin tillit till trotskisterna.
Entrismen har aldrig visat sig framgångsrik. Visst lyckades Militant få inflytande i Liverpool på 1980-talet och visst lyckades Offensiv i Umeå få in några mandat i kommunfullmäktige genom att använda den fria nomineringsrätten och trycka egna valsedlar med Socialdemokraternas partibeteckning, men det är inte så mycket att hänga i julgranen.
Tvärtom har entrismen ofta visat sig vara ytterst skadlig. I Sverige representerades den skadliga grenen främst av "offensivarna" (efter deras tidning "Offensiv") under 1980-talet. Denna grupp hängav sig åt fraktionbildning bl.a. inom Socialdemokraterna, VPK och Elevorganisationen. Genom att bryta mot stagdar och bete sig illa i största allmänhet skapade de kaos utan att uträtta särskilt mycket. Idag är Offensiv omvandlat till Rättvisepartiet socialisterna (plus ett antal splittrargrupper, förstås) som fortfarande är en otäck organisation, men som åtminstone slutat infiltrera partier. De fortsätter dock att dyka upp och "kidnappa" lokala politiska initiativ utanför de etablerade partierna, och på så sätt förstöra mycket som annars kunde blivit framgångsrika rörelser.
Trotskister har även använt andra taktiker för att nå inflytande. Ibland har man ägnat sig åt entrism, ibland byggt upp egna organisationer. I inget av fallen har man nått något större inflytande. Enda gången ett trotskistiskt parti hamnat i regeringsställning var i Sri Lanka någon gång för länge sedan. Detta ledde till att partiet uteslöts ur sin international p.g.a. högeravvikelse.
Trotskij och antifascismen
1928 beslutade den kommunistiska internationalens sjätte kongress att tiden var inne för en ultravänsterpolitik. Kapitalismen var på väg att gå under, och i den revolutionära situation som alldeles strax skulle infinna sig sågs socialdemokratin som den värsta fienden, och värst av dessa sossar var vänstersossarna. Dessa skulle nämnligen kunna dra över revolutionära arbetare till den reformistiska vägen. Socialdemokraterna kallades socialfascister och ansågs lika vidriga som de riktiga fascisterna. Denna vansinniga taktik (som KPML(r) tragiskt nog återknöt till på 1970-talet) gav dock upp när det visade sig att fascismen faktiskt var mycket värre än socialdemokratin. Istället svängde Komintern åt andra hållet och gick längre åt höger än någonsin tidigare. Inför hotet från fascisterna strävade kommunisterna åt att samla alla demokratiska krafter till försvaret av den borgerliga demokratin. Folkfrontsstrategin föddes.
Detta var något som Trotskij skarpt vände sig mot. Han menade att klasskampen var överordnad allt. Det var riktigt och rätt att skapa enhet mellan arbetarrörelsens olika inriktningar (detta kallas "enhetsfrontsstrategi") men under alla omständigheter fel att samarbeta med borgare.
I detta sammanhang vill jag bara peka på att det är lättare att vara renlärig när man befinner sig i opposition. Stalin var mycket mer pragmatisk, och oavsett vilka orsaker folkfrontsstrategin hade, var den mer lämpad för att motarbeta fascisterna och vinna världskriget än ett dogmatiskt fasthållande vid fina principer om klasskampen och revolutionen.

Fina principer
Överhuvudtaget är väl det här med fina principer trotskismens akilleshäl. Jag tänker mig att ju mindre och betydelselösare en rörelse är, desto viktigare blir den ideologiska renlärigheten. Om man ändå inte uppnår något konkret kan man ju alltid glädja sig åt att ha rätt.
De trotskistiska grupperingarna har ju en tendens att splittra sig. Hela tiden. Eftersom man bråkar om principer, och eftersom bråk om principer alltid leder till splittring. Inom större partier kan man tolerera ett större spektrum av åsikter. Dessutom är det svårare att splittra en större organisation. Om några socialdemokratiska partiföreningar lämnar partiet märks det inte så mycket. Om tre trotskister med buller och bång lämnar sitt parti är splittringen ett faktum.
För en utomstående är det ibland svårt att förstå vad splittringarna grundar sig i. Ibland känns det nästan som om trotskisterna splittrar sig av princip. Så är det förstås inte, men faktum kvarstår: det är svårt att hålla samman en liten organisation.

Fjärde Internationalen
Ett av trotskismens drag är att den är internationalistisk av princip. Alla kommunister är förstås i någon mening internationalister, men trotskisterna är alltid mer internationalister. En konsekvens av detta är att de alltid strävar efter att bygga upp internationaler. Redan självaste Trotskij startade en Fjärde International. Efter hans död splittrades den, och det har funnits och finns så många trotskistiska internationaler att inte ens en hängiven trotskistnörd kan hålla reda på alla.

Konklusion
Jag har inte gått in så mycket på Trotskij idéer. Personligen tycker jag att de ibland är riktigt bra, ibland riktigt dåliga. Problemet med trotskismen är inte dess idéer. I det stora hela skulle dessa rymmas inom de vanliga vänsterpartierna. Problemet är att trotskisternas försök att bryta sin politiska marginalisering visat sig vara så dåliga. Entrismen har bara lett till att arbetarrörelsen (och andra sociala rörelser) som blivit utsatta för trotskistisk infiltration försvagats och/eller blivit fientligt inställd till radikala förslag. I de fall trotskisterna byggt upp egna självständiga organisationer har de förblivit helt utan inflytande.